Fyra förslag för att nå full sysselsättning

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150518
Ska den rödgröna regeringen klara målet att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU år 2020, måste den lämna 1990-talet bakom sig och tänka nytt.
Finanspolitiska rådet kritiserade i förra veckan regeringen Löfven. Den mer generösa a-kassan kommer att höja arbetslösheten, säger rådets ekonomer. Det var en rätt väntad kritik. I de dominerande skolorna i nationalekonomin, som politiskt betraktade bör beskrivas som nyliberala, leder god välfärd och höga skatter till högre arbetslöshet. Alltså leder socialdemokratisk politik till högre arbetslöshet.
Man kan lägga mycket utrymme på att kritisera dessa nationalekonomer. Men det räcker att konstatera att om det verkligen förhåller sig så som de säger – att schyssta villkor i arbetslöshetsförsäkringen, höga skatter och bra villkor för anställda leder till högre arbetslöshet – så skulle vi idag ha haft lägre arbetslöshet än 2006, då Reinfeldt påbörjade sin attack på den svenska modellen.
Då, 2006, skulle vi, om vi fortsätter resonemanget, ha haft lägre arbetslöshet än 1990, eftersom välfärdssystemen aldrig återhämtade sig efter 1990-talets krissanering.
I själva verket har Sverige aldrig haft lägre arbetslöshet än i början av 1990-talet. Samtidigt har vi aldrig haft högre skatter, starkare fackföreningar eller mer generösa socialförsäkringar. Resonemanget om att välfärd, regleringar och höga skatter orsakar arbetslöshet går helt enkelt inte att få ihop med svensk historia.
Snarare visar historien på motsatsen.
De senaste två decenniernas massarbetslöshet har sin bakgrund i att staten dragit sig tillbaka och att nyliberala doktriner vunnit en dominerande ställning. Med 1990-talets kris följde nytt ekonomiskt-politiskt tänkande som lade grunden för den nya ekonomiska politiken.
Penningpolitiken gjordes om till att bli strikt inflationsbekämpande; finanspolitiken blev omgärdad av nya regler som kringskar dess möjligheter att driva upp efterfrågan i ekonomin, och föreställningar om att arbetslöshet inte orsakas av brist på efterfrågan, utan av för omfattande regleringar, för generösa socialförsäkringar och för starka fackföreningar kom att inta en närmast hegemonisk ställning i nationalekonomiska sammanhang.

Detta är inte bara ett sammanträffande i tid. Det är ett orsakssamband: de nyliberala doktrinernas frammarsch, välfärdsstatens tillbakagång och massarbetslöshetens uppkomst.
När arbetarrörelsen nu måste formulera en politik för att pressa ner arbetslösheten till under fyra procent, måste man fundera på vad man gjorde rätt förr och vad man gör fel i dag. Det innebär inte att lösningen är att kopiera den politik som fördes på 1970- och 1980-talen. Det vore varken möjligt eller särskilt klokt.
Däremot kan man vara tämligen säker på att lösningarna inte finns i den politik som förts sedan mitten av 1990-talet. Man måste därför söka brett, lyfta upp sådant som fungerat förr och samtidigt tänka nytt. Här följer fyra förslag.

1. Investeringar genererar efterfrågan på arbetskraft och ökad investeringstakt leder i sig självt till högre produktivitetstillväxt. Att få upp de totala investeringarna – som idag är väsentligt lägre än under den tid då vi hade full sysselsättning – är troligen den enskilt viktigaste faktorn för att få ner arbetslösheten. Gör därför allvar av de idéer som näringsminister Mikael Damberg har dryftat om att införa en särskild investeringsbudget för statens finanser. Det medger ökade offentliga investeringar i infrastruktur, bostäder och energiomställning. Det gynnar sysselsättningstillväxten och Sveriges långsiktiga konkurrenskraft.

2. Plocka upp en av Rehn-Meidnermodellens grundläggande idéer: att använda lönebildningen för att öka strukturomvandlingstakten, produktivitetstillväxten och innovationstrycket. Gör detta genom att agera för minskade löneskillnader och ökad löneandel. Det kommer att öka konkurrenskraften – genom ökad produktivitetstillväxt och innovationstryck – men också konsumtionsefterfrågan, eftersom en jämnare spridning av inkomsterna sänker sparandet och ökar konsumtionen. Det genererar i sin tur positiva spiraler med ökat kapacitetsutnyttjande, inflationsdämpande produktivitetstillväxt och större privata investeringar.

3. Gör om ramverket för den ekonomiska politiken. Överskottsmålet för statens finanser har spelat ut sin roll och inflationsmålet för penningpolitiken är uppenbart skadligt för arbetsmarknaden. Lyft bort dessa blöta filtar som lagts över ekonomin.

4. Vi behöver fler läkare, sjuksköterskor och undersköterskor till den åldrande befolkningen och fler lärare och specialpedagoger till den unga generation som växer upp i PISA-resultatens skola. Höj därför skatten och använd pengarna till att expandera den offentliga sektorn. Inte primärt för att skapa offentliga jobb, utan för att det behövs. Jobben som tillkommer är en bonus.

Ska regeringen nå målet om lägst arbetslöshet i EU år 2020, måste den tänka nytt och våga bryta mot det som är. Det här var fyra förslag som om de genomförs skulle ta oss en bra bit på vägen mot full sysselsättning.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: