Arvet efter Reinfeldt

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150112
I helgen tog epoken Reinfeldt formellt slut när Anna Kinberg Batra valdes till ny partiordförande för Moderaterna. I modern tid kan ingen annan högerledare mäta sig med Reinfeldt.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg dominerade den svenska politiska scenen under åtta år. Under denna tid omformade de Sverige i grunden. I viss mån beror deras dominans på att socialdemokratin samtidigt hade imploderat i ledarskap, politisk strategi och budskap. Under Juholtperioden, naturligtvis. Men också under Sahlin. I valet 2010 fick Socialdemokraterna det lägsta väljarstödet i demokratisk tid. Trots ekonomisk kräftgång, idélös borgerlighet och massarbetslöshet.

Det vore emellertid fel att förklara framgångarna för Reinfeldt och Borg enkom med avsaknaden av en kompetent opposition. Avgörande var snarare kombinationen av den undermåliga socialdemokratiska oppositionen och en mycket skicklig borgerlighet, med ett nytt, mer attraktivt politiskt program.

Reinfeldts och Borgs nya program vilade på två ben.

För det första sades att politiken var kunskapsbaserad. Reinfeldt och Borg motiverade inte främst sin politik med att det av ideologiska skäl var viktigt att minska den offentliga sektorn och ge folk mer pengar i plånboken, såsom gammelmoderaterna brukat göra. Den retoriken fanns, men viktigare var att dessa åsikter sades ha vetenskapligt stöd. Den nymoderata politiken påstods grundas i de senaste forskningsrönen. Ökad sysselsättning och högre tillväxt utlovades. Sanningen är visserligen att det vetenskapliga stödet för såväl nymoderaternas ekonomiska politik som deras arbetsmarknadspolitik är omtvistat och svagt. Mycket talar rentav för motsatsen. Bland annat ny OECD-forskning, men också, naturligtvis, den svenska utvecklingen under Reinfeldtåren. Arbetslösheten blev högre, inte längre. Tillväxten blev lägre än normalt. Förvärvsfrekvensen ökade inte. Men de flesta betraktar sig som rationella, och det är inte rationellt att gå emot det som sägs vara vetenskapligt sant. Det är detta som gör själva ansatsen så effektiv, att låta göra gällande att politiken grundas i vetenskap snarare än ideologi.

För det andra formades en ny ekonomisk och välfärdspolitisk vision, vars syfte var att bryta ned den samhällssolidaritet som den traditionella välfärdsmodellen gett upphov till och samtidigt ersätta denna med en ny individualistiskt präglad samhällssyn hos medborgarna. Den traditionella, socialdemokratiska välfärdsmodellens styrka hade legat i att den förmått kombinera ekonomisk effektivitet (hög tillväxt och låg arbetslöshet) med en ekonomisk och välfärdspolitisk regim som syftade till att inkludera den stora majoriteten i samhällsprojektet. Generell välfärdspolitik – alla har tillgång till välfärdstjänster – och inkomstrelaterade försäkringar som skapar trygghet också för medelinkomsttagare hade gjort att stödet för den svenska modellen gått långt utanför de grupper som traditionellt tillhört arbetarrörelsen. Väljargrupper som i andra länder gått till liberala eller kristdemokratiska partier, hade i Sverige istället solidariserat sig med arbetarrörelsen. För att vinna majoritet för sin politik, tvingades därför Reinfeldt och Borg att deklarera sitt stöd för den svenska modellen, och först därefter, när de vunnit väljarnas förtroende, kunde de sätta igång att på ”vetenskaplig och kunskapsbaserad” grund, montera ned de mekanismer som genererade stöd för modellen. I korthet gick man tillväga så att man bytte inkomsttrygghet vid sjukdom och arbetslöshet mot lägre skatter. På samma sätt bytte man medelklassens inkomsttrygghet, vars inkomster i praktiken inte längre försäkras vid arbetslöshet, mot lägre skatter. Därmed slog man in en kil mellan dem som har arbete och dem som är arbetslösa eller sjuka. Samtidigt försvagades kopplingen mellan medelklassen och den socialdemokratiska välfärdsmodellen, vilket försvagade socialdemokratins förankring bland medelinkomsttagare. Ambitionen, som man förstås talar tyst om, är att omvandla den generella välfärden, som bygger på solidaritet mellan inkomstgrupper och mellan generationer, till en selektiv välfärdsmodell där de fattiga, på nåder, ges allmosor, och alla andra själva förväntas lösa sina problem via privata försäkringar och privat sparande. Samhälleliga problem individualiseras, vilket i sin tur förändrar värderingarna. Så skulle det välfärdsknarkande folket väckas från decennielång socialdemokratisk slummer. Väljare som ser arbetslöshet, sjukdom och tillgång till välfärd som individuella problem, snarare än samhälleliga är förstås mindre benägna att rösta på partier som vill hantera sådana frågor via omfördelning och samhällelig reglering. Ser man till politiskt resultat gick inte Moderaterna mot mitten. Snarare gick Reinfeldt in för att flytta den politiska mitten högerut.

Detta är Reinfeldts ideologiska arv. Hans politiska arv består i att han lyckades genomföra sin politik och därmed förändra Sverige. Ett borgerligare Sverige växte fram, med större klyftor, individualism och försvagad solidaritet.

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

%d bloggare gillar detta: