Full fart framåt: Mot avgrunden!

Märkbar och ständig ökning i levnadsstandarden är en relativt ny företeelse i mänsklighetens historia. Dess förutsättningar är en omdiskuterad fråga. Men ett möjligt svar fick vi i fredags. Vi stjäl livsutrymme från våra barn och barnbarn. Fast det visste vi förstås redan.

Denna varaktiga ekonomiska tillväxt och ökning i levnadsstandarden benämndes av den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren Simon Kuznets för ”modern ekonomisk tillväxt”. Den uppstod med industrialiseringen och ledde till att mänskligheten bröt sig ur vad som ibland kallas ”Malthus fälla” efter den brittiske 1800-talsekonomen och prästen Thomas Malthus. Han noterade att befolkningen hade en tendens att öka snabbare än produktionen av livsmedel. Mänskligheten slog därför med jämna mellanrum i produktionstaket. Eller enklare uttryckt: Till slut blev vi för många. Då svalt en del av oss ihjäl och färre föddes. Då blev det bättre, eftersom färre skulle dela på maten, varför vi födde fler barn, och så beträdde vi åter vår färd mot nya svältkatastrofer. Människan satt fast i Malthus fälla och hade så gjort sedan urminnes tider.

Men just när Malthus var verksam förändrade industrialiseringen allt. Under den förindustriella tiden hade ekonomierna vuxit på sin höjd en halv procent per år och levnadsstandarden hade ökat någon tiondels procent per år. Med industrialismen följde helt nya tillväxtnivåer, den moderna ekonomiska tillväxten hade fötts. Under 1900-talet växte den genomsnittliga levnadsstandarden i Västeuropas med i medeltal 2,1 procent per år. Det kanske inte låter så mycket, men det innebär att levnadsstandarden fördubblas vart 35:e år. Problemet är att denna takt aldrig har varit långsiktigt hållbar.

I fredags kom en rapport om en av effekterna när FN:s klimatpanel presenterade sina senaste resultat om den globala uppvärmningen. Den globala medeltemperaturen har stigit med 0,9 grader jämfört med förindustriell tid. Omedelbara åtgärder måste sättas in om temperaturökningen ska hejdas vid det politiskt uppsatta målet om två grader. Men i rapporten diskuteras även ett ”extremscenario” med fyra grader ökning av den globala medeltemperaturen till slutet av seklet. Världsbanken beskrev förra året i sin rapport Turn down the heat, why a 4° C warmer world must be avoided en sådan värmeökning som ”förödande” för världen. Det mest alarmerande är dock att detta ”extremscenario” inte alls är extremt. Världens faktiska utsläpp idag är nämligen större än i detta extremscenario. Världen är på väg mot en ännu större temperaturhöjning.

Den brittiska Sternrapporten som visade på enorma kostnader av klimatförändringarna om inget görs, uppskattade att det årligen skulle kosta en procent av världens BNP att hålla nere den globala uppvärmningen. Det motsvarar inte mer än hälften av världens årliga militära utgifter. Eller för att ta en svensk jämförelse: detta motsvarar hälften av jobbskatteavdragen. Istället för att gödsla oss med skattesänkningar så att vi kan köpa större bilar, skulle regeringen kunna använda pengarna till att bygga järnvägar, utveckla grön energi, avskaffa beroendet av fossila bränslen, bygga energisnåla bostäder och biståndsfinansiera energiomställning i tredje världen.

Loppet verkar alltså inte kört. Men i själva verket krävs så mycket mer. Roten till såväl utsläpp som rovdrift ligger i vår materiella konsumtion. Vi svenskar har idag en konsumtionsvolym som kräver tre jordklot. Globalt sett tog 2013 års resurser slut den 20 augusti – det var då världens folk hade konsumerat vad världen kunde förnya 2013. Nu lever vi på lån från våra barn. En hållbar tillväxt handlar därför inte bara om att finansiera grön omställning, utan om att vi måste minska vår materiella konsumtion. Det kommer endast att vara möjligt om världens resurser fördelas mer rättvist. Men framförallt kommer det inte att vara möjligt förrän vi förändrar vårt sätt att tänka och leva.

– Ingen jävel ska ifrågasätta min Thailandssemester, köttfrossan jag hade i fredags eller min stadsjeep, mumlar kanske någon läsare och sätter morgonkaffet i halsen.
– Jo, det är faktiskt precis vad vi måste göra, svarar jag. Vårt sätt att leva är djupt omoraliskt. Den moderna ekonomiska tillväxten, som upprätthållits i blott två sekel, har varit möjlig genom att vi borrar, smälter, skövlar och gräver oss igenom jordklotet. Vi förstör ekosystemen, förgiftar vatten och luft, spyr ut växthusgaser och förbrukar resurser i en rasande takt. Kort sagt: vi konsumerar våra barns och barnbarns resurser och förstör de ekosystem som de ska leva i. Det är därför vi har så hög tillväxt, men om vi inte ändrar oss kommer vi att skicka tillbaka våra barnbarn till Malthus fälla. Din och min konsumtion är därför inte ditt och mitt problem, utan världens och våra barns problem.

Även om mänskligheten, mot alla odds, hittills har överlevt, står vi denna gång mot en mäktigare fiende än någonsin förr. Oss själva, vårt sätt att leva och vårt sätt att tänka.
Det försämrar drastiskt våra odds.

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20130930

Extramaterial (klicka för förstoring!)
ekologiskt avtryck

Bra gjort av Greenpeace (samt en känga åt Skånskans ledarsida)

Greenpeace har nu avslutat utläggningen av trålhinder på Lilla Middelgrund och Fladen i Kattegatt. 180 stenblock har lagts ut för att förhindra bottentrålning. Områdena är klassade som Natura 2000-områden, men skyddas trots det inte mot destruktivt fiske. Bottenlivet är ovanligt rikt i dessa områden, med bubbelrev, märlbottnar och sand- och grusbottnar. Bottentrålning här är som att kalhugga i en nationalpark. Förhoppningsvis sätter Greenpeaces aktion stopp för detta.

Förståelsen från många småskaliga yrkesfiskare tycks vara förhållandevis stor. Marina reservat ökar nämligen inte endast fiskbestånden i reservaten. När fisken tillåts föröka sig och växa till sig inom reservaten vandrar de så småningom ut till de kringliggande vattnen. Vattnen kring Gotska sandön har exempelvis skyddats från fiske i tre år, och redan har plattfiskbestånden ökat dramatiskt. Beräkningar för den globala nivån visar att vinsterna av att skydda stora områden vida överstiger kostnaderna. Det skulle kosta 110 miljarder per år att skydda 30 procent av världens hav, men intäkterna till följd av större fiskbestånd skulle öka med 600 miljarder per år.

Greenpeaces aktion hjälper till att skapa ett hållbart och långsiktigt fiske. Fiskeminister Eskil Erlandsson borde vara glad och tacksam för att någon annan gör det som han borde ha gjort för länge sedan. Men istället skällde Erlandsson ut Greenpeace på Dagens Nyheters debattsida. Detta efter att Danmarks regering i ett brev hävdat att Greenpeaces aktion på svenskt vatten strider mot dansk lag! Man undrar vem Erlandsson egentligen företräder?

Hans utbrott är avslöjande och visar att regeringen prioriterar kortsiktiga fiskeriintressen före miljön och ett hållbart fiske.

Till sist. I söndags kritiserade Skånskans politiske redaktör, Lars J Eriksson, min artikel om privata företags profiterande inom skolan(20090811). Han påstod att min bevekelsegrund alls icke var den jag själv angett, nämligen att skattepengar ska gå till välfärd, inte till privat vinst, utan att det handlar om att jag ”i grunden tycker illa om privata företag“. Påståendet är i sig löjligt. Men när dessutom tidningens ledare redan dagen efter kritiserar Mona Sahlins argumentationsteknik för att bygga på den s k halmgubben – vilket ledarredaktionen vet att berätta är ett ”klassiskt retoriskt knep som bygger på att man istället för att bemöta motståndarens egentliga ståndpunkt överdriver och förvrider dennes åsikter (bygger upp halmgubben) och istället slåss mot denna felaktiga bild” – ja, då undrar man hur det är ställt med självinsikten på ledarredaktionen? Vore det inte bättre om redaktör´n bemöter mig i sak istället för att ägna kafferasterna åt att pula ihop halmgubbar som ska föreställa mig? Men det är ju, som ledarsidan också skriver, betydligt enklare att ”vinna över den svartvita halmgubben”.

Publicerad i Skd 20090819

Kärnkraft och allianser

Publicerad i SKD 20090211
Förra veckans uppgörelse inom högeralliansen om energipolitiken var skickligt planerad och syftade till att få Mona Sahlin att välja mellan Peter Eriksson och IF Metalls Stefan Löfven. Därmed fick hon en försmak av nackdelarna med allianser. Det tvingar fram externa kompromisser som leder till interna konflikter.

I tid kom överenskommelsen lagom till att de rödgröna skulle inleda sitt formella samarbete. Följaktligen hade vänsteralliansen, som på måndagen tänkt sig ha ett eget Bankeryd, fast förlagt till Bommersvik, att förhålla sig till de stundande energisamtalen, istället för den jobbpolitik som de egentligen ville prata om.

Frågan är således problematisk för Sahlin. Inte endast för att den riktar bort sökarljuset från de frågor som hon vill diskutera – arbetslöshetskrisen, en ekonomi i fritt fall och växande ojämlikhet – utan för att avveckling knappast är en vinnarfråga, snarare tvärtom med rådande opinionsläge. På så sätt är det klokt spelat av högeralliansen. Men det visar samtidigt vem som styr i alliansen och hur själva maktinnehavet har blivit en överideologi. Inget är så heligt för de fyra borgerliga partiledarna att det inte kan offras för några bra pressklipp.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen: det är sorgligt att skåda centerns degenerering. Maud Olofsson ger upp partiets hjärtefråga i utbyte mot 1 procentenhet (!) mer förnyelsebar energi än vad som redan beslutats. Med spelad gråt i halsen säger hon sig vara emot kärnkraft, men för kärnkraftsutbyggnad. Men lite imponerad blir man av att hon lyckas med konststycket, att köra över sitt parti och samtidigt framstå som en stark ledare, snarare än en buffel.

Vänsteralliansen vinner knappast på sitt kärnkraftsmotstånd. Men i grunden har de rätt, för bruket av kärnkraft är omoraliskt. Även bortsett från de dagliga riskerna, den smutsiga brytningen och att kärnkraften inte bär sina kostnader, är det inte möjligt att försvara att vi massproducerar universums giftigaste ämne, utan att ha en lösning för hur de uppemot 10 000 framtida generationer, för vilka avfallet kommer att utgöra ett potentiellt dödligt hot, ska skyddas. Vårt ansvar sträcker sig 200 000 år in i framtiden. Det är en länge tidsrymd än vår människoart, Homo Sapiens, har funnits. Den lagringsmetod, i kopparkapslar i underjordiska bergrum, som kärnkraftsindustrin förordar är inte säker mer än kanske ett par generationer. En av landets främsta experter på korrosion i metaller, KTH-forskaren Peter Szakálos, säger till mig, att i värsta fall kan kapslar spricka redan inom 50 år och ”troligen kommer ingen kapsel att uppnå 1000 års livslängd”. Det må vara att kärnkraftsmotstånd i dagsläget är en förlorarfråga, men skulle det så ha varit även om framtida generationer haft rösträtt?

Dystert för torsken i Kattegatt

Publicerad i Skd 20081024
Situationen för torsken i Kattegatt är oförändrat dålig. Enligt en ny rapport från fiskeriverkets havsfiskelaboratorium och dess danska motsvarighet är torskbeståndet på en historisk bottennivå.

Utrotning. Sedan början av millenniet är Kattegatts torskbestånd hårt ansatt. Inget tyder på återhämtning. Fiskeriverkets provfiskning förra året är ett talande exempel. De lyckades inte få upp ett enda årsyngel av torsk.

Från politiskt håll har man visserligen reagerat. Men för sent, för litet och för rädda att stöta sig med fiskeindustrin och potentiella väljare. De totala torskkvoterna i Kattegatt har minskats till en tiondel av vad de var 2001. Men då ska man veta att experterna i internationella havsfiskerådet sedan sex år rekommenderat att kvoten ska vara noll, inget torskfiske, i Kattegatt.

Nu visar det sig att de har haft rätt hela tiden och att kvotsystemet inte hindrar rovdriften. I rapporten noteras att den s k fiskeridöden är oförändrad och att det finns en ”oförklarad” fiskeridöd motsvarande 400 procent. Vad är detta? Dör lika mycket torsk idag som när man fick fiska tio gånger så mycket? Det verkar så. Förmodligen beror det på så kallad ”high-grading”. Kvoterna reglerar nämligen hur mycket som får tas i land, inte hur mycket som får fiskas upp. Så trålarna kastar helt enkelt tillbaka liten torsk, som är mindre värdefull, för att maximera det ekonomiska värdet av sin kvot. Ett sådant fall väckte nyligen anstöt i Norge och Storbritannien. Norska kustbevakningen fångade en brittisk trålare på film, när den dumpade fem ton död torsk, 80 procent av sin fångst, som den hade fiskat i norska Nordsjön.

Tydligare kan det inte bli. EU-reglerna fungerar inte. De leder rentav till ett förkastligt slöseri med naturresurser – just de naturresurser som reglerna var ämnade att skydda.

Fiskeriverket föreslår därför i sin rapport att marina reservat ska instiftas, inom vilka allt fiske ska vara förbjudet. Dessutom föreslås att ytterligare områden skyddas under torskens lek. De skyddade områdena föreslås sträcka sig från norra Öresund och omfatta stora områden av Kattegatt. Marina reservat skyddar inte endast det marina livet på plats, utan fungerar som oaser som gynnar tillväxten i kringliggande områden. Likaså är det bra om fisket på lekande torsk stoppas.

Visserligen kan jag tycka att stopp för fiske med handredskap i de skyddade områdena inte är relevant. Det är inte sportfisket som hotar torsken. Men sportfiskarna är säkert beredda att inskränka sitt fiske mot att yrkesfisket efter hotade arter stoppas. I vart fall tycker jag, och jag sportfiskar mycket, att det är en rimlig kompromiss.

Förslagen pekar alltså i rätt riktning, men förmodligen är de otillräckliga. De skyddade områdena borde utsträckas ytterligare, kanske ända ut mot Anholt eftersom torskens lekområden inte är desamma som de områden som är viktiga för uppväxande torsk. Vidare borde skyddet för lekande torsk utsträckas längre ner i Öresund för att skydda den invandrande torskens lek.

Dumpning av fisk och s k highgrading bör förbjudas, och regeringen måste nu verka för att torskkvoterna i Kattegatt de kommande åren sätts till noll. Förra året vek den ner sig i EU-förhandlingarna. Hög tid att sätta hårt mot hårt.

Annars kan det gå för Kattegattstorsken, som för torsken utanför New Foundland. Det var en gång världens starkaste torskbestånd. Men så kollapsade det plötsligt i början 1990-talet. Torsken har ännu inte återvänt. Det kan hända här också.

Högeralliansen urholkar allemansrätten

Publicerad i SKD 20080814
I våras lade regeringen fram ett förslag till förändringar av strandskyddet. I remisserna som nu kommit in slår naturskyddsorganisationerna larm om att allemansrätten urholkas.

Strandskyddet. Redan på 1950-talet oroade man sig för trycket på de kustnära områdena och insåg att om inget gjordes skulle den sedan några år etablerade allemansrätten successivt avskaffas för de mest natursköna områdena. Då tillkom de första strandskyddsbestämmelserna. Idag ligger strandskyddet i miljöbalken och skyddar områden från exploatering som ligger närmare än 100 meter från strandlinjen. Det har blivit en av hörnstenarna i den svenska allemansrätten.

Men trots regleringarna har antalet bostäder längs kusterna fördubblats sedan 1950-talet. Var sjunde byggnad i Sverige ligger idag inom 100 meter från en strand. Att det blivit så beror på att kommunerna har rätt, att om ”särskilda skäl” föreligger, bevilja dispens från strandskyddet. Det är en möjlighet som används i ökande utsträckning. Sedan början av millenniet har antalet dispenser ökat från 3000 till 5000 per år. I många fall är det tveksamt om kommunerna ens följer lagen. Naturskyddsföreningen talar om en ”rättsröta”, och Naturvårdsverket, som granskat dispenserna, konstaterar att ”strandskyddsbestämmelserna inte räcker för att skydda stränderna mot exploatering.”

Syftet med det nya förslaget sägs visserligen vara att lätta på reglerna i glesbygd, men skärpa dem i områden som är under hårt exploateringstryck. Men några skarpa förslag för att faktiskt skydda de tätbefolkade områdena finns inte. Snarare finns risken att förslag som är avsedda för glesbygden kan komma att utnyttjas även i övriga Sverige och där urholka strandskyddet.

Att dispensrätten överhuvudtaget ligger på kommunerna är tveksamt, eftersom strandskyddet bör betraktas som ett riksintresse. Lokalpolitikerna saknar den översikt som krävs. Dessutom hanteras dispensärendena i byggnadsnämnderna och där finns sällan den kompetens som krävs för att bedöma exploateringens inverkan på djurlivet. Men med förslaget ges kommunerna ännu friare tyglar och grunden för dispensgivning utvidgas. Kommunerna kan i förslaget genom översiktsplanerna och genom att lägga ut något som kallas ”områden för landsbygdsutveckling” planera bort strandskyddet. Dessutom finns en lös formulering att i anslutning till bebyggelse som definierats som landsbygdsutveckling behöver inte några andra kriterier vara uppfyllda för att dispenser ska kunna ges. Risken är att en strand fortsätter att bebyggas, med hänvisning till att det redan finns några hus där.

Allemansrätten har aldrig stått högt i kurs i de borgerliga partierna där den setts som en inskränkning av den heliga privata äganderätten. Förslaget är helt i linje därmed. Men skyddet av stränderna är inte endast viktigt för allemansrätten, utan också för många hotade djurarter. Regeringen konstaterar i sin promemoria att nästan var tredje rödlistad djurart finns i de strandnära områdena. Bara för att i nästa andetag föreslå, med tre euforiska alliansriksdagsledamöters ord, att det ska bli ”lättare att bygga i strandkanten”.

I ena vågskålen ligger allmänhetens rätt till naturen och skyddet av hotade djurarter, i den andra miljonärernas rätt att bygga i strandkanten. För högeralliansen tycks valet enkelt.

Torskbeståndet kommer att kollapsa

Publicerad i SKD 20071228
De nya torskkvoterna är klara. Och trots att beståndet är nära kollaps görs föga. I Nordsjön ökas rentav uttaget. Det kan komma att gå för den svenska torsken som för den kanadensiska.

Utfiskning. EU:s fiskeriministrar har beslutat om nya fiskekvoter. De ignorerar forskarnas råd och miljöorganisationernas och sportfiskarnas protester.
De senaste provfiskningarna i Kattegatt visar att läget är värre än någonsin. Inget årsyngel kom upp, endast 1-2 år gamla torskar. Det tyder på att reproduktionen i år varit svag.
EU-kommissionen hade föreslagit en minskning med 25 procent, vilket Sverige vikit sig för (det enda rimliga vore ett totalstopp) men inte ens denna lilla minskning gick igenom. Istället reduceras kvoterna med 8 procent.
Den kortsiktiga girigheten blir än tydligare när vi kommer till Nordsjön. Där har internationella havsforskningsrådet funnit en liten ökning av torskbeståndet, men inte så stor att kvoterna kan ökas. Men istället för att låta Nordsjötorsken återhämta sig, ökas kvoterna med 11 procent.
Naturskyddsföreningen, Greenpeace, Världsnaturfonden och Sportfiskarna är kritiska. Sveriges Fiskares Riksförbund meddelar däremot att de ser positivt på besluten. Det är inte förvånande; det är inte ovanligt att man hör yrkesfiskare kritisera inskränkningarna i deras fiskerättigheter och hävda att bestånden klarar ett intensivare fiske. Så har de gjort i många år. Men om det vore så att vi år efter år tar ut mindre torsk än vad reproduktionstakten tillåter, skulle ju torsken trendmässigt öka i antal. Det hävdar ingen, inte ens yrkesfiskarna.

Dessa yrkesfiskare seglar sin fiskeflotta mot avgrunden, fullt medvetna om att de riskerar förstöra något som inte går att reparera. Det som hände i Kanada kan hända här. Utanför Newfoundland fanns en gång världens största torskbestånd. Det fiskades till kollaps i början av 90-talet. Torsken har ännu inte återvänt.

När en art försvinner påverkas hela ekosystemet. Se på Östersjön! Den speciellt till bräckt vatten anpassade torsken, är på gränsen till utrotning. Det har i sin tur lett till att skarpsillen brett ut sig. Den lever på djurplankton, som också är föda för gädd- torsk och abborreyngel. Rovfisket på torsk i Östersjön, har alltså inte endast lett till att torsken försvunnit och har svårt att återhämta sig, utan också till att gädda och abborre utsätts för hårdare konkurrens om födan. Det är förmodligen skälet till att yrkesfiskets fångst av dessa båda arter föll med 80 procent längs Östersjöns kuster under 90-talet. Därtill har mängden växtplankton ökat när mängden djurplankton minskat. Det är antagligen en bidragande orsak till att många badvikar förvandlats till stinkande dypölar.

Vi begriper först i efterhand hur bräckliga havens ekosystem är. Det är en av ingångarna i den utmärkta reportageboken Tyst hav, som utkom i höstas, i vilken journalisten Isabella Lövin, visar hur omfattande rovfisket är och hur lite som görs åt det. Hon påtalar att 90 procent av bestånden av de stora matfiskarna har försvunnit under de senaste femtio åren.
Torskbeståndet är nära kollaps. Pigghajen, som på 80-talet gick ända ner till Skälderviken, är i det närmaste utrotad längs de svenska kusterna. Andelen ålyngel som tar sig till Sverige är nere i 1 procent av vad det var för 30 år sedan. Och hur många vet idag att Öresund på 1950-talet var ett sportfiskeeldorado för tonfisk med vikter uppemot 400 kg? Hur många fler arter ska utrotas, innan någon säger stopp?

%d bloggare gillar detta: