Bra med grekisk folkomröstning om långivarnas utpressning

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150629

Ser vi sista akten i det grekiska dramat? Det kan mycket väl vara så. EU-ledarna försöker skjuta skulden ifrån sig, men att ett folk tillåts säga sin mening kan aldrig vara fel.

Först och främst måsta man förstå att den grekiska krisen inte har sin primära orsak i slapphänt grekisk finanspolitik. Den grekiska krisen var en del av den stora eurokrisen, som utbröt efter den globala finansiella härdsmältan.

Med fallande tillväxt och ökad osäkerhet, kom de obalanser som ackumulerats i eurozonen upp till ytan. De yttrade sig i stora överskott i utrikeshandeln i bland annat Tyskland och stora underskott i densamma i framförallt södra Europa.

Att det blivit så sammanhängde med skillnader i inflationstakt som gjort att konkurrenskraften i södra Europa gröpts ur, samtidigt som framförallt tyskarnas konkurrenskraft ökat. Skillnaderna förstärktes av den gemensamma penningpolitiken som inte passade någon. Om varje land hade haft en egen valuta och räntepolitik, skulle de länder som hade en för hög prisutveckling ha kunnat använda räntan för att dämpa inflationstakten. Om det inte hade varit tillräckligt skulle dessa länders valutor ha fallit gentemot D-marken. På så sätt skulle obalanserna ha blivit mindre redan från början och i slutändan skulle valutorna ha fungerat som pysventiler.

Nu hade emellertid den europeiska politiska eliten fått snilleblixten att Europa skulle ha en gemensam valuta. Om de ägnat lika mycket tid åt att analysera den europeiska monetära historien som de ägnade sig åt hur mynten skulle se ut, skulle de förstås ha begripit att detta var en utomordentligt dålig idé.

Men uppfyllda av sin egen förträfflighet, isolerade som de är från vanligt folks prioriteringar och rustade med en ideologiskt övertygad ekonomkår blev dåliga idéer gemensamma idéer och gemensam EU-politik.

När skulden fördelas ska man alltså ha detta klart för sig: den gemensamma valutan är det grundläggande problemet och krisens orsak – inte hur Grekland agerat.

Med gemensam valuta finns inga andra realistiska utvägar ur kriser än att driva vad som utan gemensam valuta skulle ha uppfattats som irrationell, ja rentav dåraktig, nedskärningspolitik med syftet att öka arbetslösheten och på så sätt få löner och priser att falla.

Den grekiska arbetslösheten är 25 procent, levnadsstandarden har fallit med en sjättedel. Andelen som lever i svår materiell fattigdom uppgår till nästan 20 procent (2012). Hälsovården har drastiskt försämrats, inte minst kvinnosjukvården, och när åtstramningspolitiken inleddes följde en ökning av självmorden med 35 procent.

Detta är vad grekerna tvingats till i utbyte mot EU:s och IMF:s ”hjälplån”. Likt lånehajar ställer långivarna nu krav på nya nedskärningar i utbyte mot de nya ”hjälplån” som är nödvändiga för att Grekland ska kunna betala av de gamla ”hjälplånen”. Pengarna snurrar bara runt, kommer inte grekerna till del och är behäftade med villkor som tvingar Grekland till ytterligare försämringar i välfärden.

Som Nobelpristagaren Paul Krugman påpekade i förra veckan kommer Grekland aldrig att kunna betala tillbaka dessa lån. Mot bakgrund av att landet nu, när man justerar för konjunkturläge, nått så kallad primär balans, det vill säga balans mellan utgifter och inkomster när ränteutgifterna räknas bort, borde man istället göra skuldavskrivningar så att ekonomin kan växa och statsfinanserna stabiliseras. Med tanke på att det är euron, snarare än enskilda länders agerande, som skapat krisen, är det rimligt att fördela ansvarsbördan på ett annat sätt än idag.

Men i helgen bröt förhandlingarna samman. Greklands regering anklagade EU för att ställa oacceptabla politiska ultimatum och förespråka åtgärder som ur ekonomisk synvinkel är dåliga. EU-ledarna å sin sida hävdade att skulden låg hos grekerna. Grekerna utlyste folkomröstning om långivarnas slutbud. Då kom det ett ramaskri från EU som drog tillbaka budet, förkastade Greklands begäran om att åtminstone få förlängd respit till efter folkomröstningen och förklarade att man inte visste om man kan förhandla med Greklands regering överhuvudtaget – även om det blir ett ja i folkomröstningen. Mycket tydligare än så kan inte bilden bli av långivare som ställer ultimativa krav och inte accepterar att en demokrati har rätt – och skyldighet – att förankra politiken genom att använda demokratins verktyg. Att EU-ledarna upprörs över att en demokratiskt vald regering i ett av medlemsländerna utlyser en folkomröstning, säger en hel del om deras demokratisyn.

Såvida inte en av sidorna viker sig, kommer Grekland att tvingas ställa in sina låneavbetalningar, det vill säga gå i konkurs. Det kan ske redan i dag. Bankrusningar och kaos i det grekiska banksystemet kommer att följa. Om folkomröstningen genomförs som planerat nästa helg och det blir nej, är ett grekiskt utträde ur euron nära.

Om så blir fallet, får vi se om den så omtalade EU-solidariteten finns på riktigt. Kommer ett land som väljer att gå en annan väg än den som dikteras från Bryssel att ges stöd och hjälp?

Närmare Nato gör oss inte tryggare

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150615

I helgen övade svenska soldater landstigning från ett amerikanskt amfibiefartyg på Österlen medan B-52:or fällde minattrapper i havet. För några veckor sedan genomfördes en gigantisk internationell flygövning över Norrland. En 200-årig säkerhetsdoktrin överges nu. Utan debatt.

Arctic Challenge med 115 flygplan och 3600 man som utspelades över Norrland och norra Finland och Norge, hade precis avslutats när övningarna Baltops och Saber Strike drog igång i Östersjön. Totalt deltar 13 000 soldater, ett femtiotal fartyg, amfabiefartyg, en u-båt, helikoptrar samt strids- och bombflyg – däribland B-52:or och stealthbombplan av typen B-2, båda konstruerade för att bära kärnvapen.

I lördags kulminerade övningen utanför Österlen med landstigningsövningar och minfällning i havet. Sydsvenskans reporter Olle Lönnaeus rapporterade från plats och ställde under rubriken Dagen D i Hanöbunkten frågan ”Är vi inte alliansfria längre?”.

Det är en berättigad fråga. Samtidigt är det konstigt att den behöver ställas.

Dels för att tydlighet i de säkerhetspolitiska valen är en del av alla normala länders säkerhetspolitik. Förutsägbarhet är ett sätt att undvika gnistbildning och konflikter. Men särskilt tydlig kan man inte säga att Sveriges position är.

Dels för att säkerhetspolitiken är så viktig att den måste involvera svenska folket, och förändringar måste debatteras öppet. Emellertid sker detta utan debatt och utan ordentlig offentlig genomlysning.
Hur många svenskar känner exempelvis till den svenska Särskilda operationsgruppen som samarbetar med Nato-förband, utanför FN-systemet, och har stridit i Kongo, Tchad och Afghanistan? Bland annat har den bistått ockupationstrupperna i Afghanistan genom att med laser peka ut mål för USAs bombflyg. Hur många känner till regeringsbeslutet från april 2014 som tillät Nato att flyga sina övervaknings- och stridsledningsplan, så kallade AWACS, genom svenskt luftrum? Eller värdlandsavtalet med Nato? Det är ett paradigmskiftande beslut som togs förra sommaren och innebär att Sverige kan öppna, efter särskilt beslut, för stationering av Nato-soldater på svenskt territorium. Det här är inga hemligheter – allt har rapporterats i media. Men någon debatt om detta eller diskussion om i vilken riktning Sverige bör gå finns knappast.

En del av bakgrunden till denna allt djupare integrering i Nato är Rysslands agerande, bland annat i Ukraina. Att det finns skäl att se med oro på Rysslands utveckling, det är såväl anhängarna av svenskt närmande till Nato som motståndarna av detsamma överens om.
Frågan är emellertid vilken strategi som är klokast för ett land som Sverige i ett läge av tilltagande internationell spänning.

I en essä betitlad ”Fredspolitik och försvarspolitik” (publicerad i antologin Bevara alliansfriheten – nej till Nato-medlemskap, redigerad av Anders Björnsson och Sven Hirdman), noterar den tidigare stjärndiplomaten Hans Blix att resonemangen för ökad Nato-integrering baseras på en logik som påminner om ett schackspel.

Det militära försvaret ses som den viktigaste faktorn för fred, varje drag som en annan spelare gör måste mötas med motdrag. Målet är att göra den andra sidan matt eller åtminstone tillse att man själv inte hamnar i underläge. Ökad Nato-närvaro och svensk integrering i en västlig försvarsgemenskap är ur detta perspektiv ett logiskt svar på Rysslands uppträdande. Samtidigt betraktar Ryssland sig som allt mer inringat av Nato och agerar enligt samma logik när det gör sina drag.

I båda fallen – för såväl Nato som för Ryssland – grundas denna logik i traditionellt försvarspolitiskt tänkande.

Saken är dock den att schack är ett krigsspel – inte ett spel syftande till fred, gemensam säkerhet och avspänning. Det som är logiskt inom ramen för det försvarspolitiska tänkandet är samtidigt grundreceptet för eskalering av konflikter, ökad spänning och större risktagande. Därför måste det försvarspolitiska tänkandet, resonerar Hans Blix, balanseras med ett ”fredspolitiskt” tänkande, som innebär att man försöker finna fredliga vägar, samverkan, nedrustning och förhandlingar för att den vägen minska polariseringen och riskerna.

Att tänka fredspolitiskt är inte att vara undfallande. Det är att uppträda ansvarsfullt mot vårt land, vår region och världen i stort.

Sverige blir inte säkrare av att agera på ett sätt som ökar spänningen i Östersjön. Gigantiska flottövningar i Östersjön gör just det – ökar spänningen.

Vår region blir inte säkrare av att Sverige närmar sig Nato. Tvärtom är en av erfarenheterna av Kalla kriget att den alliansfria zon som Finland och Sverige de facto blev, kom att utgöra en buffert mellan öst och väst som minskade riskerna för gnistbildning.

Världen i stort blir inte säkrare av att små länder som Sverige, vars diplomatiska kapital potentiellt är mångfalt större än dess militära någonsin kan bli, förspiller sitt diplomatiska kapital genom att ansluta sig till stormaktsarméerna. Istället för att försöka göra skillnad genom medling, förhandling och avspänning.

Löfven behövde skånsk hjälp – och fick det

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150601
Det nya progressiva samhällsbygget, som kan lyfta socialdemokratin, ligger inom räckhåll. Partiledningen saknar emellertid modet att sträcka ut handen och gripa tag i det. Den behöver hjälp. Det fick den i lördags. Av partiets vänsterfalang.

Stefan Löfven har gått av scen, applåderna har tonat ut, de politiska kommentatorerna har skickat sina mer eller mindre initierade synpunkter och begett sig till baren på andra sidan gatan. Själv känner jag en väldig kluvenhet till det jag just hört.

Löfven är på rätt väg. Ett nytt socialdemokratiskt samhällsprojekt kan byggas kring en investeringspolitik som driver ner arbetslösheten och därmed ökar tillväxten. Med fallande arbetslöshet minskar den ekonomiska ojämlikheten, vilket i sin tur gynnar tillväxten ytterligare och genererar inkomster för att finansiera nya välfärdsreformer.

Tillsammans kan detta skapa förutsättningar för en socialdemokratisk offensiv, med en ny framtidsberättelse som kan ta oss bort från det 1990-tal som aldrig tycks ta slut.
Staten kan styra investeringarna mot sektorer som har framtiden för sig – biotech, infrastruktur, energieffektivt boende, grundforskning, minimeringsteknologi, klimatsmarta lösningar – och på så sätt skapa förutsättningar för ett konkurrenskraftigt näringsliv.

Sådan planering klarar inte marknaden som styrs på kort sikt och av de företag som är starka i dag, inte av de företag som kommer att vara starka imorgon. Detta är näringspolitikens främsta uppgift (snarare än att, som vi blivit vana vid under de senaste åren, förse överklassen med skattesubventionerade grillbetjänter).

Även om det politiska landskapet då såg annorlunda ut, var det just en sådan strategi, syftande till att förena jämlikhetsambitioner med tillväxt, som en gång byggde den unika svenska modellen. Socialdemokratin tycks vara på väg att vakna upp ur 1990-talsslummern.

Så långt, allt gott. Men… när Löfven talat färdigt kan jag inte låta bli att än en gång ställa mig frågan: Hur ska detta göras? Stefan Löfven passade visserligen på att föregå dysterkvistar av min sort. ”Jag är trött på alla dessa ödesmättade berättelser om att det inte går”, utropade han i talarstolen.

Visst, jag tror inte heller att det här är omöjligt. Men om Sverige ska få ner arbetslösheten så att sysselsättningsmålet åtminstone är i närheten av att nås till valet 2018, måste de totala investeringarna öka med minst 70 miljarder. Den nivån måste hållas varje år och öka i takt med BNP. Naturligtvis kan – och bör – man även bygga ut den offentliga sektorn och skapa jobb den vägen. Men också det kostar.

Hittills har inte regeringen aviserat en skattepolitik som kan täcka en sådan utgiftsnivå.

Det finns förvisso en enkel lösning, som keynesianskt inriktade ekonomer argumenterat för länge, och den är att lyfta ut de offentliga investeringarna ur budgeten och lånefinansiera dem. Det skulle frigöra resurser för investeringar och välfärd, utan att skatten måste höjas och utan att undergräva den ekonomiska hushållningen.

Tyvärr, om än inte oväntat, avfärdade Löfven detta. ”Det finns inget enkelt budgettrick” som kan lösa finansieringen, sa han. Nu tror jag att det är mest retorik, för han vet naturligtvis att alla stora företag gör just så. Om de först skulle tjäna in alla pengar som de investerar, då skulle det inte finnas något Hägglunds, Volvo eller ABB.

Företag lånar till investeringar och sedan tjänar de in vad de investerat genom att använda den utrustning de köpt för lånade pengar. Så kan en stat också göra, och så har Sverige gjort tidigare.

Den stambana som nu ska byggas om till höghastighetståg, kunde inte, när den byggdes under andra hälften av 1800-talet, finansieras på annat sätt än genom jättelika lån tagna i Tyskland. Sverige tjänade sedan in dessa investeringar genom den tillväxt som alstrades. Det är inte att vara oansvarig. Tvärtom.

Investeringar är utgifter idag, men inkomster imorgon. Som LO:s förre chefsekonom, P O Edin, nyligen påpekade, påverkas inte den svenska förmögenheten. Den skiftar från en finansiell förmögenhet (den offentliga sektorn har en jättelik finansiell nettoförmögenhet på 1000 miljarder), till en real och detta till en mycket låg kostnad (staten lånar till 0,2 procent ränta).

Overksamma pengar på hög, förvandlas till järnvägar, jobb och nya bostäder. Tillväxten som alstras ökar statens möjligheter att finansiera välfärd och nya satsningar.

Löfven har visionen och målen, men alltså inte de politiska verktygen att ta oss dit. De är fortfarande låsta av 1990-talstänkandet. Så såg det ut när partiledaren gick av scen.

Men sedan hände faktiskt något på kongressen. Partiets breda mittenfalang, med Skåne i bräschen, drev igenom förändringar i kongressbesluten som tillåter lånefinansiering av strategiska investeringar. Vilken verklig effekt detta får på politiken återstår att se, men det kan vara så att i lördags räddades Löfvens sysselsättningsmål – av dem som brukar kallas partivänstern. Kanske såg vi, i lördags, rentav början på slutet på det långa 1990-talet.

%d bloggare gillar detta: