Alliansens politik – en säkerhetspolitisk risk

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150223
Moderaterna gick i veckan ut och krävde ökade försvarsanslag. Sakligt sett är kravet inte utan fog. Men det politiska minnet är löjligt kort. Så låt mig påminna om att Alliansregeringen kallade försvaret ett särintresse, skar ner anslagen och avskaffade värnplikten.

I de flesta fall är det bättre att lägga pengar på skolor och sjukvård än på vapen. Det har jag alltid tyckt. Samtidigt måste landet försvaras, men idag står större delen av Sverige helt utan militärt skydd. Enligt överbefälhavaren klarar man att försvara Stockholm, inget annat, och högst en vecka. Det är självfallet inte acceptabelt, inte minst mot bakgrund av att Sverige under de senaste två decennierna alltmer närmat sig Nato. Numera betraktas Sverige som en del av ett västligt försvarssamarbete. Det ökar riskerna och gör Sverige till ett mål. Närmandet till Nato är ett strategiskt feltänk av historiska dimensioner. Orientering mot Nato och ett obefintligt försvar utgör sämsta möjliga kombination (den som vill läsa kloka analyser om varför Sverige ska stanna utanför Nato bör förövrigt genast beställa den på Celanders förlag nyligen utgivna ”Bevara Alliansfriheten – nej till Nato” av Anders Björnsson och Sven Hirdman, med bidrag från bland andra Thage G. Pettersson och Maj-Britt Theorin).

Ansvaret för dagens situation delas av Alliansen och Socialdemokraterna. Försvarsanslagen minskade kraftigt efter murens fall. Det med rätta. I det nya Europa som växte fram fanns inte längre behov av ett invasionsförsvar. Den ryska militärmakten hade brutit samman. Som andel av BNP fortsatte försvarsanslagen att minska även efter millennieskiftet. Man kan förvisso diskutera, mot bakgrund av vad vi nu vet, om det var en rimlig nedtrappning, men i någon mån avspeglade detta den nya säkerhetspolitiska verkligheten. Terroristhotet hade klivit in i vår vardag, men sannolikheten för storskaligt krig i närområdet hade fallit till historiskt låga nivåer. Självfallet fanns även rent fiskala överväganden. Först under krissaneringen; senare när valet stod mellan nya välfärdsreformer och försvarsanslag prioriterade Perssonministärerna ner det senare.

Det säkerhetspolitiska läget kom dock successivt att försämras. Med regimskiftet 2006 trodde många, att försvaret skulle få högre prioritet. Moderaterna hade, som gamle försvarsministern Anders Björck påtalat, brukat stå för vissa principer gällande försvaret, även om de inte var populära, vilket ju är en underdrift av rang. Men till mångas förvåning kom de fiskala övervägandena att väga ännu tyngre. Mest förvånad var nog alliansregeringens förste försvarsminister, Mikael Odenberg, som inte överlevde sin första dust med finansdepartementet och avgick efter mindre än ett år.

Anders Borgs stora projekt hade då precis rullat igång: att krama ur det offentliga så mycket pengar som möjligt för att finansiera skattesänkningarna för honom och hans rika polare. Inget var heligt. Inte ens försvaret. Fem miljarder skulle sparas. Odenberg vägrade: ”Jag kan omöjligen acceptera den här inriktningen. Det finns enligt min mening ingen grund som stödjer påståendet att försvaret kan effektiviseras med fem miljarder kronor”.

Sten Tolgfors kom i hans ställe. ”Tomhylsan” Tolgfors, som Odenberg med referens till Tolgfors bakgrund som vapenvägrare finkänsligt kallade sin efterträdare. Med Tomhylsan var det förstås lättare för finansminister Borg att resonera.

Enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI:s data över försvarsutgifter 2006-2013 föll andelen av BNP som gick till försvarsanslag. När man tar hänsyn till pris- och löneökningar, rör det sig om en real minskning av anslagen. De har, med andra ord, varit för små för att ens bibehålla försvarskapaciteten vi hade 2006. Detta skedde under samma tid som det säkerhetspolitiska läget försämrades. Samtidigt avskaffades även värnplikten, trots parlamentarisk oenighet. När så överbefälhavaren tog bladet från munnen och talade klarspråk om att endast Stockholm kunde försvaras och i högst en vecka, svarade en irriterad statsminister att Försvarsmakten var ett ”särintresse”.

Det säger egentligen allt som behöver sägas. Försvaret av Sverige betraktades som ett av många särintressen, vars tilldelning fick stå tillbaka när dess anspråk ställdes mot de jättelika skattesänkningar som alliansregeringen skulle genomföra.

Ansvaret för läget i idag i det svenska försvaret är naturligtvis delat. Social- demokraterna har en del, Alliansen en del. När Kinberg Batra kräver ökade anslag har hon rätt, men hon borde skämmas när hon försöker ta politiska poänger på det. I slutändan måste den här typen av utgifter finansieras av skatter. Med den nya lågskatteregim som blivit resultatet av Alliansens åtta år vid makten följer inte endast att välfärden måste gå på svältkost, utan även försvaret.

Vi kan konstatera att Alliansens skattepolitik, som Socialdemokraterna inte klarat att bryta sig loss ifrån, nu även har blivit en säkerhetspolitisk risk.
—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Internationella framgångar för DEN TREDJE PASSAGERAREN – pressmeddelande från Celanders förlag

Den tredje passageraren_internationellt genombrott_pressmeddelande
Klicka här så kan du läsa mer och även beställa boken

Stoppa vapenhandeln med Saudiarabien!

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150209
Stefan Löfvens slirande om vapenaffärerna med Saudiarabien måste upphöra. Det finns endast en hedervärd väg ut. Den är att säga upp vapensamarbetet.
För två år sedan avslöjade Dagens Eko-journalisterna Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman att Sverige hjälpte Saudiarabien att bygga en robotfabrik. Avslöjandet, som skildras av de båda journalisterna i boken Saudivapen, ledde så småningom till försvarsminister Tolgfors avgång. Försvaret och den svenska underrättelsetjänsten hade aktivt kringgått lagstiftningen om krigsmaterielexport.

Att Sverige har ett så utvecklat samarbete med en hårdför diktatur är i strid med reglerna. På regeringens hemsida kan vi läsa att vid krigsmaterielexport ska ”särskild vikt fästas vid respekten för mänskliga rättigheter i mottagarlandet” och att den inte får stå ”i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik”.

Saudiarabien är en av världens mest hårdföra diktaturer. Alla kvinnor måste stå under manligt förmyndarskap, vilket i sig borde vara tillräckligt för att omöjliggöra vapenexport från ett land som säger sig föra ”feministisk utrikespolitik”. Yttrandefrihet finns inte. Journalister fängslas, torteras och pryglas; senast i raden den liberale bloggaren Raif Badawi som dömts till tusen piskrapp. De som protesterar kan åtalas för brott som ”bristande lojalitet och olydnad mot landets härskare” och ”anstiftan att vända folkopinionen mot myndigheterna”. Flera av landets ledande människorättsaktivister sitter fängslade för sådana brott. Däribland Raif Badawis advokat, som dömts till 15 års fängelse för brott mot landets antiterrorlag, som stadgar att användandet av vissa ord som anses störa ordningen eller ”skada statens rykte” utgör terroristbrott. I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex hamnar landet på plats 163 av 179. I Amnestys rapport Death Sentences and Executions 2013 rapporteras att Saudiarabien är ett av de länder där flest människor avrättas. Bland handlingar som kan leda till dödsstraff finns äktenskapsbrott. I det svenska utrikesdepartements rapport Mänskliga rättigheter i Saudiarabien 2011 skrivs att ”Saudiarabien är en absolut monarki där monarken har enväldig makt … politiska partier och fackföreningar är inte tillåtna och det finns inte någon strejkrätt”.

Saker och ting ska kallas vid sina rätta namn, förkunnade Olof Palme i sitt berömda jultal för drygt fyrtio år sedan. Det borde inte vara särskilt svårt. Att kalla Saudiarabien vid sitt rätta namn. Diktatur. Åtminstone är det vad man skulle kunna tro.

Men Socialdemokraterna vill inte säga upp vapenavtalet, som löper ut i år. I stället vill man omförhandla det. Orden måste därför väljas med omsorg. Så när Stefan Löfven fick frågan i riksdagens kammare för ett par veckor sedan om han anser att Saudiarabien är en diktatur, blev det en uppvisning i ordvrängeri av ett slag man bara får se när de stora och ädla idealen kommer i konflikt med de stora och smutsiga pengarna. Statsministern vägrade att ta ordet diktatur i sin mun. I stället hette det att Saudiarabien ”inte har det styrelseskick som vi tycker är demokratiskt”.

Så svår är frågan att den måste utredas. ”Vilka som ska betraktas som diktaturer och icke-diktaturer är en fråga som den utredningen får ta vidare”, sade statsministern om det land som utrikesdepartementet alltså beskriver som en ”absolut monarki där monarken har enväldig makt”.

Löfven fick omedelbart kritik. Inte minst mot bakgrund av Socialdemokraternas höga svansföring under sin tid i opposition. Den fick många att tro att Socialdemokraterna hade för avsikt att avsluta vapenaffärerna med Saudiarabien. Så är det alltså inte.

Löfven kände sig tvungen att förklara och lät sin pressekreterare skicka ett SMS: ”Om man ska ge en kort beskrivning och bara kan välja mellan demokrati och diktatur, då är Saudiarabien en diktatur.”
Många lät sig nöjas, men den uppmärksamme ser förstås att också denna formulering ger utrymme för fortsatt glidande mellan definitionerna. I det första uttalandet relativiserades frågan om diktatur till kulturella skillnader. Saudiarabien har ”inte det styrelseskick som vi tycker är demokratiskt”. Underförstått att det kan finnas människor som har en annan uppfattning. I det andra uttalandet, det som ska vara en förklaring, är förvisso relativismen borta. Men i stället villkoras påståendet att Saudiarabien är en diktatur med att det gäller endast om vi bara kan välja mellan begreppen demokrati och diktatur. Underförstått att det finns en gråzon, vilket öppnar för att Saudiarabien, när frågan har utretts tillräckligt länge och väl, kan hamna där.

Jag tror att den rödgröna regeringen hoppas finna en tredje väg som leder till en sådan gråzon. Den bör i så fall tänka om och i stället forma en utrikespolitik, som inte bara i ord utan också i handling, präglas av demokratins ideal. Det utesluter naturligtvis militärt samarbete med länder som Saudiarabien.
—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

%d bloggare gillar detta: