Om lag och moral i fråga om flyktingsmuggling

Publicderad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150921
Under några veckor i september och oktober 1943 smugglade fiskare 7700 danska judar och andra flyktingar över Öresund till Sverige. Det skedde efter att den judiska församlingen varnats för en förestående Gestapoaktion då de danska judarna skulle deporteras till koncentrationsläger. I Sverige skapades stödkommittéer som samlade in kläder och skor och ordnade med boende.

Allt var inte fråga om altruism och hjältemod. Många flyktingsmugglare tog betalt. 1000 kronor per person var ett vanligt pris. I dagens penningvärde motsvarar det drygt 20 000 kronor, men för en vanlig arbetare på den tiden handlade det om flera månadslöner. Att föra en familj över sundet kunde kosta en årslön. Överfärden var riskabel. I några fall bar inte båtarna. Utanför Helsingborg förliste en flyktingbåt och tog med sig åtta människor i djupet. Vid ett annat tillfälle drunknade tre barn. Men de flesta klarade sig, medan många av dem som inte lyckades fly deporterades till Theresienstadt.

Liv räddades och liv kom att levas, liv som annars skulle ha slutat i koncentrationsläger. Allt tack vare flyktingsmugglarna.

Om detta må vi berätta, men vi må berätta inte främst för att det handlar om ett stycke svensk historia utan för att det har relevans för hur vi borde resonera idag. För trots att det är andra smugglare, andra flyktingar och andra hav och trots att sju decennier förflutit har den stora flykten över Öresund brännande politisk aktualitet.

Det fiskarna gjorde skulle idag straffas hårt. Det finns en mycket märklig diskrepans i dagens svenska (och europeiska) lagstiftning. Efter andra världskriget slog man 1951 i Genevekonventionen om flyktingars rättigheter fast att asylsökande inte ska straffas för att olagligen ha korsat en landsgräns. Det är alltjämt grunden för asylrätten. Emellertid har vi numera också en mycket långtgående lagstiftning om flyktingsmuggling. Den innebär att den som bistår en flykting att korsa gränsen till Sverige kan dömas till fängelse, trots att flyktingen har rätt att korsa denna gräns. Även den som gör det av rent medmänskliga skäl och helt ideellt kan dömas. Det kategoriseras som flyktingsmuggling. Under den senaste tiden har flera personer gripits för att ha hjälpt flyktingar över Öresundsbron.

Det finns lägen då en lag mot flyktingsmuggling behövs, exempelvis när smugglare hänsynslöst riskerar människors liv, men en lag som täcker in alla, även de som ideellt hjälper andra människor, och därmed straffar ren medmänsklighet är inte rättfärdig. Men vilken slutsats ska vi dra av det? En möjlig slutsats är den som Martin Luther King drog. I en av sina mest berömda texter, Letter from a Birmingham Jail, skrev han från fängelsecellen, att ”man har inte endast en juridisk utan även en moralisk skyldighet att följa rättfärdiga lagar. Omvänt har man en moralisk skyldighet att bryta lagar som är orättfärdiga”.

Jag tror dock att vi svenskar har svårt att hantera frågeställningar om orättfärdiga lagar. I rasförtryckets USA kom Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen att som en självklarhet se att lag och moral inte nödvändigtvis var samma sak. Vi däremot, i folkrörelsernas och samförståndens land, är inte längre vana att tänka i sådana termer. Vi lever i en demokrati med hög grad av jämlikhet, med en unik tillit till de politiska systemen och med en lagstiftning som har mycket hög legitimitet. De flesta av oss följer inte lagarna för att vi är rädda för att bli straffade om vi inte gör det, utan för att vi tycker att det är rätt att följa dem. Vi betraktar lagarna som legitima. Det lagen säger och det vår moral säger är för de flesta av oss samma sak.

Men i fråga om flyktingsmuggling skiljer sig, åtminstone för många av oss, lag och moral åt. Det inser man när man sätter 1943 års agerande i relation till dagens lagstiftning.

Fiskarna som smugglade flyktingar över sundet 1943 skulle i idag ha dömts till två års fängelse. Polisen skulle ha stått och väntat på dem i Malmö, Landskrona, Råå och Helsingborg. De judiska flyktingarna skulle ha släppts in och förhoppningsvis fått asyl. Fiskarna och de som organiserade överfarten på den danska och svenska sidan skulle däremot ha dömts.

En del anser att flyktingarna som kom över sundet 1943 hade bättre flyktingskäl än de som kommer idag. Det kan säkert diskuteras. Men det har ingen relevans för principfrågan: huruvida den som bistår en flykting att korsa en gräns ska straffas.

Jag vet naturligtvis att det som den ene tycker är moraliskt rätt, tycker den andre är moraliskt fel. Men det finns vissa moraliska principer som är höjda över sådan diskussion. En sådan är att man alltid bör försöka hjälpa människor i nöd. Det är skälet till att praktiskt taget alla anser att fiskarna gjorde rätt 1943. Om man dessutom anser att lagstiftningen bör konstrueras så att den är förenlig med dessa grundläggande moraliska principer, då kan man endast komma till en slutsats: lagen om flyktingsmuggling är för bred och blir orättfärdig när den hindrar människor från att agera moraliskt.

Ska vi bara se på när barnen drunknar?

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150427
Sedan år 2000 uppskattas 22 400 flyktingar ha drunknat i Medelhavet. För drygt en vecka sedan dog 850 människor, det är lika många som när Estonia förliste. Vi måste öppna legala vägar. Vi kan inte se på när barn drunknar i desperata försök att ta sig in i EU.

Det är en grundläggande mänsklig rättighet att få söka asyl och få sin sak prövad. Så enkelt är det, och att detta är vad som gäller har slagits fast gång efter gång sedan andra världskrigets slut: i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, i FN:s flyktingkonvention från 1951, i flyktingkonventionens tilläggsstadga från 1967 och i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna som sedan 2007 är EU-lag.

Men om flyktingarnas rättigheter är garanterade i internationella överenskommelser, varför riskerar alla dessa hundratusentals människor sitt liv på gummiflottar och ruttna skorvar? Hur kommer det sig att smugglingen nu blivit en stor industri, när det för två decennier sedan främst handlade om släktingar som hjälpte varandra?

Svaret är enkelt. Smugglingen är ett resultat av den flyktingpolitik som EU utvecklat sedan 1990-talet. Den är inriktad på att hindra flyende människor från att säkert och legalt ta sig till EU och söka asyl. Ty det må vara en rättighet att söka asyl, men asyl kan endast sökas i det land där asylansökan ska prövas. Så om inte flyktingarna kan ta sig till EU, kan de inte heller söka asyl. Asylrätten upprätthålls på papperet, men de flesta flyktingar har inga möjligheter att använda den.

_________________________________________________________________________________________
I min roman från i höstas, DEN TREDJE PASSAGERAREN,

skildras ett flyktingöde i ett Europa som stängt gränserna. Läsa mer? Klicka här

_________________________________________________________________________________________

Trots vackert tal vid högtiderna, har det hela tiden varit EU-ledarnas målsättning att slippa undan ansvar. Man har strävat efter att så många som möjligt av världens flyktingar ska stanna i utfattiga närområden. I medierapporteringen framställs det som att Europa tar ett otroligt stort ansvar. I själva verket lever de allra flesta av världens flyktingar under miserabla förhållanden i konflikternas närområden. Enligt FN:s flyktingkommissariat var 42 miljoner människor på flykt i slutet av 2013. Av dem befann sig endast var tionde i Europa. Mer än hälften var i Mellanöstern, Asien och Afrika.

EU har slagit knut på sig självt och sin invecklade lagstiftning för att hindra människor att ta sig in. I botten av systemet finns viseringsplikten som riktas mot länder varifrån människor flyr. Det uttalade syftet är att stoppa människor som är på flykt från att ta sig till EU för att söka asyl. Detta sker praktiskt på nästa nivå genom att visum inte ges till personer som kan förväntas vilja söka asyl i ett EU-land. För att säkerställa att ingen utan giltigt visum reser till Europa, har EU skapat en privat gränspolis i form av flygbolagspersonal. Systemet upprätthålls genom ekonomiska incitament, närmare bestämt det så kallade transportörsansvaret, som innebär att resebolag måste betala böter och återresa för personer som de transporterat och som saknat visum och som sedan inte fått asyl. Normalt sett kan inte en flykting – oavsett vad han eller hon flyr ifrån – ta sig ombord på ett flygplan till Europa. Så har de legala vägarna in i EU stängts.

Således tvingas flyktingarna söka andra vägar; över haven, längs småvägar och genom otillgängliga gränstrakter i östra Europa. För att stoppa dessa människor har enorma belopp investerats i murar, taggtrådsstängsel och i en allt större gemensam gränspolis – Frontex. Längs gränsen mellan Bulgarien och Turkiet byggs en sexton mil lång taggtrådsbarriär för att hindra syriska flyktingar att ta sig in i EU. I den spanska enklaven Melilla som gränsar till Marocko kastar sig afrikanska flyktingar desperat mot det sex meter höga stängslet som täcks med ”razor wire” – en sorts taggtråd som i stället för vanliga taggar är täckta med rakbladsvassa knivar – som konstruerats för att trasa sönder människors kroppar. Och så finns den dödligaste av alla rutter: att korsa Medelhavet.

Efter den senaste katastrofen kan man märka en förändring. Det finns nu en debatt om EU:s stängda gränser och om att det är nödvändigt att öppna legala vägar in i EU. Sveriges regering har svängt och driver detta. Det är bra.

Men fokus är alltjämt på symptomen – smugglingen – och på hårdföra metoder för att stoppa ”illegala migranter”. EU vill få till stånd avtal med diktaturen Egypten och med det sönderfallna Libyen om att stoppa flyktingarna redan på land. Det talas även om att förstöra båtar och om att sätta libyska hamnar i blockad, vilket skulle kräva militära insatser.

Det här rör sig om skrupelfria människor, sade statsminister Löfven om smugglarna. Så är det i många fall.

Men är det inte minst lika hänsynslöst att bygga taggtrådsbarriärer för att stoppa flyende människor, göra överenskommelser med diktatorer om att stänga flyktvägar och att med viseringsplikten hindra flyende människor att resa på säkra sätt?

Sanningen är ju den, att om inte EU-ledarna täppt igen de legala och säkra vägarna, skulle barnen som drunknade i förra veckan ha varit i livet.

 

REVA: Ett allt mer inhumant Sverige

Publicerad i Västerbottens Folkblad och Piteåtidningen 20130304

Sveriges agerande mot flyktingar som kommer till Sverige eller uppehåller sig här illegalt blir allt hårdare, alltmer inhumant. Flera av metoderna är olagliga och vi måste fråga oss hur vårt lands agerande påverkar det samhälle som vi lever i.

Tunnelbanan, Stockholm. Mängder av vittnesmål gör gällande att polisen systematiskt har börjat stoppa människor med utländskt utseende för att genomföra identitetskontroller. Syftet ska vara att gripa människor som är i Sverige illegalt. Polisen har endast rätt att uppehålla en person om det finns grundad misstanke om brott. Följaktligen genomför inte polisen ID-kontroller utan misstanke om brott, säger polisens presstalesman. Polisen stoppar endast den som misstänks för att inte ha betalat biljetten.

Men det verkar som att de som ser utländska ut misstänks oftare än andra för att inte ha betalat biljetten – detta oerhört allvarliga brott som plötsligt blivit prioriterat av polisen. Som alltså inte har något viktigare att göra än att kontrollera biljetter i tunnelbanan?

Malmö. Gömda flyktingbarn vågar inte längre gå till Teamet för krigs- och tortyrskadade för samtal och terapi. Gränspolisen patrullerar i området, följer efter barnen hem och tar dem och familjerna. I invandrartäta områden har cykelkontrollerna under sportlovet ökat. Men cyklister med blont hår behöver inte visa kvitto på sina cyklar, noterar Linda Stark i en artikel i Sydsvenska dagbladet. Hon var den som drog igång debatten om polisens nya metoder.

Gränspolisen, Arlanda. Polisen förhör en 3-årig pojke om hans identitet. En 70-årig man från Syrien som sitter i rullstol och har diabetes och som uppenbart vill söka asyl, grips för att han visat upp ett falskt pass och placeras i ett förhörsrum i tio timmar utan mat och utan att asylärendet tas upp. Hans fru bryter samman. En fjortonårig flicka som kommit ensam från krigets Somalia, anhålls för att hon saknar godkända identitetshandlingar. Hon gråter när hon tvingas lämna fingeravtryck. ”Det var hemskt”, säger en polis. ”Hon var ju bara ett barn”.

Detta är ett axplock från ett Sverige år 2013. Vår regering är säkert nöjd. För detta är i enlighet med de signaler som den skickat, nu när den tänker sig triangulera Sverigedemokraterna genom att närma sig deras politik. I regeringens regleringsbrev till polisen slås fast att man ska ”effektivisera arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut med syfte att, i förhållande till verksamhetsåret 2012, påtagligt öka antalet verkställda beslut”.

Jakten på papperslösa kallas Reva – Rättsäkert och Effektivt Verkställighetsarbete. Orwell skulle inte ha kunnat sätta en bättre rubrik.

Men ”svenska staten har faktiskt inte friheten att hitta på vad den vill”, påpekar Henrik Bergquist, kansliråd på utrikesdepartementet och expert på mänskliga rättigheter. Han konstaterar att om det är så att polisen rutinmässigt och utan konkret brottsmisstanke stoppar människor och genomför ID-kontroller, så strider det mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Att polisen egentligen skulle vara intresserad av att kontrollera biljetter i tunnelbanan är förstås löjligt. Det är ett svepskäl. Vad det i verkligheten handlar om är att jaga papperslösa – och det görs genom olaglig rasprofilering.

Den nya regimen på Arlanda infördes för ett drygt år sedan. Många erfarna gränspoliser protesterade mot de nya ”tuffare tagen” som bland annat innebär att flyktingar med falska handlingar ska betraktas som kriminella. De som protesterade omplacerades. Men de hade förstås rätt. Moraliskt naturligtvis. Polisen ska inte förhöra treåringar som är på flykt. Punkt. Men också juridiskt. Flyktingar som tar sig in i landet utan fullständiga resedokument, ska inte betraktas som brottslingar. Det slår Genèvekonventionens artikel 31 fast: En stat skall ”icke för olovlig inresa bestraffa flykting som anlänt direkt från område varest hans liv eller frihet var i fara”. När en fjortonårig flicka anländer från Somalia och begär asyl i Sverige, då ska gränspolisen ta emot henne och processa hennes asylansökan – inte behandla henne som en brottsling.

Det är klart att den reglerade invandringen måste upprätthållas och att personer som inte har rätt att vara här ska återvända, men metoderna måste stå i proportion till vad saken handlar om. Det handlar om människor på flykt. Det handlar inte om kriminella. Det handlar om livrädda barn och traumatiserade föräldrar. Och många av dem har felaktigt fått avslag på sin asylansökning.

Till syvende och sidst måste vi ställa oss frågan om vi vill leva i ett samhälle där polisen jagar barn som om de vore brottslingar och där hudfärg avgör om man plockas ut till ”slumpmässiga” kontroller?

Polisens statistik ser bra ut. I Skåne ökade utvisningarna av gömda flyktingar med 25 procent. Det blir fler pinnar i statistiken, som polisen brukar uttrycka sig.

Men till vilket pris?

Dags att reglera arbetskraftsinvandringen

I torsdags diskuterades frågan om arbetskraftsinvandring i Riksdagen. Bakgrunden var bland annat den senaste skandalen med arbetare från Kamerun som arbetat under slavlika förhållanden med att plantera träd. Regeringen fann det för gott att slå på reträtt och lova förändringar. Men någon återgång till den prövning gentemot arbetsmarknadens behov som rådde tidigare blir det inte. Det är illa. Ekonomiskt därför att man inte kan motivera arbetskraftsimport i ett läge av massarbetslöshet. Politiskt därför att den konkurrens som följer i spåren av arbetskraftsimport skapar de sociala förutsättningarna för partier som Sverigedemokraterna.

Det är en märklig utveckling som skett i svensk invandringspolitik. Samtidigt som Sverige har fått en av världens mest liberala lagstiftningar kring arbetskraftsinvandring, har under de senaste två decennierna murarna mot flyktingar byggts allt högre: hårdare asylkriterier, utvidgat s k transportörsansvar för flygbolag och mer frekvent användning av visum med det uttalade syftet att förhindra flyktingar från att söka asyl. Flygbolagens personal agerar numera svensk gränspolis och stoppar papperslösa som istället i praktiken blir hänvisade till flyktingsmugglarna, som bedriver sin verksamhet på nästan industriell nivå. Invandringspolitiken är ställd på huvudet – det är ju asylrätten som är viktig att försvara, inte arbetskraftsinvandringen. Men på något sätt klarar sig vår regering förhållandevis bra, trots att den försvarar arbetskraftsinvandringen men trampar på asylrätten.

När arbetskraftsinvandringen liberaliserades 2008 var det främsta argumentet att Sverige har brist på nyckelkompetenserMen med facit på hand vet vi nu att uppskattningsvis 65 procent av arbetskraftsinvandringen handlar om vanliga LO-yrken med redan hög arbetslöshet. Effekten har blivit en löne- och villkorsdumpning där importerad arbetskraft ställs mot inhemsk och där de som ställer högst krav får gå hem. Bemanningsföretag som kanaliserar arbetskraftsimport, har gjort till sin affärsidé att erbjuda billigare arbetskraft än den inhemska. Något som arbetarna på Scan i Kristianstad fick erfara i höstas. De fastanställda blev uppsagda, medan de som importerats via ett bemanningsföretag fick stanna. Dessa i huvudsak polska slaktare har inte någon särskild kompetens som de fastanställda saknar. Den enda skillnaden är att de är mer utsatta och därför kan förmås arbeta tills de spyr av utmattning och till väsentligt lägre löner.

Men enligt förespråkarna, som föredrar att röra sig på de högre abstraktionsnivåerna så att de slipper konfronteras med de konkreta effekterna av sin politik – exploatering, arbetsskador, svältlöner – är det fel att resonera så här. Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson, Maria Ferm, skrev exempelvis i en artikel i Sydsvenska Dagbladet för en tid sedan, att eftersom kakan växer när vi blir fler, så påverkas inte arbetslösheten. Men idag kan inte den inhemska efterfrågan ens suga upp den inhemska arbetskraften. Att arbetskraftsinvandring skulle generera en tillräcklig ökning av konsumtion och investeringar så att det inte blir någon undanträngning av inhemsk arbetskraft finner jag högst osannolikt.

Det vore därför inte orimligt att återgå till en modell där arbetskraftsinvandringen prövas gentemot behoven på den svenska arbetsmarknaden. Men egentligen är frågan större än så och borde också handla om EU:s inre marknad. Vi skulle, likt Storbritannien, behöva starta en process för att omdefiniera hela vår relation till EU. Lagkomplexen kring bemanningsföretag, fri rörlighet av tjänster, utstationeringsregleringarna och konflikträtten behöver ses över för att stoppa utvecklingen mot löne- och villkorsdumpning.

Slutligen. Frågan måste också ses utifrån ett socialt och politiskt perspektiv.  På en arbetsmarknad som präglas av konkurrens och villkorsdumpning och där importerad arbetskraft ställs mot inhemsk – som fallet är på Scan i Kristianstad – uppstår en politisk sprängkraft som kan bli svår att hantera.  För låt oss ponera att Maria Ferm har rätt, att det inte sker någon undanträngning totalt sett, att nya jobb skapas i samma utsträckning som arbetskraften växer till följd arbetskraftsinvandring. Spelar det någon som helst roll för den uppsagda Scanarbetaren eller byggjobbaren som inte kan konkurrera med de löner som bemanningsföretagen betalar till sina importerade arbetare? De har ändå inget jobb att gå till. Politikerna kan säga till dem att de inte ska rikta sin ilska mot andra jobbare, utan mot de skrupellösa arbetsgivarna. Vi får hoppas att det budskapet går fram. Men vi kan inte heller blunda för att en mylla har skapats, i vilken fascistiska idéer, som knappast ens skulle ha kunnat gro för tjugo år sedan, nu växer sig starka nog att nå riksdagen. Situationen på arbetsmarknaden, på arbetsplatserna, den tilltagande konkurrensen och tjugo år av massarbetslöshet tillför, tror jag, väsentliga mängder näring till denna mylla.

Ett felslut blir inte rätt för att det upprepas [Debatt mot Lars Jansson]

Publicerad i SKD 20080930
Lars Jansson upprepar påståenden, vilka jag redan visat att de inte stämmer. Han är inte så noga med sin data, metoden är tveksam och slutsatserna fel.

Felslut. Till att börja med vill jag påpeka, att man bör vara försiktig i tolkningen av studier som beräknar kostnader för olika befolkningsgrupper, så också vad gäller de studier som är riktigt utförda. De visar inbetalningar till och nyttjande av den offentliga sektorn, men säger inget om tillväxt och nyttigt arbete. I verkligheten är det förstås så att de lågbetalda undersköterskorna är viktigare för samhällsekonomin än börsens helt improduktiva daytraders med jätteinkomster, men görs en nettokostnadsberäkning framstår det som om det förhåller sig tvärtom.

Så även om sysselsättningsgraden och åldersstrukturen vore desamma i gruppen invandrare som i gruppen infödda, skulle nettokostnaden, till följd av att invandrare i genomsnitt har lägre inkomster och därför betalar mindre i skatt, vara högre än för svenskar. Samma sak gäller för kvinnor i jämförelse med män. Men lika lite som att kvinnor kan hjälpa att de har lägre löner än män, ska invandrare bära hundhuvudet för att de har lägre inkomster än svenskar. Beräkningarna visar inte kostnader för invandring, utan för diskriminering och arbetslöshet.

Lars Janssons beräkning träffas av ovan invändning, men därtill räknar han fel. Och för detta har han flera gånger kritiserats sönder av ledande nationalekonomer, som Eskil Wadensjö och Jan Ekberg. Det är alltså inte så att Jansson använder ”gängse metodik”.

Men han är ju ”f d lektor i företagsekonomi”. Innebär inte det att han har ”teoretisk kompetens”, som han själv uttrycker sig, inom området invandringens ekonomi? Nej, och så är det oberoende av om vi tar i beaktande att han, enligt den förre chefen på institutionen, saknade behörighet för den tjänst han till slut fick. Janssons bakgrund i företagsekonomi ger lika lite vetenskaplig tyngd i frågor som rör invandringens ekonomi, som mina egna doktorandstudier i ekonomisk historia skulle ge mig om jag började uttala mig om teoretisk fysik.

Janssons artikel i dagens tidning innehåller inget, som jag inte redan visat felaktigt. Jag påvisade i mitt inlägg 6 september att hans aggregerade siffror inte var konsistenta med hans siffror utslaget per individ. Det slog på 30 miljarder kronor. Jansson har nu insett att han snärjt sig själv i sina egna siffror, och försöker ta sig loss, genom att istället för att ange kostnadsdifferensen i absoluta tal göra det i procent. På så sätt försöker han villa bort läsaren. Men när han påstår att invandrare kostar 23 procent mer än svenskar, då säger han samma sak som när han i förra artikeln hävdade att per individ kostar invandrare brutto 150 000 och svenskar 122 000, fast uttryckt i procent. Detta är dock inte, vilket jag sedan tidigare noterat, förenligt med den totalsumma om 240 miljarder, som han fortsätter att hävda. Ty utslaget per invandrad individ är det 133000, inte 150 000 kronor. Att han strukit just dessa 30 miljarder, beror förmodligen på att det är här han gör en av sina stora dubbelräkningar (inkomstförluster är redan, som jag tog upp i förra artikeln, medräknade), vilken han nu försöker skyla över. Jansson är helt enkelt inte så noga med sin data, vilket bekräftas vid läsning av hans bok, som är behäftad med flera ytterligare räknefel.

Jag instämmer därför i vad professor Eskil Wadensjö, som till skillnad från Jansson är expert på området, skriver i ett e-brev till mig: ”Lars Janssons beräkningar kan inte tas på allvar.”

Inte en siffra rätt, Lars Jansson!

Publicerad i SKD 20080906

I sitt försvarstal anger Lars Jansson två olika siffror, utan att vara medveten om det, över bruttokostnaden för invandrarna och gör flera vilseledande jämförelser.

Fel, fel, fel. Jansson förlitar sig på att vi ska acceptera hans siffror utan granskning. Men att allt inte stämmer är uppenbart.

För det första, hans bedrägliga jämförelser. Jansson använder sig av vilseledande jämförelser när han ställer sina siffror mot den etablerade och erkända forskningen – framför allt professor Jan Ekbergs – som anger nettokostnaden för befolkningsgruppen invandrare till 20-40 miljarder, eller, enligt Jansson, per år och person med utländsk bakgrund c a 17000 kronor. Det måste vara fel, hävdar Jansson, för han vet att summan ska var 150 000 kronor. Detta är vilseledande. Ekbergs nettosiffra ska jämföras med Janssons nettosiffra, inte hans bruttosiffra. Janssons nettosiffra är 123 miljarder eller utslaget per person med utländskt ursprung 68 000 kr. Janssons siffra är tre till fyra gånger högre än Ekbergs, inte nio gånger högre, som Jansson försöker få oss att tro.

För det andra. Det går att visa med hans egna siffror att hans beräkningar inte går att lita på. Jansson skriver att bruttokostnaden för invandrarna uppgick till 240 miljarder kronor. Emellertid hävdar han samtidigt, som vi sett, att invandrarna kostar 150 000 kronor per år och person. Men 1,8 miljoner personer – Janssons egen siffra – multiplicerat med 150 000 är 270 miljarder. Vips så har bruttokostnaden för invandrarna ökat med 30 miljarder, från artikelns början till dess slut! Det inger inte förtroende. Vem vet vilken summa han hamnat på om han fått fortsätta ytterligare en sida?

Det är inte att förvånas att hans metod och slutsatser avvisas av en samlad ekonomkår. Professor Jan Ekberg skriver att det är ”uppenbart att han dubbelräknar. En post i hans beräkningar är inkomstförluster som skulle uppkomma genom den svåra arbetsmarknaden för invandrare. Men dessa förluster har ju Jansson redan tagit hänsyn till vid beräkning av offentliga transfereringar”. Professor Eskil Wadensjö instämmer i kritiken och så gör docent Lars Behrenz som säger att Jansson ”räknar fel så det sjunger om det”. Skattebetalarnas förening visar, slutligen, i en rapport (Vad kostar invandringen? Sakine Madon, Anja Fridholm) att justeras Janssons nettosiffra för dubbel- och felräkningar hamnar man mycket nära Ekbergs beräkningar.

Nåväl, Jansson har fel, och står ensam mot den samlade nationalekonomiska expertisen. Men 20-40 miljarder är mycket pengar det också. Sant. Men summan utgör inte kostnaden för invandring, vilket Ekberg ej heller hävdar, utan för arbetslöshet, diskriminering och etnisk skiktning av klassamhället.

Det är orimligt att invandrarna ska bära hundhuvudet för att de i snitt har jobb med lägre löner än svenskarna och är diskriminerade. Överhuvudtaget är det absurt att tala om en kostnad för den som är lågbetald. Det resonemanget skulle ingen acceptera om det rörde svenskar.

Slutligen, hur är det med Janssons akademiska meriter? Just för att inte diskreditera Jansson, skrev jag inget i min förra artikel om vad dåvarande prefekt Olov Olson vid Janssons gamla arbetsplats sagt om honom till tidningen Expo (3/2002): ”I verkligheten hade Lars Jansson under 1980-talet en vikarierande tjänst som universitetslektor. Ett ansträngt personalbehov gav honom tjänsten trots att han saknade behörighet.” Till mig säger Olson att ”såvitt jag vet har han inga vetenskapliga meriter om invandringens ekonomi”, vilket i sammanhanget är rätt viktigt.

Sveriges migrationspolitik förskräcker

Publicerad i SKD 20080820
Migrationspolitiken blir allt hårdare: inhumana avvisningar, splittring av familjer, stängda gränser. Politikerna försöker triangulera extremhögern. Det är en livsfarlig strategi.

Migration. Under sommaren har det ena avvisningsbeslutet förskräckligare än det andra rapporterats i media. CP-skadade Zahra som kommit med sina föräldrar, via Grekland, från Afghanistan är tre år och väger åtta kilo. I början av juli kom beskedet att hon tillsammans med sina föräldrar skulle tillbaka till Grekland, trots att landet gentemot migranter frekvent bryter mot de mäskliga rättigheterna. När familjen sökte asyl där tvingades de bo ute i två veckor, utan att ens få mat till Zahra. Svenska läkare fruktar för hennes liv.

Dagen efter, nästa fall. Det avslöjas att en asylsökande man som utvisats från Sverige kan ha torterats till döds i Libyen. Trots att migrationsverket inte vet vad som egentligen hände, beslutades i förra veckan att utvisningarna kan fortsätta.

Samtidigt rapporteras att Sverige avvisar afghaner till Kabul, som flytt kriget från andra delar av Afghanistan, trots att de, enligt FN, inte kan överleva där som internflyktingar.

Dessa tre exempel ger en bra bild av det brutala Sverige som växt fram. Dörrarna har i snabb takt stängts mot vad som i EU-sammanhang kallas ”flyktingproducerande” länder, vilket i sin tur göder flyktingsmugglingen, asylrätten har urholkats och genom Dublinförordningen flyr Europas rikaste länder undan sitt ansvar.

Ett uppenbart skäl är att politikerna tror sig kunna möta hotet från extremhögern genom att konfrontera dem i ord, men successivt förändra den egna politiken. Statsvetaren Peo Hansen skräder inte orden i en intervju i förra veckan i tidningen Dagen: ”EU är på väg att utforma en gemensam migrationspolitik, byggd på argument som liknar extremhögerns”.

Att migrationsminister Tobias Billström valde att presentera sitt förslag om hårdare regler för anhöriginvandring i just Landskrona – Sveriges nya Sjöbo – är mot denna bakgrund ingen slump. Förslaget, som innebär ett försörjningskrav för anhöriginvandring, utreds för närvarande. Men det visar sig nu att utredningsdirektiven inte helt är i överensstämmelse med vad ministern velat göra gällande. Går förslaget igenom kommer barn att kunna hållas åtskilda från sina föräldrar i uppemot fyra år. I en artikel på DN-debatt i helgen kritiserades därför förslaget av så skilda personligheter som K G Hammar, som är en välkänd kämpe för en humanitär flyktingpolitik och Ilmar Reepalu, som knappast har rykte om sig att vara de asylsökandes bästa vän. Överens är de dock på den punkten att det är orimligt, inhumant och grundlöst att skilja barn från deras föräldrar.

Deras kritik är välkommen. Att hålla barn åtskilda från deras föräldrar bryter mot barnkonventionen och är en politik som endast är möjlig att föreslå när det handlar om människor som anses mindre värda. Så bemöter man inte extremhögerns verklighetsbild. Så bekräftar man den.

Slutligen en replik. I förra veckan visade jag att invandringsmotståndarna fifflar med statistiken. I ett svar på insändarsidan menar Börje Ekdahl att jag ”sprider dynga”, är ”lika aningslös som ett nyfött barn” samt ”saknar förankring i verkligheten”. Jag förstår att det är irriterande för en del att hur de än snickrar på sina argument, så faller de ihop som korthus vid granskning. Att insändarskribenten inte förmår bemöta mig sak, utan fyller en insändare med okvädningsord, bekräftar hur intellektuellt fattigt det är ställt i det invandringskritiska lägret.

Invandringsmotståndarnas räknebluff [Lars Jansson-debatt]

Publicerad i SKD 20080811
I ett inlägg förra veckan på debattplatsen här intill frågar Björn Collin, Sibbhult, om försämringarna i välfärden inte egentligen är en effekt av invandringen.

Låtsassiffror. Artikeln utgår från boken Mångkultur eller välfärd, skriven av Lars Jansson, som på 1980-talet vikarierade på Göteborgs universitet. Nära 300 miljarder om året, hävdar Jansson, är prislappen för invandringen. Slutsatsen tycks vara, att om det inte fanns invandrare i Sverige skulle det finnas 300 miljarder över till välfärd. Det är inte för inte som Janssons bok blivit husbibel i rasistkretsar. Det finns dock en hake. Om samma kreativa räknemetoder tillämpas på den infödda befolkningen så hamnar kostnaden för ”svenskarna” på 900 miljarder om året.

Men i så fall, invänder den räknekunnige, sparar Sverige inte mest på att slänga ut invandrarna. Tre gånger så mycket skulle ju sparas om den infödda svenska befolkningen utvandrade till Danmark. Det är en, för att uttrycka sig milt, intressant slutsats som den nationella rörelsen i Sverige skulle kunna dra av Janssons sätt att räkna. Avfolka Sverige och staten sparar 1200 miljarder!

Tas endast utgifter och inga intäkter med blir det så, dubbelräknas dessutom en del poster, vilket Jansson gör för invandrarna, blir svenskarna ännu dyrare. Vi kan alltså avfärda Janssons uppgifter som nonsens.

Men, frågar säkert en del läsare, vad kostar invandringen då? En siffra man ibland stöter på är 20-40 miljarder. Men då talar man om olika befolkningsgruppers inbetalningar till och nyttjande av den offentliga sektorn. Gruppen invandrare betalar in 20-40 miljarder mindre till den offentliga sektorn än den tar ut i välfärd. Egentligen är detta kostnaden för arbetslöshet. Men det är viktigt att notera, att eftersom det inte går att visa att arbetslöshetens andel ökar med invandring, är det hela snarare en beskrivning av ojämnt fördelad arbetslöshet än en kostnadspost för invandring. Till detta kommer att siffran är missvisande såtillvida, att det finns poster i denna beräkning som totalt sett varit positiva för svensk ekonomi, men som nu hamnar på minuskontot. Så är fallet med 60-talets arbetskraftsinvandrare som idag är pensionärer. Deras insatser i Sverige är en stor ekonomisk pluspost, men de blir i denna beräkning som endast utgår från nuet till en minuspost.

Det finns alltså inga stora pengar att göra på att stoppa invandringen. Tvärtom, ur ett långsiktigt perspektiv, har invandringen gynnat svensk tillväxt och därmed gjort den kaka, med vilken vi idag betalar välfärden, större. Det är delvis tack vare invandringen som Sverige är det välfärdsland det är. Men medan de ekonomiska skälen, ska vara vägledande för arbetskraftsinvandring, saknar det betydelse för flyktinginvandring. Att hjälpa människor i nöd är en moralisk plikt.

Att Sverige sedan mitten av 90-talet inom många välfärdsområden blivit mindre generöst, beror inte på att den offentliga sektorn dräneras med kostnader för invandringen. Skälet är ett annat och sammanfattas i en nyligen publicerad artikel i tidningen ETC av ekonomisk-historikern Daniel Ankarloo, vid Malmö högskola. Han noterar att om skattekvoten år 2007 varit den samma som år 2000, skulle vi haft 108 miljarder mer att spendera på välfärden. Lägg därtill det finansiella sparandet på 87 miljarder och vi hamnar på 195 miljarder kronor. Det är inte invandringen som är orsaken till försämringar i den svenska välfärden utan sänkta skatter och sparnit. Vi får vad vi betalar för, svårare är det inte.

Papperslösa är ickemänniskor, enligt våra folkvalda

Publicerad i SKD 20080522
Igår klubbade riksdagen en ny lag som reglerar vården för asylsökande. Med beslutet bekräftas att papperslösa är ovärdiga ickemänniskor, vars lidande och död inte är samhällets problem.

Skamligt. I välfärdslandet Sverige avgörs inte din rätt till vård av dina behov. Är du i landet olagligen, saknar du de flesta rättigheter. Sverige är ett av de sämsta länderna i Europa när det kommer till likabehandling av människor med olika rättslig status.

Den nya lagen kunde ha varit ett utmärkt tillfälle att lyfta upp oss från vår internationella jumboplacering. Men istället upphöjs nu den praxis som redan finns till allmän lag. Papperslösa har därmed rätt till akutvård, men får betala den själva. En förlossning kostar 21 000 kr, en bröstcanceroperation kan gå loss på 150 000 kr. Icke akut vård har de däremot inte rätt till.

Migrationsminister Billström argumenterar som så, att eftersom dessa människor vistas i Sverige illegalt, så ska de inte heller ha rätt till vård. Det vore att sända fel signaler. Låter väl logiskt. Kan en persons status som oönskad, signaleras tydligare än att samhället vägrar behandla hennes cancer?

Fast det är klart, om vår sjukvård vid sidan om att ge vård också ska syssla med att sända signaler om att folk ska följa lagen, då vore det väl mera angeläget att inte ge vård till pedofiler och mördare? Det vore väl en bra signal från samhället! Och så mycket pengar vi skulle spara.

Missförstå mig inte, jag tycker inte så. Jag anser att svensk vård ska ges efter behov till dem som befinner sig i Sverige. Men det är värt att notera att papperslösa är den enda grupp som befinner sig utanför lagens råmärken, som nekas vård. MC-gängledare, våldtäktsmän och Englamördare – alla har de fri tillgång till vård. Men för samhällets mest utsatta grupp, människor med fruktansvärda livsöden, på flykt undan krigens fasor, låses sjukhusens dörrar.

Den välkände läkaren Henry Ascher, som är engagerad i de nätverk som i hemlighet ger vård åt papperslösa, beskrev nyligen i Läkartidningen, tillsammans med några kollegor, vilka konsekvenser som Billströms signalsystem ger.

Gravida är en särskilt utsatt grupp. Läkarna beskriver ett fall med en kvinna som våldtagits i centrala Stockholm. Eftersom hon är papperslös vågar hon inte gå till polisen. Våldtäkten leder till graviditet, men då hon inte kan betala 500 kronor per besök får hon ingen mödravård. Ett annat fall inträffade här i Skåne. En gravid kvinna nekades mödravård och när det var dags att föda vägrade sjukhusen att ta emot henne. Vid ett annat tillfälle avled en 21-årig kvinna till följd av inre blödningar, sedan hon inte haft råd att betala för eftervård.

Läkarna tar också upp en person med svåra huvudskador och ett barn med mycket omfattande brännskador, som till följd av rädsla för att bli angivna eller brist på pengar inte fick vård omedelbart. Cancersjuka hamnar i en gråzon. Bedöms cancern som akut, får man vård, men måste betala. Bedöms den i dagsläget inte som akut, har man överhuvudtaget inte rätt till vård. Då får man vänta tills cancern utvecklats så att den blivit akut. Läkarna beskriver ett exempel då en kvinna avlider efter att hon nekats vård när cancern var i ett tidigt stadium.

Vård är inte en medborgerlig utan en mänsklig rättighet, reglerad i internationella konventioner som Sverige undertecknat. Det är inte värdigt ett välfärdsland att läkare tvingas starta hemliga kliniker, och bryta mot lagens intentioner, för att uppfylla läkareden.

Fästning Europa – öppet för de lönsamma

Publicerad i SKD 20080430
Igår beslutade regeringen att föreslå avreglering av arbetskraftsinvandringen. Inriktningen är tydlig: öppna gränser för de lönsamma, stängda för de nödställda.

Migration. Idag prövar arbetsförmedlingen om det finns lämplig arbetskraft i landet. Med regeringens förslag är det istället arbetsgivarens bedömning som avgör. I praktiken avskaffas regleringen av arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU/EES. Motivet sägs vara att arbetsgivarna har bättre kunskap om vilka kompetenser som behövs.

Men en enskild arbetsgivare, som kanske har kunskaper om hur det ser ut i det absoluta närområdet, kan knappast, likt arbetsförmedlingen, skaffa sig tillräcklig information om hela Sverige eller EU/EES-området. Snäva arbetsgivarintressen får därmed företräde framföra en kvalificerad och opartisk bedömning.

Det är i dessa arbetsgivarintressen som den verkliga bevekelsegrunden för förslaget står att finna. Med ett större arbetskraftsutbud ökar nedåtpressen på löner och villkor, och så är fallet även om facken lyckas upprätthålla kollektivavtalen. Det är därför som lönerna ökar långsammare under perioder av högre arbetslöshet. Utbudet på arbetskraft överstiger efterfrågan och skiftar styrkeförhållandet på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. Med hela världens potentiella arbetskraftsutbud, kommer utbudet alltid att överstiga efterfrågan. Det är elementär ekonomisk teori, något som den borgerliga regeringen är väl förtrogen med.

Men så säger inte migrationsminister Billström. Han har lärt sig av sin chefs misstag. Innan PR-konsulterna hunnit tvätta klart Reinfeldts mun från ordinär moderat retorik, slapp det ju, som bekant, ur honom att utsugningen av lettiska arbetare i Vaxholm var förståelig, eftersom svenska byggjobbare har för bra betalt, lite utländsk låglönekonkurrens skulle göra dem susen. Den välkände strategen, som då var presschef hos moderaterna, var nog allt annat än glad – ens i hatten – efter det uttalandet.

Nu är allt som sägs tvättat av PR-konsulter. Och därför genomdrivs inte arbetskraftsinvandringen för att sänka lönerna, utan för att rädda oss ur den demografiska kris som påstås stå för dörren.

Avregleringen av arbetskraftsinvandringen sker samtidigt som tumskruvarna dras åt på flyktingarna. Tendensen är mycket tydlig: å ena sidan undergrävandet av asylrätten (och inskränkandet av flyktingars möjlighet att träffa sin familj), å den andra, den allt friare rörligheten av arbetskraft.

För flertalet av världens flyktingar finns asylrätten endast på pappret. Här har socialdemokratiska och borgerliga regeringar varit överens om de stora dragen. Bedömningarna har blivit mer restriktiva, och i många fall i direkt strid med internationella överenskommelser. Men allvarligast är att viseringspolitiken inom EU medvetet lagts om i syfte att stänga alla legala vägar till Europa, något som i sin tur gett upphov till den omfattande flyktingsmugglingen.

Lägg till detta den bisarra Dublinförordningen, som bryter mot Genèvekonventionernas intentioner, och skapar buffertzoner i vissa medlemsstater, som inte är så nogräknade med de mänskliga rättigheterna. Med hänvisning till denna förordning fortsätter Sverige att skicka flyktingar till Grekland, där de riskerar att utsättas för tortyr.

Ur detta växer bilden fram av en djupt omoralisk politik. Samtidigt som världens behövande stängs ute, öppnar EU och Sverige upp för arbetskraftsinvandring. Fattiga länder skummas på kompetent arbetskraft, men människor på flykt möts av Fästning Europa.

Papperslösas rätt till vård

Publicerad i Skd 20080108
Under senare tid har flera rapporter kommit om hur papperslösa behandlas i den svenska vården. Läkare och engagerade präster är kritiska. Politikerna, däremot, agerar paragrafryttare.

Papperslösa. Med papperslösa avses personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd. En del har tagit sig hit för att arbeta. Men ofta rör det sig om asylsökande som fått avslag och som gått under jorden av rädsla för att skickas hem. Dessa människor saknar de flesta av de rättigheter, som vi andra tar för självklara. Exempelvis har de endast rätt till akutsjukvård, men inte förebyggande vård. Men det finns fall då papperslösa nekats också akutvård. I förra veckan kom det fram hur en person varit nära att dö på akuten sedan han först nekats en blindtarmsoperation.

Detta har gjort att det idag finns ett parallellt sjukvårdssystem som verkar i det fördolda, med ideellt arbetande läkare och sjukvårdspersonal, som ger vård åt människor som är i Sverige illegalt. Från läkarhåll påpekas ofta att det är en skamfläck för Sverige, att de tvingas kringgå reglerna för att kunna uppfylla det ansvar som de anser följer av att vara läkare. ”Sjukvård ska ges efter behov, inte efter vilken lagstiftning vi har på flyktingområdet”, menade en representant för läkarförbundet i en intervju.

Faktum är att Sverige är sämst i Europa på att erbjuda vård åt gömda människor. Såväl EU som FN har kritiserat oss.

Från politiskt håll är svaret att Sverige har en reglerad invandring. Det innebär att sociala rättigheter följer med rätten att vistas i Sverige. Det var i den andan som migrationsminister Billström i veckan förklarade att människor som lever ”utanför lagens råmärken” får stå sitt kast. Han fick ett minst sagt hårt svar. Från en präst i svenska kyrkan (!) som slog fast att ministerns ”resonemang går i fascismens tecken”.

Jag tycker att man ska vara försiktig med att använda den typen av kraftuttryck. Om inte annat för att begreppet lätt devalveras. Om man kallar migrationsministern – som förvisso inte begripit att det knappast är ett fritt val att leva som gömd – för fascist när han försvarar svensk lagstiftning, vad ska man då säga om exempelvis Sverigedemokraterna? Men det är ändå intressant att det är just präster och läkare som reagerar.

Det beror, tror jag, på att det är yrkesgrupper som konfronteras med verkligheten på ett sätt som politiker inte gör, och som dessutom i sin profession har att svara mot ideal som är högre ställda än den svenska lagen, och som gör att de också måste svara mot sitt samvete. Det handlar om kall och etiska principer, som betonar det personliga ansvaret gentemot medmänniskor i nöd. Men nog är något fel när läkare upplever att lagen och läkaretiken inte överensstämmer med varandra?

Låt mig ta ett konkret exempel. Ska en småbarnsmamma med en bröstcancer, som just nu inte är akut, få vård eller ska man vänta till cancern utvecklats så att den blir akut? Ur läkaretisk synvinkel är svaret glasklart. Omedelbar vård för att undvika att cancern utvecklas. Men ur lagens synvinkel finns inget självklart svar. Det lutar rentav åt att hon inte får någon vård, så länge cancern inte betraktas som akut.

Migrationsministern gör rätt i att försvara en reglerad invandring. Men att ge alla i Sverige tillgång till vård undergräver inte denna reglering. Snarare handlar det om att se till att lagarna som styr rätten till vård, står i överensstämmelse med vad som är etiskt riktigt.

Politik och moral

Publicerad i SKD 20071201
Jag har skrivit nittioåtta krönikor här i tidningen. Men aldrig har jag fått så många e-brev, som efter onsdagens inlägg om flyktingpolitiken. En del kritiska, andra instämmande.

Jag bestämde mig därför att skriva ännu en artikel i ämnet. Men ur ett annat perspektiv, med en enkel fråga: Varför ska Sverige ta emot flyktingar?

Svaret är att flyktingpolitik är en fråga om moral. Att inte hjälpa en människa i nöd har i årtusenden ansetts vara en omoralisk handling. Och det som gäller för en människa, gäller i viss utsträckning för en stat.

Moral är inte en fråga om gudstro, vill jag som ateist understryka. Men den mest centrala av alla levnadsregler, finns redan i bibeln. Den ofta refererade berättelsen om den barmhärtige samariten (luk10:25-37) grundas i det som är den viktigaste regeln för alla kristna, nämligen att ”älska din nästa som dig själv” (rom 13:9). Den brukar sammanfattas i den välkända gyllene regeln (matt 7:12). Varianter på detta finns i alla världsreligioner. I islam, exempelvis, skrivs den som att ”ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv”. Regeln är lika gammal som civilisationen, och hämtar sin giltighet, inte från någon gudsfigur, utan från det faktum att den är rationell för varje individ, något som gjorde det möjligt för Kant att härleda sitt kategoriska imperativ: att handla så att principen för din handling kan upphöjas till allmän lag.

En vanlig invändning i flyktingdebatten är, att man inte tror att man själv skulle behandlas lika väl. Men få skulle förfäkta en regel som går ut på att handla mot andra, såsom du tror att du i värsta fall själv skulle bli behandlad. Frågan Göran Johansson bör ställa sig är alltså: hur skulle jag vilja bli behandlad om jag tvingades fly undan krig till ett annat land? Svaret bör forma politiken.

Ej heller håller de olika argumenten kring, att andra inte tar ansvar och därför ska vi inte heller göra det. Ilmar Reepalus idé att skicka flyktingar till de länder de passerat tidigare, företrädelsevis Danmark, är en variant på detta, liksom andra debattörers krav på en anpassning neråt till de mest restriktiva ländernas nivå. Regeln ställer krav som är oberoende av vad andra gör.

Föreställ dig att det en kväll kommer en misshandlad kvinna in i trappuppgången där du bor. Hon ropar att hon är förföljd och ber om att bli insläppt. Den första dörren öppnas inte, ej heller den andra. Så kommer hon till din dörr. Öppnar du eller låser du? Eller ropar du kanske genom brevinkastet, att hon får gå åter till de andra dörrarna, där hon först knackat på? Det moraliskt riktiga är att öppna dörren, eftersom det är vad du själv skulle önska om det var du som stod där ute. Om du inte öppnar, kan du hänvisa till att ingen annan heller gjort det. Men kvarstår gör, att du agerat moraliskt fel. Ditt ansvar blir inte mindre för att dina grannar gjort lika fel som du.

En del läsare har säkert invändningar. Men om vi kan vara överens om att flyktingmottagning är en moralisk plikt och att vårt ansvar inte minskar av att andra länder agerar omoraliskt, har vi kommit en bit på vägen. Är vi överens om detta, kan vi nog också sluta oss till att vi inte lever upp till våra förpliktelser i dagsläget. För om det är fel att inte öppna dörren för kvinnan i trappen, då är det lika fel att inte släppa in henne i trapphuset. Men det är just effekten av visumsystemet: vi låser dörren till trapphuset och den som i desperation bryter sig in förklaras illegal. Det är djupt omoraliskt.

Bill & Bull säger ”Ut med dom”

Publicerad i SKD 20071129
När den ene hävt ur sig något, dröjer det inte länge förrän den andre är på löpsedlarna. Och har den ene sagt något utan att tänka, så vill ju den andre inte vara sämre. De är kommunpolitikens Bill och Bull – Ilmar och Göran.

Fort Europa. Göteborgs starke man, Göran Johansson, hade denna gång lyssnat på radio och hört att människor som flyr, exempelvis från Irak, betalar stora summor till smugglare för att ta sig till bland annat Sverige. Johansson krävde därför att människor som smugglas hit ska utvisas. De får sedan ”komma tillbaka den vanliga vägen”. Och detta, hävdar han, är av rättviseskäl, eftersom det finns människor som är flyktingar och inte kan betala smugglare. En reaktion kom självfallet bara timmarna efter från Malmö. Ilmar Reepalu instämde naturligtvis: ”Det finns inget som hindrar att man söker sig hit på laglig väg” uppges han ha sagt enligt Ekot. Dessutom tycks han, felaktigt, tro att man kan söka asyl vid svenska ambassader utomlands. Men för att söka asyl måste man, såvida man inte lyckas hamna i den lilla gruppen kvotflyktingar, vara i Sverige.

Men låt oss ställa frågan: om det är som Reepalu och Johansson säger, varför betalar människor ockersummor för att gömmas i lastbilar och lastutrymmen på båtar och färdas hit under förhållanden som är direkt livsfarliga, om de likaväl kan sätta sig på flygplanet till Europa för en bråkdel av priset? Svaret är att Reepalu och Johansson kanske kan hantera en kommunal budget, men de har uppenbarligen inte begripit hur europeisk flyktingpolitik fungerar.

Flyktingsmugglingen är en effekt av europeisk migrationspolitik. Det är kombinationen av visumplikt, reglerna för hur visum utfärdas och det s k transportörsansvaret som skapat smugglingsindustrin. Med dessa instruments hjälp har svenska och europeiska politiker rest en mur mellan EU-länderna och de länder som beskrivs som ”flyktingproducerande”. Folkrättsprofessor Greger Noll konstaterar att ”det inte finns några lagliga möjligheter” för asylsökande, från exempelvis Irak, att ta sig till Sverige.

Visumplikt införs konsekvent för de länder varifrån man förväntar sig stora flyktingströmmar. Visum utfärdas endast för tillfälliga besök i Sverige. Misstänks det att personen kommer att söka asyl, avslås visumansökan. Om sedan personen likväl försöker ta ett flyg till Sverige, görs en prövning av flygbolaget. Flygbolagen har nämligen sedan några år belagts med utökat s k transportörsansvar. Det riskerar böter på 5000 euro per person som inte har tillräckliga resehandlingar. Resultatet är att i princip kommer ingen ombord, som saknar tillräckliga dokument.

Johansson och Reepalu – här har ni er vanliga, lagliga väg! Den finns inte för miljontals människor. Vi har stängt den. Och debatten om detta, som i praktiken upphäver Genèvekonventionerna, är i det närmaste obefintlig.

Konsekvensen av att avvisa personer som smugglats hit är, förutom att det skulle strida mot internationella konventioner, att människor skickas tillbaka till död och tortyr. Är man intresserad av att bekämpa människosmugglingen och ge alla samma chans att söka asyl, då är det visumplikten och bötesstraffen för transportföretagen som ska avskaffas. Det handlar om att skapa legala vägar för människor på flykt.

Det finns förstås en möjlighet till, nämligen att de båda herrarna känner till detta. Vad syftet i så fall är med utspelen, i dessa tider av ökande främlingsfientlighet, är enkelt att genomskåda.

%d bloggare gillar detta: