Sanktioner mot apartheidstaten Israel är nödvändigt

Tips: Min roman ”Den tredje passageraren”, som kommer ut 15 september, är en roman om terroristjakten och världen efter 11 september. Klicka här och läs mer.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140811

Ledare. Allt för länge har omvärlden fördömt och sedan fortsatt med handel och vapensamarbete. Men detta urskillningslösa dödande av barn, kvinnor och åldringar måste få ett slut. Sanktioner mot Israel är nödvändigt.

Göran Rosenberg skrev i en uppmärksammad krönika tidigare i somras att han gett upp hoppet om en någorlunda rättvis fred mellan israeler och palestinier. ”Israel är på väg att förvandlas till en apartheidstat”, konstaterade han och refererade en nyligen inträffad händelse då tre judiska pojkar mördats av vad som förmodades vara palestinier. Israel ingrep militärt. Fem dödades, ett hundratal greps och när de förmodade gärningsmännen identifierades arresterades de för att underställas rättsskipning enligt militära ockupationslagar. Deras föräldrahem sprängdes. Kort därefter brändes en palestinsk pojke till döds. De misstänkta judiska gärningsmännen greps för att underställas rättsskipning i en civil domstol. Inga hus sprängdes, inga oskyldiga dödades. Skilda rättssystem för olika befolkningsgrupper är ”definitionen på apartheid”, skrev Rosenberg.

Rosenberg har naturligtvis rätt. Och han är inte den förste som påpekar det uppenbara. FN-sändebudet Richard Falk uppmanade tidigare i år Internationella domstolen i Haag att ta ställning till frågan om ockupationen innebär, ur juridisk bemärkelse, oacceptabel ”kolonialism, apartheid och etnisk rensning”. Falks företrädare John Dugard gjorde en liknande bedömning redan 2007: ”Israelisk lag och praktik i de ockuperade palestinska områdena har tydliga likheter med apartheid”, skrev han och gick vidare med att beskriva hur ockupationen av Västbanken upprätthålls, varefter han ställde frågan: ”Är det möjligt att på allvar förneka att syftet med detta agerande är att skapa och upprätthålla herraväldet för en befolkningsgrupp (judarna) över en annan befolkningsgrupp (palestinierna) och systematiskt förtrycka dem?”. Det kan tilläggas att John Dugard är sydafrikan, professor i internationell rätt och expert på apartheidsystemet i Sydafrika.

Den formella definitionen av apartheid måste naturligtvis grunda sig i juridik, men lagar och rättslig praktik speglas och återspeglas i hur tankar och idéer formeras. För att soldaten ska förmås att inte endast döda motståndarnas soldater, utan också deras barn och föräldrar och bomba skolor, sjukhus och ambulanser måste soldaten tänka och tycka att det hen gör är rätt eller åtminstone acceptabelt. Och majoriteten av allmänheten måste instämma. Annars kan inte systemet upprätthållas.

Under den senaste månaden har, enligt FN, Israels bomber och artilleri dödat över 300 barn. Barn är definitionsmässigt oskyldiga. Alla barn borde ha samma rätt att leva. Så hur rationaliserar man dödandet av barn? Svaret är mycket enkelt. De palestinska barnen kan dödas därför att de är palestinier. Svårare är det inte. Det är apartheid som tankesystem, snarare än som juridisk praktik, som gör detta möjligt. Palestinska barn har ingen självklar rätt till liv i den idémässiga kontext som det israeliska apartheidsystemet skapar. Därför kan de dödas. Därför kan den gravida mamman skjutas, därför kan spädbarnet brännas ihjäl av fosforbomberna. Därför att de är palestinier.

Fascism är ett annat ord för detta, och regeringspartiet, Likud, visar allt tydligare fascistiska tendenser. Knessets vice talman Moshe Feiglin, medlem i det styrande Likudpartiet, gav nyligen uttryck för sådant tankegods, när han i ett brev till premiärminister Netanyahu argumenterade för fullständig annektion av Gaza, utrotning av alla stridande och deras anhängare samt att den civila befolkningen skulle flyttas till tältläger i Sinaiöknen. Det israeliska parlamentets vice talman förespråkar alltså att Gazas palestinier ska flyttas till koncentrationsläger i öknen …

Det kan inte finnas något utrymme för omvärlden att kompromissa med denna extremism, och Sverige kan och bör spela en roll. Vi bör gå i bräschen för en internationell handels- och investeringsblockad av samma typ som den som riktades mot Sydafrika samt för införandet av riktade sanktioner mot israeliska politiker och militärer, liknande dem som används mot Ryssland. Vi bör verka för att Israels regering och militära ledning ställs inför en internationell krigsförbrytartribunal.

Förvisso är det lätt att resignera. Det kommer aldrig att bli så, säger många av mina palestinska vänner. Det är möjligt, men det är vår moraliska plikt att agera och stå upp för det som är rätt. Det har våra ledare gjort förr.

”Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk.” Så fördömde Olof Palme USA:s bombningar av Hanoi julen 1972. Illdåd är illdåd. I Hanoi 1972. I Gaza 2014.

Tony Johansson

Palestinierna har rätten på sin sida

Tips: Min roman ”Den tredje passageraren”, som kommer ut 15 september, är en roman om terroristjakten och världen efter 11 september, Klicka här och läs mer

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20121126

Vapenvila råder. Kriget är slut. För denna gång. Om vi nu ska kalla detta för ett krig. En av världens mest högteknologiska krigsmakter bombarderade från havet och luften den isolerade, fattiga enklaven Gaza – världens största fängelse – som saknar luftförsvar, flygvapen, pansar och armé. ”Detta är inte krig, detta är mord”, kommenterar Noam Chomsky.  Och likräkningen ger honom rätt. Det gick minst 25 döda palestinier på varje död israel. Därför är det inte att förvånas över rapporterna om palestinier som jublar åt nyheten att raketerna nu når Tel Aviv. Det är inte bara jag som måste känna skräck, nu känner de också skräck, säger en palestinsk kvinna. Det är en djupt mänsklig reaktion – offrets känsla när åtminstone en del av smärtan, skräcken och förnedringen återgäldas, när gärningsmannen får känna vad hon själv känner.

Det gör emellertid inte att Hamas raketattacker är lagliga. Det är ju andra civila som drabbas. Raketbeskjutningarna är urskiljningslösa och därför i strid med krigets lagar. Israeliska civila är lika oskyldiga som palestinska civila. Och samma mänskliga reaktioner som den som den palestinska kvinnan ger uttryck för frodas också i Israel.
Extremism blir resultatet: Fanatikerna i Hamas som skjuter raketer på civila israeler och högteknologiskt israeliskt bombardemang mot civila palestinier som motiveras med herrefolksretorik. ”Vi måste bomba Gaza tillbaka till medeltiden och förstöra infrastrukturen, inklusive vägar och vattenförsörjning”, förkunnade en israelisk regeringsledamot. ”Gazas invånare är inte oskyldiga… Vi måste jämna hela bostadsområden med marken. Jämna hela Gaza med marken. Amerikanerna slutade inte vid Hiroshima”, skrev Gilad Sharon (son till förre primärministern Ariel Sharon) i en artikel i The Jerusalem Post som uppmanade till folkmord på palestinier. Det barn som föds som palestinier i Gaza är skyldigt. Och skyldiga får dödas, det är Gilad Sharons budskap. Så föder kriget extremismen, så föder extremismen kriget.
Så är båda sidor lika ansvariga? Nej. Israel har huvudansvaret.  Socialdemokraternas uttalande i fredags som underströk detta och deklarerade att Sverige bör erkänna staten Palestina var därför en välbehövlig och riktig markering.
För här, liksom internationellt, driver förespråkarna av Israels politik att Israel har rätten på sin sida. Möjligen, säger några av dem, kan vi kritisera Israels sätt att föra krig. Men rätten att försvara sig mot Hamas raketattacker är självklar. Det är fel. Israel har ingen självförsvarsrätt gentemot de områden som det ockuperar. Den som hävdar motsatsen ignorerar en av de viktigaste lärdomarna av andra världskriget. Nürnbergrättegångarna slog nämligen fast att en ockupationsmakt aldrig kan åberopa självförsvar när dess soldater bekrigar motståndsrörelser. Den enda part som kan åberopa självförsvar är de ockuperade. Alla krigshandlingar utförda av ockupationsmakten är definitionsmässigt olagliga – alltså även om ockupationsmakten följer reglerna för hur krigföring får utövas, vilket Israel inte gör.
Israel har inte någon som helst rätt att bekriga någon palestinier – varken civila eller de som är medlemmar i motståndsrörelsen. De har nämligen ingen rätt att ockupera. Ockupationsmaktens rätt består i att lämna de områden som har ockuperats.  Det är därför som en av världens mest välkända folkrättsexperter, Michael Mandel, på frågan i vilken utsträckning som Israel har rätt att åberopa självförsvar, svarar: ”Ingen, de har inget juridiskt argument för självförsvar. Faktum är att det är Hamas som har rätt till självförsvar”.
Israel hävdar visserligen att det sedan tillbakadragandet 2005 inte ockuperar Gaza. Men enligt det internationella samfundet rör det sig alltjämt om en ockupation. Av två skäl. För det första därför att Israel utövar en de facto ockupation, genom sin sjöblockad och sitt luftherravälde samt återkommande militära interventioner. För det andra, därför att Gaza endast är en del av de ockuperade områdena. Detta slogs senast fast i säkerhetsrådets resolution nummer 1860 från 2009: ”Gazaremsan konstituerar en oskiljbar del av det 1967 ockuperade territoriet och kommer att utgöra en del av staten Palestina”. Ett partiellt återtåg på marken från en del av detta territorium gör inte att ockupationen av territoriet som sådant har upphört. Först när alla delar av de områden som har ockuperats överlämnas till palestinierna upphör ockupationen. Således ska Israel fortsätta att betraktas som en olaglig ockupationsmakt.
Därför måste varje diskussion om konflikten, ta sin utgångspunkt i Israels ockupation av de palestinska områdena, från att Israel bär huvudansvaret. Och världens budskap måste vara enkelt och klart: ockupationen av samtliga delar av de palestinska områdena måste upphöra, kolonialismen genom bosättningarna få ett slut, blockaden upphöra, muren på ockuperad mark rivas och flyktingarna få rätten att återvända

 

Goldstonerapporten: frågor som Bildt inte besvarat

I veckan kommer Richard Goldstone till Sverige för att motta pris för sitt arbete för mänskliga rättigheter. Det var Goldstone som ledde den FN-utredning som nyligen presenterade bevis för att båda sidor begick krigsförbrytelser under Gazakriget och öppnade för att de ansvariga skulle kunna ställas inför internationell domstol.

I vanlig ordning har Israel och dess allierade fördömt kritiken som ensidig och för att inte tillräckligt granska Hamas förbrytelser. Men dödssiffrorna är belägg nog för att Hamas förbrytelser var små jämfört med Israels: 13 israeler och 1400 palestinier dödades.

Det påstås också att rapporten inte beaktar Israels rätt till självförsvar. Men sanningen är den att Israel inte har någon självförsvarsrätt gentemot Gaza. För om Israel, som är ockupationsmakt, har rätt till självförsvar gentemot Gaza, då hade enligt samma logik Sovjet rätt till självförsvar gentemot afghanska mujahedin och Hitler hade rätt till självförsvar gentemot den franska motståndsrörelsen. Så är det förstås inte.

En ockupationsmakt är definitionsmässigt en brottsling. En ockupationsmakt kan därför lika lite hävda rätten till självförsvar gentemot de ockuperade, som en våldtäktsman kan hävda att han har rätt att i självförsvar slå på sitt offer om hon gör motstånd.

Men hur gick det egentligen med Goldstonerapporten? Jo, efter mycket diplomatiskt trixande, hamnade en resolution, som bygger på rapporten, till slut för omröstning i FN:s generalförsamling, där den antogs med stor majoritet. Det var för en månad sedan. Men om detta har det rapporterats föga i svensk media. Så de flesta tror nog att Sverige stödde Goldstonerapporten. Möjligen beror det på att Bildt gjorde ett uttalande i den riktningen när det såg ut som om behandlingen av rapporten hade stoppats, efter att den palestinska myndigheten oväntat dragit tillbaka sitt stöd. Men när processen åter kom igång och det blev omröstning i generalförsamlingen, lade Sverige ner sin röst. Trots det har den inrikespolitiska debatten uteblivit.

Men många frågor finns att ställa. Exempelvis angående uppgifterna om att EU deltog i att sätta press på den palestinska myndigheten att ta tillbaka sitt stöd för rapporten. Vilken roll spelade Carl Bildt i detta? Vidare har det, bland annat i irländsk media, rapporterats att Sverige inför omröstningen i generalförsamlingen försökte förmå palestinierna att gå med på en urvattnad resolution, i vilken viktiga skrivningar tagits bort som rörde rekommendationerna att säkerhetsrådet bör överväga att åtala krigsförbrytarna i Haagdomstolen. Stämmer det och har detta agerande förankring i riksdagen? Slutligen, varför lade Sverige ner sin röst?

Goldstones Sverigebesök utgör ett utmärkt tillfälle för oppositionen att ställa dessa frågor. Såvida den inte stödjer regeringens agerande?

Publicerad i SKD 20091130

Irländarna har lärt sig [och kort om Goldstonerapporten]

Igår gick irländarna till valurnorna för att rösta om samma EU-fördrag som de röstade om förra året. En opinionsundersökning förra sommaren visade visserligen att nästan tre av fyra irländare inte ville rösta igen De ansåg förstås att det demokratiskt fattade beslutet skulle respekteras.
De hade inte förstått att EU är så fantastiskt demokratiskt att man kan få rösta många gånger om samma sak – tills man röstar som politikerna vill. I skrivande stund tyder opinionsundersökningarna på att irländarna nu begripit detta och röstar rätt.

Blir det ja, kommer EU-kommissionen – som i våras beslutade att spendera 20 miljoner av våra skattepengar på en EU-propagandistisk kampanj på Irland för att få folket att rösta rätt – att lyfta fram det irländska folkets förstånd. Till skillnad från förra gången. Då irländarna var inskränkta abortmotståndare som ogillar homosexuella (EU-kommissionens stora opinionsundersökning efter omröstningen visade emellertid att dessa frågor hade spelat en marginell roll).

Folkomröstningen har föregåtts av en hätsk kampanj. Inte minst p g a Ryanair-chefen Michael O´leary, känd för sin fientliga inställning till fackföreningar, som pumpat in fem miljoner kronor i ja-kampanjen och erbjudit gratis flyg för folk från andra länder som velat kampanja för ja-sidan. Skälet till hans engagemang är nog inte bara att han vill förhindra de han kallar ”de oanställbara jävla pundhuvudena” – alltså en hittillsvarande majoritet av det irländska folket – från att vinna igen. Han har förstås sina egna skäl att vara för Lissabonfördraget – det gynnar marknadskrafterna. Och O´leary har säkert inte missat att EG-domstolen, vars makt stärks med fördraget, visat sig fungera bra som murbräcka för arbetarfientlig politik.

Men även om irländarna röstar ja är fördraget inte i hamn. Det hålls nämligen nyval i Storbritannien till våren och Tories, som leder opinionsundersökningarna, har utlovat folkomröstning om fördraget inte har hunnit träda ikraft. Får britterna rösta blir det nej. Men detta hänger på om Tjeckiens president, Vaclav Klaus lyckas fördröja Tjeckiens ratificering. Kanske inte så sannolikt, men för mig som svensk EU-motståndare, som förnekats möjligheten att rösta om fördraget, blir det, om irländarna nu sagt ja, till att hoppas på fiendens fiende – Toryledaren David Cameron.

Till sist. Den korrupta palestinska myndigheten har efter påtryckningar från Israel och Obamaadministrationen dragit tillbaka sitt stöd för Goldstonerapporten om Gazakriget. Rapporten, som dokumenterar att israeliska soldater medvetet dödade civila, inskränker, enligt krigsförbrytaren och tillika Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, Israels rätt till självförsvar. Självförsvar i hans tappning omfattar nämligen rätten för israeliska soldater att skjuta tvååringar som viftar med vit flagga.

Publicerad i SKD 20091003

Terrorstämpla Israel!

Human Rights Watchs senaste rapport om vad som hände i Gaza kring nyår borde läsas av alla. Till skillnad från många andra bedömare, som räknar lik, detaljstuderar organisationen endast sju fall av uppenbara krigsförbrytelser då 11 personer dödades, av vilka fyra var barn och fem kvinnor. Dessa fall rör sig om civila som dödats i lägen då inga strider pågick i närheten, de israeliska soldaterna kontrollerade situationerna och flera av de dödade bar vita flaggor. De har skjutits med handeldvapen på nära håll.

Med tanke på att Israels armé under krigets tre veckor, enligt Amnestys gedigna genomgång från tidigare i sommar, dödade 300 barn och skadade 5000 personer, kan det tyckas märkligt att endast inrikta sig på 11 dödade civila.

Men mot bakgrund av att omvärldens regeringar visat i handling, att de inte bryr sig ett skvatt om hur många anonyma palestinier som dödas, är metoden fullt begriplig. Kanske blir det något svårare för dem som talar i våra namn, att fortsätta med eftergiftspolitiken gentemot Israel, när de mördade barnen träder fram som individer, som i nedan vittnesmål:

Efter att israeliska soldater med megafon beordrat ut de fem kvinnorna och barnen ur sitt hem, hände följande, enligt den överlevande mormodern: ”Vi bar vita flaggor så att de skulle se att vi var civila. I flera minuter viftade vi med flaggorna. Så öppnade de plötsligt eld och flickorna föll till marken. Suad träffades i nacken och bröstet. Amal i bröstet och magen och hennes inälvor föll ut. Suad dog omedelbart. Amal dog för att ambulansen inte kunde komma. Samars ryggrad skadades. Hon är nu förlamad.”

De sköts för att de fötts som palestinier. Det var deras enda brott. Suad blev 7 år och Amal 2 år. Samar var 4 år när hennes ryggrad sköts sönder.

Dessa barn är lika oskyldiga som dina och mina barn.
– Ja, de hade kunnat vara våra barn. Så säg mig, varför ska inte de skyldiga straffas? För det vet vi. Ingen kommer att straffas för dessa barnamord.

Och så kommer det att förbli så länge världens folk inte förmår pressa sina mjukryggade politiker till att utkräva ansvar för förbrytelserna. Som EU-ordförande har Reinfeldt ett gyllene läge att verka för att upphäva EU:s handelsavtal med Israel. Därtill bör vår regering kräva internationell rättegång mot de ansvariga. Vidare bör handelssanktioner införas och EU bör terrorlista de personer som ingick i Israels regering och militärledning. De uppfyller kriterierna för terrorism som FN, EU och Sverige ställt upp.

Men inget av detta kommer att ske. För terrorlagarna och internationella rättegångar är endast avsedda att användas mot våra fiender. Och till syvende och sidst är Israel vår vän och handeln måste fortgå. Oavsett hur många oskyldiga barn som deras soldater mördar.

Publicerad i SKD 20090815

Isolera Israel!

Knappt har fosforröken lagt sig över det förstörda Gaza. Knappt har man hunnit räkna liken efter den senaste israeliska massakern på kvinnor och barn. Förrän nästa förnedring slungas mot det hårt prövade palestinska folket. Denna gång i form av ett tal av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Talet var ett sätt att testa den nya amerikanska administrationen. Men till sitt innehåll var det ett hån mot palestinierna. Nyheten i Netanyahus tal är att han tog orden ”palestinsk stat” i sin mun, men de villkor han ställde visar att den israeliska regeringen inte vill ha fred.

En palestinsk stat kan, enligt Netanyahu, få skapas under förutsättning, att den är demilitariserad, inte har kontroll över sitt luftrum, inte självt reglerar sin import, saknar rätt att sluta militära fördrag, att Östra Jerusalem förblir ockuperat av Israel, att palestinierna slutar hävda att de flyktingar som fördrivits i Israels etniska rensningar har rätt att återvända samt att de israeliska bosättningarna på Västbanken ska få fortsätta att byggas ut.
Och så för att fullända förnedringen: palestinierna måste erkänna Israel som judisk stat, d v s det räcker inte att de erkänner Israels rätt att existera, utan de ska därtill tvingas förneka de kristna och muslimska palestinier som utgör 20 procent av Israels befolkning. Det sista bekräftar att den israeliska staten har en rasistisk karaktär.

En stat som tvingas till detta är inte suverän. Skulle en ”stat” på dessa villkor bli verklighet och godkännas av omvärlden, innebär det en slutlig accept av ockupationen. Den palestinska parlamentsledamoten Mustafa Barghouti sammanfattade situationen väl med orden: ”Netanyahu vill ha ett palestinskt getto. Han godkänner en stat som kommer att stå under Israels kontroll”.

Just nu pågår förhandlingar om huruvida EU:s samarbetsavtal med Israel ska bli mer omfattande. I skrivande stund är det oklart om beslut kommer att fattas nu eller om det skjuts på framtiden. Men att diskussionen rör sig i fältet mellan att utvidga avtalet och att låta det vara oförändrat är talande.

Efter vinterns israeliska massakrer, vore det enda vettiga att annullera avtalet, eftersom Israel bryter mot avtalets krav på att parterna ska följa internationell lag. Det är omvärldens eftergifter gentemot Israel och orättfärdiga agerande gentemot palestinierna som gjort att vi hamnat här. Eftergiftspolitiken stärker endast ockupationen. Israel måste istället pressas till att anta erbjudandet om normaliserade relationer med alla världens länder, den s k 57-statslösningen, i utbyte mot en palestinsk stat enligt 1967 års gränser. Så länge Israel inte accepterar detta erbjudande och fortsätter bryta mot internationell lag, bör vi pröva samma metod som användes mot Sydafrika: ekonomisk isolering.
Publicerad i SKD 20090616

Bilder av krigsbrott

Publicerad i Efterarbetets nätupplaga 20090128

Bildsekvensen på länken här nedan visar en israelisk förbrytelse mot krigets lagar. Bilderna visar när FN-skolan i Beit Lahiya på norra Gazaremsan, angrips med fosforgranater. 1600 personer hade sökt skydd i skolan. Israelisk militär hade de exakta GPS-positionerna. En mor och hennes son dödades. 14 skadades.

Vit fosfor är ett lättantändligt ämne som är desto svårare att släcka. Det ger mycket svåra brännskador, och det finns exempel på när det brunnit in till benet. Gaserna är likaså giftiga. Det är tillåtet att använda vit fosfor för att exempelvis skapa rökridåer. Men det är förbjudet att använda i civila områden. Charles Heyman, f d brittisk armémajor, säger: ”Om vit fosfor medvetet har skjutits mot civila människor, borde någon hamna i Haagdomstolen. Vit fosfor är ett terrorvapen. De nedfallande fosforklumparna kommer att brinna när de kommer i kontakt hud.”
Amnesty Internationals undersökningsteam som anlände till Gaza city några timmar efter att vapenvilan inträtt, rapporterar, att de då fann bevis för en omfattande användning av vit fosfor i tättbefolkade områden: ”I en gränd i Gaza city, såg vi klumpar av ännu glödande fosfor, där barfota barn sprang omkring. Vi hittade mer uppe på en familjs hus och ytterligare på en trafikerad gata.”

Tony Johansson

http://www.kabobfest.com/2009/01/gaza-images-beit-lahiya-un-school.html

PS. Det bör tilläggas att vit fosfor inte är det enda vapen, som när det brukas i civila områden, definitionsmässigt utgör krigsbrott. Israel har också använt en speciell sorts splittergranater inne i byar och städer. Amnesty beskriver dessa vapen på följande sätt: ”små metallpilar (4 cm långa, mycket vassa framtill och med fyra vingar baktill) som packas i 120 m. m. granater. Dessa, som vanligen avfyras från stridsvagnar, exploderar i luften, varvid mellan 5000 och 8000 pilar skjuts ut i ett konformat mönster, runt 300 meter brett och 100 meter långt.”
Detta vapen är konstruerat för att användas i kraftig vegetation och för att slå ut många fiendesoldater. Israel har använt dessa inne i byar mot civilbefolkning. DS

Vilka är terroristerna?

Publicerad i Efterarbetets nätupplaga, http://www.efterarbetet.nu, 20090126

Kanonerna har tystnat. Den israeliska mordorgien är över för denna gång. Liken räknas. Förödelsen är enorm. Men ordet terror används endast för att beskriva palestinska brott. Varför?

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i Gaza, det är en form av tortyr. Men trots det som skett framför våra ögon, har inte diskussionen handlat om hur de israeliska illdåden ska stoppas, utan om hur omvärlden ska hjälpa Israel att blockera vapeninförseln till de belägrade. Så att Israel inte ska behöva begå några illdåd. Som om det i annat fall vore deras rättighet.
Men vapeninförseln till Israel då? Det sägs det inget om, och inga politiska förståsigpåare i TV frågar: om vapeninförseln till de belägrade stoppas, borde då inte samma åtgärder vidtas mot dem som belägrar?
Skulle de våga ställa frågan, är svaret lika enkelt som avslöjande: Israel är en allierad, även om det aldrig blir en officiell hållning. Och allierade kan göra vad de vill, utan att vår officiella kritik omvandlas till kännbara sanktioner. För dem som är våra allierades fiender, gäller däremot en helt annan måttstock. Detta förhållningssätt är som mest tydligt i hur termen ”terrorism” används. En objektiv definition av terror är våld med militärt eller politiskt syfte, för vilket civila utgör offren. En liknande definition finns i såväl EU-beslut som svensk lag. Men det finns ett underförstått tillägg som avslöjas i den rättsliga och politiska praktiken: våra allierade omfattas inte.

Kriget mellan Israel och Gaza visar detta med särskild skärpa. En hel räcka palestinska organisationer är terrorlistade. De pratar vi inte med, ens efter att de blivit demokratisk valda. Det är riktigt att många av dem använder terror.
Men de israeliska regeringarna har i över fyrtio år brutit mot folkrätt, krigets lagar och FN-resolutioner; de driver en politik som, enligt FN- sändebudet Richard Falk, lett till ett ”folkmord i vardande”, och under de senaste veckorna har de ägnat sig åt urskiljningslöst dödande. Bland annat har vit fosfor använts mot civila. Detta konstituerar brott mot krigets lagar. Vit fosfor börjar brinna vid rumstemperatur och är mycket svårsläckt. Det är som Napalm, fast värre. Det kan fortsätta att brinna intill benet. En mamma, vars bägge barn brändes till döds av en fosforbomb, beskrev det som att hennes yngsta ”smälte bort”.
Men mot detta land är inga terrorstämplar aktuella. Tvärtom. Mitt under brinnande krig, åkte EU:s förhandlingsdelegation och åt middag med israelerna, samtidigt som de inte talade med den enda part som är rimlig att tala med när det gäller Gaza – Hamas. Kontraproduktivt – ja, gynnar Israel- ja, men märkligt – nej. Det är bara en fortsättning på den strategi som gällt sedan tidigare.

EU och Sverige har ett militärt samarbete med Israel och ett förmånligt handelsavtal. Faktum är att tekniken för de förarlösa flygplan som använts i Gaza, prövades ut i Kiruna. Från vår borgerliga regering förväntar man sig knappast något, men i vart fall jag, blev förvånad när frågan om det militära samarbetet med Israel kom upp till diskussion för någon vecka sedan och socialdemokraternas talesperson, Kent Härstedt, förklarade att samarbetet skulle fortgå. Motivering: Sverige ska föra en ”konstruktiv dialog” med Israel. Och det kan vi tydligen inte göra om detta samarbete avbryts. Då hamnar vi på ”läktaren”, menade Härstedt. Vilket underförstått är sämre än att spela i samma lag som krigsförbrytare och terrorister. I samma anda valde socialdemokraterna i det uttalande som verkställande utskottet antog den 9 januari, att tala om israeliskt ”övervåld”, ett begrepp som saknar grund i folkrätten, istället för det folkrättsligt noggrant reglerade ”brott mot krigets lagar”. Detta var ett aktivt val, eftersom förslag faktiskt väcktes på mötet att tala i termer av just israeliska krigsförbrytelser. Samtidigt underströk man att Israel har rätt till självförsvar, enligt FN-stadgan, gentemot attacker från Gaza, vilket är direkt felaktigt. En ockupationsmakt har ingen självförsvarsrätt gentemot de ockuperade. En ockupationsmakt har bara skyldigheten att upphöra med ockupationen. (Men helt inkonsekvent är man inte. Socialdemokraternas internationella sekretare hävdar nämligen att Gaza inte är ockuperat, vilket i sin tur gör att FN-stadgans självförsvarsrätt kan hävdas. Det är emellertid en hållning som är, minst sagt, kontroversiell.)

Men dessa ställningstaganden, i vilka den socialdemokratiska oppositionen och alliansen är tämligen överens, är nödvändiga för att Sverige och EU ska kunna fortsätter att handla och militärt samarbeta med Israels regering, vilken uppfyller varje objektivt kriterium för terrorism.
Samtidigt ställs personer som samlar pengar till palestinska motståndsorganisationer inför rätta. En sådan rättegång förbereds just nu i Malmö, där det, enligt åklagaren, inte spelar någon roll om de insamlade pengarna gått till sjukhus och mediciner. Det avgörande är genom vilken organisation pengarna gått. För den som däremot vill skänka pengar till Israels militär, vilket en centerpartistisk riksdagsledamot för en tid sedan stolt förkunnade att han gjort, är det fritt fram. Kan bruket av dubbla standarder bli tydligare?

Folkrättsprofessor Michael Mandel har sagt: ”Om en terrorist är en person som dödar civila, då är, från mitt perspektiv, den som dödar flest civila, den största terroristen.” Och han tillägger: ”Jag är jude och jag älskar Israel, men jag tror knappt mina ögon när jag ser hur israelerna förvandlat detta land till en mardröm för såväl judar som palestinier.” Närmare 1400 palestinier har dödats och över 5000 har skadats. 13 israeler har dödas. Vilka är de största terroristerna?

Israel som terrorist

Publicerad i SKD 20090122
Kanonerna har tystnat. Den israeliska mordorgien är över för denna gång. Liken räknas. Förödelsen är enorm. Men ordet terror används endast för att beskriva palestinska brott. Varför?

Terror. Inte ens om jag fick hela denna sida till mitt förfogande, skulle utrymmet räcka till för att lista de israeliska krigsförbytelserna: användning av olagliga vapen mot civila, bombning av FN-lokaler, sjukhus, ambulanstransporter, angrepp mot civila hus och vägran att hjälpa skadade barn är några exempel.

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i Gaza, det är en form av tortyr. Men trots det som skett framför våra ögon, har inte diskussionen handlat om hur de israeliska illdåden ska stoppas, utan om hur omvärlden ska hjälpa Israel att blockera vapeninförseln till de belägrade. Så att israel inte ska behöva begå några illdåd. Som om det, i annat fall, vore deras rättighet.

Men vapeninförseln till Israel då? Det sägs det inget om, och inga politiska förståsigpåare i TV frågar: om vapeninförseln till de belägrade stoppas, borde då inte samma åtgärder vidtas mot dem som belägrar?

Skulle de våga ställa frågan, är svaret lika enkelt som avslöjande. Våra vänner har rätt för att de är våra vänner. Våra fiender har fel för att de är våra fiender. Detta förhållningssätt är som mest tydligt i hur termen ”terrorism” används. En objektiv definition av terror är våld med militärt eller politiskt syfte, för vilket civila utgör offren. En liknande definition finns i såväl EU-beslut som svensk lag. Men det finns ett underförstått tillägg som avslöjas i den rättsliga praktiken: endast våra fiender omfattas.

Kriget mellan Israel och Gaza visar detta med särskild skärpa. En hel räcka palestinska organisationer är terrorlistade. De pratar vi inte med, ens efter att de blivit demokratisk valda. Det är riktigt att många av dem använder terror.

Men de israeliska regeringarna har i över fyrtio år brutit mot folkrätt, krigets lagar och FN-resolutioner; de driver en politik som, enligt FN- sändebudet Richard Falk, lett till ett ”folkmord i vardande”, och under de senaste veckorna har de ägnat sig åt urskiljningslöst dödande. Men mot detta land är inga terrorstämplar aktuella.

Tvärtom. Sverige och EU fortsätter att handla och militärt samarbeta med Israels regering, vilken uppfyller varje objektivt kriterium för terrorism. Samtidigt ställs personer som samlar pengar till palestinska organisationer inför rätta. En sådan rättegång förbereds just nu i Malmö, där det, enligt åklagaren, inte spelar någon roll om de insamlade pengarna gått till sjukhus och mediciner. Det avgörande är genom vilken organisation pengarna gått. För den som däremot vill skänka pengar till Israels militär, vilket en centerpartistisk riksdagsledamot har gjort, är det fritt fram. Kan bruket av dubbla standarder bli tydligare?

Folkrättsprofessor Michael Mandel har sagt: ”Om en terrorist är en person som dödar civila, då är, från mitt perspektiv, den som dödar flest civila, den största terroristen.” Och han tillägger: ”Jag är jude och jag älskar Israel, men jag tror knappt mina ögon när jag ser hur israelerna förvandlat detta land till en mardröm för såväl judar som palestinier.” De senaste siffrorna är 1300 dödade palestinier och 13 dödade israeler. Vem är den största terroristen?

Bruket av dubbla standarder är omoraliskt, men framförallt bidrar det till att möjliggöra den israeliska terrorn. Utan världens isolering av Hamas, hade våldet inte kunnat triumfera som under de senaste veckorna.

http://www.skd.se/article/20090121/SIGNERAT001/277175971/1061/OPINION/*/221-signerat-tony-johansson-om-terror

Den dolda dagordningen: Israel som allierad

Publicerad i SKD 20090109
Det finns en blocköverskridande dold dagordning där Israel är en allierad. Därför har kriget i Gaza inte splittrat högern och vänstern i Sverige så mycket som en del väntat sig.

Israel. Utrikesminister Bildt sitter i TV och framställer sig som en fredsmäklande, neutral part. Han träffar israeliska representanter och för samtal, om man får tro hans egen beskrivning, i hård ton. Men förmodligen är samtalen betydligt vänskapligare. Israel är nämligen en allierad.

Bildt har visserligen de senaste dagarna blivit något försiktigare med hur han uttrycker sig. Hans sympatier blev dock tydliga när han före den väntade markoffensiven, inte tog avstånd ifrån den, utan önskade att Israel inte skulle gå in med marktrupper eftersom: ”Det är lätt att köra in stridsvagnar i Gaza, men vad gör man när de stackars skrämda soldaterna sitter inne i sina stridsvagnar mitt inne i hatiska människomassor i detta jättelika flyktingläger.”

Det var alltså oro för de israeliska soldaters välbefinnande, snarare än de ockuperade människorna – de hatiska människomassorna – som dessa soldater ämnade massakrera, som bekymrade vår utrikesminister.

Den andra sidan i svensk politik är inte mycket bättre. Mona Sahlin fördömer visserligen det ”israeliska övervåldet”, men använder inte de folkrättsligt förpliktigande begreppen krigsförbrytelser och brott mot FN-stadgan. Sahlins ordval är intressant. Israeliska angrepp är ”övervåld”, palestinska angrepp är, enligt Sahlin, ”terror”. Det är visserligen riktigt att raketbeskjutning mot civila mål i Israel är terror, men valet av ord – ”terror” kontra ”övervåld” – säger något om den bakomliggande tankegången. Terror är definitionsmässigt ondskefullt, men begreppet ”övervåld”, implicerar att det finns något sådant som ett legalt israeliskt våld mot palestinierna. Men en ockupationsmakt har aldrig någon rätt att bruka militärt våld mot de ockuperade.

Dessa olika skalor som israeler och palestinierna döms efter, är fullt i linje med omvärldens reaktion när Hamas vann det palestinska valet. Man krävde då av Hamas att de inte endast skulle sluta med terroristiskt våld – vilket är ett rimligt krav – utan att de skulle lägga ned vapnen och erkänna ockupationsmakten Israel. Annars väntade isolering. Motsvarande krav riktades självfallet inte mot Israel, vars bruk av våld och terror mot palestinierna, till en viss gräns, ses som acceptabelt.

Israel har ett förmånligt handelsavtal med EU och samarbetar med Sverige kring militärmateriel. Bland annat har Israel testat förarlösa flygplan i Kiruna. Sådan teknik används nu i kriget i Gaza. Krav har rests på att detta samarbete ska stoppas. Något som igår avvisades av den socialdemokratiska riksdagsledamoten Kent Härstedt från Helsingborg. Enligt honom ska vi föra en ”konstruktiv dialog” med Israel, vilket vi tydligen inte kan göra om detta samarbete avbryts. Då hamnar vi på ”läktaren”, säger Härstedt.

Själv skulle jag föredra att sitta på läktaren, framför att spela i ett lag, som de senaste två veckorna mördat 200 barn och skadat över 3000 människor; som använder olagliga kemiska vapen, vit fosfor, och en speciell sorts bomber vars tryckvågor sliter av offrens lemmar; som angriper skolor, FN-personal, ambulanstransporter och sjukhus. Och vars soldater låter svältande palestinska barn ligga intill liken av sina massakrerade föräldrar och förhindrar Röda Korset att komma till undsättning.

Valet av vänner säger mycket om oss människor. Mycket om Sverige. Och mycket om dagens socialdemokrati.

Länk:
http://www.skd.se/article/20090108/SIGNERAT001/47360858/1061/OPINION/*/91-signerat-om-mellanosternkonflikten-tony-johansson

Israel har ingen självförsvarsrätt gentemot Gaza

Tips: Min roman ”Den tredje passageraren”, som kommer ut 15 september, är en roman om terroristjakten och världen efter 11 september, Klicka här och läs mer

Publicerad i SKD 20090103

Angreppen mot Gaza går in på sin andra vecka. Israels ledare bryter mot FN-stadgan och krigets lagar. För detta bör Israel isoleras och de ansvariga ställas inför rätta.

Gaza. Att Israels krigföring i Gaza strider mot internationell humanitär rätt – d v s reglerna för hur krig får utkämpas – är de flesta överens om. Angrepp mot civila, avsiktliga såväl som oavsiktliga, är olagliga och straffbara handlingar i krig.

Lika eniga tycks de flesta vara om att Israel har rätten på sin sida att angripa Gaza, för att oskadliggöra militära mål. Även Israels kritiker inleder vanligen med, att slå fast att Israel har rätt att utöva självförsvar mot raketattackerna.

Emellertid är rätten till självförsvar, såsom den definieras i FN-stadgan, begränsad till att gälla när en stat angrips av en annan stat. Gaza är ingen stat, utan ett av Israel ockuperat område. Angrepp som riktas mot Israel från detta område, ger därför inte Israel rätt till självförsvar.

Det folkrättsliga ramverket för det pågående kriget utgörs av själva ockupationen. En olaglig ockupant kan aldrig, när denne bekrigar de ockuperade, åberopa rätten till självförsvar.

Särskilt konstigt är inte detta. Motsvarande begränsning finns för individer i nödvärnsrätten. Om en våldsman ger sig på dig med knytnävarna, när du är ute och går på stan, då har du rätt att värja dig och utöva ett visst våld för att försvara dig. Men som svar på detta kan inte våldsmannen, ilsken över att du värjt dig, åberopa självförsvarsrätten och slå dig medvetslös med ett järnrör.

En ockupant är alltid, definitionsmässigt, i våldsmannens legala position. Israel har därför rätt att kräva att motståndsrörelserna följer krigets lagar (och palestinierna har rätt att kräva motsvarande av Israel). Men Israel kan inte åberopa självförsvarsrätt när det angriper ockuperade områden, eftersom det är ockupationen av Gaza, inte raketbeskjutningen därifrån, som utgör det ursprungliga folkrättsbrottet.

Detta innebär dock inte att de palestinska motståndsrörelserna har rätt att värja sig genom att skjuta raketer på israeliska civila. Det palestinska militära motståndet får endast riktas mot israeliska militära mål. Det gör inte raketbeskjutningarna och är således olagliga, om än endast en bråkdel så förödande som de israeliska bombplanen. Men det palestinska motståndets metoder, förändrar inte det faktum att så länge Israel ockuperar de palestinska områdena, kan det inte hävda självförsvarsrätt när det för krig i dessa områden.

Men även om Israel hade kunnat hävda självförsvar, utgör de israeliska angreppen krigsförbrytelser. Civila hus, civil infrastruktur och moskéer har angripits. 1700 palestinier har skadats. 420 har dödats, varav många är obeväpnade civila, inklusive 70 kvinnor och barn. Därmed går 100 dödade palestinier på varje dödad israel. Anonyma siffror på ett papper för oss. Men bakom varje siffra finns fruktansvärda tragedier.

Som den som drabbat Samira Baalousha som förra söndagen miste fem döttrar när familjens hem bombades. Hur skulle omvärlden ha reagerat om detta hade varit israeliska barn? Skulle Carl Bildt, som vägrat fördöma Israels angrepp, fortsatt med sitt överslätande tonfall? Nu handlar det istället om palestinier i ett flyktingläger, vars liv i världsledarnas ögon tycks vara mycket lågt värderade. Därför bör vi som värderar alla människoliv lika högt lägga Jawhir, 4 år, Dina, 8, Samar, 12, Ikram, 14 och Tahrir, 17 på minnet. Dessa barn är offer för israeliska krigsförbrytelser. Men mördarna kommer inte att straffas.

%d bloggare gillar detta: