Alliansens politik – en säkerhetspolitisk risk

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150223
Moderaterna gick i veckan ut och krävde ökade försvarsanslag. Sakligt sett är kravet inte utan fog. Men det politiska minnet är löjligt kort. Så låt mig påminna om att Alliansregeringen kallade försvaret ett särintresse, skar ner anslagen och avskaffade värnplikten.

I de flesta fall är det bättre att lägga pengar på skolor och sjukvård än på vapen. Det har jag alltid tyckt. Samtidigt måste landet försvaras, men idag står större delen av Sverige helt utan militärt skydd. Enligt överbefälhavaren klarar man att försvara Stockholm, inget annat, och högst en vecka. Det är självfallet inte acceptabelt, inte minst mot bakgrund av att Sverige under de senaste två decennierna alltmer närmat sig Nato. Numera betraktas Sverige som en del av ett västligt försvarssamarbete. Det ökar riskerna och gör Sverige till ett mål. Närmandet till Nato är ett strategiskt feltänk av historiska dimensioner. Orientering mot Nato och ett obefintligt försvar utgör sämsta möjliga kombination (den som vill läsa kloka analyser om varför Sverige ska stanna utanför Nato bör förövrigt genast beställa den på Celanders förlag nyligen utgivna ”Bevara Alliansfriheten – nej till Nato” av Anders Björnsson och Sven Hirdman, med bidrag från bland andra Thage G. Pettersson och Maj-Britt Theorin).

Ansvaret för dagens situation delas av Alliansen och Socialdemokraterna. Försvarsanslagen minskade kraftigt efter murens fall. Det med rätta. I det nya Europa som växte fram fanns inte längre behov av ett invasionsförsvar. Den ryska militärmakten hade brutit samman. Som andel av BNP fortsatte försvarsanslagen att minska även efter millennieskiftet. Man kan förvisso diskutera, mot bakgrund av vad vi nu vet, om det var en rimlig nedtrappning, men i någon mån avspeglade detta den nya säkerhetspolitiska verkligheten. Terroristhotet hade klivit in i vår vardag, men sannolikheten för storskaligt krig i närområdet hade fallit till historiskt låga nivåer. Självfallet fanns även rent fiskala överväganden. Först under krissaneringen; senare när valet stod mellan nya välfärdsreformer och försvarsanslag prioriterade Perssonministärerna ner det senare.

Det säkerhetspolitiska läget kom dock successivt att försämras. Med regimskiftet 2006 trodde många, att försvaret skulle få högre prioritet. Moderaterna hade, som gamle försvarsministern Anders Björck påtalat, brukat stå för vissa principer gällande försvaret, även om de inte var populära, vilket ju är en underdrift av rang. Men till mångas förvåning kom de fiskala övervägandena att väga ännu tyngre. Mest förvånad var nog alliansregeringens förste försvarsminister, Mikael Odenberg, som inte överlevde sin första dust med finansdepartementet och avgick efter mindre än ett år.

Anders Borgs stora projekt hade då precis rullat igång: att krama ur det offentliga så mycket pengar som möjligt för att finansiera skattesänkningarna för honom och hans rika polare. Inget var heligt. Inte ens försvaret. Fem miljarder skulle sparas. Odenberg vägrade: ”Jag kan omöjligen acceptera den här inriktningen. Det finns enligt min mening ingen grund som stödjer påståendet att försvaret kan effektiviseras med fem miljarder kronor”.

Sten Tolgfors kom i hans ställe. ”Tomhylsan” Tolgfors, som Odenberg med referens till Tolgfors bakgrund som vapenvägrare finkänsligt kallade sin efterträdare. Med Tomhylsan var det förstås lättare för finansminister Borg att resonera.

Enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI:s data över försvarsutgifter 2006-2013 föll andelen av BNP som gick till försvarsanslag. När man tar hänsyn till pris- och löneökningar, rör det sig om en real minskning av anslagen. De har, med andra ord, varit för små för att ens bibehålla försvarskapaciteten vi hade 2006. Detta skedde under samma tid som det säkerhetspolitiska läget försämrades. Samtidigt avskaffades även värnplikten, trots parlamentarisk oenighet. När så överbefälhavaren tog bladet från munnen och talade klarspråk om att endast Stockholm kunde försvaras och i högst en vecka, svarade en irriterad statsminister att Försvarsmakten var ett ”särintresse”.

Det säger egentligen allt som behöver sägas. Försvaret av Sverige betraktades som ett av många särintressen, vars tilldelning fick stå tillbaka när dess anspråk ställdes mot de jättelika skattesänkningar som alliansregeringen skulle genomföra.

Ansvaret för läget i idag i det svenska försvaret är naturligtvis delat. Social- demokraterna har en del, Alliansen en del. När Kinberg Batra kräver ökade anslag har hon rätt, men hon borde skämmas när hon försöker ta politiska poänger på det. I slutändan måste den här typen av utgifter finansieras av skatter. Med den nya lågskatteregim som blivit resultatet av Alliansens åtta år vid makten följer inte endast att välfärden måste gå på svältkost, utan även försvaret.

Vi kan konstatera att Alliansens skattepolitik, som Socialdemokraterna inte klarat att bryta sig loss ifrån, nu även har blivit en säkerhetspolitisk risk.
—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

%d bloggare gillar detta: