Om lag och moral i fråga om flyktingsmuggling

Publicderad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150921
Under några veckor i september och oktober 1943 smugglade fiskare 7700 danska judar och andra flyktingar över Öresund till Sverige. Det skedde efter att den judiska församlingen varnats för en förestående Gestapoaktion då de danska judarna skulle deporteras till koncentrationsläger. I Sverige skapades stödkommittéer som samlade in kläder och skor och ordnade med boende.

Allt var inte fråga om altruism och hjältemod. Många flyktingsmugglare tog betalt. 1000 kronor per person var ett vanligt pris. I dagens penningvärde motsvarar det drygt 20 000 kronor, men för en vanlig arbetare på den tiden handlade det om flera månadslöner. Att föra en familj över sundet kunde kosta en årslön. Överfärden var riskabel. I några fall bar inte båtarna. Utanför Helsingborg förliste en flyktingbåt och tog med sig åtta människor i djupet. Vid ett annat tillfälle drunknade tre barn. Men de flesta klarade sig, medan många av dem som inte lyckades fly deporterades till Theresienstadt.

Liv räddades och liv kom att levas, liv som annars skulle ha slutat i koncentrationsläger. Allt tack vare flyktingsmugglarna.

Om detta må vi berätta, men vi må berätta inte främst för att det handlar om ett stycke svensk historia utan för att det har relevans för hur vi borde resonera idag. För trots att det är andra smugglare, andra flyktingar och andra hav och trots att sju decennier förflutit har den stora flykten över Öresund brännande politisk aktualitet.

Det fiskarna gjorde skulle idag straffas hårt. Det finns en mycket märklig diskrepans i dagens svenska (och europeiska) lagstiftning. Efter andra världskriget slog man 1951 i Genevekonventionen om flyktingars rättigheter fast att asylsökande inte ska straffas för att olagligen ha korsat en landsgräns. Det är alltjämt grunden för asylrätten. Emellertid har vi numera också en mycket långtgående lagstiftning om flyktingsmuggling. Den innebär att den som bistår en flykting att korsa gränsen till Sverige kan dömas till fängelse, trots att flyktingen har rätt att korsa denna gräns. Även den som gör det av rent medmänskliga skäl och helt ideellt kan dömas. Det kategoriseras som flyktingsmuggling. Under den senaste tiden har flera personer gripits för att ha hjälpt flyktingar över Öresundsbron.

Det finns lägen då en lag mot flyktingsmuggling behövs, exempelvis när smugglare hänsynslöst riskerar människors liv, men en lag som täcker in alla, även de som ideellt hjälper andra människor, och därmed straffar ren medmänsklighet är inte rättfärdig. Men vilken slutsats ska vi dra av det? En möjlig slutsats är den som Martin Luther King drog. I en av sina mest berömda texter, Letter from a Birmingham Jail, skrev han från fängelsecellen, att ”man har inte endast en juridisk utan även en moralisk skyldighet att följa rättfärdiga lagar. Omvänt har man en moralisk skyldighet att bryta lagar som är orättfärdiga”.

Jag tror dock att vi svenskar har svårt att hantera frågeställningar om orättfärdiga lagar. I rasförtryckets USA kom Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen att som en självklarhet se att lag och moral inte nödvändigtvis var samma sak. Vi däremot, i folkrörelsernas och samförståndens land, är inte längre vana att tänka i sådana termer. Vi lever i en demokrati med hög grad av jämlikhet, med en unik tillit till de politiska systemen och med en lagstiftning som har mycket hög legitimitet. De flesta av oss följer inte lagarna för att vi är rädda för att bli straffade om vi inte gör det, utan för att vi tycker att det är rätt att följa dem. Vi betraktar lagarna som legitima. Det lagen säger och det vår moral säger är för de flesta av oss samma sak.

Men i fråga om flyktingsmuggling skiljer sig, åtminstone för många av oss, lag och moral åt. Det inser man när man sätter 1943 års agerande i relation till dagens lagstiftning.

Fiskarna som smugglade flyktingar över sundet 1943 skulle i idag ha dömts till två års fängelse. Polisen skulle ha stått och väntat på dem i Malmö, Landskrona, Råå och Helsingborg. De judiska flyktingarna skulle ha släppts in och förhoppningsvis fått asyl. Fiskarna och de som organiserade överfarten på den danska och svenska sidan skulle däremot ha dömts.

En del anser att flyktingarna som kom över sundet 1943 hade bättre flyktingskäl än de som kommer idag. Det kan säkert diskuteras. Men det har ingen relevans för principfrågan: huruvida den som bistår en flykting att korsa en gräns ska straffas.

Jag vet naturligtvis att det som den ene tycker är moraliskt rätt, tycker den andre är moraliskt fel. Men det finns vissa moraliska principer som är höjda över sådan diskussion. En sådan är att man alltid bör försöka hjälpa människor i nöd. Det är skälet till att praktiskt taget alla anser att fiskarna gjorde rätt 1943. Om man dessutom anser att lagstiftningen bör konstrueras så att den är förenlig med dessa grundläggande moraliska principer, då kan man endast komma till en slutsats: lagen om flyktingsmuggling är för bred och blir orättfärdig när den hindrar människor från att agera moraliskt.

Morgan, sänd ut de vita bussarna!

Publicerad i Västerbottens Folkblad och Piteå-Tidningen 20150907

I förra veckan hittades Alan Kurdi på en strand i det svenska turistmeckat Bodrum i Turkiet. Bilden på Alan i kortbyxor, sneakers och t-shirt och på polistjänstemannen som varsamt tar hans lilla kropp i sin famn, spred sig som en löpeld på sociala medier och blev förstasidesstoff på flera av världens största tidningar.

Talet om ”volymer” föll platt till marken, när allt förvandlades inför våra ögon från anonyma siffror i statistiken till människor som du och jag eller barnen som är på väg till skolan utanför köksfönstret. I en enda bild sammanfattades flyktingkatastrofen och den anonyme flyktingen fick ett ansikte, ett namn och en historia. En drunknad pojke. En far som i vågorna tappat taget om sin sons lilla, våta hand. Alan blev tre år.

Oisín Cantwell, kolumnist på Aftonbladet, menade i en krönika på torsdagen att kanske kan bilden få en liknande effekt som när bilderna på Phan Thị Kim Phúc – den napalmskadade flickan som kom att symbolisera Vietnamkrigets elände och ondska – kavlades ut över världen sommaren 1972. Låt oss hoppas på det. För så här kan vi inte fortsätta. Det är människor det handlar om.

Hur förhärdat måste inte det hjärta vara som utan att brista kan se på bilden av Alan Kurdi? Och ändå är han endast en av många. Över 20 000 människor har sedan år 2000 drunknat i Medelhavet. Men debatten har mest handlat om hur dessa ”flöden” – som om det handlade om något annat än människor – ska stoppas, hur flyktingsmugglingen ska kväsas och hur EU ska upprätthålla sina gränser. Enorma summor har gått till gränsbevakning, till att bygga murar och taggtråd. Men att man gör detta för att undergräva en mänsklig rättighet talas det tyst om.

Så låt oss tala klarspråk: Skälet till att människor på flykt tvingas ut i rangliga skorvar och läckande gummibåtar, skälet till att 20 000 människor drunknat i Medelhavet, skälet till att Alan bara blev tre år är att EU stängt de legala, säkra vägarna in i unionen. Asyl kan endast sökas på plats i unionen, så den som inte kommer levande fram kan inte söka asyl. Det är den vidriga logiken bakom EU:s flyktingpolitik. Med viseringsplikten och transportörsansvaret har EU för de flesta av världens flyktingar upphävt den mänskliga rättigheten att söka asyl.

Detta är orsaken till att desperata människor försöker ta sig sjövägen över Medelhavet. Detta är orsaken till att så många dör. Detta är effekterna av politiska beslut.

Det skulle ha kunnat vara mitt barn, sade min bror i förra veckan. Min bror är alltså Morgan Johansson, Sveriges justitie- och migrationsminister. Vi är många som känner så. Men vad Morgan inte sade är att lagstiftningen är skriven för att just skilja hans och mina barn från barn som Alan. Det handlar inte endast om att vi är födda i ett land i fred och Alan i ett land i krig. Det handlar också om att vi och våra barn är födda med den självklara rätten att åka nästan vart vi vill, när vi vill och med vilka färdmedel vi vill. Det är en rätt som Alan förvägrades, trots att hans flyktingskäl var uppenbara. För att förhindra Alan och andra på flykt från att utöva sin mänskliga rättighet att söka asyl undan krig och förföljelse har vi skapat ett regelverk som gör att enda vägen är med gummiflotte över Medelhavet.

Sverige tar ett större ansvar än många andra länder. Det är sant. Därför behövs ett kvotsystem i EU. Det är bra att Sverige driver det. Men vi behöver också en diskussion om de lagar som stiftats och som syftar till att upphäva asylrätten, den rätt som världen med världskriget i färskt minne kodifierade 1948 som en mänsklig rättighet.

Vi står nu inför den värsta katastrofen sedan detta världskrig. Jag tänker på det när jag läser förslagen som pläderar för att det åter är dags att skicka ut vita bussar. Det vi idag vill minnas från den tiden är insatser som de vita bussarna, smugglingen av danska judar över Öresund 1943 och den solidaritet som uppbådades när 80 000 finska krigsbarn togs emot. Det finns också mycket vi helst vill glömma, sådant som vi idag skäms för.

Frågan vi måste ställa oss är om framtidens människor ska minnas oss med stolthet eller med skam. Ska vi bli ihågkomna som den generation som kröp in bakom murar och taggtrådsstängsel, medan havet utanför våra gränser fylldes med döda barn? Eller som en generation som tog ansvar?

Det finns endast en hedersam lösning: Upphäv den viseringsplikt och transportörsansvar som tvingar barn som Alan ut i gummiflottarna!

Morgan, sänd åter ut de vita bussarna!

Så skulle Sverige kunna agera som den moraliska stormakt vi gör anspråk på att vara.

Då skulle vi inte bara kunna tala om, utan också behandla barn som Alan som vore de våra egna barn.

%d bloggare gillar detta: