Cecilia Malmström struntar i mänskliga rättigheter

När Sveriges blivande EU-kommissionär, Cecilia Malmström, intervjuades av ekot i lördags, ansattes hon i frågan om regeringens beslut i förra veckan om att inte ge uppehållstillstånd till Ahmed Agiza och Mohammed Alzery.

Malmström, som har ambitionen att bli kommissionär för mänskliga rättigheter, hade enligt egen utsago inte haft tillgång till de hemliga uppgifter som ligger till grund för regeringens beslut!

Frågorna hopar sig: hur kan man delta i ett sådant beslut? Gäller det också övriga ministrar? Fattar regeringen beslut om människors liv, utan att ha tillgång till all information?

Istället hänvisade hon till att de fått skadestånd. Anser Malmström sålunda att vi kan köpa oss fria från de brott mot de mänskliga rättigheterna som Sverige har begått?

Agiza och Alzery avvisades 2001. Beslutet var den socialdemokratiska regeringens. Avvisningen grundades på hemliga uppgifter från Säpo, vilka i sin tur fått dem från egyptisk säkerhetstjänst. Beslutet verkställdes omedelbart så att deras advokater inte skulle få tid att överklaga. Avvisningen ombesörjdes av amerikansk militär som förnedrade, drogade och kedjade fast Agiza och Alzery i ett flygplan med destination Egypten. Där torterades de. Agiza dömdes senare i en illegitim militärdomstol för åsiktsbrott, alltså är han nu politisk fånge, medan Alzery släpptes efter ett par år. Sverige kritiserades av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och FN:s tortyrkommitté och har senare också betalat ett stort skadestånd till männen. Vilket innebär att Sverige erkänner sin skuld.

Anna Lindh var ansvarig minister. Men efter mordet blev frågan tabu inom socialdemokratin. Det blev inte längre möjligt att diskutera det brott som hon medverkat till. Men förändring kanske skulle komma med regeringsskifte, hoppades många. Högeralliansen hade högljutt kritiserat regeringen. Men väl i regeringsställning är de inte ett dugg bättre. Faktiskt anklagar regeringen än en gång männen för att vara terrorister. Det är innebörden av de ”synnerliga skäl” som regeringen åberopar. Men dessa skäl är samma egyptiska uppgifter som låg till grund för avvisningen. Om dessa uppgifter hade levat upp till svenska regler för bevisföring, skulle Agiza och Alzery inte ha deporterats 2001, utan ha ställts inför svensk domstol.

För Malmström må de mänskliga rättigheterna vara vackra ord som rätt använda kan ge skjuts åt karriären, men för oss andra som tar dessa rättigheter på allvar förblir denna historia ett blödande sår. Mina tankar går till den svårt sjuke Agiza som tynar bort i Egyptens värsta fängelse och som har fem barn och hustru som lever i Sverige. Regeringen har för all framtid splittrat familjen och gjort barnen faderslösa. Malmström och hennes regeringskollegor borde skämmas!

Publicerad i SKD 20091125

ISAF-massakern måste få konsekvenser

 

 
I fredags bombade utländskt flyg två tankbilar, som ska ha kapats av upprorsmän, i Kunduzprovinsen i Afghanistan. 90 personer dödades, varav mellan 60 och 70 var civila. Tre frågor måste nu upp på dagordningen:

För det första. Attacken beordrades av det lokala ISAF-kommandot, som opererar under NATO-befäl, men med ett löst FN-mandat i ryggen. Våra svenska soldater ingår som en del i ISAF-styrkan och är stationerade i grannprovinsen. Det inträffade bekräftar vad kritiker av den svenska Afghanistanpolitiken hävdat länge. Nämligen att svensk trupp endast bör ställas till förfogande om det är under FN-befäl och under förutsättning att den amerikanska ockupationen upphör. I annat fall riskerar den svenska insatsen att bli en del av USA:s krig, vilket har varit i strid med FN-stadgan sedan första stund. Afghanistaninsatsens försvarare har avfärdat denna kritik med att det är en formaliafråga vem som leder insatsen. Det kan de inte göra längre. Inte efter fredagens ISAF-massaker som visar att ISAF och amerikansk krigföring knappast kan skiljas åt.

Så är det inte minst om vi ser det inträffade ur de drabbades perspektiv. Distinktionen mellan de soldater som är i deras land för att kriga för att erövra och de som sägs kriga för fred måste idag te sig meningslös.

För det andra. Hur ska ansvar utkrävas? Alla – från amerikanska företrädare, till den afghanska presidenten, till EU:s utrikesministrar – beklagar detta ”misstag” som resulterade i en massaker. Men räcker det att beklaga? Enligt internationell humanitär rätt kan, även om uppsåt saknas, dödandet av civila utgöra ett krigsbrott och ansvariga för krigsbrott ska ställas inför rätta.

För USA utgör fredagens dödsoffer inte ens felräkningsmarginalen i den växande högen med lik som deras krigsmaskineri producerar, och lägg därtill att USA anser sig ha rätt att döda civila – de kallar det för ”collateral damage”. För USA är frågan sålunda mest av intresse ur perspektivet hur media ska hanteras. Afghanistan kan inte göra något, inte ens formellt, ty avtalet från 2002 mellan ISAF och Afghanistan ger – på traditionellt kolonialt manér – de internationella soldaterna immunitet för sina handlingar i Afghanistan. Så de enda som kan göra något är EU:s ledare. Men ingen av dem, allra minst Nato-vännen Carl Bildt, har ens tagit ordet förbrytelse i sin mun (man undrar vilka ord Bildt skulle använda om 60 civila svenskar hade dödats av utländsk militär?).

För det tredje. Hur länge kan regering och socialdemokratisk opposition fortsätta att ge accept till att svensk trupp ingår i en styrka som massakrerar civila? Ser de något problem med att svenska soldater står under yttersta befäl av potentiella krigsförbrytare? Och den fråga vi alla bör ställa är om vi längre vill vara delaktiga i detta, som i huvudsak har blivit ett amerikanskt upprorsbekämpningskrig?

Publicerad i SKD 20090910 (ca)

USA:s nyttiga idioter

På Youtube ser jag en ny video som visar ett amerikanskt flyganfall i Afghanistan. Genom helikopterns värmekamera och sikte följer vi människor som försöker fly. Piloten siktar, skjuter och de små figurerna på skärmen faller till marken. I ett annat klipp, filmat av soldaterna själva, skildras hur de spränger ett hus. Uppspelta som barn på julafton skrattar de åt förödelsen. Detta är soldater, som, enligt egen utsago, har till uppgift att återställa säkerheten för civila i Afghanistan.

Förra året dödade de internationella och afghanska styrkorna 795 civila. Många föll offer för amerikanska flygräder, andra för vad som verkar vara regelrätta mord, utförda av amerikansk underrättelsetjänst.

Samtidigt håller USA under olagliga förhållanden 550 fångar på flygbasen Bagram nära Kabul, som beskrivs som värre än Guantanamo. Fångarna förnekas alla rättigheter och flera har torterats till döds. Fängelset bryter mot Genèvekonventionen.

Att världen tiger om dessa övergrepp är en skandal. Och särskilt mycket säger det om dagens Sverige, som istället för att leda den internationella kritiken mot USA:s krigföring, ställer trupp under dessa krigsförbrytares ledning. De svenska trupperna opererar nämligen inte under något FN-befäl. De har Natoemblem på sina uniformer och står under yttersta ledning av en amerikansk general som gjort sig skyldig till brott mot FN-stadgan. Han borde sitta i fängelse, inte leda svenska soldater. Han efterträdde, förövrigt, en annan amerikansk general som vid tidigare kommendering i Afghanistan ansvarat för tortyr och mord. Men inte heller dessa svenska pojkar är några duvungar, vilket man kan tro när man ser propagandainslagen i TV på svenskar som klappar afghanska barn. För ett par år sedan genomförde de vad som mest liknar en straffexpedition mot en afghansk by, då bland annat byledaren dödades.

Jag är ingalunda motståndare till att svensk trupp sätts in i fredsbevarande syften runt om i världen. Men det är inte vad det handlar om i Afghanistan. Om det vore det verkliga syftet, skulle Sverige och andra ställa kraven att trupp sätts in endast under FN-kommando och under förutsättning att andra länders trupper i landet – läs USA:s – underordnas samma kommando. I annat fall blir resultatet att de internationella trupperna förvandlas till USA:s nyttiga idioter i ett olagligt krig. Om USA inte går med på dessa krav, betyder det att man inte i första hand är intresserat av att garantera afghanernas säkerhet, utan att det är andra faktorer som styr dess närvaro. Men om så är fallet, bör ett militärt alliansfritt land hålla sig utanför.

Sammanblandningen mellan amerikansk olaglig upprorsbekämpning och de påstått fredsbevarande insatserna gör rentav Sverige medskyldigt till krigsbrott. Det är därför hög tid att avveckla den svenska insatsen i Afghanistan.
Publicerad i SKD 20090505

Ta hem de svenska soldaterna

Publicerad i SKD 20081115
På torsdagen beslutade regeringen att den svenska militära styrkan i Afghanistan ska utökas från 390 till drygt 500 personer. Det är helt fel väg. Sverige trasslas in än mer i USA:s krig.

Afghanistan. Jag har visserligen förståelse för de Afghanistanvänner som argumenterar för att den svenska militära insatsen i Afghanistan är beklaglig, men under rådande omständigheter nödvändig. Så länge säkerheten inte kan garanteras, säger de, kan inte bistånd distribueras eller landet återuppbyggas. De vill gott, men jag anser att de gör en felbedömning.

Vi som är emot den svenska militära närvaron i Afghanistan vill inte lämna Afghanistan åt sitt öde. Det är en nidbild som exempelvis biståndsminister Gunilla Carlsson målar upp, nu senast i en debatt på torsdagen mot Pierre Schori, som är kritisk till den svenska militärinsatsen i Afghanistan.

Vi tror istället, att medan det svenska militära bidraget i Afghanistan som mest kan stå i proportion till vårt lands militära styrka (vår insats motsvarar sju promille av ISAF-styrkorna), skulle vi i förhandlings- och biståndsarbetet kunna spela en roll som vida överstiger vår fysiska styrka. Men Sveriges militära engagemang har gjort oss till en part i ett orättfärdigt krig, vilket har undergrävt vår trovärdighet.

De som hävdar att svensk militär närvaro är nödvändig för biståndsverksamheten, bör fundera på hur det kan komma sig att Svenska Afghanistankommittén under tjugo års tid kunde verka i landet utan militärt beskydd?

Afghanistankommittén var inte och sågs inte av vanligt folk som en del av en ockupationsmakt. Den svenska insatsen idag, däremot, består dels av svenska soldater som deltar i rena straffexpeditioner mot byar och som är inbegripna i strid mot motståndsrörelsen. Vissa av dessa ”fredssoldater” är till och med förlagda på den amerikanska ockupationsarméns baser. Dels består den svenska insatsen av civilt bistånd. Man kan inte å ena sidan understödja en ockupationsmakt och å andra sidan vara trovärdig biståndsgivare.

En del vill säkert invända mot beskrivningen att Sverige understödjer en ockupationsmakt. Men som biståndsminister Gunilla Carlsson även förklarade i torsdags ”jobbar vi tillsammans på marken” med amerikanerna. Det finns ingen tydlig uppdelning mellan ISAF, i vilken Sverige ingår, och de amerikanska trupperna som ägnar sig åt traditionell upprorsbekämpning à la Vietnam 1968. Befälsstrukturen är sammanflätad och svenska trupper står ytterst under befäl av amerikanska generaler som gjort sig skyldiga till krigsbrott. I sina bombräder dödar amerikanerna urskillningslöst civila – inte endast i Afghanistan utan också i grannländer som Pakistan. En sådan räd genomfördes så sent som igår.

Det finns ingen militär seger i Afghanistan. För varje amerikansk bombräd, kan talibanerna rekrytera nya soldater. Det finns endast en förhandlingslösning och en sådan måste inbegripa talibanerna. Det vet alla.

Således måste vi ställa oss frågorna: skulle inte Sverige med sin historia av neutralitet och alliansfrihet kunna spela en roll för att driva fram en förhandlingslösning? Skulle inte ett sådant bidrag vara mera värt för Afghanistans plågade folk än några hundra soldater som försvinner i mängden? Istället är Sverige för första gången på tvåhundra år i krig och därmed äventyras den alliansfria tradition som gav oss vår styrka under Palmeeran.

Sverige borde göra det som Sverige är bra på: mäkla fred. Det är den största gåva Sverige kan ge Afghanistans folk.

Obama måste inte bara bryta med Bush

Publicerad i SKD 20081111
Valet av Barack Obama är en milstolpe i den amerikanska historien. De första valanalyserna visar på vissa förändringar i amerikanskt väljarbeteende. Samtidigt förväntar vi oss nog för mycket.

USA. Inför primärvalen argumenterade Hillary Clintons förespråkare för att det nu var tid för en kvinnlig president. Många fick rentav bilden att Obama stal presidentkandidaturen från henne. Det låg förstås mycket i det som Clintons anhängare sade. Men Obamas seger i presidentvalet är, med tanke på det USA där rasismen historiskt spelat en så avgörande roll, en ännu större seger för jämlikheten. Det har, trots allt, bara gått drygt fyrtio år sedan många svarta förhindrades från att rösta.

I de valanalyser som har börjat publiceras i USA, blir Obamas framgångar tydliga. Att han tog hem 95 procent av de svartas röster förvånar inte. Kanske ska vi inte heller förvånas över att Obama fick en majoritet av kvinnorna. Men vad som borde oroa republikanerna är att endast i kategorin personer över 60 år hade McCain en majoritet. Dessutom lyckades Obama göra inbrytningar i traditionella republikanska väljargrupper, på landsbygden och i gruppen människor som går i kyrkan minst en gång i veckan.

Valet av Obama är emellertid inte bara en viktig symbol, utan innebär förhoppningsvis slutet på Bushs utrikespolitik. Därmed går vi mot en säkrare värld. Det är dock viktigt att komma ihåg att det unika med de senaste sju åren inte är användandet av tortyr, eller att krigsfångar förnekats sina rättigheter eller att FN-stadgan nonchalerats. Detta är inget nytt. Se bara på USA:s stöd till otaliga diktaturer under efterkrigstiden. Tortyr är lika amerikanskt som äppelpaj, har en amerikansk historiker sagt.

Istället är det speciella med Bushadministrationen att den öppet argumenterar för att medeltida uppfattningar har en plats i den moderna demokratin. Tortyr och koncentrationsläger är nödvändigt och därför rätt, är vad demokratin USA sagt sedan 2001. På så sätt har maktutövningens verkliga praxis kommit fram i ljuset så att människor kunnat se stormaktspolitiken utan den skyddande retorik som normalt omger den. Och de gillar inte vad de ser. Här finns ett av skälen till varför Obamas fokus på ”förändring” vann gehör.

Om världens befolkning fått rösta, skulle Obamas seger ha varit självskriven. Obama är en skicklig talare och står till vänster om mitten. Och framför allt är han inte Bush. Men den som tror att Obama är en duva misstar sig. Han vill öka antalet soldater i den amerikanska armén och flottan. Hans vice president, Joe Biden, var drivande för Irakkriget, även om han ändrat sig senare, och själv vill Obama trappa upp kriget i Afghanistan.

Visst, det blir bättre än med Bush. Om det råder inget tvivel. Valet signalerar en vänstervridning av ett slag som världen är i stort behov av. Men förväntningarna är samtidigt högt ställda och frågan är om Obama kommer att leva upp till dem. De första testen kommer med Irakkriget, Guantanamo och naturligtvis tortyrfrågan. Här får vi se hur mycket substans det är i retoriken.

Obama måste inte bara bryta med Bushs politik, utan med hela den tradition i vilken krig och tortyr är lika amerikanskt som äppelpaj. Det är en tradition som utövats av såväl demokrater som republikaner. En sådan brytning är osannolik. Men därför bör omvärlden, samtidigt som den välkomnar den nya administrationen, understryka att USA nu har möjlighet att slå in på en annan väg och bli ett laglydigt land i vår gemensamma värld.

Dra tillbaka de svenska trupperna från Afghanistan

Publicerad i SKD 20081008
Idag är det sju år sedan USA inledde angreppskrig på Afghanistan. Tusentals civila har dödats, människor har torterats till dötts, landet är ockuperat. Sverige tiger och samtycker.

Reträtt. Folkrätten tillåter en stat att utöva självförsvar mot en angripande stat. Den förbjuder angreppskrig. USA blev inte angripet av staten Afghanistan 11 september 2001 och följaktligen utgjorde attacken på Afghanistan ett angreppskrig. Men även om Afghanistan hade angripit USA, är inte en sjuårig ockupation förenlig med folkrättens proportionalitetsprincip. Det fanns inget stöd för USA:s angrepp i gällande folkrätt och ingen sanktion från säkerhetsrådet, vilket ibland felaktigt påstås.

Men efter krig kommer återuppbyggnad och då brukar FN träda in. I sådana situationer har Sverige alltid ställt upp. Det är ungefär den bild som myndigheterna tecknar av den svenska närvaron i Afghanistan. Ett FN-uppdrag vilket som helst. Emellertid har det från första början funnits en utbredd kritik, eftersom ISAF, den militära styrka som Sverige ingår i, inte är en FN-styrka. En av de hårdaste kritikerna är vår tidigare försvarsminister Thage G. Pettersson. I kväll talar han vid en manifestation i Stockholm som kräver svenskt trupptillbakadragande. ”Sverige deltar i krigshandlingar”, säger han. ”Jag vill inte att svenska soldater och officerare ska vara hantlangare till USA:s krigsmakt.”

ISAF har inga vattentäta skott gentemot den amerikanska krigsmakten, som bombar byar och civila (för en dryg månad sedan dödades 60 barn i ett sådant angrepp). Kommandostrukturen är sammanblandad och det finns en koppling till Irakkriget. Ju fler internationella soldater som kan placeras i Afghanistan, desto mer trupper kan USA sända till Irak. Den förra befälhavaren för ISAF och därmed den högste chefen för de svenska trupperna var en amerikansk general som ansvarat för tortyr av afghanska fångar. Han ersattes nyligen av en annan amerikan, som förde befäl över USA:s marktrupper i det olagliga angreppet på Irak 2003.

Dessa förhållanden i sig är tillräcklig grund för Sverige att dra sig ur militärt engagemang (när blev det allmänt accepterat att ställa svenska soldater under befäl av krigsförbrytare?). Men utöver detta framkom i förra veckan uppgifter, vilka ger ytterligare skäl att ifrågasätta den svenska truppnärvaron. Det visar sig nämligen att ett antal svenska soldater, inte deltar i den ordinarie ISAF-verksamheten. Istället är de förlagda på en amerikansk bas och ingår som s k militära rådgivare i en afghansk brigad som är involverad i strider med motståndsrörelsen. I motsats till ISAF-styrkorna, som endast får besvara eld, är denna grupp en del i en antigerillabekämpningsenhet, som aktivt söker upp och dödar motståndsmän. Målet är, med en afghansk generalmajors ord, ”att förinta fienden och förhindra uppror”.

Sverige är ett litet land, vars styrka har grundats i alliansfrihet och ett högt anseende, en status som nu undergrävs genom att Sverige lierar sig med en stormakt och har soldater förlagda på en ockupationsmakts baser. Det är det under Palmeeran upparbetade förtroendet som spelas bort, det som gjorde att Sveriges roll i världen blev större än vårt lands faktiska storlek. Det var ett inflytande som grundades, inte i militär styrka, utan i vad vi sade och stod för.

Vad står de svenska soldaterna i Afghanistan för? En av de svenska militära rådgivarna ger oss en viss insikt om detta, när han säger om de afghanska soldaterna: ”Att få dem att anfalla är inget som helst problem.”

Ska Sverige vara Bushs knähund?

Publicerad i SKD 20080528
Imorgon står Sverige värd för en internationell konferens om Irak. Om inte statsministern fördömer ockupationen, kommer konferensen bara att tjäna USA:s intressen.

Knähund. Men att USA-vännen Reinfeldt skulle kritisera den amerikanske utrikesministern, Condoleezza Rice, som kommer att sitta på förstaparkett, är osannolikt. Inte heller från Bildt lär det komma någon kritik. Han ingick i det nätverk som lobbade för invasionen. I klartext, så har Sverige en regering som är vänskapligt inställd till USA, stödjer den pågående ockupationen och säljer vapen till krigsförbrytarna. Lägg till detta en opposition, som efter några hårda ord för fem år sedan lagt sig platt i Irakfrågan och nu välkomnar konferensen.
Det skulle ha varit politiskt omöjligt 1968, att arrangera en konferens om Vietnamkriget utan att ta upp det grundläggande problemet i Vietnam: den amerikanska militära närvaron. Men nu, 40 år senare, står Sverige värd för en konferens om Irak, på vilken det grundläggande problemet i Irak – den amerikanska ockupationen – inte ens står på dagordningen.
USA:s syfte med konferensen är att skaffa fram internationellt stöd till den amerikanska lydregimen och få omvärlden att stå för de återuppbyggnadskostnader som USA borde betala. Och eftersom Bush har förmått FN att stå för förfrågan, ställer Sverige lydigt upp.
Iraks framtid kan inte diskuteras utan att ta upp frågan om när USA ska lämna landet. USA är ansvarigt för att två miljoner irakier tvingats fly, att över 100 000 civila dödats och för att ett helt land slagits i spillror och nu dräneras på oljepengar; det är ansvarigt för tortyr, olagliga fängelser, brott mot krigets lagar och otaliga av FN-stadgans viktigaste paragrafer. Rice borde inte bjudas in som gäst. Hon borde ställas inför rätta, som den brottsling hon är.
Men makt ger rätt. USA erkänner ju inte ens att det ockuperar Irak! Den amerikanska versionen lyder som så att de utländska styrkorna bjudits in av den irakiska regeringen. Förvisso av en regering som man själv tillsatt och som man skulle avsätta om den inte bjöd in dem. Men på detta skruvade resonemang har Bush fått med FN:s säkerhetsråd. Morgondagens konferens vilar i sin förlängning på denna FN-accept av den ”mångnationella styrkan” som agerar i Irak.
Internationell rätt är emellertid tydlig. Haagkonventionen slår fast att ”ett område anses vara ockuperat, då detsamma faktiskt befinner sig under den fientliga arméns herravälde”. En regering som tillsatts under sådana förhållanden saknar legitimitet. Ingen seriös bedömare kan mena något annat än att Irak faktiskt befinner sig under ”den fientliga arméns herravälde”. Inbjudan som gjordes av den av USA tillsatta interimsregeringen, äger därför inte större giltighet än den inbjudan som Moskva utverkade från Kabul efter invasionen av Afghanistan.
Genom att Sverige ställer upp som värd för en konferens som inte erkänner det grundläggande problemet i Irak – den utländska ockupationen – riskerar vi med veterandiplomaten Sverker Åströms ord, att ta över Blairs roll ”som USA:s lilla pudel i Europa”.
Jag misstänker dock att Reinfeldt och Bildt inte har något emot att hänga i Bushs koppel. En knähund må vara ofri, men han får, till skillnad från sina mer oborstade artfränder, ligga i husses varma knä, känna sig viktig när han springer ärenden för honom och då och då få feta köttben i form av vapenkontrakt tillslängda sig.
Men frågan är om det svenska folket accepterar en sådan roll?

Mandela skulle ha hamnat i Kumlabunkern

Kritikerna hade rätt om den nya svenska antiterrorlagen. Inte endast terror kriminaliseras. Förmodligen skulle inte ens Nelson Mandela ha gått fri med dagens lagstiftning.

Publicerad i SKD 20080408

Terror. I slutet av februari grep polisen tre personer som misstänks för att ha finansierat terrorism i Somalia genom sin ”hawala”, som är informella betalningssystem av stor betydelse för det sönderslagna landet.

Med stöd av USA ockuperar Etiopien sedan mer än ett år Somalia. Männen stödjer alliansen för Somalias befrielse, en av dem har en ledande roll i organisationen. Det kan inte nog understrykas att somalierna har rätt till motstånd, även väpnat, mot den utländska närvaron i landet. Men nu hävdar svensk säkerhetspolis, som samarbetar med amerikansk säkerhetstjänst, att organisationen använder ”terror som metod”.

Bakgrunden är den nya svenska antiterrorlagen, som bland annat definierar terrorism som handlingar riktade mot en stat i syfte att destabilisera eller tvinga den att vidta eller avstå från handlingar. Är detta syftet är alltifrån mord till sabotage detsamma som terrorism, och den som bidrar med pengar kan ha gjort sig skyldig till finansiering av terrorism.

Men därmed kan alla motståndsrörelser hävdas använda ”terror som metod”. Varje motståndsrörelses syfte är ju att destabilisera staten eller tvinga fram en annan politik. Det må vara i skepnad av den norska motståndsrörelsen, tibetaner som motsätter sig den kinesiska centralmakten eller somaliska organisationer som bekämpar den utländska närvaron.

Alla organisationer som hävdar sig vara motståndsrörelser är inte legitima, men av det följer ej att alla motståndsrörelser är illegitima och terroristiska.

Att sabotera och döda kan under vissa omständigheter vara nödvändiga och folkrättsligt tillåtna metoder. Ockupation är en sådan omständighet, diktatur kan vara en annan. En historisk utvikning kan belysa frågan. Nelson Mandela skickades i fängelse på livstid för att han hade varit en av grundarna av ANC:s väpnade gren, Nationens spjut, som, enligt hans egen utsago vid rättegången, skulle ”attackera för landets ekonomi viktiga förbindelselänkar och utföra sabotage mot regeringsbyggnader” i syfte att destabilisera den sydafrikanska staten.

Låt oss leka med tanken att Sveriges nuvarande antiterrorlag varit i funktion på 1960-talet och att Mandela istället lyckats fly till Sverige. Lagen förbjuder uttryckligen sabotage i syfte att destabilisera en stat. Mandela erkände sig skyldig till just detta. Alltså, om svensk lag varit i kraft, skulle Nelson Mandela ha hamnat i Kumlabunkern.

Men där skulle han ha fått sällskap av några av dem som finansierat ”terrorismen”, mest prominenta bland dessa skulle väl den socialdemokratiska partistyrelsen ha varit med Palme i spetsen. En hel rad befrielseorganisationer i södra Afrika fick direkt stöd från den socialdemokratiska partikassan (om denna socialdemokratiska hawala kan man läsa i Pierre Schoris bok Dokument inifrån). Samtliga använde metoder och hade syften som med dagens lagstiftning utgör terrorism.

Men det är politiskt ofarligt för Säpo och åklagarväsendet att driva sin process. Det är inga kändisar som utreds, deras kamp är okänd och riktad mot den sida som svensk säkerhetstjänst allierat sig med. Lägg till detta att vi nu har en lag som skulle ha fällt självaste Mandela och vi står snart med vad Svenska somaliska riksförbundet redan beskriver som ”politiska fångar” i Sverige.

Hotet innifrån

Publicerad i SKD 20071027
Amerikanska tidningar rapporterade på torsdagen att den s k ”terror watch list” över potentiella terrorister nu överstiger 755 000. En av dem har begärt asyl i Sverige men fått avslag.

Det s k kriget mot terrorismen har fått omfattande återverkningar på den globala rättssäkerheten. De mänskliga rättigheterna upphävs i spåren av ockupationer, av en global kidnappningsverksamhet samt av ett internationellt fängelsesystem, delvis hemligt, som är integrerat med västvänliga torterarregimer.

Fängelsesystemet har liknats vid Gulagarkipelagen. Arkipelag är för det första en gemensam nämnare. Det rör sig om utspridda öar. För det andra, upphävs de rättsregler som gäller alla andra, för dem som hamnar på dessa öar. Därtill fungerar det som ett svart hål där USA:s fiender försvinner.

En del är krigsfångar, även om de inte erkänns som detta.USA hade inte någon folkrättslig grund att hävda självförsvar vid invasionerna av Afghanistan och Irak. Afghanerna och irakierna hade däremot rätt att hävda självförsvar då deras länder invaderades. Att kalla dessa personer, som tillfångatagits under strid, för olagliga kombatanter är följaktligen illegalt. De är krigsfångar, som hade lagstadgad rätt att bekämpa invasionstrupperna.

I dessa fängelser, där tortyr är vanligt, har över hundra fångar dött eller försvunnit sedan 2001. Hur många tusen som suttit fängslade är okänt.

Andra hamnar i dessa svarta hål genom att kidnappas. Detta hade inte kunnat fungera utan internationellt samtycke och ibland även aktivt stöd. I en undersökning av CIA:s fångtransporter, utförd på uppdrag av EU-parlamentet, granskades 19 fall där personer förts bort från europeiskt territorium. Rapporten dokumenterar över 1200, tidigare okända, flygningar som genomförts av CIA inom europeiskt luftrum.

En av dessa flygningar är välkänd för svensk allmänhet. Den ägde rum 18 december 2001 och avgick från Bromma med två egyptiska asylsökande ombord, Muhammed Alzery och Achmed Agiza. De misstänktes för att planera terrordåd. Bevisen kom troligen från vittnesmål framtvingade under tortyr. Med bistånd av den svenska regeringen och svensk säkerhetspolis förde CIA de båda männen till Egypten, där de torterades och en av dem dömdes till 25 års fängelse. Rättegången har fördömts av internationella människorättsorganisationer.

Sverige har därefter fällts av en rad internationella instanser, däribland FN:s människorättkommitté. Sverige bröt mot FN:s artikel 3 i konventionen mot tortyr, som innehåller ett absolut förbud att lämna ut människor till länder där de riskerar tortyr. Därför har Sverige också, enligt samma konventions artikel 14, en skyldighet, att kompensera de båda männen. En sådan kompensation sker rimligen genom skadestånd och uppehållstillstånd. I våras upphävde regeringen avvisningarna. Migrationsminister Billström passade då på att kritisera sina företrädare.

Men snacka går ju. Nu har migrationsverket avslagit Agizas begäran om uppehållstillstånd, med motivering att han sitter i fängelse och därför inte kan utnyttja tillståndet. I fängelse, dit Sverige har skickat honom på falska grunder, via tortyr och en farsartad rättegång.

Det är just denna typ av beteende från länder, som anser sig försvara mänskliga rättigheter, som gör att USA kan upprätthålla sitt olagliga fängelsesystem och samarbete med torterarregimer. Om inte Sverige följer konventionen mot tortyr och inte är berett att rätta till sina misstag, hur ska vi då kunna kritisera USA för samma brott?

Skånskans demonisering av muslimer

Ställd inför djupet av den enfald som präglar Lars J Erikssons artikel i söndagens tidning känner jag svindel. Är det ens lönt att kasta ner en fackla för att se om det finns någon botten i detta svammel?

Islam. Lars J Erikssons artikel är islamofobisk och allmänt fördomsfull. Han visar sin fullständiga okunnighet om den moderna debatten inom islam, förtiger fakta om den ”kristna världens” agerande och ignorerar den historia som lett fram till dagens situation.

Eriksson hävdar att ”den islamska kulturen är till stor del en våldskultur” och att det är en ”våldsdyrkan som präglar islam”. Bevisen utgörs bland annat av att palestinier skjuter på varandra, att sammanbrottets Irak har utvecklats till ett inbördeskrig samt att de är oartiga nog att angripa ockupationssoldater.
Det första vi kan notera är att ett dylikt utfall mot någon annan grupp än muslimer, skulle ha resulterat i ramaskri. Föreställ dig vad reaktionen skulle ha blivit, om en ledarskribent hävdat att drivkraften för Israels krigföring och ockupation är ”judisk våldsdyrkan”!

Den västerländska demokratin och humanismen, som är islams motpol i Erikssons artikel, har tagit livet av över en miljon irakier de senaste åren. Men varken detta eller CIA-fängelserna eller legaliseringen av tortyr, föranleder honom att tala om en idag existerande ”kristen” eller ”västerländsk” våldskultur. Inte heller att på varje dödad israel, går fyra dödade palestinier. Men när irakier och palestinier under ockupationens förnedring, nu börjar strida sinsemellan, då vaknar Eriksson till, det passar in i hans världsbild.
Att dagens urladdningar, skulle ha en bakgrund i det våld som dessa folk utsatts för, finns inte i Erikssons förklaringsmodell. Istället är problemet det ”islamska greppet om samhället” och att muslimerna ägnar sig åt att ”odla bilden av sig själva som … offer för kolonialism … och västerländskt förtryck”. Men det som är sant behöver inte odlas.

Ty, palestiniernas problem är inte islam, utan ockupationen och ”världssamfundets” utsvältning, som undergrävt palestiniernas demokratiska val och lett till dagens splittring och religiösa radikalisering.
Irakierna är utsatta för kolonialism. Landet är ockuperat. Det nuvarande Iran kan inte förstås utan bakgrunden att USA och Storbritannien 1953 lät avsätta den demokratiskt valda Mossadegh – vilket ledde till nästan tre decennier av Shahvälde – och delade tillsammans med Frankrike och Holland landets oljerikedomar mellan sig, något som man redan tidigare gjort med Iraks olja. Den USA-stödda Shahen, som bland annat lät steka sina motståndare levande, avsattes av den islamska revolutionen.

Eriksson nämner inte, att flera av de mest brutala muslimska länderna är amerikanska lydregimer: Marocko, Saudiarabien, Pakistan. Hur går det ihop med Erikssons bild av den upplysta Västvärlden?
Erikssons artikel mynnar ut i att muslimerna får ta hand om sina egna. Flyktingar från Irak göre sig icke besvär i Sverige. Men enligt Eriksson riskerar man ju få halsen avskuren i muslimska länder om man har moderna åsikter. Vart ska man då fly om man inte vill få halsen avskuren? Eriksson anvisar Saudiarabien, Iran och Egypten. Är det fler än jag som inte får det att gå ihop.

Men det går ihop. För när vi kastat ner vår fackla i detta svarta hål av ignorans, finner vi på dess botten Erikssons enkla budskap. Han vill inte att muslimer kommer till Sverige. Därför demoniserar han islam och göder därmed rasism och främlingsrädsla.

*Lars J. Eriksson var vid denna tid politisk redaktör för Skånska dagbladets ledarsida. Jag arbetade som fristående kolumnist på tidningen.

%d bloggare gillar detta: