Så når Sverige full sysselsättning – ny rapport

Lönebildning bortom NAIRU är en rapport beställd av LO som jag varit redaktör för. Den presenterades på LO-borgen 20 maj.

I rapporten presenteras alternativ till den dominerande synen att det existerar en jämviktsarbetslöshet, bestämd av institutioner och välfärdssystemen, under vilken den faktiska arbetslösheten inte varaktigt kan befinna sig. I antologin visas att denna ansats har mycket svagt empiriskt stöd och baseras på antaganden som är orimliga. Den främsta bestämningsfaktorn för arbetslösheten är den aggregerade efterfrågan och den driver även jämviktsarbetslösheten. Slutsatsen är att det finns vägar till full sysselsättning, men endast om den ekonomiska politiken omprövas.

Här kan man läsa mer om rapporten.

Nedladdning av rapporten gör du här

Här kan du se presentationen av rapporten

 

Fyra förslag för att nå full sysselsättning

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150518
Ska den rödgröna regeringen klara målet att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU år 2020, måste den lämna 1990-talet bakom sig och tänka nytt.
Finanspolitiska rådet kritiserade i förra veckan regeringen Löfven. Den mer generösa a-kassan kommer att höja arbetslösheten, säger rådets ekonomer. Det var en rätt väntad kritik. I de dominerande skolorna i nationalekonomin, som politiskt betraktade bör beskrivas som nyliberala, leder god välfärd och höga skatter till högre arbetslöshet. Alltså leder socialdemokratisk politik till högre arbetslöshet.
Man kan lägga mycket utrymme på att kritisera dessa nationalekonomer. Men det räcker att konstatera att om det verkligen förhåller sig så som de säger – att schyssta villkor i arbetslöshetsförsäkringen, höga skatter och bra villkor för anställda leder till högre arbetslöshet – så skulle vi idag ha haft lägre arbetslöshet än 2006, då Reinfeldt påbörjade sin attack på den svenska modellen.
Då, 2006, skulle vi, om vi fortsätter resonemanget, ha haft lägre arbetslöshet än 1990, eftersom välfärdssystemen aldrig återhämtade sig efter 1990-talets krissanering.
I själva verket har Sverige aldrig haft lägre arbetslöshet än i början av 1990-talet. Samtidigt har vi aldrig haft högre skatter, starkare fackföreningar eller mer generösa socialförsäkringar. Resonemanget om att välfärd, regleringar och höga skatter orsakar arbetslöshet går helt enkelt inte att få ihop med svensk historia.
Snarare visar historien på motsatsen.
De senaste två decenniernas massarbetslöshet har sin bakgrund i att staten dragit sig tillbaka och att nyliberala doktriner vunnit en dominerande ställning. Med 1990-talets kris följde nytt ekonomiskt-politiskt tänkande som lade grunden för den nya ekonomiska politiken.
Penningpolitiken gjordes om till att bli strikt inflationsbekämpande; finanspolitiken blev omgärdad av nya regler som kringskar dess möjligheter att driva upp efterfrågan i ekonomin, och föreställningar om att arbetslöshet inte orsakas av brist på efterfrågan, utan av för omfattande regleringar, för generösa socialförsäkringar och för starka fackföreningar kom att inta en närmast hegemonisk ställning i nationalekonomiska sammanhang.

Detta är inte bara ett sammanträffande i tid. Det är ett orsakssamband: de nyliberala doktrinernas frammarsch, välfärdsstatens tillbakagång och massarbetslöshetens uppkomst.
När arbetarrörelsen nu måste formulera en politik för att pressa ner arbetslösheten till under fyra procent, måste man fundera på vad man gjorde rätt förr och vad man gör fel i dag. Det innebär inte att lösningen är att kopiera den politik som fördes på 1970- och 1980-talen. Det vore varken möjligt eller särskilt klokt.
Däremot kan man vara tämligen säker på att lösningarna inte finns i den politik som förts sedan mitten av 1990-talet. Man måste därför söka brett, lyfta upp sådant som fungerat förr och samtidigt tänka nytt. Här följer fyra förslag.

1. Investeringar genererar efterfrågan på arbetskraft och ökad investeringstakt leder i sig självt till högre produktivitetstillväxt. Att få upp de totala investeringarna – som idag är väsentligt lägre än under den tid då vi hade full sysselsättning – är troligen den enskilt viktigaste faktorn för att få ner arbetslösheten. Gör därför allvar av de idéer som näringsminister Mikael Damberg har dryftat om att införa en särskild investeringsbudget för statens finanser. Det medger ökade offentliga investeringar i infrastruktur, bostäder och energiomställning. Det gynnar sysselsättningstillväxten och Sveriges långsiktiga konkurrenskraft.

2. Plocka upp en av Rehn-Meidnermodellens grundläggande idéer: att använda lönebildningen för att öka strukturomvandlingstakten, produktivitetstillväxten och innovationstrycket. Gör detta genom att agera för minskade löneskillnader och ökad löneandel. Det kommer att öka konkurrenskraften – genom ökad produktivitetstillväxt och innovationstryck – men också konsumtionsefterfrågan, eftersom en jämnare spridning av inkomsterna sänker sparandet och ökar konsumtionen. Det genererar i sin tur positiva spiraler med ökat kapacitetsutnyttjande, inflationsdämpande produktivitetstillväxt och större privata investeringar.

3. Gör om ramverket för den ekonomiska politiken. Överskottsmålet för statens finanser har spelat ut sin roll och inflationsmålet för penningpolitiken är uppenbart skadligt för arbetsmarknaden. Lyft bort dessa blöta filtar som lagts över ekonomin.

4. Vi behöver fler läkare, sjuksköterskor och undersköterskor till den åldrande befolkningen och fler lärare och specialpedagoger till den unga generation som växer upp i PISA-resultatens skola. Höj därför skatten och använd pengarna till att expandera den offentliga sektorn. Inte primärt för att skapa offentliga jobb, utan för att det behövs. Jobben som tillkommer är en bonus.

Ska regeringen nå målet om lägst arbetslöshet i EU år 2020, måste den tänka nytt och våga bryta mot det som är. Det här var fyra förslag som om de genomförs skulle ta oss en bra bit på vägen mot full sysselsättning.

Moderaternas tiggeriutspel – udden riktad mot de fattigaste

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150504
I förra veckan skickade Moderaterna i väg en testballong om att förbjuda vad de kallar ”organiserande av tiggeri”. Det är ett osmakligt utspel, riktat mot fattiga och utsatta människor och syftande till att dra röster från Sverigedemokraterna. Men formulerat så att det kan uttalas på vilken välgörenhetsmiddag som helst.

Det finns tiggeri och det finns tiggeri. Det ena är fint och borde enligt borgerligheten rendera skatteavdrag. Det kallas filantropi och stillar det dåliga samvetet, ger den rike en känsla av att ge tillbaka till samhället, att bidra med något gott och samtidigt fortsätta att vara rik och ha makt att bestämma var pengarna ska gå och under vilka former. Det andra är, enligt samma borgerlighet, fult och påträngande, givaren kan inte välja form eller tillfälle; fattigdomen ser oss i ögonen och blir personlig på ett sätt som givandet genom ombud på välgörenhetsgalorna aldrig kan bli. Eländet konfronterar oss.

Tiggarna är här för att de lever under eländiga förhållanden i södra och östra Europa. Många av dem är romer. Europarådet gav 2012 ut rapporten Human rights of Roma and Travellers in Europe. Den visar på systematisk diskriminering. Många lever i slum och misär, med skyhög barnadödlighet – i Moldavien är spädbarnsdödligheten bland romer dubbelt så hög som för icke-romer – och med medellivslängd som i många länder är 10-15 år kortare än för andra folkgrupper; många har inte tillgång till hälsovård och i en del länder segregeras romer från andra, särskilt inom förlossningsvården. Världsbanken tecknar en liknande bild i en rapport från samma år om situationen i Slovakien. Slovakien är ett tämligen välmående land. Det kvalar in bland de 25 procent rikaste länderna i världen. Den romska befolkningen i Slovakien tillhör dock gruppen med de 25 procent fattigaste i världen. En genomsnittlig slovak tjänar på en månad vad en genomsnittlig rom i Slovakien tjänar på ett år. Denna avgrundsdjupa skillnad, orsakad av utbredd diskriminering, speglar sig i boendesituationen: var tredje bor i eländiga, icke-fasta bosättningar eller ruckel, endast hälften har tillgång till dricksvatten inomhus. Situationen för romer i Slovakien är, skriver Världsbanken, att jämföra med förhållanden man normalt finner i länder söder om Sahara, snarare än med förhållanden i övriga EU.

Det här är tredje världen på hemmaplan, och det finns ingen annan långsiktig lösning än att utplåna dessa eländiga förhållanden.

Det är inget konstigt, inget märkligt att människor som lever under sådana förhållanden väljer att tigga i andra EU-länder. Men i stället för att söka rationella förklaringar, retirerar Moderaterna till fördomar. Det måste vara kriminalitet som ligger bakom.

Men sanningen är den att mycket litet tyder på att det finns utbredd kriminalitet kopplad till tiggeriet.

Polisen i såväl Malmö som Stockholms län har avfärdat sådana påståenden. ”Vi har väldigt få indikationer på att det skulle vara så”, säger man från Malmöpolisens sida och polismyndigheten i Stockholms län säger att ”detta handlar inte om organiserad brottslighet”.

Om vi stannar i Malmö, kan vi i rapporten Socialt utsatta EU-medborgare i Malmö, som i höstas togs fram av sociala resursförvaltningen i Malmö, läsa att det stora flertalet ”inte är utsatta för ligor/människohandel, utan de är här för att de själva har tagit beslutet om att söka försörjning i annat EU-land”.

Mot dessa bilder brukar anföras rapporten Utsatta EU-medborgare i Sverige som Länsstyrelsen i Stockholm publicerade förra våren. Det är på den som Moderaterna grundar sitt utspel. Den bygger på enkätsvar från polismyndigheter, kommuner och frivilligorganisationer. Baserat på dessa har skattningar gjorts över hur många EU-medborgare i Sverige som under 2013 kan ha exploaterats för olika ändamål, däribland tiggeri. Rapportens slutsats är att 305-555 personer ”kan ha” utnyttjats för tiggeri. Resultaten är dock mycket osäkra.

En balanserad sammanfattning är att det finns kriminella som exploaterar människor för tiggeri, men generellt verkar det inte vara särskilt utbrett. Sannolikt för att det är förhållandevis lite pengar att tjäna på det.

Men i den mån detta förekommer finns redan möjlighet att lagföra dem som sysslar med sådan verksamhet. Moderaterna slår in öppna dörrar – och de gör det för att den här typen av populism kan ge röster.

Mest slående i länsstyrelsens rapport är dock en annan uppskattning som Moderaterna inte nämner, nämligen att över 800 EU-medborgare uppskattas ha utsatts för människohandel till Sverige för olika former av tvångsarbete och arbetskraftsexploatering. Exploatering på arbetsmarknaden – bland annat bärplockning – är alltså ett större problem.

Varför väljer Moderaterna att lyfta fram just tiggeriet?

Det beror knappast på okunskap.

Inte heller på slumpen.

Att bry sig om bärplockare som slavar i de norrländska skogarna ger få röster.

Till skillnad från att misstänkliggöra tiggare.

%d bloggare gillar detta: