Ekonometri och friterad ost

Efter fyra dagar i London där jag bevistade European Historical Economics Societys konferens, vet jag inte vad som lämnade sämst eftersmak: britternas uppfattning att i stort sett allting kan slås in i deg, friteras och ätas morgon-middag-kväll eller det faktum att ekonometri håller på att döda det ekonomisk-historiska ämnet.

Ekonomisk-historia har traditionellt varit ett ämne som slitits mellan induktiv metod och hypotetiskt-deduktiv metod. Den förstnämnda med förankring i historieämnet, den sistnämnda med förankring i nationalekonomin. Denna slitning och medvetenheten om den, har gjort att metoderna ofta kombineras. Schumpeter, som ingick i den första vågen av ekonometriker, betraktade denna kombination som den bästa. Att bedriva ”reasoned history”, kallade han det. Ekonometri – som jag här använder synonymt med att pröva en modell och dess uppställda hypoteser med hjälp av regressionstekniker – spelar hos honom rollen som grädde på moset. Men moset måste utgöras av grundliga studier i ämnet, vilket Schumpeters Business Cycles är ett exempel på. Den är så full av mos att nästan ingen orkar läsa de båda digra volymerna (själv har jag kämpat mig igenom dem, men inte utan ett visst stånkande).

Men numera har man varken ork eller tid att studera de verkliga historiska processerna och addera fakta till fakta. Forskning är numera löpande band och institutionerna är fabriker – i vilka forskarna står längsmed det löpande bandet och spottar ur sig artiklar för publicering. Och en medelmåttig ekonometriker kan numera till följd av mjukvaruutvecklingen spotta ur sig artiklar långt snabbare än vad en skicklig historiker kan. Det ger poäng när forskaren ska bedömas av fabrikens tidsstudiemän och kvalitetskontrollanter. Detta har gjort att den hypotetiskt-deduktiva metoden med regressioner som hypotesprövningsmetod trängt undan den induktiva historiska metoden, varvid ämnet ekonomisk-historia alltmer håller på att kantra mot nationalekonomin.

Det är ute att grotta ner sig i historiska källor och beskriva historisk utveckling. Istället leker ekonomi-historiker att de är nationalekonomer, fast med historisk data. För att ta ett exempel – av många liknande – från konferensen: en presentation som handlade om urbaniseringseffekter av stora slag under medeltiden. Skulle jag angripa denna fråga, skulle jag studera några få städers urbanisering och eventuella effekter på urbaniseringstakten av belägringar och armérörelser i närheten. Det skulle kunna bli en studie som kanske skulle  generera verklig ny kunskap om den historiska utvecklingen i dessa städer. Det skulle säkert bli en tjock bok med en massa komplicerade och kanske rentav motsägelsefulla resonemang.

Men det skulle säkert också tarva en massa källstudier, tidsramen skulle, om jag känner mig själv rätt, garanterat spräckas och dessutom skulle vi ju bara få veta vad som gällde för ett fåtal städer. Det här gitter du helt enkelt inte och dessutom vill du ju kunna göra generella uttalanden – som de riktiga vetenskapsmännen i vit rock gör. Så istället skapar du en jättestor modell, med fler variabler än du kan hålla reda på, med landdummies och tidsdummies, och sedan köra du din feta regression över ett halvt årtusende och för hela Europa, och vips så har du reducerat hela denna komplicerade historia till ett par koefficienter och vips så tror du att du kan göra generella uttalanden om Europa under denna väldiga tidsrymd– och allt kan sammanfattas med några ekvationer och ett par regressionstabeller. Omvänd kausalitet, utelämnade variabler, variabler som med tiden blir endogena – det betraktar du inte som en del av den verkliga historieskrivningen som du ska göra.  Istället är det ett tekniskt problem som kan hanteras med ett par extra kontrollvariabler och med någon ny sinnrik regressor vars matematiska fundament du i bästa fall bara nästan begriper.

Men har någon ny verklig kunskap genererats? Jag har svårt att se det. Du har, givet ett i det närmaste oändligt antal villkor som följer av modellspecificering och val av regressionsteknik, uppskattat ett antal samband. Problemet är att dessa villkor i den verkliga historien aldrig är uppfyllda – verklig historisk utveckling kan inte modelleras i termer av beroende och oberoende variabler, eftersom det inte finns några oberoende samhälleliga variabler i en historisk utvecklingsprocess. Och även om man kunde göra detta, alltså täcka för alla tänkbara samband, har jag svårt att se att dessa koefficienter ger oss bättre kunskap, det vill säga nya insikter om vår gemensamma historia, än den som hade kunnat genereras med hjälp av digert grävarbete i de historiska luntorna och hederlig gammal beskrivning av vad man funnit.

Vid närmare eftertanke smakade de där friterade ostarna rätt gott om man jämför.

%d bloggare gillar detta: