Ska vi bara se på när barnen drunknar?

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150427
Sedan år 2000 uppskattas 22 400 flyktingar ha drunknat i Medelhavet. För drygt en vecka sedan dog 850 människor, det är lika många som när Estonia förliste. Vi måste öppna legala vägar. Vi kan inte se på när barn drunknar i desperata försök att ta sig in i EU.

Det är en grundläggande mänsklig rättighet att få söka asyl och få sin sak prövad. Så enkelt är det, och att detta är vad som gäller har slagits fast gång efter gång sedan andra världskrigets slut: i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, i FN:s flyktingkonvention från 1951, i flyktingkonventionens tilläggsstadga från 1967 och i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna som sedan 2007 är EU-lag.

Men om flyktingarnas rättigheter är garanterade i internationella överenskommelser, varför riskerar alla dessa hundratusentals människor sitt liv på gummiflottar och ruttna skorvar? Hur kommer det sig att smugglingen nu blivit en stor industri, när det för två decennier sedan främst handlade om släktingar som hjälpte varandra?

Svaret är enkelt. Smugglingen är ett resultat av den flyktingpolitik som EU utvecklat sedan 1990-talet. Den är inriktad på att hindra flyende människor från att säkert och legalt ta sig till EU och söka asyl. Ty det må vara en rättighet att söka asyl, men asyl kan endast sökas i det land där asylansökan ska prövas. Så om inte flyktingarna kan ta sig till EU, kan de inte heller söka asyl. Asylrätten upprätthålls på papperet, men de flesta flyktingar har inga möjligheter att använda den.

_________________________________________________________________________________________
I min roman från i höstas, DEN TREDJE PASSAGERAREN,

skildras ett flyktingöde i ett Europa som stängt gränserna. Läsa mer? Klicka här

_________________________________________________________________________________________

Trots vackert tal vid högtiderna, har det hela tiden varit EU-ledarnas målsättning att slippa undan ansvar. Man har strävat efter att så många som möjligt av världens flyktingar ska stanna i utfattiga närområden. I medierapporteringen framställs det som att Europa tar ett otroligt stort ansvar. I själva verket lever de allra flesta av världens flyktingar under miserabla förhållanden i konflikternas närområden. Enligt FN:s flyktingkommissariat var 42 miljoner människor på flykt i slutet av 2013. Av dem befann sig endast var tionde i Europa. Mer än hälften var i Mellanöstern, Asien och Afrika.

EU har slagit knut på sig självt och sin invecklade lagstiftning för att hindra människor att ta sig in. I botten av systemet finns viseringsplikten som riktas mot länder varifrån människor flyr. Det uttalade syftet är att stoppa människor som är på flykt från att ta sig till EU för att söka asyl. Detta sker praktiskt på nästa nivå genom att visum inte ges till personer som kan förväntas vilja söka asyl i ett EU-land. För att säkerställa att ingen utan giltigt visum reser till Europa, har EU skapat en privat gränspolis i form av flygbolagspersonal. Systemet upprätthålls genom ekonomiska incitament, närmare bestämt det så kallade transportörsansvaret, som innebär att resebolag måste betala böter och återresa för personer som de transporterat och som saknat visum och som sedan inte fått asyl. Normalt sett kan inte en flykting – oavsett vad han eller hon flyr ifrån – ta sig ombord på ett flygplan till Europa. Så har de legala vägarna in i EU stängts.

Således tvingas flyktingarna söka andra vägar; över haven, längs småvägar och genom otillgängliga gränstrakter i östra Europa. För att stoppa dessa människor har enorma belopp investerats i murar, taggtrådsstängsel och i en allt större gemensam gränspolis – Frontex. Längs gränsen mellan Bulgarien och Turkiet byggs en sexton mil lång taggtrådsbarriär för att hindra syriska flyktingar att ta sig in i EU. I den spanska enklaven Melilla som gränsar till Marocko kastar sig afrikanska flyktingar desperat mot det sex meter höga stängslet som täcks med ”razor wire” – en sorts taggtråd som i stället för vanliga taggar är täckta med rakbladsvassa knivar – som konstruerats för att trasa sönder människors kroppar. Och så finns den dödligaste av alla rutter: att korsa Medelhavet.

Efter den senaste katastrofen kan man märka en förändring. Det finns nu en debatt om EU:s stängda gränser och om att det är nödvändigt att öppna legala vägar in i EU. Sveriges regering har svängt och driver detta. Det är bra.

Men fokus är alltjämt på symptomen – smugglingen – och på hårdföra metoder för att stoppa ”illegala migranter”. EU vill få till stånd avtal med diktaturen Egypten och med det sönderfallna Libyen om att stoppa flyktingarna redan på land. Det talas även om att förstöra båtar och om att sätta libyska hamnar i blockad, vilket skulle kräva militära insatser.

Det här rör sig om skrupelfria människor, sade statsminister Löfven om smugglarna. Så är det i många fall.

Men är det inte minst lika hänsynslöst att bygga taggtrådsbarriärer för att stoppa flyende människor, göra överenskommelser med diktatorer om att stänga flyktvägar och att med viseringsplikten hindra flyende människor att resa på säkra sätt?

Sanningen är ju den, att om inte EU-ledarna täppt igen de legala och säkra vägarna, skulle barnen som drunknade i förra veckan ha varit i livet.

 

Saudibråket – ett eko från 80-talets Sydafrikadebatt

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150309
Förra gången agerade näringslivet i det fördolda. Nu sker det öppet genom den debattartikel som kända näringslivsföreträdare lät publicera på DN Debatt i fredags. Ämnet är Saudiarabien och det svenska militära samarbetsavtalet.

Avtalet med Saudiarabien kan sägas upp i vår, och av allt döma har regeringen ännu inte bestämt sig. Det är inte första gången som den här affären vållar huvudbry för regeringar. Ekot avslöjade i somras att redan 2008 stoppade regeringen samarbetet. Det skedde efter att tjänstemän på Exportkontrollmyndigheten kommit fram till att vapenfabriksbygget stred mot den svenska vapenexportlagstiftningen. Strax därefter hade, rapporterade Ekot, ett brev kommit till Försvarsdepartementet.

Det inleds med ”Bäste Sten” och därefter följer en argumentation om att svenska affärsintressen är hotade, såvida inte Sverige återupptar samarbetet om vapenfabriken. Bland annat uppges exporten av SAAB:s militära radarsystem Erieye vara i farozonen.

Brevets avsändare var Marcus Wallenberg och dess mottagare var försvarsminister Sten Tolgfors. Brevet hemligstämplades och kort därefter gjorde regeringen helt om och återupptog samarbetet.

Allt som krävdes för att en svensk regering skulle återuppta ett samarbete, som tjänstemännen på dess egen myndighet bedömde som olagligt, var alltså ett brev från en Wallenberg. ”Bäste Sten”, skrev Wallenberg och regeringen svängde 180 grader.

I fredags var det så dags för en annan i den mäktiga familjen Wallenberg, nämligen Jacob Wallenberg som anför näringslivstopparna i DN-artikeln. Gott är att det nu sker öppet. Då kan vi alla se hur svaga argument de har.

Artikeln nämner vare sig vapen eller militär. Istället talas det om frihandel och om att respektera ”handelsavtalet”. Det närmaste de kommer vad det verkligen handlar om är en formulering om att avtalet inte endast har effekter för försvarsområdet.

Men i sak är det för det första så att en uppsägning av avtalet inte är ett avtalsbrott, vilket näringslivsföreträdarna försöker påskina. För det andra är krigsmaterielexport inte en del av den fria handeln. Tvärtom. Grundregeln i svensk lagstiftning är att det är förbjudet att exportera krigsmateriel. Från denna regel kan undantag göras. Visst kan man få orwellianska vibbar av det här, inte minst mot bakgrund av att Sverige är ett av de länder i världen som exporterar mest vapen per capita. Men så här ser faktiskt den svenska lagstiftningen ut. Vapensamarbetet med Saudiarabien har inget med svensk tradition av frihandel att göra. Därmed faller den förment teoretiska underbyggnaden av artikeln. Och med den faller också påståendena om att det är bättre att handla med länder som Saudiarabien än att isolera dem. Öppenhet mot omvärlden, heter det, ger reformistiska krafter vind i seglen. Det argumentet är möjligen tillämpligt på handel i allmänhet. Men jag känner inte till ett enda exempel då detta också kan visas ha gällt för vapenhandel.

Det här sagda innebär inte att det inte kan finnas delar av direktörernas resonemang som kan vara riktiga. Det kan bli så att svensk civil exportindustri förlorar intäkter, även om det torde röra sig om tämligen lite.

Den svenska regeringen har dock att väga in mer i bedömningen än endast detta snäva kommersiella perspektiv.

Vi bör hålla i minnet att endast trettio år har förflutit sedan dessa näringslivstoppars föregångare använde liknande argument mot blockaden av apartheidens Sydafrika. Då anfördes näringslivet av Peter Wallenberg. Han hade inte mycket förståelse för, som han uttryckte sig, ”svartingar”, ty ”den vite mannen var den som höll ordning”. Naturligtvis hade han inte heller någon förståelse för den svenska arbetarrörelse som valde solidaritet med de förtryckta i Sydafrika istället för solidaritet med honom och hans affärsintressen.

Debatten om Saudiarabien får här karaktären av ett eko från 1980-talet. Aftonbladets ledarsida påpekade nyligen att saudiska kvinnor har färre rättigheter än de svarta hade i Sydafrika – och frågan blir därmed densamma som vi ställde för trettio år sedan: Ska vi välja de förtryckta – eller pengarna?

Det har alltid funnits en spänning mellan de ideal som Sverige sagt sig stå för och den ekonomiska verklighet som vi har att förhålla oss till.

Men ställ dig några frågor:

Hur skulle vi idag ha känt om Sverige på 1980-talet lyssnat på näringslivet och låtit kommersiella intressen bestämma Sveriges relationer till Sydafrika?

Skulle Sveriges anseende och vår roll i världen nu ha varit större eller mindre om vi då följt Peter Wallenberg?

Och till sist och viktigast: Hur kommer våra barn och världen som kommer efter oss att se på oss om vi nu lyssnar på Jacob Wallenberg och därmed å ena sidan talar om feministisk utrikespolitik och mänskliga rättigheter, och å den andra sidan har ett militärt samarbete med de män som står för det hårdaste och mest systematiska kvinnoförtrycket i världen?

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Vart ska världens flyktingar ta vägen?

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20141117

De senaste månaderna har borgerliga debattörer och ledarskribenter drivit, som Aftonbladets politiske redaktör Karin Petterssons uttrycker sig, en ”kampanj” om volymer och kostnader i flyktingmottagandet, vars syfte inte kan tolkas på annat sätt än ”att människor som i dag får stanna i Sverige inte borde få göra det”. Lägg till detta att borgerliga politiker börjat göra upp med Sverigedemokraterna och att borgerliga debattörer vill ”bjuda in” Sverigedemokraterna i olika sammanhang, så blir motivet tydligt. Borgerligheten har, såsom jag påpekade i min förra ledare, insett att med Sverigedemokraternas nya maktställning följer ett nytt politiskt läge. Sverige har historiskt haft en progressiv majoritet, men med en brun kil inslagen mellan blått och rött följer att det nu finns en liberalkonservativ majoritet i riksdagen och i många kommuner. Denna nya politiska axel kan göra det möjligt för den samlade högern, inklusive Sverigedemokraterna, att bryta ned vad som finns kvar av den svenska modellen. Därav det plötsliga borgerliga intresset för flyktingfrågan. Den är nyckeln till borgerlig dominans.

Men hela diskussionen om ”volymer” måste synas i sömmarna och den måste tas ned på jorden. Vad är en ”volym”? Svaret är att det är en massa enskilda människor som är på flykt för att rädda sina liv. Ur ett moraliskt perspektiv är saken mycket enkel: den som har turen att födas i ett land i fred, har ingen som helst moralisk rätt att neka fristad till dem som råkar födas i ett land i krig. Tvärtom är det en moralisk skyldighet att ge fristad åt dem som flyr. Alla världsreligioner lär ut detta, liksom alla moralfilosofiska skolor som är något att ha.

Vi bor alla på samma jord. Ett liv där är lika mycket värt som ett liv här. Det handlar om människor som känner precis som du och jag. De har rätt till liv och värdighet, precis som du och jag. Deras barn har samma drömmar om livet som våra barn. Skillnaden är att de råkade födas i ett land i krig medan jag, liksom mina barn, råkade födas i ett land i fred.

De som talar om ”volymer” gör det i syftet att distansera sig själv och läsaren från människor av kött och blod; i syftet att avhumaniserar de enskilda människorna.

Det är ett debattknep. Moraliska förpliktelser har vi nämligen gentemot andra människor, inte gentemot någon oidentifierad ”volym”.

Men Sverige tar redan så stort ansvar, utropar upprörd tidningsläsare. Det är både sant och falskt.

Jämfört med många andra länder i Europa tar Sverige ett stort ansvar, men jämför vi med fattiga länder i Afrika, Mellanöstern och Asien tar vi ett mycket ringa ansvar. Libanon är det land i världen som tar det största ansvaret för den syriska flyktingkatastrofen. Mer än en miljon har flytt dit. Nu försöker landet stänga gränsen. FN vädjar om att låta den förbli öppen. Men vad som inte sägs är att den svenska gränsen till Syrien har varit stängd under hela kriget. Det är så EU och Sverige agerar. Visumplikt införs alltid mot länder varifrån människor flyr. Den som försöker fly kommer inte ens på planet. Syftet är uttryckligen att stoppa flyktingar och tvinga dem att antingen stanna kvar eller fly till länder som Libanon. Därmed stängs de legala vägarna – och de flyktingar som ändå vill och har möjlighet att ta sig till Europa blir hänvisade till flyktingsmugglarna. Endast två procent av de som flytt Syrien har, enligt en rapport från Norges flyktingråd från förra veckan, fått flyktingstatus i länder utanför närregionen.

Enligt den liberala tankesmedjan Fores platsade av Europas länder endast Tyskland på tio-topp-listan 2012 över länder där flest flyktingar uppehöll sig. Övriga på listan var länder som Tchad, Pakistan, Etiopien och Kenya, utfattiga länder utan resurser att ta emot flyktingar. När man justerar flyktingmottagandet per land efter inkomstnivå, platsade inget europeiskt land på tio-i-topplistan. Faktum är att inget rikt land överhuvudtaget fanns med bland de tjugofem länder som, justerat för inkomstnivå, tog mest ansvar för flyktingar. Det är alltså inte så att Sverige och Europa tar sin del av ansvaret för världens flyktingar. Det är fattiga länder som tar den största delen av ansvaret. Åtta av tio flyktingar uppehåller sig i fattiga länder.

Detta ger perspektiv på diskussionen om hur övriga EU-länder ska förmås ta större ansvar. Premissen är att vi i Sverige ska förmå EU att ta en del av Sveriges ansvar. Men diskussionen borde inte handla om hur flyktingar som lyckas ta sig förbi EU:s gränser ska omfördelas inom EU, utan om hur EU kan ta en del av det ansvar som vi i dag överlämpar på länder som Libanon, Tchad och Kenya.

En del läsare har säkert en annan uppfattning. Men de måste, liksom jag, svara på frågan: vart ska världens flyktingar ta vägen?

 

Sanktioner mot apartheidstaten Israel är nödvändigt

Tips: Min roman ”Den tredje passageraren”, som kommer ut 15 september, är en roman om terroristjakten och världen efter 11 september. Klicka här och läs mer.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140811

Ledare. Allt för länge har omvärlden fördömt och sedan fortsatt med handel och vapensamarbete. Men detta urskillningslösa dödande av barn, kvinnor och åldringar måste få ett slut. Sanktioner mot Israel är nödvändigt.

Göran Rosenberg skrev i en uppmärksammad krönika tidigare i somras att han gett upp hoppet om en någorlunda rättvis fred mellan israeler och palestinier. ”Israel är på väg att förvandlas till en apartheidstat”, konstaterade han och refererade en nyligen inträffad händelse då tre judiska pojkar mördats av vad som förmodades vara palestinier. Israel ingrep militärt. Fem dödades, ett hundratal greps och när de förmodade gärningsmännen identifierades arresterades de för att underställas rättsskipning enligt militära ockupationslagar. Deras föräldrahem sprängdes. Kort därefter brändes en palestinsk pojke till döds. De misstänkta judiska gärningsmännen greps för att underställas rättsskipning i en civil domstol. Inga hus sprängdes, inga oskyldiga dödades. Skilda rättssystem för olika befolkningsgrupper är ”definitionen på apartheid”, skrev Rosenberg.

Rosenberg har naturligtvis rätt. Och han är inte den förste som påpekar det uppenbara. FN-sändebudet Richard Falk uppmanade tidigare i år Internationella domstolen i Haag att ta ställning till frågan om ockupationen innebär, ur juridisk bemärkelse, oacceptabel ”kolonialism, apartheid och etnisk rensning”. Falks företrädare John Dugard gjorde en liknande bedömning redan 2007: ”Israelisk lag och praktik i de ockuperade palestinska områdena har tydliga likheter med apartheid”, skrev han och gick vidare med att beskriva hur ockupationen av Västbanken upprätthålls, varefter han ställde frågan: ”Är det möjligt att på allvar förneka att syftet med detta agerande är att skapa och upprätthålla herraväldet för en befolkningsgrupp (judarna) över en annan befolkningsgrupp (palestinierna) och systematiskt förtrycka dem?”. Det kan tilläggas att John Dugard är sydafrikan, professor i internationell rätt och expert på apartheidsystemet i Sydafrika.

Den formella definitionen av apartheid måste naturligtvis grunda sig i juridik, men lagar och rättslig praktik speglas och återspeglas i hur tankar och idéer formeras. För att soldaten ska förmås att inte endast döda motståndarnas soldater, utan också deras barn och föräldrar och bomba skolor, sjukhus och ambulanser måste soldaten tänka och tycka att det hen gör är rätt eller åtminstone acceptabelt. Och majoriteten av allmänheten måste instämma. Annars kan inte systemet upprätthållas.

Under den senaste månaden har, enligt FN, Israels bomber och artilleri dödat över 300 barn. Barn är definitionsmässigt oskyldiga. Alla barn borde ha samma rätt att leva. Så hur rationaliserar man dödandet av barn? Svaret är mycket enkelt. De palestinska barnen kan dödas därför att de är palestinier. Svårare är det inte. Det är apartheid som tankesystem, snarare än som juridisk praktik, som gör detta möjligt. Palestinska barn har ingen självklar rätt till liv i den idémässiga kontext som det israeliska apartheidsystemet skapar. Därför kan de dödas. Därför kan den gravida mamman skjutas, därför kan spädbarnet brännas ihjäl av fosforbomberna. Därför att de är palestinier.

Fascism är ett annat ord för detta, och regeringspartiet, Likud, visar allt tydligare fascistiska tendenser. Knessets vice talman Moshe Feiglin, medlem i det styrande Likudpartiet, gav nyligen uttryck för sådant tankegods, när han i ett brev till premiärminister Netanyahu argumenterade för fullständig annektion av Gaza, utrotning av alla stridande och deras anhängare samt att den civila befolkningen skulle flyttas till tältläger i Sinaiöknen. Det israeliska parlamentets vice talman förespråkar alltså att Gazas palestinier ska flyttas till koncentrationsläger i öknen …

Det kan inte finnas något utrymme för omvärlden att kompromissa med denna extremism, och Sverige kan och bör spela en roll. Vi bör gå i bräschen för en internationell handels- och investeringsblockad av samma typ som den som riktades mot Sydafrika samt för införandet av riktade sanktioner mot israeliska politiker och militärer, liknande dem som används mot Ryssland. Vi bör verka för att Israels regering och militära ledning ställs inför en internationell krigsförbrytartribunal.

Förvisso är det lätt att resignera. Det kommer aldrig att bli så, säger många av mina palestinska vänner. Det är möjligt, men det är vår moraliska plikt att agera och stå upp för det som är rätt. Det har våra ledare gjort förr.

”Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk.” Så fördömde Olof Palme USA:s bombningar av Hanoi julen 1972. Illdåd är illdåd. I Hanoi 1972. I Gaza 2014.

Tony Johansson

Palestinierna har rätten på sin sida

Tips: Min roman ”Den tredje passageraren”, som kommer ut 15 september, är en roman om terroristjakten och världen efter 11 september, Klicka här och läs mer

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20121126

Vapenvila råder. Kriget är slut. För denna gång. Om vi nu ska kalla detta för ett krig. En av världens mest högteknologiska krigsmakter bombarderade från havet och luften den isolerade, fattiga enklaven Gaza – världens största fängelse – som saknar luftförsvar, flygvapen, pansar och armé. ”Detta är inte krig, detta är mord”, kommenterar Noam Chomsky.  Och likräkningen ger honom rätt. Det gick minst 25 döda palestinier på varje död israel. Därför är det inte att förvånas över rapporterna om palestinier som jublar åt nyheten att raketerna nu når Tel Aviv. Det är inte bara jag som måste känna skräck, nu känner de också skräck, säger en palestinsk kvinna. Det är en djupt mänsklig reaktion – offrets känsla när åtminstone en del av smärtan, skräcken och förnedringen återgäldas, när gärningsmannen får känna vad hon själv känner.

Det gör emellertid inte att Hamas raketattacker är lagliga. Det är ju andra civila som drabbas. Raketbeskjutningarna är urskiljningslösa och därför i strid med krigets lagar. Israeliska civila är lika oskyldiga som palestinska civila. Och samma mänskliga reaktioner som den som den palestinska kvinnan ger uttryck för frodas också i Israel.
Extremism blir resultatet: Fanatikerna i Hamas som skjuter raketer på civila israeler och högteknologiskt israeliskt bombardemang mot civila palestinier som motiveras med herrefolksretorik. ”Vi måste bomba Gaza tillbaka till medeltiden och förstöra infrastrukturen, inklusive vägar och vattenförsörjning”, förkunnade en israelisk regeringsledamot. ”Gazas invånare är inte oskyldiga… Vi måste jämna hela bostadsområden med marken. Jämna hela Gaza med marken. Amerikanerna slutade inte vid Hiroshima”, skrev Gilad Sharon (son till förre primärministern Ariel Sharon) i en artikel i The Jerusalem Post som uppmanade till folkmord på palestinier. Det barn som föds som palestinier i Gaza är skyldigt. Och skyldiga får dödas, det är Gilad Sharons budskap. Så föder kriget extremismen, så föder extremismen kriget.
Så är båda sidor lika ansvariga? Nej. Israel har huvudansvaret.  Socialdemokraternas uttalande i fredags som underströk detta och deklarerade att Sverige bör erkänna staten Palestina var därför en välbehövlig och riktig markering.
För här, liksom internationellt, driver förespråkarna av Israels politik att Israel har rätten på sin sida. Möjligen, säger några av dem, kan vi kritisera Israels sätt att föra krig. Men rätten att försvara sig mot Hamas raketattacker är självklar. Det är fel. Israel har ingen självförsvarsrätt gentemot de områden som det ockuperar. Den som hävdar motsatsen ignorerar en av de viktigaste lärdomarna av andra världskriget. Nürnbergrättegångarna slog nämligen fast att en ockupationsmakt aldrig kan åberopa självförsvar när dess soldater bekrigar motståndsrörelser. Den enda part som kan åberopa självförsvar är de ockuperade. Alla krigshandlingar utförda av ockupationsmakten är definitionsmässigt olagliga – alltså även om ockupationsmakten följer reglerna för hur krigföring får utövas, vilket Israel inte gör.
Israel har inte någon som helst rätt att bekriga någon palestinier – varken civila eller de som är medlemmar i motståndsrörelsen. De har nämligen ingen rätt att ockupera. Ockupationsmaktens rätt består i att lämna de områden som har ockuperats.  Det är därför som en av världens mest välkända folkrättsexperter, Michael Mandel, på frågan i vilken utsträckning som Israel har rätt att åberopa självförsvar, svarar: ”Ingen, de har inget juridiskt argument för självförsvar. Faktum är att det är Hamas som har rätt till självförsvar”.
Israel hävdar visserligen att det sedan tillbakadragandet 2005 inte ockuperar Gaza. Men enligt det internationella samfundet rör det sig alltjämt om en ockupation. Av två skäl. För det första därför att Israel utövar en de facto ockupation, genom sin sjöblockad och sitt luftherravälde samt återkommande militära interventioner. För det andra, därför att Gaza endast är en del av de ockuperade områdena. Detta slogs senast fast i säkerhetsrådets resolution nummer 1860 från 2009: ”Gazaremsan konstituerar en oskiljbar del av det 1967 ockuperade territoriet och kommer att utgöra en del av staten Palestina”. Ett partiellt återtåg på marken från en del av detta territorium gör inte att ockupationen av territoriet som sådant har upphört. Först när alla delar av de områden som har ockuperats överlämnas till palestinierna upphör ockupationen. Således ska Israel fortsätta att betraktas som en olaglig ockupationsmakt.
Därför måste varje diskussion om konflikten, ta sin utgångspunkt i Israels ockupation av de palestinska områdena, från att Israel bär huvudansvaret. Och världens budskap måste vara enkelt och klart: ockupationen av samtliga delar av de palestinska områdena måste upphöra, kolonialismen genom bosättningarna få ett slut, blockaden upphöra, muren på ockuperad mark rivas och flyktingarna få rätten att återvända

 

Reinfeldt och Romney har samma syn på ekonomisk politik

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20121112

De reaktionära, religiösa homofoberna förlorade! Världen drog en lättnadens suck. Själv drog jag ytterligare en suck av lättnad för att Romneys ekonomiska program, som sannolikt skulle ha drivit USA ner i en ny recession, hade slängts på sophögen av det amerikanska folket.

För oss svenskar är de bataljer om den ekonomiska politiken som utkämpades under presidentvalskampanjen av särskilt intresse. Det är nämligen samma argument där som här – Romney och Reinfeldt argumenterar faktiskt ganska lika och det som Romneys kritiker varnade för, det har vi redan sett ske i Sverige under Reinfeldts statsministerperiod. Men de amerikanska kritikerna av Romneys högerpolitik – inte minst Paul Krugman och Joseph Stiglitz – är så väldigt mycket bättre än de svenska kritikerna av Reinfeldts högerpolitik. Den svenska oppositionen har mycket att lära.

Romneys ekonomiska program byggde på massiva skattesänkningar – särskilt för rika – och samtidigt ökade militära utgifter och minskat budgetunderskott. Något måste då, som den förre världsbankekonomen och nobelpristagaren Joseph Stiglitz påpekade, komma i kläm för att ekvationen ska gå ihop – och detta något kan bara vara de sociala utgifterna. Sveriges utveckling ger honom rätt. Det är precis det som sker när skatterna sänks. De svenska skatterna har på sex år sänkts med 100 miljarder. Arbetslösa, sjuka, föräldralediga och pensionärer har betalat ett formidabelt guldregn över Vellinge, Danderyd och Saltsjöbaden. De rikaste har fått större inkomster, de fattigaste har fått lägre. För de tio procent som har lägst inkomster har levnadsstandarden fallit sedan 2007 – den har backat ner till samma nivå som 1991. De med högst inkomster har fortsatt att dra ifrån. Deras levnadsstandard ligger nu mer än 60 procent över den nivå som de hade 1991. Och då har jag ändå inte räknat in kapitalinkomsterna.

Men, säjer Romney, liksom Reinfeldt: skattesänkningar ökar tillväxten och skapar jobb, vi kan äta kaka och samtidigt ha mer kvar. Visst, säjer jag. Om ni verkligen bakar nya, större kakor så kan ni förstås mumsa i er. Men ni är båda två usla sockerbagare med samma gamla dåliga recept från 1930-talet. Kakorna ni bakar är inte bara små, de smakar illa också. De tolv miljoner jobb som Romneys skattesänkningar påstods kunna ge, är fantasisiffror av samma slag som de 120 000 jobb som Reinfeldt hävdar att jobbskatteavdraget har gett. Enligt en rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, går det inte att belägga att jobbskatteavdraget skapat ett enda jobb. Och läser man Konjunkturinstitutets specialstudie från förra året om jobbskatteavdraget, blir man varse att skattesänkningarna kan ha lett till högre arbetslöshet. Jobbskatteavdraget kostar 70 miljarder per år – och resultatet: högre arbetslöshet! Paul Krugman, också han nobelpristagare, har förmodligen inte koll på vad som hänt här, men Sverige fungerar som en illustration på hans principargument mot Romneys ekonomiska program: de föreslagna inkomstskattesänkningarna, säger Krugman, skapar inte ett enda jobb – vad de möjligen gör är att öka arbetskraftsutbudet. Men det är inte samma sak som att fler arbeten skapas. Det är inte brist på arbetskraft som är problemet, det är brist på efterfrågan. Och skattesänkningarna och det sätt som de finansieras på, riskerar sänka efterfrågan. Tänk om den svenska oppositionen hade begripit det här och vågat ge sig på skattesänkningarna. Istället lägger den sig platt och accepterar det mesta.

Det som gjorde Romneys ekonomiska program så farligt i det nuvarande konjunkturläget, var just att det skulle resultera i sänkt efterfrågan i ekonomin. För det första därför att han hade en uttalad ambition att snabbt minska underskottet i statens budget. Det skulle ha pressat ner USA i en ny recession. Men om vi fortsätter på Sverigejämförelsen, så blir det tyvärr tragikomiskt. För här är det Socialdemokraterna som står för Romneylinjen. Samtidigt som varslen haglar så föreslår, som bekant, Socialdemokraterna en lägre offentlig utgiftsnivå än regeringen gör. Det är, för att uttrycka sig vänligt, inte särskilt begåvat.

För det andra är kombinationen av skattesänkningar för välbeställda och neddragningar i sociala utgifter själva grundreceptet för att sänka en konjunktur. Om man sänker skatten för dem som har höga inkomster, och låter låginkomsttagarna stå för notan, blir konjunktureffekten negativ – så även om man inte förändrar statens totala utgifter och intäkter. Det är nämligen inte bara moraliskt fel att ta pengar från den fattige och ge till den rike – alltså det som Romney ville göra och det som Reinfeldt har gjort i sex år – utan det sänker också tillväxten. Rika sparar en större del av en inkomstökning än fattiga gör. Vill man få fart på hjulen, ska man alltså se till att jämna ut inkomstskillnaderna. Det ökar den totala konsumtionen och kan därigenom dra igång ekonomin. Det gäller för USA. Och det gäller för Sverige som får en lägre ekonomisk tillväxt till följd av de klyftor som regeringen så medvetet har ökat.

EU är en ovärdig pristagare

Fattas bara att de får ekonomipriset också, tänker jag och skrattar till lite. Humorn hade varit lika stor. Fast det här är inget att skratta åt.

Nobels fredspris tilldelas i år en organisation som kräver upprustning i medlemsländerna och som är i färd med att skapa en social och politisk katastrof.
Detta säger sig Nobelkommittén vilja belöna och uppmuntra. Den struntar i Nobels sista vilja.
Det EU som tilldelas Nobels fredspris, ett pris som ska gå till den som arbetat för förbrödring mellan folk, är samma EU som nu dömer en generation greker till skuldslaveri och arbetslöshet.
Det är en fredspristagare vari vi ser folkvalda regeringar underordna sig den icke valda trojkans dekret, som upphäver kollektivavtal och demokratiska beslut, som beordrar privatiseringar och lönesänkningar; vari vi ser teknokrater ersätta demokrater i land efter land, alltmedan gatorna i Madrid, Lissabon och Aten fylls med hundratusentals protesterande.

Jag funderar på vad de tycker om detta fredspris, eller på vad som rör sig i huvudet på den mamma, som jag nyligen läste om, som tvingats lämna sin dotter till barnhem för att hon inte kunde föda henne längre och sedan får höra Angela Merkel förvägra grekisk skuldlättnad med motiveringen att det måste gör ont. Tänker hon att EU förbrödrar eller knyter hon näven?
Nobelkommittén har inte folkens perspektiv utan eliternas. Och dessa eliter vill de uppmuntra. En signaleffekt talar den om. Men uppmuntran är just vad EU-lederna inte behöver.
De är självgoda nog ändå, även utan ett fredspris i fickan. Och deras självgodhet håller på att störta Europa i fördärvet, förstöra miljoner människors drömmar och underminera den politiska stabiliteten.
För vem kan i dag förutse var de knutna nävarna riktas? 22 procent av de grekiska väljarna uppger nu att de har förtroende för fascistledaren. Därför är tidpunkten illa vald.

Lika illa är att Nobelkommittén accepterar EU:s officiella historieskrivning. Enligt denna är historien enkel och fylld av fredsivrande statsmän i Europa­tankens tjänst.
Män som insåg att för att kriga behöver man kol och stål. Och då de var goda och kloka och ville säkra freden, beslutade de om överstatlig kontroll av kol- och stålproduktion. Resultatet blev Kol- och stålunionen, och eftersom det är embryot till EU följer att EU är ett fredsprojekt.
I denna, EU:s officiella, historieskrivning finns inte plats för en Adenauer som drömmer om att återupprätta det tyska kolonialväldet och ser västeuropeisk integration som en metod för att återskapa tysk styrka; eller en Schuman som talar om folklig förbrödring men samtidigt beordrar krig i Indokina; Plevenplanen om upprättandet av en gemensam europeisk armé skyndar man av förklarliga skäl förbi.
Inte heller ställs frågan: varför var Kol- och stålunionen nödvändig?
Segrarmakternas ursprungliga plan för Tyskland hade ju varit att omvandla landet till ett jordbruksland utan armé och med minimal industriproduktion. Så, varför behövdes överstatlig kontroll över kol- och stålproduktionen?

Svaret är att när kalla kriget började ta form, övergav USA denna plan. Istället beslutade man att integrera de västligt ockuperade zonerna i det västliga stormaktsblocket.
Och här kommer den känsligaste punkten för EU:s historieskrivare: mycket tyder på att Stalin för Tyskland ville se en österrikisk lösning: återförening, avmilitarisering och permanent neutralitet.
Vi kan inte med säkerhet veta att det i slutändan skulle ha kunnat bli så. Men klart är att USA inte ville pröva denna väg.
Det kan alltså ha funnits en alternativ framtid för det tyska folket, där det inte hade behövt leva åtskilt av en järnridå i fyrtio år.
USA föredrog dock att återupprusta Västtyskland.

Men Frankrike kunde endast acceptera detta under förutsättning att kol- och stålproduktionen ställdes under överstatlig kontroll samt att den västtyska återupprustningen ställdes under ­liknande överstatlig kontroll.
Kol- och stålunionen löste det förstnämnda, medan Plevenplanen var tänkt att lösa det senare. Det är återupprustning och kallt krig – inte en allmän fredssträvan – som är EU:s historiska vagga. Priset kan ha varit att Tyskland delades i fyrtio år.
Att legitimera en historieskrivning som inte är sann är inte i linje med Nobels sista vilja, lika lite som att understödja en europeisk elit som är i färd med att skapa en social katastrof är det.

Visst kan man ändå tycka att EU förbrödrar och att sextio år utan krig bör belönas. Men till syvende och sidst finns ett reellt existerande EU och ett testamente att förhålla sig till.
Nobel ville att fredspriset skulle tilldelas den som verkat ”för avskaffandet eller minskningen av stående arméer”. Nobelkommittén har i år belönat en union som i sin grundlag skriver att ”medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet”.
Det var om förbrödring mellan nationer, inte mellan vapenkrämare som Nobel skrev. Det var nedrustning, inte upprustning som ­Nobel ville belöna.
Nobelkommittén följer inte Nobels sista vilja. EU är en ovärdig pristagare.

Tony Johansson

Publicerad 15 oktober 2012 kl 00.30, Västerbottens folkblad och Piteåtidningen

Problemet Carl Bildt

Efter fjorton månader i etiopiskt fångläger, kom de så äntligen hem. Som hjältar togs de emot på Arlanda och som hjältar applåderades de in på den välbesökta presskonferensen i ABF-huset. Martin Schibbye och Johan Persson.

Men inte av alla. Ett antal högerprofiler försöker nu misskreditera dem för deras politiska bakgrund. ”Två marxister som avskyr regeringen Reinfeldt är på väg hem”, skrev en moderat riksdagsledamot. Journalister ska minsann inte ha någon gräddfil, de får skylla sig själva, förklarade en välkänd centerprofil. Andra på högerkanten har talat i termer av att det kunde ses som ett utslag av gudomlig rättvisa att dessa gamla kommunister kastades i fängelse av vad som borde vara deras meningsfränder i Etiopien. När så Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida i lördags påpekade att Schibbyes och Perssons politiska bakgrund saknar betydelse – det som är relevant är att de fängslats för att de är journalister – bombarderades hans facebooksida av diverse högerdebattörer som tyckte att detta var en ”intellektuell nollpunkt”, att Lindberg var en man ”utan omdöme”, att han borde säga upp sig.

Lindberg slog ifrån sig och kallade det för ett märkligt sidospår. I en mening är det förstås så. Ett märkligt sidospår. Borde inte uppslutningen bakom dessa båda journalister vara total? Det är ju mycket enkelt: två svenska journalister har suttit i fångläger i fjorton månader i Etiopien för att de gjort sitt jobb. Men mer än så. De har, med risk för eget liv, gjort det kanske viktigaste jobb en journalist kan göra, nämligen att försöka granska den yttersta ekonomiska och politiska makten och hur den är sammanvävd. Och det har de gjort genom att försöka finna klarhet i vad vår utrikesministers gamla uppdragsgivare egentligen sysslar med i en stängd zon i Etiopien. Vi vet nästan ingenting om vad som försiggår där. Men vi har hört berättelserna från flyktingarna. Det är historier om tortyr, våldtäkter och folkfördrivning. Vad kan egentligen vara en viktigare journalistisk uppgift än detta? Hur kan journalisternas politiska bakgrund ens vara det minsta intressant i jämförelse?

Men försöken att misskreditera Schibbye och Persson är självfallet inte vilket sidospår som helst. Det är detta sidospår som står mellan Carl Bildt och avgrunden.  För det är förstås vad det här handlar om. Carl Bildt. Om hans politiska eftermäle och om hans position i den svenska borgerligheten. Ska han klara ännu en kris eller ska han slutligen falla? Ner i avgrunden.

Det är därför högern går i spinn.

Jag hade kunnat skriva resten av denna artikel om vad Lundin Petroleum misstänks för; om tortyr och lemlästningar i de områden där de är verksamma; om människor som flyr från den stängda zon där Lundinkontrollerade Africa Oil befinner sig; om den pågående förundersökningen om folkrättsbrott; om vilken roll Carl Bildt har haft i detta företag; om hur han ljugit och slingrat sig inför svenska folket.

Men det är inte nödvändigt. Dels för att det numera är välkänt. Dels för att Carl Bildts problem och det som gör Carl Bildt till ett problem för den svenska regeringen och i förlängningen för den svenska demokratiska ordningen, kan kokas ner till en enda tiondel av en sekund. Den tiondel av en sekund av tvekan som man ser i ögonen på Linnea Schibbye när hon svarar på om hon tror att Carl Bildts tidigare engagemang i Lundin Petroleum har påverkat hur han agerat efter att hennes man fängslats. Sedan säger hon nästan uppgivet: Jag hoppas att det inte har det, jag förutsätter att det inte har det.

Precis så är det nog många som känner inför Carl Bildt, vår utrikesminister och därmed vår främste företrädare i internationella sammanhang. Vi hoppas, vi tror, vi förutsätter att hans tidigare engagemang i Lundin Petroleum inte påverkar honom i hans roll som utrikesminister. För vi måste hoppas, tro och förutsätta att det är så. Annars ifrågasätter vi om demokratin verkligen fungerar; då funderar vi i banor av att mäktiga företagarintressen kanske kan köpa sig in i makten, och att vi har en regeringsmedlem som kanske inte företräder allmänintresset utan de särintressen som han tidigare arbetade för. I bakhuvudet ringer naturligtvis förra veckans avslöjande om Lundinsfärens och andra råvarubolags inflytande i utrikesdepartementet.

Det är just detta som är problemet. Problemet Carl Bildt. En utrikesminister måste vara en medborgare höjd över varje misstanke. Det får inte finnas någon tvekan, inte ens en tiondel av en sekund. Vi ska inte behöva säga att vi förutsätter att han inte har en dold dagordning. Det måste vara en självklarhet. Men jag undrar om det finns någon idag, ens bland Bildts anhängare, som inte tvekar inför frågan om hans koppling till Lundin Petroleum? Som inte tvekar ens en tiondel av en sekund. Det är i så fall en tiondel av en sekund för mycket.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20120917

http://www.folkbladet.nu/326686/tony-johansson-problemet-carl-bildt-2

http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=7151669

Europakten: En feg och ogenomtänkt kovändning av Socialdemokraterna.

Den europeiska finanspakten är feltänkt och den löser inte eurons problem. Istället grundlagsfäster den samma misslyckade politik – åtstamning intill döden – som i detta nu gör miljoner arbetslösa och dömer folk till fattigdom och misär. Det är som att ordinera en patient åderlåtning, säger ekonomipristagaren Joseph Stiglitz som kallar det hela för en ”självmords­pakt”. Han har helt rätt. Men den svenska debatten har lämnat frågan om paktens politiska och ekonomiska innehåll därhän. Istället pratar vi om huruvida Reinfeldt ska få sitta med på ett möte en gång om året. För detta offrade Sverige – vilket blev möjligt efter Socialdemokraternas lika fega som ogenomtänkta och skandalösa kovändning i frågan – möjligheten att faktiskt, för en gångs skull, påverka i Europapolitiken. Så vad är det då som Sverige borde ha sagt?

För det första. Pakten skapar förutsättningarna för ekonomiska depressioner. Den tvingar länderna att lagreglera budgetbalans. Men, har det sagts, europaktens regleringar är inte hårdare än den svenska budgetlagen. Så varför så kritisk? Jo, därför att det inte är sant. Den svenska budgetlagen utgår från ett överskottsmål över konjunkturcykeln, vilket i långt högre utsträckning medger konjunkturstimulerande politik. Men ännu viktigare är att den svenska budgetlagen må vara långtgående, men Sverige har å andra sidan kvar makten över räntan och vi har kvar vår valuta. Den svenska finanspolitiken är därför bara ett av tre ekonomisk-politiska redskap för att jämna ut konjunkturerna. För de enskilda euroländerna, som inte har någon egen valuta och som har lämnat över penningpolitiken till Europeiska centralbanken, är finanspolitiken det enda redskap som de har kvar. Att lagstifta om budgetbalans för euroländerna är därför detsamma som att avskaffa varje möjlighet för dem att dämpa konjunkturnedgångarna. Därför kommer europakten att höja arbetslösheten och sänka tillväxten. Sannolikt blir finanspolitiken rentav procyklisk, d v s i ekonomisk nedgång tvingar europakten fram nedskärningar som fördjupar krisen. Man bygger därmed in mekanismer som skapar ekonomiska depressioner. Något land borde därför påpeka hur politiskt farligt det är att låta detta ske; något land borde erinra om Europas mörka historia och påminna om vad som hände förra gången som man offrade jobben för drömmar om den starka valutan. Då var det guldet, nu är det euron. Men de ekonomiska effekterna liknar varandra. Den rollen hade Sverige kunnat ta.

För det andra. Pakten svarar inte mot de problem som ligger i botten av eurokrisen. Det handlar nämligen inte om slapphänt finanspolitik, utan om att den gemensamma penningpolitiken har lett till ökade obalanserna mellan snabbväxande och långsamt växande länder. Detta har i sin tur lett till att de krisande ländernas konkurrenskraft urgröpts. Detta är kärnan i eurokrisen. Krav på budgetbalans löser inte detta problem. Det borde Sverige säga, istället för att stå och peka åt fel håll, som alla andra.

För det tredje. Då pakten inte svarar mot de faktiska problemen, fördelas skulden fel. Pakten är därför också moraliskt bankrutt. Det underliggande argumentet för pakten är att skuldkriserna i Europa har orsakats av slapphänt finanspolitik, och därför kan problemen undanröjas genom att helt enkelt förbjuda underskott. Men i centrum för den nuvarande krisen finns ju två länder som har skött sig, nämligen Spanien och Irland. De hade balans eller överskott i budgeten fram till finanskrisen. Kriserna i dessa länder har orsakats av den överhettning och åtföljande bostadsbubbla och kostnadskris, som den Europeiska centralbankens räntepolitik resulterade i. Med europakten straffas dessa länder två gånger, och båda gångerna för saker som de inte har kunnat påverka. Först straffades konsumenterna av de stigande priserna under en följd av år. Sedan, när effekten av detta blev underskott i statens budget, ja då påtvingas folken, med hot om miljardböter och domstol, ekonomiska stålbad som kastar ut miljoner i arbetslöshet. Istället för att haka på den simpla och fördomsfulla retoriken som riktas mot dessa länder, hade Sverige kunnat påpeka att det är moraliskt fel att straffa folk för sådant som de inte kan rå för.

För det fjärde. Pakten är inte förenlig med demokrati. Vi kan ha olika åsikter om hur finanspolitiken ska utformas, men vi borde kunna enas om att det är folken som ska bestämma via demokratiska val. Men när europakten blir EU-lag, så spelar det ingen roll vad människor tycker eller hur de röstar. Den ekonomiska politiken kan de ändå inte påverka. Keynesiansk politik blir nämligen olaglig.

Så i stället för att jamsa med Merkel och Sarkozy, som nu spelar högt med demokratin och våra barns välfärd för att rädda sitt feltänkta prestigeprojekt, hade Sverige kunnat säga stopp: socialt, ekonomiskt, politiskt, hur mycket ska euron egentligen få kosta? Det skulle vi ha kunnat fråga. Om vi nu inte hade varit så förbannat rädda för att tycka och tänka något själva.

 

Publicerad i Västerbottens folkblad 20120204

Tack för allt, kamrat! Så minns jag Sören Wibe

Första gången jag träffade Sören Wibe var när han hösten 2002 höll en föredragning – eller om det var en debatt, jag minns inte säkert – om den stundande EMU-folkomröstningen. Dagen innan hade han ringt mig och bett mig komma, han ville prata om en sak. Och det han ville prata om visade sig vara att han behövde någon som kunde styra det kansli som den kommande socialdemokratiska nej-kampanjen skulle bygga upp – och det hade han tänkt, att jag skulle göra. Utan att begripa vad jag gav mig in på, tackade jag ja. Under det år som följde arbetade vi mycket nära varandra och blev goda vänner på kuppen.

Sören spelade en avgörande roll för nej-kampanjen inför EMU-omröstningen. Som ett av de socialdemokratiska ansiktena, for han land och rike runt och arbetade outtröttligt, alltid positiv, övertygad, som han var, om att vi skulle vinna.

Som intellektuell och med professors titel, blev han ett hinder, omöjlig att runda för den ja-sida vars hela strategi byggde på att stämpla nej-sidans företrädare som idioter. Det försökte de förstås med Sören också, men för alla som lyssnade stod det klart att ekonomiprofessorn från Umeå kunde EMU-frågan bättre än alla ja-sidans proselyter tillsammans.

Men Sörens intellektuella förhållningssätt kom också att sätta sin prägel på hur kampanjen fördes. Han återkom ständigt till två uttryck: ”fakta sparkar” och ”just the facts”. Det var detta som, menade han, skulle vägleda vår kampanj – det vill säga övertygelsen om att sanningen vinner i det långa loppet och uppfattningen att den som håller sig till sanningen blir mer trovärdig och svårare att angripa. Socialdemokrater mot EMU kom att föra en mycket hovsam, faktabaserad kampanj – ljusår ifrån den socialdemokratiska ja- sidans ”gangsterkalkyler”, som Sören benämnde de fantastiska räkneövningar som leveredes varje vecka från det socialdemokratiska högkvarteret (i vilka man kunde läsa saker som att med euron som valuta blir det 357 fler förskoleplatser i Malmö).

Sören var också en av dem som tidigt funderade på hur folkomröstningskampanjen skulle organiseras; redan innan det ens var klart att EMU skulle upp till omröstning, började han planera för den kommande bataljen. Framförallt måste misstagen från folkomröstningen 1994 undvikas. Centralt för detta var att försvara bredden inom nej-kampanjen, i klartext bidra till att den borgerliga nejsidan inte skulle bli förfördelad i fördelningen av statliga kampanjbidrag, samt att se till att dessa pengar fördelades tidigt, så att konflikter om resurser under själva kampanjen kunde undvikas.

Det är bakgrunden till varför Sören – som brukade betraktas som vänster i socialdemokratin – styrde Socialdemokrater mot EMU till att orientera sig organisatoriskt mot Centern, Nils Lundgrens Europa Ja, euro nej, Miljöpartiet och det allmänborgerliga Medborgare mot EMU. I efterhand kan konstateras att detta skapade en helt ny maktbalans och framtoning inom nej-sidan, som, menar jag, var en av de faktorer som bidrog till att göra kampanjen framgångsrik – det visade på bredd, samarbetsvilja och professionalism.

Sören var med andra ord en av centralgestalterna under det historiskt avgörande året 2003. Hans bidrag var stort. Och det kunde bli så stort just för att han inte var beroende av partiet, han kunde förbli trogen sina ideal, oavsett vad partiledningen sa. Ingen munkavle kunde tysta honom, såsom ministrar och statssekreterare tystades.

Det var detta som gjorde honom till något så ovanligt som en fri intellektuell inom arbetarrörelsen – vars åsikter jag i många frågor inte delar, det ska understrykas. Hans kärnkraftsvurmande exempelvis. Men det är just detta som är poängen. Han bestämde själv, efter att ha vägt argumenten, och han struntade i var argumenten kom ifrån eller om det passade i en viss falang. Ett argument var inte tyngre för att Göran Persson uttalat det. Argumentets tyngd berodde på om det överensstämde med fakta och om det var logiskt giltigt. Det var allt som hade betydelse. Punkt. Men så uppträder man inte i arbetarrörelsen utan att göra sig ovän med den socialdemokratiska maktstrukturen, i vilken avsändaren alltid är överordnad argumentet. Avsändaren är allt som har betydelse. Punkt.

Därför var det många som skålade när han lämnade partiet. Förstås utan att fundera på varför han lämnade. Även om jag beklagade hans beslut, så noterar jag hans bevekelsegrund. Det som fick honom att bryta med partiet var en grundläggande socialdemokratisk värdering – att inget kan vara viktigare för en arbetarrörelse än att försvara rätten att strejka. Så när socialdemokratin vek ner sig i Vaxholmsfrågan, fick han nog och lät sina ideal tala. Hans eftermäle i socialdemokratins historieskrivning kommer att svärtas av detta. Men det var inte Sören som lämnade partiet. Det var partiet som lämnade honom.

Sören kommer att bli ihågkommen som en centralgestalt i den EU-kritiska rörelsen och som en av ledarna för nej-kampanjen i den stora striden om svensk EMU-anslutning. Det är riktigt. Men han var så mycket mer. Han var också en debattskicklig ekonom och framför allt en fri intellektuell som banade sig sin egen väg genom arbetarrörelsen. Och han var en man med hög integritet och stort rättspatos.

Så, tack för alla fina minnen, alla samtal, alla diskussioner. Tack för ditt hårda arbete och för att du förblev trogen dina ideal. Tack för allt, kamrat!

TONY JOHANSSON,

som var kanslichef för Socialdemokrater mot EMU

Publicerad i Kritiska EU-fakta nr 1, 2011

Artikeln finns också här: http://www.nejtilleu.se/kef/kef121/tony_johansson_tack_for_allt_kamrat.htm

När ska EU sätta ner foten om Turkiet?

I helgen förbjöd den turkiska författningsdomstolen det kurdiska partiet DTP. Det var i ordningen det 25:e partiet som förbjöds i Turkiet, ett land som använder tortyr och fängslar politiska dissidenter, men som detta till trots står i väntrummet för EU-medlemskap och är något av ett svenskarnas semesterparadis (hur den är funtad som semestrar i torterarregimer som Turkiet och Egypten, kommer jag aldrig att förstå).

Sverige har varit drivande för turkiskt EU-medlemskap och i detta har såväl den nuvarande som förra regeringen på ett förtjänstfullt sätt argumenterat mot den europeiska höger som med näbbar och klor motsätter sig Turkiet som en framtida EU-medlem. De ser EU som en sammanslutning av kristna nationer och anser att en stor muslimsk medlemsstat skulle hota de ”europeiska” värderingar om individens rättigheter som de förväxlar med ”kristna” värderingar.

Men tyvärr är argumentationen mot denna (extrem)höger också ett sätt att komma bort från den mer lågmälda, men sakligt viktiga, kritiken mot ett turkiskt EU-medlemskap som utgår från att Turkiet inte följer de mänskliga rättigheterna, inte är en demokrati, har politiska fångar och de facto utgör en kolonialmakt i förhållande till de kurdiska områdena. I dessa områden har den turkiska militären bedrivit etnisk rensning, förstört tusentals byar, torterat politiska motståndare, förtryckt civilbefolkningen och med olagliga metoder (bland annat med gas) bekrigat den legitima kurdiska befrielserörelsen.

Det är sant att EU-processen pressat fram positiva förändringar i Turkiet, att regering och författningsdomstol representerar olika maktintressen och att EU-processen kan stärka de progressiva elementen. Det är också sant att många kurdiska företrädare vill se ett EU-inträde. Men detta är inte hela bakgrunden till EU:s tålamod med Turkiet.

Till denna hör också säkerhetspolitik som i EU-sammanhang betyder något helt annat än vad säkerhetspolitik betydde på den tiden som Sverige var ett självständigt land. EU har en dimension av imperium, förkunnade nyligen kommissionsordförande Barroso. Och med det följer nya dimensioner av säkerhetspolitiska intressen.

Jag tror därför att det är viktigt att vi svenskar inser att EU inte är en sammanslutning av snälla stater som vill gott, utan ett imperium i vardande som rymmer ett kolonialt förflutet och stormaktsdrömmar. Och att vi förstår att säkerhetspolitik med stormaktsambitioner sällan är förenligt med stöd för mänskliga rättigheter. Vi som vill att EU utvecklas i en annan riktning, måste därför kräva klarhet. Det måste finnas en gräns för hur mycket en stat med förmånliga avtal och medlemsambitioner ska kunna bryta mot de mänskliga rättigheterna, en gräns då EU måste säga upp avtalen. Är inte den gränsen passerad när 25 partier förbjudits? När passeras den i så fall?

Publicerad i SKD 20091216

Efter Laval: Facket vid ett vägskäl

Arbetsdomstolens (AD) dom i Lavalmålet markerar slutpunkten i en fem år lång tvist. Facket döms att betala skadestånd och Lavals rättegångskostnader. Facket ska ha brutit mot EU:s regler om fri rörlighet. Men brottet är solidaritet, och domen är en klassdom.

Byggnads Hans Tilly har rätt när han säger att domen strider mot sunt förnuft. Domstolen bedömde 2004 att de stridsåtgärder som Byggnads vidtagit var lovliga, men kräver nu att facket ändå ska betala skadestånd, trots att de bara har följt svensk lag och AD:s beslut. AD tycks också mena att facket borde ha förstått vad EG-rätten innebär, men sanningen är ju att AD inte heller förstod detta. Det var därför som EG-domstolen kopplades in.

EG-domstolen, vars besked kom 2007, olagligförklarade centrala delar av den svenska strejkrätten och deklarerade att samma villkor inte ska gälla alla arbetare. Och i linje därmed har regeringen föreslagit att apartheid ska införas på arbetsmarknaden från och med nästa år. Utländska arbetare som är stationerade i Sverige ska inte ha samma rättigheter som svenska arbetare, och facken förbjuds att tvinga fram fullständiga svenska villkor för dessa arbetare.

Huvudfrågan är därför inte skadeståndet och faktiskt inte heller regeringens förslag som anpassar svenska regler till EU-lag. Istället är och förblir grundproblemet EU som fungerar som en kapitalets murbräcka. Brysselbyråkrati, EU-lag och jurister utan demokratiskt mandat maler nu i snabb takt sönder de regleringar som arbetarrörelsen tillkämpat sig i en sekellång kamp.

Arbetsgivarna, som genom sitt ägande av företagen redan har en stark maktställning, stärks ytterligare av en borgerligt dominerad europeisk dimension och av EU-lagar i vilka kapitalets rättigheter har företräde framför arbetarnas rättigheter. EU-medlemskapet har i grunden förändrat maktförhållandet mellan arbete och kapital i Sverige.

Men det var inte detta svenskarna röstade för 1994. Vi lovades av en enig ja-sida att strejkrätten, de fackliga rättigheterna och den svenska arbetsmarknadsmodellen var fullt förenliga med EU-lag. Utan detta löfte skulle arbetarrörelsens ledning aldrig ha tagit ställning för svenskt inträde.

Nu vet vi att EU-medlemskapet är oförenligt med grundläggande fackliga rättigheter. Med Lavalprocessen tvingar EU den svenska arbetarrörelsen att göra ett val mellan att fullfölja sitt historiska uppdrag som är att försvara löntagarnas rättigheter och att stödja fortsatt EU-medlemskap. Arbetarrörelsen står vid ett vägskäl, och det är hög tid att ställa frågan: hur många av våra historiska segrar, våra fackliga och sociala rättigheter, är vi beredda att offra för fortsatt medlemskap?

För mig gick gränsen vid strejkrätten. Jag tycker att Sverige bör lämna den Europeiska unionen

Publicerad i SKD 20091204

Goldstonerapporten: frågor som Bildt inte besvarat

I veckan kommer Richard Goldstone till Sverige för att motta pris för sitt arbete för mänskliga rättigheter. Det var Goldstone som ledde den FN-utredning som nyligen presenterade bevis för att båda sidor begick krigsförbrytelser under Gazakriget och öppnade för att de ansvariga skulle kunna ställas inför internationell domstol.

I vanlig ordning har Israel och dess allierade fördömt kritiken som ensidig och för att inte tillräckligt granska Hamas förbrytelser. Men dödssiffrorna är belägg nog för att Hamas förbrytelser var små jämfört med Israels: 13 israeler och 1400 palestinier dödades.

Det påstås också att rapporten inte beaktar Israels rätt till självförsvar. Men sanningen är den att Israel inte har någon självförsvarsrätt gentemot Gaza. För om Israel, som är ockupationsmakt, har rätt till självförsvar gentemot Gaza, då hade enligt samma logik Sovjet rätt till självförsvar gentemot afghanska mujahedin och Hitler hade rätt till självförsvar gentemot den franska motståndsrörelsen. Så är det förstås inte.

En ockupationsmakt är definitionsmässigt en brottsling. En ockupationsmakt kan därför lika lite hävda rätten till självförsvar gentemot de ockuperade, som en våldtäktsman kan hävda att han har rätt att i självförsvar slå på sitt offer om hon gör motstånd.

Men hur gick det egentligen med Goldstonerapporten? Jo, efter mycket diplomatiskt trixande, hamnade en resolution, som bygger på rapporten, till slut för omröstning i FN:s generalförsamling, där den antogs med stor majoritet. Det var för en månad sedan. Men om detta har det rapporterats föga i svensk media. Så de flesta tror nog att Sverige stödde Goldstonerapporten. Möjligen beror det på att Bildt gjorde ett uttalande i den riktningen när det såg ut som om behandlingen av rapporten hade stoppats, efter att den palestinska myndigheten oväntat dragit tillbaka sitt stöd. Men när processen åter kom igång och det blev omröstning i generalförsamlingen, lade Sverige ner sin röst. Trots det har den inrikespolitiska debatten uteblivit.

Men många frågor finns att ställa. Exempelvis angående uppgifterna om att EU deltog i att sätta press på den palestinska myndigheten att ta tillbaka sitt stöd för rapporten. Vilken roll spelade Carl Bildt i detta? Vidare har det, bland annat i irländsk media, rapporterats att Sverige inför omröstningen i generalförsamlingen försökte förmå palestinierna att gå med på en urvattnad resolution, i vilken viktiga skrivningar tagits bort som rörde rekommendationerna att säkerhetsrådet bör överväga att åtala krigsförbrytarna i Haagdomstolen. Stämmer det och har detta agerande förankring i riksdagen? Slutligen, varför lade Sverige ner sin röst?

Goldstones Sverigebesök utgör ett utmärkt tillfälle för oppositionen att ställa dessa frågor. Såvida den inte stödjer regeringens agerande?

Publicerad i SKD 20091130

Cecilia Malmström struntar i mänskliga rättigheter

När Sveriges blivande EU-kommissionär, Cecilia Malmström, intervjuades av ekot i lördags, ansattes hon i frågan om regeringens beslut i förra veckan om att inte ge uppehållstillstånd till Ahmed Agiza och Mohammed Alzery.

Malmström, som har ambitionen att bli kommissionär för mänskliga rättigheter, hade enligt egen utsago inte haft tillgång till de hemliga uppgifter som ligger till grund för regeringens beslut!

Frågorna hopar sig: hur kan man delta i ett sådant beslut? Gäller det också övriga ministrar? Fattar regeringen beslut om människors liv, utan att ha tillgång till all information?

Istället hänvisade hon till att de fått skadestånd. Anser Malmström sålunda att vi kan köpa oss fria från de brott mot de mänskliga rättigheterna som Sverige har begått?

Agiza och Alzery avvisades 2001. Beslutet var den socialdemokratiska regeringens. Avvisningen grundades på hemliga uppgifter från Säpo, vilka i sin tur fått dem från egyptisk säkerhetstjänst. Beslutet verkställdes omedelbart så att deras advokater inte skulle få tid att överklaga. Avvisningen ombesörjdes av amerikansk militär som förnedrade, drogade och kedjade fast Agiza och Alzery i ett flygplan med destination Egypten. Där torterades de. Agiza dömdes senare i en illegitim militärdomstol för åsiktsbrott, alltså är han nu politisk fånge, medan Alzery släpptes efter ett par år. Sverige kritiserades av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och FN:s tortyrkommitté och har senare också betalat ett stort skadestånd till männen. Vilket innebär att Sverige erkänner sin skuld.

Anna Lindh var ansvarig minister. Men efter mordet blev frågan tabu inom socialdemokratin. Det blev inte längre möjligt att diskutera det brott som hon medverkat till. Men förändring kanske skulle komma med regeringsskifte, hoppades många. Högeralliansen hade högljutt kritiserat regeringen. Men väl i regeringsställning är de inte ett dugg bättre. Faktiskt anklagar regeringen än en gång männen för att vara terrorister. Det är innebörden av de ”synnerliga skäl” som regeringen åberopar. Men dessa skäl är samma egyptiska uppgifter som låg till grund för avvisningen. Om dessa uppgifter hade levat upp till svenska regler för bevisföring, skulle Agiza och Alzery inte ha deporterats 2001, utan ha ställts inför svensk domstol.

För Malmström må de mänskliga rättigheterna vara vackra ord som rätt använda kan ge skjuts åt karriären, men för oss andra som tar dessa rättigheter på allvar förblir denna historia ett blödande sår. Mina tankar går till den svårt sjuke Agiza som tynar bort i Egyptens värsta fängelse och som har fem barn och hustru som lever i Sverige. Regeringen har för all framtid splittrat familjen och gjort barnen faderslösa. Malmström och hennes regeringskollegor borde skämmas!

Publicerad i SKD 20091125

Irländarna har lärt sig [och kort om Goldstonerapporten]

Igår gick irländarna till valurnorna för att rösta om samma EU-fördrag som de röstade om förra året. En opinionsundersökning förra sommaren visade visserligen att nästan tre av fyra irländare inte ville rösta igen De ansåg förstås att det demokratiskt fattade beslutet skulle respekteras.
De hade inte förstått att EU är så fantastiskt demokratiskt att man kan få rösta många gånger om samma sak – tills man röstar som politikerna vill. I skrivande stund tyder opinionsundersökningarna på att irländarna nu begripit detta och röstar rätt.

Blir det ja, kommer EU-kommissionen – som i våras beslutade att spendera 20 miljoner av våra skattepengar på en EU-propagandistisk kampanj på Irland för att få folket att rösta rätt – att lyfta fram det irländska folkets förstånd. Till skillnad från förra gången. Då irländarna var inskränkta abortmotståndare som ogillar homosexuella (EU-kommissionens stora opinionsundersökning efter omröstningen visade emellertid att dessa frågor hade spelat en marginell roll).

Folkomröstningen har föregåtts av en hätsk kampanj. Inte minst p g a Ryanair-chefen Michael O´leary, känd för sin fientliga inställning till fackföreningar, som pumpat in fem miljoner kronor i ja-kampanjen och erbjudit gratis flyg för folk från andra länder som velat kampanja för ja-sidan. Skälet till hans engagemang är nog inte bara att han vill förhindra de han kallar ”de oanställbara jävla pundhuvudena” – alltså en hittillsvarande majoritet av det irländska folket – från att vinna igen. Han har förstås sina egna skäl att vara för Lissabonfördraget – det gynnar marknadskrafterna. Och O´leary har säkert inte missat att EG-domstolen, vars makt stärks med fördraget, visat sig fungera bra som murbräcka för arbetarfientlig politik.

Men även om irländarna röstar ja är fördraget inte i hamn. Det hålls nämligen nyval i Storbritannien till våren och Tories, som leder opinionsundersökningarna, har utlovat folkomröstning om fördraget inte har hunnit träda ikraft. Får britterna rösta blir det nej. Men detta hänger på om Tjeckiens president, Vaclav Klaus lyckas fördröja Tjeckiens ratificering. Kanske inte så sannolikt, men för mig som svensk EU-motståndare, som förnekats möjligheten att rösta om fördraget, blir det, om irländarna nu sagt ja, till att hoppas på fiendens fiende – Toryledaren David Cameron.

Till sist. Den korrupta palestinska myndigheten har efter påtryckningar från Israel och Obamaadministrationen dragit tillbaka sitt stöd för Goldstonerapporten om Gazakriget. Rapporten, som dokumenterar att israeliska soldater medvetet dödade civila, inskränker, enligt krigsförbrytaren och tillika Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, Israels rätt till självförsvar. Självförsvar i hans tappning omfattar nämligen rätten för israeliska soldater att skjuta tvååringar som viftar med vit flagga.

Publicerad i SKD 20091003

ISAF-massakern måste få konsekvenser

 

 
I fredags bombade utländskt flyg två tankbilar, som ska ha kapats av upprorsmän, i Kunduzprovinsen i Afghanistan. 90 personer dödades, varav mellan 60 och 70 var civila. Tre frågor måste nu upp på dagordningen:

För det första. Attacken beordrades av det lokala ISAF-kommandot, som opererar under NATO-befäl, men med ett löst FN-mandat i ryggen. Våra svenska soldater ingår som en del i ISAF-styrkan och är stationerade i grannprovinsen. Det inträffade bekräftar vad kritiker av den svenska Afghanistanpolitiken hävdat länge. Nämligen att svensk trupp endast bör ställas till förfogande om det är under FN-befäl och under förutsättning att den amerikanska ockupationen upphör. I annat fall riskerar den svenska insatsen att bli en del av USA:s krig, vilket har varit i strid med FN-stadgan sedan första stund. Afghanistaninsatsens försvarare har avfärdat denna kritik med att det är en formaliafråga vem som leder insatsen. Det kan de inte göra längre. Inte efter fredagens ISAF-massaker som visar att ISAF och amerikansk krigföring knappast kan skiljas åt.

Så är det inte minst om vi ser det inträffade ur de drabbades perspektiv. Distinktionen mellan de soldater som är i deras land för att kriga för att erövra och de som sägs kriga för fred måste idag te sig meningslös.

För det andra. Hur ska ansvar utkrävas? Alla – från amerikanska företrädare, till den afghanska presidenten, till EU:s utrikesministrar – beklagar detta ”misstag” som resulterade i en massaker. Men räcker det att beklaga? Enligt internationell humanitär rätt kan, även om uppsåt saknas, dödandet av civila utgöra ett krigsbrott och ansvariga för krigsbrott ska ställas inför rätta.

För USA utgör fredagens dödsoffer inte ens felräkningsmarginalen i den växande högen med lik som deras krigsmaskineri producerar, och lägg därtill att USA anser sig ha rätt att döda civila – de kallar det för ”collateral damage”. För USA är frågan sålunda mest av intresse ur perspektivet hur media ska hanteras. Afghanistan kan inte göra något, inte ens formellt, ty avtalet från 2002 mellan ISAF och Afghanistan ger – på traditionellt kolonialt manér – de internationella soldaterna immunitet för sina handlingar i Afghanistan. Så de enda som kan göra något är EU:s ledare. Men ingen av dem, allra minst Nato-vännen Carl Bildt, har ens tagit ordet förbrytelse i sin mun (man undrar vilka ord Bildt skulle använda om 60 civila svenskar hade dödats av utländsk militär?).

För det tredje. Hur länge kan regering och socialdemokratisk opposition fortsätta att ge accept till att svensk trupp ingår i en styrka som massakrerar civila? Ser de något problem med att svenska soldater står under yttersta befäl av potentiella krigsförbrytare? Och den fråga vi alla bör ställa är om vi längre vill vara delaktiga i detta, som i huvudsak har blivit ett amerikanskt upprorsbekämpningskrig?

Publicerad i SKD 20090910 (ca)

Terrorstämpla Israel!

Human Rights Watchs senaste rapport om vad som hände i Gaza kring nyår borde läsas av alla. Till skillnad från många andra bedömare, som räknar lik, detaljstuderar organisationen endast sju fall av uppenbara krigsförbrytelser då 11 personer dödades, av vilka fyra var barn och fem kvinnor. Dessa fall rör sig om civila som dödats i lägen då inga strider pågick i närheten, de israeliska soldaterna kontrollerade situationerna och flera av de dödade bar vita flaggor. De har skjutits med handeldvapen på nära håll.

Med tanke på att Israels armé under krigets tre veckor, enligt Amnestys gedigna genomgång från tidigare i sommar, dödade 300 barn och skadade 5000 personer, kan det tyckas märkligt att endast inrikta sig på 11 dödade civila.

Men mot bakgrund av att omvärldens regeringar visat i handling, att de inte bryr sig ett skvatt om hur många anonyma palestinier som dödas, är metoden fullt begriplig. Kanske blir det något svårare för dem som talar i våra namn, att fortsätta med eftergiftspolitiken gentemot Israel, när de mördade barnen träder fram som individer, som i nedan vittnesmål:

Efter att israeliska soldater med megafon beordrat ut de fem kvinnorna och barnen ur sitt hem, hände följande, enligt den överlevande mormodern: ”Vi bar vita flaggor så att de skulle se att vi var civila. I flera minuter viftade vi med flaggorna. Så öppnade de plötsligt eld och flickorna föll till marken. Suad träffades i nacken och bröstet. Amal i bröstet och magen och hennes inälvor föll ut. Suad dog omedelbart. Amal dog för att ambulansen inte kunde komma. Samars ryggrad skadades. Hon är nu förlamad.”

De sköts för att de fötts som palestinier. Det var deras enda brott. Suad blev 7 år och Amal 2 år. Samar var 4 år när hennes ryggrad sköts sönder.

Dessa barn är lika oskyldiga som dina och mina barn.
– Ja, de hade kunnat vara våra barn. Så säg mig, varför ska inte de skyldiga straffas? För det vet vi. Ingen kommer att straffas för dessa barnamord.

Och så kommer det att förbli så länge världens folk inte förmår pressa sina mjukryggade politiker till att utkräva ansvar för förbrytelserna. Som EU-ordförande har Reinfeldt ett gyllene läge att verka för att upphäva EU:s handelsavtal med Israel. Därtill bör vår regering kräva internationell rättegång mot de ansvariga. Vidare bör handelssanktioner införas och EU bör terrorlista de personer som ingick i Israels regering och militärledning. De uppfyller kriterierna för terrorism som FN, EU och Sverige ställt upp.

Men inget av detta kommer att ske. För terrorlagarna och internationella rättegångar är endast avsedda att användas mot våra fiender. Och till syvende och sidst är Israel vår vän och handeln måste fortgå. Oavsett hur många oskyldiga barn som deras soldater mördar.

Publicerad i SKD 20090815

Ny folkomröstning på Irland (och ang bluffen om abortmotståndets betydelse)

Det blir ny folkomröstning på Irland om Lissabonfördraget. Det står klart sedan helgens EU-toppmöte gett Irland garantier att fördraget inte påverkar skattepolitik, abortlagar och säkerhetspolitik.

Detta är demokrati på EU-vis. För om EU:s ledare hade varit intresserade av att bygga ett EU som har folkligt stöd, skulle de förstås ha accepterat Irlands röstresultat och skrivit om fördraget. Istället pressas en ny omröstning fram. Det visar att EU:s ledare bryr sig föga om vad folk tycker. Men det säger de förstås inte. Istället lägger de sig till med en passande demokratisk retorik. I fallet Irland har denna retorik bestått av standardargumentet, som alltid tas fram när makteliterna förlorat någon fråga, nämligen att folk inte begripit vad de röstat om. Men därtill har de drivit linjen att irländarna röstade nej för att de blev vilseledda, att tro att fördraget skulle påverka abortlagstiftningen. Vilket det inte gör. Varvid det är rimligt att folk får rösta igen, naturligtvis efter att de blivit vederbörligen upplysta – genom bland annat skattefinansierad propagandakampanj för mångmiljonbelopp, beställd av kommissionen.

Men att abortmotstånd fällde avgörandet är en bluff som används för att misskreditera irländarna. Detta framgår av kommissionens egen opinionsundersökning, genomförd kort efter folkomröstningen. Då uppgav endast 2 procent av nejröstarna att de röstat nej p g a frågor som rörde abort, dödshjälp och samkönade äktenskap. Abortfrågan spelade en marginell roll för hur irländarna röstade.

Tillvägagångssättet att orda nya folkomröstningar tills man får önskat resultat, visar istället att makteliterna endast är demokrater när det ligger i deras intresse. Argumentet om att folk är vilseledda kan nämligen, med framgång, bara användas av dessa eliter, och det gör de endast när folk beter sig på ett för dem oönskat sätt. Exempelvis ljög ja-sidans företrädare inför omröstningen 1994 som borstbindare, men det lär snöa i helvetet långt innan vi får se en Wallström eller en Reinfeldt begära ny folkomröstning om EU med hänvisning till att folk blev vilseledda av ja-kampanjen.

De folkvalda bör också fundera över implikationerna för eget vidkommande av att utmåla väljarna som okunniga. De är ju trots allt själva utsedda av dessa väljare, vars ignorans rimligen även förklarar vilka som blir folkvalda, och då är frågan om dessa folkvalda är särskilt väl lämpade att uttala sig över huvud taget.

Denna logiska kullerbytta som folkvalda allt som oftast gör, utan att inse det själva förstås, och omröstningar som tas om tills önskat resultat uppnåtts, är endast ett par av många tecken på att Europa slagit in på en farlig väg, bort från deltagande demokrati till styrelseformer där folken får roller som statister i det stora europeiska bygget. Frågan är hur länge detta håller och vilka riskerna är?

Publicerad i SKD 20090623

%d bloggare gillar detta: