EU är en ovärdig pristagare

Fattas bara att de får ekonomipriset också, tänker jag och skrattar till lite. Humorn hade varit lika stor. Fast det här är inget att skratta åt.

Nobels fredspris tilldelas i år en organisation som kräver upprustning i medlemsländerna och som är i färd med att skapa en social och politisk katastrof.
Detta säger sig Nobelkommittén vilja belöna och uppmuntra. Den struntar i Nobels sista vilja.
Det EU som tilldelas Nobels fredspris, ett pris som ska gå till den som arbetat för förbrödring mellan folk, är samma EU som nu dömer en generation greker till skuldslaveri och arbetslöshet.
Det är en fredspristagare vari vi ser folkvalda regeringar underordna sig den icke valda trojkans dekret, som upphäver kollektivavtal och demokratiska beslut, som beordrar privatiseringar och lönesänkningar; vari vi ser teknokrater ersätta demokrater i land efter land, alltmedan gatorna i Madrid, Lissabon och Aten fylls med hundratusentals protesterande.

Jag funderar på vad de tycker om detta fredspris, eller på vad som rör sig i huvudet på den mamma, som jag nyligen läste om, som tvingats lämna sin dotter till barnhem för att hon inte kunde föda henne längre och sedan får höra Angela Merkel förvägra grekisk skuldlättnad med motiveringen att det måste gör ont. Tänker hon att EU förbrödrar eller knyter hon näven?
Nobelkommittén har inte folkens perspektiv utan eliternas. Och dessa eliter vill de uppmuntra. En signaleffekt talar den om. Men uppmuntran är just vad EU-lederna inte behöver.
De är självgoda nog ändå, även utan ett fredspris i fickan. Och deras självgodhet håller på att störta Europa i fördärvet, förstöra miljoner människors drömmar och underminera den politiska stabiliteten.
För vem kan i dag förutse var de knutna nävarna riktas? 22 procent av de grekiska väljarna uppger nu att de har förtroende för fascistledaren. Därför är tidpunkten illa vald.

Lika illa är att Nobelkommittén accepterar EU:s officiella historieskrivning. Enligt denna är historien enkel och fylld av fredsivrande statsmän i Europa­tankens tjänst.
Män som insåg att för att kriga behöver man kol och stål. Och då de var goda och kloka och ville säkra freden, beslutade de om överstatlig kontroll av kol- och stålproduktion. Resultatet blev Kol- och stålunionen, och eftersom det är embryot till EU följer att EU är ett fredsprojekt.
I denna, EU:s officiella, historieskrivning finns inte plats för en Adenauer som drömmer om att återupprätta det tyska kolonialväldet och ser västeuropeisk integration som en metod för att återskapa tysk styrka; eller en Schuman som talar om folklig förbrödring men samtidigt beordrar krig i Indokina; Plevenplanen om upprättandet av en gemensam europeisk armé skyndar man av förklarliga skäl förbi.
Inte heller ställs frågan: varför var Kol- och stålunionen nödvändig?
Segrarmakternas ursprungliga plan för Tyskland hade ju varit att omvandla landet till ett jordbruksland utan armé och med minimal industriproduktion. Så, varför behövdes överstatlig kontroll över kol- och stålproduktionen?

Svaret är att när kalla kriget började ta form, övergav USA denna plan. Istället beslutade man att integrera de västligt ockuperade zonerna i det västliga stormaktsblocket.
Och här kommer den känsligaste punkten för EU:s historieskrivare: mycket tyder på att Stalin för Tyskland ville se en österrikisk lösning: återförening, avmilitarisering och permanent neutralitet.
Vi kan inte med säkerhet veta att det i slutändan skulle ha kunnat bli så. Men klart är att USA inte ville pröva denna väg.
Det kan alltså ha funnits en alternativ framtid för det tyska folket, där det inte hade behövt leva åtskilt av en järnridå i fyrtio år.
USA föredrog dock att återupprusta Västtyskland.

Men Frankrike kunde endast acceptera detta under förutsättning att kol- och stålproduktionen ställdes under överstatlig kontroll samt att den västtyska återupprustningen ställdes under ­liknande överstatlig kontroll.
Kol- och stålunionen löste det förstnämnda, medan Plevenplanen var tänkt att lösa det senare. Det är återupprustning och kallt krig – inte en allmän fredssträvan – som är EU:s historiska vagga. Priset kan ha varit att Tyskland delades i fyrtio år.
Att legitimera en historieskrivning som inte är sann är inte i linje med Nobels sista vilja, lika lite som att understödja en europeisk elit som är i färd med att skapa en social katastrof är det.

Visst kan man ändå tycka att EU förbrödrar och att sextio år utan krig bör belönas. Men till syvende och sidst finns ett reellt existerande EU och ett testamente att förhålla sig till.
Nobel ville att fredspriset skulle tilldelas den som verkat ”för avskaffandet eller minskningen av stående arméer”. Nobelkommittén har i år belönat en union som i sin grundlag skriver att ”medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet”.
Det var om förbrödring mellan nationer, inte mellan vapenkrämare som Nobel skrev. Det var nedrustning, inte upprustning som ­Nobel ville belöna.
Nobelkommittén följer inte Nobels sista vilja. EU är en ovärdig pristagare.

Tony Johansson

Publicerad 15 oktober 2012 kl 00.30, Västerbottens folkblad och Piteåtidningen

Europakten: En feg och ogenomtänkt kovändning av Socialdemokraterna.

Den europeiska finanspakten är feltänkt och den löser inte eurons problem. Istället grundlagsfäster den samma misslyckade politik – åtstamning intill döden – som i detta nu gör miljoner arbetslösa och dömer folk till fattigdom och misär. Det är som att ordinera en patient åderlåtning, säger ekonomipristagaren Joseph Stiglitz som kallar det hela för en ”självmords­pakt”. Han har helt rätt. Men den svenska debatten har lämnat frågan om paktens politiska och ekonomiska innehåll därhän. Istället pratar vi om huruvida Reinfeldt ska få sitta med på ett möte en gång om året. För detta offrade Sverige – vilket blev möjligt efter Socialdemokraternas lika fega som ogenomtänkta och skandalösa kovändning i frågan – möjligheten att faktiskt, för en gångs skull, påverka i Europapolitiken. Så vad är det då som Sverige borde ha sagt?

För det första. Pakten skapar förutsättningarna för ekonomiska depressioner. Den tvingar länderna att lagreglera budgetbalans. Men, har det sagts, europaktens regleringar är inte hårdare än den svenska budgetlagen. Så varför så kritisk? Jo, därför att det inte är sant. Den svenska budgetlagen utgår från ett överskottsmål över konjunkturcykeln, vilket i långt högre utsträckning medger konjunkturstimulerande politik. Men ännu viktigare är att den svenska budgetlagen må vara långtgående, men Sverige har å andra sidan kvar makten över räntan och vi har kvar vår valuta. Den svenska finanspolitiken är därför bara ett av tre ekonomisk-politiska redskap för att jämna ut konjunkturerna. För de enskilda euroländerna, som inte har någon egen valuta och som har lämnat över penningpolitiken till Europeiska centralbanken, är finanspolitiken det enda redskap som de har kvar. Att lagstifta om budgetbalans för euroländerna är därför detsamma som att avskaffa varje möjlighet för dem att dämpa konjunkturnedgångarna. Därför kommer europakten att höja arbetslösheten och sänka tillväxten. Sannolikt blir finanspolitiken rentav procyklisk, d v s i ekonomisk nedgång tvingar europakten fram nedskärningar som fördjupar krisen. Man bygger därmed in mekanismer som skapar ekonomiska depressioner. Något land borde därför påpeka hur politiskt farligt det är att låta detta ske; något land borde erinra om Europas mörka historia och påminna om vad som hände förra gången som man offrade jobben för drömmar om den starka valutan. Då var det guldet, nu är det euron. Men de ekonomiska effekterna liknar varandra. Den rollen hade Sverige kunnat ta.

För det andra. Pakten svarar inte mot de problem som ligger i botten av eurokrisen. Det handlar nämligen inte om slapphänt finanspolitik, utan om att den gemensamma penningpolitiken har lett till ökade obalanserna mellan snabbväxande och långsamt växande länder. Detta har i sin tur lett till att de krisande ländernas konkurrenskraft urgröpts. Detta är kärnan i eurokrisen. Krav på budgetbalans löser inte detta problem. Det borde Sverige säga, istället för att stå och peka åt fel håll, som alla andra.

För det tredje. Då pakten inte svarar mot de faktiska problemen, fördelas skulden fel. Pakten är därför också moraliskt bankrutt. Det underliggande argumentet för pakten är att skuldkriserna i Europa har orsakats av slapphänt finanspolitik, och därför kan problemen undanröjas genom att helt enkelt förbjuda underskott. Men i centrum för den nuvarande krisen finns ju två länder som har skött sig, nämligen Spanien och Irland. De hade balans eller överskott i budgeten fram till finanskrisen. Kriserna i dessa länder har orsakats av den överhettning och åtföljande bostadsbubbla och kostnadskris, som den Europeiska centralbankens räntepolitik resulterade i. Med europakten straffas dessa länder två gånger, och båda gångerna för saker som de inte har kunnat påverka. Först straffades konsumenterna av de stigande priserna under en följd av år. Sedan, när effekten av detta blev underskott i statens budget, ja då påtvingas folken, med hot om miljardböter och domstol, ekonomiska stålbad som kastar ut miljoner i arbetslöshet. Istället för att haka på den simpla och fördomsfulla retoriken som riktas mot dessa länder, hade Sverige kunnat påpeka att det är moraliskt fel att straffa folk för sådant som de inte kan rå för.

För det fjärde. Pakten är inte förenlig med demokrati. Vi kan ha olika åsikter om hur finanspolitiken ska utformas, men vi borde kunna enas om att det är folken som ska bestämma via demokratiska val. Men när europakten blir EU-lag, så spelar det ingen roll vad människor tycker eller hur de röstar. Den ekonomiska politiken kan de ändå inte påverka. Keynesiansk politik blir nämligen olaglig.

Så i stället för att jamsa med Merkel och Sarkozy, som nu spelar högt med demokratin och våra barns välfärd för att rädda sitt feltänkta prestigeprojekt, hade Sverige kunnat säga stopp: socialt, ekonomiskt, politiskt, hur mycket ska euron egentligen få kosta? Det skulle vi ha kunnat fråga. Om vi nu inte hade varit så förbannat rädda för att tycka och tänka något själva.

 

Publicerad i Västerbottens folkblad 20120204

Tack för allt, kamrat! Så minns jag Sören Wibe

Första gången jag träffade Sören Wibe var när han hösten 2002 höll en föredragning – eller om det var en debatt, jag minns inte säkert – om den stundande EMU-folkomröstningen. Dagen innan hade han ringt mig och bett mig komma, han ville prata om en sak. Och det han ville prata om visade sig vara att han behövde någon som kunde styra det kansli som den kommande socialdemokratiska nej-kampanjen skulle bygga upp – och det hade han tänkt, att jag skulle göra. Utan att begripa vad jag gav mig in på, tackade jag ja. Under det år som följde arbetade vi mycket nära varandra och blev goda vänner på kuppen.

Sören spelade en avgörande roll för nej-kampanjen inför EMU-omröstningen. Som ett av de socialdemokratiska ansiktena, for han land och rike runt och arbetade outtröttligt, alltid positiv, övertygad, som han var, om att vi skulle vinna.

Som intellektuell och med professors titel, blev han ett hinder, omöjlig att runda för den ja-sida vars hela strategi byggde på att stämpla nej-sidans företrädare som idioter. Det försökte de förstås med Sören också, men för alla som lyssnade stod det klart att ekonomiprofessorn från Umeå kunde EMU-frågan bättre än alla ja-sidans proselyter tillsammans.

Men Sörens intellektuella förhållningssätt kom också att sätta sin prägel på hur kampanjen fördes. Han återkom ständigt till två uttryck: ”fakta sparkar” och ”just the facts”. Det var detta som, menade han, skulle vägleda vår kampanj – det vill säga övertygelsen om att sanningen vinner i det långa loppet och uppfattningen att den som håller sig till sanningen blir mer trovärdig och svårare att angripa. Socialdemokrater mot EMU kom att föra en mycket hovsam, faktabaserad kampanj – ljusår ifrån den socialdemokratiska ja- sidans ”gangsterkalkyler”, som Sören benämnde de fantastiska räkneövningar som leveredes varje vecka från det socialdemokratiska högkvarteret (i vilka man kunde läsa saker som att med euron som valuta blir det 357 fler förskoleplatser i Malmö).

Sören var också en av dem som tidigt funderade på hur folkomröstningskampanjen skulle organiseras; redan innan det ens var klart att EMU skulle upp till omröstning, började han planera för den kommande bataljen. Framförallt måste misstagen från folkomröstningen 1994 undvikas. Centralt för detta var att försvara bredden inom nej-kampanjen, i klartext bidra till att den borgerliga nejsidan inte skulle bli förfördelad i fördelningen av statliga kampanjbidrag, samt att se till att dessa pengar fördelades tidigt, så att konflikter om resurser under själva kampanjen kunde undvikas.

Det är bakgrunden till varför Sören – som brukade betraktas som vänster i socialdemokratin – styrde Socialdemokrater mot EMU till att orientera sig organisatoriskt mot Centern, Nils Lundgrens Europa Ja, euro nej, Miljöpartiet och det allmänborgerliga Medborgare mot EMU. I efterhand kan konstateras att detta skapade en helt ny maktbalans och framtoning inom nej-sidan, som, menar jag, var en av de faktorer som bidrog till att göra kampanjen framgångsrik – det visade på bredd, samarbetsvilja och professionalism.

Sören var med andra ord en av centralgestalterna under det historiskt avgörande året 2003. Hans bidrag var stort. Och det kunde bli så stort just för att han inte var beroende av partiet, han kunde förbli trogen sina ideal, oavsett vad partiledningen sa. Ingen munkavle kunde tysta honom, såsom ministrar och statssekreterare tystades.

Det var detta som gjorde honom till något så ovanligt som en fri intellektuell inom arbetarrörelsen – vars åsikter jag i många frågor inte delar, det ska understrykas. Hans kärnkraftsvurmande exempelvis. Men det är just detta som är poängen. Han bestämde själv, efter att ha vägt argumenten, och han struntade i var argumenten kom ifrån eller om det passade i en viss falang. Ett argument var inte tyngre för att Göran Persson uttalat det. Argumentets tyngd berodde på om det överensstämde med fakta och om det var logiskt giltigt. Det var allt som hade betydelse. Punkt. Men så uppträder man inte i arbetarrörelsen utan att göra sig ovän med den socialdemokratiska maktstrukturen, i vilken avsändaren alltid är överordnad argumentet. Avsändaren är allt som har betydelse. Punkt.

Därför var det många som skålade när han lämnade partiet. Förstås utan att fundera på varför han lämnade. Även om jag beklagade hans beslut, så noterar jag hans bevekelsegrund. Det som fick honom att bryta med partiet var en grundläggande socialdemokratisk värdering – att inget kan vara viktigare för en arbetarrörelse än att försvara rätten att strejka. Så när socialdemokratin vek ner sig i Vaxholmsfrågan, fick han nog och lät sina ideal tala. Hans eftermäle i socialdemokratins historieskrivning kommer att svärtas av detta. Men det var inte Sören som lämnade partiet. Det var partiet som lämnade honom.

Sören kommer att bli ihågkommen som en centralgestalt i den EU-kritiska rörelsen och som en av ledarna för nej-kampanjen i den stora striden om svensk EMU-anslutning. Det är riktigt. Men han var så mycket mer. Han var också en debattskicklig ekonom och framför allt en fri intellektuell som banade sig sin egen väg genom arbetarrörelsen. Och han var en man med hög integritet och stort rättspatos.

Så, tack för alla fina minnen, alla samtal, alla diskussioner. Tack för ditt hårda arbete och för att du förblev trogen dina ideal. Tack för allt, kamrat!

TONY JOHANSSON,

som var kanslichef för Socialdemokrater mot EMU

Publicerad i Kritiska EU-fakta nr 1, 2011

Artikeln finns också här: http://www.nejtilleu.se/kef/kef121/tony_johansson_tack_for_allt_kamrat.htm

När ska EU sätta ner foten om Turkiet?

I helgen förbjöd den turkiska författningsdomstolen det kurdiska partiet DTP. Det var i ordningen det 25:e partiet som förbjöds i Turkiet, ett land som använder tortyr och fängslar politiska dissidenter, men som detta till trots står i väntrummet för EU-medlemskap och är något av ett svenskarnas semesterparadis (hur den är funtad som semestrar i torterarregimer som Turkiet och Egypten, kommer jag aldrig att förstå).

Sverige har varit drivande för turkiskt EU-medlemskap och i detta har såväl den nuvarande som förra regeringen på ett förtjänstfullt sätt argumenterat mot den europeiska höger som med näbbar och klor motsätter sig Turkiet som en framtida EU-medlem. De ser EU som en sammanslutning av kristna nationer och anser att en stor muslimsk medlemsstat skulle hota de ”europeiska” värderingar om individens rättigheter som de förväxlar med ”kristna” värderingar.

Men tyvärr är argumentationen mot denna (extrem)höger också ett sätt att komma bort från den mer lågmälda, men sakligt viktiga, kritiken mot ett turkiskt EU-medlemskap som utgår från att Turkiet inte följer de mänskliga rättigheterna, inte är en demokrati, har politiska fångar och de facto utgör en kolonialmakt i förhållande till de kurdiska områdena. I dessa områden har den turkiska militären bedrivit etnisk rensning, förstört tusentals byar, torterat politiska motståndare, förtryckt civilbefolkningen och med olagliga metoder (bland annat med gas) bekrigat den legitima kurdiska befrielserörelsen.

Det är sant att EU-processen pressat fram positiva förändringar i Turkiet, att regering och författningsdomstol representerar olika maktintressen och att EU-processen kan stärka de progressiva elementen. Det är också sant att många kurdiska företrädare vill se ett EU-inträde. Men detta är inte hela bakgrunden till EU:s tålamod med Turkiet.

Till denna hör också säkerhetspolitik som i EU-sammanhang betyder något helt annat än vad säkerhetspolitik betydde på den tiden som Sverige var ett självständigt land. EU har en dimension av imperium, förkunnade nyligen kommissionsordförande Barroso. Och med det följer nya dimensioner av säkerhetspolitiska intressen.

Jag tror därför att det är viktigt att vi svenskar inser att EU inte är en sammanslutning av snälla stater som vill gott, utan ett imperium i vardande som rymmer ett kolonialt förflutet och stormaktsdrömmar. Och att vi förstår att säkerhetspolitik med stormaktsambitioner sällan är förenligt med stöd för mänskliga rättigheter. Vi som vill att EU utvecklas i en annan riktning, måste därför kräva klarhet. Det måste finnas en gräns för hur mycket en stat med förmånliga avtal och medlemsambitioner ska kunna bryta mot de mänskliga rättigheterna, en gräns då EU måste säga upp avtalen. Är inte den gränsen passerad när 25 partier förbjudits? När passeras den i så fall?

Publicerad i SKD 20091216

Efter Laval: Facket vid ett vägskäl

Arbetsdomstolens (AD) dom i Lavalmålet markerar slutpunkten i en fem år lång tvist. Facket döms att betala skadestånd och Lavals rättegångskostnader. Facket ska ha brutit mot EU:s regler om fri rörlighet. Men brottet är solidaritet, och domen är en klassdom.

Byggnads Hans Tilly har rätt när han säger att domen strider mot sunt förnuft. Domstolen bedömde 2004 att de stridsåtgärder som Byggnads vidtagit var lovliga, men kräver nu att facket ändå ska betala skadestånd, trots att de bara har följt svensk lag och AD:s beslut. AD tycks också mena att facket borde ha förstått vad EG-rätten innebär, men sanningen är ju att AD inte heller förstod detta. Det var därför som EG-domstolen kopplades in.

EG-domstolen, vars besked kom 2007, olagligförklarade centrala delar av den svenska strejkrätten och deklarerade att samma villkor inte ska gälla alla arbetare. Och i linje därmed har regeringen föreslagit att apartheid ska införas på arbetsmarknaden från och med nästa år. Utländska arbetare som är stationerade i Sverige ska inte ha samma rättigheter som svenska arbetare, och facken förbjuds att tvinga fram fullständiga svenska villkor för dessa arbetare.

Huvudfrågan är därför inte skadeståndet och faktiskt inte heller regeringens förslag som anpassar svenska regler till EU-lag. Istället är och förblir grundproblemet EU som fungerar som en kapitalets murbräcka. Brysselbyråkrati, EU-lag och jurister utan demokratiskt mandat maler nu i snabb takt sönder de regleringar som arbetarrörelsen tillkämpat sig i en sekellång kamp.

Arbetsgivarna, som genom sitt ägande av företagen redan har en stark maktställning, stärks ytterligare av en borgerligt dominerad europeisk dimension och av EU-lagar i vilka kapitalets rättigheter har företräde framför arbetarnas rättigheter. EU-medlemskapet har i grunden förändrat maktförhållandet mellan arbete och kapital i Sverige.

Men det var inte detta svenskarna röstade för 1994. Vi lovades av en enig ja-sida att strejkrätten, de fackliga rättigheterna och den svenska arbetsmarknadsmodellen var fullt förenliga med EU-lag. Utan detta löfte skulle arbetarrörelsens ledning aldrig ha tagit ställning för svenskt inträde.

Nu vet vi att EU-medlemskapet är oförenligt med grundläggande fackliga rättigheter. Med Lavalprocessen tvingar EU den svenska arbetarrörelsen att göra ett val mellan att fullfölja sitt historiska uppdrag som är att försvara löntagarnas rättigheter och att stödja fortsatt EU-medlemskap. Arbetarrörelsen står vid ett vägskäl, och det är hög tid att ställa frågan: hur många av våra historiska segrar, våra fackliga och sociala rättigheter, är vi beredda att offra för fortsatt medlemskap?

För mig gick gränsen vid strejkrätten. Jag tycker att Sverige bör lämna den Europeiska unionen

Publicerad i SKD 20091204

Irländarna har lärt sig [och kort om Goldstonerapporten]

Igår gick irländarna till valurnorna för att rösta om samma EU-fördrag som de röstade om förra året. En opinionsundersökning förra sommaren visade visserligen att nästan tre av fyra irländare inte ville rösta igen De ansåg förstås att det demokratiskt fattade beslutet skulle respekteras.
De hade inte förstått att EU är så fantastiskt demokratiskt att man kan få rösta många gånger om samma sak – tills man röstar som politikerna vill. I skrivande stund tyder opinionsundersökningarna på att irländarna nu begripit detta och röstar rätt.

Blir det ja, kommer EU-kommissionen – som i våras beslutade att spendera 20 miljoner av våra skattepengar på en EU-propagandistisk kampanj på Irland för att få folket att rösta rätt – att lyfta fram det irländska folkets förstånd. Till skillnad från förra gången. Då irländarna var inskränkta abortmotståndare som ogillar homosexuella (EU-kommissionens stora opinionsundersökning efter omröstningen visade emellertid att dessa frågor hade spelat en marginell roll).

Folkomröstningen har föregåtts av en hätsk kampanj. Inte minst p g a Ryanair-chefen Michael O´leary, känd för sin fientliga inställning till fackföreningar, som pumpat in fem miljoner kronor i ja-kampanjen och erbjudit gratis flyg för folk från andra länder som velat kampanja för ja-sidan. Skälet till hans engagemang är nog inte bara att han vill förhindra de han kallar ”de oanställbara jävla pundhuvudena” – alltså en hittillsvarande majoritet av det irländska folket – från att vinna igen. Han har förstås sina egna skäl att vara för Lissabonfördraget – det gynnar marknadskrafterna. Och O´leary har säkert inte missat att EG-domstolen, vars makt stärks med fördraget, visat sig fungera bra som murbräcka för arbetarfientlig politik.

Men även om irländarna röstar ja är fördraget inte i hamn. Det hålls nämligen nyval i Storbritannien till våren och Tories, som leder opinionsundersökningarna, har utlovat folkomröstning om fördraget inte har hunnit träda ikraft. Får britterna rösta blir det nej. Men detta hänger på om Tjeckiens president, Vaclav Klaus lyckas fördröja Tjeckiens ratificering. Kanske inte så sannolikt, men för mig som svensk EU-motståndare, som förnekats möjligheten att rösta om fördraget, blir det, om irländarna nu sagt ja, till att hoppas på fiendens fiende – Toryledaren David Cameron.

Till sist. Den korrupta palestinska myndigheten har efter påtryckningar från Israel och Obamaadministrationen dragit tillbaka sitt stöd för Goldstonerapporten om Gazakriget. Rapporten, som dokumenterar att israeliska soldater medvetet dödade civila, inskränker, enligt krigsförbrytaren och tillika Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, Israels rätt till självförsvar. Självförsvar i hans tappning omfattar nämligen rätten för israeliska soldater att skjuta tvååringar som viftar med vit flagga.

Publicerad i SKD 20091003

Ny folkomröstning på Irland (och ang bluffen om abortmotståndets betydelse)

Det blir ny folkomröstning på Irland om Lissabonfördraget. Det står klart sedan helgens EU-toppmöte gett Irland garantier att fördraget inte påverkar skattepolitik, abortlagar och säkerhetspolitik.

Detta är demokrati på EU-vis. För om EU:s ledare hade varit intresserade av att bygga ett EU som har folkligt stöd, skulle de förstås ha accepterat Irlands röstresultat och skrivit om fördraget. Istället pressas en ny omröstning fram. Det visar att EU:s ledare bryr sig föga om vad folk tycker. Men det säger de förstås inte. Istället lägger de sig till med en passande demokratisk retorik. I fallet Irland har denna retorik bestått av standardargumentet, som alltid tas fram när makteliterna förlorat någon fråga, nämligen att folk inte begripit vad de röstat om. Men därtill har de drivit linjen att irländarna röstade nej för att de blev vilseledda, att tro att fördraget skulle påverka abortlagstiftningen. Vilket det inte gör. Varvid det är rimligt att folk får rösta igen, naturligtvis efter att de blivit vederbörligen upplysta – genom bland annat skattefinansierad propagandakampanj för mångmiljonbelopp, beställd av kommissionen.

Men att abortmotstånd fällde avgörandet är en bluff som används för att misskreditera irländarna. Detta framgår av kommissionens egen opinionsundersökning, genomförd kort efter folkomröstningen. Då uppgav endast 2 procent av nejröstarna att de röstat nej p g a frågor som rörde abort, dödshjälp och samkönade äktenskap. Abortfrågan spelade en marginell roll för hur irländarna röstade.

Tillvägagångssättet att orda nya folkomröstningar tills man får önskat resultat, visar istället att makteliterna endast är demokrater när det ligger i deras intresse. Argumentet om att folk är vilseledda kan nämligen, med framgång, bara användas av dessa eliter, och det gör de endast när folk beter sig på ett för dem oönskat sätt. Exempelvis ljög ja-sidans företrädare inför omröstningen 1994 som borstbindare, men det lär snöa i helvetet långt innan vi får se en Wallström eller en Reinfeldt begära ny folkomröstning om EU med hänvisning till att folk blev vilseledda av ja-kampanjen.

De folkvalda bör också fundera över implikationerna för eget vidkommande av att utmåla väljarna som okunniga. De är ju trots allt själva utsedda av dessa väljare, vars ignorans rimligen även förklarar vilka som blir folkvalda, och då är frågan om dessa folkvalda är särskilt väl lämpade att uttala sig över huvud taget.

Denna logiska kullerbytta som folkvalda allt som oftast gör, utan att inse det själva förstås, och omröstningar som tas om tills önskat resultat uppnåtts, är endast ett par av många tecken på att Europa slagit in på en farlig väg, bort från deltagande demokrati till styrelseformer där folken får roller som statister i det stora europeiska bygget. Frågan är hur länge detta håller och vilka riskerna är?

Publicerad i SKD 20090623

Överdriv inte EU-valets betydelse

Betydelsen av valet på söndag överdrivs något alldeles ohyggligt. I själva verket är parlamentsvalet inte ens en bråkdel så viktigt som riksdagsvalet. EU-parlamentet saknar de befogenheter som riktiga parlament har och de politiker som vi skickar dit tillhör B- och C-lagen i svensk politik. Som om inte det vore nog, använder partiledningarna parlamentet som en soptipp där personer som gjort sig misshagliga deponeras. Det är bakgrunden till valen av toppnamn för såväl moderaterna som socialdemokraterna.

Vidare, höger- och vänsterledamöter röstar identiskt i nio fall av tio. Visserligen hänger det samman med att de röda och blå kompromissar om det mesta. Så det har betydelse hur majoritetsförhållandena ser ut. Men icke desto mindre förstärker denna kompromisskultur bilden av EU-parlamentet som ett låtsasparlament.

Men, läser jag i partiernas valpropaganda, eftersom 60 procent av alla beslut som valda församlingar i Sverige fattar påverkas av EU-beslut, är det viktigt att vi röstar. Det är sant, men då syftar man i första hand på kommissionen, ministerrådet och domstolen – inte på parlamentet. Men framförallt, borde inte reaktionen istället vara att vi stannar upp och frågar: var det så här det skulle bli? Ska EU i sådan omfattning bestämma över oss? Vad hände med den svenska demokratin? Kort sagt, detta borde utlösa en våg av EU-kritik och krav på att EU:s makt rullas tillbaka.

Även om jag anser att betydelsen av söndagens val överdrivs, så tycker jag att man ska gå och rösta. Själv anser jag att det finns goda skäl att rösta på socialdemokraterna, som äntligen begripit vikten av att ha EU-skeptiker på valbara platser. Men det sagt, inte utan viss oro över hur partiet hanterar Lavalfrågan. Henrik Fritzon skrev utförligt om detta i gårdagens spalt. I stort delar jag hans analys. Men det bör tilläggas att den socialdemokratiska taktiken, att kräva att utstationeringsdirektivet rivs upp är ett vågspel. Junilistans Sören Wibe hade helt rätt, när han i veckan påpekade att risken är att direktivet istället försämras. Att vi är i denna situation beror på att socialdemokraterna inte tvingade igenom förändringar i fördraget, när man hade möjligheten vid riksdagens ratificering i höstas. EU är inte lösningen, utan problemet. Därför måste EU:s makt inskränkas genom fördragsändring.

Slutligen, nuförtiden ska man inte endast välja parti, utan också ta ställning till de enskilda kandidaterna. Flera av kandidaterna på socialdemokraternas lista bedriver personvalskampanjer. I Malmö driver exempelvis en s-kandidat en kampanj, vars substans tycks vara att skåningar bör rösta på en skåning. För mig har dock åsikter större betydelse än hemkommun. Alltså föredrar jag EU-skeptikern Anna Hedh, trots att hon har sin hemvist i Kalmar, framför en EU-kramare och EMU-entusiast från Malmö.
Publicerad i SKD 20090605

Ny chans att rösta rätt

Att vara vänsterpartist innebär – enligt ett ledarstick i tisdags på sidan härintill som berörde filosofiprofessorn och vänstermannen Torbjörn Tännsjö – ”en politisk ståndpunkt som svårligen kan förenas med någon djupare analytisk förmåga av ett komplicerat samhälle”. Detta i motsats, förmodar jag, till den politiska ståndpunkt som följer av att vara centerpartist, vilken ju, som bekant, präglas av en outsäglig, för att inte säga i det närmaste övermänsklig förmåga att på djupet analysera vårt komplicerade samhälle – djupheter som vi till vår stora glädje dagligen får oss till dels när vi slår upp denna tidning.

Det slog mig dock när jag läste ledarsticket att denna debattmetod, som går ut på att förringa sina politiska motståndares förmåga att tänka, har blivit allt vanligare. Politiska motsättningar reduceras till en fråga om information eller rentav intellektuell förmåga.

Som mest typiskt är detta i hanteringen av EU-frågor. Exempelvis är EU-kommissionär Margot Wallströms käpphäst att EU-skepticism beror på bristande information. Följaktligen måste folk upplysas, så att de börjar tycka som hon själv gör. Senaste exemplet är de 20 miljoner som kommissionen satsar på en kampanj i Irland, vars folk ju var så okunniga att de röstade fel i den senaste folkomröstningen. Efter skattefinansierad upplysningskampanj, får de därför snart en ny chans att rösta rätt.

Att hypotesen om att folks okunnighet ligger bakom EU-skepticism har blivit så populär, beror sannolikt på att skiljelinjerna i opinionens inställning i EU-frågor i mycket högre grad än i nationell politik har en dimension av elit kontra massa. Urbana höginkomsttagare är i större utsträckning positiva till EU. Dessa samhällsgrupper är inte vana att förlora, och de kan inte föreställa sig att dom där nere kan ha förnuftiga skäl att tycka annorlunda än de själva gör. Det måste bero på nåt annat.

Så, när de förlorade folkomröstningen om EMU, sprack det för en del av dem. ”Vem kom på den dumma idén att rösta om Euron”, utropade en välkänd liberal krönikör i Svenska dagbladet och gav uttryck för det folkförakt som i tysthet delas av många inom elitgrupperna. Vilken förolämpning det var mot honom och andra i eliten, att ”den dumma – och ignoranta – underklassen” hade fått bestämma. Ty EMU, förklarade krönikören, är en “alldeles för komplicerad fråga att överlämna till den direkta demokratin” – till “folk på landet, de utan utbildning, de som lever på bidrag”.

Men självfallet är eliterna välvilliga och redo att när som helst åter lyssna på folket. Men förstås under förutsättning att folket säger vad de vill höra. Sålunda är det dags för en ny folkomröstning om EMU, i vart fall om folkpartisterna får bestämma. Nu har nämligen opinionen svängt, så att en majoritet tycker som Björklund.

Med lite tur kanske vi kan förmås att rösta rätt den här gången.

Publicerad i SKD 20090528

EU-parlamentsvalet: M och S röstar likadant

Publicerad i SKD 20090414
Om dryga två månader är det val till Europaparlamentet. Förra gången röstade 38 procent. Det är troligt att det inte blir fler i år. Partierna gör förstås vad de kan för att entusiasmera väljarna. Med samma argument som vid riksdagsvalen. Det är högern mot vänstern, enda skillnaden är att detta är en strid på Europanivå. Din röst räknas!

Fast gör den det? Har det någon betydelse om det är Moderater eller Socialdemokrater som skickas till Bryssel? En ny rapport från Junilistan om hur EU-parlamentarikerna faktiskt röstade förra året, ger oss skäl att fundera kring detta.

Junilistan talar naturligtvis i egen sak och rapporten är en del av valrörelsen, i vilken partiets nisch är att vara ett EU-kritiskt alternativ. Men detta gör inte rapportens faktadel mindre intressant. I denna redovisas hur de svenska ledamöterna röstat i de 535 slutomröstningar som skett med namnupprop under förra året. Den bild som tonar fram ur tabellerna är att Moderater, Socialdemokrater, Centerpartister och Folkpartister tycks vara rörande överens om det mesta.

Samtliga ledamöter från dessa partier har i minst fem av sex omröstningar, som de deltagit i, röstat ja. De flesta har röstat ja i över 90 procent av omröstningarna. I 97 procent av slutomröstningarna har den konservativa/kristdemokratiska gruppen varit överens med den socialistiska gruppen.

Denna typ av statistik, ska självfallet hanteras med viss försiktighet. Inte endast med tanke på avsändaren, utan också för att det inte går att skilja mellan viktiga och oviktiga frågor. Vidare, om liknande räkneövningar gjordes för Sveriges riksdag, skulle vi, åtminstone inom vissa områden, även där få en mycket hög samstämmighet över blockgränserna. Men knappast i sådan utsträckning som tycks finnas i EU-parlamentet.

Representanterna för de tre EU-kritiska partierna skiljer ut sig i hur de röstar, medan alliansföreträdare och Socialdemokrater i huvudsak röstar likadant. Detta indikerar att skiljelinjen i EU-parlamentet inte går mellan höger och vänster, utan i synen på maktförhållandet mellan medlemsstat och överstat. I detta är alliansen och Socialdemokraterna till stor del överens, förenade under en gemensam överideologi som utgår från att bejaka EU-projektet. Förmodligen finns i detta också förklaringen till det låga valdeltagandet och Socialdemokraternas dåliga resultat i tidigare EU-val.

Det krävs verkliga vattendelare i politiken för att den ska engagera och få folk till valurnorna. Särskilt allvarligt är detta för Socialdemokraterna. Om de inte vill göra ytterligare ett katastrofval, krävs att de börjar ifrågasätta den pågående överföringen av makt till EU – vilket är kärnfrågan i alla EU-sammanhang. Annars är det inte osannolikt att Junilistan, nu under Sören Wibes ledning, lyckas göra om sin bravad. Samtidigt som Socialdemokraterna återigen hamnar runt 25 procent.

Efter Laval: Lyft frågan om utträde ur EU

Publicerad i SKD 20081213
Igår presenterades Lavalutredningen. Förslagen är fullständigt oacceptabla. Blir de verklighet, inskränks strejkrätten och vi får laglig diskriminering i Sverige.

Strejkrätt. Utredningens föreslag innebär att samma villkor inte ska gälla för svenska företag som har verksamhet i Sverige som för utländska företag (från andra EU-länder) som har tillfällig verksamhet i Sverige. För utländska arbetare gäller endast miniminivåerna i Sverige, och inte exempelvis de faktiska löner som svenska arbetare har. Denna möjlighet till diskriminering skrivs in i lag.

Av detta följer att konflikträtten inskränks. Fackföreningar får endast rätt att kräva att företag från andra EU-länder uppfyller minimivillkoren i de svenska kollektivavtalen, detta kallas den hårda kärnan. Och detta först efter att fackföreningen bevisat att företaget inte har minst lika bra villkor i avtalet från hemlandet som de svenska avtalens minimivillkor, vilket blir svårt eftersom fackföreningarnas kontrollverktyg är tecknandet av svenskt kollektivavtal.

En annan effekt av detta är att förmåner som anses ligga utanför den hårda kärnan inte gäller för dessa utländska arbetare. Ett exempel är svenska olycksfallsförsäkringar och andra förmåner som är standard i svenska avtal, men som alltså inte kommer att kunna krävas av dessa utländska företag. Lägg därtill formuleringarna om, att den utländska arbetsgivaren endast behöver leva upp till miniminivåer i avtal som finns inom branschen, och vi får, med arbetsrättsjuristen Kurt Junesjös ord, ”avtalsshopping”, där de billigare avtalen tränger ut de dyrare. På Byggnads arbetsplatser betyder det, påpekar Junesjö, att den utländska arbetsgivaren kan hänvisa till minimilönen för Teknikavtalet-Metall som är 91,50 kronor i timmen, istället för Byggavtalet som är 124 kronor i timmen.

Förslaget leder till löne- och villkorsdumpning, samtidigt som fackföreningarna bakbinds. Svensk arbetarrörelse kan inte acceptera, att staten i lag förbjuder facklig solidaritet. Att LO-ledningen, även om den uttalar kritik, säger att ”förslaget är ett steg i rätt riktning” är sålunda ofattbart.

Socialdemokraterna är lika flata. Visserligen kan de inte göra särskilt mycket med nuvarande majoritetsförhållande i riksdagen. Men för så sent som för två veckor sedan satt socialdemokraterna med trumf på hand. De hade då möjligheten att skjuta upp ratificeringen av Lissabonfördraget tills efter att Lavalutredningen var klar, såsom LO-kongressen krävt. Med Lissabonfördraget kvar på spelplanen, hade Mona Sahlin kunnat gå till regeringen och förklara, att borgfreden om EU bryts om inskränkningar av strejkrätten genomförs.

Det skulle även ha skickat signaler till Bryssel. Grundproblemet är nämligen inte regeringen, utan EU och det faktum att vi inte längre är herrar i vårt eget hus. Jurister i Bryssel bestämmer över våra huvuden, på ett sätt som avskaffar demokratiskt beslutsfattande inom stora politikområden.

Men samtidigt är Brysselbyråkratin inte okänslig för opinionsläget. När socialdemokraterna tog bort Lissabonfördraget från spelplanen, försvagades visserligen arbetarrörelsens förhandlingsposition. Men det hindrar inte att socialdemokraterna skulle kunna göra klart för EU och för regeringen, att på svensk arbetsmarknad gäller svenska avtal och att vi inte accepterar att EG-domstolen inskränker svensk strejkrätt. Arbetarrörelsen bör rentav öppna för ett svenskt utträde ur Europeiska unionen om inte kraven hörsammas. Strejkrätten och de fackliga rättigheterna är viktigare än EU-medlemskapet.

Stoppa ratificeringen av Lissbonfördraget

Publicerad i SKD 20081013
Den socialdemokratiska oppositionens hantering av Lissabonfördraget är minst sagt märklig. Trots att regeringen är obeveklig, kastas det enda påtryckningsmedlet bort.

Oppositionspolitik. Redan i förra veckan noterade jag som hastigast i en krönika Mona Sahlins otaktiska och buffliga uppträdande i frågan om ratificering av Lissabonfördraget. Hon hade då förklarat, att oavsett om utredningen om Lavaldomens effekter är klar eller ej, ska Lissabonfördraget ratificeras av riksdagen. Det finns inget samband mellan Lavaldomen och fördraget, hävdade hon.

Därmed körde hon över en tung intern opposition i riksdagsgruppen liksom LO-kongressen. Lundby-Wedin upprepade i en debatt med arbetsmarknadsminister Littorin i förra veckan LO:s krav. Ministern avvisade dock varje tanke på att det finns något samband mellan fördraget och Lavalutredningen.

Frågan är dock varför LO:s ordförande inte är lika kritisk mot Mona Sahlin, som ju delar denna uppfattning, och i vars makt det ligger att stoppa ratificeringen? Det ligger nära till hands att misstänka att arbetarrörelsens ledning för det första inte vill öppna upp för en intern EU-kritisk debatt, och för det andra försöker den vända frågan, som i grunden rör relationen mellan överstatlig makt och nationell makt, till en fråga om höger eller vänster.

Självfallet finns det en vänster-högerdimension i EU. Den moderata högern använder EU som murbräcka mot sociala regleringar. Precis på det sätt som vi EU-skeptiker har varnat för ända sedan inträdesdebatten. Vänstern vill antingen lägga gemensamma sociala golv eller slå vakt om nationellt självbestämmande. Själv tillhör jag den tradition som prioriterar det nationella självbestämmandet, eftersom det är den högsta nivå som har demokratisk förankring hos människor. Utifrån ett sådant perspektiv är det huvudsakliga problemet inte regeringen Reinfeldt, utan överstatligheten som kringskär vår möjlighet att som land demokratiskt besluta över våra lagar ¬ en överstatlighet som drastiskt ökar med Lissabonfördraget. Regeringar kan bytas ut genom fria val, men fördragen kan endast förändras genom enhällighet i EU. Regeringen Reinfeldt kan vara historia om två år, men fördraget har vi att leva med under överskådlig tid.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen har efter Lavaldomen en oklar rättslig ställning. I detta läge kan den svenska modellen försvaras genom att regeringen ställer krav på EU och ytterst, om Bryssel inte lyssnar på argument, pressa fram eftergifter genom att stoppa den fortsatta gemensamma lagstiftningsprocessen.

Men regeringen tänker inte ställa några krav gentemot EU. Det gjorde den klart, tillsammans med flera andra regeringar, på ett möte i torsdags mellan arbetsmarknadsministrar, då den avvisade Europafackets förslag om att göra förändringar i utstationeringsdirektivet och införa ett socialt protokoll. Då återstår för oppositionen att agera och använda det enda påtryckningsmedel som finns till hands, nämligen att stoppa ratificeringen intill dess att vi vet vad som gäller.

Men egentligen borde oppositionen stoppa ratificeringen överhuvudtaget. Dels för att fördraget är dött efter Irlands nej. En svensk ratificering har som enda syfte att peka finger mot det irländska folket. Dels för att tvinga fram ett bättre fördrag, alternativt svenska undantag, som minskar överstatligheten och ger strejkrätten en högre rättslig status än den fria rörligheten.

För så länge som de fyra friheterna inte underordnas strejkrätten hotas de fackliga rättigheterna.

Femte frihet behövs i EU

Publicerad i SKD 20080627
Samtidigt som EU-topparna funderar på varför irländarna röstade nej, avlossar EG-domstolen ännu en salva mot löntagarna. Men att frågorna kan hänga samman, föresvävar inte makthavarna.

Ställ krav! I ett nytt beslut underkänner EG-domstolen Luxemburgs arbetsrättsliga lagar. Domstolen slår fast att Luxemburg inte har rätt att hävda sitt löntagarskydd till att gälla även s k utstationerade arbetare i landet. Argumenten i domen känns igen från utslaget i Lavalfallet från i höstas. I det fastslogs att fackföreningar inte kan tvinga utländska företag, att leva upp till annat än miniminivåerna i kollektivavtalen, och strejkrätten underordnas den fria rörligheten av tjänster. I den nya domen underkänns, enligt LO:s jurister, i princip varje åtgärd och villkor mot ett utländskt företag som syftar till att säkra ens miniminivåer. På kort tid har nu fyra domar avkunnats som alla pekar i samma riktning: inskränkta fackliga rättigheter, minskat skydd för löntagare och större svängrum för företag som exploaterar arbetare.

Många har överraskats. Men det finns fog, i såväl det gällande som det omdiskuterade nya fördraget, för domstolens tolkning. Man ska komma ihåg att de fyra friheterna – fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och människor – är den grund på vilken EU vilar. Det är därför inte att förvånas, att nationella regleringar och fackföreningar, som värnar löntagarnas rättigheter, av många i EU-institutionerna ses som ogiltiga hinder för dessa fyra friheter.

Även om det inte kommit fram i rapporteringen, spelade dessa frågor en viktig roll i den irländska omröstningen. En av de största fackföreningarna, TEEU, rekommenderade sina medlemmar att rösta nej med hänvisning till Lavaldomen. I ett uttalande som välkomnar röstresultatet, konstateras att genom domstolens utslag har ”pendeln nu svängt så att arbetares rättigheter underordnas storfinansens” och att det ”under sådana omständigheter vore dåraktigt att förse dessa EU-institutioner med mer makt”.

De konsekvenser som kan följa av den mäktiga domstolen och den ställning som EG-rätten ger den fria rörligheten, har svenska EU-kritikerna varnat för i snart två decennier. EU-entusiasterna har avfärdat det som skrämselargument. Det finns inga skäl att idag träta om vem som hade rätt. Viktigare är att dra lärdom och se att fördragets utformning, ner till minsta kommatecken, kan vara avgörande, för i slutändan bestämmer jurister hur allt ska tolkas. Därför borde den svenska arbetarrörelsen blockera ratificeringen och den vägen tvinga fram förändringar i fördraget. Det kan nämligen ett enskilt land göra.

Sådana krav kan se ut på olika sätt. Men förslagsvis bör de syfta till att 1) inskränka EG-domstolens befogenheter; 2) slå fast att nationella regleringar, som syftar till att skydda löntagare, får en särställning; 3) erkänna medlemsländernas skilda traditioner för reglering av arbetsmarknaden, i klartext, att EU inte har med att göra hur vi Sverige ordnar vår arbetsmarknad; 4) tillskapa en femte frihet, friheten att strejka, som överordnas de gamla fyra friheterna.

Ett sådant reviderat fördrag, skulle fortfarande, från mitt perspektiv, innebära försämringar på de flesta områden, men det skulle åtminstone stoppa de pågående attackerna på Europas löntagare.

Dessutom har socialdemokratin en ny utmanare som inte ska underskattas: junilistans Sören Wibe. Han begriper att spela detta kort, och utan radikala krav, riskerar socialdemokratin en kalldusch i nästa års EU-parlamentsval.

Fästning Europa – öppet för de lönsamma

Publicerad i SKD 20080430
Igår beslutade regeringen att föreslå avreglering av arbetskraftsinvandringen. Inriktningen är tydlig: öppna gränser för de lönsamma, stängda för de nödställda.

Migration. Idag prövar arbetsförmedlingen om det finns lämplig arbetskraft i landet. Med regeringens förslag är det istället arbetsgivarens bedömning som avgör. I praktiken avskaffas regleringen av arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU/EES. Motivet sägs vara att arbetsgivarna har bättre kunskap om vilka kompetenser som behövs.

Men en enskild arbetsgivare, som kanske har kunskaper om hur det ser ut i det absoluta närområdet, kan knappast, likt arbetsförmedlingen, skaffa sig tillräcklig information om hela Sverige eller EU/EES-området. Snäva arbetsgivarintressen får därmed företräde framföra en kvalificerad och opartisk bedömning.

Det är i dessa arbetsgivarintressen som den verkliga bevekelsegrunden för förslaget står att finna. Med ett större arbetskraftsutbud ökar nedåtpressen på löner och villkor, och så är fallet även om facken lyckas upprätthålla kollektivavtalen. Det är därför som lönerna ökar långsammare under perioder av högre arbetslöshet. Utbudet på arbetskraft överstiger efterfrågan och skiftar styrkeförhållandet på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. Med hela världens potentiella arbetskraftsutbud, kommer utbudet alltid att överstiga efterfrågan. Det är elementär ekonomisk teori, något som den borgerliga regeringen är väl förtrogen med.

Men så säger inte migrationsminister Billström. Han har lärt sig av sin chefs misstag. Innan PR-konsulterna hunnit tvätta klart Reinfeldts mun från ordinär moderat retorik, slapp det ju, som bekant, ur honom att utsugningen av lettiska arbetare i Vaxholm var förståelig, eftersom svenska byggjobbare har för bra betalt, lite utländsk låglönekonkurrens skulle göra dem susen. Den välkände strategen, som då var presschef hos moderaterna, var nog allt annat än glad – ens i hatten – efter det uttalandet.

Nu är allt som sägs tvättat av PR-konsulter. Och därför genomdrivs inte arbetskraftsinvandringen för att sänka lönerna, utan för att rädda oss ur den demografiska kris som påstås stå för dörren.

Avregleringen av arbetskraftsinvandringen sker samtidigt som tumskruvarna dras åt på flyktingarna. Tendensen är mycket tydlig: å ena sidan undergrävandet av asylrätten (och inskränkandet av flyktingars möjlighet att träffa sin familj), å den andra, den allt friare rörligheten av arbetskraft.

För flertalet av världens flyktingar finns asylrätten endast på pappret. Här har socialdemokratiska och borgerliga regeringar varit överens om de stora dragen. Bedömningarna har blivit mer restriktiva, och i många fall i direkt strid med internationella överenskommelser. Men allvarligast är att viseringspolitiken inom EU medvetet lagts om i syfte att stänga alla legala vägar till Europa, något som i sin tur gett upphov till den omfattande flyktingsmugglingen.

Lägg till detta den bisarra Dublinförordningen, som bryter mot Genèvekonventionernas intentioner, och skapar buffertzoner i vissa medlemsstater, som inte är så nogräknade med de mänskliga rättigheterna. Med hänvisning till denna förordning fortsätter Sverige att skicka flyktingar till Grekland, där de riskerar att utsättas för tortyr.

Ur detta växer bilden fram av en djupt omoralisk politik. Samtidigt som världens behövande stängs ute, öppnar EU och Sverige upp för arbetskraftsinvandring. Fattiga länder skummas på kompetent arbetskraft, men människor på flykt möts av Fästning Europa.

Wibe, EU-motståndet och partiet

Publicerad i SKD 20080419

I veckan meddelade Sören Wibe i en debattartikel att han lämnar Socialdemokraterna. Det är en förlust för partiet. Men värre för socialdemokratin är att Wibe har rätt i sin kritik.

Beklagligt. Som en av partiets främsta intellektuella har Sören Wibe under lång tid, frispråkig och slagkraftig, varit den enskilt viktigaste interna kritikern av partiets EU-politik. Han var en av nyckelpersonerna bakom organiseringen av nej-sidan och den framgångsrika strategin vid folkomröstningen om EMU och skulle sannerligen ha behövts i partiet i många år till.

Mona Sahlin beklagade artigt hans utträde, men jublade förstås inombords. Hon har inte glömt EMU-omröstningen och den snöpliga förlusten. Då, under kampanjen vägrade de socialdemokratiska topparna att ens debattera med honom. Det socialdemokratiska EMU-motståndet skulle marginaliseras.

Samma härskarteknik genom marginalisering använder Sahlin nu. Förvisso beklagligt att han lämnar, men han står för en gammalmodig syn på EU, förklarar hon.

Det är förstås bara tom retorik. Vad det handlar om är att Wibe trampar på en öm tå när han påminner oss om ja-sidans löften från 1994. Då lovade Sahlin och de andra på ja-sidan, att arbetsrätt, kollektivavtal och strejkrätt inte skulle beröras av medlemskapet, ett löfte som avgjorde omröstningen.

Men ja-sidan skrev ut en check utan täckning. Det visar Lavaldomen. Fackliga rättigheter, som har varit självklara i Sverige i 70 år, avskaffas genom ett klubbslag i ett avlägset land. Vad svarar då de gamla EU-entusiasterna? Står de upp för sina löften? Erkänner de att de hade fel? Försöker de minimera skadorna genom att försvara arbetarnas intressen? Nej, de ställer ut en ny check med lika lite täckning som den förra. Skriver vi bara på Lissabonfördraget, som ger EU ännu mera makt, så ordnar sig allt, lovar de oss.

Wibe är dessutom så fräck att han stjäl ett av ja-sidans argument, nämligen att vi ska använda medlemskapet. Det var ju därför som vi skulle gå med, för att påverka. Ingen ratificering av Lissabonfördraget förrän strejkrätt och kollektivavtal överordnas företagens fria rörlighet, är hans budskap. Det vore verkligen att påverka, att förändra kursen i det EU som i huvudsak gynnar kapitalintressen.

Det är alltså inte Wibes sorti som är det stora problemet, utan problemet ligger i de orsaker han pekar ut: arbetarrörelsens flathet som nu tar sig uttryck i att dess ledning hellre spelar med den svenska modellen och i slutändan med väljarbasen, som insats, än utmanar EU-maskineriet. Den blundar för faror, vågar inte sätta hårt mot hårt gentemot Bryssel och marginaliserar de skeptiker som kanaliserar gräsrötternas berättigade missnöje.

En sådan gräsrot, en socialdemokratisk facklig trotjänare sedan decennier, träffade jag på Linero centrum igår. Han slog huvudet på spiken när han påpekade, att en seger i EU-sammanhang är när vi lyckas stoppa nåt nyliberalt elände som de vill tvinga på oss. Vad har hänt med Sverige och partiet när oförändrade villkor är en seger, frågade han? Vi lovades ett folkens Europa, ett socialt EU i värn mot kapitalet där Sverige skulle vara med och påverka. Vi fick ett tyst Sverige i ett EU, som utvecklas till en stat, med en byråkrati som styr och ställer över våra huvuden.

Han är nog inte ensam om att ångra att han valde ja-sedeln 1994. Frågan är nu var han och alla andra som känner som honom, kommer att ta vägen? I den nya, moderna socialdemokratin är han ju, enligt partiledaren, hopplöst gammalmodig.

Vaxholm och Lissabon

Publicerad i SKD 20080119
Igår debatterades det s k Lavalmålet i riksdagen. Ska samma rättigheter gälla för svenska som för utländska arbetare i Sverige? Har facket rätt att strejka för detta? EG-domstolen har sagt nej.

Hotet från EU. EG-domstolens utlåtande är ett angrepp på den svenska modellen med kollektivavtal, som görs upp mellan parterna. Utlåtandet innebär att svenska fackföreningar endast har rätt att hävda ”kärnan” i dessa avtal, d v s miniminivåerna, men inte avtalen som helhet. Domstolen konstaterade också att den svenska grundlagsstiftade strejkrätten är underordnad den fria rörligheten av tjänster.

Domen är det allvarligaste slaget mot svensk arbetarrörelse sedan början av 1900-talet. Det märkliga är att reaktionerna har varit så loja. Från arbetarrörelsens ledning har man rentav försökt framställa det som en seger att domstolen inte helt underkänner strejkrätten. Det är mycket svårt att se detta som en framgång, men den uteblivna reaktionen beror på att ett medgivande av nederlaget, skulle ge EU-kritiken vatten på sin kvarn. Så nedgrävd är den gamla ja-sidan i sin skyttegrav, att de hellre kastar sig in i ett våghalsigt spel, med oerhörda insatser, än erkänner att de garantier som de trodde sig ha fått med anslutningsfördraget 1994, inte existerar längre.

Det finns nämligen två vägar att försöka säkra den svenska modellen, men endast en av dem kan ge oss garantier. Den första, men mycket osäkra vägen, är att ändra två svenska lagstiftningar: utstationeringslagen, mot vilken domstolen anser att Byggnads agerande stred, och Lex Britannia, som ger facken rätt att framtvinga svenskt avtal även om det redan finns ett utländskt avtal, en lagstiftning som domstolen hävdar är i strid med EG-rätten. Det är fullt rimligt att kräva förändringar i dessa lagar, inte minst då det tvingar regeringen att lägga korten på bordet. Är de nya moderaternas kollektivavtalskramande något annat än publikfriande teater? Det är upp till bevis.

Men att endast förlita sig på denna metod är vanskligt. En av de främsta auktoriteterna på området, arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö, menar att ”det är svårt att tänka sig en lagstiftningsändring som skulle kunna ge legitimitet åt svenska avtal”, i vart fall om ändringen ska vara förenlig både med svensk arbetsmarknadstradition och med EG-rätten.

I sak är det förstås inte klokt att vi accepterar att några slängkappor i Bryssel har givits rätten att bestämma över svensk arbetsmarknad och att de anser sig kunna sätta sig till doms över vår grundlag och den modell som varit i funktion sedan slutet av 1920-talet. Men så fungerar EU:s lagar. Marknadsrätt prioriteras före sociala rättigheter. För att skydda löntagarna måste därför svängrummet för dessa icke-valda, men politiskt dömande, jurister kringskäras genom förändringar i fördraget. Det kan ske antingen genom svenska undantag eller genom att generella skrivningar om strejkrätt och rätten till kollektivavtal förs in i fördraget, så att dessa rättigheter alltid överordnas den fria rörligheten. En rimlig strategi är att socialdemokraterna vägrar godkänna ratificeringen av Lissabonfördraget, intill dess sådana förändringar eller undantag förts in.

Detta kommer inte att ske, det politiska modet saknas, men jag är nog inte ensam om att tycka att kryperiet för Bryssel har gått för långt. Vi har aldrig i någon folkomröstning röstat om vad som nu sker. Vi måste tillförsäkra oss de rättigheter som vi trodde att vi hade. Om inte, bör det svenska EU-medlemskapet omprövas.

Folkomrösta om Lissabonfördraget

Publicerad i SKD 20071211
I veckan kommer statsministern att underteckna Lissabonfördraget. Därefter ska det ratificeras i riksdagen. Folkomröstning blir det inte, trots att en bred majoritet är för en sådan.
Ny grundlag. Det har sagts att EU är som en cykel, fortsätter man inte framåt, tappar man fart och då trillar man. Det är i sig ett dåligt tecken att en organisation ständigt måste förändra sina stadgar för att fortsätta utvecklas. I en sådan organisation skapas en byråkrati med egna intressen av utvidgning av de domäner som den livnär sig på. Det är vad vi ser i EU, och det är förmodligen ett skäl till att i princip alla förslag som kommer från Bryssel pekar i riktning mot ökad överstatlighet. För nog är det märkligt, att trots att folken i Europa är så splittrade, reses aldrig förslag från byråkratin som innebär mindre makt åt de gemensamma institutionerna? Men varför kan inte färdriktningen gå i motsatt riktning, så att sådana frågor som är internationella löses gemensamt, medan sådant som kan lösas nationell också hanteras på den nivån?
Lissabonfördraget kommer, likt sina föregångare, att få långtgående effekter för Sveriges självbestämmande:
• Vetorätten avskaffas på ett stort antal områden. För Sverige innebär det att vi kan bli tvingade av andra att föra en politik som inte har stöd av majoriteten av folket i Sverige. Straffrätten är ett exempel på ett område där Sverige inte längre kommer att ha veto.
• Ny röstviktning, som träder i kraft om några år, ökar de större ländernas makt. I praktiken kommer de tre största länderna plus ytterligare ett land att kunna utöva veto.
• Unionsrätten får alltid företräde framför svensk lag. Vad effekterna av detta blir är svårt att säga, eftersom konflikter avgörs i domstolen, vilken alls inte är opolitisk. Men vi kan förvänta oss att det blir ännu svårare att få behålla särlösningar i Sverige. Jag tror exempelvis att ingen vågar sia om vad effekterna blir för den svenska offentlighetsprincipen, som är svensk grundlag men saknar stöd i unionsrätten.
• De militaristiska tendenserna ökar. Det skrivs att målet är att ministerrådet ska besluta om ett gemensamt försvar. Det blir i så fall ett Sverige under ett kärnvapenparaply. Det finns, vidare, inget entydigt krav på att internationella insatser med EU-trupper förutsätter beslut i FN:s säkerhetsråd. De sista resterna av Sveriges militära alliansfrihet försvinner också, i och med att EU förvandlas till en allians där medlemsländerna har gemensamma förpliktelser att bistå varandra.
• Sveriges utrikespolitik kommer i ännu högre grad än idag att underordnas den gemensamma politiken. Det blir den politiska effekten av att inrätta vad som i praktiken, men inte i ord, är en utrikesminister för EU.
Listan hade kunnat göras längre. Men klart är att det EU som är under utveckling, är ett helt annat EU än det som vi röstade om 1994. Om detta har vi inte fått säga vad vi tycker. En folkomröstning skulle ge en god fingervisning om huruvida folket anser att utvecklingen är bra eller om man önskar en annan färdriktning.
Jag är inte alls säker på att nej-sidan skulle vinna en omröstning, även om jag hoppas att så skulle bli fallet. Samtidigt inser jag att ett ja i en sådan omröstning i praktiken skulle innebära slutet för dagens EU-kritiska rörelse. Icke desto mindre kräver de demokratiska principerna, att om Sverige ska avhända sig makt i denna omfattande utsträckning, ska folket ha ett ord med laget.

”Reformfördraget” = EU-konstitutionen

Publicerad i SKD 20071022

Det nya EU-fördraget är i princip identiskt med den förkastade konstitutionen. Att politikerna påstår annat, beror på att de inte vågar möta sina egna folk.

Tony Johansson

EU. I helgen skålade Europas ledare i champagne. De hade enats och besegrat det kaos som alltid lurar runt hörnet, enligt den mediadramaturgi, som är en del i att sälja in EU-projektet hos medborgarna och som därför återskapas inför varje toppmöte.

Efter att de tömt glasen skyndade de fram till TV-kamerorna: effektivare, mer demokratiskt, medborgarperspektiv, gemensam kamp mot brottsligheten, försäkrade de.

Det har noterats, bland annat på sidan här intill, att det är märkligt hur lite som egentligen sägs om själva innehållet. En stor del av skulden finns hos denna euroforiska skara av politiker. De vet att opinionsstödet är svagt och att de aldrig fått mandat att på detta vis förhandla bort stora delar av Sveriges självbestämmande. Därför beskriver de alltid överenskommelserna i glättiga ordalag och utan kritik. Av detta följer också den utbredda okunskapen i EU-frågor.

Det finns förstås ett sätt att råda bot på detta: folkomrösta. Säga vad man vill om de tre senaste omröstningar – kärnkraften, EU och EMU. Men finns det några ämnen som svenska folket kan bättre än dessa? EMU-omröstningen var den största folkbildningskampanjen i Sveriges historia, även om många ledande politiker på ja-sidan har svårt att förlika sig med att ökad kunskap ledde till ett nej.

Men folkomröstningsinstrumentet ska inte missbrukas. Finns det då tillräckliga skäl att folkomrösta om ”reformfördraget”? Ja, samma skäl som fanns för att folkomrösta om konstitutionsförslaget.

Skälet till att det nya fördraget inte kallas konstitution är en taktisk fint för att undvika folkomröstningar, som med stor säkerhet, i vart fall i något land, skulle leda till ett nej. Det vill EU-ledningen till varje pris undvika.

Framtidskonventets ordförande, den tidigare franske presidenten Giscard d’Estaing, kunde inte dölja sin besvikelse och sin tveksamma syn på demokrati, som förvisso är allmängods i EU-sammanhang, när han sade ”att förkasta konstitutionen var ett misstag som måste korrigeras. Om irländarna och danskarna kan rösta ja i slutändan, så kan fransmännen också göra det.” Alternativet är förstås det man nu väljer. Döpa om konstitutionen till fördrag, och förneka, bland annat, fransmännen möjlighet att rösta.

Sett till sitt juridiska innehåll är ”reformfördraget” i princip identiskt med den förkastade konstitionstexten, något som EU-kommissionär Margot Wallström, råkade medge i somras: ”Det är i grunden samma förslag som konstitutionen.”

Det innehåller en massiv maktöverföring från riksdag till EU-organ. Det är främst symbolfrågor som strukits, exempelvis kallas utrikesminister nu för hög representant, medan de viktiga maktfrågorna är oförändrade. Den text som förelades regeringscheferna i fredags var, enligt tankesmedjan Open Europe, i 240 av 250 artiklar identiskt med den förkastade konstitutionstexten. Det finns lika många lagstiftande eller motsvarande kompetenser i den nya texten som i den gamla. Inom 62 områden avskaffas den nationella vetorätten. Det var 61 i konstitutionen. Det innebär att på ytterligare områden fråntas riksdagen – och därmed svenska folket – beslutanderätt.

Visst är det effektivare, som EU-minister Malmström vill framhålla, men demokratiskt är det inte. Och framför allt har svenska folket aldrig givit någon svensk politiker mandat för detta. Därför bör vi alla få säga vår mening i en folkomröstning.

%d bloggare gillar detta: