Bra med grekisk folkomröstning om långivarnas utpressning

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150629

Ser vi sista akten i det grekiska dramat? Det kan mycket väl vara så. EU-ledarna försöker skjuta skulden ifrån sig, men att ett folk tillåts säga sin mening kan aldrig vara fel.

Först och främst måsta man förstå att den grekiska krisen inte har sin primära orsak i slapphänt grekisk finanspolitik. Den grekiska krisen var en del av den stora eurokrisen, som utbröt efter den globala finansiella härdsmältan.

Med fallande tillväxt och ökad osäkerhet, kom de obalanser som ackumulerats i eurozonen upp till ytan. De yttrade sig i stora överskott i utrikeshandeln i bland annat Tyskland och stora underskott i densamma i framförallt södra Europa.

Att det blivit så sammanhängde med skillnader i inflationstakt som gjort att konkurrenskraften i södra Europa gröpts ur, samtidigt som framförallt tyskarnas konkurrenskraft ökat. Skillnaderna förstärktes av den gemensamma penningpolitiken som inte passade någon. Om varje land hade haft en egen valuta och räntepolitik, skulle de länder som hade en för hög prisutveckling ha kunnat använda räntan för att dämpa inflationstakten. Om det inte hade varit tillräckligt skulle dessa länders valutor ha fallit gentemot D-marken. På så sätt skulle obalanserna ha blivit mindre redan från början och i slutändan skulle valutorna ha fungerat som pysventiler.

Nu hade emellertid den europeiska politiska eliten fått snilleblixten att Europa skulle ha en gemensam valuta. Om de ägnat lika mycket tid åt att analysera den europeiska monetära historien som de ägnade sig åt hur mynten skulle se ut, skulle de förstås ha begripit att detta var en utomordentligt dålig idé.

Men uppfyllda av sin egen förträfflighet, isolerade som de är från vanligt folks prioriteringar och rustade med en ideologiskt övertygad ekonomkår blev dåliga idéer gemensamma idéer och gemensam EU-politik.

När skulden fördelas ska man alltså ha detta klart för sig: den gemensamma valutan är det grundläggande problemet och krisens orsak – inte hur Grekland agerat.

Med gemensam valuta finns inga andra realistiska utvägar ur kriser än att driva vad som utan gemensam valuta skulle ha uppfattats som irrationell, ja rentav dåraktig, nedskärningspolitik med syftet att öka arbetslösheten och på så sätt få löner och priser att falla.

Den grekiska arbetslösheten är 25 procent, levnadsstandarden har fallit med en sjättedel. Andelen som lever i svår materiell fattigdom uppgår till nästan 20 procent (2012). Hälsovården har drastiskt försämrats, inte minst kvinnosjukvården, och när åtstramningspolitiken inleddes följde en ökning av självmorden med 35 procent.

Detta är vad grekerna tvingats till i utbyte mot EU:s och IMF:s ”hjälplån”. Likt lånehajar ställer långivarna nu krav på nya nedskärningar i utbyte mot de nya ”hjälplån” som är nödvändiga för att Grekland ska kunna betala av de gamla ”hjälplånen”. Pengarna snurrar bara runt, kommer inte grekerna till del och är behäftade med villkor som tvingar Grekland till ytterligare försämringar i välfärden.

Som Nobelpristagaren Paul Krugman påpekade i förra veckan kommer Grekland aldrig att kunna betala tillbaka dessa lån. Mot bakgrund av att landet nu, när man justerar för konjunkturläge, nått så kallad primär balans, det vill säga balans mellan utgifter och inkomster när ränteutgifterna räknas bort, borde man istället göra skuldavskrivningar så att ekonomin kan växa och statsfinanserna stabiliseras. Med tanke på att det är euron, snarare än enskilda länders agerande, som skapat krisen, är det rimligt att fördela ansvarsbördan på ett annat sätt än idag.

Men i helgen bröt förhandlingarna samman. Greklands regering anklagade EU för att ställa oacceptabla politiska ultimatum och förespråka åtgärder som ur ekonomisk synvinkel är dåliga. EU-ledarna å sin sida hävdade att skulden låg hos grekerna. Grekerna utlyste folkomröstning om långivarnas slutbud. Då kom det ett ramaskri från EU som drog tillbaka budet, förkastade Greklands begäran om att åtminstone få förlängd respit till efter folkomröstningen och förklarade att man inte visste om man kan förhandla med Greklands regering överhuvudtaget – även om det blir ett ja i folkomröstningen. Mycket tydligare än så kan inte bilden bli av långivare som ställer ultimativa krav och inte accepterar att en demokrati har rätt – och skyldighet – att förankra politiken genom att använda demokratins verktyg. Att EU-ledarna upprörs över att en demokratiskt vald regering i ett av medlemsländerna utlyser en folkomröstning, säger en hel del om deras demokratisyn.

Såvida inte en av sidorna viker sig, kommer Grekland att tvingas ställa in sina låneavbetalningar, det vill säga gå i konkurs. Det kan ske redan i dag. Bankrusningar och kaos i det grekiska banksystemet kommer att följa. Om folkomröstningen genomförs som planerat nästa helg och det blir nej, är ett grekiskt utträde ur euron nära.

Om så blir fallet, får vi se om den så omtalade EU-solidariteten finns på riktigt. Kommer ett land som väljer att gå en annan väg än den som dikteras från Bryssel att ges stöd och hjälp?

%d bloggare gillar detta: