Det är en myt att vi har höga sjuktal

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20151005
Nu tas ett samlat grepp om sjukförsäkringen. Det är bra, men regeringen borde sluta bidra till mytbildningen om de ”höga sjuktalen”. De är nämligen historiskt låga.
I statsbudgeten som presenterades för ett par veckor sedan går regeringen fram med förslag som ska förbättra sjukförsäkringen. Tidiga åtgärder, arbetsmiljö, jämställdhet, rehabilitering och primärvård lyfts fram som centrala för att få ner sjukskrivningstalen. Efter åtta år av borgerlig kläm-åt-de-fattiga-och-sjuka-retorik ges nu plats för en mer sansad och saklig diskussion om vad som gör oss sjuka och vad som håller oss friska. Det är befriande. Samtidigt står Moderaterna fast vid den repressiva politiken och föreslår ytterligare en karensdag. De Nya Moderaterna framstår som ungefär lika fräscha som månadsgammal mjölk.
Trots detta bekymrar regeringens linje. Det är bra att regeringen nu signalerar ett brott mot alliansårens politik och socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har visat sig vara en strålande debattör.
Men det sätt som regeringen paketerar sin politik, där den i retorik och val av utgångspunkter lägger sig mycket nära det sätt som högern formulerar problemen, leder fel och är en långsiktigt farlig strategi för Socialdemokraterna. Vi ser denna socialdemokratiska trianguleringsstrategi också i exempelvis regeringsföreträdares allt hårdare ordval om fattiga EU-migranter. Så tyvärr är detta inte ett isolerat exempel.
Annika Strandhäll lanserade sitt reformpaket med ett anslag som i det närmaste är identiskt med hur Moderaterna argumenterade när de kom till makten 2006:
”Sedan år 2010 har sjukfrånvaron ökat med nästan 70 procent”, förklarade hon och utropade att ”utvecklingen måste brytas”, vilket ska göras genom de ”krafttag” och ”samlade grepp” för att minska sjukfrånvaron som regeringen nu tänker gå fram med. Budskapet var glasklart: situationen är allvarlig och kostsam, och den går åt fel håll. Därför ställer regeringen upp ett mål om att antalet sjukskrivningsdagar ska ner med en dag i genomsnitt till år 2020. Var och en inser naturligtvis att om sjukfrånvaron ökar med 70 procent var femte år, blir situationen snart ohållbar. Klart att krafttag krävs!  
Vi vill alla bli friskare och det är naturligtvis bra om regeringen försöker få ner ohälsan. Men hur är det egentligen? Har vi idag exceptionellt höga sjukskrivningstal?  
För att få svar behöver vi inte gå längre än till regeringens budgetproposition. I bilagan för utgiftsområde 10 finns all information vi behöver. Och vad finner vi där? Jo, där radas diagram efter diagram upp som visar en helt annan bild än den som regeringen målar upp i sina pressmeddelanden. Det är korrekt att ökningen i det så kallade ”sjukpenningtalet” är kraftig sedan 2010, men att fokusera på denna ökning ger inte en saklig bild av hur sjuktalen faktiskt utvecklats över tid.
År 2010 var ett historiskt bottenår, då den borgerliga regeringens repressiva politik mot sjuka människor nådde sin kulmen. Vi minns svårt sjuka Annica Holmquist som nekats sjukersättning och hänvisats till socialen, ett fall som efter att hennes dotter skrivit om den skamliga behandling som hennes mamma utsattes för höll på att ändra valutgången 2010. Vi minns de cancersjuka som inte ansågs ha tillräckligt nedsatt arbetsförmåga för att få ersättning. Det var det mörka året 2010.
Sanningen är den att enligt de data som går tillbaka till 1995 som regeringen redovisar i budgetpropositionen har, med ett par år runt 2010 som undantag, sjukfrånvaron aldrig varit så låg som den är idag. Det bredare och bättre måttet ”ohälsotal” som regeringen också redovisar ligger på ungefär samma nivå som 2010 och inte heller i jämförelse med EU sticker Sverige ut. Saken är rentav den att dagens låga sjukfrånvaro är historiskt helt unik. LO:s socialförsäkringsexpert Kjell Rautio har sammanställ data tillbaka till 1955, då den allmänna sjukförsäkringen infördes. Han visar att med undantag av åren runt 2010 har sjuktalen aldrig varit så låga som de är idag!  
Det är helt enkelt en myt att vi idag har höga sjuktal. En myt!  
I detta ljus ter sig regeringens nya mål om att sänka sjuktalen ner mot den nivå som rådde 2010 som ytterst märklig. Dels för att det riskerar att skapa helt fel drivkrafter hos Försäkringskassan. Det är inte bra om Försäkringskassan börjar jaga statistiska mål. Sjukförsäkringen finns där för att fånga upp oss om vi blir sjuka och för att understödja rehabilitering och återgång till arbete. Det måste vara hela utgångspunkten för en socialförsäkring – inte att uppnå politiskt satta mål om antal ersatta dagar. Då kommer människor att hamna i kläm.
Dels för att de låga sjuktalen åren runt 2010 orsakades av att alliansregeringen då hade lyckats driva fram vad som förmodligen var – och ännu är – ett av Västvärldens hårdaste sjukförsäkringssystem. Det mörka året 2010 kan inte få bli en positiv referenspunkt för en socialdemokratisk regering. Det är inte en tid som vi vill komma åter till.

Helt rätt att höja a-kassan

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150407
Enligt rapporter i media kommer taket i a-kassan att höjas. Det är rätt politik. Bra för ekonomin och jobben och för vanligt folk.

Löntagarnas försäkringsskydd var det första som den nytillträdda alliansregeringen angrep hösten 2006. Grundproblemet på svensk arbetsmarknad var, enligt Alliansen, att lönenivåerna var för höga. Lägre löner, eller åtminstone lägre lönetillväxt, var således lösningen, och eftersom fattiga människor kräver mindre skulle de arbetslösa göras fattiga. Därför klämdes arbetslöshetsförsäkringen åt. Och om de som hade jobb samtidigt fick högre disponibla inkomster genom lägre skatter, så skulle de inte kräva lika höga löneökningar. Därför följetongen av jobbskatteavdrag.

Sämre socialförsäkringar finansierade skattesänkningarna och tillsammans skulle den nya arbetslinjen vrida incitamentsstrukturen bort från det försoffade sosse-Sverige till det sköna nya allians-Sverige, med full sysselsättning, hög tillväxt och småföretagande entreprenörskap, alltihop framdrivet av ivriga bävrar som lystrade till stridsropet – arbetslinje!

För skrivbordsreaktionären, liksom för dussinekonomen, var logiken glasklar, ekvationssystemet vackert, systemet fulländat.

Följaktligen gick allt åt skogen.

Att det inte var så enkelt som Borg och Reinfeldt påstod visste vi förstås redan. Det räckte att se sig omkring i världen och känna till en gnutta om europeisk ekonomisk historia för att förstå att en samhällsekonomi inte fungerar så. Det är helt enkelt inte så att länder med låg generositet i socialförsäkringssystemen, stor ojämlikhet och låga skatter har lägre arbetslöshet och högre tillväxt. Ny forskning tyder snarare på motsatsen: att ojämlikhet är en hämsko på tillväxten.

Det här beror på att exempelvis socialförsäkringssystemen har många olika effekter, och en del av dem drar i olika riktning.

Om regeringen nu driver i genom en mer generös a-kassa, tvingas de som är arbetslösa inte längre ner i fattigdom, lägstalönerna kommer att hållas uppe, inte endast av fackföreningarna, utan också av socialförsäkringssystemet och det kan i sin tur påverka lönetillväxten positivt. Men innebär det definitionsmässigt högre arbetslöshet, såsom landets alla högerekonomer påstår?

Söktiden, den tid en arbetslös söker arbete, kan komma att förlängas. En del studier tyder på detta, och om lägstalönerna hålls uppe är det troligt att tillväxten i sektorer med lågt löneläge avstannar. Det talar för högre arbetslöshet. Här slutar de flesta ekonomer för dagen och går hem. Men detta är endast ena sidan av myntet. För samtidigt börjar andra mekanismer att verka.

För det första är inte längre söktid enbart av ondo. Om högre ersättning gör det möjligt för en arbetslös att invänta ett arbete som bättre speglar dennes kvalifikationer, då kan den längre söktiden, ur ett samhälleligt perspektiv, snabbt vara finansierad. En generös a-kassa bidrar till högre effektivitet i matchningen på arbetsmarknaden och skapar även större flexibilitet. Effekten blir ökad produktivitet – och därmed högre bruttonationalprodukt per sysselsatt.

För det andra, om a-kassan pressar upp lägstalönerna och driver fram högre lönetillväxt, blir inte effekten färre arbeten. På sikt blir effekten högre strukturrationaliseringstakt och ökad benägenhet att söka arbetsbesparande innovationer.

Det leder i sin tur till högre tillväxttakt i arbetsproduktiviteten, vilket är gynnsamt för Sveriges konkurrenskraft och verkar dämpande på prisutvecklingen, vilket i sin tur gör att riksbanken inte kommer att behöva använda räntevapnet lika snabbt som idag. Så kan lägre arbetslöshet förenas med stabil inflation.

Ökad lönetillväxt leder också till ökad efterfrågan på produktmarknaderna – löner är ju löntagarnas köpkraft. Det tillåter att företagen opererar med högre kapacitetsutnyttjande. Så länge inte fullt kapacitetsutnyttjande råder blir effekten också här lägre inflationstryck.Vi ska alltså inte oroa oss för att effekten kan bli ökade lägstalöner och högre lönetillväxt.

Tvärtom, det här är essensen i gamle Keynes argument och är precis vad Sverige behöver i dag. Högre löner gynnar ekonomisk tillväxt, innovationer, jobbtillväxt och stärker på sikt konkurrenskraften. A-kassan är förstås bara en liten del i detta, det krävs mer. Men det är rätt inriktning.

Den sammantagna bilden är att generös a-kassa bidrar till flexibilitet, förbättrad matchning, ökad strukturrationalisering och högre löner. Den sammantagna effekten är sannolikt högre tillväxt och högre sysselsättning. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det helt rätt politik att höja taket i a-kassan, men man borde gå längre och höja ersättningsgraden till 90 procent.

Det primära skälet för att förbättra försäkringen är dock ett annat.

Anser vi att arbetslöshet är ett samhälleligt problem, snarare än ett individuellt, och önskar vi ett samhälle där arbetslöshet inte betyder fattigdom och utanförskap, då måste vi ha en arbetslöshetsförsäkring som försäkrar de inkomster människor faktiskt har.

Det har vi inte i dag.

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Arvet efter Reinfeldt

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150112
I helgen tog epoken Reinfeldt formellt slut när Anna Kinberg Batra valdes till ny partiordförande för Moderaterna. I modern tid kan ingen annan högerledare mäta sig med Reinfeldt.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg dominerade den svenska politiska scenen under åtta år. Under denna tid omformade de Sverige i grunden. I viss mån beror deras dominans på att socialdemokratin samtidigt hade imploderat i ledarskap, politisk strategi och budskap. Under Juholtperioden, naturligtvis. Men också under Sahlin. I valet 2010 fick Socialdemokraterna det lägsta väljarstödet i demokratisk tid. Trots ekonomisk kräftgång, idélös borgerlighet och massarbetslöshet.

Det vore emellertid fel att förklara framgångarna för Reinfeldt och Borg enkom med avsaknaden av en kompetent opposition. Avgörande var snarare kombinationen av den undermåliga socialdemokratiska oppositionen och en mycket skicklig borgerlighet, med ett nytt, mer attraktivt politiskt program.

Reinfeldts och Borgs nya program vilade på två ben.

För det första sades att politiken var kunskapsbaserad. Reinfeldt och Borg motiverade inte främst sin politik med att det av ideologiska skäl var viktigt att minska den offentliga sektorn och ge folk mer pengar i plånboken, såsom gammelmoderaterna brukat göra. Den retoriken fanns, men viktigare var att dessa åsikter sades ha vetenskapligt stöd. Den nymoderata politiken påstods grundas i de senaste forskningsrönen. Ökad sysselsättning och högre tillväxt utlovades. Sanningen är visserligen att det vetenskapliga stödet för såväl nymoderaternas ekonomiska politik som deras arbetsmarknadspolitik är omtvistat och svagt. Mycket talar rentav för motsatsen. Bland annat ny OECD-forskning, men också, naturligtvis, den svenska utvecklingen under Reinfeldtåren. Arbetslösheten blev högre, inte längre. Tillväxten blev lägre än normalt. Förvärvsfrekvensen ökade inte. Men de flesta betraktar sig som rationella, och det är inte rationellt att gå emot det som sägs vara vetenskapligt sant. Det är detta som gör själva ansatsen så effektiv, att låta göra gällande att politiken grundas i vetenskap snarare än ideologi.

För det andra formades en ny ekonomisk och välfärdspolitisk vision, vars syfte var att bryta ned den samhällssolidaritet som den traditionella välfärdsmodellen gett upphov till och samtidigt ersätta denna med en ny individualistiskt präglad samhällssyn hos medborgarna. Den traditionella, socialdemokratiska välfärdsmodellens styrka hade legat i att den förmått kombinera ekonomisk effektivitet (hög tillväxt och låg arbetslöshet) med en ekonomisk och välfärdspolitisk regim som syftade till att inkludera den stora majoriteten i samhällsprojektet. Generell välfärdspolitik – alla har tillgång till välfärdstjänster – och inkomstrelaterade försäkringar som skapar trygghet också för medelinkomsttagare hade gjort att stödet för den svenska modellen gått långt utanför de grupper som traditionellt tillhört arbetarrörelsen. Väljargrupper som i andra länder gått till liberala eller kristdemokratiska partier, hade i Sverige istället solidariserat sig med arbetarrörelsen. För att vinna majoritet för sin politik, tvingades därför Reinfeldt och Borg att deklarera sitt stöd för den svenska modellen, och först därefter, när de vunnit väljarnas förtroende, kunde de sätta igång att på ”vetenskaplig och kunskapsbaserad” grund, montera ned de mekanismer som genererade stöd för modellen. I korthet gick man tillväga så att man bytte inkomsttrygghet vid sjukdom och arbetslöshet mot lägre skatter. På samma sätt bytte man medelklassens inkomsttrygghet, vars inkomster i praktiken inte längre försäkras vid arbetslöshet, mot lägre skatter. Därmed slog man in en kil mellan dem som har arbete och dem som är arbetslösa eller sjuka. Samtidigt försvagades kopplingen mellan medelklassen och den socialdemokratiska välfärdsmodellen, vilket försvagade socialdemokratins förankring bland medelinkomsttagare. Ambitionen, som man förstås talar tyst om, är att omvandla den generella välfärden, som bygger på solidaritet mellan inkomstgrupper och mellan generationer, till en selektiv välfärdsmodell där de fattiga, på nåder, ges allmosor, och alla andra själva förväntas lösa sina problem via privata försäkringar och privat sparande. Samhälleliga problem individualiseras, vilket i sin tur förändrar värderingarna. Så skulle det välfärdsknarkande folket väckas från decennielång socialdemokratisk slummer. Väljare som ser arbetslöshet, sjukdom och tillgång till välfärd som individuella problem, snarare än samhälleliga är förstås mindre benägna att rösta på partier som vill hantera sådana frågor via omfördelning och samhällelig reglering. Ser man till politiskt resultat gick inte Moderaterna mot mitten. Snarare gick Reinfeldt in för att flytta den politiska mitten högerut.

Detta är Reinfeldts ideologiska arv. Hans politiska arv består i att han lyckades genomföra sin politik och därmed förändra Sverige. Ett borgerligare Sverige växte fram, med större klyftor, individualism och försvagad solidaritet.

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Ojämlikhet ger sämre ekonomi

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20141215

Ökande ojämlikhet sänker tillväxttakten. Det konstaterar OECD i en ny forskningsrapport som presenterades i förra veckan. Stödet för nyliberalismen ruttnar nu bort inifrån.

OECD gick på 1980- och 90-talen i bräschen för den nyliberala revolutionen. Dess inflytande över exempelvis avregleringarna av Europas arbetsmarknader kan knappast överskattas. I den frågan gjorde OECD redan för flera år sedan en sväng när den fann att länder med höga skatter, utbyggt anställningsskydd, generösa socialförsäkringar och starka fackföreningar generellt sett inte hade högre arbetslöshet än länder med de liberala marknadsmodeller som organisationen propagerat för.

Nu kommer nästa smäll mot den nyliberala världsbilden. Den här gången har OECD:s ekonomer gett sig i kast med frågan om ojämlikhetens effekter på tillväxten.

I studien ”Trends in Income Inequality and its Impact on Economic Growth” gör OECD-ekonomen Federico Cingano en empirisk studie på effekterna av den sedan 1980-talet generellt sett ökande ojämlikheten.

Ojämlikhet mäts vanligen med den så kallade Gini-koefficienten. För Sveriges del har denna ökat från 0,20 i mitten av 1980-talet, då Sverige var ett av världens mest jämlika länder, till 0,27 i början av 2010-talet, då Sverige jämfört med OECD-länderna alltjämt var ett jämlikt land, men ett land som snabbt närmar sig genomsnittet. Ur studien framgår att Sverige är det land i Västeuropa där ojämlikheten ökat fortast.

Enligt de dominerande ekonomiska teorierna bör större ojämlikhet vara gynnsamt för tillväxten, dels för att det kan antas avspegla större s k utbildningspremier. Man får mer betalt om man utbildar sig och därmed kommer fler att välja att utbilda sig, vilket bör gynna produktivitetstillväxten. Därtill torde ojämlikheten också avspegla högre vinster och med högre vinster borde högre investeringar och större satsningar på forskning och utveckling följa.

Men när nu OECD stoppar in Gini-koefficienten som en variabel i en tillväxtmodell, visar det sig att effekten är den motsatta. Stigande Gini-koefficient – dvs. ökande ojämlikhet – leder till fallande tillväxttakt. Och effekten är stor. Ökar Gini-koefficienten med en enhet, faller tillväxttakten på sikt med i genomsnitt drygt 0,1 procentenheter. Det låter lite men små skillnader i årlig tillväxttakt ger stora skillnader i utfall på ett par decenniers sikt. Effekten för Sverige är särskilt stor eftersom ojämlikheten ökat så drastiskt: ”I USA, Storbritannien, Finland, Sverige och Norge, skulle tillväxten ha varit mer än en femtedel högre, om det inte vore för att inkomstskillnaderna hade ökat”, skriver OECD. För Sveriges del uppskattar OECD att tillväxten under perioden fram till 2010 sammanlagt var omkring 7 procentenheter lägre än den skulle ha varit om ojämlikheten inte ökat.

Generellt sett ska man vara försiktig med den här typen av studier. I dag visar OECD resultat som faller i god jord på en socialdemokratisk ledarsida som denna. För några år sedan visade de med liknande metoder att generös a-kassa ger högre arbetslöshet (vilket är fel). Det finns mängder av potentiella felkällor, orsakssambanden kan vara omvända eller skiftande (alltså att fallande tillväxttakt leder till ökande ojämlikhet och inte tvärtom) och viktiga variabler som kanske skulle ha ändrat slutsatserna kan ha utelämnats. Sådant är nämligen mycket vanligt, och ett visst mått av skepticism är nyttigt. Det är en del av det intellektuella självförsvar som man måste hålla sig med.

Men med det sagt så finns det goda teoretiska skäl till att ökande ojämlikhet faktiskt är negativt för tillväxten. I OECD-rapporten är fokus på att ojämlikhet leder till ”underutbildning” i de fattiga delarna av befolkningen. Delar av resonemangen är vad gäller detta knappast tillämpbar på Sverige eftersom de rör sådant som avgifter till högre utbildning. Men det är naturligtvis fullt möjligt att tänka sig att motsvarande effekter uppstår av hög grad av segregation, där föräldrarnas utbildningsnivå slår igenom på barnens utbildning. Tänk alla snillen i fattiga bostadsområden som aldrig får någon chans i vår segregerade skola som reproducerar i stället för att utjämnar de sociala skillnaderna.

Men ökande ojämlikhet kan även ha andra negativa tillväxteffekter. En sådan är att det kan minska företagens innovationsbenägenhet. En del innovationsforskare har länge pekat på att om lönetrycket i ekonomin faller – vilket skett sedan mitten av 1970-talet och avspeglas i stigande vinster – då minskar incitamenten för företagen att införa kostnadsbesparande innovationer. Det leder till lägre grad av omvandling och rationalisering i ekonomin. Låg lönetillväxt och stora skillnader sänker därmed den långsiktiga tillväxttakten i BNP och minskar konkurrenskraften. Det kan vara så att OECD-studien fångar båda dessa effekter.

Vi kan i vilket fall konstatera att de som förespråkar ökad ojämlikhet inte längre har ett självklart argument att ta till. Ekonomin går faktiskt sämre, inte bättre om man följer deras råd.

TONY JOHANSSON

Vägval S: Tänk nytt – eller misslyckas

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20141020

Finansminister Magdalena Andersson flaggar för en stram budget. Men om Sverige ska nå åter till full sysselsättning måste staten satsa. Det är tid att lämna 90-talspolitiken och dess förlegade regelverk.

Finansministern väckte stor uppmärksamhet i veckan med ett tal om att ladorna stod tomma. Borg tog över stora offentliga överskott och förvandlade dem till underskott. De offentliga underskotten i år väntas uppgå till 91 miljarder. Sverige når inte tillbaka till överskott de närmaste åren, förklarade hon men lovade att överskott var målet på sikt. Finanspolitiska rådet slog ned som en hök på henne. Detta var ett brott mot regelverket, dundrade det.

Magdalena Andersson gör rätt i att bryta mot överskottsmålet. Hennes dystra budskap är emellertid inte hela sanningen och ambitionen att återgå till överskott hotar målet om full sysselsättning. Samtidigt visar Finanspolitiska rådet återigen att det mer liknar en borgerlig tankesmedja än en statlig myndighet.

Det värsta som kan hända är faktiskt inte, såsom Finanspolitiska rådet tycks mena, att Sverige frångår det finanspolitiska ramverket. Det har för länge sedan spelat ut sin roll. Det bör visserligen avskaffas under ordnade former, inte den smygväg som Anders Borg ledde in landet på. Men det värsta som kan hända är inte att dessa regler bryts – utan att vi om fyra år står med samma massarbetslöshet som i dag. Risken är att just detta kommer att ske om regeringen håller fast vid ambitionen att återgå till överskott.

Finansministern redovisar å sin sida inte hela bilden och retoriken är politiskt tveksam. Sverige har i dag en av Europas lägsta statsskulder. Enligt EU:s sätt att mäta är den på omkring 41 procent av BNP. Eurogruppens motsvarande skuldsättning uppgår till 96 procent. Sverige har dessutom stora finansiella tillgångar och när vi drar de offentliga finansiella tillgångarna ifrån skulderna har Sverige en finansiell nettoförmögenhet på 900 miljarder kronor. Dessa pengar är förstås uppbundna till olika ändamål, men att tala om att landets lador står tomma när tillgångarna vida överstiger skulderna är inte sanningsenligt.

Vad Magdalena Andersson borde skjuta in sig på är inte underskotten i sig. Det är både rimligt och bra med underskott i ett läge av global recession. Men förutsättningen är att pengarna används på rätt sätt. Det är häri bristen finns. Underskotten uppstod för att Borgs skattesänkningar var ofinansierade. Fördelningsprofilen var dessutom sned, och ju ojämlikare inkomstfördelningen blir, desto mindre blir den totala konsumtionen, vilket sänker tillväxten. Skattesänkningarna begränsade även möjligheterna att göra offentliga investeringar. Hög arbetslöshet blev resultatet. Men lösningen på detta är inte stramhet på utgiftssidan, utan en offensiv jobbpolitik och att skatterna och socialförsäkringarna rullas tillbaka så att inkomstfördelningen blir mer jämlik.

Socialdemokraterna har lovat att Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i EU år 2020. Det är ett löfte som förpliktigar och som innebär att full sysselsättning måste bli det överordnade politiska målet. Det kräver i sin tur att också sådant som finanspolitiska ramverk och penningpolitiska prioriteringar måste ses över. Låt mig ta två exempel.

Det finns ett historiskt samband i Sverige som säger att om investeringarnas andel av BNP varaktigt stiger med en procentenhet, faller arbetslösheten med ungefär lika mycket. Det innebär att om den offentliga sektorn varaktigt ökar sina investeringar – exempelvis i infrastruktur och byggande – med 70 miljarder per år, bör arbetslösheten falla med omkring två procentenheter. Men det här låter sig inte göras. Ty det finanspolitiska ramverket är heligt. ”Alla reformer ska finansieras fullt ut”, säger Magdalena Andersson. En lånefinansierad satsning i dag som skulle kunna förbättra tillväxt och sysselsättning i morgon kan alltså inte göras, även om den på sikt är självfinansierad och bidrar till att öka långsiktig konkurrenskraft och sysselsättning.

Mitt andra exempel är penningpolitiken. Sveriges penningpolitik grundas i den omtvistade föreställningen att det finns en naturlig arbetslöshet (ibland kallad jämviktsarbetslöshet). Den uppskattas vara nästan sju procent. Om arbetslösheten blir lägre än så, höjer Riksbanken räntan så att arbetslösheten ökar. Hur tänker sig egentligen Socialdemokraterna få ner arbetslösheten till omkring fyra procent, när vi samtidigt har en riksbank som har i uppgift att höja arbetslösheten om den kommer under sju procent?

Det är inte underskottet som är det primära problemet, utan hur de lånade pengarna används och att finanspolitiken och penningpolitiken omgärdas av regler som ger kortsiktig balans men som på lång sikt hotar tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning.

Socialdemokraterna har ett val att göra under de närmaste åren: de kan stå fast vid gamla regler och gammal politik men då kommer de att misslyckas med sysselsättningsmålet, eller så kan de tänka nytt och ha en chans att hålla vad de lovat.

TONY JOHANSSON

Alliansens politik är oanständig och omoralisk

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140908

Låt mig börja med att redovisa några fakta om alliansens åtta år vid makten: Arbetslösheten är i dag drygt 1,5 procentenheter högre än 2006. Reinfeldt vill därför inte tala om arbetslösheten. I stället talar han om jobben. Men faktum är att jobben har vuxit långsammare än arbetskraften. Tillväxten under Reinfeldts åtta år är väsentligt lägre än normalt. På lång sikt växer den svenska ekonomin drygt 2 procent per år. Under Reinfeldtåren har ekonomin vuxit med 1,4 procent per år. Skatterna har sänkts med 150 miljarder. 91 av dessa 150 miljarder finansieras i år med lån. Så stort är underskottet i de offentliga finanserna. Klyftorna ökar brant. Sverige är det land i Västvärlden där inkomstklyftorna ökar snabbast. Skolresultaten har fallit för varje mätning sedan Björklund blev skolminister. Sverige backar i läsförståelse, matematik och naturvetenskap.

Detta är facit efter en regering som är uppfylld av en ideologisk vision att omstöpa Sverige i nyliberal riktning – snarare än av omsorg om landet. Därför försöker den ändra i samhällsstrukturen för att åstadkomma förskjutningar i folks värderingar. Det är så man göra revolution nuförtiden. Skruva på samhällssystemen och värderingarna kommer att förskjutas. I ett samhälle där välfärden fungerar dåligt, där socialförsäkringarna inte försäkrar de faktiska inkomsterna och där skolan alltmer segregeras och försämras – i ett sådant samhälle kommer människor att försöka finna privata lösningar på det som vi i ett fungerande välfärdssamhälle skulle ha försökt finna gemensamma lösningar för.

Alliansens politik har haft detta som mål. De har medvetet sänkt kvaliteten i den svenska välfärden och därigenom sänkt människors förväntningar på densamma – hur annars kan man förstå en sådan sak som att regeringen gång efter gång prioriterat sänkta skatter före fler lärare i skolan?

Som målsökande missiler har proposition efter proposition riktats mot de bärande pelarna i den svenska modellen: trygghetssystemen, fackliga rättigheter och det som tidigare var en någorlunda enhetlig beskattning av inkomster.

Alliansen har delat upp folket i de som arbetar och alla andra. De arbetslösa och sjuka har pekats ut som ansvariga för sin egen situation. Det har tjänat som motiv för att göra dem fattiga. Sam- tidigt har vi som arbetar belönats med de pengar som blivit över när de sjuka och arbetslösa gjorts fattiga.

Samhället vinner inget på den här politiken. Som vi sett har inte tillväxten blivit högre, arbetslösheten har inte fallit, skolresultaten har inte blivit bättre. Men en del av oss tjänar rent ekonomiskt på det här. Eller som Reinfeldt brukar upprepa som en trasig grammofonskiva: rösta på mig så får du ”mer i plånboken”.

Men vad är det för moral?

Jag är nog inte ensam om att känna skavet av att sjuka och arbetslösa gjorts fattiga för att jag själv ska få lite ”mer i plånboken”. De redan utsatta måste bli fattiga för att jag ska få det bättre?!

Och nog finner många av oss det groteskt att regeringens skattesänkningar finansieras genom att välfärdens resurser minskats i förhållande till behoven. Inte sedan 90-talskrisen har vi sett ett sådant fall i antal sysselsatta i välfärden per tusen invånare som vi sett under alliansregeringen. Men då, på 1990-talet, framtvingade den ekonomiska krisen nedskärningarna. Nu är det ett aktivt val att ge ”mer i plånboken” till folk som jag i stället för att ge mer resurser till cancervården, till fler specialpedagoger i skolan och till fler vårdbiträden i äldreomsorgen.

Och nog lämnar det en dålig eftersmak att den som arbetat hårt i hela sitt liv, helt plötsligt, ska få sin inkomst beskattad hårdare än den som arbetar här och nu. Hur kan det anses rimligt att en pensionär med 12 000 kronor i månaden ska betala 3 400 kronor mer i skatt per år jämfört med en löntagare?

Och nog är det dags att utropa, att något är ruttet i staten Sverige när fattiga barn, som själva inte har råd att bekosta privat läxläsning, via sina föräldrars skatter tvingas betala subventionerna för sina rikare klasskamraters RUT-betalda läxstödjare.

Det finns förstås strikt rationella skäl att motsätta sig den här politiken. Även jag kan bli sjuk, mina barn ska gå i skolan och mina föräldrar måste förr eller senare få äldrevård. Då kommer jag att önska att det finns en ordentlig sjukförsäkring, att det finns nog med lärare i skolan och att personalen i äldreomsorgen kan ta hand om mina föräldrar på ett värdigt sätt.

Men bortom alla dessa personliga och individuella önskemål finns frågeställningarna om vad som gör ett samhälle anständigt. Svaren måste i slutändan bottna i vår moral, i synen på våra medmänniskor.

Visst, vi kan fortsätta med alliansen och dess politik för sociopater: strunta i alla andra, bara jag får mer. Men vi kan också välja de rödgröna – därför att det är det moraliska alternativet, för att anständigheten kräver att vi tar hand om varandra.

 

Visionslösa och pinsamma

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140609

Efter den katastrof som EU-valet innebar för i synnerhet Moderaterna, var det många i högern som såg fram emot en nystart. Men förra veckans ”kickoff” var en visionslös och pinsam tillställning som inte kommer att lyfta alliansen.
Att det skulle hållas ett konvent före valet 2014 var det enda konkreta resultatet – det och några uppeldade korvar – som kom ur förra årets alliansmöte, då de träffades hos Annie Lööfs föräldrar i Maramö. Från början var det nog tänkt att vara en viktig tillställning – kanske till och med viktigare än det riksbekanta badtunnemötet.
Nu blev det inget konvent, utan istället en ”kickoff”. Varför man ändrade är oklart, men ”kickoff” fångar onekligen innehållet i denna träff bättre än det mer förpliktigande ”konvent”. Det var en lika politiskt mager som märklig tillställning.
Märklig var ordet.Ty vi kommer att minnas detta spektakel. För alltid. Ungefär som när vi minns Ulf Adelsohn iklädd bastkjol.  Folk i orangea tröjor som skräckslaget försöker dansa (undantaget är väl jordbruksminister Erlandsson som tycks stortrivas) i vad som ser ut som en pimpad lagerlokal, ledda av en lekledare som frustande skriker ”detta är alliansen – klappa händerna så att pressen ser att det är en kickoff” och till slut välkomnar partiledarna till ”kärlekens näste”(!?). Anders Borg som, antar jag, begriper hur fånigt det ser ut, klappar pliktskyldigt händerna men vill nog helst springa därifrån. Journalisterna häpnar. Detta är alltså regeringspartierna! ”Ärligt talat — vad håller de på med?”, twittrar den annars alliansvänlige Expressenjournalisten Niklas Svensson. ”Ovärdigt”, suckar en av mina borgerliga vänner. Sociala medier svämmar över av hånfulla kommentarer.
Bilderna lär vi minnas. För alltid.
Men politiken? Nja, det är värre med den. När väl alliansledarna beträdde scenen – eller ”kärlekens näste” – ägnade de sig som vanligt åt att intyga sin vänskap, att de är kompisar, ”favorites i mobilen”.
Det fanns en tid då detta fungerade, då medielogiken spelade alliansen i händerna. Men det räcker inte längre att de tycker om varandra. Om de nu verkligen tycker om varandra? Alla ser ju att alliansen äter sina minsta. Centern och Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren. Det skapar förstås osämja och samtidigt omintetgörs själva poängen med alliansen – att vara ett tydligt regeringsalternativ. Nu ställer väljarna frågan: stämmer det verkligen att alliansen utgör ett tydligt regeringsalternativ? De två allianspartier som är säkert över spärren – Moderaterna och Folkpartiet – samlar ju inte ens var fjärde väljare i den senaste opinionsundersökningen.
Räknar man hela alliansen så samlar den under 35 procent – mindre än vad Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samlar tillsammans. Inom Moderaterna mullrar det om att partisekreterare Kent Persson måste sparkas.
Väljarna vill se resultat. De är trötta på att samma kärleksförklaringar spelas upp om och om igen. Vid badtunnan, vid korvgrillningen och så nu vi den här tillställningen.
Väljarna vill veta vad alliansen har för visioner och de vill höra förklaringarna till varför det inte blev som de lovade. Varför har vi massarbetslöshet? Ni lovade ju att lösa det med er jobbpolitik, er arbetslinje. Varför faller resultaten i skolan? Ni skulle ju göra upp med sossarnas ”flumskola”. Det har gått åtta år. Ni kan inte fortsätta skylla på sossarna och finanskrisen. Det är tid att förklara er. Så resonerar många väljare.
Men visionerna är skrala och förklaringarna låter mest som bortförklaringar.
Regeringens nya sysselsättningsmål, som trumpetades ut vid kickoffen, kan illustrera denna visionslöshet. Det nya målet är att år 2020 ska fem miljoner vara sysselsatta i Sverige. Det låter mycket. Men det dröjde inte många minuter förrän journalisterna förstod att det inte är mycket till löfte. Det är nämligen endast 30 000 fler än vad Konjunkturinstitutet räknar med ska vara sysselsatta år 2020. Det innebär en arbetslöshet på drygt sex procent. Det var på denna nivå som arbetslösheten var 2006. En förödande massarbetslöshet, sade Reinfeldt då.
Alliansens viktigaste vallöfte, nu åtta år senare, är alltså att arbetslösheten om sex år ska var på samma nivå av förödande massarbetslöshet som den var när Göran Persson lämnade över till Fredrik Reinfeldt. I Reinfeldts drömscenario ska alltså hans politik efter fjorton år ha resultaterat i – ingenting.
Men jobben blir färre om Socialdemokrater får styra, säger Reinfeldt i ett sista lamt försök att ta sig förbi journalisternas frågor. 80 000 färre, säger han självsäkert.
Det vet han förstås inget om. Men framförallt: om jobben blir färre med Socialdemokraternas politik, då får man väl anta att samma sak också gällde när Socialdemokraterna faktiskt styrde. Fast då var ju arbetslösheten lägre och sysselsättningsgraden högre än nu när Moderaterna styr.
Det går inte ihop. Det ser väljarna. Det är därför alliansen håller på att implodera.

Alliansen vill ha otrygga löntagare

De infekterade frågorna om staplade visstidsanställningar och Lex Laval-lagstiftningen avslöjar den nymoderata bluffen. Dagens moderater är precis som gårdagens moderater. De pratar annorlunda men är lika mycket emot trygga anställningar och facket som de alltid varit.

I skrivande stund röstas det för fullt i de svenska vallokalerna. Hur det gick, vet vi först när den här tidningen trycks. Valrörelsen har varit mer konfliktfylld än jag räknade med. Den allmänna vandringen mot mitten i svensk politik till trots har den satt fingret på viktiga politiska skiljelinjer, bland annat den som handlar om synen på fackliga rättigheter och vanliga människors anställningsförhållanden. Kort sagt: om din trygghet på arbetsplatsen och dina möjligheter att kräva din rätt.

Regeringen, med Moderaterna i spetsen, vill ha otrygga anställningsförhållanden, och dess mål är att kuva fackföreningsrörelsen. Det står klart när man studerar hur regeringen agerat i frågorna om Lavaldomens eftermäle, den så kallade Lex Laval, och om möjligheten att stapla visstidsanställningar i all oändlighet.

Lex Laval är den lagstiftning som regeringen tog fram för att hantera EU-domstolens utslag i konflikten mellan Byggnadsarbetareförbundet och det lettiska byggföretaget Laval un Partneri 2004. Företaget hade betalat sina anställda 30-35 kronor i timmen. Den genomsnittliga lönenivån för byggarbetare i Stockholmsområdet var vid denna tid 145 kronor i timmen.

Företaget vägrade teckna kollektivavtal, varvid Byggnads vidtog stridsåtgärder för att tvinga fram avtalsenliga löner. Företaget stämde då Byggnads inför Arbetsdomstolen för brott mot EU:s lagstiftning om fri rörlighet.

Arbetsdomstolen ansåg att EU:s regler var otydliga och bad om ett förtydligande från EU-domstolen. EU-domstolens utslag slog ett par år senare ned som en bomb: svenska fackföreningar har inte rätt att genomdriva hela innehållet i kollektivavtalen. Därmed hade en central del av den svenska grundlagsreglerade strejkrätten avskaffats, och detta av några jurister i Bryssel som saknar demokratisk legitimitet.

Domen var bisarr. Den argumenterade för likabehandling, men drog slutsatsen att arbetare som kommer från andra EU-länder och jobbar i Sverige och är så kallad utstationerad arbetskraft, inte har samma rättigheter som svenska arbetare. Arbetsdomstolen accepterade utslaget och tilldömde Byggnadsarbetareförbundet (och Elektrikerförbundet som vidtagit sympatiåtgärder) böter, trots att de följt den svenska lagstiftningen.

För Reinfeldt var EU-domstolens utslag kanske inte en skänk från ovan, men väl en fin gåva från Bryssel. ”Brist på konkurrens ser ut att ha givit ett något för högt löneläge”, sade Reinfeldt om de svenska byggjobbarna och stiftade så den nya lagen Lex Laval som inskränker strejkrätten och öppnar för lönedumpning.

FN:s arbetsmarknadsorgan, International Labour Organisation (ILO), slog emellertid förra året fast att Lex Laval bryter mot ILO:s konventioner. Lex Laval utgör, enligt ILO, en otillåten inskränkning i konflikträtten och i organisationsfriheten.

Sverige, som gått i bräschen för fackliga rättigheter, kritiseras nuförtiden av FN för brott mot grundläggande fackliga rättigheter!

Det är förstås häpnadsväckande, men så går det till i alliansens Sverige.

Fast regeringen lägger sig inte platt i alla frågor. För en dryg månad sedan kritiserade EU-kommissionen Sverige för att lagstiftningen om olika typer av visstidsanställningar gör det möjligt för arbetsgivare att i det oändliga stapla visstider på varandra. Kommissionen menar att detta strider mot EU:s regelverk. Det var den andra varningen som Sverige fått.

Regeringen fortsätter dock att hävda att den svenska lagstiftningen visst är förenlig med EU:s regler och att det är bra att människor kan gå som visstidsanställda år efter år utan att få fast anställning.

Andelen av anställningarna som är tidsbegränsade har ökat från var tionde i början av 90-talet till var sjätte. Det är en långsiktig trend. Men sedan regeringen Reinfeldt 2007 införde en ny anställningsform kallad ”allmän visstidsanställning” har de allra otryggaste anställningsförhållandena ökat. Mer än 600000 människor befinner sig i visstidsanställning. Enligt en uppskattning som TCO gjort har 65 000 av dem varit visstidsanställda hos samma arbetsgivare i mer än fem år – utan att få fast anställning.

Visserligen borde EU inte ha med svensk arbetsrätt att göra – varken vad gäller konflikträtten eller vad gäller anställningsformerna – men att regeringen i detta fall väljer att ta strid är så talande när man ställer detta agerande mot hur den agerat i Lavalfrågan.

I frågan om Laval lade regeringen sig platt gentemot EU. När det gäller staplade visstider har regeringen tagit strid mot EU.

Skillnaden är förstås att i Lavalfrågan har EU verkat för en uppluckring av fackliga rättigheter, medan EU i fråga om visstidsanställningar har verkat för starkare fackliga rättigheter.

Så agerar en regering som vill att löntagarna ska vara otrygga, som vill pressa ned lönerna och som vill försvaga fackföreningarna. Det är fullt logiskt.

Ledare publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens Folkblad 20140526

”Lavaldomen avskaffade delar av den svenska strejkrätten”

Mattias_Olsson1_highres-150x150

Mattias Olsson, socialdemokratisk EU-kandidat

Intervju med Mattias Olsson.Han röstade ja till EU i folkomröstningen 1994 för att han, som han säger, delar den grundläggande visionen som EU står för. Samtidigt är han orolig över vart EU är på väg. Inte minst vad gäller utvecklingen för fackliga rättigheter efter Lavaldomen.

Svenska avtal ska gälla

— Lavaldomen är en ytterst märklig dom. Den argumenterar för EU:s likabehandlingsprincip men drar slutsatsen att utstationerade arbetare i Sverige inte behöver behandlas på samma sätt som löntagare från Sverige. Men självklart ska svenska löner, svenska avtal och svenska regler gälla för alla som jobbar i Sverige, säger han.

Lavaldomen avskaffade delar av den svenska strejkrätten. Därefter, konstaterar Mattias Olsson, lade den svenska regeringen sig platt.

— Man gick till och med längre än nödvändigt. Här var man inte beredd att ta strid. Till skillnad från i frågan om staplade visstider. Där har regeringen tagit strid för att Sverige ska få behålla de osäkra anställningsformer som utvecklats i Sverige under regeringen Reinfeldts tid. Det säger en hel del om alliansens prioriteringar, säger han och konstaterar att FN-organet ILO nyligen kritiserade den svenska Lex Laval-lagstiftningen för att bryta mot grundläggande fackliga rättigheter.

— FN kritiserar Sverige för att bryta mot fackliga rättigheter. Men regeringen har knappt bemödat sig om att ge ett ordentligt svar. Det är djupt upprörande.

En socialdemokratisk lösning på jobbkrisen

Mattias Olsson var huvudtalare på 1 maj i Lund. Då sade han att EU:s krishantering fördjupat den ekonomiska krisen. Jag ber honom utveckla.

— De flesta är väl överens om att euron inte fungerar särskilt väl. Det är illa i sig, men än värre är hur hur EU har försökt hantera krisen. Istället för att öka efterfrågan har man strypt den. Det är en politik som hämtad från 1930-talet, säger Mattias Olsson och påpekar att i de värst drabbade länderna är arbetslösheten på samma nivåer som under depressionen.

— 26 miljoner européer är arbetslösa. Ungdomsarbetslösheten i länder som Grekland och Spanien är över 50 procent. Vi håller på att förlora en hel generation.

Istället för åtstramningspolitik förordar han en ekonomisk politik som går ut på att öka efterfrågan genom att få folk i arbete.

— Åtstramningspolitik har aldrig fungerat och de krav som man ställer på de krisdrabbade länderna i utbyte mot lån är kontraproduktiva, säger han och beskriver hur de så kallade nödlånen samlades in från länder som Tyskland och skickades till krisländerna där de passerade statskassorna innan de återvände norrut, nu som skuldåterbetalning till tyska och franska banker.

— Grekerna, irländarna, portugiserna såg aldrig röken av några lån. Det enda de såg var resultatet av de krav som nödlånen kom med: avregleringar, lönesänkningar, nedskärningar i sjukvård och skola. Med detta följde högre arbetslöshet, människor blev tvungna att spara och så föll konsumtionen. Lägre konsumtion ledde till minskande investeringar som i sin tur ökade arbetslösheten. Så skapade högerpolitiken negativa krisspiraler.

Så vad ska man göra?

— Det är inte lätt inom ramen för EMU, det måste man medge. Men en expansiv lösning är att föredra: Produktivitetshöjande investeringar i de krisdrabbade länderna i kombination med expansiva åtgärder ibland annat Tyskland. Då ökar man konkurrenskraften i de krisdrabbade länderna och samtidigt ökar man efterfrågan i den internationella ekonomin. Det sänker arbetslösheten och ger människor hopp om framtiden, då vågar de konsumera och då kommer företagen att investera.

— Så bryter man högerpolitikens negativa krisspiraler. Så skulle en socialdemokratisk lösning på eurokrisen se ut.

Massövervakning

Låt oss prata om något annat, säger jag. Du har utmärkt dig inom övervakningsfrågorna, där du väl går längre än ditt parti?

— Jag har en mycket enkel princip, säger han. Samma regler ska gälla för vanlig post som för e-post. Det är inte tillåtet att registrera vilka som skickar vanlig post till varandra. Därför bör det inte vara tillåtet att registrera vilka som skickar e-post till varandra heller. Av den anledningen välkomnade jag EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet. Domstolen konstaterade att direktivet var för långtgående och bröt mot EU:s egna regler om personlig integritet och mot de mänskliga rättigheterna.

— Vi skulle inte heller acceptera att någon avlyssnar vad vi säger på krogen eller i hemmet. Av det skälet var jag emot FRA-lagen. Avlyssning – oberoende av vilken kommunikationstyp vi talar om – ska endast vara tillåtet om det finns grundad brottsmisstanke. Det är en grundläggande princip för alla rättsstater, säger Mattias Olsson som själv är utbildad jurist.

Kryssa mig om du tycker jag har vettiga åsikter

Du står på plats nummer åtta. Det mesta tyder på att Socialdemokraterna får sju platser. Varför bedriver du ingen krysskampanj? undrar jag.

— Självklart vill jag ha personkryss! Men jag ogillar utvecklingen. Partierna sätter listorna och sedan ska man lämna det till väljarna att påverka listorna genom möjligheten att kryssa. Det ska komma underifrån och inte dirigeras från olika resursstarka intressen.

Men är det så illa? frågar jag.

— Inte överallt. Men det finns ju kandidater som har åtskilliga miljoner i kampanjkassan. Det är inte rimligt. Jag har inte sådana resurser till mitt förfogande. Istället säger jag: kryssa det namn vars åsikter du delar, och strunta i de flådiga kampanjerna.

— Tycker du att jag har vettiga åsikter, så kryssa mig.

Publicerad i Skånska Socialdemokratens webbversion

Regeringen vill vanligt folk illa

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens Folkblad 20140512
”De ersättningar man ger räcker inte ens till en grundläggande försörjning”, säger professor Tapio Salonen som är expert på de svenska trygghetssystemen. Det innebär ”över tid ett fattiggörande” av de här unga människorna, säger han. Det är fredagens Eko-nyheter och inslaget handlar om de 260000 (!) unga som inte får någon a-kassa, trots att de är arbetslösa och söker jobb.

Det här är människor som inte kan starta familj och som är ständigt utsatta för ekonomisk stress. Vi håller på att förlora en hel generation, tänker jag, stänger av radion och återgår till boken jag höll på att läsa: ”Reinfeldt-koden: Den ädla konsten att rasera den svenska modellen”, skriven av Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen och utgiven av Föreningen Ordfront. Den utkom i förra veckan och kan vara årets viktigaste politiska bok.

I ”Reinfeldt-koden” sätts enskildheterna in i en helhet. ”Fattiggörandet” av unga arbetslösa är inte olycksfall i regeringens arbete. Det är precis som med fattiggörandet av andra arbetslösa och sjuka, precis som med angreppen på kollektivavtalen och facket. Detta är en del i de Nya Moderaternas strategi.

Den syftar till att rycka undan mattan under den svenska modellens fötter, samtidigt som man låtsas som att man stärker denna modell. Tanken är att om modellen försvagas kommer den inte att kunna leverera trygghet, varvid stödet för modellen kommer att falla. Då minskar skatteviljan, människor kommer att börja leta efter privata lösningar och stödet för traditionell högerpolitik torde öka. På så sätt öppnas vägen för ytterligare skattesänkningar, privatiseringar och borgerligt maktinnehav.

Just detta argumenterade Reinfeldt öppet för som ung riksdagsledamot i boken ”Det sovande folket”, i vilken han påstod att svenskarna var hjärntvättade till att gilla gemensam välfärd. Men sådant vill inte folk höra. För vi svenskar gillar ju faktiskt offentlig välfärd, kollektivavtal och arbetsrätt – och vi är beredda att betala höga skatter för vår trygghet.

Detta förstod Reinfeldt, Littorin och Borg efter Moderaternas katastrofval 2002. Resultatet blev de ”Nya Moderaterna”. Strategin lades om, man ändrade sin framtoning och sade sig gilla sådant som moderater hade brukat ogilla. Plötsligt såg man moderater som intygade att de värnar om den svenska modellen, älskar kollektivavtalen, är för arbetsrätten och allt annat lustigt som de nuförtiden brukar haspla ur sig. Som bilförsäljare som vill sälja skrothögar med annonser för lyxbilar.

För det är bara ord. De måste, argumenterar författarna, dechiffreras för att vi ska förstå vad de menar. Det ser vi i regeringens faktiska politik. Det är en politik som håller på att förändra det svenska samhället i grunden.

För att visa detta isolerar författarna den svenska modellens fyra ben: arbetsmarknadsmodellen som baseras på jämstarka parter som agerar huvudsakligen utan statlig inblandning; socialförsäkringar som omfattar alla och som försäkrar individens inkomster vid sjukdom, arbetslöshet och pension; ett skattesystem som möjliggör ett skatteuttag som kan finansiera de stora välfärdsambitionerna; välfärdstjänster som produceras och finansieras gemensamt och fördelas efter behov.

Dessa ben har regeringen målmedvetet attackerat. Efter regeringsskiftet 2006 angreps facket omedelbart genom en politisk skatt på fackmedlemskap.

Det blev inte längre tillåtet att dra av kostnaden för medlemskap i fackförening. Man behöll dock avdragsrätten för företagarnas avgifter till sina organisationer.

Senare inskränktes strejkrätten så att facket inte längre kan kräva svenska kollektivavtal för alla.

A-kassan försämrades och blev väsentligt dyrare. Av de som tidigare arbetat heltid och blivit arbetslösa får i dag endast omkring var tionde ut 80 procent av tidigare inkomst. A-kassan är således inte längre en inkomstförsäkring.

Sjukförsäkringen inskränktes med nya stupstockar för långtidssjuka. Dödligt sjuka började avkrävas dödsdatum, svårt cancersjuka anmodades att arbeta. Samtidigt började välfärdens kärna ansättas – inte sedan krissaneringens djupaste år, 1997, har välfärden haft så få anställda per invånare som i dag.

Skatterna har sänkts med uppemot 150 miljarder kronor. Det är en större skattesänkning än den som Bo Lundgren utlovade inför valet 2002. Det är pengar som blivit över, nu när arbetslöshet och sjukdom betyder fattigdom och när besparingar i skolan och sjukvården tillhör vardagen.

De utlovade positiva effekterna har uteblivit. Jämfört med 2006 är arbetslösheten högre, sysselsättningsgraden är lägre, skolan är en katastrof och klyftorna skenar.

”Reinfeldt-koden” bör läsas av alla. För när man ser denna politiska helhet, så inser man att:

Vi har en regering som talar falskt när den säger en sak och gör en annan.

Vi har en regering som avskaffat vår trygghet – arbetslöshet och långvarig sjukdom innebär nuförtiden fattigdom.

Vi har en regering som inte bryr sig ett smack om de människor som den dömer till fattigdom.

Vi har en regering som inte bör få förnyat förtroende.

Ty den vill vanligt folk illa.

 

”Väljarna är mer socialdemokratiska än Socialdemokraterna”

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140428
Väljarna är mer socialdemokratiska än Socialdemokraterna. Stödet för välfärdsstaten är rekordstort. Så kan vi sammanfatta SOM-institutets seminarium i veckan om den svenska opinionen.

Förra årets hetaste politiska fråga var den om vinstuttag i skattefinansierad välfärd. Det mest slående i den statistik som nu redovisas av SOM-institutets experter är hur långt ifrån sina väljare som flera av riksdagspartierna befinner sig i denna fråga. Miljöpartiet och Västerpartiet ligger nära sina väljares uppfattningar, medan Socialdemokraterna och alliansen inte har sina väljare med sig.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet är de enda partier som driver ett förbud mot vinstuttag i vård, skola och omsorg. Det tycker 90 respektive 72 procent av deras väljare är bra.

Socialdemokraterna och allianspartierna vill inte ha några sådana förbud, men här har de inte sina väljare med sig. 78 procent av de socialdemokratiska väljarna vill ha ett förbud. Också inom alliansen är vinstmotståndarna i majoritet.

Av Moderaternas, Centerpartiets och Folkpartiets väljare vill drygt sex av tio ha förbud mot uttag av vinster i skattefinansierad välfärd. Andelen är lägre bland kristdemokrater. Men även av dem är 51 procent emot vinstutdelning i skattefinansierad välfärd.

I fråga om vinster i välfärden är svenskarna vänsterpartister och miljöpartister. Därmed missar Socialdemokraterna en gyllene chans att vinna opinionen. Detta borde nämligen ha varit Socialdemokraternas linje. Fast det är fel att säga att de ”missar” en chans. För det är ju inte så att Socialdemokraterna har siktat på ett vinstförbud, men missat målet. Tvärtom. Den socialdemokratiska partiledningen slog knut på sig själv förra våren för att undvika att LO:s linje, som innebar ett mjukt vinstförbud, gick i genom på kongressen.

När kongressen inleddes var en stor majoritet av ombuden för LO:s linje. I tre dagar ägnade sig partiledningen åt ömsom köpslående, ömsom övertalning och ömsom anklagelser om att vinstmotståndarna undergrävde partiordförande Löfven och äventyrade valet – och till slut hade man pulveriserat den tidigare majoriteten.

Vi som varit med ett tag var förstås inte ett dugg förvånade. Elefanterna dansar, sa vi. Då skakar det i distriktsdelegationerna. Men vad var det för seger som partiledningen vunnit? Man hade avvisat LO. Och sina väljare. Endast åtta procent av de socialdemokratiska väljarna stödjer, enligt SOM-institutets data, sin partiledning i denna fråga.

Nu ska man inte överdriva betydelsen av en enskild fråga, men socialdemokratins ställningstagande i vinstfrågan är ett symptom på den underliggande rädsla som präglar partiet, en rädsla för att driva politik som på något sätt går utanför det som uppfattas som politiskt korrekt av åsiktseliten i Stockholms innerstad.

Vi ser samma sak i skattepolitiken och den ekonomiska politiken i stort: en socialdemokrati som inte vågar sticka ut.

Detta är ett av skälen till att partiets väljarbas reducerats till 30-35 procent, samtidigt som Miljöpartiets och Vänsterpartiets väljarbas summeras till över 15 procent. Men det handlar inte bara om omfördelning av väljare inom det rödgröna blocket.

Sex av tio alliansväljare är ju också emot det slöseri med skattemedel som vinstuttagen ur offentlig verksamhet innebär.

Visserligen ser opinionsläget för de rödgröna tämligen gott ut, men det är självklart att den dåliga samklangen mellan socialdemokratin och väljarna är ett problem.

De misslyckas med att fånga in den opinion som värderingsmässigt nu svänger närmare traditionella socialdemokratiska ståndpunkter. SOM-institutet redovisar även data inom en rad andra näraliggande områden.

Av denna framkommer att stödet för den offentliga sektorn ökar, att svenskarna blir mer skeptiska till skattesänkningar och att få är nöjda med socialförsäkringssystemet. Stödet för välfärdsstaten är rekordstort, konstaterar forskarna.

Detta sker samtidigt som den svenska välfärdsstaten är på väg att monteras ned, samtidigt som skattenivåerna faller och samtidigt som socialdemokratin lägger sig så nära Borg man bara kan, rädd för att stöta sig med de så kallade mittenväljarna.

Utan att förstå att denna mitten stödjer välfärdsstaten, inte vill att skatterna ska sänkas på välfärdens bekostnad – och därmed kan vinnas för de traditionella socialdemokratiska idéerna om en stor offentlig sektor som finansieras med höga skatter.

Det mesta tyder på att vi efter valet kommer att få en rödgrön regering. Hur stark den regeringen blir avgörs av hur väl de rödgröna fångar in opinionen. Med tanke på att opinionen nu är mer socialdemokratisk än Socialdemokraterna, borde det inte vara ett oöverstigligt problem.

Men då måste Socialdemokraterna sluta svansa efter de där knappt tio procenten av sina väljare som gillar vinstuttag i offentlig sektor och det fåtal väljare som anser att skatten är för hög. I stället måste den börja tala till de nästan åttio procenten av de egna väljarna. Därmed skulle man också vända sig till den majoritet av alliansens väljare som intar socialdemokratiska ståndpunkter i välfärdsfrågor.

 

Utbudspolitik leder på sikt till högre jämviktsarbetslöshet

Vi får inte låta arbetslösheten falla för fort. Då blir det inflation. Så sade finansminister Anders Borg i förra veckan. Ett slag i ansiktet på Sveriges alla arbetslösa, svarade LO-basen Thorvaldsson.

Göran Perssons stora misstag under valrörelsen 2006 var att tona ner sysselsättningsfrågan. Det gav alliansen utrymme att argumentera för ”arbetslinjen”. Då, tidig vår 2006, var drygt 340 000 människor arbetslösa. När Anders Borg nu efter åtta år som finansminister säger att arbetslösheten inte får falla för fort är drygt 430 000 människor arbetslösa.

Borgs uttalande är ett klavertramp av stora mått som kan komma att få långtgående konsekvenser för regeringen, vars arbetslinjeretorik faller platt till marken.

Arbetslinjen centreras kring budskap om att alla ska arbeta och att alla ska arbeta så mycket som möjligt. Med arbetslinjen har följt en ny sorts politik, byggd kring en ekonomisk logik som vi inte sett tidigare i Sverige.

Alliansens uttalade målsättning har från dag ett i regeringsställning varit att sänka levnadsstandarden för dem som inte har arbete och öka levnadsstandarden för dem som har arbete.

Alla förändringar i socialförsäkringssystemen, arbetslöshetsförsäkringen och i skattesystemet har syftat till detta. Morötter åt de lyckligt lottade, piskor på de olyckligt lottades ryggar.

På fikonspråk har det hetat att man önskar öka arbetsutbudet, och det hela har paketerats som en mirakelkur mot arbetslöshet. Det har det inte varit. I stället har arbetslösheten stigit och stabiliserats på hög nivå.
Men regeringen har lovat, att även om vi inte ser några effekter i dagsläget, så kommer arbetslösheten att falla på några års sikt. Så har de sagt i åtta år nu. Finansministern har säkert inte ändrat uppfattning, men hans uttalande i förra veckan gör tydligt att sysselsättningen inte är prioriterad. Därmed bryter regeringen det underförstådda avtal som den gjort med svenska folket: accepterar ni vår politik för ökade klyftor, så lovar vi låg arbetslöshet.

Nu kommer väljarna att ställa frågor: Om det är så att finansministern anser att en viss mängd människor måste vara arbetslösa för att hålla inflationen i schack, vad menas då med arbetslinjen? Ska inte alla arbeta? Har en del till uppgift att vara inflationsdämpare?

Och om det är så att finansministern önskar att arbetslösheten förblir på en hög nivå, hur rimligt är det då att pressa ned de arbetslösas levnadsstandard?

De över 400 000 människor som är ­arbetslösa kan ju ändå inte förvänta sig arbete inom en snar framtid.
Men varför oroar sig Borg för inflationen? Finansdepartementet räknar med att inflationen förblir långt under inflationsmålet de närmsta åren. Ett möjligt svar är att den politik som han för gör ekonomin mer inflationsbenägen på sikt.

Utbudsstimulerande politik har nämligen olika effekter beroende på tids­horisont. På kort sikt dämpar den inflationen genom att pressa ned kostnaderna för att anställa och på något längre sikt genom att pressa ned lönetillväxten.

Jobbskatteavdraget syftar till att sänka löneanspråken, den sänkta a-kassan syftar till att sänka lägstalönerna och riktade åtgärder, såsom sänkta arbetsgivaravgifter för unga, syftar till att minska de omedelbara kostnaderna för företagen.

Det finns emellertid två problem med detta. För det första har Sverige inte ett utbudsproblem. Utbudet av arbetskraft är stort. Det grundläggande problemet är bristen på efterfrågan. Detta är skälet till att arbetslösheten förblir hög, trots alla utbudsstimulerande åtgärder.

Troligen spär utbudsstimulerande politik rentav på arbets­lösheten, eftersom arbetskrafts­utbudet ökar i ett läge då efterfrågan på arbetskraft är förhållandevis lågt.

För det andra har ­utbudsstimulerande politik negativa effekter på den långsiktiga produktivitetstillväxten. Låg lönetillväxt minskar företagens incitament att rationalisera produktionen. Så om man för en politik som håller nere lönekostnaderna och stimulerar vissa låglönebranscher – såsom rut-avdraget gör för städbranschen och den sänkta krogmomsen gör för restaurangbranschen – då minskar omvandlingstrycket i ekonomin.

Effekten blir att rationaliserings­takten minskar och därmed faller produktivitetstillväxten, vilket är det samma som att vår gemensamma kaka växer långsammare. Alla vet att det är svårare att dela på en liten kaka än på en stor. Det blir helt enkelt svårare att jämka samman löntagarnas och kapitalägarnas inkomstanspråk. Därmed blir ekonomin mer inflationskänslig.

Den typ av utbudsstimuler­ande politik som regeringen för har således diametralt ­motsatta ­effekter på kort och lång sikt. På kort sikt dämpas inflationen, på lång sikt höjs den ­arbetslöshetsnivå som krävs för att stabilisera inflationen. Därför är Borg så orolig för ­inflationen och därför sätts de arbets­lösa inte i ­arbete. De arbetslösa har redan en uppgift i Borgs Sverige. De ska dämpa inflationen.

Obefogad alarmism om framtidens välfärdsstat

Publicerad i Prosa (norsk litteraturtidskrift) nr 5-6 2013

Den översatta texten finns här: Ubegrunnet frykt for velferdsstatens undergang

Bokanmälan: Jon Hustad. Farvel Norge, velferdsstatens fremtidige kollaps

När Jon Hustads bok kom ut väckte den en våldsam debatt i Norge, och jag minns att på mina sociala nätverk flimrade debatten i grannlandet förbi mer än en gång. När jag blev tillfrågad om att skriva en bokanmälan, och gärna från mitt svenska perspektiv, var jag först skeptisk. Jag kan inte på så kort tid sätta mig in i de specifika norska förhållandena och den norska debatten, tänkte jag. Men jag bestämde mig ändå för att ge det hela en chans.

Samma visa där som här
Det visade sig inte vara några problem alls. Debatten i Norge tycks vara rätt lik den som vi har i Sverige. Men om Hustads sätt att argumentera är representativt, då är den norska debatten väsentligt mer vulgär än den svenska. Fast det säger nog mer om den norska än om den svenska situationen.

Att som svensk läsa boken ger en märklig känsla av deja vu. På drygt 200 sidor lyckas Hustad samla de flesta av de välfärdspolitiska debatter som vi haft i Sverige de senaste 20 åren – och han lyckas även inta ganska många av de mest vulgära eller extrema positionerna i dessa debatter. Här finns samma diskussion om att folk har blivit ”välfärdsnarkomaner” som man kan läsa i den (ö-)kända Det sovande folket, författad av en då blott 28 år gammal riksdagsledamot vid namn Fredrik Reinfeldt. I denna utropade han att välfärdsstaten hade gjort ”svenskarna mentalt handikappade och indoktrinerade”. Här finns samma typ av förvirrade resonemang om invandringens kostnader som torgförts av Sverigedemokraternas favorit-räknenisse Lars Jansson (se Jansson 2002 och Johansson 2008 för kritik av den). Här återfinns också samma överdrivna retorik kring problemen att finansiera framtidens välfärdssystem som man finner i ett stor antal svenska publikationer, såsom i den av Sveriges Kommuner och Landssting utgivna Framtidens utmaningar, i vilken det påstods att den svenska skatten skulle behöva höjas med 13 procentenheter för att klara att finansiera välfärden när befolkningen åldras.

Huvudtesen i boken är att välfärdsstaten kommer att bli omöjlig att finansiera om utvecklingen fortsätter enligt de nuvarande trenderna. Det är flera olika faktorer som leder till detta: ökningen i utgifterna för socialförsäkringar (i synnerhet sjukförsäkringen), invandringen, åldrande befolkning och det som brukar kallas Baumols sjukdom, det vill säga den relativa fördyrningen av tjänster.

Välfärdsnarkomani och rationella individer
Ökningen i välfärdsutgifter beror på att ni norrmän är narkomaner, ni är närmare bestämt välfärdsnarkomaner som lever i ”oljesmurte velferdsdekadense”, skriver Hustad och fortsätter: ”Velferd er som herorin. Det kreves stadig storre doser for å oppretholde rusnivået”.

De generösa norska välfärdssystemen har gjort att människor väljer att inte jobba. Istället låter de sig finansieras av det gemensamma. Detta är alls inget att moralisera över, enligt Hustad. Det ligger i människans natur, vi är helt enkelt rationella. Rationella människor, åtminstone sådana som har tråkiga jobb, väljer att stanna hemma om ersättningen är god nog. I dessa delar argumenterar Hustad skickligt. Ty om människans natur är såsom den han beskriver, då leder generösa välfärdsstater till att systemen överutnyttjas. Visst kan man instämma i Hustads oro. För å ena sidan måste välfärdssystemen ha en fungerande kontrollapparat för att förhindra överutnyttjande och fusk. ”Varje felanvänd skattekrona”, sade den legendariske svenske socialministern Gustav Möller, ”är en stöld från folket”. Å andra sidan bör man ha proportioner. Debatten om överutnyttjande av sjukförsäkringen i Sverige har gått het i många år. Men det har visat sig att andelen fusk i socialförsäkringssystemen är litet. Denna andel i de totala svenska socialförsäkringsutgifterna bedömdes uppgå till 1,2 procent 2009, men de faktiskt återkrävda beloppen, där fusk kunnat påvisas, är betydligt mindre. I belopp räknat rör det senare sig om ett par hundra miljoner kronor. Det kan tyckas mycket, men är i sammanhanget väldigt lite (Tiberg 2009). Ökningen i sjukförsäkringsutgifter hänger troligen samman med utvecklingen i det moderna samhället, de krav som ställs och den ökande stressen. Det är möjligt att läget i Norge skiljer sig på ett diametralt sätt från Sverige – Norge har väsentligt mer generösa socialförsäkringar – men det verkar helt orimligt att Hustad skulle ha rätt när han skriver att ”kanske de fleste som mottar trygd i arbeidsfor alder, er både sykmedliding og utföretrygd et valg, et alternativ til det å arbeide”.

Det blir bara värre…
Men inte nog med att norrmännen är ett folk av simulanter och fuskare, utan därtill finns två objektiva förhållanden som vi inte kan göra något åt. Det första är den åldrande befolkningen, det andra är det som brukar benämnas ”Baumols sjuka”.

Åldrande befolkning
Diskussionen om kostnaderna för den åldrande befolkningen är en följetong också i Sverige. Hustad har långa utläggningar om de kostnader som väntar. Jag har dock alltid varit skeptisk till de skräckscenarier som brukar målas upp, och Hustads sluggerargumentation får mig inte att ändra uppfattning. För det första därför att åldrande befolkning, definitionsmässigt, är ett övergående problem. Detta är viktigt. Det öppnar dörren för underskottsfinansiering av åldringsboomens kostnader. Jag förordar inte detta som en lösning, men jag noterar att så länge vi har att göra med en kostnad som är tidsbegränsad, går den att lösa genom att fördela över en längre period. För det andra överdriver de mer extrema scenarierna sjukvårds- och hälsokostnaderna för åldringsboomen. I en nyligen publicerad forskningsrapport visar Flötten m fl (2013) att de norska utgifterna för hälsa och långtidsvård förväntas öka med under 2 procentenheter av BNP till år 2030. Kostnaderna för välfärdstjänster kommer således inte att vara någon stor utmaning för de norska statsfinanserna. Däremot noterar jag i nämnda forskningsrapport att Norge kommer att få en väldigt mycket större ökning i pensionsutgifter än Sverige, vilket pressar upp ökningstakten i sociala utgifter. Trots detta, konstaterar rapportförfattarna att ”Norge som er forventet å ha den nest höyeste ökningen i proscent av BNP, vil selv etter denne utgiftsökningen ha den laveste BNP-andelen till offentlige utgifter.” För det fjärde, kan befolkningens ålderssammansättning alltid påverkas genom arbetskraftsinvandring.

En åldrande befolkning är därför en utmaning, men inte ett oöverstigligt problem.

Baumols sjuka
Baumols sjuka består i den iakttagelse som den amerikanske ekonomen William Baumol gjorde för snart femtio år sedan, nämligen att då produktivitetstillväxten i tjänstesektorn är lägre än produktivitetstillväxten i industrisektorn, kommer relativpriserna på de förra att öka, det vill säga de blir relativt dyrare. Hustad skriver: ”Hva er så problemet? I en norsk kontekst at det blir stadige dyrere å levere produkter og tjenester i offentlig sektor.” Detta leder, enligt Hustad, till att kostnaderna för offentliga tjänster bara kommer att öka och enda sättet att minska detta problem är att öka avgiftsfinansiering och sluta efterfråga ständigt mer välfärd.
Hustad har rätt såtillvida att relativpriset på tjänster i välfärdssektorn ökar om produktivitetstillväxten är lägre i denna än i varuproduktionen, såvida inte lönerna i välfärdssektorn sänks. Detta gäller dock oberoende av finansieringsform och ägandeförhållande. Privatisering botar inte sjukan och ej heller avgiftsfinansiering. Givet att produktivitetstillväxten är lägre inom välfärdstjänster, finns det således ingen bot, annat än att minska efterfrågan, vilket, enligt Hustad, kan göras genom avgifter.

Men Baumols sjukdom kan betraktas från olika perspektiv. Det är inget nytt tillstånd, utan snarare en del av bakgrunden till att den offentliga sektorn expanderat. Människor har efterfrågat mer sjukvård, mer skola, bättre omsorg – och de har varit beredda att betala en större del av sin inkomst i skatt för att finansiera dessa tjänster. Men människor har inte bara velat göra detta, utan också kunnat göra detta, eftersom Baumols sjuka inte endast speglar vad som händer i välfärdsproduktionen, utan också vad som händer i varuproduktionen. Man kan vända på Baumols sjuka och säga att den handlar om att produktivitetstillväxten i varuproduktionen är relativt högre än i tjänsteproduktionen. Vi blir med andra ord materiellt rikare eftersom allt mindre tid går åt till att producera samma mängd materiella ting. Därför kan vi avsätta mer resurser till sådant som vi anser är viktigare än att köpa ytterligare en platt-tv, exempelvis till bättre sjukvård och skola. Detta är inget sjukdomstillstånd. Det är välståndstillstånd som har sin grund i en allt mer produktiv materiell produktion. När man läser utläggningar om Baumols sjuka av den typ man finner i Hustads bok, får man emellertid intrycket av att vi i framtiden, när vi är rikare än idag, kommer att få det svårare att finansiera sådant som vi har råd med idag, när vi är fattigare. Men det måste innebära att vi idag, när vi är rikare, har större problem att finansiera en specifik välfärdstjänst än vi hade för femtio år sedan, då vi var fattigare. Det stämmer inte. Vissa välfärdstjänster har blivit relativt dyrare, men vår förmåga att finansiera dessa tjänster har ökat många gånger om. På detta sätt kommer det att vara också i framtiden. Vår förmåga att finansiera välfärden ökar för varje år som går. Om vi sedan vill lägga dessa ökade resurser på välfärd eller materiell konsumtion är ett politiskt val, men välfärdsstaten är inte dömd till undergång till följd av Baumols sjuka (rekommenderad läsning är Ankarloo 2005).

Invandringens ekonomi
Det som verkligen får igång Hustad är invandringen. Han viker ett helt kapitel till detta och presenterar den ena räkneövningen mer originell än den andra. Hans tes kan sammanfattas i följande: Invandringen reducerar den norska nationalförmögenheten (större befolkning ska dela på oljefonden), invandrare har lägre sysselsättningsgrad, betalar mindre skatt och är mindre produktiva än norrmän. Detta leder till stora kostnader för det norska samhället, och inte nog med det: när vi ”importere lavproduktive menenesker” då sänker vi den norska produktivitetstillväxten och därmed välståndsökningen på sikt. ”Dette er ressurser som kunne gått till våre barns og de kommende eldre och sykes velferd”, skriver Hustad.

Hustad har rätt på en punkt, resten bygger på ett tankefel. Hög tillväxt i arbetskraften, kan pressa ner lönetillväxten och sänka relativpriset på arbetskraft jämfört med kapital. Sker detta kommer företagarna att substituera kapital med arbete och produktiviteten faller. Detta talar för att låta arbetskraftsinvandringen regleras utifrån efterfrågan på arbetskraft. Det talar vidare för starka fackföreningar. Det sistnämnda tycks dock inte vara ett av Hustads favoritämnen.

I övrigt bygger resonemangen på att invandrare har lägre produktivitet än norrmännen, snarare än att de utför arbetsuppgifter som har lägre produktivitet. Men om de svenska ungdomar som flyttat till Norge för att jobba på restauranger och krogar inte skulle utföra dessa lågproduktiva jobb, skulle norrmän utföra dessa jobb. ”Norrmännens” produktivitet skulle då ha blivit lägre. Förutsättningen för att ”norrmännens” produktivitet är hög i Hustads uträkning är således att arbetskraftsinvandrare besätter de lågproduktiva arbetena. Dessa arbeten är sämre betalda och har vanligen sämre arbetsmiljö. Således fortplantar sig denna segregation till sådant som kostnader för sjukförsäkringar och till skatteintäkterna. Det går därför inte att göra den typ av beräkningar som Hustad gör eller dra de slutsatser som han drar.

Avslutningsvis
Hustads bok är en text med få ljusglimtar. Han varnar med rätta för byråkratiseringens kostnader och för risken att arbetskraftsinvandring pressar ner lönerna och därmed produktivitetstillväxten. I hans varningar för skenande sociala utgifter finns det förmodligen också en del som kan var värt att ta på allvar. Men i övrigt är det en alarmistisk bok som är svår att ta på allvar.

Tony Johansson

Nämnd litteratur
Ankarloo, Daniel (2005) Kris i välfärdsfrågan, Nixon förlag, Linköping.
Flötte, Tone, Åsmund Hermansen, Anne Hege Strand, Kristian Rose Tronstad (2012) Befolkningsendringer og de nordiske velferdsstatene, Nordmod 2030, Fafo.
Jansson, Lars (2002), Mångkultur eller välfärd, Vitsippan, Göteborg
Johansson, Tony (2008) Invandringsmotståndarnas räknebluff [Skånska dagbladet 20080811], Inte en siffra rätt, Lars Jansson! [Skånska dagbladet 20080906], Ett felslut blir inte rätt för att det upprepas [Skånska dagbladet 20080930].
Reinfeldt, Fredrik (1993) Det sovande folket, utgiven av Moderata ungdomsförbundet.
Sveriges kommuner och landsting (2010) Framtidens utmaning: välfärdens långsiktiga finansiering, SKL.
Tiberg, Anna (2009) Helt sjukt om fusk och fel, Dagens Arbete, november, s 6-12.

Stora framgångar, trots sämre resultat

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20131209

Verkligheten är inte samma sak som ekonomiska modeller. Det blir vi varse nu när utvärderingarna kommer och visar hur otroligt ineffektiva regeringens satsningar är. 

Varje politiker vet att ”hårda fakta” väger tyngre än åsikter. Hårdast av alla fakta är den som kan sammanfattas i en siffra. En viktig del i Alliansens framgångsrika PR-maskineri består i att man är skicklig på att ta fram siffror som sägs ge stöd åt den förda politiken. Alliansföreträdarna har med imponerande precision sagt sig kunna se in i framtiden. Självsäkert har de deklarerat att jobbskatteavdragen kommer att ge 100 000 nya arbeten, att om ersättningsgraden i a-kassan sänks med 10 procentenheter faller arbetslösheten med 1,2 procentenheter och med sänkt krogmoms följer 6000 jobb.

Hur kan de veta? Och med så exakta förutsägelser!

De vet förstås inte och precisionen i förutsägelserna är en illusion. Siffrorna kommer från ekonomiska modeller. Det är förstås inget fel i att göra modeller. Så länge man förstår att modellerna inte är samma sak som verkligheten. Men det har inte Alliansföreträdarna klart för sig. Verkligheten är alltid mer komplex och en modell är alltid beroende av vad man antar. Som man frågar, får man svar, eller snarare: Som Anders Borg frågar, får han svar.

Om man konstruerar en modell i vilken man antar att sänkta inkomstskatter leder till högre sysselsättning och stoppar in denna i sin dator, då kommer naturligtvis datorn att spotta ur sig prognoser som visar på att sänkta inkomstskatter höjer sysselsättningen. Samma sak om man konstruerar en modell som säger att generös a-kassa, höjer arbetslösheten. Sådana modeller kommer alltid att spotta ur sig siffror som visar att Reinfeldts ekonomiska politik är bättre än Löfvens. Men någon ”sanning” finns inte i dessa siffror. De beskriver inte verkligheten.

Ta jobbskatteavdraget som exempel. Det motiverades nästan uteslutande med prognoser som gjorts med modeller. Att dessa modeller har orimliga antaganden och att det faktiskt handlar om prognoser för framtiden är inte Alliansföreträdarna så noga med att tala om. Folkpartiet slår exempelvis på sin hemsida fast att ”hittills har jobbskatteavdraget gett 100 000 fler sysselsatta”. Men då blandar de ihop verklighet med modell. När reformen utvärderas med hjälp av faktisk data, går det inte att visa att jobbskatteavdraget gett ett enda jobb. Samma sak gäller för påståendet att generös a-kassa höjer arbetslösheten. Om Alliansen hade haft rätt, skulle arbetslösheten vara väsentligt lägre idag än 2006. Den är högre, trots att ersättningsgraden fallit kraftigt. Prognosen slog inte in. Det beror inte bara på finanskrisen, utan också på att de modeller för a-kassans effekter som man använder sig av är dåliga representationer av verkligheten. De bygger på antaganden som går på tvärs med historisk erfarenhet. För Sverige finns nämligen inget historiskt, alltså verkligt, samband mellan arbetslöshet och hur generös a-kassan har varit.

De verkliga utfallen är alltså inte alltid så imponerande som modellernas förutsägelser, men för de ideologiskt övertygade spelar det inte så stor roll. Konjunkturinstitutet kom i förra veckan med en rapport som visade att lönesumman ökat relativt snabbt i restaurangbranschen. Denna ökning tolkades som att sysselsättningen ökat. Man uppskattade att det rörde sig om 4000 fler sysselsatta och att detta kan bero på den sänkta krogmomsen. Utan att reflektera över om det är ett bra resultat, utropade Centerpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson, Annika Qarlsson, att ”reformen har gett tydliga, positiva resultat”. Siffran är förvisso ytterst osäker och nationalekonomiprofessor Daniel Waldenström har en poäng när han frågar om vi kan ”utesluta att det inte är krogägarnas löner som ökar?” Med tanke på att mer än var tredje är ensamföretagare i denna bransch är det inte ett särskilt osannolikt scenario. En relativt ökande lönesumma behöver inte innebär fler sysselsatta.

Men anta att så många jobb faktiskt har skapats. Är det i så fall många? Den sänkta krogmomsen kostar 5,4 miljarder per år. Varje nytt jobb har alltså kostat 1,35 miljoner kronor, vilket motsvarar kostnaden för att anställa tre undersköterskor eller förskolelärare. Kan man verkligen kalla detta för ”tydliga, positiva resultat”? Det här måste vara någon sorts världsrekord i dyr jobbpolitik. Mycket bättre är inte utfallet för jobbskatteavdraget. Det kan alltså vara så illa att inga jobb har tillkommit netto, men även om vi tror på den skakiga uppskattningen att det ska ge 100 000 jobb, så är den årliga kostnaden likväl hisnande: minst, men troligen mer än, 800 000 kronor per skapat jobb.

Det är oerhörda summor som skulle ha kunnat gå till att anställa lärare och undersköterskor, eller till att investera i infrastruktur och satsa på forskning. Sådana satsningar skulle ge fler jobb än dessa massiva skattesänkningar gör. Kanske inte enligt Borgs modeller. Men i verkligheten, och det är trots allt verkligheten som spelar roll.

Katalysförslaget håller inte: Ett rättfärdigt skattesystem, kräver rättfärdiga skatter

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20131125

För ett par veckor sedan presenterade det fackliga idéinstitutet Katalys ett förslag till nytt skattesystem. Förslaget har förtjänster, och ett par av idéerna är rentav mycket kloka, men som helhet är det svagt.

Förslaget presenterades på DN-debatt och finns i sin helhet i rapporten ”Hälften kvar och hela framtiden”. Den visar på att de senaste årens fallande skattekvot gått hand i hand med allt större revor i välfärden. Men det finns en annan väg. Länder med höga skattekvoter presterar ofta bättre än länder med låga skattekvoter.  Därför föreslås en rejäl skattehöjning. Det är precis vad Sverige behöver. Men mer än så. Författarna – Dany Kessel, Daniel Johansson och Daniel Suhonen – skisserar på ett helt nytt skattesystem med väsentligt större offentliga åtaganden än idag. Skattekvoten höjs från 44 till 51 procent av BNP. De offentliga utgifterna ökar med 266 miljarder. De ska användas till 110 000 fler anställda i välfärdssektorn, ett nytt socialförsäkrings- och pensionssystem, satsningar på utbildningssektorn och till energiomställning. Det är uppfriskande läsning!

Men här tystnar mina hurrarop, och det som får mig att sluta hurra är hur de tänker sig att det nya skattesystemet ska konstrueras. De återinför fastighetsskatten, inför en ”medborgaravgift” om 1500 kronor i månaden samt en högre men enhetlig, ofta kallad ”platt”, skatt om 35 procent på alla inkomster. Till detta kommer enhetlig moms om 25 procent och ett jättelikt grundavdrag om 144 000 om året som befrias från skatt. Tillsammans med förändringar i kapital-, arvs- och gåvobeskattningen, ska detta, enligt författarna, ge minst samma omfördelning som dagens system, men utan de skadliga effekter som de påstår att progressiva inkomstskatteskalor ger.

Såväl vänster- som högerdebattörer har varit positiva. Högern gillar flera av de enskilda förslagen, som är ren och skär högerpolitik. Medborgaravgiften liknar Thatchers ”poll tax” och platt skatt, utan progressivitet för högre inkomster, är alla nyliberalers våta dröm. Men dessa enskilda förslag sätts in i en helhet, med högre skatter på fastigheter och kapital samt färre möjligheter till avdrag, som genererar omfördelning och en skattekvot som appellerar till vänstern.

Men häri finns även förslagets svaghet. Ponera att Katalys skulle få genom sitt förslag. Då är vi i ett politiskt läge då ”vänstern” bundit sig vid att progressiva inkomstskatter är skadligt. Inkomstskatten är därför platt, fastighetsskatten är återinförd och medborgaravgiften som är en regressiv skatt (alla betalar lika mycket oavsett inkomst) är införd. Då kommer de förnyade nya Moderaterna och säger: medborgaravgiften är ju orättvis. Den som har låga inkomster betalar en större del i skatt än den som har höga inkomster. Vilken vänster ska då inta Thatchers position och försvara avgiften? I nästa vända kommer fastighetsskatten att angripas med samma argument som 2006: utan skyddsmekanismer för dem som har värdefulla fastigheter men låga inkomster, drivs folk från hus och hem. Det är en debatt som inte går att vinna. Kvar står vi med en platt skatt samt med ett jättelikt grundavdrag som gröper ur skattebasen.

För att en skattemodell ska uppfattas som rättfärdig och vara motståndskraftig i politikens hetluft, måste dess beståndsdelar uppfattas som rättfärdiga. Men medborgaravgift är orättfärdigt; platt skatt saknar, enligt statistik redovisad i rapporten, stöd hos befolkningen; fastighetsskatt utan skyddsmekanismer är mycket svårt att försvara.

Rapporten innehåller även andra förslag som är förvånande med tanke på vem avsändaren är. Exempelvis att arbetslösa som inte varit med i en a-kassa ska skuldsätta sig för att nå dräglig levnadsstandard, att föräldrars rätt att ta ut föräldraledighet efter att barnen fyllt två år ska inskränkas och att pensionsrätten för barnår avskaffas. Motiven för de två sistnämnda förslagen är att det sägs öka viljan att arbeta. Menar Katalys att det är ett problem idag att föräldrar arbetar för lite och träffar sina barn för mycket?

Dessa förslag, liksom hela den föreslagna skattemodellens konstruktion, saknar därför politisk realism. Detta gör att jag, när jag lägger ifrån mig rapporten, inte kan låta bli att tänka på en debatt som rasade bland socialister på 1800-talet. Karl Marx och Friedrich Engels gick då till storms mot de ”utopiska socialisterna”. Dessa hade höga ambitioner och goda intentioner och skisserade på fantastiska framtidssamhällen. Men de saknade realism. Det var, skrev Engels, ”framtidsmusik på barntrumpet”.

De utopiska skatteingenjörer som framträder i denna rapport vill väl och har modet att sticka ut hakan. För detta ska de ha en eloge. En del av förslagen bör plockas upp av de politiska partierna. Bland annat idén om statsskuldsmål istället för överskottsmål. Men den som vill öka de offentliga utgifterna med 266 miljarder måste presentera en politiskt realistisk modell. Tonerna som kommer ur rapporten låter, i vart fall i mina öron, misstänkt likt framtidsmusik på barntrumpet.

Länk till Katalys DN-artikel

Länk till Hälften kvar och hela framtiden

Skattepengar ska gå till välfärd för alla, inte lyxbilar till de få

Så länge inte själva vinstintresset ifrågasätts, kommer vi även i framtiden att få se vårdchefer som väger kissblöjor, en välfärdssektor som blöder pengar och en fortsatt sammansmältning av politisk och ekonomisk elit.

I förra veckan sände Sveriges Television en dokumentär om den konkursade John Bauer-koncernen. SVT avslöjade att ägarna hade stoppat miljoner i egen ficka och stora belopp hade gått till räntor. Totalt rörde det sig om 200 miljoner kronor. Detta blev uppenbarligen för mycket också för de mest inbitna bland välfärdsprofitörernas försvarare. I helgen retirerade Anders Borg och Jan Björklund. Långsiktigt ägande ska bli ett krav, deklarerade de. De närmar sig därmed Socialdemokraterna som tidigare i höstas föreslog en ”Lex JB”. Detta är ett steg i rätt riktning, men långtifrån tillräckligt.

1990-talets så kallade valfrihetsrevolution hade två källor. Den första bestod i en kritik mot att människor hade små möjligheter att själva välja exempelvis pedagogisk inriktning i skolan. Det var en legitim kritik och den kom från breda delar av det politiska spektret. Den andra bestod i en ideologiskt grundad kampanj från högern som önskade bryta ned den svenska välfärdsmodellen. Privatisering var en av dess murbräckor.

Därmed förde man, fullt medvetet, in intressen som inte är legitima när vi betraktar dem utifrån vad syftet är med att ha offentligt finansierad skola, vård och omsorg. Nämligen att för skattebetalarnas pengar producera och fördela välfärd – alltid med elevernas, patienternas och de gamlas intressen i första rummet. Syftet är inte att ge vinst åt privata aktörer. Det finns en motsättning i detta.

Det är denna motsättning som leder till dessa ständiga skandaler: vanvård, skattefiffel, miljonvinster. Trots detta har det visat sig ohyggligt segdraget att få till en förändring. Det gäller självfallet inom högern som alltid hatat den svenska modellen, men det gäller också inom socialdemokratin.

Förra året lanserade Daniel Suhonen och Felix Antman Debels i den socialdemokratiska idétidsskriften Tiden den kontroversiella tesen att detta hänger samman med att rågången mellan den politiska och ekonomiska eliten har brutits ned. Ekonomiska intressen rör sig i den politiska sfären. Den politiska striden förs därför inte med blanka vapen. De visade att det är svängdörrar mellan den politiska och ekonomiska eliten. Politiker och opinionsbildare sitter på dubbla stolar med egna ekonomiska intressen i välfärdsföretagen, det kryllar av näringslivsfinansierade lobbyister inom partierna. Pengarna kommer från företag som profiterar på offentligt finansierad välfärd. Pengar, inflytande och personer snurrar runt mellan dessa sfärer. På så sätt undermineras den politiska demokratin, samtidigt som detta leder till att välfärdssektorn blöder pengar.

Det är förstås om de riktigt stora skandalerna som vi hör. Men denna blodförlust sker på alla nivåer, och dessa svängdörrar finns på alla nivåer. Jag tänker på detta när jag läser ”Sanningen om framgångssagan”, som är en glättig tidning utskickad till hushåll i Umeå i förra veckan. Det är en tolvsidig krypande hyllning till Umeåföretagen Mattias X Lundberg som hans företag betalat för. Vi får veta att han är rastlös och får människor att växa och inte nog med det: han är även ”intelligent, vetgirig och med en förmåga att se runt hörn”. Fast man undrar hur smart han egentligen är när han låter sig plåtas framför en gul Ferrari? ”Ferrarin är inte bara en ascool bil, den är en accessoar”, säger han.

Men varifrån kommer pengarna? undrar läsarna. Det får vi faktiskt också veta. I vård och omsorg är marginalerna ”snuskigt bra”, skryter han och lutar sig lite avspänt mot Ferrarin.

Den som inte sätter kaffet i vrångstrupen av att läsa de devota hyllningstexterna till den oförblommerade girigheten och de odrägligt skrytsamma utsagorna från herr Lundberg själv, gör det förmodligen när de vänder till nästa uppslag och där finner Lena Sandlin Lundberg, som för bara ett år sedan var politisk redaktör på Folkbladet och på dessa sidor publicerade hårda angrepp mot vinster i välfärden.

Nu sysslar hon i stället med att sälja in företagets hemtjänstverksamhet. Genom att explicit referera till sin historia som vinstkritiker, transformeras den trovärdighet som hon upparbetat som politiker till säljande reklam för vinsten som drivkraft. Det är bedrövligt att läsa.

Denna för demokratin ohälsosamma sammansmältning av politisk och ekonomisk elit och den ständiga blodförlusten från den offentliga sektorn, gör att vi måste backa bandet. Att kräva långsiktighet i ägandet är ett steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt.

Vi måste återvända till det som gott var i valfrihetsrevolutionen – rätten för individen att själv styra sitt liv. Detta måste vi skilja från det som ont var i valfrihetsrevolutionen – vinsten som drivkraft i offentligt finansierad välfärd.

Våra skattepengar ska gå till välfärd för alla, inte till lyxbilar till de få.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20131028

Länk till Sanningen om framgångssagan

Länk till Debels och Suhonens När kapitalet fick partibok

Länk till SVT:s Skolfesten

Länk till Lena Sandlin och Tony Johansson 20121029: ”Miljard efter miljard, ihopknegade av vanligt folk, snurrar runt tills de har omvandlats till privat profit och rinner ned i kassorna på de stora riskkapitalbolagen, vars ägare stoppar kosingen i segelbåten och drar iväg till Caymanöarna”

Att dom inte skäms! utbrast svärmor

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20131014

Moderaterna, Sveriges Arbetarparti? utbrast Margit, min svärmor. Jo, det är sant. Dom har bytt namn, intygade jag. Hon skakade på huvudet och sade: att dom inte skäms!

Finns det mer att säga än så om det parti som företrätt eliterna i alla tider, som föddes i kampen mot arbetarna – och som nu alltså tagit namnet Sveriges Arbetarparti? Det har motsatt sig i stort sett varje reform som Socialdemokraterna föreslagit, såsom allmän och lika rösträtt, 8-timmarsdagen, utbyggd semester, ATP, barnbidrag och anställningsskydd. Det har ägnat sju år i regeringsställning åt att göra de fattiga fattigare och berika de redan rika. Arbetarparti? Att dom inte skäms!

Men det är klart att dom inte skäms. Det här är så utstuderat, så medvetet och så vilseledande. Allt handlar om utanpåverk, om ord och retorik, om att ge sken av något annat än vad det verkligen är. Ju oaptitligare innehållet är, desto snyggare måste omslaget göras. Alla som ätit på McDonalds, förstår vad jag menar. Ni vet, när man står där med burgaren i handen, med brödet som känns som en wettextrasa, gulnande sallad, dränkt i majonnäs och en köttsula som ser kokt ut och jämför med reklambildens krispiga, gröna sallad, grillade, saftiga burgare och luftiga bröd och tänker: skulle jag ha köpt den om reklambilden sett ut så här?

De Nya moderaterna handlar mest om nytt omslagspapper. Skulle svenska folket ha valt de Nya moderaterna om de förstått att dess politiska innehåll var detsamma som de Gamla moderaternas? Om de i förväg fått veta att de Nya moderaterna planerade att sänka skatten med lika mycket som de Gamla moderaternas Bo Lundgren en gång ville? Om de blivit informerade om att de Nya moderaterna ämnade satsa mångdubbelt mer på skattesänkningar än på fler lärare i skolan? Jag tror inte det.

Att byta omslagspapper har varit en framgångsrik strategi för Moderatledningen. Men nu har den tagit ett steg för långt. Partinamn förpliktigar, partinamn måste förtjänas. Partinamn kan inte reduceras till PR-tricks.

Alla har läst reportagen om hur den moderata politiken gör livet till ett helvete för tusentals sjuka, arbetslösa och slitna människor. Vi vet att arbetslöshet och sjukdom nuförtiden betyder fattigdom. Vi läser om människor som utförsäkras och tvingas från hus och hem. Vi ser de hemlösa som säljer sina tidningar. Vi vet inte med säkerhet, men vi har en känsla av att de har blivit fler. En del av oss förnekar att det är så här, andra tror att lite mer piskor trots allt är bra för dessa arma människor. Men när vi går och lägger oss om kvällen, är vi många som somnar oroligt, grubblande, i vetskapen att om något går snett, finns inga skyddsnät längre, som kan fånga upp oss. Hur ska det då gå för barnen? Kan vi bo kvar? Så vi kommer inte undan känslan av att något är fel med det där namnet – Sveriges Arbetarparti. Moderaterna har aldrig stått på vanligt folks sida och de gör det inte nu heller. Det klingar falskt, helt enkelt.

Lika falskt klingar det när statsministern tar till med brösttoner och talar om att namnbytet motiveras av att Moderaterna är det enda parti som tar full sysselsättning på allvar. Men varje gång Moderaterna regerat har arbetslösheten ökat! Så också denna gång. Arbetslösheten är nu åtta procent. Det är en procentenhet högre än vid samma tid för sju år sedan, då oppositionsledaren dundrade i valrörelsen om den grasserande massarbetslösheten i Göran Perssons Sverige. Det vill han antingen inte kännas vid nuförtiden (arbetslösheten är ju låg bland ”etniska svenskar mitt i livet”) eller så byter han helt enkelt samtalsämne. Reinfeldt vill inte tala om arbetslösheten, han talar bara om sysselsättningen. Den har ökat med 240 000 personer, upprepar han. Visst, men merparten av ökningen kom 2006-2007 innan hans politik fått någon verkan, och ökningen i sysselsättningen 2006-2012 om 0,8 procent per år kan ju jämföras med 1997-2006 då ökningen i genomsnitt var 1,0 procent per år. Men man måste naturligtvis också sätta sysselsättningen i relation till arbetskraften som vuxit med 310 000 personer. Fast det vore ju detsamma som att medge att antalet arbetslösa har ökat med 70 000 personer sedan han i valrörelsen 2006 dundrade om massarbetslöshet. Det kan han inte medge och samtidigt påstå sig leda Sveriges Arbetarparti.

Alla människor begriper naturligtvis att modern politik omgärdas av PR-tricks, men vi vill inte själva bli föremål för dessa tricks. Vi ogillar att bli behandlade som mindre intelligenta än vi är. Det finns i detta en viktig skillnad mellan politik och hamburgare. Ska sanningen fram, så förväntar vi oss inget annat än den burgare vi får, och vi vet att om vi verkligen vill ha något bättre så får vi gå någon annanstans. Med politik är det annorlunda. Vi förväntar oss kanske inte att politiker alltid håller vad de lovar. Men vi förväntar oss ett gott uppsåt, att orden betyder något. Att de ärligt menar vad de säger. Det gör inte Moderaterna.

Så jag säger som svärmor: att dom inte skäms!

Underlag. Klicka på bilderna för förstoring
attdominteskäms1

attdominteskäm1b
nyaarbetarpartiet

Bermudez-Svankvists misslyckande, är regeringens misslyckande

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20130902

Jag blir inte förvånad om vi om några år ser tillbaka på Angeles Bermudez-Svankvists fall och tänker: detta var vändpunkten. Det var då det vände i det sällsamt sorgliga mellanspelet i svensk historia då en statsminister, utan att darra på manschetten, kunde hävda att det rådde ”arbetslinje” och att hans politik var framgångsrik, samtidigt som arbetslöshetstalen var bland de högsta som uppmätts i modern tid.

Regeringens politik är uppbyggd kring ”arbetslinjen”. Som mycket annat i Nymoderaternas retorik handlar det om stöldgods som fyllts med nytt ideologiskt innehåll. Den traditionella svenska modellen byggde nämligen just på en ”arbetslinje”. Det var inte Reinfeldt, Littorin och Borg som hittade på denna. Det var Erlander, Rehn och Meidner.

Den svenska modellen utgick från att full sysselsättning var möjligt. Det var en politik som vävdes kring föreställningar om arbetets värde och personliga plikter – att den som kan arbeta, har en skyldighet att arbeta. Under fyra decennier, fram till början av 1990-talet, var den fulla sysselsättningens arbetslinje den svenska modellens signum.

Är det till detta som vår högerregering vill åter? Det låter så när dess företrädare angriper Socialdemokraterna för att ha svikit dessa gamla ideal och påstår att den politik som högern nu står för, är den som Socialdemokraterna stod för förr.

Men vad de inte säger är att den fulla sysselsättningens arbetslinje och den moderata arbetslinjen bygger på olika politiska filosofier. Medan den förra betraktade arbetet både som en rättighet och en plikt, betraktar den senare arbetet enkom som en plikt. Medan den fulla sysselsättningens arbetslinje mobiliserade alla samhällets resurser för att skapa arbete till alla, lägger den moderata arbetslinjen hela ansvaret på individen. Medan den fulla sysselsättningens arbetslinje såg ett samhälleligt misslyckande i en arbetslös människa och därför tillsåg att det fanns tillräckliga skyddsnät, ser den moderata arbetslinjen en lat människa som ska drivas ner i fattigdom och förnedras i meningslösa åtgärder.

Det var denna politik som Angeles Bermudez-Svankvist blev högste administratör för när regeringen utsåg henne till generaldirektör för Arbetsförmedlingen.

Under hennes ledning störtdök allmänhetens förtroende för Arbetsförmedlingen. Den är nu, enligt Sifo, den myndighet som allmänheten har lägst förtroende för. Kritiken är massiv. Som när Riksrevisionen i våras levererade en bredsida och konstaterade att 40 procent av de unga som varit inskrivna vid arbetsförmedlingen aldrig fått några tips på jobb eller praktik att söka.

Istället har Fas 3 blivit Sveriges största arbetsgivare och miljard efter miljard har runnit ut från Arbetsförmedlingen till privata jobbcoacher, där inslagen av skojeri är markant. Som att behandla arbetslösa med healing, terapi, ”neurolingvistisk programmering” och hypnos.

Angeles Bermudez-Svankvist kan bara ses som en katastrof. Men tills nyligen var hon en av regeringen högt uppskattad katastrof. Hon genomförde regeringens politik. Med ideologisk övertygelse gick hon in för sin uppgift. ”Jag har med stolthet burit mitt uppdrag och fullföljt uppdragsgivarens utbudsstimulerande reformpolitik”, deklarerade hon trotsigt i sitt avskedsbrev.

Utbudsstimulerande politik är ekonomjargong. Det betyder att om man gör arbetslösa fattiga, så kommer de att skaffa sig ett jobb, ty arbetslöshet är egentligen frivillig. Detta är kärnan i den moderata arbetslinjen. Hypnos och terapi av arbetslösa framstår som logiskt. Det är de arbetslösa som det är fel på, inte på samhället. Alltså kan det individuellt störda beteendet som ligger i diagnosen arbetslöshet behandlas bort. Möjligen kan man vara kritisk mot att behandlingsmetoderna ibland är rent hokuspokus, men inte mot själva utgångspunkten att behandla arbetslösa och inte arbetslösheten. Det var denna ”reformpolitik” för en ny arbetslinje, som Angeles Bermudez-Svankvist anmälde sig som frivillig att genomdriva för regeringens räkning. ”Hon är störtskön”, sade dåvarande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och befordrade henne långt över hennes kompetens.

Hennes misslyckande är därför också ett misslyckande för regeringen.

Regeringen har nu förlorat sin viktigaste och mest ideologiskt övertygade myndighetschef. Detta sker i ett läge då det framstår som allt tydligare att regeringens hela jobbpolitik – inte endast hur den styrt arbetsförmedlingen utan allt det som den gått till val på två gånger – är ett kapitalt misslyckande. Trots alla miljarder som gått till skattesänkningar, trots att arbetslöshet idag betyder fattigdom, trots alla hypnotisörer, healare och neurolingvistiska programmerare som Arbetsförmedlingen anlitat, trots all denna ”reformpolitik”, så biter sig massarbetslösheten fast.

Men när jag tänker på det, måste man väl sitta i regeringen eller vara generaldirektör för Arbetsförmedlingen för att bli överraskad av att denna ”reformpolitik” inte ger resultat.

%d bloggare gillar detta: