Helt rätt att höja a-kassan

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150407
Enligt rapporter i media kommer taket i a-kassan att höjas. Det är rätt politik. Bra för ekonomin och jobben och för vanligt folk.

Löntagarnas försäkringsskydd var det första som den nytillträdda alliansregeringen angrep hösten 2006. Grundproblemet på svensk arbetsmarknad var, enligt Alliansen, att lönenivåerna var för höga. Lägre löner, eller åtminstone lägre lönetillväxt, var således lösningen, och eftersom fattiga människor kräver mindre skulle de arbetslösa göras fattiga. Därför klämdes arbetslöshetsförsäkringen åt. Och om de som hade jobb samtidigt fick högre disponibla inkomster genom lägre skatter, så skulle de inte kräva lika höga löneökningar. Därför följetongen av jobbskatteavdrag.

Sämre socialförsäkringar finansierade skattesänkningarna och tillsammans skulle den nya arbetslinjen vrida incitamentsstrukturen bort från det försoffade sosse-Sverige till det sköna nya allians-Sverige, med full sysselsättning, hög tillväxt och småföretagande entreprenörskap, alltihop framdrivet av ivriga bävrar som lystrade till stridsropet – arbetslinje!

För skrivbordsreaktionären, liksom för dussinekonomen, var logiken glasklar, ekvationssystemet vackert, systemet fulländat.

Följaktligen gick allt åt skogen.

Att det inte var så enkelt som Borg och Reinfeldt påstod visste vi förstås redan. Det räckte att se sig omkring i världen och känna till en gnutta om europeisk ekonomisk historia för att förstå att en samhällsekonomi inte fungerar så. Det är helt enkelt inte så att länder med låg generositet i socialförsäkringssystemen, stor ojämlikhet och låga skatter har lägre arbetslöshet och högre tillväxt. Ny forskning tyder snarare på motsatsen: att ojämlikhet är en hämsko på tillväxten.

Det här beror på att exempelvis socialförsäkringssystemen har många olika effekter, och en del av dem drar i olika riktning.

Om regeringen nu driver i genom en mer generös a-kassa, tvingas de som är arbetslösa inte längre ner i fattigdom, lägstalönerna kommer att hållas uppe, inte endast av fackföreningarna, utan också av socialförsäkringssystemet och det kan i sin tur påverka lönetillväxten positivt. Men innebär det definitionsmässigt högre arbetslöshet, såsom landets alla högerekonomer påstår?

Söktiden, den tid en arbetslös söker arbete, kan komma att förlängas. En del studier tyder på detta, och om lägstalönerna hålls uppe är det troligt att tillväxten i sektorer med lågt löneläge avstannar. Det talar för högre arbetslöshet. Här slutar de flesta ekonomer för dagen och går hem. Men detta är endast ena sidan av myntet. För samtidigt börjar andra mekanismer att verka.

För det första är inte längre söktid enbart av ondo. Om högre ersättning gör det möjligt för en arbetslös att invänta ett arbete som bättre speglar dennes kvalifikationer, då kan den längre söktiden, ur ett samhälleligt perspektiv, snabbt vara finansierad. En generös a-kassa bidrar till högre effektivitet i matchningen på arbetsmarknaden och skapar även större flexibilitet. Effekten blir ökad produktivitet – och därmed högre bruttonationalprodukt per sysselsatt.

För det andra, om a-kassan pressar upp lägstalönerna och driver fram högre lönetillväxt, blir inte effekten färre arbeten. På sikt blir effekten högre strukturrationaliseringstakt och ökad benägenhet att söka arbetsbesparande innovationer.

Det leder i sin tur till högre tillväxttakt i arbetsproduktiviteten, vilket är gynnsamt för Sveriges konkurrenskraft och verkar dämpande på prisutvecklingen, vilket i sin tur gör att riksbanken inte kommer att behöva använda räntevapnet lika snabbt som idag. Så kan lägre arbetslöshet förenas med stabil inflation.

Ökad lönetillväxt leder också till ökad efterfrågan på produktmarknaderna – löner är ju löntagarnas köpkraft. Det tillåter att företagen opererar med högre kapacitetsutnyttjande. Så länge inte fullt kapacitetsutnyttjande råder blir effekten också här lägre inflationstryck.Vi ska alltså inte oroa oss för att effekten kan bli ökade lägstalöner och högre lönetillväxt.

Tvärtom, det här är essensen i gamle Keynes argument och är precis vad Sverige behöver i dag. Högre löner gynnar ekonomisk tillväxt, innovationer, jobbtillväxt och stärker på sikt konkurrenskraften. A-kassan är förstås bara en liten del i detta, det krävs mer. Men det är rätt inriktning.

Den sammantagna bilden är att generös a-kassa bidrar till flexibilitet, förbättrad matchning, ökad strukturrationalisering och högre löner. Den sammantagna effekten är sannolikt högre tillväxt och högre sysselsättning. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det helt rätt politik att höja taket i a-kassan, men man borde gå längre och höja ersättningsgraden till 90 procent.

Det primära skälet för att förbättra försäkringen är dock ett annat.

Anser vi att arbetslöshet är ett samhälleligt problem, snarare än ett individuellt, och önskar vi ett samhälle där arbetslöshet inte betyder fattigdom och utanförskap, då måste vi ha en arbetslöshetsförsäkring som försäkrar de inkomster människor faktiskt har.

Det har vi inte i dag.

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Arvet efter Reinfeldt

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150112
I helgen tog epoken Reinfeldt formellt slut när Anna Kinberg Batra valdes till ny partiordförande för Moderaterna. I modern tid kan ingen annan högerledare mäta sig med Reinfeldt.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg dominerade den svenska politiska scenen under åtta år. Under denna tid omformade de Sverige i grunden. I viss mån beror deras dominans på att socialdemokratin samtidigt hade imploderat i ledarskap, politisk strategi och budskap. Under Juholtperioden, naturligtvis. Men också under Sahlin. I valet 2010 fick Socialdemokraterna det lägsta väljarstödet i demokratisk tid. Trots ekonomisk kräftgång, idélös borgerlighet och massarbetslöshet.

Det vore emellertid fel att förklara framgångarna för Reinfeldt och Borg enkom med avsaknaden av en kompetent opposition. Avgörande var snarare kombinationen av den undermåliga socialdemokratiska oppositionen och en mycket skicklig borgerlighet, med ett nytt, mer attraktivt politiskt program.

Reinfeldts och Borgs nya program vilade på två ben.

För det första sades att politiken var kunskapsbaserad. Reinfeldt och Borg motiverade inte främst sin politik med att det av ideologiska skäl var viktigt att minska den offentliga sektorn och ge folk mer pengar i plånboken, såsom gammelmoderaterna brukat göra. Den retoriken fanns, men viktigare var att dessa åsikter sades ha vetenskapligt stöd. Den nymoderata politiken påstods grundas i de senaste forskningsrönen. Ökad sysselsättning och högre tillväxt utlovades. Sanningen är visserligen att det vetenskapliga stödet för såväl nymoderaternas ekonomiska politik som deras arbetsmarknadspolitik är omtvistat och svagt. Mycket talar rentav för motsatsen. Bland annat ny OECD-forskning, men också, naturligtvis, den svenska utvecklingen under Reinfeldtåren. Arbetslösheten blev högre, inte längre. Tillväxten blev lägre än normalt. Förvärvsfrekvensen ökade inte. Men de flesta betraktar sig som rationella, och det är inte rationellt att gå emot det som sägs vara vetenskapligt sant. Det är detta som gör själva ansatsen så effektiv, att låta göra gällande att politiken grundas i vetenskap snarare än ideologi.

För det andra formades en ny ekonomisk och välfärdspolitisk vision, vars syfte var att bryta ned den samhällssolidaritet som den traditionella välfärdsmodellen gett upphov till och samtidigt ersätta denna med en ny individualistiskt präglad samhällssyn hos medborgarna. Den traditionella, socialdemokratiska välfärdsmodellens styrka hade legat i att den förmått kombinera ekonomisk effektivitet (hög tillväxt och låg arbetslöshet) med en ekonomisk och välfärdspolitisk regim som syftade till att inkludera den stora majoriteten i samhällsprojektet. Generell välfärdspolitik – alla har tillgång till välfärdstjänster – och inkomstrelaterade försäkringar som skapar trygghet också för medelinkomsttagare hade gjort att stödet för den svenska modellen gått långt utanför de grupper som traditionellt tillhört arbetarrörelsen. Väljargrupper som i andra länder gått till liberala eller kristdemokratiska partier, hade i Sverige istället solidariserat sig med arbetarrörelsen. För att vinna majoritet för sin politik, tvingades därför Reinfeldt och Borg att deklarera sitt stöd för den svenska modellen, och först därefter, när de vunnit väljarnas förtroende, kunde de sätta igång att på ”vetenskaplig och kunskapsbaserad” grund, montera ned de mekanismer som genererade stöd för modellen. I korthet gick man tillväga så att man bytte inkomsttrygghet vid sjukdom och arbetslöshet mot lägre skatter. På samma sätt bytte man medelklassens inkomsttrygghet, vars inkomster i praktiken inte längre försäkras vid arbetslöshet, mot lägre skatter. Därmed slog man in en kil mellan dem som har arbete och dem som är arbetslösa eller sjuka. Samtidigt försvagades kopplingen mellan medelklassen och den socialdemokratiska välfärdsmodellen, vilket försvagade socialdemokratins förankring bland medelinkomsttagare. Ambitionen, som man förstås talar tyst om, är att omvandla den generella välfärden, som bygger på solidaritet mellan inkomstgrupper och mellan generationer, till en selektiv välfärdsmodell där de fattiga, på nåder, ges allmosor, och alla andra själva förväntas lösa sina problem via privata försäkringar och privat sparande. Samhälleliga problem individualiseras, vilket i sin tur förändrar värderingarna. Så skulle det välfärdsknarkande folket väckas från decennielång socialdemokratisk slummer. Väljare som ser arbetslöshet, sjukdom och tillgång till välfärd som individuella problem, snarare än samhälleliga är förstås mindre benägna att rösta på partier som vill hantera sådana frågor via omfördelning och samhällelig reglering. Ser man till politiskt resultat gick inte Moderaterna mot mitten. Snarare gick Reinfeldt in för att flytta den politiska mitten högerut.

Detta är Reinfeldts ideologiska arv. Hans politiska arv består i att han lyckades genomföra sin politik och därmed förändra Sverige. Ett borgerligare Sverige växte fram, med större klyftor, individualism och försvagad solidaritet.

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Alliansens politik är oanständig och omoralisk

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140908

Låt mig börja med att redovisa några fakta om alliansens åtta år vid makten: Arbetslösheten är i dag drygt 1,5 procentenheter högre än 2006. Reinfeldt vill därför inte tala om arbetslösheten. I stället talar han om jobben. Men faktum är att jobben har vuxit långsammare än arbetskraften. Tillväxten under Reinfeldts åtta år är väsentligt lägre än normalt. På lång sikt växer den svenska ekonomin drygt 2 procent per år. Under Reinfeldtåren har ekonomin vuxit med 1,4 procent per år. Skatterna har sänkts med 150 miljarder. 91 av dessa 150 miljarder finansieras i år med lån. Så stort är underskottet i de offentliga finanserna. Klyftorna ökar brant. Sverige är det land i Västvärlden där inkomstklyftorna ökar snabbast. Skolresultaten har fallit för varje mätning sedan Björklund blev skolminister. Sverige backar i läsförståelse, matematik och naturvetenskap.

Detta är facit efter en regering som är uppfylld av en ideologisk vision att omstöpa Sverige i nyliberal riktning – snarare än av omsorg om landet. Därför försöker den ändra i samhällsstrukturen för att åstadkomma förskjutningar i folks värderingar. Det är så man göra revolution nuförtiden. Skruva på samhällssystemen och värderingarna kommer att förskjutas. I ett samhälle där välfärden fungerar dåligt, där socialförsäkringarna inte försäkrar de faktiska inkomsterna och där skolan alltmer segregeras och försämras – i ett sådant samhälle kommer människor att försöka finna privata lösningar på det som vi i ett fungerande välfärdssamhälle skulle ha försökt finna gemensamma lösningar för.

Alliansens politik har haft detta som mål. De har medvetet sänkt kvaliteten i den svenska välfärden och därigenom sänkt människors förväntningar på densamma – hur annars kan man förstå en sådan sak som att regeringen gång efter gång prioriterat sänkta skatter före fler lärare i skolan?

Som målsökande missiler har proposition efter proposition riktats mot de bärande pelarna i den svenska modellen: trygghetssystemen, fackliga rättigheter och det som tidigare var en någorlunda enhetlig beskattning av inkomster.

Alliansen har delat upp folket i de som arbetar och alla andra. De arbetslösa och sjuka har pekats ut som ansvariga för sin egen situation. Det har tjänat som motiv för att göra dem fattiga. Sam- tidigt har vi som arbetar belönats med de pengar som blivit över när de sjuka och arbetslösa gjorts fattiga.

Samhället vinner inget på den här politiken. Som vi sett har inte tillväxten blivit högre, arbetslösheten har inte fallit, skolresultaten har inte blivit bättre. Men en del av oss tjänar rent ekonomiskt på det här. Eller som Reinfeldt brukar upprepa som en trasig grammofonskiva: rösta på mig så får du ”mer i plånboken”.

Men vad är det för moral?

Jag är nog inte ensam om att känna skavet av att sjuka och arbetslösa gjorts fattiga för att jag själv ska få lite ”mer i plånboken”. De redan utsatta måste bli fattiga för att jag ska få det bättre?!

Och nog finner många av oss det groteskt att regeringens skattesänkningar finansieras genom att välfärdens resurser minskats i förhållande till behoven. Inte sedan 90-talskrisen har vi sett ett sådant fall i antal sysselsatta i välfärden per tusen invånare som vi sett under alliansregeringen. Men då, på 1990-talet, framtvingade den ekonomiska krisen nedskärningarna. Nu är det ett aktivt val att ge ”mer i plånboken” till folk som jag i stället för att ge mer resurser till cancervården, till fler specialpedagoger i skolan och till fler vårdbiträden i äldreomsorgen.

Och nog lämnar det en dålig eftersmak att den som arbetat hårt i hela sitt liv, helt plötsligt, ska få sin inkomst beskattad hårdare än den som arbetar här och nu. Hur kan det anses rimligt att en pensionär med 12 000 kronor i månaden ska betala 3 400 kronor mer i skatt per år jämfört med en löntagare?

Och nog är det dags att utropa, att något är ruttet i staten Sverige när fattiga barn, som själva inte har råd att bekosta privat läxläsning, via sina föräldrars skatter tvingas betala subventionerna för sina rikare klasskamraters RUT-betalda läxstödjare.

Det finns förstås strikt rationella skäl att motsätta sig den här politiken. Även jag kan bli sjuk, mina barn ska gå i skolan och mina föräldrar måste förr eller senare få äldrevård. Då kommer jag att önska att det finns en ordentlig sjukförsäkring, att det finns nog med lärare i skolan och att personalen i äldreomsorgen kan ta hand om mina föräldrar på ett värdigt sätt.

Men bortom alla dessa personliga och individuella önskemål finns frågeställningarna om vad som gör ett samhälle anständigt. Svaren måste i slutändan bottna i vår moral, i synen på våra medmänniskor.

Visst, vi kan fortsätta med alliansen och dess politik för sociopater: strunta i alla andra, bara jag får mer. Men vi kan också välja de rödgröna – därför att det är det moraliska alternativet, för att anständigheten kräver att vi tar hand om varandra.

 

Alliansen vill ha otrygga löntagare

De infekterade frågorna om staplade visstidsanställningar och Lex Laval-lagstiftningen avslöjar den nymoderata bluffen. Dagens moderater är precis som gårdagens moderater. De pratar annorlunda men är lika mycket emot trygga anställningar och facket som de alltid varit.

I skrivande stund röstas det för fullt i de svenska vallokalerna. Hur det gick, vet vi först när den här tidningen trycks. Valrörelsen har varit mer konfliktfylld än jag räknade med. Den allmänna vandringen mot mitten i svensk politik till trots har den satt fingret på viktiga politiska skiljelinjer, bland annat den som handlar om synen på fackliga rättigheter och vanliga människors anställningsförhållanden. Kort sagt: om din trygghet på arbetsplatsen och dina möjligheter att kräva din rätt.

Regeringen, med Moderaterna i spetsen, vill ha otrygga anställningsförhållanden, och dess mål är att kuva fackföreningsrörelsen. Det står klart när man studerar hur regeringen agerat i frågorna om Lavaldomens eftermäle, den så kallade Lex Laval, och om möjligheten att stapla visstidsanställningar i all oändlighet.

Lex Laval är den lagstiftning som regeringen tog fram för att hantera EU-domstolens utslag i konflikten mellan Byggnadsarbetareförbundet och det lettiska byggföretaget Laval un Partneri 2004. Företaget hade betalat sina anställda 30-35 kronor i timmen. Den genomsnittliga lönenivån för byggarbetare i Stockholmsområdet var vid denna tid 145 kronor i timmen.

Företaget vägrade teckna kollektivavtal, varvid Byggnads vidtog stridsåtgärder för att tvinga fram avtalsenliga löner. Företaget stämde då Byggnads inför Arbetsdomstolen för brott mot EU:s lagstiftning om fri rörlighet.

Arbetsdomstolen ansåg att EU:s regler var otydliga och bad om ett förtydligande från EU-domstolen. EU-domstolens utslag slog ett par år senare ned som en bomb: svenska fackföreningar har inte rätt att genomdriva hela innehållet i kollektivavtalen. Därmed hade en central del av den svenska grundlagsreglerade strejkrätten avskaffats, och detta av några jurister i Bryssel som saknar demokratisk legitimitet.

Domen var bisarr. Den argumenterade för likabehandling, men drog slutsatsen att arbetare som kommer från andra EU-länder och jobbar i Sverige och är så kallad utstationerad arbetskraft, inte har samma rättigheter som svenska arbetare. Arbetsdomstolen accepterade utslaget och tilldömde Byggnadsarbetareförbundet (och Elektrikerförbundet som vidtagit sympatiåtgärder) böter, trots att de följt den svenska lagstiftningen.

För Reinfeldt var EU-domstolens utslag kanske inte en skänk från ovan, men väl en fin gåva från Bryssel. ”Brist på konkurrens ser ut att ha givit ett något för högt löneläge”, sade Reinfeldt om de svenska byggjobbarna och stiftade så den nya lagen Lex Laval som inskränker strejkrätten och öppnar för lönedumpning.

FN:s arbetsmarknadsorgan, International Labour Organisation (ILO), slog emellertid förra året fast att Lex Laval bryter mot ILO:s konventioner. Lex Laval utgör, enligt ILO, en otillåten inskränkning i konflikträtten och i organisationsfriheten.

Sverige, som gått i bräschen för fackliga rättigheter, kritiseras nuförtiden av FN för brott mot grundläggande fackliga rättigheter!

Det är förstås häpnadsväckande, men så går det till i alliansens Sverige.

Fast regeringen lägger sig inte platt i alla frågor. För en dryg månad sedan kritiserade EU-kommissionen Sverige för att lagstiftningen om olika typer av visstidsanställningar gör det möjligt för arbetsgivare att i det oändliga stapla visstider på varandra. Kommissionen menar att detta strider mot EU:s regelverk. Det var den andra varningen som Sverige fått.

Regeringen fortsätter dock att hävda att den svenska lagstiftningen visst är förenlig med EU:s regler och att det är bra att människor kan gå som visstidsanställda år efter år utan att få fast anställning.

Andelen av anställningarna som är tidsbegränsade har ökat från var tionde i början av 90-talet till var sjätte. Det är en långsiktig trend. Men sedan regeringen Reinfeldt 2007 införde en ny anställningsform kallad ”allmän visstidsanställning” har de allra otryggaste anställningsförhållandena ökat. Mer än 600000 människor befinner sig i visstidsanställning. Enligt en uppskattning som TCO gjort har 65 000 av dem varit visstidsanställda hos samma arbetsgivare i mer än fem år – utan att få fast anställning.

Visserligen borde EU inte ha med svensk arbetsrätt att göra – varken vad gäller konflikträtten eller vad gäller anställningsformerna – men att regeringen i detta fall väljer att ta strid är så talande när man ställer detta agerande mot hur den agerat i Lavalfrågan.

I frågan om Laval lade regeringen sig platt gentemot EU. När det gäller staplade visstider har regeringen tagit strid mot EU.

Skillnaden är förstås att i Lavalfrågan har EU verkat för en uppluckring av fackliga rättigheter, medan EU i fråga om visstidsanställningar har verkat för starkare fackliga rättigheter.

Så agerar en regering som vill att löntagarna ska vara otrygga, som vill pressa ned lönerna och som vill försvaga fackföreningarna. Det är fullt logiskt.

Ledare publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens Folkblad 20140526

”Lavaldomen avskaffade delar av den svenska strejkrätten”

Mattias_Olsson1_highres-150x150

Mattias Olsson, socialdemokratisk EU-kandidat

Intervju med Mattias Olsson.Han röstade ja till EU i folkomröstningen 1994 för att han, som han säger, delar den grundläggande visionen som EU står för. Samtidigt är han orolig över vart EU är på väg. Inte minst vad gäller utvecklingen för fackliga rättigheter efter Lavaldomen.

Svenska avtal ska gälla

— Lavaldomen är en ytterst märklig dom. Den argumenterar för EU:s likabehandlingsprincip men drar slutsatsen att utstationerade arbetare i Sverige inte behöver behandlas på samma sätt som löntagare från Sverige. Men självklart ska svenska löner, svenska avtal och svenska regler gälla för alla som jobbar i Sverige, säger han.

Lavaldomen avskaffade delar av den svenska strejkrätten. Därefter, konstaterar Mattias Olsson, lade den svenska regeringen sig platt.

— Man gick till och med längre än nödvändigt. Här var man inte beredd att ta strid. Till skillnad från i frågan om staplade visstider. Där har regeringen tagit strid för att Sverige ska få behålla de osäkra anställningsformer som utvecklats i Sverige under regeringen Reinfeldts tid. Det säger en hel del om alliansens prioriteringar, säger han och konstaterar att FN-organet ILO nyligen kritiserade den svenska Lex Laval-lagstiftningen för att bryta mot grundläggande fackliga rättigheter.

— FN kritiserar Sverige för att bryta mot fackliga rättigheter. Men regeringen har knappt bemödat sig om att ge ett ordentligt svar. Det är djupt upprörande.

En socialdemokratisk lösning på jobbkrisen

Mattias Olsson var huvudtalare på 1 maj i Lund. Då sade han att EU:s krishantering fördjupat den ekonomiska krisen. Jag ber honom utveckla.

— De flesta är väl överens om att euron inte fungerar särskilt väl. Det är illa i sig, men än värre är hur hur EU har försökt hantera krisen. Istället för att öka efterfrågan har man strypt den. Det är en politik som hämtad från 1930-talet, säger Mattias Olsson och påpekar att i de värst drabbade länderna är arbetslösheten på samma nivåer som under depressionen.

— 26 miljoner européer är arbetslösa. Ungdomsarbetslösheten i länder som Grekland och Spanien är över 50 procent. Vi håller på att förlora en hel generation.

Istället för åtstramningspolitik förordar han en ekonomisk politik som går ut på att öka efterfrågan genom att få folk i arbete.

— Åtstramningspolitik har aldrig fungerat och de krav som man ställer på de krisdrabbade länderna i utbyte mot lån är kontraproduktiva, säger han och beskriver hur de så kallade nödlånen samlades in från länder som Tyskland och skickades till krisländerna där de passerade statskassorna innan de återvände norrut, nu som skuldåterbetalning till tyska och franska banker.

— Grekerna, irländarna, portugiserna såg aldrig röken av några lån. Det enda de såg var resultatet av de krav som nödlånen kom med: avregleringar, lönesänkningar, nedskärningar i sjukvård och skola. Med detta följde högre arbetslöshet, människor blev tvungna att spara och så föll konsumtionen. Lägre konsumtion ledde till minskande investeringar som i sin tur ökade arbetslösheten. Så skapade högerpolitiken negativa krisspiraler.

Så vad ska man göra?

— Det är inte lätt inom ramen för EMU, det måste man medge. Men en expansiv lösning är att föredra: Produktivitetshöjande investeringar i de krisdrabbade länderna i kombination med expansiva åtgärder ibland annat Tyskland. Då ökar man konkurrenskraften i de krisdrabbade länderna och samtidigt ökar man efterfrågan i den internationella ekonomin. Det sänker arbetslösheten och ger människor hopp om framtiden, då vågar de konsumera och då kommer företagen att investera.

— Så bryter man högerpolitikens negativa krisspiraler. Så skulle en socialdemokratisk lösning på eurokrisen se ut.

Massövervakning

Låt oss prata om något annat, säger jag. Du har utmärkt dig inom övervakningsfrågorna, där du väl går längre än ditt parti?

— Jag har en mycket enkel princip, säger han. Samma regler ska gälla för vanlig post som för e-post. Det är inte tillåtet att registrera vilka som skickar vanlig post till varandra. Därför bör det inte vara tillåtet att registrera vilka som skickar e-post till varandra heller. Av den anledningen välkomnade jag EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet. Domstolen konstaterade att direktivet var för långtgående och bröt mot EU:s egna regler om personlig integritet och mot de mänskliga rättigheterna.

— Vi skulle inte heller acceptera att någon avlyssnar vad vi säger på krogen eller i hemmet. Av det skälet var jag emot FRA-lagen. Avlyssning – oberoende av vilken kommunikationstyp vi talar om – ska endast vara tillåtet om det finns grundad brottsmisstanke. Det är en grundläggande princip för alla rättsstater, säger Mattias Olsson som själv är utbildad jurist.

Kryssa mig om du tycker jag har vettiga åsikter

Du står på plats nummer åtta. Det mesta tyder på att Socialdemokraterna får sju platser. Varför bedriver du ingen krysskampanj? undrar jag.

— Självklart vill jag ha personkryss! Men jag ogillar utvecklingen. Partierna sätter listorna och sedan ska man lämna det till väljarna att påverka listorna genom möjligheten att kryssa. Det ska komma underifrån och inte dirigeras från olika resursstarka intressen.

Men är det så illa? frågar jag.

— Inte överallt. Men det finns ju kandidater som har åtskilliga miljoner i kampanjkassan. Det är inte rimligt. Jag har inte sådana resurser till mitt förfogande. Istället säger jag: kryssa det namn vars åsikter du delar, och strunta i de flådiga kampanjerna.

— Tycker du att jag har vettiga åsikter, så kryssa mig.

Publicerad i Skånska Socialdemokratens webbversion

Regeringen vill vanligt folk illa

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens Folkblad 20140512
”De ersättningar man ger räcker inte ens till en grundläggande försörjning”, säger professor Tapio Salonen som är expert på de svenska trygghetssystemen. Det innebär ”över tid ett fattiggörande” av de här unga människorna, säger han. Det är fredagens Eko-nyheter och inslaget handlar om de 260000 (!) unga som inte får någon a-kassa, trots att de är arbetslösa och söker jobb.

Det här är människor som inte kan starta familj och som är ständigt utsatta för ekonomisk stress. Vi håller på att förlora en hel generation, tänker jag, stänger av radion och återgår till boken jag höll på att läsa: ”Reinfeldt-koden: Den ädla konsten att rasera den svenska modellen”, skriven av Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen och utgiven av Föreningen Ordfront. Den utkom i förra veckan och kan vara årets viktigaste politiska bok.

I ”Reinfeldt-koden” sätts enskildheterna in i en helhet. ”Fattiggörandet” av unga arbetslösa är inte olycksfall i regeringens arbete. Det är precis som med fattiggörandet av andra arbetslösa och sjuka, precis som med angreppen på kollektivavtalen och facket. Detta är en del i de Nya Moderaternas strategi.

Den syftar till att rycka undan mattan under den svenska modellens fötter, samtidigt som man låtsas som att man stärker denna modell. Tanken är att om modellen försvagas kommer den inte att kunna leverera trygghet, varvid stödet för modellen kommer att falla. Då minskar skatteviljan, människor kommer att börja leta efter privata lösningar och stödet för traditionell högerpolitik torde öka. På så sätt öppnas vägen för ytterligare skattesänkningar, privatiseringar och borgerligt maktinnehav.

Just detta argumenterade Reinfeldt öppet för som ung riksdagsledamot i boken ”Det sovande folket”, i vilken han påstod att svenskarna var hjärntvättade till att gilla gemensam välfärd. Men sådant vill inte folk höra. För vi svenskar gillar ju faktiskt offentlig välfärd, kollektivavtal och arbetsrätt – och vi är beredda att betala höga skatter för vår trygghet.

Detta förstod Reinfeldt, Littorin och Borg efter Moderaternas katastrofval 2002. Resultatet blev de ”Nya Moderaterna”. Strategin lades om, man ändrade sin framtoning och sade sig gilla sådant som moderater hade brukat ogilla. Plötsligt såg man moderater som intygade att de värnar om den svenska modellen, älskar kollektivavtalen, är för arbetsrätten och allt annat lustigt som de nuförtiden brukar haspla ur sig. Som bilförsäljare som vill sälja skrothögar med annonser för lyxbilar.

För det är bara ord. De måste, argumenterar författarna, dechiffreras för att vi ska förstå vad de menar. Det ser vi i regeringens faktiska politik. Det är en politik som håller på att förändra det svenska samhället i grunden.

För att visa detta isolerar författarna den svenska modellens fyra ben: arbetsmarknadsmodellen som baseras på jämstarka parter som agerar huvudsakligen utan statlig inblandning; socialförsäkringar som omfattar alla och som försäkrar individens inkomster vid sjukdom, arbetslöshet och pension; ett skattesystem som möjliggör ett skatteuttag som kan finansiera de stora välfärdsambitionerna; välfärdstjänster som produceras och finansieras gemensamt och fördelas efter behov.

Dessa ben har regeringen målmedvetet attackerat. Efter regeringsskiftet 2006 angreps facket omedelbart genom en politisk skatt på fackmedlemskap.

Det blev inte längre tillåtet att dra av kostnaden för medlemskap i fackförening. Man behöll dock avdragsrätten för företagarnas avgifter till sina organisationer.

Senare inskränktes strejkrätten så att facket inte längre kan kräva svenska kollektivavtal för alla.

A-kassan försämrades och blev väsentligt dyrare. Av de som tidigare arbetat heltid och blivit arbetslösa får i dag endast omkring var tionde ut 80 procent av tidigare inkomst. A-kassan är således inte längre en inkomstförsäkring.

Sjukförsäkringen inskränktes med nya stupstockar för långtidssjuka. Dödligt sjuka började avkrävas dödsdatum, svårt cancersjuka anmodades att arbeta. Samtidigt började välfärdens kärna ansättas – inte sedan krissaneringens djupaste år, 1997, har välfärden haft så få anställda per invånare som i dag.

Skatterna har sänkts med uppemot 150 miljarder kronor. Det är en större skattesänkning än den som Bo Lundgren utlovade inför valet 2002. Det är pengar som blivit över, nu när arbetslöshet och sjukdom betyder fattigdom och när besparingar i skolan och sjukvården tillhör vardagen.

De utlovade positiva effekterna har uteblivit. Jämfört med 2006 är arbetslösheten högre, sysselsättningsgraden är lägre, skolan är en katastrof och klyftorna skenar.

”Reinfeldt-koden” bör läsas av alla. För när man ser denna politiska helhet, så inser man att:

Vi har en regering som talar falskt när den säger en sak och gör en annan.

Vi har en regering som avskaffat vår trygghet – arbetslöshet och långvarig sjukdom innebär nuförtiden fattigdom.

Vi har en regering som inte bryr sig ett smack om de människor som den dömer till fattigdom.

Vi har en regering som inte bör få förnyat förtroende.

Ty den vill vanligt folk illa.

 

Utbudspolitik leder på sikt till högre jämviktsarbetslöshet

Vi får inte låta arbetslösheten falla för fort. Då blir det inflation. Så sade finansminister Anders Borg i förra veckan. Ett slag i ansiktet på Sveriges alla arbetslösa, svarade LO-basen Thorvaldsson.

Göran Perssons stora misstag under valrörelsen 2006 var att tona ner sysselsättningsfrågan. Det gav alliansen utrymme att argumentera för ”arbetslinjen”. Då, tidig vår 2006, var drygt 340 000 människor arbetslösa. När Anders Borg nu efter åtta år som finansminister säger att arbetslösheten inte får falla för fort är drygt 430 000 människor arbetslösa.

Borgs uttalande är ett klavertramp av stora mått som kan komma att få långtgående konsekvenser för regeringen, vars arbetslinjeretorik faller platt till marken.

Arbetslinjen centreras kring budskap om att alla ska arbeta och att alla ska arbeta så mycket som möjligt. Med arbetslinjen har följt en ny sorts politik, byggd kring en ekonomisk logik som vi inte sett tidigare i Sverige.

Alliansens uttalade målsättning har från dag ett i regeringsställning varit att sänka levnadsstandarden för dem som inte har arbete och öka levnadsstandarden för dem som har arbete.

Alla förändringar i socialförsäkringssystemen, arbetslöshetsförsäkringen och i skattesystemet har syftat till detta. Morötter åt de lyckligt lottade, piskor på de olyckligt lottades ryggar.

På fikonspråk har det hetat att man önskar öka arbetsutbudet, och det hela har paketerats som en mirakelkur mot arbetslöshet. Det har det inte varit. I stället har arbetslösheten stigit och stabiliserats på hög nivå.
Men regeringen har lovat, att även om vi inte ser några effekter i dagsläget, så kommer arbetslösheten att falla på några års sikt. Så har de sagt i åtta år nu. Finansministern har säkert inte ändrat uppfattning, men hans uttalande i förra veckan gör tydligt att sysselsättningen inte är prioriterad. Därmed bryter regeringen det underförstådda avtal som den gjort med svenska folket: accepterar ni vår politik för ökade klyftor, så lovar vi låg arbetslöshet.

Nu kommer väljarna att ställa frågor: Om det är så att finansministern anser att en viss mängd människor måste vara arbetslösa för att hålla inflationen i schack, vad menas då med arbetslinjen? Ska inte alla arbeta? Har en del till uppgift att vara inflationsdämpare?

Och om det är så att finansministern önskar att arbetslösheten förblir på en hög nivå, hur rimligt är det då att pressa ned de arbetslösas levnadsstandard?

De över 400 000 människor som är ­arbetslösa kan ju ändå inte förvänta sig arbete inom en snar framtid.
Men varför oroar sig Borg för inflationen? Finansdepartementet räknar med att inflationen förblir långt under inflationsmålet de närmsta åren. Ett möjligt svar är att den politik som han för gör ekonomin mer inflationsbenägen på sikt.

Utbudsstimulerande politik har nämligen olika effekter beroende på tids­horisont. På kort sikt dämpar den inflationen genom att pressa ned kostnaderna för att anställa och på något längre sikt genom att pressa ned lönetillväxten.

Jobbskatteavdraget syftar till att sänka löneanspråken, den sänkta a-kassan syftar till att sänka lägstalönerna och riktade åtgärder, såsom sänkta arbetsgivaravgifter för unga, syftar till att minska de omedelbara kostnaderna för företagen.

Det finns emellertid två problem med detta. För det första har Sverige inte ett utbudsproblem. Utbudet av arbetskraft är stort. Det grundläggande problemet är bristen på efterfrågan. Detta är skälet till att arbetslösheten förblir hög, trots alla utbudsstimulerande åtgärder.

Troligen spär utbudsstimulerande politik rentav på arbets­lösheten, eftersom arbetskrafts­utbudet ökar i ett läge då efterfrågan på arbetskraft är förhållandevis lågt.

För det andra har ­utbudsstimulerande politik negativa effekter på den långsiktiga produktivitetstillväxten. Låg lönetillväxt minskar företagens incitament att rationalisera produktionen. Så om man för en politik som håller nere lönekostnaderna och stimulerar vissa låglönebranscher – såsom rut-avdraget gör för städbranschen och den sänkta krogmomsen gör för restaurangbranschen – då minskar omvandlingstrycket i ekonomin.

Effekten blir att rationaliserings­takten minskar och därmed faller produktivitetstillväxten, vilket är det samma som att vår gemensamma kaka växer långsammare. Alla vet att det är svårare att dela på en liten kaka än på en stor. Det blir helt enkelt svårare att jämka samman löntagarnas och kapitalägarnas inkomstanspråk. Därmed blir ekonomin mer inflationskänslig.

Den typ av utbudsstimuler­ande politik som regeringen för har således diametralt ­motsatta ­effekter på kort och lång sikt. På kort sikt dämpas inflationen, på lång sikt höjs den ­arbetslöshetsnivå som krävs för att stabilisera inflationen. Därför är Borg så orolig för ­inflationen och därför sätts de arbets­lösa inte i ­arbete. De arbetslösa har redan en uppgift i Borgs Sverige. De ska dämpa inflationen.

Bermudez-Svankvists misslyckande, är regeringens misslyckande

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20130902

Jag blir inte förvånad om vi om några år ser tillbaka på Angeles Bermudez-Svankvists fall och tänker: detta var vändpunkten. Det var då det vände i det sällsamt sorgliga mellanspelet i svensk historia då en statsminister, utan att darra på manschetten, kunde hävda att det rådde ”arbetslinje” och att hans politik var framgångsrik, samtidigt som arbetslöshetstalen var bland de högsta som uppmätts i modern tid.

Regeringens politik är uppbyggd kring ”arbetslinjen”. Som mycket annat i Nymoderaternas retorik handlar det om stöldgods som fyllts med nytt ideologiskt innehåll. Den traditionella svenska modellen byggde nämligen just på en ”arbetslinje”. Det var inte Reinfeldt, Littorin och Borg som hittade på denna. Det var Erlander, Rehn och Meidner.

Den svenska modellen utgick från att full sysselsättning var möjligt. Det var en politik som vävdes kring föreställningar om arbetets värde och personliga plikter – att den som kan arbeta, har en skyldighet att arbeta. Under fyra decennier, fram till början av 1990-talet, var den fulla sysselsättningens arbetslinje den svenska modellens signum.

Är det till detta som vår högerregering vill åter? Det låter så när dess företrädare angriper Socialdemokraterna för att ha svikit dessa gamla ideal och påstår att den politik som högern nu står för, är den som Socialdemokraterna stod för förr.

Men vad de inte säger är att den fulla sysselsättningens arbetslinje och den moderata arbetslinjen bygger på olika politiska filosofier. Medan den förra betraktade arbetet både som en rättighet och en plikt, betraktar den senare arbetet enkom som en plikt. Medan den fulla sysselsättningens arbetslinje mobiliserade alla samhällets resurser för att skapa arbete till alla, lägger den moderata arbetslinjen hela ansvaret på individen. Medan den fulla sysselsättningens arbetslinje såg ett samhälleligt misslyckande i en arbetslös människa och därför tillsåg att det fanns tillräckliga skyddsnät, ser den moderata arbetslinjen en lat människa som ska drivas ner i fattigdom och förnedras i meningslösa åtgärder.

Det var denna politik som Angeles Bermudez-Svankvist blev högste administratör för när regeringen utsåg henne till generaldirektör för Arbetsförmedlingen.

Under hennes ledning störtdök allmänhetens förtroende för Arbetsförmedlingen. Den är nu, enligt Sifo, den myndighet som allmänheten har lägst förtroende för. Kritiken är massiv. Som när Riksrevisionen i våras levererade en bredsida och konstaterade att 40 procent av de unga som varit inskrivna vid arbetsförmedlingen aldrig fått några tips på jobb eller praktik att söka.

Istället har Fas 3 blivit Sveriges största arbetsgivare och miljard efter miljard har runnit ut från Arbetsförmedlingen till privata jobbcoacher, där inslagen av skojeri är markant. Som att behandla arbetslösa med healing, terapi, ”neurolingvistisk programmering” och hypnos.

Angeles Bermudez-Svankvist kan bara ses som en katastrof. Men tills nyligen var hon en av regeringen högt uppskattad katastrof. Hon genomförde regeringens politik. Med ideologisk övertygelse gick hon in för sin uppgift. ”Jag har med stolthet burit mitt uppdrag och fullföljt uppdragsgivarens utbudsstimulerande reformpolitik”, deklarerade hon trotsigt i sitt avskedsbrev.

Utbudsstimulerande politik är ekonomjargong. Det betyder att om man gör arbetslösa fattiga, så kommer de att skaffa sig ett jobb, ty arbetslöshet är egentligen frivillig. Detta är kärnan i den moderata arbetslinjen. Hypnos och terapi av arbetslösa framstår som logiskt. Det är de arbetslösa som det är fel på, inte på samhället. Alltså kan det individuellt störda beteendet som ligger i diagnosen arbetslöshet behandlas bort. Möjligen kan man vara kritisk mot att behandlingsmetoderna ibland är rent hokuspokus, men inte mot själva utgångspunkten att behandla arbetslösa och inte arbetslösheten. Det var denna ”reformpolitik” för en ny arbetslinje, som Angeles Bermudez-Svankvist anmälde sig som frivillig att genomdriva för regeringens räkning. ”Hon är störtskön”, sade dåvarande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och befordrade henne långt över hennes kompetens.

Hennes misslyckande är därför också ett misslyckande för regeringen.

Regeringen har nu förlorat sin viktigaste och mest ideologiskt övertygade myndighetschef. Detta sker i ett läge då det framstår som allt tydligare att regeringens hela jobbpolitik – inte endast hur den styrt arbetsförmedlingen utan allt det som den gått till val på två gånger – är ett kapitalt misslyckande. Trots alla miljarder som gått till skattesänkningar, trots att arbetslöshet idag betyder fattigdom, trots alla hypnotisörer, healare och neurolingvistiska programmerare som Arbetsförmedlingen anlitat, trots all denna ”reformpolitik”, så biter sig massarbetslösheten fast.

Men när jag tänker på det, måste man väl sitta i regeringen eller vara generaldirektör för Arbetsförmedlingen för att bli överraskad av att denna ”reformpolitik” inte ger resultat.

Har vi råd att avstå sex timmars arbetsdag?

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130527

På Miljöpartiets kongress i helgen debatterades arbetstidsförkortning. Kongressen körde över partiledningen, som inte ville ha något tydligt ställningstagande. Det var klokt av kongressen. Sänkt arbetstid är den stora framtidsfrågan. Det är inte bara ekonomiskt smart att sänka arbetstiden, utan det är också en fråga om hur vi vill leva våra liv – och om vilka förutsättning att leva sina liv som vi ger våra barn och barnbarn.

Det har gått fyra decennier sedan normalarbetsveckan förkortades till 40 timmar. Men varför ska vi just ha åtta timmars arbetsdagar? Varför inte tio eller sex eller fyra timmar? Det finns faktiskt inget bra svar på detta. Annat än att vi tycker att det är normalt.

Trenden de senaste två decennier är att de som har jobb, arbetar allt mer samtidigt som antalet arbetslösa ökar. Om vi idag hade delat på jobben i samma utsträckning som i början av 1990-talet, skulle omkring 200 000 arbeten skapas. Nästan hälften av arbetslösheten skulle utraderas. Med det skulle följa jämlikare inkomstfördelning och då låginkomsttagare konsumerar en större del av sin inkomst än människor med högre inkomster, skulle effekten bli en ekonomisk stimulans med åtföljande högre kapacitetsutnyttjande och därmed ytterligare ökning av sysselsättningen. Att dela på jobben är ekonomiskt klokt och moraliskt rätt.

I ett längre perspektiv öppnas dörren till djupare frågeställningar. Vi blir allt mer produktiva. Så produktiva har vi blivit att vi idag endast skulle behöva arbeta drygt halva veckan för att producera den levnadsstandard som vi hade i början 1970-talet, vid tiden för den senaste arbetstidsreformen. Idag skulle vi inte nöja oss med den levnadsstandarden, men förr eller senare måste vi ställa oss frågorna: när har vi fått tillräckligt? Är det en naturlag att vår stund på jorden ska bestå av arbete?

Detta var frågor som John Maynard Keynes – 1900-talets största ekonom – ställde redan 1930 i en liten essä med titeln The Economic Possibilities of our Grandchildren (Våra barnbarns ekonomiska möjligheter).

Frågor om livets mening ställer inte ekonomer nu för tiden, men det borde vi göra. Politiker också för den delen.

”Jag ser fram emot”, skrev Keynes ”den största omvälvningen någonsin för mänsklighetens materiella villkor inom en inte alls avlägsen framtid”. Det som gjorde honom så exalterad var insikten om att mänskligheten för första gången var på väg att lösa ”det ekonomiska problemet”. Med detta avsåg han avlägsnandet av det hot som människan alltid stått inför – svältdöden.

Men mer än så. Inom ett sekel skulle inte bara människors grundläggande behov kunna tillfredsställas, utan hon skulle ha tillräckligt med materiella ting. Människan skulle successivt kunna frigöra sig från arbetet. Keynes såg framför sig samhällen där invånarna arbetar tre timmar om dagen, och istället ägnar sig åt livets goda – konst och vänner, studier och vetenskap, snarare än ständig jakt på ökad materiell konsumtion.

Att Keynes tänkte sig att detta skulle ta ett sekel, berodde enligt hans levnadstecknare, Robert Skidelsky, på att han utgick från den engelska borgarklassens levnadsstandard. Med en rimlig produktivitetstillväxt skulle, räknade han fram, den genomsnittliga standarden för befolkningen, kunna höjas till denna nivå inom ett sekel. Då skulle vi ha tillräckligt.

Men Keynes underskattade en faktor: människans hunger efter nya prylar och nya upplevelser. Den engelska borgarklassen konsumerade inga platt-tv-apparater eller flygresor till Thailand. Därför tycker vi inte att vi har tillräckligt – trots att vår genomsnittliga levnadsstandard i Sverige är mer än sex gånger så hög som när Keynes skrev sin essä.

Frågorna om arbetstid och konsumtion har emellertid för länge sedan upphört att röra sig om privat-existentiella grubblerier, och övergått till att bli en existentiell fråga långt bortom våra egna uppfattningar om vad som är det goda livet och om när vi har tillräckligt med materiella ting.

Om vi fortsätter så här – och mycket tyder på att vi kommer att fortsätta så här – kan eftervärldens dom komma att bli, att under några decennier lyckades mänskligheten lösa ”det ekonomiska problemet”, men vår hunger efter fler prylar gjorde att vi inte förmådde bromsa och omsätta vårt teknologiska framåtskridande i mindre arbete. Resultatet blev att vi återskapade det urgamla ekonomiska problemet så att det åter blev en realitet för våra barnbarn, som vi dömde att leva i misär i ett ödelagt ekosystem.

Därför är arbetstidsfrågan en för viktig fråga för att leva främst i Miljöpartiet. Arbetstidsförkortning borde vara Socialdemokraternas främsta fråga.

Som nutida betraktare avundas jag Keynes. Den tillförsikt som han kände inför mänsklighetens framåtskridande, kan inte jag känna. Den moderna tillväxten, vår konsumtion som är direkt sammanlänkad med att vi väljer att ta ut produktivitetstillväxt i ökad inkomst snarare än i mer fritid, håller på att förtära jordklotet och ödelägga livsbetingelserna för våra barnbarn.

Vi vet att det är så här. Det är dags att vi tar vårt ansvar.

Dags att reglera arbetskraftsinvandringen

I torsdags diskuterades frågan om arbetskraftsinvandring i Riksdagen. Bakgrunden var bland annat den senaste skandalen med arbetare från Kamerun som arbetat under slavlika förhållanden med att plantera träd. Regeringen fann det för gott att slå på reträtt och lova förändringar. Men någon återgång till den prövning gentemot arbetsmarknadens behov som rådde tidigare blir det inte. Det är illa. Ekonomiskt därför att man inte kan motivera arbetskraftsimport i ett läge av massarbetslöshet. Politiskt därför att den konkurrens som följer i spåren av arbetskraftsimport skapar de sociala förutsättningarna för partier som Sverigedemokraterna.

Det är en märklig utveckling som skett i svensk invandringspolitik. Samtidigt som Sverige har fått en av världens mest liberala lagstiftningar kring arbetskraftsinvandring, har under de senaste två decennierna murarna mot flyktingar byggts allt högre: hårdare asylkriterier, utvidgat s k transportörsansvar för flygbolag och mer frekvent användning av visum med det uttalade syftet att förhindra flyktingar från att söka asyl. Flygbolagens personal agerar numera svensk gränspolis och stoppar papperslösa som istället i praktiken blir hänvisade till flyktingsmugglarna, som bedriver sin verksamhet på nästan industriell nivå. Invandringspolitiken är ställd på huvudet – det är ju asylrätten som är viktig att försvara, inte arbetskraftsinvandringen. Men på något sätt klarar sig vår regering förhållandevis bra, trots att den försvarar arbetskraftsinvandringen men trampar på asylrätten.

När arbetskraftsinvandringen liberaliserades 2008 var det främsta argumentet att Sverige har brist på nyckelkompetenserMen med facit på hand vet vi nu att uppskattningsvis 65 procent av arbetskraftsinvandringen handlar om vanliga LO-yrken med redan hög arbetslöshet. Effekten har blivit en löne- och villkorsdumpning där importerad arbetskraft ställs mot inhemsk och där de som ställer högst krav får gå hem. Bemanningsföretag som kanaliserar arbetskraftsimport, har gjort till sin affärsidé att erbjuda billigare arbetskraft än den inhemska. Något som arbetarna på Scan i Kristianstad fick erfara i höstas. De fastanställda blev uppsagda, medan de som importerats via ett bemanningsföretag fick stanna. Dessa i huvudsak polska slaktare har inte någon särskild kompetens som de fastanställda saknar. Den enda skillnaden är att de är mer utsatta och därför kan förmås arbeta tills de spyr av utmattning och till väsentligt lägre löner.

Men enligt förespråkarna, som föredrar att röra sig på de högre abstraktionsnivåerna så att de slipper konfronteras med de konkreta effekterna av sin politik – exploatering, arbetsskador, svältlöner – är det fel att resonera så här. Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson, Maria Ferm, skrev exempelvis i en artikel i Sydsvenska Dagbladet för en tid sedan, att eftersom kakan växer när vi blir fler, så påverkas inte arbetslösheten. Men idag kan inte den inhemska efterfrågan ens suga upp den inhemska arbetskraften. Att arbetskraftsinvandring skulle generera en tillräcklig ökning av konsumtion och investeringar så att det inte blir någon undanträngning av inhemsk arbetskraft finner jag högst osannolikt.

Det vore därför inte orimligt att återgå till en modell där arbetskraftsinvandringen prövas gentemot behoven på den svenska arbetsmarknaden. Men egentligen är frågan större än så och borde också handla om EU:s inre marknad. Vi skulle, likt Storbritannien, behöva starta en process för att omdefiniera hela vår relation till EU. Lagkomplexen kring bemanningsföretag, fri rörlighet av tjänster, utstationeringsregleringarna och konflikträtten behöver ses över för att stoppa utvecklingen mot löne- och villkorsdumpning.

Slutligen. Frågan måste också ses utifrån ett socialt och politiskt perspektiv.  På en arbetsmarknad som präglas av konkurrens och villkorsdumpning och där importerad arbetskraft ställs mot inhemsk – som fallet är på Scan i Kristianstad – uppstår en politisk sprängkraft som kan bli svår att hantera.  För låt oss ponera att Maria Ferm har rätt, att det inte sker någon undanträngning totalt sett, att nya jobb skapas i samma utsträckning som arbetskraften växer till följd arbetskraftsinvandring. Spelar det någon som helst roll för den uppsagda Scanarbetaren eller byggjobbaren som inte kan konkurrera med de löner som bemanningsföretagen betalar till sina importerade arbetare? De har ändå inget jobb att gå till. Politikerna kan säga till dem att de inte ska rikta sin ilska mot andra jobbare, utan mot de skrupellösa arbetsgivarna. Vi får hoppas att det budskapet går fram. Men vi kan inte heller blunda för att en mylla har skapats, i vilken fascistiska idéer, som knappast ens skulle ha kunnat gro för tjugo år sedan, nu växer sig starka nog att nå riksdagen. Situationen på arbetsmarknaden, på arbetsplatserna, den tilltagande konkurrensen och tjugo år av massarbetslöshet tillför, tror jag, väsentliga mängder näring till denna mylla.

Ekonomisk politik för full sysselsättning

Socialdemokraterna nystartar igen – för vilken gång i ordningen kommer väl ingen ihåg. Nu är det i vart fall den ekonomiska politiken som ska rannsakas. Och partistyrelsen börjar nästa fredag med att diskutera jobbpolitiken.

Det är rätt ände att börja i. Sveriges huvudsakliga ekonomiska problem är att vi sedan två decennier har massarbetslöshet. Men tyvärr vill inte socialdemokraterna se det uppenbara – att massarbetslöshetens återkomst sammanfaller med införandet av inflationsmål i penningpolitiken och med överskottsmål i finanspolitiken.

Diagrammet härintill illustrerar vad som har hänt. Något förenklat kan man säga att för att arbetslösheten ska hållas under 4 procent krävs att lite över 20 procent av BNP under en följd av år används till investeringar. Sedan 1991 har investeringarna endast under ett år nått upp till den nivån. Relationen mellan investeringar och arbetslöshet är ett av de starkaste samhällsekonomiska samband som finns. Och det är inte endast den faktiska arbetslösheten utan också den s k jämviktsarbetslösheten som styrs av investeringstakten. Nationalekonomer i mittfåran påstår något annat – nämligen att jämviktsarbetslösheten styrs av sånt som generositeten i a-kassan. Jag vet det, men det stämmer inte. Deras modeller klarar inte ett empiriskt test där också investeringar inkluderas.

Hur hänger då detta samman med den ekonomiska politiken? Jo, för det första. Inflationsmålet infördes i den felaktiga förvissningen om att penningpolitiken inte kunde påverka jämviktsarbetslösheten. Därför kunde man likagärna inrikta den helt på att bekämpa inflationen. Men räntan påverkar investeringstakt

en, och om räntesättningen bestäms av ett inflationsmål är risken stor att räntan sätts för högt, så att investeringstakten pressas ner. När det sker, så ökar jämviktsarbetslösheten. En stram penningpolitik som tar sikte på ett inflationsmål blir därmed självförstärkande. Den skapar en svältfödd ekonomi som låses fast i hög arbetslöshet och låg inflation. Det är precis vad som har hänt sedan 1990-talet.

För det andra. Kombinationen av överskottsmål för finanspolitiken och att man inte skiljer på investeringar och konsumtion, gör att den offentliga sektorn underinvesterar. Det har som ekonomen Jan Edling underströk i sitt anförande på socialdemokraternas ekonomiseminarium i veckan långsiktiga effekter på den svenska tillväxten och på konkurrenskraften. Men det har oc

kså ett direkt samband med den höga svenska jämviktsarbetslösheten. Om man antar att det historiska sambandet mellan investeringar och jämviktsarbetslöshet även gäller i framtiden, så skulle exempelvis 35 miljarder – det motsvarar ungefär hälften av jobbskatteavdragen – i ökade offentliga investeringar i järnvägar, vägar och i bostadsbyggande inte endast göra Sverige mer konkurrenskraftigt och öka effektiviteten i ekonomin, utan också och till skillnad från jobbskatteavdraget sänka jämviktsarbetslösheten. Den skulle falla med drygt 1 procentenhet.

Jag är inte ensam om att argumentera så här. Det finns en växande nationalekonomisk litteratur i en keynesiansk tradition, som understryker sambandet mellan låga investeringar, inflationsbekämpning och hög arbetslöshet. Så om socialdemokraterna men

ar allvar när de talar för full sysselsättning, måste de börja ta till sig denna forskning och teori. De måste förstå att det faktiskt finns en modern nationalekonomi där ute, som ger forskningsstöd, teoretiskt och empiriskt, för en socialdemokratisk politik för full sysselsättning. Det finns en annan väg. Det finns alternativ. Men då måste man slakta de heliga kor i penning- och finanspolitiken som man födde upp på 1990-talet.

Publicerad i Västerbottens Folkblad 20120310

Länk: http://www.folkbladet.nu/288011/2012/03/10/s-maste-slakta-heliga-kassakossor

Försämrad A-kassa ger inte lägre arbetslöshet

Tony Johansson & Josef Taalbi

I sitt tal inför det socialdemokratiska förtroenderådet ställde Mona Sahlin sysselsättning mot en generös arbetslöshetsförsäkring. ”Fler jobb går före större ersättningar”, sa hon. Den borgerliga regeringen brukar argumentera på ett liknande sätt. Men det finns inget sådant samband. Ska arbetslösheten kunna sänkas, är det snarare den ekonomiska politiken, i synnerhet penningpolitiken, som måste förändras, menar Tony Johansson och Josef Taalbi.

Ofta sägs det att det finns ett vetenskapligt stöd för att sänkta ersättningar leder till lägre arbetslöshet. Regeringen brukar hänvisa till OECD:s Employment Outlook 2006, vars slutsats var att tio procentenheter lägre genomsnittlig arbetslöshetsersättning ger 1,2 procentenheter lägre jämviktsarbetslöshet (jämviktsarbetslöshet, eller NAIRU, är den nivå på arbetslöshet som krävs för att inflationstakten inte ska öka). Vi har därför granskat beräkningarna, datamaterialet och studien som låg till grund för OECD:s slutrapport.

Håller inte en granskning

Först kan vi konstatera att det inte finns något kausalt samband i OECD:s data mellan arbetslöshetsförsäkringens generositet och konventionellt mätt jämviktsarbetslöshet eller faktiskt arbetslöshet. Man måste använda avancerade multivariata tidsserieregressioner och ett teoretiskt tveksamt mått för jämviktsarbetslösheten, för att få fram OECD:s resultat. Men i detta sammanhang anser vi att en bra tumregel för samhällsekonomiska samband är att syns det inte med blotta ögat, så finns det sannolikt inte. OECD:s ekonomer medger vidare att deras modell inte kan förklara den svenska arbetslöshetsutvecklingen. ”De institutioner som här behandlas… förmår inte fånga de i hög grad landspecifika faktorer… som orsakade skiftet uppåt i arbetslöshet”, skriver de båda ekonomer som författade underlagsstudien till denna del av OECD:s slutrapport med anledning av 90-talskrisen. De använder därför en särskild matematisk metod som gör att när de testar sambanden, bortser de från ökningen i den svenska arbetslösheten i början av 90-talet. Alltså just det som vi vill ha svar på, besvaras inte. Detta framgår dock inte i OECD:s huvudrapport.  Men problemen är större än så. För när vi upprepar regressionerna visar det sig att med små förändringar i metod, landgrupp och modellspecificering, varierar effekten av arbetslöshetsförsäkringens generositet från den höga nivå som OECD rapporterar till ingen effekt alls. På ekonomjargong skulle detta heta att estimaten inte är robusta. Eller i klartext: OECD:s data ger inte stöd för att generös a-kassa leder till högre arbetslöshet.

Keynes förklaring gäller än

Skälet till att estimaten är så känsliga är att arbetslösheten drivs av andra faktorer, som OECD inte tar med i sin modell. En av dessa faktorer är investeringarna, det vill säga den faktor som Keynes pekade ut. Det kan tyckas märkligt, men saken är att den teori som OECD utgår ifrån, antar att investeringar i fabriker och maskiner inte påverkar jämviktsarbetslösheten. Vi invänder att detta är en empirisk fråga, inte en teoretisk, och när vi för in en variabel för investeringstakten i OECD:s dataset visar det sig att detta är den enskilt viktigaste faktorn. En procentenhet högre tillväxttakt i nettokapitalstocken (det samlade värdet på fabriker, maskiner etc), sänker jämviktsarbetslösheten med upp till 2,5 procentenheter i genomsnitt.

Dessutom blir sambandet mellan arbetslöshetsersättningen och jämviktsarbetslösheten negativt för Västeuropa. Det är alltså tillväxten i kapitalstocken som styr jämviktsarbetslösheten och när man kontrollera för denna bidrar en generös arbetslöshetsersättning till att sänka jämviktsarbetslösheten.

En ny penningpolitik

Jämviktsarbetslösheten drivs sålunda neråt av ökade investeringar. Så genom att stimulera fram nya investeringar kan arbetslöshet och inflationstryck sänkas samtidigt. Man kan också uttrycka det som så, att det finns en Phillipskurva (den makroekonomiska graf som visar sambandet mellan inflation och arbetslöshet) för varje nivå på kapitalstocken. En större kapitalstock skiftar Phillipskurvan inåt och gör det möjligt att förena lägre arbetslöshet med lägre inflation.

Detta har bäring på frågan om inflationsnormen för penningpolitiken. En penningpolitik som syftar till att pressa ner inflationen genom höga räntor, stryper investeringsaktiviteten (vilket minskar tillväxten i nettokapitalstocken), och riskerar därför skifta Phillipskurvan utåt, så att den nivå av arbetslöshet som krävs för att stabilisera inflationen ökar. Inflationsbekämpning riskerar på sikt att öka det inflationstryck som följer av låg arbetslöshet.

Och detta är vad som har hänt i Sverige. Inflationsnormen som infördes 1993, introducerades med en veritabel chockterapi för att bringa ner inflationsförväntningarna, vilket gjorde att arbetslösheten stannade kvar på en hög nivå. Från 1999 normaliseras räntepolitiken. Den räntepolitik som därefter kom att föras får betraktas som nödvändig, givet inflationsnormen, även om man kan invända att den också så betraktad tidvis har varit aningen för stram. Arbetslösheten stabiliseras i intervallet 6-8 procent. Detta säger oss att en långsiktigt lägre arbetslöshet sannolikt inte är möjlig, med den penningpolitik som följer av inflationsnormen.

Inflationsnormsbaserad penningpolitik präglas alltså av en olämplig kortsiktighet. Detta gäller uppenbarligen under krisperioder, då en för stram penningpolitik riskerar att slå ut långsiktigt hållbar produktionskapacitet och skapa så kallade hysteresis i arbetslösheten. Båda effekterna höjer långsiktig jämviktsarbetslösheten och skapar ett ökat inflationstryck vid varje arbetslöshetsnivå. Därför ser vi idag med oro på riksbankens snabba upptrappning av räntan.

Men det gäller också under mer normala ekonomiska förhållanden, då en penningpolitik som stimulerar till nyinvesteringar är att föredra, även om det sker till priset av kortsiktiga fluktuationer i inflationstakten. Investeringar i nya produktionsprocesser och ny teknologi har nämligen på sikt förtjänstfulla effekter på prisbildningen och innebär som regel lägre priser och ökad konkurrens.

Istället för en penningpolitik som ensidigt fokuserar på inflationen, bör därför de samhällsekonomiska målen för penningpolitiken breddas. Riksbanken ska kunna frångå inflationsmålet för att skapa förutsättningar för tillväxt och full sysselsättning, vilka bör upphöjas till med inflationsnormen likvärdiga målsättningar.

En invändning mot vårt resonemang är att bostadsmarknaden är särskilt känslig för lägre räntor. Detta problem måste tas på största allvar, men vice riksbankschef Lars E O Svensson har en poäng när han säger att finansinspektionen är bättre lämpad att hantera bostadsmarknaden än vad riksbanken är. Vi kan också räkna med att många nya idéer på hur bostadsmarknaden ska hanteras i lågräntesituationer lär komma, eftersom detta är en aktuell problematik i de euroländer som växer snabbare än eurogenomsnittet. I vilket fall kan inte bostadsmarknaden hanteras av penningpolitiken, med mindre än att sysselsättning och tillväxt offras.

Vår slutsats är att full sysselsättning är oförenligt med dagens penningpolitik. Så om socialdemokratin menar allvar med talet om full sysselsättning, måste den verka för en ändring av riksbankens målsättningar.

Publicerad i Efterarbetet 20101223

Efter Laval: Facket vid ett vägskäl

Arbetsdomstolens (AD) dom i Lavalmålet markerar slutpunkten i en fem år lång tvist. Facket döms att betala skadestånd och Lavals rättegångskostnader. Facket ska ha brutit mot EU:s regler om fri rörlighet. Men brottet är solidaritet, och domen är en klassdom.

Byggnads Hans Tilly har rätt när han säger att domen strider mot sunt förnuft. Domstolen bedömde 2004 att de stridsåtgärder som Byggnads vidtagit var lovliga, men kräver nu att facket ändå ska betala skadestånd, trots att de bara har följt svensk lag och AD:s beslut. AD tycks också mena att facket borde ha förstått vad EG-rätten innebär, men sanningen är ju att AD inte heller förstod detta. Det var därför som EG-domstolen kopplades in.

EG-domstolen, vars besked kom 2007, olagligförklarade centrala delar av den svenska strejkrätten och deklarerade att samma villkor inte ska gälla alla arbetare. Och i linje därmed har regeringen föreslagit att apartheid ska införas på arbetsmarknaden från och med nästa år. Utländska arbetare som är stationerade i Sverige ska inte ha samma rättigheter som svenska arbetare, och facken förbjuds att tvinga fram fullständiga svenska villkor för dessa arbetare.

Huvudfrågan är därför inte skadeståndet och faktiskt inte heller regeringens förslag som anpassar svenska regler till EU-lag. Istället är och förblir grundproblemet EU som fungerar som en kapitalets murbräcka. Brysselbyråkrati, EU-lag och jurister utan demokratiskt mandat maler nu i snabb takt sönder de regleringar som arbetarrörelsen tillkämpat sig i en sekellång kamp.

Arbetsgivarna, som genom sitt ägande av företagen redan har en stark maktställning, stärks ytterligare av en borgerligt dominerad europeisk dimension och av EU-lagar i vilka kapitalets rättigheter har företräde framför arbetarnas rättigheter. EU-medlemskapet har i grunden förändrat maktförhållandet mellan arbete och kapital i Sverige.

Men det var inte detta svenskarna röstade för 1994. Vi lovades av en enig ja-sida att strejkrätten, de fackliga rättigheterna och den svenska arbetsmarknadsmodellen var fullt förenliga med EU-lag. Utan detta löfte skulle arbetarrörelsens ledning aldrig ha tagit ställning för svenskt inträde.

Nu vet vi att EU-medlemskapet är oförenligt med grundläggande fackliga rättigheter. Med Lavalprocessen tvingar EU den svenska arbetarrörelsen att göra ett val mellan att fullfölja sitt historiska uppdrag som är att försvara löntagarnas rättigheter och att stödja fortsatt EU-medlemskap. Arbetarrörelsen står vid ett vägskäl, och det är hög tid att ställa frågan: hur många av våra historiska segrar, våra fackliga och sociala rättigheter, är vi beredda att offra för fortsatt medlemskap?

För mig gick gränsen vid strejkrätten. Jag tycker att Sverige bör lämna den Europeiska unionen

Publicerad i SKD 20091204

Bra att Försäkringskassan stäms

Diskrimineringsombudsmannen har stämt Försäkringskassan för fyra fall av könsdiskriminering. Det handlar om gravida kvinnor med allvarliga besvär som nekats sjukpenning.

I korthet hävdar Försäkringskassan att ”normala” besvär som orsakats av graviditet inte ger rätt till sjukpenning. Man hänvisar till förarbetena till 1962 års lag om allmän försäkring, vilka innehåller uttalanden, en del från 1940-talet, om vad som utgör sjukdomstillstånd. Bland dessa 60 år gamla dammiga uttalanden har Försäkringskassans paragrafryttare funnit att endast onormalt kropps- och själstillstånd som inte beror på den normala livsprocessen ska betraktas som sjukdom. Då graviditet är en del av den normala livsprocessen (för kvinnor) kan inte ”normala” besvär som orsakas därav utgöra sjukdomstillstånd.

Alltså, om du är full och går och ramlar och får ryggskott, då kan du beviljas sjukpenning (alldeles oavsett om din bläcka är en del i din normala livsprocess). Men om du är kvinna som till följd av graviditet får ett likadant ryggskott, då upphör plötsligt sjukförsäkringen att gälla. Samma symptom, samma besvär, samma nedsatta arbetsförmåga ger i det ena men inte i det andra fallet rätt till sjukpenning.

En av dem som nu stämmer Försäkringskassan var så dålig att hon inte ens kunde klä på sig själv, men jobba kunde hon, ansåg Försäkringskassan. I alla andra situationer skulle sjukpenning ha beviljats. Men trots – eller faktiskt p g a – att endast kvinnor särbehandlas så här, är det inte könsdiskriminering, enligt Försäkringskassan, eftersom besvären följt av graviditet och graviditet är en del av att vara kvinna och det är ju inget försäkringskassan kan ändra på. Glasklart, eller hur?

I de halvsekelgamla uttalandena om vad som är sjukdomstillstånd, finns naturligtvis ett underförstått antagande och det är att en kvinna kan försörjas av sin man. Det var den normala uppfattningen i slutet av 1940-talet, men när Försäkringskassan väljer att grunda sina beslut på 60 år gamla uttalanden, väljer den också att göra sig till megafon för en kvinnosyn som hör det förgångna till: en gravid kvinna kan försörjas av sin man, annars får hon och familjen ta konsekvenserna med ekonomisk ruin.

Tyvärr är Försäkringskassans behandling av gravida endast ett av många exempel på hur denna myndighet tycks se som sin främsta uppgift inte att administrera ett rättvist och jämlikt försäkringsskydd, utan att se till att människor utestängs från försäkringen. Orsaken är att ett marknadsekonomiskt tänkande förts in i den svenska välfärdens kärna. Men där bakom finns politiska beslut och snålhet.

Så vill vi ha slut på det oförskämda och för en välfärdsstat rentav genanta skicket att inskränka gravida kvinnors försäkringsskydd är det politikerna som ska ansättas. Men i väntan på att politikerna vaknar får vi hoppas att försäkringskassan fälls.

Publicerad i SKD 20091022

Littorin och slaveriet

De är nu åter hemma. Utblottade, skuldsatta, med sin mark pantsatt och med osäker framtid – dessa thailändska bärplockare som under slavliknande former arbetat i de svenska skogarna.

Ingen tar ansvar i denna skandal. Men det finns en lösning – reglera bärplockning på samma sätt som alla andra branscher!

Denna bransch omgärdas nämligen av särskilda regler, som upphäver den bestämmelse som annars gäller och som kräver att arbetstillstånd endast beviljas en utlänning som har en anställning som ger minst 13 000 kronor i månaden.

Det är denna tre år gamla specialregel som gjort följande konstruktion möjlig: de thailändska bemanningsföretagen lovar bärplockarna att de kan tjäna 60 000 kronor på ett par månaders arbete i Sverige, men då måste de först betala 15000 kronor eller mer till dessa företag – pengar som de flesta tvinga låna. De svenska bäruppköpare lovar att köpa de bär som plockas, men säger inget om till vilket pris. I Sverige har arbetarna stora utlägg för uppehälle och resor, vars omfattning de inte känt till innan de reste. Bärplockarnas förhandlingsposition vad gäller kilopriset gentemot de svenska bäruppköparna är förstås mycket svag.

Väl på plats i Sverige, blir det uppenbart att de inte är garanterade någonting, oavsett hur mycket de arbetar. Många har inte ens kunnat täcka sina kostnader. Man måste kunna plocka 100 liter om dagen i två månader för att gå runt, vilket skulle vara svårt även om det vore rikligt med bär.

Den familjeförsörjare som reste till Sverige i hopp om att kunna finansiera sina barns utbildning, kan nu istället tvingas lämna sin pantsatta mark till de lokala lånehajarna, den mark som är nödvändig för att familjen överhuvudtaget ska få mat på bordet. All risk har alltså flyttats över från svenska bäruppköpare (den ledande grossisten gjorde 60 miljoner i vinst förra året) och thailändska bemanningsföretag (som dragit in minst 100 miljoner) till de thailändska arbetarna.

Att detta har kunna ske beror på specialregeln för bärplockning. Men när de perversa konsekvenserna blir synliga, väljer då den svenska regeringen att agera? Nä, arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin skyller istället ifrån sig på LO som inte förmått organisera de thailändska arbetarna. Det är klart att LO har ett ansvar, men det är dels ingen lätt sak att organisera tillfällig arbetskraft med oklara anställningsförhållanden, dels har specialreglerna försvårat för fackets arbete.

Därför ligger frågan i Sven Otto Littorins knä. Han kan lösa den genom att besluta att samma regler ska gälla för hela arbetsmarknaden. Hans passivitet visar hur lite han egentligen bryr sig om det slaveri som pågår i de svenska skogarna.

Så länge som regeringen inte gör något, bör i alla fall vi konsumenter använda den makt som vi har och bojkotta svenska vildplockade bär som inte plockats under anständiga förhållanden.

Publicerad i SKD 20091006

Borgs hemliga plan

Så var det bekräftat. Det finns en dold dagordning bakom regeringens sysselsättningspolitik. Det avslöjades förra torsdagen i Expressen, som publicerade delar av en presentation av det ekonomiska läget som Per Jansson, som är finansministerns statssekretare, gjorde på UD för några veckor sedan. Regeringens politik syftar till att sänka lönerna var ett av hans budskap.

Särskilt förvånade är nu detta inte. Att exempelvis sänkt a-kassa pressar ned lönerna vet alla som sysslar med dessa frågor. Men Anders Borg har hårdnackat förnekat att det är hans syfte.

Vid det interna mötet med UD:s chefer motiverade alltså Per Jansson regeringens politik med att den sänker reservationslönen. Reservationslön är en nationalekonomisk term som betyder den lägsta lön för vilken människor är beredda att arbeta. Ett av syftena med sänkt reservationslön är, enligt strategins försvarare, att det påstås leda till lägre arbetslöshet. Även om modern nationalekonomi har en något annorlunda teoretisk grund, baseras tankegången på den gamla ekonomiska trossatsen att arbetslöshet uppstår därför att människor kräver högre lön än vad arbetsgivarna är beredda att betala. Om de arbetslösa sänker sina löneanspråk blir arbetslösheten lägre. Det är samma gamla tankegods som Keynes kritiserade sönder och samman för mer än 70 år sedan.

Expressens avslöjande måste leda till debatt. För det första om att vi har en regering som i offentligheten ljuger om syftet med sin politik. Det är allvarligt. Människor måste kunna lita på att politikerna talar sanning om vad de vill åstadkomma. Annars blir demokratin lidande.

För det andra måste själva frågan om lönenedpressande politik diskuteras. Högern har kommit allt för lindrigt undan. Regeringen hävdar exempelvis att sambandet mellan mindre generös arbetslöshetsförsäkring och lägre arbetslöshet är bevisat. Det är fel. Det finns ingen vetenskaplig konsensus. Det är vidare så att de som hårdast driver tesen om a-kassans skadliga effekter – OECD:s ekonomer – gör reservationer i sina rapporter som gör att deras uppskattningar, vilka regeringen använder som underlag, knappast är tillämpliga på Sverige. Granskar man forskningen är det tydligt att det inte finns något generellt samband mellan generositet i arbetslöshetsförsäkringen och arbetslöshetsnivån.

Medan effekterna på arbetslösheten är diskutabel, så vet vi att en mindre generös arbetslöshetsförsäkring får en rad negativa resultat: den samhällsekonomiska effektivitet kan bli lidande när arbetslösa tvingas ta första bästa jobb, snarare än jobb som de är lämpade för; konjunkturstabiliseringen blir sämre då ökad arbetslöshet ger större genomslag på efterfrågan i ekonomin; och inkomstklyftorna ökar, vilket nu alltså har bekräftats vara en punkt på regeringens dolda agenda.

Publicerad i SKD 20090919

Med Borg in i krisen

Regeringen har, med finansminister Anders Borg i spetsen, allt sedan den tillträdde aldrig missat ett tillfälle, att understryka att dess politik står på solid nationalekonomisk grund.

Emellertid läser de nya moderaterna ekonomernas rapporter som fan läser bibeln, och sanningen är att det vetenskapliga stödet för regeringens politik är obefintligt.

Men så länge det var högkonjunktur, lyssnade många på deras argument: sänkt a-kassa leder till fler jobb, enligt logiken att hungriga lejon jagar bättre, sänkt skatt leder till att folk vill arbeta mer. Men när ekonomin bromsade upp, blev regeringens resonemang allt ihåligare. När sedan inbromsningen övergick i kris, blev regeringens argument rent dumdristiga och inskränktes till innehållslösa fraser. Vi måste svälta oss igenom detta ”skitår” (Littorin). Vi måste frysa oss igenom denna ”vargavinter som blir bister, lång och mörk” (Borg).

Folk börjar med rätta fråga: är detta verkligen rätt väg? Har vi en finansminister som endast har en politik för högkonjunktur?

Siffrorna ger oss svaret. Senaste gången Sveriges BNP föll så här kraftigt var samma år som Hitler invaderade Polen. På ett år har antalet arbetslösa ökat med en tredjedel. Och botten är inte nådd. Den ökande arbetslösheten inom industrisektorn, omsätts nu i fallande skatteintäkter och lägre privat konsumtion, vilket leder till att arbetslösheten förväntas öka till hissnande 12 procent.

Men krisen skulle kunna lindras genom ökade anslag till kommunerna, höjd a-kassa och bättre arbetsmarknadspolitik. Regeringen har dock valt att ödsla resurserna på skattesänkningar. Dessutom är regeringen ideologiskt blockerad. Den är emot ökade anslag till kommunerna för att det skulle innebära ett återfall till en bidragslinje (!) och a-kassan kan de knappast återställa, med tanke på allt det arbete de lagt ner på att sabba den.

Det är p g a denna politik som, enligt TCO, endast en fjärdel av dem som arbetat heltid får ut 80 procent av tidigare lön om de blir arbetslösa. Ökad arbetslöshet får därför större spridningseffekter genom att skatteintäkter och konsumtion faller kraftigare. Konsekvensen blir bland annat, att kommuner och landsting tvingas spara. 8000 av kommunals medlemmar riskerar att bli arbetslösa. Jämför det med att regeringens skattesänkningar i år motsvarar kostnaden för 45 000 anställda i offentlig sektor.

I veckan publicerade regeringens eget Finanspolitiska råd en rapport som i stort stödjer de resonemang som jag här har fört. Rådet anser att utgiftstaket måste kringgås – det går inte att svälta sig igenom vargavintern – att anslagen till kommuner och landsting måste höjas, att den av regeringen nedskurna arbetsmarknadspolitiken är underdimensionerad och att a-kassan måste höjas. Så för att sammanfatta: om det någonsin har funnits vetenskapligt stöd för regeringens politik, så är detta stöd borta nu.

Publicerad i SKD 20090516

Företagarfientlig centerpolitik

Det var ett självsäkert centerparti som i söndags avslutade sin stämma. En självsäkerhet som står i omvänd proportion till väljarstödet, som, enligt gårdagens väljarbarometer, ligger strax över fyraprocentsspärren.

Orsaken till den opinionsmässiga kräftgången är inte lågt förtroende för partiledaren. Tvärtom, var tredje väljare – eller åtta gånger fler än som tänker rösta på centern – har förtroende för Maud Olofsson. En del finner nog detta smått obegripligt, inte minst med tanke på att hon är näringsminister i ett läge då Sveriges BNP beräknas falla 3,9 procent – den största minskningen av produktionen sedan 1939. Maud Olofsson är vidare en av de politiker som syns mest i media, så det kan knappast bero på få pressklipp.

Förklaringarna bör snarare sökas i den politik som partiet för och det sätt på vilket denna politik tas fram. Olofsson styr partiet med järnhand. Tydligt blev detta när hon, som vore det vilken dussinfråga som helst, tvingade på centerrörelsen en ny ståndpunkt i kärnkraftsfrågan. Det är lätt att förstå den upprördhet som präglar centerveteranen Börje Hörnlunds debattinlägg i förra veckan. Han menade att hennes agerande utgör ”det i särklass mest odemokratiska agerandet i partiets 99-åriga historia”.

Partiet profilerar sig inte längre som ett landsbygdsparti, utan som ett småföretagarparti. Det gör det bland annat genom att kräva att LAS avskaffas för företag med färre än tio anställda. I klartext säger man att chefers godtycke ska tillåtas härska i högre utsträckning och att arbetslivet ska bli tystare och mindre demokratiskt.

Centerns EU-parlamentariker, Lena Ek, passade även på att angripa kollektivavtalen. Den fria rörligheten är viktigare än löntagarnas rättigheter, förkunnade hon. Därmed ställde hon sig på EU-domstolens sida, vars beslut innebär att strejkrätten inskränks och att utländska arbetare, som är utstationerade i Sverige, inte har rätt till samma villkor som svenska arbetare. Apartheid på arbetsmarknaden, sanktionerad av EU och understödd av centern.

Men effekten av EU:s angrepp på den svenska modellen är också att seriösa företag, som följer de svenska kollektivavtalen, tvingas konkurrera mot oseriösa företag som endast är förpliktigade att leva upp till vissa minimikrav. Men att detta i själva verket skapar osund konkurrens som försvårar för många småföretag, tycks inte föresväva centerpartisterna. Centerpolitiken är lika mycket ett hot mot seriösa småföretag som mot löntagarnas rättigheter.

Syftet med centerns högersväng är att nå de väljare som moderaterna riskerar tappa på sin högerflank när det försöker appellera till LO-medlemmarna. För alliansen är det kanske taktiskt riktigt, men för centern kan det bli förödande. Partiet förlorar sina traditionella väljare, samtidigt som det är osäkert om det lyckas fånga upp de väljare som lämnar moderaterna.

Publicerad i SKD 20090512

%d bloggare gillar detta: