Vart ska världens flyktingar ta vägen?

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20141117

De senaste månaderna har borgerliga debattörer och ledarskribenter drivit, som Aftonbladets politiske redaktör Karin Petterssons uttrycker sig, en ”kampanj” om volymer och kostnader i flyktingmottagandet, vars syfte inte kan tolkas på annat sätt än ”att människor som i dag får stanna i Sverige inte borde få göra det”. Lägg till detta att borgerliga politiker börjat göra upp med Sverigedemokraterna och att borgerliga debattörer vill ”bjuda in” Sverigedemokraterna i olika sammanhang, så blir motivet tydligt. Borgerligheten har, såsom jag påpekade i min förra ledare, insett att med Sverigedemokraternas nya maktställning följer ett nytt politiskt läge. Sverige har historiskt haft en progressiv majoritet, men med en brun kil inslagen mellan blått och rött följer att det nu finns en liberalkonservativ majoritet i riksdagen och i många kommuner. Denna nya politiska axel kan göra det möjligt för den samlade högern, inklusive Sverigedemokraterna, att bryta ned vad som finns kvar av den svenska modellen. Därav det plötsliga borgerliga intresset för flyktingfrågan. Den är nyckeln till borgerlig dominans.

Men hela diskussionen om ”volymer” måste synas i sömmarna och den måste tas ned på jorden. Vad är en ”volym”? Svaret är att det är en massa enskilda människor som är på flykt för att rädda sina liv. Ur ett moraliskt perspektiv är saken mycket enkel: den som har turen att födas i ett land i fred, har ingen som helst moralisk rätt att neka fristad till dem som råkar födas i ett land i krig. Tvärtom är det en moralisk skyldighet att ge fristad åt dem som flyr. Alla världsreligioner lär ut detta, liksom alla moralfilosofiska skolor som är något att ha.

Vi bor alla på samma jord. Ett liv där är lika mycket värt som ett liv här. Det handlar om människor som känner precis som du och jag. De har rätt till liv och värdighet, precis som du och jag. Deras barn har samma drömmar om livet som våra barn. Skillnaden är att de råkade födas i ett land i krig medan jag, liksom mina barn, råkade födas i ett land i fred.

De som talar om ”volymer” gör det i syftet att distansera sig själv och läsaren från människor av kött och blod; i syftet att avhumaniserar de enskilda människorna.

Det är ett debattknep. Moraliska förpliktelser har vi nämligen gentemot andra människor, inte gentemot någon oidentifierad ”volym”.

Men Sverige tar redan så stort ansvar, utropar upprörd tidningsläsare. Det är både sant och falskt.

Jämfört med många andra länder i Europa tar Sverige ett stort ansvar, men jämför vi med fattiga länder i Afrika, Mellanöstern och Asien tar vi ett mycket ringa ansvar. Libanon är det land i världen som tar det största ansvaret för den syriska flyktingkatastrofen. Mer än en miljon har flytt dit. Nu försöker landet stänga gränsen. FN vädjar om att låta den förbli öppen. Men vad som inte sägs är att den svenska gränsen till Syrien har varit stängd under hela kriget. Det är så EU och Sverige agerar. Visumplikt införs alltid mot länder varifrån människor flyr. Den som försöker fly kommer inte ens på planet. Syftet är uttryckligen att stoppa flyktingar och tvinga dem att antingen stanna kvar eller fly till länder som Libanon. Därmed stängs de legala vägarna – och de flyktingar som ändå vill och har möjlighet att ta sig till Europa blir hänvisade till flyktingsmugglarna. Endast två procent av de som flytt Syrien har, enligt en rapport från Norges flyktingråd från förra veckan, fått flyktingstatus i länder utanför närregionen.

Enligt den liberala tankesmedjan Fores platsade av Europas länder endast Tyskland på tio-topp-listan 2012 över länder där flest flyktingar uppehöll sig. Övriga på listan var länder som Tchad, Pakistan, Etiopien och Kenya, utfattiga länder utan resurser att ta emot flyktingar. När man justerar flyktingmottagandet per land efter inkomstnivå, platsade inget europeiskt land på tio-i-topplistan. Faktum är att inget rikt land överhuvudtaget fanns med bland de tjugofem länder som, justerat för inkomstnivå, tog mest ansvar för flyktingar. Det är alltså inte så att Sverige och Europa tar sin del av ansvaret för världens flyktingar. Det är fattiga länder som tar den största delen av ansvaret. Åtta av tio flyktingar uppehåller sig i fattiga länder.

Detta ger perspektiv på diskussionen om hur övriga EU-länder ska förmås ta större ansvar. Premissen är att vi i Sverige ska förmå EU att ta en del av Sveriges ansvar. Men diskussionen borde inte handla om hur flyktingar som lyckas ta sig förbi EU:s gränser ska omfördelas inom EU, utan om hur EU kan ta en del av det ansvar som vi i dag överlämpar på länder som Libanon, Tchad och Kenya.

En del läsare har säkert en annan uppfattning. Men de måste, liksom jag, svara på frågan: vart ska världens flyktingar ta vägen?

 

Svensk liberalism är ett skämt

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20141103
Liberalernas svek. Sverigedemokraterna föddes ur de fascistiska rörelserna i slutet av 1980-talet. De demokratiska partierna har ett ansvar att hålla detta parti stången. Men när de behövs som mest, sviker de svenska liberalerna.

”Olof Palme gick på bio, han kom ut strax efter tio. Lisbet såg pistolen blänka. Strax därefter blev hon änka. Skottet brann, blodet rann. Olof Palme han försvann.” Det här är texten till en sång. Det är inte vem som helst som sjunger den. Det är Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna. Inte heller är det fråga om en ungdomssynd i ett avlägset 1990-tal. Året är 2009 och Jimmie Åkesson har varit partiledare för Sverigedemokraterna i fyra år.

Sverigedemokraternas partitopp är på intern konferens. Vad de inte känner till är att en av de närvarande är en wallraffande reporter från Sveriges Radio som spelar in alltihop. Senare på kvällen övergår allsången i blandade godingar i genren vitmaktmusik med band som skrivit texter som manar till att döda judar. Kvällen avslutas med ”Friheten Leve”, en nazistisk kampsång av Sven Olov Lindholm, svensk nazistledare under 1930-talet. ”Väldigt pompig”, säger en av de närvarande som också är ordförande för sverigedemokraternas ungdomsförbund.

Efter avslöjandet handlade mycket av diskussionen om det etiskt försvarbara i att på det här sättet infiltrera ett parti. Men den större frågan är naturligtvis hur Jimmie Åkesson fem år senare fortfarande kan vara partiledare.

Det var Jimmie Åkesson som skrålande sjöng om mordet på Olof Palme, det var inte reportern som fick honom att göra det.

Sanningen är den att ingen annan partiledare skulle ha kunnat sitta kvar om något som ens varit i närheten av detta hade avslöjats. En partiledare som hyllar mordet på en svensk statsminister och en partiledning som gillar ”pompig” nazistmusik – sådant kan bara ske i Sverigedemokraterna utan att det blir några efterverkningar. Men egentligen bör vi inte förvånas. Partiet har sitt ursprung i en fascistisk idétradition, bildat ur skinheadorganisationen Bevara Sverige Svenskt, och länge rådde svängdörrar mellan öppet nazistiska och fascistiska organisationer och Sverigedemokraterna.

Uniformsförbudet infördes så sent som 1996, fast snarare av propagandaskäl än av ideologiska skäl. ”Hollywoodnazisterna”, förklarade dåvarande partiordförande Mikael Jansson (i dag riksdagsledamot), måste bort – ty de skrämmer med sitt andravärldskriget-tingeltangel bort vanligt folk. Problemet var inte nazismen utan att medlemmar med dåligt omdöme skyltade med den.

Trots att denna bakgrund alls inte är avlägsen, är det nu allt fler som inget annat vill än att få oss att glömma. PM Nilsson skriver i Dagens Industri att Sverigedemokraterna bör bjudas in av näringslivet för att det ”är ett makt-ägande parti”. Sverigedemokraternas position på höger-vänsterskalan är dock osäker, varför näringslivet måste arbeta för att partiet får ”förståelse för grundläggande marknadsekonomiska mekanismer”. Bjud in Sverigedemokraterna för att säkra stödet för en borgerlig samhällsmodell, det är i klartext vad PM Nilsson manar till. Samma tongångar hörs även inom Moderaterna och i Folkpartiet. Lars-Ingvar Ljungman, ordförande för Moderaterna i Skåne, vill öppna för diskussion om hur samarbete med Sverigedemokraterna kan se ut. I många kommuner är blåbruna lösningar redan ett faktum eller på gång. Sverigedemokraterna har blivit en maktfaktor och nyckeln till borgerlig dominans.

Tydligast av alla är Torkild Strandberg, Folkpartiets starke man i Landskrona, ledamot av Folkpartiets partistyrelse och föregångsman vad gäller samarbete med Sverigedemokraterna. Han gör sig nu redo för sin tredje period som kommunstyrelsens ordförande. I senaste numret av tidskriften Liberal Debatt jämför Csaba Bene Perlenberg, tidigare ledarskribent i Sydsvenskan, Strandberg med Batman. Landskrona som ett Gotham City och med en superhjälte i stadshuset. Landskrona har inte förtjänat den store Strandberg, men ”han är precis vad Landskrona behöver”. Det man slås av när man läser den devota hyllningstexten är att förutsättningen för Strandbergs maktinnehav knappt diskuteras, trots att partiet i praktiken styr med stöd av Sverigedemokraterna. Att det är så är inget som Torkild Strandberg själv sticker under stol med: ”Utan det stödet hade vi inte kunnat genomföra vår politik”, erkände han i en intervju i förra veckan.

Att Strandberg kan styra är uppenbarligen viktigare än hur han styr.

Den svenska borgerligheten tillhör en liberal idétradition som borde stå i rak motsatsställning till Sverigedemokraternas idétradition som hämtar sitt tankegods från socialkonservatism och fascism.

En principfast liberal röst är vad vi verkligen skulle behöva. I stället hoppar nu den ena liberalen efter den andra i säng med dem som borde vara deras ideologiska motståndare. Makten har blivit viktigare än idealen och svensk liberalism har blivit till ett skämt.

TONY JOHANSSON
Den som vill läsa mer om Sverigedemokraterna, Folkpartiet och Landskrona, bör ta sig en titt på Tony Johanssons nyss utkomna roman, Den tredje passageraren, som utspelar sig i Landskrona och i vilken dessa frågor diskuteras. Läs mer här (klicka).

Därför växer SD. Och större kan de bli.

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20140922

Valvaka. Alliansnederlag. Reinfeldt säger att han ska avgå. Vi jublar. Några kramar om varandra. Äntligen är vi av med honom. Löfven utropas till segrare. Vi jublar igen. Ytterligare kramar utväxlas.

Därefter insikten. Detta är inte mycket till rödgrön valseger. Alliansen gör ett katastrofval. Sant. Men Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör mediokra resultat. Socialdemokraterna gör sitt näst sämsta val i demokratisk tid. Den borgerliga dominansen i riksdagen är nu faktiskt större än efter alliansens seger över Göran Persson 2006.

Skälet är att Sverigedemokraterna mer än fördubblas. Det är ett borgerligt parti – röstar med alliansen i åtta av tio blockskiljande omröstningar – men det har tagit röster både från höger och vänster. Resultatet blir en rödgrön regeringsminoritet i en blåbrun riksdagsmajoritet.

Från min skånska horisont – jag bor i Lund – har jag i femton år följt Sverigedemokraterna. Det som hänt i Skåne, är det som nu händer i riket. I kommunvalet i Landskrona tog de redan 2002 nästan nio procent av rösterna. Nu har de 19 procent.

Sverigedemokraterna har rötterna i fascism. Men dagens framgångar orsakas inte av att folk plötsligt blivit fascister. Jag tror inte heller att det handlar om okunskap eller ens flyktingfrågan. Vi är inte okunnigare i dag än för tjugo år sedan, och flyktingar har kommit till Sverige i snart femtio år.

Vad vi måste förstå är snarare varför Sverigedemokraternas simpla problemformulering finner en folklig klangbotten, där ingen sådan funnits förut. Det var just detta som fick mig att för några år sedan börja skriva på romanen Den tredje passageraren som utspelar sig i Landskrona. Den kom ut i förra veckan och jag tänker återge en sekvens, som jag menar ganska väl fångar vad som skett. Historiens huvudkaraktär, Erik Larsson, funderar på Sverigedemokraternas framgångar. Det handlar inte bara om fördomar och en dåligt upplyst allmänhet, konstaterar han:

”Han insåg det när han träffade gamla pensionerade varvsarbetare som gav uttryck för samma åsikter som besuttna Venbor och bittra och marginaliserade människor som tvingats till förtidspension. Sverigedemokraterna sög stöd från alla väljargrupper. Det fanns inget enkelt svar på varför, men troligen fanns svaret någonstans i skärningspunkten mellan en välfärdsstat som drog sig tillbaka, skenande ekonomiska klyftor, en arbetarrörelse som inte längre bar en vision om att det var möjligt att bygga ett mer jämlikt samhälle och ett klassamhälle som i allt högre grad skiktades etniskt. Människor hade lämnats i sticket, utan det stöd och den trygghet som de trott att de betalat skatt för. Samtidigt såg medelklassen hur det gamla förändrades och hur det nya klassamhället gjorde livet osäkert på så många sätt, de kände oro för allt, från att gå ut på stan till att också deras jobb, liksom en gång varvsarbetarnas, skulle hotas av globalisering och invandring. Det var när Sverigedemokraterna kunde addera dessa nya röster till sin traditionella kärna av rasister som de började växa. Mot en sådan utveckling fungerade inte upplysningsfraser om allas lika värde.”

Klicka här så kan du läsa mer om Den tredje passageraren 

Sverigedemokraterna är de växande klyftornas och massarbetslöshetens draksådd. Det är arvet efter alliansens ojämlikhetsskapande politik, men också efter en socialdemokrati som inte förmådde återskapa full sysselsättning. Detta är vad som ger folklig klangbotten åt Sverigedemokraternas simpla budskap.

Men vi har inte sett slutet. Ty nu finns tre alternativ: En rödgrön minoritetsregering med stöd från mittenpartierna, fortsatt alliansregering med stöd från Sverigedemokraterna eller nyval. Vad som än händer, vinner Sverigedemokraterna. Ett nyval är oförutsägbart. Klart är att Sverigedemokraterna inte räds ett sådant. Med det andra alternativet – en blocköverskridande lösning – kan Sverigedemokraterna framställa sig som den enda oppositionen. Detta har vi sett i exempelvis Svalöv (där SD går fram från 14 till 23,5 procent av rösterna) och egentligen också i riket. När alla andra går mot mitten, skapas utrymme för missnöjespartier. Med det tredje alternativet – en blåbrun parlamentarisk lösning – blir Sverigedemokraterna ett parti bland andra. Det är vad som i praktiken hände i Landskrona redan 2006. Då ligger vägen öppen för en dansk eller norsk utveckling, där extremhögern har normaliserats.

Den långsiktiga lösningen måste därför bli en annan. Socialdemokraterna måste återigen axla rollen som det samlande partiet, som vågar gå fram med egna visioner som bryter arvet efter Borg och Reinfeldt. Det kräver att det rör sig tillbaka mot mer traditionella marker, bort från den politiska mitten men samtidigt förmår att driva en inkluderande politik, med satsningar på skola och sjukvård och utbyggda socialförsäkringar som även försäkrar medelklassens inkomster, och därigenom flyttar den politiska mitten vänsterut. Men i dagens parlamentariskt läge, där den enda realistiska majoriteten är en mitten-vänsterkoalition, är detta knappast möjligt.

De långsiktiga effekterna av Sverigedemokraternas tillväxt kan inte överskattas. Bruten är den progressiva majoritet som varit normen i svensk politisk historia och som var förutsättningen för den svenska modellens framväxt. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen riskerar således få historiska dimensioner. Inte i den fråga som driver partiet – invandringen – utan i fråga om välfärdens och den svenska samhällsmodellens framtid.

Reinfeldt vill ha starkt SD i riksdagen

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140825

Valrörelsen handlar plötsligt om flyktingpolitik. Inte om arbetslösheten, välfärden, skatterna. Ökande flyktingströmmar begränsar reformutrymmet är statsministerns budskap.

Handlar detta plötsliga intresse för flyktingpolitik verkligen om humanism, om att öppna hjärtat, om solidaritet, om ett öppet samhälle? Det är vad Reinfeldts försvarare försöker göra gällande. Hans kritiker menar däremot att det är taktik. Att han försöker flytta fokus bort från fallande skolresultat, massarbetslöshet, eftersatta infrastrukturinvesteringar och långa väntetider i sjukvården. Allt sådant som visar på ett alliansprojekt som gått bankrutt.

Men varför valde han just flyktingpolitiken för att flytta fokus? För att förstå det måste vi gå ett steg längre, eller snarare: vi måste tänka tanken att statsministern är beredd att sjunka djupt för att behålla makten.

Vi ska nämligen vara medvetna om att ett starkt sverigedemokratiskt parti sannolikt är den enda faktor som kan rädda kvar alliansregeringen. Att statsministern i ett sådant läge helt plötsligt gör en oväntad sväng i valrörelsen som troligen kommer att leda till ökat väljarstöd för Sverigedemokraterna är knappast en slump.

Låt mig utveckla.

Om vi skalar bort all vacker retorik, så ber statsministern oss att välja mellan välfärd och invandring. Han deklarerar sedan att vi ska välja invandring och framstår därmed som sympatisk och human. Men fundera ett slag. Vilket parti brukar ställa upp välfärden och invandringen som motsatspar?

Vi vet svaret.

Kärnan i Reinfeldts resonemang är att han ber oss att acceptera en sverigedemokratisk tankefigur. Rentav den tankefigur som definierar Sverigedemokraterna som parti: välfärd eller invandring.

Att en svensk statsminister använder denna tankefigur är helt unikt i vår nutidshistoria. Reinfeldt håller sig med en armé av PR-konsulter. Erkänt skickliga sådana. De har vunnit två val åt honom. Såväl PR-konsulterna som Reinfeldt förstår naturligtvis att i den stund som statsministern väljer att ställa invandring mot välfärd uppstår en ny spelplan för valrörelsen, där sverigedemokraternas världsbild accepteras som spelets premiss. Att detta troligen gynnar Sverigedemokraterna som i det närmaste är ett enfrågeparti på området är uppenbart.

Men finns det ingen sanning i Reinfeldts motsatspar mellan invandring och välfärd? Det cirkulerar många siffror i denna debatt. Men finansdepartementets bedömning, som Anders Borg presenterade i förra veckan, är att de ökande flyktingströmmarna kommer att belasta de offentliga finanserna med 1,7 miljarder nästa år.

Det är förstås mycket pengar. Men samtidigt inte. Om vi jämför med de senaste årens skattesänkningar får vi lite proportioner. Om skattekvoten i dag hade varit på samma nivå som 2006, skulle intäkterna ha varit 150 miljarder högre. Detta vill visserligen inte alliansen och dess megafoner på landets alla borgerliga ledarsidor höra talas om. Tillväxten har blivit högre till följd av regeringens smarta skattepolitik, utropar megafonerna. Men i själva verket är tillväxten varken anmärkningsvärt hög eller anmärkningsvärt låg. Den svenska tillväxttakten betraktad på lång sikt är drygt två procent per år. Tillväxttakten under regeringen Reinfeldts period är 1,4 procent, fast då inkluderas den globala ekonomiska krisen. Men inte heller efter den globala finanskrisen har tillväxttakten imponerat. Med 2010 som startår och prognosen för 2014 som slutår, så hamnar vi på en tillväxttakt strax under två procent. Det är varken dåligt eller bra. Så något fog för påståendet att tillväxttakten skulle ha blivit lägre med en annan skattepolitik finns inte. Således kan vi lugnt stanna kvar vid slutsatsen att regeringens skattepolitik har sänkt utrymmet för välfärd med 150 miljarder per år.

Dessa 150 miljarder i skattesänkningar kan jämföras med de 1,7 miljarder i begränsat reformutrymme nästa år som ökande flyktingströmmar förväntas resultera i.

I detta större sammanhang är det uppenbart att det är Reinfeldts skattepolitik som begränsar reformutrymmet – inte flyktingarna. Ekonomiska överväganden kan helt enkelt inte förklara det plötsliga intresset för flyktingpolitiken. Det kan däremot maktpolitik göra.

Reinfeldts manöver riskerar att leda till att Sverigedemokraterna tar röster från alliansen. Men troligen tar Sverigedemokraterna röster även från de rödgröna. Det kan vara tillräckligt för att förhindra en rödgrön majoritet. Alliansen kan inte få egen majoritet, så det enda som kan förhindra en rödgrön regering är ett starkt SD. Utan rödgrön majoritet, räcker det att Sverigedemokraterna lägger ner sina röster för att alliansregeringen ska kunna sitta kvar. Det är i det ljuset statsministerns oväntade sväng i valrörelsen ska förstås. Reinfeldt vill ha ett starkt SD i riksdagen.

Om något år är hans flyktingutspel i valrörelsen glömt och Sverigedemokraterna kommer att fortsätta att i nio fall av tio rösta med alliansen, precis som under den gångna mandatperioden. Denna blåbruna sörja är vad som väntar om de rödgröna inte får egen majoritet.

 

Björklund bidrar till att normalisera SD

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20140120

Jan Björklund jämställer Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna och klasskamp med rasism. Det är inte bara oanständigt utan också politiskt farligt, då det riskerar leda till en normalisering av Sverigedemokraterna.

Folkpartiledare Jan Björklund talade i onsdagens partiledardebatt om EU. Han konstaterade att två partier vill lämna EU, nämligen Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det vill de göra, visste minister Björklund att berätta, för att EU bygger på ”friheten, demokratin, öppenheten” och utgör ett liberalt samhällssystem.
”Liberalismen är det som extremvänstern och extremhögern avskyr allra mest. Där är de helt överens, för extremvänsterns och extremhögerns grogrund är kamp och konflikt mellan klasser eller raser. Samarbete är de emot.”
Med några få meningar satte Jan Björklund likhetstecken mellan Vänsterpartiet och ”extremvänstern”, jämförde Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna och likställde klasskamp med rasism.
Samtidigt gav han en vrångbild av Vänsterpartiets syn på EU. Vänsterpartiet vill inte lämna EU för att det skulle vara motståndare till ”friheten, demokratin och öppenheten”, utan för att EU har blivit ett hinder för just dessa ideal.
Dagens EU framtvingar liberal politik i medlemsländerna oavsett vad medlemsländernas folk tycker, begränsar öppenheten i de politiska processerna och kringskär folkens självbestämmanderätt på allt fler områden. Man kan göra olika värderingar och bedömningar av de argument som framförs från Vänsterpartiet i EU-frågan, men att hävda att dessa argument skulle vara uttryck för extremism och besläktade med Sverigedemokraternas inskränkta nationalism är ohederligt.
Att skapa karikatyrer av sina motståndare och argumentera mot dem i stället för de verkliga och svårare motståndarna tillhör ju politikens vardag, men Björklunds slaskiga argumentation bryter mot all anständighet.
Som när han sätter likhetstecken mellan en ideologi som utgår från klasskonflikter och en ideologi som utgår från påstådd kamp mellan raser. Det är fel på så många sätt. Till att börja med slår det förstås lika mycket mot hans eget parti som mot Vänsterpartiet.
Liberalismen är, historiskt betraktad, den första moderna klasskampsideologin. Den uppstod under 1700-talet som ett svar på de inskränkningar som de feodala ordningarna innebar för de klasser som handel och sedermera industriell kapitalism gav upphov till. Liberalismen blev ideologin för den nya borgarklassen.
Först riktades den mot feodala inskränkningar som hindrade borgarklassens fria marknadsutbyte och tillgång till offentliga ämbeten. Senare riktades den mot arbetarnas krav som hotade borgarklassens vinster.
Liberaler har från tid till annan också allierat sig med radikala politiska rörelser, men liberalismen är lika mycket som socialismen en ideologi grundad i ”kamp och konflikt mellan klasser” – liberalismen är rentav förlagan.
Men värre är vad Björklund säger om alla miljoner människor som kämpar för drägligare levnadsförhållanden.
I Kambodja slåss textilarbetare för högre löner, i Sydafrika kämpar gruvarbetare för bättre bostäder, i Grekland demonstrerar fackförbunden mot de drakoniska neddragningarna i välfärden, i Sverige kräver byggjobbarna bättre säkerhet på arbetsplatserna och de handelsanställda högre löner.
Allt detta är uttryck för klasskonflikter och klasskamp. Det har i sig inget med extremism att göra och framför allt har det inget gemensamt med de rörelser som tror att världens folk är uppdelade i konkurrerande raser. Det är Björklunds argumentation om detta som är extrem.
Björklunds syfte är att få människor att associera Vänsterpartiet med extremvänstern på samma sätt som man associerar Sverigedemokraterna med extremhögern. På så sätt tänker han sig skadeskjuta Löfven. Men priset är högt. Det är inte Vänsterpartiet som skadas av att placeras i samma rum som rasisterna – det där ser människor igenom – utan Sverigedemokraterna som gynnas av att ställas bredvid ett vanligt, etablerat och demokratiskt parti.
De allra flesta ser Vänsterpartiet som ett parti som alla andra. Det har gjort upp med sin historia – vilket är mer än man kan säga om Moderaterna – och är i dag, om vi betraktar det historiskt eller internationellt, ett i det närmaste socialdemokratiskt vänsterparti. Dess partiledare, Jonas Sjöstedt, är ingen extremist. Det vet alla som lyssnat på honom.
Sverigedemokraterna däremot har sina rötter i 1980-talets fascistiska rörelser, det är ett bakåtsträvande och främlingsfientligt parti som inte liknar de andra partierna. Men dess högsta önskan är att bli betraktat som vilket parti som helst.
Det hjälper Björklund till att förverkliga när han ställer järnrörsgängets Sverigedemokrater bredvid Jonas Sjöstedts Vänsterparti och säger att de är av samma skrot och korn.
Det är så man normaliserar ett extremistparti som Sverigedemokraterna.

Obefogad alarmism om framtidens välfärdsstat

Publicerad i Prosa (norsk litteraturtidskrift) nr 5-6 2013

Den översatta texten finns här: Ubegrunnet frykt for velferdsstatens undergang

Bokanmälan: Jon Hustad. Farvel Norge, velferdsstatens fremtidige kollaps

När Jon Hustads bok kom ut väckte den en våldsam debatt i Norge, och jag minns att på mina sociala nätverk flimrade debatten i grannlandet förbi mer än en gång. När jag blev tillfrågad om att skriva en bokanmälan, och gärna från mitt svenska perspektiv, var jag först skeptisk. Jag kan inte på så kort tid sätta mig in i de specifika norska förhållandena och den norska debatten, tänkte jag. Men jag bestämde mig ändå för att ge det hela en chans.

Samma visa där som här
Det visade sig inte vara några problem alls. Debatten i Norge tycks vara rätt lik den som vi har i Sverige. Men om Hustads sätt att argumentera är representativt, då är den norska debatten väsentligt mer vulgär än den svenska. Fast det säger nog mer om den norska än om den svenska situationen.

Att som svensk läsa boken ger en märklig känsla av deja vu. På drygt 200 sidor lyckas Hustad samla de flesta av de välfärdspolitiska debatter som vi haft i Sverige de senaste 20 åren – och han lyckas även inta ganska många av de mest vulgära eller extrema positionerna i dessa debatter. Här finns samma diskussion om att folk har blivit ”välfärdsnarkomaner” som man kan läsa i den (ö-)kända Det sovande folket, författad av en då blott 28 år gammal riksdagsledamot vid namn Fredrik Reinfeldt. I denna utropade han att välfärdsstaten hade gjort ”svenskarna mentalt handikappade och indoktrinerade”. Här finns samma typ av förvirrade resonemang om invandringens kostnader som torgförts av Sverigedemokraternas favorit-räknenisse Lars Jansson (se Jansson 2002 och Johansson 2008 för kritik av den). Här återfinns också samma överdrivna retorik kring problemen att finansiera framtidens välfärdssystem som man finner i ett stor antal svenska publikationer, såsom i den av Sveriges Kommuner och Landssting utgivna Framtidens utmaningar, i vilken det påstods att den svenska skatten skulle behöva höjas med 13 procentenheter för att klara att finansiera välfärden när befolkningen åldras.

Huvudtesen i boken är att välfärdsstaten kommer att bli omöjlig att finansiera om utvecklingen fortsätter enligt de nuvarande trenderna. Det är flera olika faktorer som leder till detta: ökningen i utgifterna för socialförsäkringar (i synnerhet sjukförsäkringen), invandringen, åldrande befolkning och det som brukar kallas Baumols sjukdom, det vill säga den relativa fördyrningen av tjänster.

Välfärdsnarkomani och rationella individer
Ökningen i välfärdsutgifter beror på att ni norrmän är narkomaner, ni är närmare bestämt välfärdsnarkomaner som lever i ”oljesmurte velferdsdekadense”, skriver Hustad och fortsätter: ”Velferd er som herorin. Det kreves stadig storre doser for å oppretholde rusnivået”.

De generösa norska välfärdssystemen har gjort att människor väljer att inte jobba. Istället låter de sig finansieras av det gemensamma. Detta är alls inget att moralisera över, enligt Hustad. Det ligger i människans natur, vi är helt enkelt rationella. Rationella människor, åtminstone sådana som har tråkiga jobb, väljer att stanna hemma om ersättningen är god nog. I dessa delar argumenterar Hustad skickligt. Ty om människans natur är såsom den han beskriver, då leder generösa välfärdsstater till att systemen överutnyttjas. Visst kan man instämma i Hustads oro. För å ena sidan måste välfärdssystemen ha en fungerande kontrollapparat för att förhindra överutnyttjande och fusk. ”Varje felanvänd skattekrona”, sade den legendariske svenske socialministern Gustav Möller, ”är en stöld från folket”. Å andra sidan bör man ha proportioner. Debatten om överutnyttjande av sjukförsäkringen i Sverige har gått het i många år. Men det har visat sig att andelen fusk i socialförsäkringssystemen är litet. Denna andel i de totala svenska socialförsäkringsutgifterna bedömdes uppgå till 1,2 procent 2009, men de faktiskt återkrävda beloppen, där fusk kunnat påvisas, är betydligt mindre. I belopp räknat rör det senare sig om ett par hundra miljoner kronor. Det kan tyckas mycket, men är i sammanhanget väldigt lite (Tiberg 2009). Ökningen i sjukförsäkringsutgifter hänger troligen samman med utvecklingen i det moderna samhället, de krav som ställs och den ökande stressen. Det är möjligt att läget i Norge skiljer sig på ett diametralt sätt från Sverige – Norge har väsentligt mer generösa socialförsäkringar – men det verkar helt orimligt att Hustad skulle ha rätt när han skriver att ”kanske de fleste som mottar trygd i arbeidsfor alder, er både sykmedliding og utföretrygd et valg, et alternativ til det å arbeide”.

Det blir bara värre…
Men inte nog med att norrmännen är ett folk av simulanter och fuskare, utan därtill finns två objektiva förhållanden som vi inte kan göra något åt. Det första är den åldrande befolkningen, det andra är det som brukar benämnas ”Baumols sjuka”.

Åldrande befolkning
Diskussionen om kostnaderna för den åldrande befolkningen är en följetong också i Sverige. Hustad har långa utläggningar om de kostnader som väntar. Jag har dock alltid varit skeptisk till de skräckscenarier som brukar målas upp, och Hustads sluggerargumentation får mig inte att ändra uppfattning. För det första därför att åldrande befolkning, definitionsmässigt, är ett övergående problem. Detta är viktigt. Det öppnar dörren för underskottsfinansiering av åldringsboomens kostnader. Jag förordar inte detta som en lösning, men jag noterar att så länge vi har att göra med en kostnad som är tidsbegränsad, går den att lösa genom att fördela över en längre period. För det andra överdriver de mer extrema scenarierna sjukvårds- och hälsokostnaderna för åldringsboomen. I en nyligen publicerad forskningsrapport visar Flötten m fl (2013) att de norska utgifterna för hälsa och långtidsvård förväntas öka med under 2 procentenheter av BNP till år 2030. Kostnaderna för välfärdstjänster kommer således inte att vara någon stor utmaning för de norska statsfinanserna. Däremot noterar jag i nämnda forskningsrapport att Norge kommer att få en väldigt mycket större ökning i pensionsutgifter än Sverige, vilket pressar upp ökningstakten i sociala utgifter. Trots detta, konstaterar rapportförfattarna att ”Norge som er forventet å ha den nest höyeste ökningen i proscent av BNP, vil selv etter denne utgiftsökningen ha den laveste BNP-andelen till offentlige utgifter.” För det fjärde, kan befolkningens ålderssammansättning alltid påverkas genom arbetskraftsinvandring.

En åldrande befolkning är därför en utmaning, men inte ett oöverstigligt problem.

Baumols sjuka
Baumols sjuka består i den iakttagelse som den amerikanske ekonomen William Baumol gjorde för snart femtio år sedan, nämligen att då produktivitetstillväxten i tjänstesektorn är lägre än produktivitetstillväxten i industrisektorn, kommer relativpriserna på de förra att öka, det vill säga de blir relativt dyrare. Hustad skriver: ”Hva er så problemet? I en norsk kontekst at det blir stadige dyrere å levere produkter og tjenester i offentlig sektor.” Detta leder, enligt Hustad, till att kostnaderna för offentliga tjänster bara kommer att öka och enda sättet att minska detta problem är att öka avgiftsfinansiering och sluta efterfråga ständigt mer välfärd.
Hustad har rätt såtillvida att relativpriset på tjänster i välfärdssektorn ökar om produktivitetstillväxten är lägre i denna än i varuproduktionen, såvida inte lönerna i välfärdssektorn sänks. Detta gäller dock oberoende av finansieringsform och ägandeförhållande. Privatisering botar inte sjukan och ej heller avgiftsfinansiering. Givet att produktivitetstillväxten är lägre inom välfärdstjänster, finns det således ingen bot, annat än att minska efterfrågan, vilket, enligt Hustad, kan göras genom avgifter.

Men Baumols sjukdom kan betraktas från olika perspektiv. Det är inget nytt tillstånd, utan snarare en del av bakgrunden till att den offentliga sektorn expanderat. Människor har efterfrågat mer sjukvård, mer skola, bättre omsorg – och de har varit beredda att betala en större del av sin inkomst i skatt för att finansiera dessa tjänster. Men människor har inte bara velat göra detta, utan också kunnat göra detta, eftersom Baumols sjuka inte endast speglar vad som händer i välfärdsproduktionen, utan också vad som händer i varuproduktionen. Man kan vända på Baumols sjuka och säga att den handlar om att produktivitetstillväxten i varuproduktionen är relativt högre än i tjänsteproduktionen. Vi blir med andra ord materiellt rikare eftersom allt mindre tid går åt till att producera samma mängd materiella ting. Därför kan vi avsätta mer resurser till sådant som vi anser är viktigare än att köpa ytterligare en platt-tv, exempelvis till bättre sjukvård och skola. Detta är inget sjukdomstillstånd. Det är välståndstillstånd som har sin grund i en allt mer produktiv materiell produktion. När man läser utläggningar om Baumols sjuka av den typ man finner i Hustads bok, får man emellertid intrycket av att vi i framtiden, när vi är rikare än idag, kommer att få det svårare att finansiera sådant som vi har råd med idag, när vi är fattigare. Men det måste innebära att vi idag, när vi är rikare, har större problem att finansiera en specifik välfärdstjänst än vi hade för femtio år sedan, då vi var fattigare. Det stämmer inte. Vissa välfärdstjänster har blivit relativt dyrare, men vår förmåga att finansiera dessa tjänster har ökat många gånger om. På detta sätt kommer det att vara också i framtiden. Vår förmåga att finansiera välfärden ökar för varje år som går. Om vi sedan vill lägga dessa ökade resurser på välfärd eller materiell konsumtion är ett politiskt val, men välfärdsstaten är inte dömd till undergång till följd av Baumols sjuka (rekommenderad läsning är Ankarloo 2005).

Invandringens ekonomi
Det som verkligen får igång Hustad är invandringen. Han viker ett helt kapitel till detta och presenterar den ena räkneövningen mer originell än den andra. Hans tes kan sammanfattas i följande: Invandringen reducerar den norska nationalförmögenheten (större befolkning ska dela på oljefonden), invandrare har lägre sysselsättningsgrad, betalar mindre skatt och är mindre produktiva än norrmän. Detta leder till stora kostnader för det norska samhället, och inte nog med det: när vi ”importere lavproduktive menenesker” då sänker vi den norska produktivitetstillväxten och därmed välståndsökningen på sikt. ”Dette er ressurser som kunne gått till våre barns og de kommende eldre och sykes velferd”, skriver Hustad.

Hustad har rätt på en punkt, resten bygger på ett tankefel. Hög tillväxt i arbetskraften, kan pressa ner lönetillväxten och sänka relativpriset på arbetskraft jämfört med kapital. Sker detta kommer företagarna att substituera kapital med arbete och produktiviteten faller. Detta talar för att låta arbetskraftsinvandringen regleras utifrån efterfrågan på arbetskraft. Det talar vidare för starka fackföreningar. Det sistnämnda tycks dock inte vara ett av Hustads favoritämnen.

I övrigt bygger resonemangen på att invandrare har lägre produktivitet än norrmännen, snarare än att de utför arbetsuppgifter som har lägre produktivitet. Men om de svenska ungdomar som flyttat till Norge för att jobba på restauranger och krogar inte skulle utföra dessa lågproduktiva jobb, skulle norrmän utföra dessa jobb. ”Norrmännens” produktivitet skulle då ha blivit lägre. Förutsättningen för att ”norrmännens” produktivitet är hög i Hustads uträkning är således att arbetskraftsinvandrare besätter de lågproduktiva arbetena. Dessa arbeten är sämre betalda och har vanligen sämre arbetsmiljö. Således fortplantar sig denna segregation till sådant som kostnader för sjukförsäkringar och till skatteintäkterna. Det går därför inte att göra den typ av beräkningar som Hustad gör eller dra de slutsatser som han drar.

Avslutningsvis
Hustads bok är en text med få ljusglimtar. Han varnar med rätta för byråkratiseringens kostnader och för risken att arbetskraftsinvandring pressar ner lönerna och därmed produktivitetstillväxten. I hans varningar för skenande sociala utgifter finns det förmodligen också en del som kan var värt att ta på allvar. Men i övrigt är det en alarmistisk bok som är svår att ta på allvar.

Tony Johansson

Nämnd litteratur
Ankarloo, Daniel (2005) Kris i välfärdsfrågan, Nixon förlag, Linköping.
Flötte, Tone, Åsmund Hermansen, Anne Hege Strand, Kristian Rose Tronstad (2012) Befolkningsendringer og de nordiske velferdsstatene, Nordmod 2030, Fafo.
Jansson, Lars (2002), Mångkultur eller välfärd, Vitsippan, Göteborg
Johansson, Tony (2008) Invandringsmotståndarnas räknebluff [Skånska dagbladet 20080811], Inte en siffra rätt, Lars Jansson! [Skånska dagbladet 20080906], Ett felslut blir inte rätt för att det upprepas [Skånska dagbladet 20080930].
Reinfeldt, Fredrik (1993) Det sovande folket, utgiven av Moderata ungdomsförbundet.
Sveriges kommuner och landsting (2010) Framtidens utmaning: välfärdens långsiktiga finansiering, SKL.
Tiberg, Anna (2009) Helt sjukt om fusk och fel, Dagens Arbete, november, s 6-12.

Landskrona: Folkpartiets nederlag

Kommunvalet i Landskorna 2006 resulterade i två skrällar. Sverigedemokraternas oerhörda framgång, tätt följt av folkpartiets nästan lika imponerande valresultat.

Valrörelsen hade kretsat kring det utbredda våldet i Landskrona. Sverigedemokrater och folkpartister tävlade om vem som hade de hårdaste nyporna och vem som kunde skälla högst på de regerande socialdemokraterna. Folkpartiets frontfigur, Torkild Strandberg, hade ett tydligt budskap: om väljarna gav folkpartiet förtroende, skulle han vända hem från riksdagen och ta itu med det som socialdemokraterna misslyckats med. ”Jag ska knäcka kriminaliteten” förkunnade han.

Så kom valskrällen. Socialdemokraterna fick ett riktigt dåligt resultat och valde att avgå istället för att försöka hänga kvar vid makten. En ny minoritetskonstellation tog över, den borgerliga treklövern, vars maktställning – i strid med tidigare utfästelser – grundas i vad som tycks vara en hemlig överenskommelse med sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna röstar i de flesta frågor med folkpartiet och får i utbyte stöd för en del av sina förslag. Alltså i praktiken en fyrklöver.

Nåväl, hur gick det med valets centrala fråga? Lyckades Torkild Strandberg och hans främlingsfientliga stödtrupper i sverigedemokraterna ”knäcka” brottsligheten? Nej, trots att antalet poliser har fördubblats är läget lika illa – ja, rentav värre – idag än för tre år sedan. Antalet anmälda brott har ökat med nästan 22 procent sedan 2006. Anmälda stölder har ökat med mer än en fjärdedel och rånen är kvar på samma nivå.

Och vad säger folkpartiets starke man nu? Det finns inga snabba genvägar, medger han i en intervju i Sydnytt. Det är ju bra att han äntligen insett det. Men har han någon plan? Ja, fler poliser och, tillägger han, så har ”vi behov av bostadsrätter, vi har för lite vanligt, hyggligt folk i Landskrona.”

Självfallet krävs en mix av upplåtelseformer för bostäder. Men läs vad karl´n säger. Uttalandet är häpnadsväckande. Menar han att vanligt, hyggligt folk inte bor i hyresrätt och att lösningen på Landskronas problem är att blanda ut de kriminella med hederligt folk?

Det är att ge upp. För nog har de som redan bor i Landskrona rätt att kräva trygghet nu och åtgärder som förhindrar att nya ungdomsgenerationer går förlorade. Diskussionen borde handla, inte endast om fler poliser, utan om jobb, sociala insatser och åtgärder riktade mot ungdomar på glid.

Med tanke på hur tomhänt den styrande fyrklövern är, skulle det förvåna mig om inte en del av folkpartiets väljare idag funderar över om de inte lät sin rädsla inför den utbredda brottsligheten överskugga att dessa folkpartister, knappast skulle klara av att hålla sina löften. För när allt kommer omkring, är det en sak att sitta i Stockholm och skriva pressmeddelande och kasta ur sig vallöften, en annan att styra en kommun.

Publicerad i SKD 20090908

Moderaternas svenskkontrakt är oförenligt med demokrati

Publicerad i SKD 20081128
Idag startar moderaternas konvent. En av frågorna som ska upp till diskussion är det s k svenskkontraktet, om vilket partisekreteraren redan skickat iväg en testballong.

Responsen har varit splittrad. Folkpartiet, som annars brukar hålla sig framme vid brunt fiskafänge, har genom integrationsministern förkastat förslaget. Socialdemokraternas ledning sågar reflexmässigt utspelet, medan Malmösocialdemokraten Luciano Astudillo ger ett visst stöd och jämför med socialdemokraternas gamla idé om etableringskontrakt.

Etableringskontraktet handlade emellertid om att kräva vissa motprestationer – som deltagande i svenskundervisning – för att få ut full ersättning som nyanländ. Om detta kan man diskutera, men vad som däremot inte på några villkor borde få stå oemotsagt är, att moderaterna föreslår att åsiktsfriheten ska avskaffas för invandrare. Rätten att uppbära ekonomiskt stöd som nyanländ ska nämligen kopplas till krav i kontraktet om att man som invandrare ska dela vissa ”demokratiska värden som är basen för vårt samhälle”.

Visst är det bra om människor, såväl infödda som invandrare, är demokrater. Självfallet ska nyanlända få information om svensk lagstiftning och rättigheter och skyldigheter. Men ”kontrakt” i en demokrati kan aldrig gå längre än krav på att lagarna ska följas. Rättigheter i ett demokratiskt samhälle följer av medlemskapet i samhället, men är oberoende av vilka åsikter som en individ har. Sociala rättigheter, exempelvis försörjningsstöd, får därför inte kopplas till att individen ansluter sig till vissa värderingar.

Den underliggande tanken i förslaget är att det finns ”svenska” och ”osvenska” värderingar. Men flera av de värderingar som är i diskussionens blickfång är ju samma värderingar som moderater och kristdemokrater under lång tid bekämpat under förevändning av att de försvarat just ”svenska värderingar”. Det finns inget ”svenskt” med exempelvis jämställdhet eller homosexuellas rättigheter – det finns bara liberalernas och kvinno-, homo- och arbetarrörelsens strid och seger för dessa värderingar.

Att peka på att just invandrare ska skriva under kontrakt skapar illusionen av att vissa värderingar delas av alla ”svenskar” och att invandrare har ”osvenska” värderingar. I själva verket finns det såväl invandrare som infödda som hyser en massa obehagliga åsikter. Men varför ska endast nyanländas sociala rättigheter kopplas till vad de tycker om exempelvis kvinnors ställning? Varför inte utsträcka den nya moderata principen till alla och ställa frågan: ska verkligen pingstpastor Åke Green kunna tycka som han gör om homosexuella, utan att hans rätt till bostadsbidrag avskaffas eller åtminstone reduceras?

Det är helt enkelt inte sant att det finns ”svenska” värderingar som delas av alla. Det finns bara majoritetsuppfattningar. Vi som har dessa uppfattningar kan försöka sprida dem till andra, till dem som invandrar hit såväl som till Åke Greens anhängare, men en demokratisk stat kan inte tvinga andra att hålla med majoriteten. Detta är grunden i den politiska liberalismen, något man kan tycka att det påstått liberala partiet borde vara medvetet om. Men liksom folkpartiet före dem, offrar nu också moderaterna liberalismens grundsatser, i ett försök att vinna marginalröster. Frågan är därmed om inte den etablerade högerns ovilja och oförmåga att försvara de liberala värderingarna, har blivit ett större hot mot det öppna samhället än sverigedemokraterna?

Ett felslut blir inte rätt för att det upprepas [Debatt mot Lars Jansson]

Publicerad i SKD 20080930
Lars Jansson upprepar påståenden, vilka jag redan visat att de inte stämmer. Han är inte så noga med sin data, metoden är tveksam och slutsatserna fel.

Felslut. Till att börja med vill jag påpeka, att man bör vara försiktig i tolkningen av studier som beräknar kostnader för olika befolkningsgrupper, så också vad gäller de studier som är riktigt utförda. De visar inbetalningar till och nyttjande av den offentliga sektorn, men säger inget om tillväxt och nyttigt arbete. I verkligheten är det förstås så att de lågbetalda undersköterskorna är viktigare för samhällsekonomin än börsens helt improduktiva daytraders med jätteinkomster, men görs en nettokostnadsberäkning framstår det som om det förhåller sig tvärtom.

Så även om sysselsättningsgraden och åldersstrukturen vore desamma i gruppen invandrare som i gruppen infödda, skulle nettokostnaden, till följd av att invandrare i genomsnitt har lägre inkomster och därför betalar mindre i skatt, vara högre än för svenskar. Samma sak gäller för kvinnor i jämförelse med män. Men lika lite som att kvinnor kan hjälpa att de har lägre löner än män, ska invandrare bära hundhuvudet för att de har lägre inkomster än svenskar. Beräkningarna visar inte kostnader för invandring, utan för diskriminering och arbetslöshet.

Lars Janssons beräkning träffas av ovan invändning, men därtill räknar han fel. Och för detta har han flera gånger kritiserats sönder av ledande nationalekonomer, som Eskil Wadensjö och Jan Ekberg. Det är alltså inte så att Jansson använder ”gängse metodik”.

Men han är ju ”f d lektor i företagsekonomi”. Innebär inte det att han har ”teoretisk kompetens”, som han själv uttrycker sig, inom området invandringens ekonomi? Nej, och så är det oberoende av om vi tar i beaktande att han, enligt den förre chefen på institutionen, saknade behörighet för den tjänst han till slut fick. Janssons bakgrund i företagsekonomi ger lika lite vetenskaplig tyngd i frågor som rör invandringens ekonomi, som mina egna doktorandstudier i ekonomisk historia skulle ge mig om jag började uttala mig om teoretisk fysik.

Janssons artikel i dagens tidning innehåller inget, som jag inte redan visat felaktigt. Jag påvisade i mitt inlägg 6 september att hans aggregerade siffror inte var konsistenta med hans siffror utslaget per individ. Det slog på 30 miljarder kronor. Jansson har nu insett att han snärjt sig själv i sina egna siffror, och försöker ta sig loss, genom att istället för att ange kostnadsdifferensen i absoluta tal göra det i procent. På så sätt försöker han villa bort läsaren. Men när han påstår att invandrare kostar 23 procent mer än svenskar, då säger han samma sak som när han i förra artikeln hävdade att per individ kostar invandrare brutto 150 000 och svenskar 122 000, fast uttryckt i procent. Detta är dock inte, vilket jag sedan tidigare noterat, förenligt med den totalsumma om 240 miljarder, som han fortsätter att hävda. Ty utslaget per invandrad individ är det 133000, inte 150 000 kronor. Att han strukit just dessa 30 miljarder, beror förmodligen på att det är här han gör en av sina stora dubbelräkningar (inkomstförluster är redan, som jag tog upp i förra artikeln, medräknade), vilken han nu försöker skyla över. Jansson är helt enkelt inte så noga med sin data, vilket bekräftas vid läsning av hans bok, som är behäftad med flera ytterligare räknefel.

Jag instämmer därför i vad professor Eskil Wadensjö, som till skillnad från Jansson är expert på området, skriver i ett e-brev till mig: ”Lars Janssons beräkningar kan inte tas på allvar.”

Inte en siffra rätt, Lars Jansson!

Publicerad i SKD 20080906

I sitt försvarstal anger Lars Jansson två olika siffror, utan att vara medveten om det, över bruttokostnaden för invandrarna och gör flera vilseledande jämförelser.

Fel, fel, fel. Jansson förlitar sig på att vi ska acceptera hans siffror utan granskning. Men att allt inte stämmer är uppenbart.

För det första, hans bedrägliga jämförelser. Jansson använder sig av vilseledande jämförelser när han ställer sina siffror mot den etablerade och erkända forskningen – framför allt professor Jan Ekbergs – som anger nettokostnaden för befolkningsgruppen invandrare till 20-40 miljarder, eller, enligt Jansson, per år och person med utländsk bakgrund c a 17000 kronor. Det måste vara fel, hävdar Jansson, för han vet att summan ska var 150 000 kronor. Detta är vilseledande. Ekbergs nettosiffra ska jämföras med Janssons nettosiffra, inte hans bruttosiffra. Janssons nettosiffra är 123 miljarder eller utslaget per person med utländskt ursprung 68 000 kr. Janssons siffra är tre till fyra gånger högre än Ekbergs, inte nio gånger högre, som Jansson försöker få oss att tro.

För det andra. Det går att visa med hans egna siffror att hans beräkningar inte går att lita på. Jansson skriver att bruttokostnaden för invandrarna uppgick till 240 miljarder kronor. Emellertid hävdar han samtidigt, som vi sett, att invandrarna kostar 150 000 kronor per år och person. Men 1,8 miljoner personer – Janssons egen siffra – multiplicerat med 150 000 är 270 miljarder. Vips så har bruttokostnaden för invandrarna ökat med 30 miljarder, från artikelns början till dess slut! Det inger inte förtroende. Vem vet vilken summa han hamnat på om han fått fortsätta ytterligare en sida?

Det är inte att förvånas att hans metod och slutsatser avvisas av en samlad ekonomkår. Professor Jan Ekberg skriver att det är ”uppenbart att han dubbelräknar. En post i hans beräkningar är inkomstförluster som skulle uppkomma genom den svåra arbetsmarknaden för invandrare. Men dessa förluster har ju Jansson redan tagit hänsyn till vid beräkning av offentliga transfereringar”. Professor Eskil Wadensjö instämmer i kritiken och så gör docent Lars Behrenz som säger att Jansson ”räknar fel så det sjunger om det”. Skattebetalarnas förening visar, slutligen, i en rapport (Vad kostar invandringen? Sakine Madon, Anja Fridholm) att justeras Janssons nettosiffra för dubbel- och felräkningar hamnar man mycket nära Ekbergs beräkningar.

Nåväl, Jansson har fel, och står ensam mot den samlade nationalekonomiska expertisen. Men 20-40 miljarder är mycket pengar det också. Sant. Men summan utgör inte kostnaden för invandring, vilket Ekberg ej heller hävdar, utan för arbetslöshet, diskriminering och etnisk skiktning av klassamhället.

Det är orimligt att invandrarna ska bära hundhuvudet för att de i snitt har jobb med lägre löner än svenskarna och är diskriminerade. Överhuvudtaget är det absurt att tala om en kostnad för den som är lågbetald. Det resonemanget skulle ingen acceptera om det rörde svenskar.

Slutligen, hur är det med Janssons akademiska meriter? Just för att inte diskreditera Jansson, skrev jag inget i min förra artikel om vad dåvarande prefekt Olov Olson vid Janssons gamla arbetsplats sagt om honom till tidningen Expo (3/2002): ”I verkligheten hade Lars Jansson under 1980-talet en vikarierande tjänst som universitetslektor. Ett ansträngt personalbehov gav honom tjänsten trots att han saknade behörighet.” Till mig säger Olson att ”såvitt jag vet har han inga vetenskapliga meriter om invandringens ekonomi”, vilket i sammanhanget är rätt viktigt.

Sverigedemokraterna och kristdemokraterna

Publicerad i SKD 20080804
I tidningen igår gick att läsa en välskriven artikel om likheterna mellan Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas budskap. Sd utnyttjar ett nytt politiskt tomrum.

Balansakt. Artikeln tar sin utgångspunkt i de med kristdemokraternas nästan identiska budskap som Sverigedemokraterna har börjat pumpa ut. Framför allt inom familje- och vårdpolitiken. Sverigedemokraterna har börjat profilera sig i frågor som motstånd till rättigheter för homosexuella och mot fri abort efter tolfte graviditetsveckan. I familjepolitiken intar partiet de ståndpunkter som Kristdemokraterna hade för några år sedan. Exempelvis vänder de sig mot att samhället aktivt arbetar för ett jämställt ansvarstagande för barnen. Det är att inkräkta på familjens bestämmanderätt. Följaktligen säger partiet nej till att dagar viks till den ena föräldern i föräldraförsäkringen. Samhället subventionerar, vidare, i för hög grad barnomsorgen och därför ska maxtaxan tas bort.

Blir detta verklighet vrids jämställdhetsklockan tillbaka trettio år. Till Sverigedemokraternas försvar ska dock sägas att de alltid har tyckt så här. Partiet är i grunden värdekonservativt och reaktionärt. Men de har tidigare varit försiktiga med att alltför mycket torgföra detta, eftersom de vänt sig till missnöjda socialdemokratiska väljare. Dessa väljare är för fri abort, utbyggda försäkringar, jämställdhet och bra barnomsorg. Sverigedemokraternas budskap till dessa väljarskikt har därför istället varit att de är positiva till det mesta som stavas välfärd, och att den kan byggas ut om bara invandringen begränsas. I detta spelar de dubbelt. Dels för att de samtidigt vill sänka skatterna med över 100 miljarder, dels för att en begränsad invandring inte skulle spara några pengar på sikt. Snarare är det tvärtom. Det räcker med att konstatera att var fjärde läkare och var femte universitetslärare är invandrare.

Att Sverigedemokraterna nu valt att också skjuta in sig på konservativa väljare beror på två saker. För det första är det främlingsfientliga väljarunderlaget för litet. Det rör sig om någon procent av de röstande. Visserligen finns det en potentiell uppsida på ytterligare någon procentenhet bland missnöjda socialdemokrater, beroende på klassklyftor, otrygghet och arbetslöshet. Det är nämligen inte invandrarpolitiken i sig som skapar detta väljarunderlag för Sverigedemokraterna, utan det faktum att otrygghet gör människor mottagliga för deras budskap. Människor som känner sig utsatta sparkar neråt.

För det andra erbjuder den förändrade politiska miljön en drömchans för Sverigedemokraterna. Genom att den moderatledda alliansregeringen tvingat kristdemokraterna till liberala eftergifter uppstår ett politiskt tomrum. När Sverigedemokraternas partiledare säger att kristdemokraterna har svikit sina väljare, har han faktiskt rätt. Många av dem som röstar på Kd gör det just för de konservativa grundvärderingarna. Så här finns förmodligen ett par procentenheter att plocka.

I detta ligger Sverigedemokraternas styrka. De kan ta sig in i riksdagen endast om de samtidigt lyckas samla de ideologiskt övertygade invandringsmotståndarna, de missnöjda socialdemokraterna och de konservativa väljare som känner sig svikna av Hägglund. Men här ligger också partiets svaghet. Det blir en svår balansakt att å ena sidan locka konservativa abortmotståndare, å andra sidan missnöjda socialdemokrater. Dessa väljargrupper befinner sig värderingsmässigt på diametralt motsatta positioner. Och självfallet är det precis här som kilen ska slås in.

Högern och brunhögern

Publicerad i SKD 20080715
De etablerade partierna bör vara försiktiga med att tillmäta Sverigedemokraterna en tyngd som de inte har, men samtidigt måste alliansledarna ge besked om var de står.

Utspel. Nyligen gjorde miljöpartiet och socialdemokraterna ett gemensamt utspel riktat till alliansledarna. De avkrävde ett löfte om att de, vid en eventuell sverigedemokratisk valframgång 2010, inte ska regera med hjälp av Sverigedemokraterna. Bakgrunden är att såväl Reinfeldt som Hägglund varit otydliga.

Jag delar de rödgröna partiledarnas oro över var borgerligheten är på väg. Inte minst mot bakgrund av hur den agerar i de skånska kommunerna. Ta exemplet Landskrona, Sverigedemokraternas starkaste fäste. Kommunen regeras i praktiken av Folkpartiet och Sverigedemokraterna. Utan att ens bli röd om öronen sitter kommunalråd Torkild Strandberg och gör upp med brunskjortorna. För detta blir han dessutom belönad med en plats i folkpartiets partistyrelse.

Vidare kan jag förstå s-ledningens strategi. Utspelet är en del av en större plan som syftar till att knyta till sig miljöpartisterna, som visat sig lättflyktiga högerut. Smart spelat, även om det bör noteras att vad de säger inte är helt sant. En mer realistisk lösning, än att alliansen skulle sätta sig med aktivt stöd från sd, är att den försöker utnyttja möjligheten att sitta kvar i minoritetsställning och regera på skiftande konstellationer i riksdagen. Problemet är att de som sista utväg då kommer att förlita sig på Sverigedemokraterna. Alternativet för oppositionen i ett sådant läge är att försöka tvinga fram nyval.

Det finns alltså skäl att känna oro över vad alliansledarnas makthunger kan leda till och det är lätt att se att utspelet är del av en socialdemokratisk plan för att säkra regeringsmakten. Så långt, allt väl. Vad jag däremot ogillar är att de rödgröna strategerna inte riktigt verkar ha analyserat eller förstått alla effekterna av utspelet.

Alliansledarna kan ju endast svara på tre sätt: 1) nej, vi samarbetar inte med sd; 2) vi tänker inte svara; 3) vi är beredda att samarbeta med sd.

Om de svarar enligt det första alternativet och skapar en pakt mellan de etablerade partierna, bekräftas Sverigedemokraternas absurda självbild av ett missförstått parti, i kamp mot ett etablissemang som konspirerar mot folket. Om de vägrar svara, har sd upphöjts till en potentiell vågmästare, väl värd att rösta på för den som delar partiets åsikter. Om de svarar att de är beredda till samarbete, har sd gjorts rumsrena. Vad svaret än blivit, skulle det alltså funnits endast en segrare. Lars Ohly begrep detta och deltog inte.

För att vinna kampen mot brunhögern måste man förstå de mekanismer som leder till att den sociala chauvinism som Sverigedemokraterna torgför vinner gehör. Dessa hänger nära samman med att välfärden under lång tid dragit sig tillbaka, och nu raseras i hög takt, att människor lämnas i sticket och att klassamhället breder ut sig. I en sådan miljö är människor beredda att lyssna på brunhögern. Det visar ett otal europeiska exempel, främst av dem Frankrike, där Front National under en tid kunde stoltsera med att vara det största arbetarpartiet. Det bästa sättet för de rödgröna att bekämpa brunhögern är därför att de tre partierna agerar samfällt, med en tydlig oppositionspolitik, som ger röst åt vanliga människors oro, till försvar av välfärden. Och framför allt ska Sverigedemokraterna inte ges gratis media och få sin roll förstorad.

Sverigedemokraterna och Selma Lagerlöf

Publicerad i SKD 20080506
I helgen höll Sverigedemokraterna årsmöte. Fasaden tvättas som aldrig förr. Lyckas de, kan de nå framgång, eftersom såväl alliansen som oppositionen ger dem guldläge.

Extremismhotet. Sverigedemokraternas historia är den nationella rörelsens historia. Studerar man partiets historia upptäcker man snart att man befinner sig långt från partiledningens putsade yttre, i de mörkaste delarna av vår historia. Sverigedemokraterna, som bildades ur det rasistiska BSS, har bara funnits i tjugo år. Men de personer som fanns med från början hade nära kopplingar till Nordiska Rikspartiet (nazistiskt), Nysvenska rörelsen (fascistiskt) och i vissa fall så långt tillbaka som till andra världskrigets Nationalsocialistiska arbetarparti.

Sverigedemokraterna vill inte kännas vid det här. Partisekreterare Söder påstod rentav i sitt tal på mötet, i ett försök att placera sig i en mer rumsren tradition än fascismen, att Selma Lagerlöf troligen skulle ha röstat på sverigedemokraterna.
Söder nämnde dock inte, att medan hans egna historiska föregångare marscherade i uniform på gatorna, drömde om det rasrena Sverige och krigande för Hitler, tog Selma Lagerlöf avstånd från det tyska barbariet. Minns att hon, strax före sin död, hjälpte den judiska författaren Nelly Sachs – som senare fick Nobelpriset – att fly från Tyskland!

Förmodligen skulle sverigedemokraterna nå större framgång om de, istället för att förfalska historien, erkände, bad om ursäkt och koncentrerade sig på att driva sin sociala chauvinism, som består i att ställa invandrare mot svenskar och mångkultur mot ”svenskhet”.

Visserligen är denna uppdelning falsk, och hur stolliga de är visades av partiledare Åkessons uttalande i radio i lördags. Zlatan är en legosoldat, förklarade han, köpt att kämpa för Sverige, men inte att betrakta som svensk. Men samtidigt kan vi inte skratta åt idiotierna, för en del av budskapen välkomnas av många.
Social chauvinism vinner fotfäste i samhällen med arbetslöshet och växande sociala klyftor. Ett och halvt decennium av inflationsbekämpning med åtföljande hög arbetslöshet, socialförsäkringar som inte återställts och en välfärd som dragit sig tillbaka har skapat jordmån för dessa idéer.

I förra valet vände väljarna socialdemokraterna ryggen. De hade ett visst fog för att göra så. Socialdemokratin levererade inte i sin traditionellt viktigaste fråga – full sysselsättning. Men samtidigt förstod inte folk vad som dolde sig bakom högerns retorik. Så när nu välfärden monteras ned och de sämst ställda angrips sprids besvikelsen. Många människor känner sig svikna två gånger, först av vänstern och nu av högern. Det är här sverigedemokraterna fiskar röster, bland de som inte känner att någon representerar dem.

Ett besked från partiledaren i helgen bör särskilt noteras. Sverigedemokraterna kommer att göra en vänstersväng i arbetsmarknadspolitiken, annonserade han. Med ett fint ord kallas detta för triangulering, att lägga sig politiskt nära på de områden inom vilka motståndaren är stark.
Strategiskt sett gör sverigedemokraterna rätt. De etablerade partiernas jakt på mittenväljarna har lämnat fältet öppet för sverigedemokraterna. Partiet har visserligen inga lösningar, men missnöjda socialdemokrater såväl som konservativa kristdemokrater kan ändå känna sig lockade.
Det bästa sättet att möta extremhögern, är att föra en politik för utbyggd välfärd. Trygga människor röstar inte för extremism. Den pågående socialdemokratiska orienteringen mot mitten kan därför komma att visa sig förödande.

Skånskans demonisering av muslimer

Ställd inför djupet av den enfald som präglar Lars J Erikssons artikel i söndagens tidning känner jag svindel. Är det ens lönt att kasta ner en fackla för att se om det finns någon botten i detta svammel?

Islam. Lars J Erikssons artikel är islamofobisk och allmänt fördomsfull. Han visar sin fullständiga okunnighet om den moderna debatten inom islam, förtiger fakta om den ”kristna världens” agerande och ignorerar den historia som lett fram till dagens situation.

Eriksson hävdar att ”den islamska kulturen är till stor del en våldskultur” och att det är en ”våldsdyrkan som präglar islam”. Bevisen utgörs bland annat av att palestinier skjuter på varandra, att sammanbrottets Irak har utvecklats till ett inbördeskrig samt att de är oartiga nog att angripa ockupationssoldater.
Det första vi kan notera är att ett dylikt utfall mot någon annan grupp än muslimer, skulle ha resulterat i ramaskri. Föreställ dig vad reaktionen skulle ha blivit, om en ledarskribent hävdat att drivkraften för Israels krigföring och ockupation är ”judisk våldsdyrkan”!

Den västerländska demokratin och humanismen, som är islams motpol i Erikssons artikel, har tagit livet av över en miljon irakier de senaste åren. Men varken detta eller CIA-fängelserna eller legaliseringen av tortyr, föranleder honom att tala om en idag existerande ”kristen” eller ”västerländsk” våldskultur. Inte heller att på varje dödad israel, går fyra dödade palestinier. Men när irakier och palestinier under ockupationens förnedring, nu börjar strida sinsemellan, då vaknar Eriksson till, det passar in i hans världsbild.
Att dagens urladdningar, skulle ha en bakgrund i det våld som dessa folk utsatts för, finns inte i Erikssons förklaringsmodell. Istället är problemet det ”islamska greppet om samhället” och att muslimerna ägnar sig åt att ”odla bilden av sig själva som … offer för kolonialism … och västerländskt förtryck”. Men det som är sant behöver inte odlas.

Ty, palestiniernas problem är inte islam, utan ockupationen och ”världssamfundets” utsvältning, som undergrävt palestiniernas demokratiska val och lett till dagens splittring och religiösa radikalisering.
Irakierna är utsatta för kolonialism. Landet är ockuperat. Det nuvarande Iran kan inte förstås utan bakgrunden att USA och Storbritannien 1953 lät avsätta den demokratiskt valda Mossadegh – vilket ledde till nästan tre decennier av Shahvälde – och delade tillsammans med Frankrike och Holland landets oljerikedomar mellan sig, något som man redan tidigare gjort med Iraks olja. Den USA-stödda Shahen, som bland annat lät steka sina motståndare levande, avsattes av den islamska revolutionen.

Eriksson nämner inte, att flera av de mest brutala muslimska länderna är amerikanska lydregimer: Marocko, Saudiarabien, Pakistan. Hur går det ihop med Erikssons bild av den upplysta Västvärlden?
Erikssons artikel mynnar ut i att muslimerna får ta hand om sina egna. Flyktingar från Irak göre sig icke besvär i Sverige. Men enligt Eriksson riskerar man ju få halsen avskuren i muslimska länder om man har moderna åsikter. Vart ska man då fly om man inte vill få halsen avskuren? Eriksson anvisar Saudiarabien, Iran och Egypten. Är det fler än jag som inte får det att gå ihop.

Men det går ihop. För när vi kastat ner vår fackla i detta svarta hål av ignorans, finner vi på dess botten Erikssons enkla budskap. Han vill inte att muslimer kommer till Sverige. Därför demoniserar han islam och göder därmed rasism och främlingsrädsla.

*Lars J. Eriksson var vid denna tid politisk redaktör för Skånska dagbladets ledarsida. Jag arbetade som fristående kolumnist på tidningen.

%d bloggare gillar detta: