Närmare Nato gör oss inte tryggare

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150615

I helgen övade svenska soldater landstigning från ett amerikanskt amfibiefartyg på Österlen medan B-52:or fällde minattrapper i havet. För några veckor sedan genomfördes en gigantisk internationell flygövning över Norrland. En 200-årig säkerhetsdoktrin överges nu. Utan debatt.

Arctic Challenge med 115 flygplan och 3600 man som utspelades över Norrland och norra Finland och Norge, hade precis avslutats när övningarna Baltops och Saber Strike drog igång i Östersjön. Totalt deltar 13 000 soldater, ett femtiotal fartyg, amfabiefartyg, en u-båt, helikoptrar samt strids- och bombflyg – däribland B-52:or och stealthbombplan av typen B-2, båda konstruerade för att bära kärnvapen.

I lördags kulminerade övningen utanför Österlen med landstigningsövningar och minfällning i havet. Sydsvenskans reporter Olle Lönnaeus rapporterade från plats och ställde under rubriken Dagen D i Hanöbunkten frågan ”Är vi inte alliansfria längre?”.

Det är en berättigad fråga. Samtidigt är det konstigt att den behöver ställas.

Dels för att tydlighet i de säkerhetspolitiska valen är en del av alla normala länders säkerhetspolitik. Förutsägbarhet är ett sätt att undvika gnistbildning och konflikter. Men särskilt tydlig kan man inte säga att Sveriges position är.

Dels för att säkerhetspolitiken är så viktig att den måste involvera svenska folket, och förändringar måste debatteras öppet. Emellertid sker detta utan debatt och utan ordentlig offentlig genomlysning.
Hur många svenskar känner exempelvis till den svenska Särskilda operationsgruppen som samarbetar med Nato-förband, utanför FN-systemet, och har stridit i Kongo, Tchad och Afghanistan? Bland annat har den bistått ockupationstrupperna i Afghanistan genom att med laser peka ut mål för USAs bombflyg. Hur många känner till regeringsbeslutet från april 2014 som tillät Nato att flyga sina övervaknings- och stridsledningsplan, så kallade AWACS, genom svenskt luftrum? Eller värdlandsavtalet med Nato? Det är ett paradigmskiftande beslut som togs förra sommaren och innebär att Sverige kan öppna, efter särskilt beslut, för stationering av Nato-soldater på svenskt territorium. Det här är inga hemligheter – allt har rapporterats i media. Men någon debatt om detta eller diskussion om i vilken riktning Sverige bör gå finns knappast.

En del av bakgrunden till denna allt djupare integrering i Nato är Rysslands agerande, bland annat i Ukraina. Att det finns skäl att se med oro på Rysslands utveckling, det är såväl anhängarna av svenskt närmande till Nato som motståndarna av detsamma överens om.
Frågan är emellertid vilken strategi som är klokast för ett land som Sverige i ett läge av tilltagande internationell spänning.

I en essä betitlad ”Fredspolitik och försvarspolitik” (publicerad i antologin Bevara alliansfriheten – nej till Nato-medlemskap, redigerad av Anders Björnsson och Sven Hirdman), noterar den tidigare stjärndiplomaten Hans Blix att resonemangen för ökad Nato-integrering baseras på en logik som påminner om ett schackspel.

Det militära försvaret ses som den viktigaste faktorn för fred, varje drag som en annan spelare gör måste mötas med motdrag. Målet är att göra den andra sidan matt eller åtminstone tillse att man själv inte hamnar i underläge. Ökad Nato-närvaro och svensk integrering i en västlig försvarsgemenskap är ur detta perspektiv ett logiskt svar på Rysslands uppträdande. Samtidigt betraktar Ryssland sig som allt mer inringat av Nato och agerar enligt samma logik när det gör sina drag.

I båda fallen – för såväl Nato som för Ryssland – grundas denna logik i traditionellt försvarspolitiskt tänkande.

Saken är dock den att schack är ett krigsspel – inte ett spel syftande till fred, gemensam säkerhet och avspänning. Det som är logiskt inom ramen för det försvarspolitiska tänkandet är samtidigt grundreceptet för eskalering av konflikter, ökad spänning och större risktagande. Därför måste det försvarspolitiska tänkandet, resonerar Hans Blix, balanseras med ett ”fredspolitiskt” tänkande, som innebär att man försöker finna fredliga vägar, samverkan, nedrustning och förhandlingar för att den vägen minska polariseringen och riskerna.

Att tänka fredspolitiskt är inte att vara undfallande. Det är att uppträda ansvarsfullt mot vårt land, vår region och världen i stort.

Sverige blir inte säkrare av att agera på ett sätt som ökar spänningen i Östersjön. Gigantiska flottövningar i Östersjön gör just det – ökar spänningen.

Vår region blir inte säkrare av att Sverige närmar sig Nato. Tvärtom är en av erfarenheterna av Kalla kriget att den alliansfria zon som Finland och Sverige de facto blev, kom att utgöra en buffert mellan öst och väst som minskade riskerna för gnistbildning.

Världen i stort blir inte säkrare av att små länder som Sverige, vars diplomatiska kapital potentiellt är mångfalt större än dess militära någonsin kan bli, förspiller sitt diplomatiska kapital genom att ansluta sig till stormaktsarméerna. Istället för att försöka göra skillnad genom medling, förhandling och avspänning.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: