Saudibråket – ett eko från 80-talets Sydafrikadebatt

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150309
Förra gången agerade näringslivet i det fördolda. Nu sker det öppet genom den debattartikel som kända näringslivsföreträdare lät publicera på DN Debatt i fredags. Ämnet är Saudiarabien och det svenska militära samarbetsavtalet.

Avtalet med Saudiarabien kan sägas upp i vår, och av allt döma har regeringen ännu inte bestämt sig. Det är inte första gången som den här affären vållar huvudbry för regeringar. Ekot avslöjade i somras att redan 2008 stoppade regeringen samarbetet. Det skedde efter att tjänstemän på Exportkontrollmyndigheten kommit fram till att vapenfabriksbygget stred mot den svenska vapenexportlagstiftningen. Strax därefter hade, rapporterade Ekot, ett brev kommit till Försvarsdepartementet.

Det inleds med ”Bäste Sten” och därefter följer en argumentation om att svenska affärsintressen är hotade, såvida inte Sverige återupptar samarbetet om vapenfabriken. Bland annat uppges exporten av SAAB:s militära radarsystem Erieye vara i farozonen.

Brevets avsändare var Marcus Wallenberg och dess mottagare var försvarsminister Sten Tolgfors. Brevet hemligstämplades och kort därefter gjorde regeringen helt om och återupptog samarbetet.

Allt som krävdes för att en svensk regering skulle återuppta ett samarbete, som tjänstemännen på dess egen myndighet bedömde som olagligt, var alltså ett brev från en Wallenberg. ”Bäste Sten”, skrev Wallenberg och regeringen svängde 180 grader.

I fredags var det så dags för en annan i den mäktiga familjen Wallenberg, nämligen Jacob Wallenberg som anför näringslivstopparna i DN-artikeln. Gott är att det nu sker öppet. Då kan vi alla se hur svaga argument de har.

Artikeln nämner vare sig vapen eller militär. Istället talas det om frihandel och om att respektera ”handelsavtalet”. Det närmaste de kommer vad det verkligen handlar om är en formulering om att avtalet inte endast har effekter för försvarsområdet.

Men i sak är det för det första så att en uppsägning av avtalet inte är ett avtalsbrott, vilket näringslivsföreträdarna försöker påskina. För det andra är krigsmaterielexport inte en del av den fria handeln. Tvärtom. Grundregeln i svensk lagstiftning är att det är förbjudet att exportera krigsmateriel. Från denna regel kan undantag göras. Visst kan man få orwellianska vibbar av det här, inte minst mot bakgrund av att Sverige är ett av de länder i världen som exporterar mest vapen per capita. Men så här ser faktiskt den svenska lagstiftningen ut. Vapensamarbetet med Saudiarabien har inget med svensk tradition av frihandel att göra. Därmed faller den förment teoretiska underbyggnaden av artikeln. Och med den faller också påståendena om att det är bättre att handla med länder som Saudiarabien än att isolera dem. Öppenhet mot omvärlden, heter det, ger reformistiska krafter vind i seglen. Det argumentet är möjligen tillämpligt på handel i allmänhet. Men jag känner inte till ett enda exempel då detta också kan visas ha gällt för vapenhandel.

Det här sagda innebär inte att det inte kan finnas delar av direktörernas resonemang som kan vara riktiga. Det kan bli så att svensk civil exportindustri förlorar intäkter, även om det torde röra sig om tämligen lite.

Den svenska regeringen har dock att väga in mer i bedömningen än endast detta snäva kommersiella perspektiv.

Vi bör hålla i minnet att endast trettio år har förflutit sedan dessa näringslivstoppars föregångare använde liknande argument mot blockaden av apartheidens Sydafrika. Då anfördes näringslivet av Peter Wallenberg. Han hade inte mycket förståelse för, som han uttryckte sig, ”svartingar”, ty ”den vite mannen var den som höll ordning”. Naturligtvis hade han inte heller någon förståelse för den svenska arbetarrörelse som valde solidaritet med de förtryckta i Sydafrika istället för solidaritet med honom och hans affärsintressen.

Debatten om Saudiarabien får här karaktären av ett eko från 1980-talet. Aftonbladets ledarsida påpekade nyligen att saudiska kvinnor har färre rättigheter än de svarta hade i Sydafrika – och frågan blir därmed densamma som vi ställde för trettio år sedan: Ska vi välja de förtryckta – eller pengarna?

Det har alltid funnits en spänning mellan de ideal som Sverige sagt sig stå för och den ekonomiska verklighet som vi har att förhålla oss till.

Men ställ dig några frågor:

Hur skulle vi idag ha känt om Sverige på 1980-talet lyssnat på näringslivet och låtit kommersiella intressen bestämma Sveriges relationer till Sydafrika?

Skulle Sveriges anseende och vår roll i världen nu ha varit större eller mindre om vi då följt Peter Wallenberg?

Och till sist och viktigast: Hur kommer våra barn och världen som kommer efter oss att se på oss om vi nu lyssnar på Jacob Wallenberg och därmed å ena sidan talar om feministisk utrikespolitik och mänskliga rättigheter, och å den andra sidan har ett militärt samarbete med de män som står för det hårdaste och mest systematiska kvinnoförtrycket i världen?

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: