Saudibråket – ett eko från 80-talets Sydafrikadebatt

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150309
Förra gången agerade näringslivet i det fördolda. Nu sker det öppet genom den debattartikel som kända näringslivsföreträdare lät publicera på DN Debatt i fredags. Ämnet är Saudiarabien och det svenska militära samarbetsavtalet.

Avtalet med Saudiarabien kan sägas upp i vår, och av allt döma har regeringen ännu inte bestämt sig. Det är inte första gången som den här affären vållar huvudbry för regeringar. Ekot avslöjade i somras att redan 2008 stoppade regeringen samarbetet. Det skedde efter att tjänstemän på Exportkontrollmyndigheten kommit fram till att vapenfabriksbygget stred mot den svenska vapenexportlagstiftningen. Strax därefter hade, rapporterade Ekot, ett brev kommit till Försvarsdepartementet.

Det inleds med ”Bäste Sten” och därefter följer en argumentation om att svenska affärsintressen är hotade, såvida inte Sverige återupptar samarbetet om vapenfabriken. Bland annat uppges exporten av SAAB:s militära radarsystem Erieye vara i farozonen.

Brevets avsändare var Marcus Wallenberg och dess mottagare var försvarsminister Sten Tolgfors. Brevet hemligstämplades och kort därefter gjorde regeringen helt om och återupptog samarbetet.

Allt som krävdes för att en svensk regering skulle återuppta ett samarbete, som tjänstemännen på dess egen myndighet bedömde som olagligt, var alltså ett brev från en Wallenberg. ”Bäste Sten”, skrev Wallenberg och regeringen svängde 180 grader.

I fredags var det så dags för en annan i den mäktiga familjen Wallenberg, nämligen Jacob Wallenberg som anför näringslivstopparna i DN-artikeln. Gott är att det nu sker öppet. Då kan vi alla se hur svaga argument de har.

Artikeln nämner vare sig vapen eller militär. Istället talas det om frihandel och om att respektera ”handelsavtalet”. Det närmaste de kommer vad det verkligen handlar om är en formulering om att avtalet inte endast har effekter för försvarsområdet.

Men i sak är det för det första så att en uppsägning av avtalet inte är ett avtalsbrott, vilket näringslivsföreträdarna försöker påskina. För det andra är krigsmaterielexport inte en del av den fria handeln. Tvärtom. Grundregeln i svensk lagstiftning är att det är förbjudet att exportera krigsmateriel. Från denna regel kan undantag göras. Visst kan man få orwellianska vibbar av det här, inte minst mot bakgrund av att Sverige är ett av de länder i världen som exporterar mest vapen per capita. Men så här ser faktiskt den svenska lagstiftningen ut. Vapensamarbetet med Saudiarabien har inget med svensk tradition av frihandel att göra. Därmed faller den förment teoretiska underbyggnaden av artikeln. Och med den faller också påståendena om att det är bättre att handla med länder som Saudiarabien än att isolera dem. Öppenhet mot omvärlden, heter det, ger reformistiska krafter vind i seglen. Det argumentet är möjligen tillämpligt på handel i allmänhet. Men jag känner inte till ett enda exempel då detta också kan visas ha gällt för vapenhandel.

Det här sagda innebär inte att det inte kan finnas delar av direktörernas resonemang som kan vara riktiga. Det kan bli så att svensk civil exportindustri förlorar intäkter, även om det torde röra sig om tämligen lite.

Den svenska regeringen har dock att väga in mer i bedömningen än endast detta snäva kommersiella perspektiv.

Vi bör hålla i minnet att endast trettio år har förflutit sedan dessa näringslivstoppars föregångare använde liknande argument mot blockaden av apartheidens Sydafrika. Då anfördes näringslivet av Peter Wallenberg. Han hade inte mycket förståelse för, som han uttryckte sig, ”svartingar”, ty ”den vite mannen var den som höll ordning”. Naturligtvis hade han inte heller någon förståelse för den svenska arbetarrörelse som valde solidaritet med de förtryckta i Sydafrika istället för solidaritet med honom och hans affärsintressen.

Debatten om Saudiarabien får här karaktären av ett eko från 1980-talet. Aftonbladets ledarsida påpekade nyligen att saudiska kvinnor har färre rättigheter än de svarta hade i Sydafrika – och frågan blir därmed densamma som vi ställde för trettio år sedan: Ska vi välja de förtryckta – eller pengarna?

Det har alltid funnits en spänning mellan de ideal som Sverige sagt sig stå för och den ekonomiska verklighet som vi har att förhålla oss till.

Men ställ dig några frågor:

Hur skulle vi idag ha känt om Sverige på 1980-talet lyssnat på näringslivet och låtit kommersiella intressen bestämma Sveriges relationer till Sydafrika?

Skulle Sveriges anseende och vår roll i världen nu ha varit större eller mindre om vi då följt Peter Wallenberg?

Och till sist och viktigast: Hur kommer våra barn och världen som kommer efter oss att se på oss om vi nu lyssnar på Jacob Wallenberg och därmed å ena sidan talar om feministisk utrikespolitik och mänskliga rättigheter, och å den andra sidan har ett militärt samarbete med de män som står för det hårdaste och mest systematiska kvinnoförtrycket i världen?

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Problemet Carl Bildt

Efter fjorton månader i etiopiskt fångläger, kom de så äntligen hem. Som hjältar togs de emot på Arlanda och som hjältar applåderades de in på den välbesökta presskonferensen i ABF-huset. Martin Schibbye och Johan Persson.

Men inte av alla. Ett antal högerprofiler försöker nu misskreditera dem för deras politiska bakgrund. ”Två marxister som avskyr regeringen Reinfeldt är på väg hem”, skrev en moderat riksdagsledamot. Journalister ska minsann inte ha någon gräddfil, de får skylla sig själva, förklarade en välkänd centerprofil. Andra på högerkanten har talat i termer av att det kunde ses som ett utslag av gudomlig rättvisa att dessa gamla kommunister kastades i fängelse av vad som borde vara deras meningsfränder i Etiopien. När så Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida i lördags påpekade att Schibbyes och Perssons politiska bakgrund saknar betydelse – det som är relevant är att de fängslats för att de är journalister – bombarderades hans facebooksida av diverse högerdebattörer som tyckte att detta var en ”intellektuell nollpunkt”, att Lindberg var en man ”utan omdöme”, att han borde säga upp sig.

Lindberg slog ifrån sig och kallade det för ett märkligt sidospår. I en mening är det förstås så. Ett märkligt sidospår. Borde inte uppslutningen bakom dessa båda journalister vara total? Det är ju mycket enkelt: två svenska journalister har suttit i fångläger i fjorton månader i Etiopien för att de gjort sitt jobb. Men mer än så. De har, med risk för eget liv, gjort det kanske viktigaste jobb en journalist kan göra, nämligen att försöka granska den yttersta ekonomiska och politiska makten och hur den är sammanvävd. Och det har de gjort genom att försöka finna klarhet i vad vår utrikesministers gamla uppdragsgivare egentligen sysslar med i en stängd zon i Etiopien. Vi vet nästan ingenting om vad som försiggår där. Men vi har hört berättelserna från flyktingarna. Det är historier om tortyr, våldtäkter och folkfördrivning. Vad kan egentligen vara en viktigare journalistisk uppgift än detta? Hur kan journalisternas politiska bakgrund ens vara det minsta intressant i jämförelse?

Men försöken att misskreditera Schibbye och Persson är självfallet inte vilket sidospår som helst. Det är detta sidospår som står mellan Carl Bildt och avgrunden.  För det är förstås vad det här handlar om. Carl Bildt. Om hans politiska eftermäle och om hans position i den svenska borgerligheten. Ska han klara ännu en kris eller ska han slutligen falla? Ner i avgrunden.

Det är därför högern går i spinn.

Jag hade kunnat skriva resten av denna artikel om vad Lundin Petroleum misstänks för; om tortyr och lemlästningar i de områden där de är verksamma; om människor som flyr från den stängda zon där Lundinkontrollerade Africa Oil befinner sig; om den pågående förundersökningen om folkrättsbrott; om vilken roll Carl Bildt har haft i detta företag; om hur han ljugit och slingrat sig inför svenska folket.

Men det är inte nödvändigt. Dels för att det numera är välkänt. Dels för att Carl Bildts problem och det som gör Carl Bildt till ett problem för den svenska regeringen och i förlängningen för den svenska demokratiska ordningen, kan kokas ner till en enda tiondel av en sekund. Den tiondel av en sekund av tvekan som man ser i ögonen på Linnea Schibbye när hon svarar på om hon tror att Carl Bildts tidigare engagemang i Lundin Petroleum har påverkat hur han agerat efter att hennes man fängslats. Sedan säger hon nästan uppgivet: Jag hoppas att det inte har det, jag förutsätter att det inte har det.

Precis så är det nog många som känner inför Carl Bildt, vår utrikesminister och därmed vår främste företrädare i internationella sammanhang. Vi hoppas, vi tror, vi förutsätter att hans tidigare engagemang i Lundin Petroleum inte påverkar honom i hans roll som utrikesminister. För vi måste hoppas, tro och förutsätta att det är så. Annars ifrågasätter vi om demokratin verkligen fungerar; då funderar vi i banor av att mäktiga företagarintressen kanske kan köpa sig in i makten, och att vi har en regeringsmedlem som kanske inte företräder allmänintresset utan de särintressen som han tidigare arbetade för. I bakhuvudet ringer naturligtvis förra veckans avslöjande om Lundinsfärens och andra råvarubolags inflytande i utrikesdepartementet.

Det är just detta som är problemet. Problemet Carl Bildt. En utrikesminister måste vara en medborgare höjd över varje misstanke. Det får inte finnas någon tvekan, inte ens en tiondel av en sekund. Vi ska inte behöva säga att vi förutsätter att han inte har en dold dagordning. Det måste vara en självklarhet. Men jag undrar om det finns någon idag, ens bland Bildts anhängare, som inte tvekar inför frågan om hans koppling till Lundin Petroleum? Som inte tvekar ens en tiondel av en sekund. Det är i så fall en tiondel av en sekund för mycket.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20120917

http://www.folkbladet.nu/326686/tony-johansson-problemet-carl-bildt-2

http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=7151669

Cecilia Malmström struntar i mänskliga rättigheter

När Sveriges blivande EU-kommissionär, Cecilia Malmström, intervjuades av ekot i lördags, ansattes hon i frågan om regeringens beslut i förra veckan om att inte ge uppehållstillstånd till Ahmed Agiza och Mohammed Alzery.

Malmström, som har ambitionen att bli kommissionär för mänskliga rättigheter, hade enligt egen utsago inte haft tillgång till de hemliga uppgifter som ligger till grund för regeringens beslut!

Frågorna hopar sig: hur kan man delta i ett sådant beslut? Gäller det också övriga ministrar? Fattar regeringen beslut om människors liv, utan att ha tillgång till all information?

Istället hänvisade hon till att de fått skadestånd. Anser Malmström sålunda att vi kan köpa oss fria från de brott mot de mänskliga rättigheterna som Sverige har begått?

Agiza och Alzery avvisades 2001. Beslutet var den socialdemokratiska regeringens. Avvisningen grundades på hemliga uppgifter från Säpo, vilka i sin tur fått dem från egyptisk säkerhetstjänst. Beslutet verkställdes omedelbart så att deras advokater inte skulle få tid att överklaga. Avvisningen ombesörjdes av amerikansk militär som förnedrade, drogade och kedjade fast Agiza och Alzery i ett flygplan med destination Egypten. Där torterades de. Agiza dömdes senare i en illegitim militärdomstol för åsiktsbrott, alltså är han nu politisk fånge, medan Alzery släpptes efter ett par år. Sverige kritiserades av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och FN:s tortyrkommitté och har senare också betalat ett stort skadestånd till männen. Vilket innebär att Sverige erkänner sin skuld.

Anna Lindh var ansvarig minister. Men efter mordet blev frågan tabu inom socialdemokratin. Det blev inte längre möjligt att diskutera det brott som hon medverkat till. Men förändring kanske skulle komma med regeringsskifte, hoppades många. Högeralliansen hade högljutt kritiserat regeringen. Men väl i regeringsställning är de inte ett dugg bättre. Faktiskt anklagar regeringen än en gång männen för att vara terrorister. Det är innebörden av de ”synnerliga skäl” som regeringen åberopar. Men dessa skäl är samma egyptiska uppgifter som låg till grund för avvisningen. Om dessa uppgifter hade levat upp till svenska regler för bevisföring, skulle Agiza och Alzery inte ha deporterats 2001, utan ha ställts inför svensk domstol.

För Malmström må de mänskliga rättigheterna vara vackra ord som rätt använda kan ge skjuts åt karriären, men för oss andra som tar dessa rättigheter på allvar förblir denna historia ett blödande sår. Mina tankar går till den svårt sjuke Agiza som tynar bort i Egyptens värsta fängelse och som har fem barn och hustru som lever i Sverige. Regeringen har för all framtid splittrat familjen och gjort barnen faderslösa. Malmström och hennes regeringskollegor borde skämmas!

Publicerad i SKD 20091125

ISAF-massakern måste få konsekvenser

 

 
I fredags bombade utländskt flyg två tankbilar, som ska ha kapats av upprorsmän, i Kunduzprovinsen i Afghanistan. 90 personer dödades, varav mellan 60 och 70 var civila. Tre frågor måste nu upp på dagordningen:

För det första. Attacken beordrades av det lokala ISAF-kommandot, som opererar under NATO-befäl, men med ett löst FN-mandat i ryggen. Våra svenska soldater ingår som en del i ISAF-styrkan och är stationerade i grannprovinsen. Det inträffade bekräftar vad kritiker av den svenska Afghanistanpolitiken hävdat länge. Nämligen att svensk trupp endast bör ställas till förfogande om det är under FN-befäl och under förutsättning att den amerikanska ockupationen upphör. I annat fall riskerar den svenska insatsen att bli en del av USA:s krig, vilket har varit i strid med FN-stadgan sedan första stund. Afghanistaninsatsens försvarare har avfärdat denna kritik med att det är en formaliafråga vem som leder insatsen. Det kan de inte göra längre. Inte efter fredagens ISAF-massaker som visar att ISAF och amerikansk krigföring knappast kan skiljas åt.

Så är det inte minst om vi ser det inträffade ur de drabbades perspektiv. Distinktionen mellan de soldater som är i deras land för att kriga för att erövra och de som sägs kriga för fred måste idag te sig meningslös.

För det andra. Hur ska ansvar utkrävas? Alla – från amerikanska företrädare, till den afghanska presidenten, till EU:s utrikesministrar – beklagar detta ”misstag” som resulterade i en massaker. Men räcker det att beklaga? Enligt internationell humanitär rätt kan, även om uppsåt saknas, dödandet av civila utgöra ett krigsbrott och ansvariga för krigsbrott ska ställas inför rätta.

För USA utgör fredagens dödsoffer inte ens felräkningsmarginalen i den växande högen med lik som deras krigsmaskineri producerar, och lägg därtill att USA anser sig ha rätt att döda civila – de kallar det för ”collateral damage”. För USA är frågan sålunda mest av intresse ur perspektivet hur media ska hanteras. Afghanistan kan inte göra något, inte ens formellt, ty avtalet från 2002 mellan ISAF och Afghanistan ger – på traditionellt kolonialt manér – de internationella soldaterna immunitet för sina handlingar i Afghanistan. Så de enda som kan göra något är EU:s ledare. Men ingen av dem, allra minst Nato-vännen Carl Bildt, har ens tagit ordet förbrytelse i sin mun (man undrar vilka ord Bildt skulle använda om 60 civila svenskar hade dödats av utländsk militär?).

För det tredje. Hur länge kan regering och socialdemokratisk opposition fortsätta att ge accept till att svensk trupp ingår i en styrka som massakrerar civila? Ser de något problem med att svenska soldater står under yttersta befäl av potentiella krigsförbrytare? Och den fråga vi alla bör ställa är om vi längre vill vara delaktiga i detta, som i huvudsak har blivit ett amerikanskt upprorsbekämpningskrig?

Publicerad i SKD 20090910 (ca)

Bistånd till hottentotterna?

I början av 1960-talet författade Olof Palme en biståndsproposition som kom att bli vägledande för flera decennier framöver. Målet med det svenska biståndet fastslogs vara, att höja de fattiga folkens levnadsnivå och bidra till ekonomisk utveckling. Några år senare beslutades att biståndsbudgeten successivt skulle justeras upp till en procent av bruttonationalinkomsten(BNI).

Volymmålet om en procent är godtyckligt, men grundas i ett resonemang kring moralisk plikt: vi lever alla i samma värld där den enes rikedom är direkt länkad till den andres fattigdom, men oavsett inkomstskillnader hävdar vi alla människors lika värde; samtidigt accepterar vi det kapitalistiska ekonomiska systemet som reproducerar avgrundsdjupa skillnader mellan människor, som ger vissa människor möjlighet att leva i lyx och överflöd, medan andra människor döms till att leva sina liv i outhärdligt elände på städernas sopberg; vi inser att världskapitalismen i praktiken upphäver vår likavärdesprincip, men vi förstår att vi inte kan lösa spänningen mellan de principer om likavärde som vi hävdar, så länge som vi accepterar detta ekonomiska system. Däremot kan vi lindra effekterna. Därför bistånd. Därför bistånd som en moralisk plikt.

Volymmålet må alltså vara godtyckligt, men det grundas i en uppfattning om moralisk plikt – och en sådan plikt bryter man inte lättvindligt. Volymmålet är sålunda inte endast viktigt för att garantera en viss biståndsnivå, utan också för att biståndsbudgeten inte ska kunna schackras bort. I vart fall är det tanken. Men nuförtiden är brott mot denna målsättning snarare regel än undantag.

Så med en regering som leds av ett parti som länge arbetat för sänkt bistånd och en biståndsminister som i riksdagen har beskrivit fattiga länder som ”Hottentottländer”, var det få som trodde på en höjning av biståndet. Viss förvåning väckte det därför när regeringen förra året aviserade att målet i det närmaste skulle uppfyllas. Upp från 0,85 procent för 2008 till 0,98 procent 2009.

En del applåderade detta, men det blev en kortvarig applåd. I går meddelades nämligen att biståndet ska ner med uppemot 7 miljarder till nästa år. Räknar man på regeringens inkomstprognos i vårbudgeten innebär det att biståndet faller ner till 0,75 procent av BNI. Och som om inte det vore nog stoppar regeringen in utgifter som inte har med bistånd att göra i biståndsbudgeten – såsom flyktingmottagning och skuldavskrivning. Effekten blir att det verkliga biståndet som andel av BNI kan komma att hamna på en lägre nivå än på flera decennier.

Den fråga jag ställer mig är hur det kan komma sig, att svensken för ett par generationer sedan ansåg sig kunna avvara en hundradel av sina inkomster i bistånd, medan svensken av idag, som i genomsnitt har dubbelt så hög real inkomst, anser sig endast ha råd att avvara en hundratrettiondel?

Publicerad i SKD 20090613

USA:s nyttiga idioter

På Youtube ser jag en ny video som visar ett amerikanskt flyganfall i Afghanistan. Genom helikopterns värmekamera och sikte följer vi människor som försöker fly. Piloten siktar, skjuter och de små figurerna på skärmen faller till marken. I ett annat klipp, filmat av soldaterna själva, skildras hur de spränger ett hus. Uppspelta som barn på julafton skrattar de åt förödelsen. Detta är soldater, som, enligt egen utsago, har till uppgift att återställa säkerheten för civila i Afghanistan.

Förra året dödade de internationella och afghanska styrkorna 795 civila. Många föll offer för amerikanska flygräder, andra för vad som verkar vara regelrätta mord, utförda av amerikansk underrättelsetjänst.

Samtidigt håller USA under olagliga förhållanden 550 fångar på flygbasen Bagram nära Kabul, som beskrivs som värre än Guantanamo. Fångarna förnekas alla rättigheter och flera har torterats till döds. Fängelset bryter mot Genèvekonventionen.

Att världen tiger om dessa övergrepp är en skandal. Och särskilt mycket säger det om dagens Sverige, som istället för att leda den internationella kritiken mot USA:s krigföring, ställer trupp under dessa krigsförbrytares ledning. De svenska trupperna opererar nämligen inte under något FN-befäl. De har Natoemblem på sina uniformer och står under yttersta ledning av en amerikansk general som gjort sig skyldig till brott mot FN-stadgan. Han borde sitta i fängelse, inte leda svenska soldater. Han efterträdde, förövrigt, en annan amerikansk general som vid tidigare kommendering i Afghanistan ansvarat för tortyr och mord. Men inte heller dessa svenska pojkar är några duvungar, vilket man kan tro när man ser propagandainslagen i TV på svenskar som klappar afghanska barn. För ett par år sedan genomförde de vad som mest liknar en straffexpedition mot en afghansk by, då bland annat byledaren dödades.

Jag är ingalunda motståndare till att svensk trupp sätts in i fredsbevarande syften runt om i världen. Men det är inte vad det handlar om i Afghanistan. Om det vore det verkliga syftet, skulle Sverige och andra ställa kraven att trupp sätts in endast under FN-kommando och under förutsättning att andra länders trupper i landet – läs USA:s – underordnas samma kommando. I annat fall blir resultatet att de internationella trupperna förvandlas till USA:s nyttiga idioter i ett olagligt krig. Om USA inte går med på dessa krav, betyder det att man inte i första hand är intresserat av att garantera afghanernas säkerhet, utan att det är andra faktorer som styr dess närvaro. Men om så är fallet, bör ett militärt alliansfritt land hålla sig utanför.

Sammanblandningen mellan amerikansk olaglig upprorsbekämpning och de påstått fredsbevarande insatserna gör rentav Sverige medskyldigt till krigsbrott. Det är därför hög tid att avveckla den svenska insatsen i Afghanistan.
Publicerad i SKD 20090505

Tobias Billström är en hycklare

Publicerad i SKD 20081125
I marockanska fängelser torteras och förnedras politiska fångar. Med full vetskap om detta, skickar den svenska regeringen asylsökande rakt i armarna på torterarna.

Hycklaren. ”Det är helvetet på jorden”, säger Abderazzak Jabri inne från tortyrfängelset i Marocko, på en insmugglad mobiltelefon. Det har gått tre månader sedan den svenska polisen överlämnade honom till marockansk säkerhetspolis som är ökänd för sina grymma metoder.

Avslöjandet om Jabri, som hållits inspärrad i Sverige i två år utan att ha fått veta vad han anklagats för och därefter skickats tillbaka till Marocko, levererades hem till oss av fyrans Kalla fakta i söndags. Därmed fick vi svenskar ytterligare ett skäl – de börjar bli många nu – att skämmas.

De flesta av oss håller förmodligen Sverige för en rättsstat. För svenska medborgare är det kanske riktigt, men för människor på flykt finns i praktiken inga rättigheter. Myndigheterna följer inte ens svensk lag. Som exempelvis förbudet mot att skicka människor till länder där de riskerar tortyr. Förbudet är absolut, inga undantag får göras. Ändå finns det många exempel på hur svenska myndigheter, fullt medvetna om vilka riskerna är, avvisar människor direkt till tortyrkamrarna. De mest kända är förstås de båda egyptierna som av säkerhetspolisen, på beslut av den förra regeringen, överlämnades på svensk mark till amerikansk underrättelsetjänst, som förde dem till Egypten där de torterades. En av dem dömdes i en farsartad militärdomstol för åsiktsbrott till ett långt fängelsestraff. Sverige kritiserades av en rad tunga internationella instanser och människorättsorganisationer. Men det krävdes ett regeringsskifte för att någon form av upprättelse skulle bli av.

För en tid sedan tilldömdes männen rekordstora skadestånd, och dessförinnan hade migrationsminister Tobias Billström upphävt avvisningen av en av dem. Han passade då också på att kritisera den tidigare socialdemokratiska regeringen för dess agerande. Sverige får inte utvisa till tortyr, förklarade han. Jag skrev här i tidningen om detta. Bra, tyckte jag då, men tillade att Billström förmodligen inte var att lita på. Exemplet med Jabri, visar att jag hade rätt. Billström är en hycklare.

TV4 kunde nämligen i söndags avslöja inte endast att Jabri blivit torterad, att han överlämnats till torterarna av svensk polis, att han aldrig varit misstänkt för brott och att han i Sverige aldrig fått anklagelserna preciserade för sig, utan också att migrationsverket inför avvisningen bedömt att risken fanns att han skulle bli torterad.

Billström försvarar utvisningen. I klartext säger han till oss, att han litar mer på bödlarnas version, förmedlad till honom, via den svenska ambassaden på plats, än på Jabris berättelse. Vidare hävdar han, att Jabri inte hade några skyddsskäl. Så kanske det var när han kom till Sverige, men efter att den svenska säkerhetspolisen, på vad som tycks vara lösa grunder, stämplat honom som en säkerhetsrisk, förvandlades han till högintressant för den marockanska regimen. Det är just därför som migrationsverket varnade för att han riskerade tortyr.

Men, lugnar Billström oss, situationen har förbättrats i Marocko. Torterare kan numera ställas inför rätta. Att Jabri uppger att han torterats genom att glasflaskor förts upp i hans anus, avfärdar migrationsministern med orden ”läget är inte perfekt”.

Ta hem de svenska soldaterna

Publicerad i SKD 20081115
På torsdagen beslutade regeringen att den svenska militära styrkan i Afghanistan ska utökas från 390 till drygt 500 personer. Det är helt fel väg. Sverige trasslas in än mer i USA:s krig.

Afghanistan. Jag har visserligen förståelse för de Afghanistanvänner som argumenterar för att den svenska militära insatsen i Afghanistan är beklaglig, men under rådande omständigheter nödvändig. Så länge säkerheten inte kan garanteras, säger de, kan inte bistånd distribueras eller landet återuppbyggas. De vill gott, men jag anser att de gör en felbedömning.

Vi som är emot den svenska militära närvaron i Afghanistan vill inte lämna Afghanistan åt sitt öde. Det är en nidbild som exempelvis biståndsminister Gunilla Carlsson målar upp, nu senast i en debatt på torsdagen mot Pierre Schori, som är kritisk till den svenska militärinsatsen i Afghanistan.

Vi tror istället, att medan det svenska militära bidraget i Afghanistan som mest kan stå i proportion till vårt lands militära styrka (vår insats motsvarar sju promille av ISAF-styrkorna), skulle vi i förhandlings- och biståndsarbetet kunna spela en roll som vida överstiger vår fysiska styrka. Men Sveriges militära engagemang har gjort oss till en part i ett orättfärdigt krig, vilket har undergrävt vår trovärdighet.

De som hävdar att svensk militär närvaro är nödvändig för biståndsverksamheten, bör fundera på hur det kan komma sig att Svenska Afghanistankommittén under tjugo års tid kunde verka i landet utan militärt beskydd?

Afghanistankommittén var inte och sågs inte av vanligt folk som en del av en ockupationsmakt. Den svenska insatsen idag, däremot, består dels av svenska soldater som deltar i rena straffexpeditioner mot byar och som är inbegripna i strid mot motståndsrörelsen. Vissa av dessa ”fredssoldater” är till och med förlagda på den amerikanska ockupationsarméns baser. Dels består den svenska insatsen av civilt bistånd. Man kan inte å ena sidan understödja en ockupationsmakt och å andra sidan vara trovärdig biståndsgivare.

En del vill säkert invända mot beskrivningen att Sverige understödjer en ockupationsmakt. Men som biståndsminister Gunilla Carlsson även förklarade i torsdags ”jobbar vi tillsammans på marken” med amerikanerna. Det finns ingen tydlig uppdelning mellan ISAF, i vilken Sverige ingår, och de amerikanska trupperna som ägnar sig åt traditionell upprorsbekämpning à la Vietnam 1968. Befälsstrukturen är sammanflätad och svenska trupper står ytterst under befäl av amerikanska generaler som gjort sig skyldiga till krigsbrott. I sina bombräder dödar amerikanerna urskillningslöst civila – inte endast i Afghanistan utan också i grannländer som Pakistan. En sådan räd genomfördes så sent som igår.

Det finns ingen militär seger i Afghanistan. För varje amerikansk bombräd, kan talibanerna rekrytera nya soldater. Det finns endast en förhandlingslösning och en sådan måste inbegripa talibanerna. Det vet alla.

Således måste vi ställa oss frågorna: skulle inte Sverige med sin historia av neutralitet och alliansfrihet kunna spela en roll för att driva fram en förhandlingslösning? Skulle inte ett sådant bidrag vara mera värt för Afghanistans plågade folk än några hundra soldater som försvinner i mängden? Istället är Sverige för första gången på tvåhundra år i krig och därmed äventyras den alliansfria tradition som gav oss vår styrka under Palmeeran.

Sverige borde göra det som Sverige är bra på: mäkla fred. Det är den största gåva Sverige kan ge Afghanistans folk.

Dra tillbaka de svenska trupperna från Afghanistan

Publicerad i SKD 20081008
Idag är det sju år sedan USA inledde angreppskrig på Afghanistan. Tusentals civila har dödats, människor har torterats till dötts, landet är ockuperat. Sverige tiger och samtycker.

Reträtt. Folkrätten tillåter en stat att utöva självförsvar mot en angripande stat. Den förbjuder angreppskrig. USA blev inte angripet av staten Afghanistan 11 september 2001 och följaktligen utgjorde attacken på Afghanistan ett angreppskrig. Men även om Afghanistan hade angripit USA, är inte en sjuårig ockupation förenlig med folkrättens proportionalitetsprincip. Det fanns inget stöd för USA:s angrepp i gällande folkrätt och ingen sanktion från säkerhetsrådet, vilket ibland felaktigt påstås.

Men efter krig kommer återuppbyggnad och då brukar FN träda in. I sådana situationer har Sverige alltid ställt upp. Det är ungefär den bild som myndigheterna tecknar av den svenska närvaron i Afghanistan. Ett FN-uppdrag vilket som helst. Emellertid har det från första början funnits en utbredd kritik, eftersom ISAF, den militära styrka som Sverige ingår i, inte är en FN-styrka. En av de hårdaste kritikerna är vår tidigare försvarsminister Thage G. Pettersson. I kväll talar han vid en manifestation i Stockholm som kräver svenskt trupptillbakadragande. ”Sverige deltar i krigshandlingar”, säger han. ”Jag vill inte att svenska soldater och officerare ska vara hantlangare till USA:s krigsmakt.”

ISAF har inga vattentäta skott gentemot den amerikanska krigsmakten, som bombar byar och civila (för en dryg månad sedan dödades 60 barn i ett sådant angrepp). Kommandostrukturen är sammanblandad och det finns en koppling till Irakkriget. Ju fler internationella soldater som kan placeras i Afghanistan, desto mer trupper kan USA sända till Irak. Den förra befälhavaren för ISAF och därmed den högste chefen för de svenska trupperna var en amerikansk general som ansvarat för tortyr av afghanska fångar. Han ersattes nyligen av en annan amerikan, som förde befäl över USA:s marktrupper i det olagliga angreppet på Irak 2003.

Dessa förhållanden i sig är tillräcklig grund för Sverige att dra sig ur militärt engagemang (när blev det allmänt accepterat att ställa svenska soldater under befäl av krigsförbrytare?). Men utöver detta framkom i förra veckan uppgifter, vilka ger ytterligare skäl att ifrågasätta den svenska truppnärvaron. Det visar sig nämligen att ett antal svenska soldater, inte deltar i den ordinarie ISAF-verksamheten. Istället är de förlagda på en amerikansk bas och ingår som s k militära rådgivare i en afghansk brigad som är involverad i strider med motståndsrörelsen. I motsats till ISAF-styrkorna, som endast får besvara eld, är denna grupp en del i en antigerillabekämpningsenhet, som aktivt söker upp och dödar motståndsmän. Målet är, med en afghansk generalmajors ord, ”att förinta fienden och förhindra uppror”.

Sverige är ett litet land, vars styrka har grundats i alliansfrihet och ett högt anseende, en status som nu undergrävs genom att Sverige lierar sig med en stormakt och har soldater förlagda på en ockupationsmakts baser. Det är det under Palmeeran upparbetade förtroendet som spelas bort, det som gjorde att Sveriges roll i världen blev större än vårt lands faktiska storlek. Det var ett inflytande som grundades, inte i militär styrka, utan i vad vi sade och stod för.

Vad står de svenska soldaterna i Afghanistan för? En av de svenska militära rådgivarna ger oss en viss insikt om detta, när han säger om de afghanska soldaterna: ”Att få dem att anfalla är inget som helst problem.”

Ska Sverige vara Bushs knähund?

Publicerad i SKD 20080528
Imorgon står Sverige värd för en internationell konferens om Irak. Om inte statsministern fördömer ockupationen, kommer konferensen bara att tjäna USA:s intressen.

Knähund. Men att USA-vännen Reinfeldt skulle kritisera den amerikanske utrikesministern, Condoleezza Rice, som kommer att sitta på förstaparkett, är osannolikt. Inte heller från Bildt lär det komma någon kritik. Han ingick i det nätverk som lobbade för invasionen. I klartext, så har Sverige en regering som är vänskapligt inställd till USA, stödjer den pågående ockupationen och säljer vapen till krigsförbrytarna. Lägg till detta en opposition, som efter några hårda ord för fem år sedan lagt sig platt i Irakfrågan och nu välkomnar konferensen.
Det skulle ha varit politiskt omöjligt 1968, att arrangera en konferens om Vietnamkriget utan att ta upp det grundläggande problemet i Vietnam: den amerikanska militära närvaron. Men nu, 40 år senare, står Sverige värd för en konferens om Irak, på vilken det grundläggande problemet i Irak – den amerikanska ockupationen – inte ens står på dagordningen.
USA:s syfte med konferensen är att skaffa fram internationellt stöd till den amerikanska lydregimen och få omvärlden att stå för de återuppbyggnadskostnader som USA borde betala. Och eftersom Bush har förmått FN att stå för förfrågan, ställer Sverige lydigt upp.
Iraks framtid kan inte diskuteras utan att ta upp frågan om när USA ska lämna landet. USA är ansvarigt för att två miljoner irakier tvingats fly, att över 100 000 civila dödats och för att ett helt land slagits i spillror och nu dräneras på oljepengar; det är ansvarigt för tortyr, olagliga fängelser, brott mot krigets lagar och otaliga av FN-stadgans viktigaste paragrafer. Rice borde inte bjudas in som gäst. Hon borde ställas inför rätta, som den brottsling hon är.
Men makt ger rätt. USA erkänner ju inte ens att det ockuperar Irak! Den amerikanska versionen lyder som så att de utländska styrkorna bjudits in av den irakiska regeringen. Förvisso av en regering som man själv tillsatt och som man skulle avsätta om den inte bjöd in dem. Men på detta skruvade resonemang har Bush fått med FN:s säkerhetsråd. Morgondagens konferens vilar i sin förlängning på denna FN-accept av den ”mångnationella styrkan” som agerar i Irak.
Internationell rätt är emellertid tydlig. Haagkonventionen slår fast att ”ett område anses vara ockuperat, då detsamma faktiskt befinner sig under den fientliga arméns herravälde”. En regering som tillsatts under sådana förhållanden saknar legitimitet. Ingen seriös bedömare kan mena något annat än att Irak faktiskt befinner sig under ”den fientliga arméns herravälde”. Inbjudan som gjordes av den av USA tillsatta interimsregeringen, äger därför inte större giltighet än den inbjudan som Moskva utverkade från Kabul efter invasionen av Afghanistan.
Genom att Sverige ställer upp som värd för en konferens som inte erkänner det grundläggande problemet i Irak – den utländska ockupationen – riskerar vi med veterandiplomaten Sverker Åströms ord, att ta över Blairs roll ”som USA:s lilla pudel i Europa”.
Jag misstänker dock att Reinfeldt och Bildt inte har något emot att hänga i Bushs koppel. En knähund må vara ofri, men han får, till skillnad från sina mer oborstade artfränder, ligga i husses varma knä, känna sig viktig när han springer ärenden för honom och då och då få feta köttben i form av vapenkontrakt tillslängda sig.
Men frågan är om det svenska folket accepterar en sådan roll?

Det svenska vapenhyckleriet

Publicerad i SKD 20080512
Svenska vapen får inte säljas till länder i krig eller länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Trots det har vapenexporten till USA fördubblats sedan Irakkriget inleddes.

Den 20 mars 2003 invaderades Irak. Invasionen stred mot FN-stadgan. Om världsordningen varit något annat än kolonial, skulle de ansvariga ha ställts inför rätta.

Den dåvarande svenska statsministern, Göran Persson, fördömde omedelbart invasionen som olaglig. Men samtidigt som han gjorde uttalandet, lade juristerna på utrikesdepartementet sista handen vid ett nytt policydokument, som skulle göra att Sveriges officiella fördömanden inte fick några återverkningar för den svenska ekonomin och det militärindustriella samarbetet med USA.

Redan dagen efter, den 21 april, kunde därför Anna Lindh underteckna en promemoria med rubriken ”Svensk uppfattning i Irakfrågan”. I den noteras att en olaglig invasion kan tyckas resa hinder för den svenska vapenexporten, eftersom vapenhandel med länder som är i väpnad konflikt, enligt riksdagens riktlinjer, inte bör tillåtas. Dessutom får tillstånd för vapenexport endast ges om den inte strider mot principerna i svensk utrikespolitik.

Men, skriver utrikesdepartementet, vapenexporten ska också bedömmas utifrån ett annat kriterium, som ”ytterst måste handla om att slå vakt om Sveriges långsiktiga säkerhet”. I klarspråk: Sveriges fördömande betyder inget, vapenexporten kan fortgå, då USA är en viktig samarbetspartner och exporten är bra för Sveriges långsiktiga säkerhet.

Det är därför som vi i svenska dagstidningar nu på krigets sjätte år kan läsa att ”Irak är nerlusat med blågul krigsmateriel”.

Granaten Excalibur, som utvecklats med hjälp av 600 miljoner svenska skattekronor, men som endast varit i bruk i Irak, används av USA i tätbefolkade områden i Bagdad och är ett av de vapen som brukar beskrivas som precisionsvapen. 50 sådana granater – för en miljon kronor stycket – skickas varje vecka till Irak. Granatgeväret Carl Gustaf, pansarskott –86, ammunition från Vanäsverken och Hägglunds bandvagnar är stapelvara hos ockupationstrupperna, som också använder Saabs ökenanpassade kamouflagesystem och utrustar sina stridsflygplan med samma företags antimissilvapen.

För svenska krigsprofitörer är Irakkriget en guldgruva. Förra året exporterade svenska företag försvarsmateriel för nästan tio miljarder. Därmed har Sverige blivit världens åttonde största vapenexportör, en export som trefaldigats på tio år. Sedan invasionen av Irak har den svenska exporten till USA fördubblats.

En av dessa krigsprofitörer är företaget Aimpoint på Jägersro i Malmö, som tillverkar lasersikten. Företaget har sålt 400 000 sådana sikten till USA, som använder dem i närstrid i Irak. Till helgen hålls en manifestation mot detta företag. Det är ett mycket gott initiativ. Malmö ska inte profitera på krig. Företaget är en skam för oss som bor här.

All svensk vapenexport till USA och andra länder som bryter mot FN-stadgans aggressionsförbud bör omedelbart upphöra. Sverige har genom exporten av mördarmaskiner dragits in i ett olagligt krig på förövararnas sida. Sverige medverkar därmed till brott mot folkrätten och understödjer ett land som konsekvent bryter mot de mänskliga rättigheterna och begår krigsbrott i Irak och Afghanistan. Så länge sådan export tillåts är Sverige inte militärt alliansfritt, ens på pappret.

Mandela skulle ha hamnat i Kumlabunkern

Kritikerna hade rätt om den nya svenska antiterrorlagen. Inte endast terror kriminaliseras. Förmodligen skulle inte ens Nelson Mandela ha gått fri med dagens lagstiftning.

Publicerad i SKD 20080408

Terror. I slutet av februari grep polisen tre personer som misstänks för att ha finansierat terrorism i Somalia genom sin ”hawala”, som är informella betalningssystem av stor betydelse för det sönderslagna landet.

Med stöd av USA ockuperar Etiopien sedan mer än ett år Somalia. Männen stödjer alliansen för Somalias befrielse, en av dem har en ledande roll i organisationen. Det kan inte nog understrykas att somalierna har rätt till motstånd, även väpnat, mot den utländska närvaron i landet. Men nu hävdar svensk säkerhetspolis, som samarbetar med amerikansk säkerhetstjänst, att organisationen använder ”terror som metod”.

Bakgrunden är den nya svenska antiterrorlagen, som bland annat definierar terrorism som handlingar riktade mot en stat i syfte att destabilisera eller tvinga den att vidta eller avstå från handlingar. Är detta syftet är alltifrån mord till sabotage detsamma som terrorism, och den som bidrar med pengar kan ha gjort sig skyldig till finansiering av terrorism.

Men därmed kan alla motståndsrörelser hävdas använda ”terror som metod”. Varje motståndsrörelses syfte är ju att destabilisera staten eller tvinga fram en annan politik. Det må vara i skepnad av den norska motståndsrörelsen, tibetaner som motsätter sig den kinesiska centralmakten eller somaliska organisationer som bekämpar den utländska närvaron.

Alla organisationer som hävdar sig vara motståndsrörelser är inte legitima, men av det följer ej att alla motståndsrörelser är illegitima och terroristiska.

Att sabotera och döda kan under vissa omständigheter vara nödvändiga och folkrättsligt tillåtna metoder. Ockupation är en sådan omständighet, diktatur kan vara en annan. En historisk utvikning kan belysa frågan. Nelson Mandela skickades i fängelse på livstid för att han hade varit en av grundarna av ANC:s väpnade gren, Nationens spjut, som, enligt hans egen utsago vid rättegången, skulle ”attackera för landets ekonomi viktiga förbindelselänkar och utföra sabotage mot regeringsbyggnader” i syfte att destabilisera den sydafrikanska staten.

Låt oss leka med tanken att Sveriges nuvarande antiterrorlag varit i funktion på 1960-talet och att Mandela istället lyckats fly till Sverige. Lagen förbjuder uttryckligen sabotage i syfte att destabilisera en stat. Mandela erkände sig skyldig till just detta. Alltså, om svensk lag varit i kraft, skulle Nelson Mandela ha hamnat i Kumlabunkern.

Men där skulle han ha fått sällskap av några av dem som finansierat ”terrorismen”, mest prominenta bland dessa skulle väl den socialdemokratiska partistyrelsen ha varit med Palme i spetsen. En hel rad befrielseorganisationer i södra Afrika fick direkt stöd från den socialdemokratiska partikassan (om denna socialdemokratiska hawala kan man läsa i Pierre Schoris bok Dokument inifrån). Samtliga använde metoder och hade syften som med dagens lagstiftning utgör terrorism.

Men det är politiskt ofarligt för Säpo och åklagarväsendet att driva sin process. Det är inga kändisar som utreds, deras kamp är okänd och riktad mot den sida som svensk säkerhetstjänst allierat sig med. Lägg till detta att vi nu har en lag som skulle ha fällt självaste Mandela och vi står snart med vad Svenska somaliska riksförbundet redan beskriver som ”politiska fångar” i Sverige.

%d bloggare gillar detta: