Decemberöverenskommelsen: alternativen hade varit värre

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20141229

Rykten surrade om att det pågick förhandlingar men överenskommelsen kom likväl som en överraskning. En till övervägande delen positiv sådan.
Decemberöverenskommelsen presenterades av regeringen och Allianspartierna på en gemensam presskonferens på lördagen. Den innebär i korthet att sex partier kommit överens om att släppa fram den statsministerkandidat som samlar det största stödet. Oppositionen lovar att, om nödvändigt, lägga ner sina röster i budgetomröstningarna. Man är även överens om att budgeten ska tas i sin helhet, att det inte är tillåtet att bryta ut vissa delar. Vidare har man kommit överens om att samtala över blockgränserna inom tre områden – pensionerna, försvaret och energipolitiken – men att inte kompromissa bort skillnaderna i sakpolitiken inom övriga områden. Överenskommelsen är långsiktig och ska gälla till 2022.
Detta måste ses som en seger för Stefan Löfven som spelade högt, förhandlade väl och vann. Han hade dock vissa förutsättningar på sin sida. Opinionsundersökningarna tydde på att majoritetsförhållandena inte skulle ha förändrats av ett extraval och samtidigt var riskerna för Allianspartierna uppenbara: Moderaterna står utan partiledare, Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren, Folkpartiet har historiskt låga siffror och Annie Lööf behöver tid för att utmana Anna Kinberg Batra om ledarplatsen inom Alliansen.
Viktigast med överenskommelsen är att den stora majoriteten nu slagit tillbaka Sverigedemokraternas utpressningstaktik. Detta var nödvändigt. Det är orimligt att partier som samlar 87 procent av väljarna ska ta diktat från ett parti som samlar 13 procent. Sverigedemokraterna, som nu förlorat sin vågmästarroll, är överenskommelsens förlorare.
Sakpolitiskt är detta bra, men det är även positivt ur ett långsiktigt maktpolitiskt perspektiv. I kommunerna har Allianspartierna visat sig ha en låg anständighetströskel. På flera håll regerar de med stöd från Sverigedemokraterna. Under hösten har jag, och många med mig, befarat att en liknande konstellation var på väg att uppstå i riksdagen. Av allt att döma var det just en sådan lösning som Alliansen planerade för när de på kvällen före budgetomröstningen anlände till Rosenbad och deklarerade, innan de ens träffat Löfven, att de inte tänkte förhandla. Nu försöker de göra gällande att de redan då ville få till en lösning som den vi nu fått, men det är en efterhandskonstruktion. I så fall hade de kunnat lägga ner sina röster och kräva en långsiktig överenskommelse i utbyte. Alliansledarna var inte intresserade av något sådant. Istället ville de låta Sverigedemokraterna framkalla regeringskris, för att sedan se på när regeringen föll och lugnt invänta en talmansrunda under vilken Anna Kinberg Batra skulle träda fram och ”ta ansvar”. I en sådan maktkonstellation skulle alliansen ha regerat med stöd av Sverigedemokraterna, men med en ”utsträckt hand” till Socialdemokraterna som därmed skulle ha pressats till eftergifter eller ha stämplats som ansvariga för att Alliansen ”tvingades” regera med stöd av Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna skulle samtidigt ha normaliserats, vilket skulle ha skapat förutsättningarna för ett permanent blåbrunt maktinnehav för överskådlig tid. Alliansledarna togs emellertid på sängen av Löfvens motdrag. Han meddelade att han skulle utlysa extraval. Om han inte gjort så och om han inte skruvat upp volymen i kritiken av Sverigedemokraterna genom att kalla dem nyfascister, skulle vi i detta nu ha haft en alliansregering. Igen. Som om valet i september aldrig ägt rum.
Överenskommelsen är även positiv i det att man kommit överens om att inte bryta ut delar av budgeten – det är ingen bra ordning att göra så – och att man valt att inte kompromissa om sakpolitiken. Minskade skillnader mellan blocken göder missnöjespartier som Sverigedemokraterna.
Klokt är också att man valt att inte driva igenom några snabba förändringar i lagstiftningen. Det är aldrig bra att hastigt ändra lagar för att hantera tillfälliga politiska kriser. Istället har man skakat hand med varandra. Handslag är i grund och botten vad fungerande parlamentarism handlar om. Men här finns även det grundläggande problemet med överenskommelsen. Visserligen är det riktigt, såsom partiledarna framhöll på presskonferensen, att minoritetsregeringar är normen i svensk politik. Men vad som inte sades är att minoritetsregerande inte är detsamma som minoritetsstyre. Normen i svensk politik är minoritetsregeringar som sökt majoriteter i riksdagen. Nu får vi minoritetsregeringar som inte behöver skapa majoriteter. Överenskommelsen är således ett avsteg från de parlamentariska principerna och den gör blocköverskridande överenskommelser onödiga. Det riskerar i sin tur befästa, snarare än upplösa blockpolitik. På gott: tydligare politiska skillnader. Och på ont: fler låsta lägen svensk politik.
Det handlar således om svåra avvägningar. Några självklara svar finns inte. Men alternativen hade förmodligen varit värre.

(M): Skämta inte med oss – för då ringer vi polisen

Publicerad i Västerbottens Folkblad och Piteåtidningen 20140623

Att Moderaterna Stockholm valde att polisanmäla den fria teatergruppen Nationalscen visar på desperat nervositet. Regeringspartiet klarar inte att en teatergrupp driver med dem. Man undrar varför?

Teatergruppens idé är lika enkel som briljant: vi ställer oss på torget och delar flygblad med autentiska Reinfeldtcitat. Vi kallar oss ”Äkta Moderaterna” och så ser vi hur folk reagerar när de får läsa vad statsministern verkligen har sagt om välfärden och fattiga människor.

Det är politisk satir när den är som bäst. Den politiska satirens syfte är ju att göra narr av makten. I århundraden har den gjort möjligt för dom där nere att skratta åt dom där uppe. I det folkliga gapskrattet knuffas makthavarna ner från sina piedestaler och behandlas som jämlikar. Men riktigt roligt blir det först om makthavarna inte klarar av att hantera att någon driver med dem.

Och det var precis vad som hände. De Nya Moderaternas reaktion på detta, de ”Äkta Moderaternas”, tilltag blev nämligen att springa till farbror polisen och hävda varumärkesintrång. I förra veckan meddelade dock åklagaren att förundersökningen har lagts ned.

Gott så.

Men den lades ned på formalistiska grunder. Vi får hoppas att Moderaterna tar sitt förnuft till fånga och inte driver saken vidare. Fast det kanske är att hoppas på för mycket. Moderaternas partisekreterare Kent Persson anser nämligen att teatergruppens agerande är ”antidemokratiskt”.

Så vad handlar detta om? Varför går Moderaterna i spinn när någon delar flygblad med autentiska citat av partiledaren?

Citaten som det handlar om kommer från de båda böckerna ”Det sovande folket” och ”Stenen i handen på den starke”, som Reinfeldt skrev tillsammans med den tidigare moderate partisekreteraren Per Schlingmann. Böckerna är nyliberala manifest med en konspirationsteoretisk slagsida. De går i det närmaste inte att få tag på, eftersom de flesta exemplar har försvunnit från biblioteken. Vill man läsa ”Det sovande folket” får man gå till regeringskritiska ”Alliansfritt Sverige” som skannat in ett exemplar och lagt ut på nätet.

Jag har tidigare i denna tidning skrivit om dessa båda böcker. Men i korthet kan man i dem läsa att folket är ”offer för socialdemokratisk hjärntvätt” och att ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade”. Vi får veta att ”människan av naturen är lite lat”, vilket gör att ”välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion.” Därför måste vi ”överge den generella välfärdspolitiken”. I dess ställe ska ett samhälle skapas, där ”de som lever på bidrag […] skall göra detta väl medvetna om att det kan leda till att ingen standard garanteras.” I den reinfeldtska framtidsvisionen flåsar armodet, om än inte svältdöden, alltid den fattige nacken. ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.”

Sjuka och fattiga ska inte behöva svälta, men den som skadas på arbetet och förlorar arbetsförmågan ska inte ges något annat än mat för dagen. Den som får MS och inte kan jobba, den som förlorar arbetet och inte kan finna något nytt, den som har fått barn och vill vara föräldraledig – glöm att samhället gör annat än att garantera att det finns mat för dagen. Allt annat får du själv lösa bäst du kan. Det är i klartext vad vår statsminister drev för några år sedan. Men tappa inte modet, du som lever i armod. Var glad! Det är bra för dig, ty ”de hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten”.

Detta är alltså Reinfeldts egna ord, hans egna resonemang. Det var sådant som proklamerades av Nationalscen, ett tilltag som partisekreterare Persson stämplar som ”antidemokratiskt”. Det är för detta som Nationalscen polisanmäldes.

Jag tänker på detta när jag läser en artikel i tidningen ETC om långtidssjuke Johan som utförsäkrats och har ställts utan ekonomiskt stöd. Efter att han inte ätit ordentligt på en vecka, går han till slut ner till Slussen i Stockholm och sätter sig och börjar tigga. Han säger: ”Jag har vuxit upp i Välfärdssverige, här har man inte behövt tigga för att klara sig. Så är det inte längre.”

Det moderata PR-maskineriet kan säkert lyckas att göra gällande att böckerna, som är från 90-talet, är ungdomssynder. Även om Reinfeldt var riksdagsledamot och alls ingen ungdom när han skrev dem, så har folk förståelse för sånt. Vad folk däremot inte har förståelse för är falskspel. Tänk om Reinfeldt kanske fortfarande tycker så som han gjorde på 90-talet, men låter bli att säga det av taktiska skäl?

Om väljarna börjar tänka så och kopplar samman Johans situation – eller någon annans, för vi känner alla någon som drabbats av Reinfeldts politik – med de hatiska utfallen mot välfärden som finns i dessa båda böcker; om de ser den långsiktiga strategin, planen, och börjar jämföra effekterna av Reinfeldts politik med de visioner som han beskrev på 1990-talet. Då är valet förlorat. För ingen gillar orent spel.

Det är detta som gör Nationalscens politiska satir så farlig – och Moderaterna så upprörda.

Tony Johansson

Centern fast i den nyliberala öknen

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140203

Det var mot bakgrund av det sämsta opinionsstödet någonsin som Centern i helgen samlades till kommundagar i Malmö. Att döma av dessa kommundagar fortsätter Centern sin vandring i den nyliberala öknen.

För alliansen är fredagens opinionsundersökning katastrofal. Kristdemokraterna och Centern ligger under riksdagsspärren och de två kvarvarande borgerliga partierna – Moderaterna och Folkpartiet – samlar tillsammans färre röster än Socialdemokraterna.

Centerns kris är delvis självförvållad, delvis ett resultat av alliansen. Det sistnämnda har drabbat alla de tre borgerliga småpartierna.
När Moderaterna låtsas att det står i den politiska mitten har Kristdemokraterna förlorat sina allmänborgerliga väljare som uppskattat budskapen om värderingar och trygghet och kvar står det nu med en konservativ, kristen väljarbas. Den är emellertid för liten för att hålla partiet över fyraprocentsspärren.Folkpartiet ligger något bättre till, men är numera ett enfrågeparti. Partiet talar bara om skolfrågor. Det skulle kanske fungera om det inte vore för att partiets ordförande är utbildningsminister och därmed ansvarig för krisen i den svenska skolan.

Folkpartiet och Kristdemokraterna har nog gjort det bästa av situationen. De har valt sina nischer där sannolikheten att lyckas är störst. Det kan man inte säga om Centern. Dess kris är till stor del självförvållad av den högersväng som Maud Olofsson påbörjade och som Annie Lööf fullföljer. Hon har nu kört sitt parti långt ut i den nyliberala öknen.

Centern var för inte så många år sedan ett borgerligt mittenparti med en landsbygdsprägel som ofta trotsade den traditionella höger-vänsterskalan. Det gjorde partiet till ett omtyckt samarbetsparti som ofta hade större inflytande över politikens utformning än vad dess numerär implicerade. Inte minst i kommunerna. På en del håll ser det fortfarande ut så på kommunnivå, men på riksplanet finns ingenting av detta kvar.

Centern står i dag längst till höger av alla partier. Visserligen begravdes, efter omfattande intern kritik, förra årets förslag till idéprogram, som innehöll förslag om månggifte, avskaffad arvsrätt, slopad skolplikt och andra stollerier. Men debaclet om idéprogrammet vittnar om hur diskussionen ser ut i partiets centrala kretsar. Att Centern är det enda parti som profilerar sig som riskkapitalbolagens försvarare i skattefinansierad välfärd är också tämligen talande.

Annie Lööf själv är drivande i denna omgestaltning av partiet, ofta med hjälp av en obalanserad ytterlighetsargumentation som saknar varje tillstymmelse till ansvarstagande. I fredags hävdade hon exempelvis att Stefan Löfven går hand i hand med Jimmie Åkesson. Sådan retorik bidrar till att normalisera Sverigedemokraterna, men den är framför allt osaklig och oseriös. Detta är ändå inget jämfört med hur hon beter sig mot Löfven i regeringsfrågan. Hans öppningar för blocköverskridande diskussioner tar hon avstånd ifrån med illa dolt förakt. Hellre äter hon upp sin sko än samverkar med Socialdemokraterna, säger hon och på Twitter har hon avfärdat honom med formuleringar som får läsarna att associera till våldtäktsmän. Löfven är en man ”som inte förstår ett nej”.

Detta uppträdande är ovärdigt en partiledare och statstråd. Det är även oansvarigt. Vi kan om nio månader befinna oss i ett parlamentariskt läge då blocköverskridande överenskommelser är nödvändiga. Genom att framställa det andra blockets ledare som en man som samarbetar med brunskjortor och ”inte förstår ett nej” har Annie Lööf markerat att hon inte tänker ta något ansvar om valresultatet blir ett annat än det hon hoppats på.

Jag skulle inte gråta om Centern åkte ut ur Sveriges riksdag, men det är inte utan visst vemod som jag betraktar denna utveckling.
Blockpolitik är inte bra. Det riskerar leda till tvära kast i politiken och samtidigt låser den positionerna så att möjliga lösningar som kanske vore de bästa för landet omöjliggörs. Därför är det bra om det finns partier i den politiska mitten.

Centern hade kunnat välja en annan väg. Det finns utrymme för ett borgerligt landsbygdsparti. Naturligtvis kan ett sådant parti aldrig komma åter till de nivåer som det hade då Sverige var ett agrart präglat land. Strukturförändringen verkar mot Centern. Det är sant. Men lösningen är inte att överge landsbygden. Det bor fler på landsbygden än på Stureplan, och det finns många problem och frågor kopplade till landsbygdens utveckling som ett parti som Centern skulle ha kunnat fånga upp och företräda. Centerns tapp i opinionen gör tydligt att det i det här landet inte finns tillräckligt många Stureplansbrats, testuggande Timbroliberaler och motståndare till allmän skolplikt för att ett parti ska kunna säkra en plats i riksdagen.

Jag tror att Centern har att välja mellan att försöka ta sig tillbaka till sin traditionella väljarbas på landsbygden och till sina traditionella gröna frågor – eller att dö svältdöden i sin nyliberala öken.

Dags för skatterevolt – från vänster

Publicerad i Piteåtidningen 22 december och i Västerbottens folkblad 24 december

På julaftonskvällen kommer Karl-Bertil Jonsson för 37:e gången i Sveriges Television att gå ut på sin humanitära julvandring. Han tar från de rika och ger åt de fattiga. Tage Danielsson kommer att förklara i början av filmen att sagan utspelar sig på den tiden då man ännu kunde se fattiga människor på gatorna. Jag tänker på det när jag skyndar förbi mannen ute på gatan, på väg för att köpa en julskinka. Han har sandaler på fötterna. Det snöar.

Sedan tänker jag på inredningsreportaget som jag ögnat igenom på tåget. Amerikanska julgranar, dämpad belysning, kakelugn och skrattande, glöggdrickande människor i ylletröja. Ett lyckligt, välmående Sverige fångat på några glansiga sidor.
Men de ofrivilligt ensamma har förstås ingen plats i inredningsmagasinen. Inga fattiga får plats i matlagningsprogrammen. Inga barn utan julklappar, inga bråkande föräldrar, inga misshandlade kvinnor, inga hemlösa, inga tiggare, inga fulla pappor.

Vi vill inte se det där. Trots att det också är Sverige. Så vi vänder bort blicken, bort från den skakande handen som håller fram en tom kaffemugg. Låtsas som om han inte finns.

Trots att han är en människa. Liksom jag är. Han som sitter där i snön. Med sandaler. Han hade lika gärna kunnat vara jag. För livet är ett lotteri. Var och en av oss har fötts in i en värld, där slumpen har avgjort vilka förutsättningar vi skulle få. Framgång är sällan resultatet enkom av eget slit; misslyckanden sällan resultatet enkom av egna val.

Accepterar man att det förhåller sig så – att livet är ett lotteri – måste man också medge vilken sprängkraft som finns i denna enkla tanke. Ty i ett lotteri finns ingen rättvisa och därför är det oanständigt att låta människor leva i elände och fattigdom. Men sprängkraften ligger i att detta inte endast är en värdering, utan i att det också är rationellt att sträva efter utjämnade livsvillkor.
För vi skulle välja att skapa samhällen med hög grad av jämlikhet, om vi inte själva visste vilken lott som skulle bli vår.
Det var detta som den kände rättvisefilosofen John Rawls kom fram till i sin banbrytande bok En teori om rättvisa. Vi skulle, om vi träffades innan lotteriet drog igång, menade Rawls, resonera oss fram till ett samhälle som för det första garanterar samhälleliga fri- och rättigheter till alla och för det andra har en inkomstfördelning som maximerar de fattigas inkomster.

Det behöver inte innebära totalt jämlika inkomster. Däremot kan vi vara säkra på att rationella individer inte kommer att välja en inkomstfördelning, där nitlotterna innebär liv i elände och vinstlotterna liv i ofantlig rikedom.

Men sedan tre decennier lever vi i ett samhälle som utvecklas i motsatt riktning. Bort från ett sådant samhälle som John Rawls menade att vi skulle välja. Bort från det samhälle som Tage Danielsson ville skapa. Inkomstskillnaderna har inte varit så här stora sedan 1950-talet. Sedan 1990-talet har klyftorna ökat trendmässigt, och sedan 2006 har de med lägst inkomster fått se en absolut minskning i sin levnadsstandard.

Två decennier av massarbetslöshet och en välfärdsstat som drar sig tillbaka är bakgrunden och sex år med medveten politik för att öka skillnaderna.

Bara jobbskatteavdraget har gett mig och andra med relativt höga inkomster nästan 23 000 kronor mer om året. Jag har inte förtjänat dessa pengar. Jag behöver dem egentligen inte. Men framförallt: varje krona som jag har fått har betalats av sjuka, arbetslösa, socialt utsatta och genom sämre skolor och genom en sjukvård som lider av ständig resursbrist.

Det är pengar som andra skulle ha behövt bättre än jag. Och kanske hade några färre ramlat igenom, ner i rännstenen om skyddsnäten fungerat.

Så jag stannar, går tillbaka och sticker till mannen med sandalerna i snön en hundring. Han ser förvånad ut. Säger tack. Själv mår jag bara dåligt. För vad vi egentligen skulle behöva är inte mer musikhjälpen, fler Karl-Bertil Jonsson eller fler förbipasserande som skänker en slant till en annan människa. Allt detta är lovvärt. Men otillräckligt.

Vad vi behöver är ett skattesystem och ett välfärdssystem som inte låter människor leva i rännstenen, ett samhälle som gör allt för att lyfta barn bort från fattigdom och som ger sjuka, gamla och arbetslösa möjlighet att leva anständiga liv.

Det behövs fler som tänker som Karl-Bertil Jonsson, men som samtidigt förstår att även om enskilda allmosor kan förändra i det lilla, vilar ansvaret för att bygga ett anständigt samhälle på politiken. Efter 20 år av växande klyftor och sex år med medveten omfördelning från fattiga till rika, är det tid för en folklig skatterevolt. Från vänster.

Jag är övertygad om att många känner som jag: beskatta mig så att vi kan skapa ett anständigt samhälle för alla. Där ingen måste spendera julen i snön, med sandaler på fötterna, framför stationen för att be om allmosor från människor som tittar bort.

Tack för allt, kamrat! Så minns jag Sören Wibe

Första gången jag träffade Sören Wibe var när han hösten 2002 höll en föredragning – eller om det var en debatt, jag minns inte säkert – om den stundande EMU-folkomröstningen. Dagen innan hade han ringt mig och bett mig komma, han ville prata om en sak. Och det han ville prata om visade sig vara att han behövde någon som kunde styra det kansli som den kommande socialdemokratiska nej-kampanjen skulle bygga upp – och det hade han tänkt, att jag skulle göra. Utan att begripa vad jag gav mig in på, tackade jag ja. Under det år som följde arbetade vi mycket nära varandra och blev goda vänner på kuppen.

Sören spelade en avgörande roll för nej-kampanjen inför EMU-omröstningen. Som ett av de socialdemokratiska ansiktena, for han land och rike runt och arbetade outtröttligt, alltid positiv, övertygad, som han var, om att vi skulle vinna.

Som intellektuell och med professors titel, blev han ett hinder, omöjlig att runda för den ja-sida vars hela strategi byggde på att stämpla nej-sidans företrädare som idioter. Det försökte de förstås med Sören också, men för alla som lyssnade stod det klart att ekonomiprofessorn från Umeå kunde EMU-frågan bättre än alla ja-sidans proselyter tillsammans.

Men Sörens intellektuella förhållningssätt kom också att sätta sin prägel på hur kampanjen fördes. Han återkom ständigt till två uttryck: ”fakta sparkar” och ”just the facts”. Det var detta som, menade han, skulle vägleda vår kampanj – det vill säga övertygelsen om att sanningen vinner i det långa loppet och uppfattningen att den som håller sig till sanningen blir mer trovärdig och svårare att angripa. Socialdemokrater mot EMU kom att föra en mycket hovsam, faktabaserad kampanj – ljusår ifrån den socialdemokratiska ja- sidans ”gangsterkalkyler”, som Sören benämnde de fantastiska räkneövningar som leveredes varje vecka från det socialdemokratiska högkvarteret (i vilka man kunde läsa saker som att med euron som valuta blir det 357 fler förskoleplatser i Malmö).

Sören var också en av dem som tidigt funderade på hur folkomröstningskampanjen skulle organiseras; redan innan det ens var klart att EMU skulle upp till omröstning, började han planera för den kommande bataljen. Framförallt måste misstagen från folkomröstningen 1994 undvikas. Centralt för detta var att försvara bredden inom nej-kampanjen, i klartext bidra till att den borgerliga nejsidan inte skulle bli förfördelad i fördelningen av statliga kampanjbidrag, samt att se till att dessa pengar fördelades tidigt, så att konflikter om resurser under själva kampanjen kunde undvikas.

Det är bakgrunden till varför Sören – som brukade betraktas som vänster i socialdemokratin – styrde Socialdemokrater mot EMU till att orientera sig organisatoriskt mot Centern, Nils Lundgrens Europa Ja, euro nej, Miljöpartiet och det allmänborgerliga Medborgare mot EMU. I efterhand kan konstateras att detta skapade en helt ny maktbalans och framtoning inom nej-sidan, som, menar jag, var en av de faktorer som bidrog till att göra kampanjen framgångsrik – det visade på bredd, samarbetsvilja och professionalism.

Sören var med andra ord en av centralgestalterna under det historiskt avgörande året 2003. Hans bidrag var stort. Och det kunde bli så stort just för att han inte var beroende av partiet, han kunde förbli trogen sina ideal, oavsett vad partiledningen sa. Ingen munkavle kunde tysta honom, såsom ministrar och statssekreterare tystades.

Det var detta som gjorde honom till något så ovanligt som en fri intellektuell inom arbetarrörelsen – vars åsikter jag i många frågor inte delar, det ska understrykas. Hans kärnkraftsvurmande exempelvis. Men det är just detta som är poängen. Han bestämde själv, efter att ha vägt argumenten, och han struntade i var argumenten kom ifrån eller om det passade i en viss falang. Ett argument var inte tyngre för att Göran Persson uttalat det. Argumentets tyngd berodde på om det överensstämde med fakta och om det var logiskt giltigt. Det var allt som hade betydelse. Punkt. Men så uppträder man inte i arbetarrörelsen utan att göra sig ovän med den socialdemokratiska maktstrukturen, i vilken avsändaren alltid är överordnad argumentet. Avsändaren är allt som har betydelse. Punkt.

Därför var det många som skålade när han lämnade partiet. Förstås utan att fundera på varför han lämnade. Även om jag beklagade hans beslut, så noterar jag hans bevekelsegrund. Det som fick honom att bryta med partiet var en grundläggande socialdemokratisk värdering – att inget kan vara viktigare för en arbetarrörelse än att försvara rätten att strejka. Så när socialdemokratin vek ner sig i Vaxholmsfrågan, fick han nog och lät sina ideal tala. Hans eftermäle i socialdemokratins historieskrivning kommer att svärtas av detta. Men det var inte Sören som lämnade partiet. Det var partiet som lämnade honom.

Sören kommer att bli ihågkommen som en centralgestalt i den EU-kritiska rörelsen och som en av ledarna för nej-kampanjen i den stora striden om svensk EMU-anslutning. Det är riktigt. Men han var så mycket mer. Han var också en debattskicklig ekonom och framför allt en fri intellektuell som banade sig sin egen väg genom arbetarrörelsen. Och han var en man med hög integritet och stort rättspatos.

Så, tack för alla fina minnen, alla samtal, alla diskussioner. Tack för ditt hårda arbete och för att du förblev trogen dina ideal. Tack för allt, kamrat!

TONY JOHANSSON,

som var kanslichef för Socialdemokrater mot EMU

Publicerad i Kritiska EU-fakta nr 1, 2011

Artikeln finns också här: http://www.nejtilleu.se/kef/kef121/tony_johansson_tack_for_allt_kamrat.htm

KGB, Guillou och IB

När nyheten om Guillous KGB-kontakter slog ner for fyra tankar genom mitt huvud. Först: det var som fan! Sedan: men han var ju maoist. Därefter: vänta lite, nämner han inte detta i memoarerna? Slutligen: det här kommer att användas för att misskreditera IB-avslöjandet.

Den första tanken – förvåning – delar jag med de flesta. Men ett av skälen till min förvåning hänger samman med min andra tanke. Guillou var nämligen maoist, och maoisterna var inga Sovjetkramare. De såg Sovjet som det stora hotet mot Sverige.

Den tredje tanken visade sig vara en riktig minnesbild från läsningen av Guillous memoarer. Han tar i sin redogörelse för de kontakter han hade med CIA, vilka resulterade i ett avslöjande, också upp att han ”mycket länge” arbetat med ett liknande uppslag om KGB (s 305-306).

Men Guillou är inte öppen med hur långvariga dessa kontakter var eller vad de innehöll. Det skadar hans trovärdighet, men innebär det att han var agent? Säpo:s agerande tyder på motsatsen. De har känt till historien sedan 1967, men inte ens när IB avslöjades offentliggjorde de vad de visste. Trots att informationen skulle ha kunnat skjuta sönder avslöjarnas trovärdighet. Säpo kan därför inte ha ansett att Guillou var agent. Men ponera att de faktiskt trodde att han var agent, då är frågan om de informerade regeringen. För om regeringen var informerad, så kan inte Palme ha ansett att Guillou var agent. Säpo kan förstås ha avstått från att informera regeringen trots att de trodde att Guillou var agent, men i så fall är det fler än Guillou som ska hängas ut för landsförräderi.

Frågan om Guillous vandel är dock underordnad frågan om hur historien om IB ska skrivas. Starka krafter verkar nu för att historien ska revideras. Det är den bakomliggande tanken när ledande socialdemokrater kräver att Guillou redovisar vad han gav KGB. Det borde han, men om jag vore socialdemokraternas rådgivare, skulle jag avråda från att sticka ut hakan allt för långt. Det kan slå tillbaka. Fortfarande har ju inte socialdemokratin redogjort för exempelvis Palmes och Geijers utbyte med amerikansk underrättelsetjänst (Kjell Östbergs Palmebiografier innehåller många besvärande fakta).

Det har också påståtts att IB-avslöjandet nu hamnar i nytt ljus. Så är det inte. IB-avslöjandets bakgrund belystes noggrant av Säkerhetstjänstkommissionen. Att KGB skulle ha haft något att göra med avslöjandet förkastas av kommissionens sekreterare, Lars Olof Lampers. Men framför allt, om det så varit djävulen själv som röjde IB, är det likväl så att IB-avslöjandets innehåll i allt väsentligt har visat sig riktigt. Likaså står det bortom allt tvivel att Palme ljög.

IB:s verksamhet var olaglig, den bröt mot Sveriges demokratiska tradition och den hotade vårt lands säkerhet. Låt därför inte revisionisterna vinna striden om hur historien om IB ska skrivas.

Publicerad i SKD 20091103

Girigbukar

Publicerad i SKD 20090317
SEB:s koncernchef Annika Falkengren är ”ledsen”. Det blev ”väldigt fel”, säger hon och ber om ursäkt. Men det är oklart om hon ber om ursäkt för beslutet att höja hennes lön med två miljoner från den redan perversa nivån på sju miljoner? Eller för att det blivit en sådan uppståndelse kring det hela?

Hon tycks oförstående, men nuddar sedan, vid problemets kärna, när hon urskuldande tillägger, att det faktiskt inte är hon själv som satt lönen.

Om det hade varit det, då hade problemet varit mindre. Då skulle vi ha haft att göra med en enskild girigbuk, istället som det nu är. En grupp av girigbukar, vilka befolkar de svenska storföretagens styrelserum och som berikar sig på arbetande folks bekostnad. I så måtto är Falkengren en god representant, för den privilegierade grupp som utgör den svenska kapitalistklassens toppskikt.

Själva hävdar de att deras löner är marknadsmässiga, men marknaden för toppdirektörer utgörs av just denna privilegierade grupp. De är, högt räknat, ett par hundra personer, som när de sätter lönerna för andra, som har liknande befattningar, därmed också sätter lönerna för sig själva.

Under de två senaste decennierna, har i detta kapitalistiska toppskikt bonus blivit populärt. Förespråkarna hävdar att det leder till att direktörerna jobbar hårdare. Men jag har aldrig förstått, hur det kan komma sig, att vi kräver maximal arbetsinsats, utan bonus, av exempelvis sjuksköterskor, medan toppdirektörer, som tjänar tjugo gånger mer, kan avkrävas hårt arbete först om de också får fet bonus.

Invändningarna är dock inte endast moraliska. Bonus är nämligen i bästa fall verkningslöst. I värsta fall skadligt. Snarare än att spegla direktörernas prestationer, följer bonusnivåerna vanligen den allmänna ekonomiska utvecklingen. Bonus mäter helt enkelt inte prestation och kan därför inte leda till högre prestation. Men om förespråkarna verkligen trodde på bonussystemet, borde de inte sluta vid att det är bra individuella prestationer som ger vinster, utan löpa linan ut och hävda att det är dåliga individuella prestationer som ger förluster. Så om direktörerna vill göra anspråk på vinster i form av bonus, är det inte mer än skäligt att de också får ta ansvar för förluster, med motsvarande avdrag på de fasta lönerna. För direktör Falkengren hade det blivit till att leva på blodkorv och potatis.

Men viktigare är, att vi vet att bonus leder till kortsiktigt risktagande, snarare än till vad som är bra för företagen på sikt. Man kan därför misstänka, att skälet till bonussystemens popularitet inte är en strävan efter att förbättra ledningen av företagen. Ty för detta ändamål är bonus kontraproduktivt. Snarare är dess utbredning en indikation på, att den privilegierade grupp som styr landets storföretag inte först och främst drivs av att bygga företag. Utan av att berika sig själva.

Skandalerna i MKB

Publicerad i SKD 20080607
Malmös kommunala bostadsbolag (MKB) är ständigt skandalomsusat: svartlistning av hyresgäster, gräddfiler för anställda, politiker som inte agerar och nu senast miljondränage.

Skandalbolaget. Läser man de senaste årens tidningsklipp om MKB, slås man först av mängden av ”avslöjanden” och sedan av att Malmös politiker inte tycks vara uppgiften mogen att styra upp Malmöbornas bostadsbolag. Knappt har den ena skandalen avslöjats förrän nästa flyter upp till ytan.

För tre år sedan visade Sydsvenskan i en serie artiklar att MKB under minst ett decennium ägnat sig åt omfattande personregistrering med syftet att hindra oönskade individer från att få lägenhet. Inte endast bråkmakare registrerades, utan också barn kontrollerades, liksom personer som haft synpunkter på bolaget och kvinnor som varit besvärliga så till vida att de misshandlats av sina män.

Avslöjandet ledde till att bolaget införde en formell kö. I en kö är väl alla jämlika? Men icke. Vissa är mer jämlika än andra. MKB-anställda och deras släktingar (!), avslöjades det nyligen, kan få förtur till visningarna. Bolagets VD, Sonny Modig, tycker att systemet är ”alldeles utmärkt”. Men så har han också fått en lägenhet genom förtur, kan ju tilläggas. Ett annat exempel är att maken till en MKB-chef fick en exklusiv bostad. Efter en minut i bostadskö.

Knappt hade denna mediastorm ridits ut, förrän det avslöjades att bolagets anställda inte endast har förtur, utan också får bonus som baseras på bolagets vinst, vilken förra året slutade på 124 miljoner. Det uppdagades även att systemet
funnits i sju år. Bonusen uppgick för 2007 till 8,1 miljoner. Det är hyresgästernas pengar som istället hade kunnat gå till lägre hyror och underhåll.

Enligt kommunallagen får kommunala bolag inte drivas i vinstsyfte, men länsrätten har nyligen slagit fast i en dom som rör MKB, att om det huvudsakliga syftet är ett annat, så kan ett kommunalt bolag göra vinst under förutsättning att den används i verksamheten. Det är bra, eftersom allmännyttan på så sätt kan expandera. Men genom vinstdelningssystemet har ett motsatsförhållande byggts in. Bolaget får inte drivas i vinstsyfte, men de anställda som ansvarar för den dagliga verksamheten, får bonus efter hur stor vinsten blir. Därmed skapas incitament för att på kort sikt minimera kostnaderna; risken är uppenbar att vinstsyftet blir styrande. Det dåliga underhållet, om vilket det rapporterats i Skånska dagbladet, hänger självklart samman med MKB:s försök att pressa ned kostnaderna i syfte att höja vinsten.

Hur kan skandal läggas till skandal? Hur kan ett uppenbart korrupt system, som ger släktingar till chefer förtur, få existera? Hur kan ett bonussystem som underminerar bolagets syfte vara i funktion i sju år, utan diskussion och ingripanden från kommunledningen? Svaret är enkelt: de folkvalda gör inte sitt jobb. Och ytterst vilar ansvaret för de kommunala bolagen på Ilmar Reepalu.

Genom bolagsordningen, ägardirektiven och den politiskt tillsatta ledningen i MKB styr de folkvalda över bolaget. Men på bolagsnivån verkar inte politikerna ha förmågan eller viljan att stå emot tjänstemännen. På kommunledningsnivå tar man inte sitt ansvar. Antingen har de inte känt till bonussystemet eller så har de underlåtit att agera. Frågan är vad som är värst? Miljonrullningen skulle kunna stoppas genom att ändra ägardirektiven. Men när frågan var uppe på kommunstyrelsen i förra veckan lämnades bonussystemet utan åtgärd. Vi får hoppas att de folkvalda använder sommaren till att tänka om.

Fifflare.

Publicerad i SKD 20071105
Finns det inga hederliga moderata toppolitiker? Förmodligen några. Men strömmen av exponerade skattefifflande, lagtrotsande och allmänt omdömeslösa moderata företrädare tycks aldrig sina.

Skandalerna duggar tätt, och i centrum står Reinfeldt, som med sin bristande ledarerfarenhet och oförmåga att välja rätt medarbetare, pekas ut som ansvarig.

Under hans lite mer än ett år som regeringschef har tre ministrar avgått. Av dem föll två på sina privata affärer. Stegö Chiló för att hon inte hade betalt tv-licensen på sexton år och för att ha anlitat svart städhjälp, samma sak fällde Borelius. Bättre klarade sig Reinfeldt själv, som betalat sin barnflicka 32 kronor i timmen och Borg som också han anlitat svart arbetskraft. För att inte tala om teflonpannan Bildt. Det tycks kvitta hur många tvivelaktiga affärer som han är inblandad i. Kritiken fastnar ändå aldrig.

Till detta lägger vi nu Reinfeldts statssekreterare, Ulrica Schenström, som gick på krogen när hon hade krisledningsjour. Vid hennes avgång, hade det inte ens gått en månad sedan statssekreteraren i finansdepartementet, Urban Funered, tvingats bort, på grund av sitt nära band till det skandalomsusade Carnegie. Schenströms ersättare, Nicola Clase, hann knappt till jobbet innan det avslöjades att även hon anlitat svart arbetskraft. Och på söndagen nåddes vi, slutligen, av nyheten att paret Cederschiöld – han utsedd av Reinfeldt till förhandlingsman i Stockholms infrastrukturfrågor, hon moderat EU-parlamentariker – anlitat svart arbetskraft i mer än ett decennium. Den moderata ordföranden i riksdagens arbetsmarknadsutskott ryckte omedelbart ut till partikollegornas försvar. Det är skattetryckets fel, hävdade hon. Men bland vanligt folk är nog stödet svagt för de stackars moderatpolitikerna, som inte klarar att leva hederligt, trots en årsinkomst på nästan två miljoner.

De som pekar på den reinfeldtska inkompetensen har alltså en poäng. Men det finns två förhållanden till som spelar in. Dels den på girighet byggda moral som är förhärskande i de klasser som moderata toppolitiker vanligen kommer ifrån. Här har dock inget förändrats. Dels situationen i det moderata partiet. Här har hänt desto mer.

Reinfeldt var alls inte självskriven när han tog makten i moderaterna. Den interna kritiken var omfattande. Och den lindrades inte av att han satsade allt på ett kort under namnet De nya moderaterna. Taktiskt genialt, men hög insats. Partiet skulle inte förlåta en valförlust. Reinfeldts öde som partiledare blev avhängigt valresultatet. Och den, helt riktiga, bedömning som moderatledningen gjorde, var att valet endast kunde vinnas om partiet började tala med en röst på alla nivåer – så att de nya budskapen hann sätta sig bland folk.

Omdaningen av partiets retorik, handlar därför lika mycket om etablerandet av en ny maktfalang, med företrädare som förmår ta in och föra ut de nya budskapen. Stora delar av det gamla, erfarna gardet rensades följaktligen ut från maktpositionerna. Nytt folk från Reinfeldts egen generation besatte de flesta viktiga posterna.

Det är därför ur ett nytt, delvis oprövat gäng som Reinfeldt har att göra sina val. Att han så fatalt har misslyckats, beror alltså inte endast på att han själv saknar erfarenhet, utan kan också delvis härledas till att hans ledarskap inskränkt rekryteringsunderlaget. Han tvingas välja bland oerfarna tjänstemän och ministerämnen, av vilka en del i efterhand visat sig vara riktiga girigbukar som dessutom saknar omdöme.

%d bloggare gillar detta: