Ska vi bara se på när barnen drunknar?

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150427
Sedan år 2000 uppskattas 22 400 flyktingar ha drunknat i Medelhavet. För drygt en vecka sedan dog 850 människor, det är lika många som när Estonia förliste. Vi måste öppna legala vägar. Vi kan inte se på när barn drunknar i desperata försök att ta sig in i EU.

Det är en grundläggande mänsklig rättighet att få söka asyl och få sin sak prövad. Så enkelt är det, och att detta är vad som gäller har slagits fast gång efter gång sedan andra världskrigets slut: i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, i FN:s flyktingkonvention från 1951, i flyktingkonventionens tilläggsstadga från 1967 och i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna som sedan 2007 är EU-lag.

Men om flyktingarnas rättigheter är garanterade i internationella överenskommelser, varför riskerar alla dessa hundratusentals människor sitt liv på gummiflottar och ruttna skorvar? Hur kommer det sig att smugglingen nu blivit en stor industri, när det för två decennier sedan främst handlade om släktingar som hjälpte varandra?

Svaret är enkelt. Smugglingen är ett resultat av den flyktingpolitik som EU utvecklat sedan 1990-talet. Den är inriktad på att hindra flyende människor från att säkert och legalt ta sig till EU och söka asyl. Ty det må vara en rättighet att söka asyl, men asyl kan endast sökas i det land där asylansökan ska prövas. Så om inte flyktingarna kan ta sig till EU, kan de inte heller söka asyl. Asylrätten upprätthålls på papperet, men de flesta flyktingar har inga möjligheter att använda den.

_________________________________________________________________________________________
I min roman från i höstas, DEN TREDJE PASSAGERAREN,

skildras ett flyktingöde i ett Europa som stängt gränserna. Läsa mer? Klicka här

_________________________________________________________________________________________

Trots vackert tal vid högtiderna, har det hela tiden varit EU-ledarnas målsättning att slippa undan ansvar. Man har strävat efter att så många som möjligt av världens flyktingar ska stanna i utfattiga närområden. I medierapporteringen framställs det som att Europa tar ett otroligt stort ansvar. I själva verket lever de allra flesta av världens flyktingar under miserabla förhållanden i konflikternas närområden. Enligt FN:s flyktingkommissariat var 42 miljoner människor på flykt i slutet av 2013. Av dem befann sig endast var tionde i Europa. Mer än hälften var i Mellanöstern, Asien och Afrika.

EU har slagit knut på sig självt och sin invecklade lagstiftning för att hindra människor att ta sig in. I botten av systemet finns viseringsplikten som riktas mot länder varifrån människor flyr. Det uttalade syftet är att stoppa människor som är på flykt från att ta sig till EU för att söka asyl. Detta sker praktiskt på nästa nivå genom att visum inte ges till personer som kan förväntas vilja söka asyl i ett EU-land. För att säkerställa att ingen utan giltigt visum reser till Europa, har EU skapat en privat gränspolis i form av flygbolagspersonal. Systemet upprätthålls genom ekonomiska incitament, närmare bestämt det så kallade transportörsansvaret, som innebär att resebolag måste betala böter och återresa för personer som de transporterat och som saknat visum och som sedan inte fått asyl. Normalt sett kan inte en flykting – oavsett vad han eller hon flyr ifrån – ta sig ombord på ett flygplan till Europa. Så har de legala vägarna in i EU stängts.

Således tvingas flyktingarna söka andra vägar; över haven, längs småvägar och genom otillgängliga gränstrakter i östra Europa. För att stoppa dessa människor har enorma belopp investerats i murar, taggtrådsstängsel och i en allt större gemensam gränspolis – Frontex. Längs gränsen mellan Bulgarien och Turkiet byggs en sexton mil lång taggtrådsbarriär för att hindra syriska flyktingar att ta sig in i EU. I den spanska enklaven Melilla som gränsar till Marocko kastar sig afrikanska flyktingar desperat mot det sex meter höga stängslet som täcks med ”razor wire” – en sorts taggtråd som i stället för vanliga taggar är täckta med rakbladsvassa knivar – som konstruerats för att trasa sönder människors kroppar. Och så finns den dödligaste av alla rutter: att korsa Medelhavet.

Efter den senaste katastrofen kan man märka en förändring. Det finns nu en debatt om EU:s stängda gränser och om att det är nödvändigt att öppna legala vägar in i EU. Sveriges regering har svängt och driver detta. Det är bra.

Men fokus är alltjämt på symptomen – smugglingen – och på hårdföra metoder för att stoppa ”illegala migranter”. EU vill få till stånd avtal med diktaturen Egypten och med det sönderfallna Libyen om att stoppa flyktingarna redan på land. Det talas även om att förstöra båtar och om att sätta libyska hamnar i blockad, vilket skulle kräva militära insatser.

Det här rör sig om skrupelfria människor, sade statsminister Löfven om smugglarna. Så är det i många fall.

Men är det inte minst lika hänsynslöst att bygga taggtrådsbarriärer för att stoppa flyende människor, göra överenskommelser med diktatorer om att stänga flyktvägar och att med viseringsplikten hindra flyende människor att resa på säkra sätt?

Sanningen är ju den, att om inte EU-ledarna täppt igen de legala och säkra vägarna, skulle barnen som drunknade i förra veckan ha varit i livet.

 

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: