”Lavaldomen avskaffade delar av den svenska strejkrätten”

Mattias_Olsson1_highres-150x150

Mattias Olsson, socialdemokratisk EU-kandidat

Intervju med Mattias Olsson.Han röstade ja till EU i folkomröstningen 1994 för att han, som han säger, delar den grundläggande visionen som EU står för. Samtidigt är han orolig över vart EU är på väg. Inte minst vad gäller utvecklingen för fackliga rättigheter efter Lavaldomen.

Svenska avtal ska gälla

— Lavaldomen är en ytterst märklig dom. Den argumenterar för EU:s likabehandlingsprincip men drar slutsatsen att utstationerade arbetare i Sverige inte behöver behandlas på samma sätt som löntagare från Sverige. Men självklart ska svenska löner, svenska avtal och svenska regler gälla för alla som jobbar i Sverige, säger han.

Lavaldomen avskaffade delar av den svenska strejkrätten. Därefter, konstaterar Mattias Olsson, lade den svenska regeringen sig platt.

— Man gick till och med längre än nödvändigt. Här var man inte beredd att ta strid. Till skillnad från i frågan om staplade visstider. Där har regeringen tagit strid för att Sverige ska få behålla de osäkra anställningsformer som utvecklats i Sverige under regeringen Reinfeldts tid. Det säger en hel del om alliansens prioriteringar, säger han och konstaterar att FN-organet ILO nyligen kritiserade den svenska Lex Laval-lagstiftningen för att bryta mot grundläggande fackliga rättigheter.

— FN kritiserar Sverige för att bryta mot fackliga rättigheter. Men regeringen har knappt bemödat sig om att ge ett ordentligt svar. Det är djupt upprörande.

En socialdemokratisk lösning på jobbkrisen

Mattias Olsson var huvudtalare på 1 maj i Lund. Då sade han att EU:s krishantering fördjupat den ekonomiska krisen. Jag ber honom utveckla.

— De flesta är väl överens om att euron inte fungerar särskilt väl. Det är illa i sig, men än värre är hur hur EU har försökt hantera krisen. Istället för att öka efterfrågan har man strypt den. Det är en politik som hämtad från 1930-talet, säger Mattias Olsson och påpekar att i de värst drabbade länderna är arbetslösheten på samma nivåer som under depressionen.

— 26 miljoner européer är arbetslösa. Ungdomsarbetslösheten i länder som Grekland och Spanien är över 50 procent. Vi håller på att förlora en hel generation.

Istället för åtstramningspolitik förordar han en ekonomisk politik som går ut på att öka efterfrågan genom att få folk i arbete.

— Åtstramningspolitik har aldrig fungerat och de krav som man ställer på de krisdrabbade länderna i utbyte mot lån är kontraproduktiva, säger han och beskriver hur de så kallade nödlånen samlades in från länder som Tyskland och skickades till krisländerna där de passerade statskassorna innan de återvände norrut, nu som skuldåterbetalning till tyska och franska banker.

— Grekerna, irländarna, portugiserna såg aldrig röken av några lån. Det enda de såg var resultatet av de krav som nödlånen kom med: avregleringar, lönesänkningar, nedskärningar i sjukvård och skola. Med detta följde högre arbetslöshet, människor blev tvungna att spara och så föll konsumtionen. Lägre konsumtion ledde till minskande investeringar som i sin tur ökade arbetslösheten. Så skapade högerpolitiken negativa krisspiraler.

Så vad ska man göra?

— Det är inte lätt inom ramen för EMU, det måste man medge. Men en expansiv lösning är att föredra: Produktivitetshöjande investeringar i de krisdrabbade länderna i kombination med expansiva åtgärder ibland annat Tyskland. Då ökar man konkurrenskraften i de krisdrabbade länderna och samtidigt ökar man efterfrågan i den internationella ekonomin. Det sänker arbetslösheten och ger människor hopp om framtiden, då vågar de konsumera och då kommer företagen att investera.

— Så bryter man högerpolitikens negativa krisspiraler. Så skulle en socialdemokratisk lösning på eurokrisen se ut.

Massövervakning

Låt oss prata om något annat, säger jag. Du har utmärkt dig inom övervakningsfrågorna, där du väl går längre än ditt parti?

— Jag har en mycket enkel princip, säger han. Samma regler ska gälla för vanlig post som för e-post. Det är inte tillåtet att registrera vilka som skickar vanlig post till varandra. Därför bör det inte vara tillåtet att registrera vilka som skickar e-post till varandra heller. Av den anledningen välkomnade jag EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet. Domstolen konstaterade att direktivet var för långtgående och bröt mot EU:s egna regler om personlig integritet och mot de mänskliga rättigheterna.

— Vi skulle inte heller acceptera att någon avlyssnar vad vi säger på krogen eller i hemmet. Av det skälet var jag emot FRA-lagen. Avlyssning – oberoende av vilken kommunikationstyp vi talar om – ska endast vara tillåtet om det finns grundad brottsmisstanke. Det är en grundläggande princip för alla rättsstater, säger Mattias Olsson som själv är utbildad jurist.

Kryssa mig om du tycker jag har vettiga åsikter

Du står på plats nummer åtta. Det mesta tyder på att Socialdemokraterna får sju platser. Varför bedriver du ingen krysskampanj? undrar jag.

— Självklart vill jag ha personkryss! Men jag ogillar utvecklingen. Partierna sätter listorna och sedan ska man lämna det till väljarna att påverka listorna genom möjligheten att kryssa. Det ska komma underifrån och inte dirigeras från olika resursstarka intressen.

Men är det så illa? frågar jag.

— Inte överallt. Men det finns ju kandidater som har åtskilliga miljoner i kampanjkassan. Det är inte rimligt. Jag har inte sådana resurser till mitt förfogande. Istället säger jag: kryssa det namn vars åsikter du delar, och strunta i de flådiga kampanjerna.

— Tycker du att jag har vettiga åsikter, så kryssa mig.

Publicerad i Skånska Socialdemokratens webbversion

Den grekiska tragedin

Den grekiska levnadsstandarden har fallit med 24 procent sedan toppnoteringen 2007. Levnadsstandarden har fallit i sex år. Under dessa år utraderades hela ökningen i levnadsstandard som landet haft sedan det gick med i EMU.

Jag har här satt samman några slides om den ekonomiska utvecklingen i Grekland.

Den som önskar mer bakgrund kan klicka här för en föreläsning som jag höll för något år sedan

Eurokrisen: Historien kommer att upprepa sig

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20130915

I helgen var det tio år sedan folkomröstningen om euron. Ledningarna för 2003 års nej-kampanjer träffades i Stockholm för seminarier och för att fira. Vi skålade. Nej-sidan fick ju rätt om i stort sett allt.

Det finns anledning att fira att folket stoppade detta galna projekt. Men så finns det förstås en baksida med att få rätt.

I Eurozonen är nästan 20 miljoner människor arbetslösa. Var åttonde arbetssökande får inte jobb. Vi måste gå tillbaka till 1930-talet för att finna något liknande. Att ens höra 1930-talet nämnas borde få kallsvetten att rinna på oss, och det borde få politikerna att ifrågasätta sin politik och hela den monetära unionen. Men icke. Istället upprepar de 1930-talets misstag och tvingar de redan svaga till förödande åtstramningsprogram. En tredje värld växer fram i Europa.

Röda Korset varnade tidigare i år för att det kan stunda folkliga uppror i södra Europa, och den brittiska välrenommerade biståndsorganisationen Oxfam jämförde i en rapport från i veckan utvecklingen av ojämlikheten i Spanien med hur det ser ut i afrikanska länder. Så långt har det gått att fattiga grekiska föräldrar lämnar bort sina barn till barnhem för att de inte kan föda dem längre. Andra tar i desperation livet av sig. Självmordsfrekvensen har ökat med 45 procent. Som Dimitris Christoulas, en 77-årig pensionär. ”Jag ser inte någon annan värdig lösning än att ta mitt liv, så att jag inte behöver rota i soptunnorna för att överleva”, skrev han på en lapp, ställde sig på torget framför det grekiska parlamentet och sköt sig i huvudet.

EU fortsätter att förneka att denna kris har något med den monetära unionen att göra. Det är statsskuldskriser, hävdar de. Men sanning är att de skenande skulderna i huvudsak är effekter av eurokrisen – inte dess orsak.

Inom en monetär union finns en centralbank som sätter en styrränta för hela unionen. Det är som att tro att en storlek passar alla. Det gjorde den förstås inte. Istället blev vissa länder överhettade och fick se sin konkurrenskraft falla. Andra länder blev nedkylda med hög arbetslöshet och låga prisökningar som följd. Det stärkte dessa länders konkurrenskraft, och efter hand som åren gick började stora obalanser i utrikeshandeln uppstå. Tyskland fick stora överskott, medan länder som Spanien och Grekland fick stora underskott. Även om det i några av krisländerna – framför allt Grekland – också finns en bakgrund i för stor offentlig skuldsättning, så är det obalanserna i konkurrenskraft och utrikeshandel som är eurokrisens kärna. Hade länderna varit självständiga stater skulle växelkurserna successivt modererat dessa obalanser. Samtidigt skulle de enskilda länderna ha kunnat anpassa räntan till sina behov. När den globala finanskrisen slog till skulle flytande växelkurser ha garanterat att de idag krisdrabbade länderna kunde upprätthålla konkurrenskraften.

Dessa möjligheter är borta och därför försöker man återställa konkurrenskraften genom att sänka lönerna i de krisdrabbade länderna, trots att alla vet att de sociala och politiska riskerna är enorma. Det var nämligen precis så man gjorde på 1930-talet. Det var denna politik – inte börskraschen 1929 – som skapade depressionen.

Detta är EU-ledarna medvetna om. Men för mycket politisk prestige är investerat i europrojektet för att de ska våga erkänna det. Det är en farlig strategi. Naturligtvis för att den leder till misär och till att extremism får en grogrund.

Men också för att det är sannolikt att samma sak kommer att hända igen. Fattiga länder växer normalt sett snabbare än rika länder. Ekonomerna kallar detta för ”catch-up”-tendensen. Samtidigt är det välkänt att denna process också leder till högre inflationstakt i snabbväxande länder. Det vi kan se nu är att denna tendens till ”catch-up” som präglade Europa under andra halvan av 1900-talet, har kommit av sig inom eurozonen. Grekland, Italien, Spanien och Portugal, vilka för tio år sedan uppnått 83 procent av medianinkomsten bland euro-12-länderna, har nu sjunkit tillbaka till 73 procent av medianinkomsten. En del av förklaringen ligger i att dessa länder tidigare hade egna valutor som föll i värde mot dollar och tyska mark. Det neutraliserade inflationens inverkan på deras konkurrenskraft. Den möjligheten är nu borta.

Och vad värre är: när Europeiska centralbanken sätter sin ränta gör den det utifrån genomsnittet i eurozonen. Men om det då finns en periferi av snabbväxande länder med hög inflation och ett centrum av långsamt växande länder med låg inflation – då kommer räntan i regel att bli för hög för centrum och för låg för periferin. Det var just detta som ledde fram till eurokrisen. Men detta kommer att hända igen för det finns ingen politiskt möjlig lösning, och inga av de åtgärder som har vidtagits kommer att göra någon som helst skillnad vad gäller det här problemet.

När man inser hur detta hänger ihop, kan man visserligen känna lättnad över att Sverige står utanför, men samtidigt kan man bara känna bedrövelse inför Europas framtidsutsikter.

Jonas Ljungberg och Tony Johansson: Fel straffa vissa länder för hela eurons obalans

Publicerad i Uppsala Nya Tidning 20130913

Tio år har gått sedan Sverige i en folkomröstning sade nej till att byta kronan mot euron. Det var ett klokt beslut, och de flesta, även många av dem som då röstade Ja, verkar idag nöjda med att Sverige behöll kronan och makten över penningpolitiken.

Det sorgliga är att euron inte motsvarade förväntningarna. Den gemensamma valutan skulle underlätta handeln, befrämja välstånd och integrationen inom Europa. I dag kan vi i stället se att euron är en broms för den ekonomiska tillväxten, att den sociala situationen i Sydeuropa närmar sig kokpunkten och att det uppstått nya motsättningar mellan länder i Europa. Hur kunde det gå så fel?

Enligt den dominerande uppfattningen i politiska kretsar i Bryssel, Frankfurt och Stockholm är grundproblemet att medlemsländerna inte följde regelverket för skuldsättning och budgetunderskott. Men även om denna förklaring har viss bäring på länder som Grekland och Italien, är det inte en generell förklaring till krisen. Flera av de hårdast krisdrabbade länderna – i synnerhet Spanien och Irland – uppvisade till och med 2007 överskott i de offentliga finanserna. Statsskuldskriserna är generellt sett en effekt av eurokrisen – inte dess orsak.

I stället måste eurokrisens orsaker sökas på annat håll – närmare bestämt i mekanismer som skapas av den gemensamma valutan. En gemensam valuta innebär en gemensam styrränta. Det kan passa alla länder endast om de utvecklas ungefär likformigt vad gäller inflation, lönetillväxt och produktivitetstillväxt. Men eftersom Europa inte ser ut så kan en och samma ränta samtidigt kyla ner vissa ekonomier – som egentligen behöver stimuleras – och elda på andra ekonomier – som egentligen behöver kylas ner.

Det var vad som hände i eurozonen. Den gemensamma räntan var under långa perioder för hög för Tyskland, vars arbetslöshet ökade till historiskt höga nivåer, och tryckte ner landets lönetillväxt. Samtidigt var den för låg för Irland och Spanien där inflationen ökade och fastighetsbubblor växte. Detta ledde i sin tur till att Tysklands konkurrenskraft steg samtidigt som Spaniens och Irlands konkurrenskraft föll. Effekten blev att Tyskland byggde upp stora överskott i utrikeshandeln, samtidigt som stora underskott genererades i södra Europa. Det är denna obalans som är kärnan i eurokrisen.

Men politikerna agerar som om det vore en statsskuldskris och lägger bördan på södra Europa – och därför påtvingas dessa länder drakoniska lånevillkor. För en obalanskris ligger dock ansvaret på eurosystemet som helhet.

Problemet skulle kunna hanteras genom ökade löner i Tyskland, vilket skulle öka efterfrågan på exportvaror från södra Europa. Detta skulle öppna en expansiv väg ut ur krisen. Det är en lösning som är effektivare och mer moraliskt riktig än den svältkurspolitik som nu påtvingas de krisdrabbade länderna.

Tongivande kretsar, framförallt i Tyskland, är emellertid inte villiga till en sådan lösning och utan en grundlig reform av valutaunionen är det sannolikt att vi i framtiden kommer att få se liknande problem igen. Risken ökar om fler länder, speciellt i Östeuropa, inför euron.

Skälet är den tendens för fattiga länder att växa snabbare än rika länder som brukar benämnas ”catch-up”. Denna process leder nämligen samtidigt till högre inflationstakt i snabbväxande länder, det kan liknas vid en kapplöpning mellan inflation och produktivitetstillväxt.

Under 1900-talets sista fjärdedel skedde en snabb utjämning av inkomstnivåerna i Västeuropa genom att länder som Finland, Irland, Spanien, Portugal och Grekland kom i kapp eller närmade sig de rikaste, trots en högre inflation. En del av förklaringen till att detta var möjligt ligger i att de hade egna valutor som föll i värde mot dollar och tyska mark, vilket neutraliserade inflationens inverkan på deras konkurrenskraft. För de länder som infört euron försvinner denna möjlighet.

Det är därför inte förvånande att Grekland, Italien, Spanien och Portugal, vilka för tio år sedan uppnått 83 procent av medianinkomsten bland euro-12-länderna, nu har sjunkit tillbaka till 73 procent av medianinkomsten.

Kunde inte ekonomerna förutse denna utveckling och få politikerna på andra tankar? En del förutsåg problemen, men som i så många sammanhang domineras det ekonomiska tänkandet av vissa paradigm som ensidigt fokuserar på vissa aspekter och blundar för andra.

Ett stort problem idag är att de lösningar som skisseras handlar om att gå vidare från en valutaunion till en fiskal union där också skatter och offentliga utgifter bestäms av EU. Frånsett att ett sådant projekt knappast kommer att fungera så saknar det folklig förankring och demokratisk legitimitet. Drömmen om ett fredligt och socialt Europa riskerar i stället att leda tillfolkliga uppror och mellanstatliga konflikter.

Jonas Ljungberg
professor i ekonomisk historia i Lund och var 2003 redaktör för boken Eurons pris, en antologi med bidrag från europeiska forskare (på engelska hos Palgravemacmillan 2004)
Tony Johansson
doktorand i ekonomisk historia i Lund och var 2003 kanslichef hos Socialdemokrater mot EMU

Asymmetric Trends and European Monetary Policy in the post-Bretton Woods Era

Tony Johansson och Jonas Ljungberg, publicerad i Lund Papers in Economic History, No 128 2013

This paper argues that the depth and longevity of the crisis in the eurozone is due to structural and institutional differences between its members and that these are difficult to handle in a
monetary union. We show this, first, by a test of the ‘one-size-fits-all’ ECB monetary policy. The results provide an estimate of how ECB at the same time fuelled some ‘bubble
economies’ and put on a deflationary pressure in other economies. Second, we measure how the higher inflation rate in the periphery eroded its international competitiveness under the
restriction of the ‘irrevocably fixed exchange rates’. This is compared with the development during preceding decades with more flexible exchange rates. The catch-up and convergence
of incomes within Western Europe, up to the mid-1990s, was significantly enhanced by exchange rate adjustments. Without this adjustment mechanism catch-up has got a headwind
which is contributing to the recent widening of the income gap in the eurozone. Thus, as a historical irony, the Maastricht aim of further integration has actually been counteracted by
the economic mechanisms of the monetary unification.

Länk till pappret

Eurokrisen, Keynes och den merkantilistiska faran

I somras höll jag en föreläsning på filosofiseminariet på Melbukonferensen under temat om det finns en ”Keyneslösning” på eurokrisen. Jag blev erbjuden att skriva en artikel i frågan i den norska tidskriften Vardagar. Den publicerades i senaste numret av tidsskriften som kom i förra veckan. I länken återfinns artikeln. Dock är det den icke-språkkorrade versionen, så det finns några språkfel kvar. Men det får man helt enkelt ha överseende med.

Länk till Vardagar-artikeln

De spelar högt med Europas framtid

Publicerad 20130107 i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad

I förra veckan gick Röda Korset ut och varnade för att det kan stunda folkliga uppror i södra Europa. Människor har helt enkelt svårt att finna mat för dagen. 24 miljoner är arbetslösa och extrempartier växer i styrka. Organisationen rustar nu för första gången i modern tid på hemmaplan. Det är en varningsklocka som säger oss, att vi måste släppa den politiska prestigen och tala klarspråk: euron är ett hot mot det enade Europa.

Ekonomiskt betraktat är det som händer inte konstigt. Gemensam valuta innebär samma ränta för alla och att växelkurserna mellan länderna försvinner. Det är som att ha sjutton villor utspridda över Europa och så en termostat i Frankfurt. Värmetillförseln regleras efter den genomsnittliga temperaturen i eurozonen. Det är förstås ofrånkomligt att några fryser samtidigt som andra svettas.

I flera år frös tyskarna, medan irländare, spanjorer, greker och portugiser svettades. Resultatet blev att i de överhettade länderna sjönk konkurrenskraften och i flertalet av dem uppstod stora underskott i utrikeshandeln.
Samtidigt var räntan för hög för Tyskland, vilket pressade ner prisökningstakten och stärkte konkurrenskraften med överskott i utrikeshandeln som resultat.
Det är detta som är kärnan i eurokrisen.

Hade länderna haft kvar sin nationella valuta skulle en del av dessa obalanser ha undanröjts efterhand genom växelkursanpassning, och framför allt skulle det ha funnits en nödutgång genom devalvering.

Men blir man inte fattigare om man devalverar? Så är det, men som de båda ekonomerna Mark Weisbrot och Rebecca Rey nyligen visade i en uppmärksammad studie gör alternativet, som är svältkuren, oss ännu fattigare. Under de senaste två decennierna var, enligt Weisbrot och Rey, det genomsnittliga fallet i BNP 4,5 procent efter en devalvering, vilket kan jämföras med Grekland och Lettland som inte kunnat eller velat devalvera där fallet varit mer än 20 procent. Naturligtvis finns det hemmakokta ingredienser i varje krisland. Men det är euron som förvandlat en förvisso allvarlig recession till en depression.

Men visste man inte att det kunde gå så här? Jo, det visste man! Redan Keynes påpekade att grundreceptet för en depression var kombinationen av svältkur och fasta växelkurser. Euron är ett extremt exempel på fasta växelkurser och krisländerna har av EU och IMF – ivrigt understödda av vår regering – ordinerats just svältkurer. Keynes referenspunkt var förstås 1930-talets depression – och guldmyntfoten som var den tidens europrojekt – som i förlängningen hade lett till andra världskriget. Kunskapen om det här har förstås inte minskat sedan Keynes dagar och varningarna var många. Alla kände till att riskerna var stora.

Så varför valde politikerna att driva fram detta högriskprojekt? Man får en vink genom att studera den svenska ja-sidan. Under folkomröstningskampanjen 2003 var jag kanslichef på den socialdemokratiska nej-organisationen – som leddes av den för ett par år sedan bortgångne Sören Wibe från Umeå – varför jag hade tämligen mycket att göra med ja-sidans företrädare.

Den svenska ja-sidan uppstod – och nu talar jag om den politiska eliten – genom att utopism parade sig med ignorans och födde den vänsterinriktade euroförespråkaren och samtidigt parade sig cynism med politisk uppgivenhet och födde den borgerlige euroförespråkaren. Därefter fick de 500 miljoner från näringslivet.

Den förste – den socialdemokratiska ja-sidan – drömde om ett enat Europa i en framtid med evig fred och lät sig trollbindas av alla de vackra orden som denna utopi kläddes i, något som knappast skulle ha kunnat ske om tillräcklig historisk kunskap hade funnits.

Den andre var borgaren som var politiskt desillusionerad över att den svenska borgerligheten inte förmått bryta arbetarrörelsens maktdominans. Euron skulle få göra jobbet! Fackliga rättigheter och sociala regleringar skulle koka till mos i den tryckkokare som den gemensamma valutan skapade (de uttryckte sig faktiskt så!). Så vad högern inte kunde åstadkomma genom riksdagsvalen, tänkte dessa desillusionerade och cyniska borgare åstadkomma genom euromedlemskapet.

Det europeiska politiska landskapet ser delvis annorlunda ut. Utopism, ignorans, cynism och politisk uppgivenhet korsbefruktar varandra till höger och vänster – exempelvis den europeiska vänster, som förre kommissionsordföranden Romano Prodi utgör ett exempel på, som kombinerar utopism med cynism och ser krisen som en möjlighet att påtvinga motsträviga europeiska folk mer federalism.

Men vad denna politiska elit gör är spela högt med Europas framtid. Vi, vanliga medborgare, kan inte stå tysta inför detta. Det är hög tid – framför allt för den svenska arbetarrörelsen där de flesta vaknat upp från sina eurodrömmar men ännu inte vågar släppa den politiska prestigen och erkänna att de hade fel – att börja tala klarspråk: euron är politiskt farlig för det idag enade Europa och bör överges under så ordnade former som möjligt. Annars kan, som Röda korset varnar för, det enade Europa snart vara blott ett minne.

Är euron värd att rädda?

Rapport skriven på uppdrag av tankesmedjan Idéfabriken,presenterad 20121006

Länk till rapporten

Lösningen: Keynesiansk chockterapi

Nyval och politiskt kaos i en ekonomi som håller på att implodera. Det är dagens Grekland. Eftervärldens dom över hur EU:s ledare hanterat krisen kommer att bli hård. Istället för att söka rationella lösningar – exempelvis tidiga skuldavskrivningar, temporärt euroutträde, ökad import från de krisdrabbade länderna – har moralism och egoism fått styra och skulden har lagts på det grekiska folket. Vanliga greker har fått ta smällen med halverade löner, en sjukvård som havererat och med en skyhög arbetslöshet som nu uppgår till 22 procent. Ekonomiskt kaos ger politiskt kaos. Därav gårdagens nyval.Grekerna gör rätt när de gör uppror mot de ansvariga partierna. Men det innebär inte att de politiska partier som ser ut att vinna har realistiska program. De vinner därför att de står för något annat. Den grekiska vänsterkoalitionen Syriza som gick starkt fram i det ordinarie valet vill exempelvis omförhandla villkoren i låneavtalen – gott så – men står fast vid euromedlemskap. Skälet är att grekerna överlag vill vara kvar i euron, men det är i detta som den grekiska politiken är orealistisk snarare än ifråga om möjligheterna till skuldavskrivning och förändringar i avtalen. Det är fullt möjligt att de lyckas med sådant, men däremot finns det inget realistiskt scenario i vilket Grekland har kvar euron och förmår att vända utvecklingen inom en snar framtid.För hur skulle en sådan vändning gå till? Grekland kan inte förlita sig på varuexporten. Euromedlemskapet har gjort att växelkurserna blivit så felvärderade att det kan liknas vid att grekiska exportörer betalar en 20-procentig EMU-skatt. De kan inte förlita sig på ökade utländska investeringar. Det finns inga internationella investerare som idag är beredd att satsa i Grekland – osäkerheten är för stor. Inte heller kan den grekiska inhemska konsumtionen dra ekonomin. Vilken vanlig grek vågar idag konsumera mer än det nödvändigaste?

Turismen då? Tyvärr. Bokningsläget är 25 procent lägre än normalt och turistintäkterna väntas falla åtminstone 10 procent. Turistindustrin är den grekiska ekonomins hjärta. Den står för 18 procent av landets ekonomi och för vart femte jobb. Vänder inte turistindustrin, vänder inte den grekiska ekonomin.

Så vad göra? Vi kan söka svar i historien. Under senare tid har det blivit alltmer populärt att peka på likheterna mellan de misstag som gjordes på 1930-talet och EU:s politik av idag. Likheterna är slående. Men det finns inte bara misslyckanden under 1930-talet. Där finns också positiva lärdomar att dra.

Studerar man 1930-talet så ser man för det första att det fanns en grupp länder som klarade sig bättre än andra, nämligen det så kallad Sterlingblocket. Det var de länder – Sverige var ett av dessa – som följde pundet ut ur guldmyntfoten redan hösten 1931. Det innebar devalvering så att exportindustrin fick stimulans och så att räntepolitiken frigjordes så att den kunde användas för att stimulera ekonomin. Det var så den svenska ekonomin vände. Ett nutida exempel på denna strategi är Island. Det var ett av de hårdast drabbade länderna under finanskrisen, men till skillnad från Eurozonens depressionsekonomier är Island på väg att återhämta sig.

Det andra som man inser är att tron kan försätta berg. För att våga investera, för att våga konsumera måste man tro på framtiden. Detta lär vi oss av USA. Till skillnad från Sterlingblocket behöll USA knytningen till guldet och tvingades därför föra en restriktiv ekonomisk politik när krisen var som värst. Och depressionen blev därför mycket allvarligare. Det krävdes byte på presidentposten innan kursen ändrades. Roosevelt efterträdde Hoover och deklarerade att ”en nations inhemska ekonomiska situation är en viktigare faktor för dess välstånd än priset på dess valuta”, varefter han kapade dollarns guldförtöjning och lade grunden för expansion. Samtidigt ingöt han nytt hopp med New deal. På så sätt förändrades människors förväntningar och de vågade satsa på nytt. Depressionen bröts genom att chocka ekonomin och människors förväntningar.

Den grekiska lösningen är snarlik, men de kan inte genomföra den själva. Det krävs stöd utifrån. Ett batteri av åtgärder behövs: euroutträde så att exportindustrin kan bli konkurrenskraftig och så att turismindustrin kan återhämta sig; höjda löner så att människor vågar konsumera; återanställningsprogram för den offentliga sjukvården och skolsystemet; skulderna måste skrivas av och omvärlden måste erbjuda såväl temporärt budgetstöd som att åta sig att finansiera produktivitetshöjande investeringar som kan kanaliseras via Europeiska investeringsbanken, kort sagt en modern Marshallhjälp.

Vi kan kalla det för keynesiansk chockterapi. Förändra de depressionsstyrda villkoren så drastiskt genom euroutträde och en omläggning av den ekonomiska politiken att människor börjar tro på framtiden, så att de vågar konsumera och så att företagen vågar investera. Blir det smärtsamt? Ja! Men det blir knappast värre än de år av depression och massarbetslöshet som väntar med fortsatt euromedlemskap.

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20120618

http://www.folkbladet.nu/312900/blir-en-smartsam-vag-ut-ur-krisen

http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=6981475

En generations framtid offras för euron

Det råder politiskt och ekonomiskt kaos i Grekland. En regering har inte kunnat tillträda efter att det grekiska folket i det ordinarie valet straffat de partier som ansvarat för de drakoniska nedskärningar som genomförts efter dekret från EU och Internationella valutafonden.Dessa nedskärningar i kombination med ett i det närmaste dumdristiskt fasthållande vid att Grekland måste vara kvar i euron, har resulterat i att den grekiska ekonomin nu krymper för femte året i rad, ungdomsarbetslösheten är femtio procent, en fjärdedel av grekerna lever i fattigdom och köerna till soppköken ringlar långa på Atens gator; människor tar livet av sig i desperation för att slippa bli tiggare, och utblottade föräldrar lämnar bort sina barn till barnhem.Ett folks välfärd, en generations framtid offras för euron. Till detta har EU:s attityd hela tiden varit att grekerna har sig själva att skylla. Men det grundar de inte på en objektiv analys, utan istället handlar det om att slippa medge att den gemensamma valutan är en del i förklaringen. Krisen har nämligen två källor. Misskötta offentliga finanser är den ena. Detta är inte en del av förklaringen av krisen i Spanien och Irland, men det är en del av förklaringen av den grekiska krisen. Det är dock inte hela historien. För att förstå eurokrisen som helhet, måste man söka i den andra källan, de mekanismer som valutaunionen skapar. Det man då finner är att det inte fungerar, att ha samma ränta för långsamt som för snabbt växande länder. Effekten blev att inflationen stack i väg i Irland, Spanien, Portugal och Grekland. Deras konkurrenskraft föll och stora underskott i utrikeshandeln uppstod. Samtidigt pressade den gemensamma räntan ner inflationen i Tyskland, som fick stora överskott i utrikeshandeln. Det är denna obalans som är kärnan i eurokrisen. Därför är det moraliskt fel att lägga hela skulden på greker, spanjorer, portugiser och irländare. Skulden finns i den gemensamma valutan. Den måste därför hanteras gemensamt utan att peka finger åt folk i nöd och utan att skjuta över kostnaden för att lösa obalanserna till dem.

Men är det inte just en sådan gemensam lösning som man åstadkommit genom nödlånen? Nej, faktiskt inte. Lån ges, men den stora kostnaden som består i att återställa balanserna inom eurozonen skjuts över på de krisande länderna som genom åtstramningspolitik åläggs att sänka lönerna. Det är så man vill att krisländerna ska få bukt med underskotten i utrikeshandeln. Detta gör man trots att vi har vetat i åtminstone åttio år, ända sedan den stora depressionen, att lönesänkningar i kriser är fel metod. Och som ett brev på posten, har vi fått de självförstärkande, negativa spiraler som vi brukar kalla depressionsekonomi. På detta har vi fått de väntade politiska reaktionerna. Det nazistiska Gyllene gryning fick sju procent av de grekiska rösterna.

På 30-talet kunde man åtminstone säga att man inte begrep bättre. Men vad ska vi skylla på i dag, när vi med berått mod framkallar depressionsekonomi och massarbetslöshet, samtidigt som det finns en annan lösning mitt framför ögonen på oss? Den lösningen skisserade John Maynard Keynes redan 1941-42 i sina utkast till det som skulle bli överenskommelsen i Bretton Woods. Problemet, då som nu, är att när ett land, som har fasta växelkurser, får underskott i utrikeshandeln, tvingas det att dra åt svångremmen, så att lönerna minskar, så att exportpriserna faller. Då ökar exporten och underskottet minskar. Men, påpekade Keynes, sådana åtgärda skapar negativa spiraler och riskerar resultera i depression. Istället bör man erkänna att överskottsländerna är en del av problemet eftersom deras överskott är vad som skapar underskott i andra länder. Därför ska överskottsländerna öka sina löner. Då ökar deras import och krisande länder får draghjälp. Man åstadkommer då samma sak – obalanserna löses – men utan att framkalla depression och massarbetslöshet.

Applicerat på dagens eurokris, så bör de länder som har överskott i utrikeshandeln expandera sina ekonomier, med höjda löner och med finanspolitiska stimulanser. Med sina gigantiska överskott är Tyskland nyckeln (men även Sverige har stora överskott). Om tyskarna ökar sina löner skulle Grekland, Spanien, Portugal och Italien få den draghjälp för exporten som de behöver. Visserligen skulle de fortfarande behöva sanera sina offentliga finanser, men de skulle inte behöva acceptera år av massarbetslöshet syftande till att framkalla lönesänkningar. Kort sagt, Europa skulle kunna undvika depressionsekonomins stålbad.

Hade man gjort så från början, hade euron förmodligen kunnat hållas intakt. Men nu har det gått för långt. Helgens G8-möte, där Barack Obama och nyvalde Francois Hollande drev på för att Europa måste gasa istället för att bromsa, kommer för sent. Det enda sättet för Grekland att snabbt ta sig ur depressionen är nu att lämna euron. Om EU släpper sin prestige och hjälper Grekland med detta, skulle en expansiv väg ur krisen öppnas. Alla skulle tjäna på en sådan lösning.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20120521

http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=6924057

http://www.folkbladet.nu/306119/grekland-maste-lamna-euron

Europakten: En feg och ogenomtänkt kovändning av Socialdemokraterna.

Den europeiska finanspakten är feltänkt och den löser inte eurons problem. Istället grundlagsfäster den samma misslyckade politik – åtstamning intill döden – som i detta nu gör miljoner arbetslösa och dömer folk till fattigdom och misär. Det är som att ordinera en patient åderlåtning, säger ekonomipristagaren Joseph Stiglitz som kallar det hela för en ”självmords­pakt”. Han har helt rätt. Men den svenska debatten har lämnat frågan om paktens politiska och ekonomiska innehåll därhän. Istället pratar vi om huruvida Reinfeldt ska få sitta med på ett möte en gång om året. För detta offrade Sverige – vilket blev möjligt efter Socialdemokraternas lika fega som ogenomtänkta och skandalösa kovändning i frågan – möjligheten att faktiskt, för en gångs skull, påverka i Europapolitiken. Så vad är det då som Sverige borde ha sagt?

För det första. Pakten skapar förutsättningarna för ekonomiska depressioner. Den tvingar länderna att lagreglera budgetbalans. Men, har det sagts, europaktens regleringar är inte hårdare än den svenska budgetlagen. Så varför så kritisk? Jo, därför att det inte är sant. Den svenska budgetlagen utgår från ett överskottsmål över konjunkturcykeln, vilket i långt högre utsträckning medger konjunkturstimulerande politik. Men ännu viktigare är att den svenska budgetlagen må vara långtgående, men Sverige har å andra sidan kvar makten över räntan och vi har kvar vår valuta. Den svenska finanspolitiken är därför bara ett av tre ekonomisk-politiska redskap för att jämna ut konjunkturerna. För de enskilda euroländerna, som inte har någon egen valuta och som har lämnat över penningpolitiken till Europeiska centralbanken, är finanspolitiken det enda redskap som de har kvar. Att lagstifta om budgetbalans för euroländerna är därför detsamma som att avskaffa varje möjlighet för dem att dämpa konjunkturnedgångarna. Därför kommer europakten att höja arbetslösheten och sänka tillväxten. Sannolikt blir finanspolitiken rentav procyklisk, d v s i ekonomisk nedgång tvingar europakten fram nedskärningar som fördjupar krisen. Man bygger därmed in mekanismer som skapar ekonomiska depressioner. Något land borde därför påpeka hur politiskt farligt det är att låta detta ske; något land borde erinra om Europas mörka historia och påminna om vad som hände förra gången som man offrade jobben för drömmar om den starka valutan. Då var det guldet, nu är det euron. Men de ekonomiska effekterna liknar varandra. Den rollen hade Sverige kunnat ta.

För det andra. Pakten svarar inte mot de problem som ligger i botten av eurokrisen. Det handlar nämligen inte om slapphänt finanspolitik, utan om att den gemensamma penningpolitiken har lett till ökade obalanserna mellan snabbväxande och långsamt växande länder. Detta har i sin tur lett till att de krisande ländernas konkurrenskraft urgröpts. Detta är kärnan i eurokrisen. Krav på budgetbalans löser inte detta problem. Det borde Sverige säga, istället för att stå och peka åt fel håll, som alla andra.

För det tredje. Då pakten inte svarar mot de faktiska problemen, fördelas skulden fel. Pakten är därför också moraliskt bankrutt. Det underliggande argumentet för pakten är att skuldkriserna i Europa har orsakats av slapphänt finanspolitik, och därför kan problemen undanröjas genom att helt enkelt förbjuda underskott. Men i centrum för den nuvarande krisen finns ju två länder som har skött sig, nämligen Spanien och Irland. De hade balans eller överskott i budgeten fram till finanskrisen. Kriserna i dessa länder har orsakats av den överhettning och åtföljande bostadsbubbla och kostnadskris, som den Europeiska centralbankens räntepolitik resulterade i. Med europakten straffas dessa länder två gånger, och båda gångerna för saker som de inte har kunnat påverka. Först straffades konsumenterna av de stigande priserna under en följd av år. Sedan, när effekten av detta blev underskott i statens budget, ja då påtvingas folken, med hot om miljardböter och domstol, ekonomiska stålbad som kastar ut miljoner i arbetslöshet. Istället för att haka på den simpla och fördomsfulla retoriken som riktas mot dessa länder, hade Sverige kunnat påpeka att det är moraliskt fel att straffa folk för sådant som de inte kan rå för.

För det fjärde. Pakten är inte förenlig med demokrati. Vi kan ha olika åsikter om hur finanspolitiken ska utformas, men vi borde kunna enas om att det är folken som ska bestämma via demokratiska val. Men när europakten blir EU-lag, så spelar det ingen roll vad människor tycker eller hur de röstar. Den ekonomiska politiken kan de ändå inte påverka. Keynesiansk politik blir nämligen olaglig.

Så i stället för att jamsa med Merkel och Sarkozy, som nu spelar högt med demokratin och våra barns välfärd för att rädda sitt feltänkta prestigeprojekt, hade Sverige kunnat säga stopp: socialt, ekonomiskt, politiskt, hur mycket ska euron egentligen få kosta? Det skulle vi ha kunnat fråga. Om vi nu inte hade varit så förbannat rädda för att tycka och tänka något själva.

 

Publicerad i Västerbottens folkblad 20120204

Krisen beror på Euron

Eurokrisen är inte svår att förstå sig på. Inte heller är den särskilt förvånande. Det vi nu ser är effekterna av vad många ekonomer varnat för sedan EMU skapades, nämligen att Västeuropa är ett dåligt fungerande valutaområde och att det därför är omöjligt att föra en räntepolitik som passar alla.Eller samma sak sagt med en lättförstådd liknelse. Säg att du har sjutton hus utspridda över Europa. Så en dag får du den ljusa idén, att istället för att reglera värmetillförseln efter hur varmt eller kallt det råkar vara utanför respektive hus, så ska den regleras efter hur varmt det i genomsnitt är i Europa. Om temperaturen är ungefär densamma på alla sjutton adresserna, så ställer inte denna, din nya ordning till några större problem. Du kommer att kunna hålla det behagligt varmt i alla husen. Men om det blir väldigt varmt utanför huset i Aten, samtidigt som det snöar utanför huset i Frankfurt, då blir det värre. Invånarna i Aten kommer att svettas, medan invånarna i Frankfurt kommer att frysa.

I eurosammanhang är värmetillförseln den ränta som Europeiska centralbanken (ECB) sätter och väderförhållandena i de olika länderna mäts med sådant som variationen i tillväxttakt och inflationstakt. Och dessa förhållanden har varit väldigt olika i de olika medlemsländerna. En del har haft låg inflation och låg tillväxt och därför skulle de ha behövt lägre ränta, medan andra har haft hög inflation och hög tillväxt och därför skulle de ha behövt högre ränta. Detta åskådliggörs i diagrammet här intill, där jag har beräknat vilken ränta som skulle ha varit lämplig för unionens tungviktare, Tyskland, respektive vilken ränta som skulle ha varit lämplig för ett av de hårdast drabbade länderna, nämligen Irland.  Med lämplig menas den ränta som ECB sannolikt skulle ha satt för dessa länder om de hade fått i uppgift att vara centralbank endast för Tyskland respektive Irland. Jämför man dessa lämpliga räntor med den som ECB har satt för eurozonen, så får man ett hum om hur bra eller dålig den gemensamma räntan har varit för de enskilda länderna.

ECB:s ränta och den ränta som ECB sannolikt skulle ha satt för Irland och Tyskland

 

Det vi ser är att irländarna under hela perioden fram till krisen skulle ha behövt en högre ränta. När de inte fick det, blev resultatet att inflationen sprang iväg och att kostnaderna ökade. Det gjorde att Irlands konkurrenskraft urgröptes. Det samma hände i de andra idag krisande länderna: Grekland, Portugal, Italien och Spanien. Urgröpt konkurrenskraft och underskott utrikeshandeln.

Samtidigt ledde den höga inflationstakten i dessa länder, till att ECB, tvingades höja räntan till långt över den nivå som skulle ha varit lämplig för det långsamt växande Tyskland. Effekten blev att tillväxten trycktes ner, att arbetslösheten ökade till den högsta nivån sedan kriget och att inflationen förblev låg. Tyskland blev därmed till krisländernas motsats, eftersom den lägre inflationstakten ledde till en långsammare kostnadsökning. Alltså stärktes landets konkurrenskraft och man fick stora överskott i utrikeshandeln.

Förklaringen till eurokrisen finns i denna obalans. De idag krisdrabbade länderna har fått en konkurrensnackdel till följd euromedlemskapet som lett till underskott och problemet kan inte lösas genom justeringar av växelkurserna, eftersom det inte längre finns några nationella valutor. Därför finns inte roten till eurokrisen i Dublin, Madrid eller Rom. Det är inte slarvande nationella politiker, som orsakat krisen. Krisen har orsakats av euron och den gemensamma räntan.

Publicerad i Västerbottens folkblad 20120113

EMU förvärrar krisen

Finansminister Borgs uttalande igår om att Sverige bör gå med i EMU kommer sällsynt olägligt. EMU befinner sig i sin allvarligaste kris någonsin. Grekland är på randen till ekonomisk kollaps och hela unionen är i gungning. Angela Merkel har rentav föreslagit att skuldsatta medlemsländer ska sättas under EU-förmyndarskap, att demokratin ska inskränkas. Det behövs inte mycket kunskap om historien för att inse att ett sådant förslag med ursprung i Tyskland inte tas väl emot av grekerna.

Dessutom har EMU:s räntepolitik, vilken anpassats till tyska behov, förvärrat situationen i Grekland och gett upphov till den nuvarande kostnadskrisen. Det finns två vägar ut ur kostnadskriser. Den första är devalvering som snabbt kan återställa konkurrenskraften. Den andra är lönesänkningar genom dekret och genom att låta arbetslösheten öka. Inget land som kan välja, tar den andra vägen eftersom skadorna på ekonomi och samhälle blir så omfattande. Men som medlem i EMU finns inget val.

Det är därför som krisen slår så mycket hårdare mot länder som Spanien, Irland och Grekland. Från hösten 2007 fram till idag har den spanska arbetslösheten ökat från 8,5 till 19,3 procent och den irländska från 4,6 till 12,8. Greklands arbetslöshet skrevs nyligen upp från 9 procent i september till 18 procent i december!

När sysselsättningen faller, ökar de statliga underskotten, vilket tvingar fram nedskärningar och sätter igång en ond spiral som kan sluta i depression. Det bästa för dessa länder hade varit att lämna EMU och därmed öppna den först vägen. Men politisk prestige sätter stopp. Att vår finansminister vill att Sverige går ombord på detta om inte sjunkande, så i vart fall läckande skepp, visar bara att när politisk prestige går in, går vettet ut.

Men det är inte första gången som politisk prestige manifesterad i monetära system hamnar i motsättning till vad som är ekonomiskt klokt. Det räcker att säga 1930-talet för att få nackhåren att resa sig. Det var guldmyntfoten – som liksom EMU gör idag, stängde den första vägen – som förvandlade krisen 1929 till en global depression. De länder som längst höll fast vid guldmyntfoten, drabbades mycket värre än de som följde Storbritannien 1931 och lämnade guldet. Fria från guldmyntfoten öppnades den första vägen och de kunde stimulera sina ekonomier. De andra tvingades till fortsatt åtstramningspolitik. Resultatet blev långdragen depression och massarbetslöshet. Det var ur misären och massarbetslösheten som fascismen hämtade sin kraft.

Nu dömer på samma sätt EMU de värst drabbade medlemsstaterna till att spara sig ur krisen, de tvingas att öka arbetslösheten och dra ned på välfärden, allt för att försvara politisk prestige som investerats i vår tids guldmyntfot.

Frågan är vilka rörelser som denna gång kommer att hämta kraft ur massarbetslöshet och misär?

Publicerad i SKD 20091223

Lettland bör devalvera

I november förra året arresterades universitetsläraren Dmitrijs Smirnov av den lettiska antiterroriststyrkan. Han anklagades för att ha spridit “osann information” om att den lettiska valutan kanske måste devalveras. Han riskerar uppemot 6 års fängelse i detta land som sägs vara en demokrati.

Men föga förvånande fungerar inte taktiken att bura in kritiska ekonomer.
Verkligheten har nu hunnit ikapp. Den lettiska ekonomin är i fritt fall. BNP beräknas minska med en femtedel, och budgetunderskottet är 9 procent av BNP.

Bakgrunden till denna kris är flera års överhettning, driven av omfattande kreditexpansion, som resulterat i att Lettlands valuta, som är knuten till Euron, har blivit kraftigt övervärderad. Den lettiska regeringen försöker spara sig ur krisen. Budgeten har skurits ned 40 procent. Skolor och sjukhus stängs och offentliganställdas löner har sänkts. Resultatet är naturligtvis en ännu brantare nedgång.

Insiktsfulla ekonomer – exempelvis Paul Krugman – har därför föreslagit att Lettland bör släppa knytning till euron. Det skulle innebära en devalvering och att konkurrenskraften återställs. Men fram tills nyligen har det varit tabu i Lettland att ens nämna devalvering. Det skulle nämligen omöjliggöra ett snabbt medlemskap i EMU.

Men även från lettiskt regeringshåll börjar det nu talas om devalvering. Det finns helt enkelt inga alternativ. Landet håller på att gå bankrutt

På svenska riksbanken betraktar man sannolikt devalveringen som en fråga om tidpunkt. De lån på motsvarande 100 miljarder kronor som riksbanken i förra veckan meddelande att man skulle ta upp, föranleds troligen av att man anser sig behöva en buffert. Det finns nämligen en svensk koppling till den lettiska krisen. De svenska storbankerna har totalt oansvarigt lånat ut 500 miljarder kronor i Baltikum. Om Lettland devalverar, kommer kreditförlusterna för dessa banker att öka. Och devalverar Lettland, kommer sannolikt Estland och Litauen att följa efter. De svenska bankerna – SEB och Swedbank – står inför enorma kreditförluster, förluster som den svenska staten i slutändan kan tvingas lösa ut.

Detta är skälet till att det av Sverige delfinansierade IMF-lånet till Lettland utgår ifrån – bland annat efter svenska påtryckningar – att Lettland inte ska devalvera. Anders Borg ser alltså hellre att Lettland stänger sjukhus än att landet använder samma metod – sänkt valutavärde – som Sverige använder just nu. Allt för att skydda svenska banker.

Lettland är ytterligare ett exempel på hur viktigt det är, att ett land kan (och har förstånd till) att använda valuta- och räntepolitik för att hantera kriser. Nu finns det en utväg för Lettland som heter devalvering. Letterna bör därför vara glada, att landet inte hunnit gå med i EMU, för då hade det inte funnits någon rimlig väg ut ur eländet. Något som bör vara en lärdom också för oss.

 

Publicerad i SKD 20090603

EMU-medlemskap vore skadligt

I söndags ägnade Rapport nästan halva sändningen åt EMU och ett inslag, som lika gärna hade kunnat vara producerat av ja-sidans pr-byråer. Ämnet var svängningen i opinionen. Först fick vi möta en typisk gladlynt ja-sägare från ett soligt Malmö. Sedan en typisk nejsägare från Norrlands inland, som mumlade något om att hon var emot.

Så spädde SVT på schablonbilden av den nej-sägande glesbygdsbon och den eurokramande storstadsbon. Sanningen är emellertid den, att den typiske nej-röstaren vid folkomröstningen bodde i storstadsområdena. Det fanns fler nej-röstare i Skåne än i Västerbotten, Norrbotten och Västernorrland sammanlagt.

Sedan tog Rapport med oss till Litauen och Danmark. Där fick vi träffa ett par politiker som förklarade, att i dess kristider vore det bra om deras länder snabbt kunde gå med i EMU.

Det var visserligen intressant, att se att de danska och litauiska politikerna använder en lika bedräglig argumentation som våra egna politiker på ja-sidan. Oförnuftet i EMU-frågan är så att säga paneuropeiskt. Men bilden av en gemenskapens monetära union, dit man som liten kan söka sig för värme och trygghet när det blåser ekonomisk isvind, kan inte få stå oemotsagd.

I verkligheten styrs EMU av de stora. Det är allt annat än en varm gemenskap. Och de små offras.

Det hårt krisdrabbade Irland är ett varnande exempel. Att EMU:s penningpolitik minskar möjligheterna att utjämna konjunkturerna är välkänt. Men mindre omtalat är att för enskilda länder riskerar penningpolitiken rentav att fungera pro-cykliskt. I synnerhet är detta fallet för små länder, som har liten tyngd när räntebesluten fattas. Under de första åren av Irlands EMU-medlemskap, eldades den irländska ekonomin på av den låga euroräntan, vilken hade bestämts efter Tysklands behov. För snabbväxande Irland blev resultatet hög inflation som undergrävde landets konkurrenskraft och gjorde att realräntan föll under nollstrecket. Beräkningar visar att Irlands nominella räntenivå år 2004 borde ha varit minst 3 procentenheter högre än den faktiskt var. Men varken räntan eller växelkursen kunde längre påverkas av irländarna.

Men hjälper inte medlemskapet Irland nu när det är kris? Tvärtom. Nu har nämligen Irland en deflation som gör att landet har den högsta realräntan i EMU. Landet skulle behöva noll i nominell ränta och 30 procent lägre växelkurs. Men över detta bestämmer inte irländarna längre.

På så sätt har den till Tyskland anpassade gemensamma penningpolitiken i EMU, lett till att den irländska ekonomin stimulerats i högkonjunktur och bromsats i lågkonjunktur. Därmed har svängningarna i konjunkturen blivit större.

En brittisk ekonom beskrev nyligen detta som att Irland har offrats för att möta tyska krav. Vi svenskar bör ställa oss frågan: vad är det som talar för att Sverige vid ett medlemskap i EMU inte kan offras på samma sätt?
Publicerad i SKD 20090423

EMU-motståndet består

Publicerad i SKD 20081218
Minskat EMU-motstånd, kablade Statistiska centralbyrån ut i tisdags. Men det är inte fallet för nej-sidan som är det intressanta, utan det över tid stabila motståndet.

EMU. På skånskans insändarsidor har en debatt pågått de senaste dagarna, i vilken EMU-förespråkarna hävdat, att eftersom kronan tappat i värde under krisen är den en skvalpvaluta som inte är något att hålla i när det blåser. Det är rentav så att man skäms som svensk över kronfallet, skrev en debattör.

Sådana argument är, som Henrik Nilsson visade i en insändare i tisdagens tidning, intellektuellt svaga.

Dels för att växelkurserna avspeglar verkliga kostnadslägen, även om de svänger över och under dessa värden. Dels för att flexibilitet i växelkurs är en stötdämpare, som i dagsläget gör att den svenska exportindustrin får en välbehövlig stimulans. Kort sagt, även om nästa år, i arbetsmarknadsminister Littorins beskrivning, blir ett ”skitår”, blir det inte så illa som det skulle ha blivit om Sverige hade varit medlem i EMU.

Men att förespråkarnas argument är sakligt svaga, gör inte att vi ska underskatta dem. Många människor tror på skvalpvalutaargumentet. Som en av de ansvariga för den socialdemokratiska nejkampanjen under folkomröstningen 2003, konfronterades jag dagligen med den typen av argument och förstod, att om kunskapsbristen om detta fick bestå skulle ja-sidan kunna vinna. Lägg därtill att förespråkarna under senare tid lyckats koppla samman EU:s krishantering med EMU-klubbens göranden och låtanden. Det egentliga förhållandet är det omvända, men det kommer sällan fram i debatten. Det myckna ståhejet kring EU:s krisplaner beror nämligen bland annat på EMU:s inneboende svaghet: dels i det att länderna förväntas föra aktiv finanspolitik, utan hjälp av nationell penningpolitik, dels i det att centralbanken, i motsats till vanliga centralbanker, saknar reell kapitalbas och därför inte kan förse marknaden med de likvider som skulle behövas. EMU försvårar i själva verket krishanteringen.

Men summa summarum, så hade jag förväntat mig en kraftig ökning av förespråkarna. Undersökningen visar dock att EMU-motståndet är på en hög nivå. Andelen som skulle rösta nej i dagsläget har visserligen fallit till 47,5 procent, men från en tidigare toppnotering. Anhängarna är stabilt under 40 procent. Faktum är att i denna undersökning, har anhängarna endast under en kort period 2001-2002 varit fler än 40 procent. Samtidigt har andelen motståndare sedan omröstningen legat på över 45 procent. Värt att notera är även, att endast bland folkpartiets och moderaternas väljare finns en majoritet för EMU. Särskilt glädjande är att andelen anhängare i mitt eget parti, socialdemokraterna, har stabiliserats på en bottennivå kring 30 procent.

Den stabilt höga andelen EMU-motståndare får mig att tänka på en sak som nejkampanjens huvudstrateg, Stefan Carlén, sa på folkomröstningsnatten. Han sa att vi genomfört den största folkbildningskampanjen i vårt lands historia. Det var för att folk blivit medvetna om exempelvis skvalpvalutaretorikens svaghet som vi hade vunnit. Kanske är det denna effekt som sitter i? Inför folkomröstningen tog sig väljarna tid att sätta sig in i de komplexa frågor som EMU-medlemskap handlar om. Det har gjort folk intellektuellt immuna mot makthavarnas simpla skrämselargument. Därför rör sig opinionsläget endast marginellt, trots krisen. Människor är helt enkelt kloka och pålästa. Därför har de mod att hålla fast vid sina åsikter, alldeles oavsett vad eliten vill att vi ska tycka.

Om ett idiotiskt argument för EMU

Publicerad i SKD 20081031
Fem år efter EMU-omröstningen har vi nu fått ett kvitto på att svenskarna gjorde ett klokt val. Det svenska s k ”utanförskapet” gör att vi har kvar verktygen som krävs för att hantera krisen.

EMU. Polen, baltstaterna, Danmark och ännu några länder sägs stå på tur för EMU-medlemskap. EU:s ekonomikommissionär håller ut armarna och deklarerar att EMU ger skydd i finansoron. I SVT ser jag en nyhetsjournalist uppgivet visa tittarna hur lite euro som hon fått för sina kronor.

Analyser och motbilder lyser med sin frånvaro. Det är som om det vore en självklarhet att EMU skyddar mot finansoro, att det är dåligt att kronan fallit i värde och att länder som Danmark (och således även Sverige) har att tjäna på att gå med i EMU.

Men sanningen är den att Sveriges starkaste kort i den pågående finanskrisen är att vi har kvar kronan och vår egen riksbank. Därmed kan räntorna styras efter svenska förhållanden samtidigt som den för tillfället lågt värderade kronan ger stimulans till svensk exportindustri.

Att de stora valutorna stärkts mot kronan är i nuläget bara önskvärt.

De politiker och debattörer som nedsättande beskriver kronan som en ”skvalpvaluta” är ohederliga eller okunniga. Eller möjligen bäggedera. Det är visserligen sant att i tider av finansoro flyttar placerare sina finansiella investeringar till stora valutor, vilka riskerar att temporärt bli övervärderade. Men vilka är alternativen för Sverige? Tre handlingsvägar finns att välja mellan.

1. Den danska vägen med till euron knuten kronkurs. Då skulle vi bli tvungna att höja räntan, precis som danskarna har gjort och vara beredda att använda skattepengar för stödköp av kronor. Exportindustrin skulle skadas av den stärkta kursen, skattepengar hotas och låneräntorna driva upp människors boendekostnader och företags kreditkostnader. Resultatet skulle bli lägre tillväxt, ökad arbetslöshet och risk för en nedåtgående spiral. Men i värsta fall skulle vi kunna dra i nödbromsen och släppa kronan.

2. Medlemskap i EMU:s tredje steg. Då förlorar Sverige för alltid sina två viktigaste verktyg för att stabilisera ekonomin: räntepolitiken och växelkursmekanismen. Ingen nödbroms, ingen återvändo. Hur stora de negativa effekterna på exportindustrin skulle bli, bestäms av hur euron utvecklas i förhållande till bland annat dollarn och vår anslutningskurs. I nuläget skulle vi få en avkylning av den svenska ekonomin jämfört med om vi hade stått kvar utanför. På längre sikt hotar kostnadskriser. Med medlemskap följer även en centralt bestämd reporänta, som sätts efter förhållanden i hela euroområdet och inte kan justeras efter de behov som finns i Sverige. Fördjupad ekonomisk kris, med massarbetslöshet som följd, är inget osannolikt scenario om Sverige hade varit medlem EMU i dagsläget.

3. Att fortsätta som idag med flytande kronkurs. I ekonomisk kris stimuleras den svenska ekonomin genom fallande värde på kronan. Men euron och dollarn har stigit mer gentemot kronan än vad som är rimligt, skrev jag ju nyss. Ja, men innebörden av detta är att den svenska ekonomin stimuleras mer än vad som hade varit fallet om växelkurserna exakt avspeglat den ekonomiska utvecklingen i de olika länderna. Den starka eurokursen är således inte, såsom en del tycks tro, ett argument för EMU-medlemskap. Det är ett argument emot.

Finanskrisen är allvarlig och konjunkturen är på väg ner i ett svart hål. Nästa år räknar konjunkturinstitutet med att 100 000 jobb går förlorade. Men om Sverige vore medlem i EMU, skulle situationen kunna vara mycket värre.

Finanskris: Var glada att vi inte är med i EMU

Publicerad i SKD 20081004
När de finansiella systemen håller på att krascha, och världen står inför en ekonomisk kris vars like vi inte sett sedan 1930-talet, finns det ändå ett ljus i mörkret: Sverige har kvar sina ekonomiskpolitiska verktyg.

Kris. Kommer ni ihåg hur ja-sidan argumenterade under kampanjen om EMU? Vi bör söka tryggheten i den stora, gemensamma valutan, skrev Göran Persson, för ensam klarar sig inte kronan på ett hav av valutaspekulation, endast i EMU säkrar vi jobb och tillväxt. Svenskt näringsliv pumpade in en halv miljard i olika kampanjorganisationer, hävdade att medlemskap var avgörande för företagen och drev ut kändisar i ja-kampanjen. Det kloka i det senare kan diskuteras. Varken Björn Ranelids liknelse av nej-sägare med Adolf Hitler eller Pernilla Wahlgrens fnittrande om att medlemskap gjorde det så mycket enklare för henne som internationell ”shopaholic”, föll i särskilt god jord hos väljarna.

När valresultatet stod klart avlossade förlorarna en kanonad av elitistiskt förakt mot vanligt folk. De som röstat nej sades vara obildade bönder, i motsats till, förmodar jag, den analytiska briljans vi sett hos Björn Ranelid och andra. I själva verket gjorde vanliga människor ett intelligent val, och det är denna kloka majoritet som vi har att tacka för, att vi, när krisen nu rycker allt närmare, har kvar viktiga ekonomisk-politiska verktyg.

Under dessa år, fria från EMU:s tvångströja, har Sverige haft en lägre arbetslöshet, bättre produktivitetstillväxt, högre BNP-tillväxt och lägre inflation än EMU-området. Euroarbetslösheten har pendlat omkring 8 procent. Sverige har under hela perioden legat 2-3 procentenhet lägre. Den reala svenska tillväxten 2003-2007 har snittat på över 3 procent årligen, medan euroområdets legat under 2 procent.

Viktiga orsaker till att det under de senaste åren gått relativt bättre för Sverige är att den svenska räntenivån har anpassats till svenska förhållanden och att kronan genom den flytande växelkursen fungerat som en stötdämpare. Visserligen finns det goda skäl att kritisera riksbankens räntepolitik, men det är ändå bättre att räntan sätts efter svenska förhållanden än europeiska. Kronan har nu fallit med 18 procent mot dollarn sedan i juli och 4 procent mot euron sedan slutet av augusti. En del kanske tror att det är dåligt, men det är denna flexibilitet, som dämpar överhettning i högkonjunktur (stigande kronvärde) och ger stimulans i lågkonjunktur (sjunkande kronvärde), som gör att vi kan hantera den kommande krisen. Gårdagens nyhet om att massaindustrin hjälps av den stigande dollarn och att den krisdrabbade fordonsindustrin kan få välbehövlig lindring är bara två exempel. Den flytande kronan låter oss balansera mellan den amerikanska och europeiska utvecklingen. Som medlem i EMU skulle Sverige idag stått helt utan dessa ovärderliga verktyg.

Till sist noterar jag, att Mona Sahlin, ni vet hon som skulle införa ett mer demokratiskt ledarskap, igår meddelade att Lissabonfördraget ska ratificeras oavsett vad utredningen om Vaxholmsdomen kommer fram till. Hon spelar därmed högt med den svenska modellen och ignorerar såväl LO-kongressen som en stor minoritet i den socialdemokratiska riksdagsgruppen, samtidigt som hon banar väg för Junilistans Sören Wibe. Vi får också en smak på Sahlins metoder: lyssna ordentligt på dina interna kritiker, för då kan du köra över dem med större precision. Det är innebörden i det så omtalade ”lyssnande ledarskapet”.

%d bloggare gillar detta: