Morgan, sänd ut de vita bussarna!

Publicerad i Västerbottens Folkblad och Piteå-Tidningen 20150907

I förra veckan hittades Alan Kurdi på en strand i det svenska turistmeckat Bodrum i Turkiet. Bilden på Alan i kortbyxor, sneakers och t-shirt och på polistjänstemannen som varsamt tar hans lilla kropp i sin famn, spred sig som en löpeld på sociala medier och blev förstasidesstoff på flera av världens största tidningar.

Talet om ”volymer” föll platt till marken, när allt förvandlades inför våra ögon från anonyma siffror i statistiken till människor som du och jag eller barnen som är på väg till skolan utanför köksfönstret. I en enda bild sammanfattades flyktingkatastrofen och den anonyme flyktingen fick ett ansikte, ett namn och en historia. En drunknad pojke. En far som i vågorna tappat taget om sin sons lilla, våta hand. Alan blev tre år.

Oisín Cantwell, kolumnist på Aftonbladet, menade i en krönika på torsdagen att kanske kan bilden få en liknande effekt som när bilderna på Phan Thị Kim Phúc – den napalmskadade flickan som kom att symbolisera Vietnamkrigets elände och ondska – kavlades ut över världen sommaren 1972. Låt oss hoppas på det. För så här kan vi inte fortsätta. Det är människor det handlar om.

Hur förhärdat måste inte det hjärta vara som utan att brista kan se på bilden av Alan Kurdi? Och ändå är han endast en av många. Över 20 000 människor har sedan år 2000 drunknat i Medelhavet. Men debatten har mest handlat om hur dessa ”flöden” – som om det handlade om något annat än människor – ska stoppas, hur flyktingsmugglingen ska kväsas och hur EU ska upprätthålla sina gränser. Enorma summor har gått till gränsbevakning, till att bygga murar och taggtråd. Men att man gör detta för att undergräva en mänsklig rättighet talas det tyst om.

Så låt oss tala klarspråk: Skälet till att människor på flykt tvingas ut i rangliga skorvar och läckande gummibåtar, skälet till att 20 000 människor drunknat i Medelhavet, skälet till att Alan bara blev tre år är att EU stängt de legala, säkra vägarna in i unionen. Asyl kan endast sökas på plats i unionen, så den som inte kommer levande fram kan inte söka asyl. Det är den vidriga logiken bakom EU:s flyktingpolitik. Med viseringsplikten och transportörsansvaret har EU för de flesta av världens flyktingar upphävt den mänskliga rättigheten att söka asyl.

Detta är orsaken till att desperata människor försöker ta sig sjövägen över Medelhavet. Detta är orsaken till att så många dör. Detta är effekterna av politiska beslut.

Det skulle ha kunnat vara mitt barn, sade min bror i förra veckan. Min bror är alltså Morgan Johansson, Sveriges justitie- och migrationsminister. Vi är många som känner så. Men vad Morgan inte sade är att lagstiftningen är skriven för att just skilja hans och mina barn från barn som Alan. Det handlar inte endast om att vi är födda i ett land i fred och Alan i ett land i krig. Det handlar också om att vi och våra barn är födda med den självklara rätten att åka nästan vart vi vill, när vi vill och med vilka färdmedel vi vill. Det är en rätt som Alan förvägrades, trots att hans flyktingskäl var uppenbara. För att förhindra Alan och andra på flykt från att utöva sin mänskliga rättighet att söka asyl undan krig och förföljelse har vi skapat ett regelverk som gör att enda vägen är med gummiflotte över Medelhavet.

Sverige tar ett större ansvar än många andra länder. Det är sant. Därför behövs ett kvotsystem i EU. Det är bra att Sverige driver det. Men vi behöver också en diskussion om de lagar som stiftats och som syftar till att upphäva asylrätten, den rätt som världen med världskriget i färskt minne kodifierade 1948 som en mänsklig rättighet.

Vi står nu inför den värsta katastrofen sedan detta världskrig. Jag tänker på det när jag läser förslagen som pläderar för att det åter är dags att skicka ut vita bussar. Det vi idag vill minnas från den tiden är insatser som de vita bussarna, smugglingen av danska judar över Öresund 1943 och den solidaritet som uppbådades när 80 000 finska krigsbarn togs emot. Det finns också mycket vi helst vill glömma, sådant som vi idag skäms för.

Frågan vi måste ställa oss är om framtidens människor ska minnas oss med stolthet eller med skam. Ska vi bli ihågkomna som den generation som kröp in bakom murar och taggtrådsstängsel, medan havet utanför våra gränser fylldes med döda barn? Eller som en generation som tog ansvar?

Det finns endast en hedersam lösning: Upphäv den viseringsplikt och transportörsansvar som tvingar barn som Alan ut i gummiflottarna!

Morgan, sänd åter ut de vita bussarna!

Så skulle Sverige kunna agera som den moraliska stormakt vi gör anspråk på att vara.

Då skulle vi inte bara kunna tala om, utan också behandla barn som Alan som vore de våra egna barn.

Bra med grekisk folkomröstning om långivarnas utpressning

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150629

Ser vi sista akten i det grekiska dramat? Det kan mycket väl vara så. EU-ledarna försöker skjuta skulden ifrån sig, men att ett folk tillåts säga sin mening kan aldrig vara fel.

Först och främst måsta man förstå att den grekiska krisen inte har sin primära orsak i slapphänt grekisk finanspolitik. Den grekiska krisen var en del av den stora eurokrisen, som utbröt efter den globala finansiella härdsmältan.

Med fallande tillväxt och ökad osäkerhet, kom de obalanser som ackumulerats i eurozonen upp till ytan. De yttrade sig i stora överskott i utrikeshandeln i bland annat Tyskland och stora underskott i densamma i framförallt södra Europa.

Att det blivit så sammanhängde med skillnader i inflationstakt som gjort att konkurrenskraften i södra Europa gröpts ur, samtidigt som framförallt tyskarnas konkurrenskraft ökat. Skillnaderna förstärktes av den gemensamma penningpolitiken som inte passade någon. Om varje land hade haft en egen valuta och räntepolitik, skulle de länder som hade en för hög prisutveckling ha kunnat använda räntan för att dämpa inflationstakten. Om det inte hade varit tillräckligt skulle dessa länders valutor ha fallit gentemot D-marken. På så sätt skulle obalanserna ha blivit mindre redan från början och i slutändan skulle valutorna ha fungerat som pysventiler.

Nu hade emellertid den europeiska politiska eliten fått snilleblixten att Europa skulle ha en gemensam valuta. Om de ägnat lika mycket tid åt att analysera den europeiska monetära historien som de ägnade sig åt hur mynten skulle se ut, skulle de förstås ha begripit att detta var en utomordentligt dålig idé.

Men uppfyllda av sin egen förträfflighet, isolerade som de är från vanligt folks prioriteringar och rustade med en ideologiskt övertygad ekonomkår blev dåliga idéer gemensamma idéer och gemensam EU-politik.

När skulden fördelas ska man alltså ha detta klart för sig: den gemensamma valutan är det grundläggande problemet och krisens orsak – inte hur Grekland agerat.

Med gemensam valuta finns inga andra realistiska utvägar ur kriser än att driva vad som utan gemensam valuta skulle ha uppfattats som irrationell, ja rentav dåraktig, nedskärningspolitik med syftet att öka arbetslösheten och på så sätt få löner och priser att falla.

Den grekiska arbetslösheten är 25 procent, levnadsstandarden har fallit med en sjättedel. Andelen som lever i svår materiell fattigdom uppgår till nästan 20 procent (2012). Hälsovården har drastiskt försämrats, inte minst kvinnosjukvården, och när åtstramningspolitiken inleddes följde en ökning av självmorden med 35 procent.

Detta är vad grekerna tvingats till i utbyte mot EU:s och IMF:s ”hjälplån”. Likt lånehajar ställer långivarna nu krav på nya nedskärningar i utbyte mot de nya ”hjälplån” som är nödvändiga för att Grekland ska kunna betala av de gamla ”hjälplånen”. Pengarna snurrar bara runt, kommer inte grekerna till del och är behäftade med villkor som tvingar Grekland till ytterligare försämringar i välfärden.

Som Nobelpristagaren Paul Krugman påpekade i förra veckan kommer Grekland aldrig att kunna betala tillbaka dessa lån. Mot bakgrund av att landet nu, när man justerar för konjunkturläge, nått så kallad primär balans, det vill säga balans mellan utgifter och inkomster när ränteutgifterna räknas bort, borde man istället göra skuldavskrivningar så att ekonomin kan växa och statsfinanserna stabiliseras. Med tanke på att det är euron, snarare än enskilda länders agerande, som skapat krisen, är det rimligt att fördela ansvarsbördan på ett annat sätt än idag.

Men i helgen bröt förhandlingarna samman. Greklands regering anklagade EU för att ställa oacceptabla politiska ultimatum och förespråka åtgärder som ur ekonomisk synvinkel är dåliga. EU-ledarna å sin sida hävdade att skulden låg hos grekerna. Grekerna utlyste folkomröstning om långivarnas slutbud. Då kom det ett ramaskri från EU som drog tillbaka budet, förkastade Greklands begäran om att åtminstone få förlängd respit till efter folkomröstningen och förklarade att man inte visste om man kan förhandla med Greklands regering överhuvudtaget – även om det blir ett ja i folkomröstningen. Mycket tydligare än så kan inte bilden bli av långivare som ställer ultimativa krav och inte accepterar att en demokrati har rätt – och skyldighet – att förankra politiken genom att använda demokratins verktyg. Att EU-ledarna upprörs över att en demokratiskt vald regering i ett av medlemsländerna utlyser en folkomröstning, säger en hel del om deras demokratisyn.

Såvida inte en av sidorna viker sig, kommer Grekland att tvingas ställa in sina låneavbetalningar, det vill säga gå i konkurs. Det kan ske redan i dag. Bankrusningar och kaos i det grekiska banksystemet kommer att följa. Om folkomröstningen genomförs som planerat nästa helg och det blir nej, är ett grekiskt utträde ur euron nära.

Om så blir fallet, får vi se om den så omtalade EU-solidariteten finns på riktigt. Kommer ett land som väljer att gå en annan väg än den som dikteras från Bryssel att ges stöd och hjälp?

Närmare Nato gör oss inte tryggare

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150615

I helgen övade svenska soldater landstigning från ett amerikanskt amfibiefartyg på Österlen medan B-52:or fällde minattrapper i havet. För några veckor sedan genomfördes en gigantisk internationell flygövning över Norrland. En 200-årig säkerhetsdoktrin överges nu. Utan debatt.

Arctic Challenge med 115 flygplan och 3600 man som utspelades över Norrland och norra Finland och Norge, hade precis avslutats när övningarna Baltops och Saber Strike drog igång i Östersjön. Totalt deltar 13 000 soldater, ett femtiotal fartyg, amfabiefartyg, en u-båt, helikoptrar samt strids- och bombflyg – däribland B-52:or och stealthbombplan av typen B-2, båda konstruerade för att bära kärnvapen.

I lördags kulminerade övningen utanför Österlen med landstigningsövningar och minfällning i havet. Sydsvenskans reporter Olle Lönnaeus rapporterade från plats och ställde under rubriken Dagen D i Hanöbunkten frågan ”Är vi inte alliansfria längre?”.

Det är en berättigad fråga. Samtidigt är det konstigt att den behöver ställas.

Dels för att tydlighet i de säkerhetspolitiska valen är en del av alla normala länders säkerhetspolitik. Förutsägbarhet är ett sätt att undvika gnistbildning och konflikter. Men särskilt tydlig kan man inte säga att Sveriges position är.

Dels för att säkerhetspolitiken är så viktig att den måste involvera svenska folket, och förändringar måste debatteras öppet. Emellertid sker detta utan debatt och utan ordentlig offentlig genomlysning.
Hur många svenskar känner exempelvis till den svenska Särskilda operationsgruppen som samarbetar med Nato-förband, utanför FN-systemet, och har stridit i Kongo, Tchad och Afghanistan? Bland annat har den bistått ockupationstrupperna i Afghanistan genom att med laser peka ut mål för USAs bombflyg. Hur många känner till regeringsbeslutet från april 2014 som tillät Nato att flyga sina övervaknings- och stridsledningsplan, så kallade AWACS, genom svenskt luftrum? Eller värdlandsavtalet med Nato? Det är ett paradigmskiftande beslut som togs förra sommaren och innebär att Sverige kan öppna, efter särskilt beslut, för stationering av Nato-soldater på svenskt territorium. Det här är inga hemligheter – allt har rapporterats i media. Men någon debatt om detta eller diskussion om i vilken riktning Sverige bör gå finns knappast.

En del av bakgrunden till denna allt djupare integrering i Nato är Rysslands agerande, bland annat i Ukraina. Att det finns skäl att se med oro på Rysslands utveckling, det är såväl anhängarna av svenskt närmande till Nato som motståndarna av detsamma överens om.
Frågan är emellertid vilken strategi som är klokast för ett land som Sverige i ett läge av tilltagande internationell spänning.

I en essä betitlad ”Fredspolitik och försvarspolitik” (publicerad i antologin Bevara alliansfriheten – nej till Nato-medlemskap, redigerad av Anders Björnsson och Sven Hirdman), noterar den tidigare stjärndiplomaten Hans Blix att resonemangen för ökad Nato-integrering baseras på en logik som påminner om ett schackspel.

Det militära försvaret ses som den viktigaste faktorn för fred, varje drag som en annan spelare gör måste mötas med motdrag. Målet är att göra den andra sidan matt eller åtminstone tillse att man själv inte hamnar i underläge. Ökad Nato-närvaro och svensk integrering i en västlig försvarsgemenskap är ur detta perspektiv ett logiskt svar på Rysslands uppträdande. Samtidigt betraktar Ryssland sig som allt mer inringat av Nato och agerar enligt samma logik när det gör sina drag.

I båda fallen – för såväl Nato som för Ryssland – grundas denna logik i traditionellt försvarspolitiskt tänkande.

Saken är dock den att schack är ett krigsspel – inte ett spel syftande till fred, gemensam säkerhet och avspänning. Det som är logiskt inom ramen för det försvarspolitiska tänkandet är samtidigt grundreceptet för eskalering av konflikter, ökad spänning och större risktagande. Därför måste det försvarspolitiska tänkandet, resonerar Hans Blix, balanseras med ett ”fredspolitiskt” tänkande, som innebär att man försöker finna fredliga vägar, samverkan, nedrustning och förhandlingar för att den vägen minska polariseringen och riskerna.

Att tänka fredspolitiskt är inte att vara undfallande. Det är att uppträda ansvarsfullt mot vårt land, vår region och världen i stort.

Sverige blir inte säkrare av att agera på ett sätt som ökar spänningen i Östersjön. Gigantiska flottövningar i Östersjön gör just det – ökar spänningen.

Vår region blir inte säkrare av att Sverige närmar sig Nato. Tvärtom är en av erfarenheterna av Kalla kriget att den alliansfria zon som Finland och Sverige de facto blev, kom att utgöra en buffert mellan öst och väst som minskade riskerna för gnistbildning.

Världen i stort blir inte säkrare av att små länder som Sverige, vars diplomatiska kapital potentiellt är mångfalt större än dess militära någonsin kan bli, förspiller sitt diplomatiska kapital genom att ansluta sig till stormaktsarméerna. Istället för att försöka göra skillnad genom medling, förhandling och avspänning.

Löfven behövde skånsk hjälp – och fick det

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150601
Det nya progressiva samhällsbygget, som kan lyfta socialdemokratin, ligger inom räckhåll. Partiledningen saknar emellertid modet att sträcka ut handen och gripa tag i det. Den behöver hjälp. Det fick den i lördags. Av partiets vänsterfalang.

Stefan Löfven har gått av scen, applåderna har tonat ut, de politiska kommentatorerna har skickat sina mer eller mindre initierade synpunkter och begett sig till baren på andra sidan gatan. Själv känner jag en väldig kluvenhet till det jag just hört.

Löfven är på rätt väg. Ett nytt socialdemokratiskt samhällsprojekt kan byggas kring en investeringspolitik som driver ner arbetslösheten och därmed ökar tillväxten. Med fallande arbetslöshet minskar den ekonomiska ojämlikheten, vilket i sin tur gynnar tillväxten ytterligare och genererar inkomster för att finansiera nya välfärdsreformer.

Tillsammans kan detta skapa förutsättningar för en socialdemokratisk offensiv, med en ny framtidsberättelse som kan ta oss bort från det 1990-tal som aldrig tycks ta slut.
Staten kan styra investeringarna mot sektorer som har framtiden för sig – biotech, infrastruktur, energieffektivt boende, grundforskning, minimeringsteknologi, klimatsmarta lösningar – och på så sätt skapa förutsättningar för ett konkurrenskraftigt näringsliv.

Sådan planering klarar inte marknaden som styrs på kort sikt och av de företag som är starka i dag, inte av de företag som kommer att vara starka imorgon. Detta är näringspolitikens främsta uppgift (snarare än att, som vi blivit vana vid under de senaste åren, förse överklassen med skattesubventionerade grillbetjänter).

Även om det politiska landskapet då såg annorlunda ut, var det just en sådan strategi, syftande till att förena jämlikhetsambitioner med tillväxt, som en gång byggde den unika svenska modellen. Socialdemokratin tycks vara på väg att vakna upp ur 1990-talsslummern.

Så långt, allt gott. Men… när Löfven talat färdigt kan jag inte låta bli att än en gång ställa mig frågan: Hur ska detta göras? Stefan Löfven passade visserligen på att föregå dysterkvistar av min sort. ”Jag är trött på alla dessa ödesmättade berättelser om att det inte går”, utropade han i talarstolen.

Visst, jag tror inte heller att det här är omöjligt. Men om Sverige ska få ner arbetslösheten så att sysselsättningsmålet åtminstone är i närheten av att nås till valet 2018, måste de totala investeringarna öka med minst 70 miljarder. Den nivån måste hållas varje år och öka i takt med BNP. Naturligtvis kan – och bör – man även bygga ut den offentliga sektorn och skapa jobb den vägen. Men också det kostar.

Hittills har inte regeringen aviserat en skattepolitik som kan täcka en sådan utgiftsnivå.

Det finns förvisso en enkel lösning, som keynesianskt inriktade ekonomer argumenterat för länge, och den är att lyfta ut de offentliga investeringarna ur budgeten och lånefinansiera dem. Det skulle frigöra resurser för investeringar och välfärd, utan att skatten måste höjas och utan att undergräva den ekonomiska hushållningen.

Tyvärr, om än inte oväntat, avfärdade Löfven detta. ”Det finns inget enkelt budgettrick” som kan lösa finansieringen, sa han. Nu tror jag att det är mest retorik, för han vet naturligtvis att alla stora företag gör just så. Om de först skulle tjäna in alla pengar som de investerar, då skulle det inte finnas något Hägglunds, Volvo eller ABB.

Företag lånar till investeringar och sedan tjänar de in vad de investerat genom att använda den utrustning de köpt för lånade pengar. Så kan en stat också göra, och så har Sverige gjort tidigare.

Den stambana som nu ska byggas om till höghastighetståg, kunde inte, när den byggdes under andra hälften av 1800-talet, finansieras på annat sätt än genom jättelika lån tagna i Tyskland. Sverige tjänade sedan in dessa investeringar genom den tillväxt som alstrades. Det är inte att vara oansvarig. Tvärtom.

Investeringar är utgifter idag, men inkomster imorgon. Som LO:s förre chefsekonom, P O Edin, nyligen påpekade, påverkas inte den svenska förmögenheten. Den skiftar från en finansiell förmögenhet (den offentliga sektorn har en jättelik finansiell nettoförmögenhet på 1000 miljarder), till en real och detta till en mycket låg kostnad (staten lånar till 0,2 procent ränta).

Overksamma pengar på hög, förvandlas till järnvägar, jobb och nya bostäder. Tillväxten som alstras ökar statens möjligheter att finansiera välfärd och nya satsningar.

Löfven har visionen och målen, men alltså inte de politiska verktygen att ta oss dit. De är fortfarande låsta av 1990-talstänkandet. Så såg det ut när partiledaren gick av scen.

Men sedan hände faktiskt något på kongressen. Partiets breda mittenfalang, med Skåne i bräschen, drev igenom förändringar i kongressbesluten som tillåter lånefinansiering av strategiska investeringar. Vilken verklig effekt detta får på politiken återstår att se, men det kan vara så att i lördags räddades Löfvens sysselsättningsmål – av dem som brukar kallas partivänstern. Kanske såg vi, i lördags, rentav början på slutet på det långa 1990-talet.

Så når Sverige full sysselsättning – ny rapport

Lönebildning bortom NAIRU är en rapport beställd av LO som jag varit redaktör för. Den presenterades på LO-borgen 20 maj.

I rapporten presenteras alternativ till den dominerande synen att det existerar en jämviktsarbetslöshet, bestämd av institutioner och välfärdssystemen, under vilken den faktiska arbetslösheten inte varaktigt kan befinna sig. I antologin visas att denna ansats har mycket svagt empiriskt stöd och baseras på antaganden som är orimliga. Den främsta bestämningsfaktorn för arbetslösheten är den aggregerade efterfrågan och den driver även jämviktsarbetslösheten. Slutsatsen är att det finns vägar till full sysselsättning, men endast om den ekonomiska politiken omprövas.

Här kan man läsa mer om rapporten.

Nedladdning av rapporten gör du här

Här kan du se presentationen av rapporten

 

Fyra förslag för att nå full sysselsättning

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150518
Ska den rödgröna regeringen klara målet att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU år 2020, måste den lämna 1990-talet bakom sig och tänka nytt.
Finanspolitiska rådet kritiserade i förra veckan regeringen Löfven. Den mer generösa a-kassan kommer att höja arbetslösheten, säger rådets ekonomer. Det var en rätt väntad kritik. I de dominerande skolorna i nationalekonomin, som politiskt betraktade bör beskrivas som nyliberala, leder god välfärd och höga skatter till högre arbetslöshet. Alltså leder socialdemokratisk politik till högre arbetslöshet.
Man kan lägga mycket utrymme på att kritisera dessa nationalekonomer. Men det räcker att konstatera att om det verkligen förhåller sig så som de säger – att schyssta villkor i arbetslöshetsförsäkringen, höga skatter och bra villkor för anställda leder till högre arbetslöshet – så skulle vi idag ha haft lägre arbetslöshet än 2006, då Reinfeldt påbörjade sin attack på den svenska modellen.
Då, 2006, skulle vi, om vi fortsätter resonemanget, ha haft lägre arbetslöshet än 1990, eftersom välfärdssystemen aldrig återhämtade sig efter 1990-talets krissanering.
I själva verket har Sverige aldrig haft lägre arbetslöshet än i början av 1990-talet. Samtidigt har vi aldrig haft högre skatter, starkare fackföreningar eller mer generösa socialförsäkringar. Resonemanget om att välfärd, regleringar och höga skatter orsakar arbetslöshet går helt enkelt inte att få ihop med svensk historia.
Snarare visar historien på motsatsen.
De senaste två decenniernas massarbetslöshet har sin bakgrund i att staten dragit sig tillbaka och att nyliberala doktriner vunnit en dominerande ställning. Med 1990-talets kris följde nytt ekonomiskt-politiskt tänkande som lade grunden för den nya ekonomiska politiken.
Penningpolitiken gjordes om till att bli strikt inflationsbekämpande; finanspolitiken blev omgärdad av nya regler som kringskar dess möjligheter att driva upp efterfrågan i ekonomin, och föreställningar om att arbetslöshet inte orsakas av brist på efterfrågan, utan av för omfattande regleringar, för generösa socialförsäkringar och för starka fackföreningar kom att inta en närmast hegemonisk ställning i nationalekonomiska sammanhang.

Detta är inte bara ett sammanträffande i tid. Det är ett orsakssamband: de nyliberala doktrinernas frammarsch, välfärdsstatens tillbakagång och massarbetslöshetens uppkomst.
När arbetarrörelsen nu måste formulera en politik för att pressa ner arbetslösheten till under fyra procent, måste man fundera på vad man gjorde rätt förr och vad man gör fel i dag. Det innebär inte att lösningen är att kopiera den politik som fördes på 1970- och 1980-talen. Det vore varken möjligt eller särskilt klokt.
Däremot kan man vara tämligen säker på att lösningarna inte finns i den politik som förts sedan mitten av 1990-talet. Man måste därför söka brett, lyfta upp sådant som fungerat förr och samtidigt tänka nytt. Här följer fyra förslag.

1. Investeringar genererar efterfrågan på arbetskraft och ökad investeringstakt leder i sig självt till högre produktivitetstillväxt. Att få upp de totala investeringarna – som idag är väsentligt lägre än under den tid då vi hade full sysselsättning – är troligen den enskilt viktigaste faktorn för att få ner arbetslösheten. Gör därför allvar av de idéer som näringsminister Mikael Damberg har dryftat om att införa en särskild investeringsbudget för statens finanser. Det medger ökade offentliga investeringar i infrastruktur, bostäder och energiomställning. Det gynnar sysselsättningstillväxten och Sveriges långsiktiga konkurrenskraft.

2. Plocka upp en av Rehn-Meidnermodellens grundläggande idéer: att använda lönebildningen för att öka strukturomvandlingstakten, produktivitetstillväxten och innovationstrycket. Gör detta genom att agera för minskade löneskillnader och ökad löneandel. Det kommer att öka konkurrenskraften – genom ökad produktivitetstillväxt och innovationstryck – men också konsumtionsefterfrågan, eftersom en jämnare spridning av inkomsterna sänker sparandet och ökar konsumtionen. Det genererar i sin tur positiva spiraler med ökat kapacitetsutnyttjande, inflationsdämpande produktivitetstillväxt och större privata investeringar.

3. Gör om ramverket för den ekonomiska politiken. Överskottsmålet för statens finanser har spelat ut sin roll och inflationsmålet för penningpolitiken är uppenbart skadligt för arbetsmarknaden. Lyft bort dessa blöta filtar som lagts över ekonomin.

4. Vi behöver fler läkare, sjuksköterskor och undersköterskor till den åldrande befolkningen och fler lärare och specialpedagoger till den unga generation som växer upp i PISA-resultatens skola. Höj därför skatten och använd pengarna till att expandera den offentliga sektorn. Inte primärt för att skapa offentliga jobb, utan för att det behövs. Jobben som tillkommer är en bonus.

Ska regeringen nå målet om lägst arbetslöshet i EU år 2020, måste den tänka nytt och våga bryta mot det som är. Det här var fyra förslag som om de genomförs skulle ta oss en bra bit på vägen mot full sysselsättning.

Moderaternas tiggeriutspel – udden riktad mot de fattigaste

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150504
I förra veckan skickade Moderaterna i väg en testballong om att förbjuda vad de kallar ”organiserande av tiggeri”. Det är ett osmakligt utspel, riktat mot fattiga och utsatta människor och syftande till att dra röster från Sverigedemokraterna. Men formulerat så att det kan uttalas på vilken välgörenhetsmiddag som helst.

Det finns tiggeri och det finns tiggeri. Det ena är fint och borde enligt borgerligheten rendera skatteavdrag. Det kallas filantropi och stillar det dåliga samvetet, ger den rike en känsla av att ge tillbaka till samhället, att bidra med något gott och samtidigt fortsätta att vara rik och ha makt att bestämma var pengarna ska gå och under vilka former. Det andra är, enligt samma borgerlighet, fult och påträngande, givaren kan inte välja form eller tillfälle; fattigdomen ser oss i ögonen och blir personlig på ett sätt som givandet genom ombud på välgörenhetsgalorna aldrig kan bli. Eländet konfronterar oss.

Tiggarna är här för att de lever under eländiga förhållanden i södra och östra Europa. Många av dem är romer. Europarådet gav 2012 ut rapporten Human rights of Roma and Travellers in Europe. Den visar på systematisk diskriminering. Många lever i slum och misär, med skyhög barnadödlighet – i Moldavien är spädbarnsdödligheten bland romer dubbelt så hög som för icke-romer – och med medellivslängd som i många länder är 10-15 år kortare än för andra folkgrupper; många har inte tillgång till hälsovård och i en del länder segregeras romer från andra, särskilt inom förlossningsvården. Världsbanken tecknar en liknande bild i en rapport från samma år om situationen i Slovakien. Slovakien är ett tämligen välmående land. Det kvalar in bland de 25 procent rikaste länderna i världen. Den romska befolkningen i Slovakien tillhör dock gruppen med de 25 procent fattigaste i världen. En genomsnittlig slovak tjänar på en månad vad en genomsnittlig rom i Slovakien tjänar på ett år. Denna avgrundsdjupa skillnad, orsakad av utbredd diskriminering, speglar sig i boendesituationen: var tredje bor i eländiga, icke-fasta bosättningar eller ruckel, endast hälften har tillgång till dricksvatten inomhus. Situationen för romer i Slovakien är, skriver Världsbanken, att jämföra med förhållanden man normalt finner i länder söder om Sahara, snarare än med förhållanden i övriga EU.

Det här är tredje världen på hemmaplan, och det finns ingen annan långsiktig lösning än att utplåna dessa eländiga förhållanden.

Det är inget konstigt, inget märkligt att människor som lever under sådana förhållanden väljer att tigga i andra EU-länder. Men i stället för att söka rationella förklaringar, retirerar Moderaterna till fördomar. Det måste vara kriminalitet som ligger bakom.

Men sanningen är den att mycket litet tyder på att det finns utbredd kriminalitet kopplad till tiggeriet.

Polisen i såväl Malmö som Stockholms län har avfärdat sådana påståenden. ”Vi har väldigt få indikationer på att det skulle vara så”, säger man från Malmöpolisens sida och polismyndigheten i Stockholms län säger att ”detta handlar inte om organiserad brottslighet”.

Om vi stannar i Malmö, kan vi i rapporten Socialt utsatta EU-medborgare i Malmö, som i höstas togs fram av sociala resursförvaltningen i Malmö, läsa att det stora flertalet ”inte är utsatta för ligor/människohandel, utan de är här för att de själva har tagit beslutet om att söka försörjning i annat EU-land”.

Mot dessa bilder brukar anföras rapporten Utsatta EU-medborgare i Sverige som Länsstyrelsen i Stockholm publicerade förra våren. Det är på den som Moderaterna grundar sitt utspel. Den bygger på enkätsvar från polismyndigheter, kommuner och frivilligorganisationer. Baserat på dessa har skattningar gjorts över hur många EU-medborgare i Sverige som under 2013 kan ha exploaterats för olika ändamål, däribland tiggeri. Rapportens slutsats är att 305-555 personer ”kan ha” utnyttjats för tiggeri. Resultaten är dock mycket osäkra.

En balanserad sammanfattning är att det finns kriminella som exploaterar människor för tiggeri, men generellt verkar det inte vara särskilt utbrett. Sannolikt för att det är förhållandevis lite pengar att tjäna på det.

Men i den mån detta förekommer finns redan möjlighet att lagföra dem som sysslar med sådan verksamhet. Moderaterna slår in öppna dörrar – och de gör det för att den här typen av populism kan ge röster.

Mest slående i länsstyrelsens rapport är dock en annan uppskattning som Moderaterna inte nämner, nämligen att över 800 EU-medborgare uppskattas ha utsatts för människohandel till Sverige för olika former av tvångsarbete och arbetskraftsexploatering. Exploatering på arbetsmarknaden – bland annat bärplockning – är alltså ett större problem.

Varför väljer Moderaterna att lyfta fram just tiggeriet?

Det beror knappast på okunskap.

Inte heller på slumpen.

Att bry sig om bärplockare som slavar i de norrländska skogarna ger få röster.

Till skillnad från att misstänkliggöra tiggare.

Ingen anledning till reträtt i Saudifrågan

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150323

Utrikesminister Margot Wallström tvingas nu föra ett trefrontskrig mot Saudiarabiens härskare som inte kan tillåta kritik, svenskt näringsliv som anser att utrikespolitiken ska styras av företagens vinstkalkyler och delar av en svensk höger som fortsätter att trampa på de liberala principerna.

De saudiska härskarna har reagerat mycket starkt på Sveriges agerande, bland annat genom att ta hem sin ambassadör. Den saudiska stormuftin – den högste religiösa auktoriteten i Saudiarabien – fördömde Wallström i förra veckan för hennes uttalanden om ”medeltida” straff i Saudiarabien (en formulering som Wallström för övrigt lånat av Carl Bildt). Straffpraxisen är hämtad från koranen och Sunna, varvid kritik definitionsmässigt är en kritik av islam, hävdade stormuftin. Wallström värjde sig och sade att hon inte avsåg att kritisera religionen.

Huruvida det är kritik mot islam eller ej att kritisera det saudiska rättssystemet, tvistas det om. En del experter menar att stormuftin i princip har rätt – straffpraxisen vilar på sharia, så för många troende blir kritiken en kritik av religionen – medan andra påpekar att stormuftin är underställd kungahuset och att den extrema saudiska tolkningen av islam inte har något allmänt stöd i den muslimska världen. Det saudiska kungahuset använder religionen som ”dimridå”, påpekar en expert, och som ett verktyg att förtrycka det egna folket.

Det kan vara hur det vill med denna sak. Sverige ska fördöma tortyr – alldeles oavsett vad som står i heliga texter. Om vissa uppfattar det som religionskritik, så får det väl uppfattas som just religionskritik. Det bör Sverige kunna stå upp för.

Näringslivsföreträdarna har naturligtvis sina randiga skäl. De vill tjäna pengar. Ju mer, desto bättre. Svårare än så är det inte. Ofta för de fram sina särintressen som vore de allmänintressen. Jobben och tillväxten hotas, utropar direktörerna. Och när de är på riktigt storslaget humör, exempelvis när de skriver på DN-debatt, lägger de gärna till att det är bra för det saudiska folket att svenska direktörer tjänar pengar på att sälja vapen till det saudiska folkets härskare. Handel innebär utbyte och utbyte innebär influenser utifrån, heter det. På ett allmänt plan ligger det förstås en del i att handel kan vara bra. Men att vi skulle göra folket en tjänst när vi hjälper deras despotiska härskare att rusta sig till tänderna, tror väl endast den som samtidigt tjänar ordentligt med pengar på transaktionen.

Nej, så enkelt är det inte svarar en del liberala ledarskribenter. Dagens Industris ledarsida har varit i en klass för sig, när den orerat om Wallströms ”kränkande tillmälen” som den exemplifierar med att hon använt ord som ”medeltida” och ”diktatur”, varvid man naturligtvis ställer sig frågan vad Dagens Industri anser att Saudiarabien är, om inte en diktatur? Ledarsidan slingrar sig med att vi måste se ”till helheten”, det vill säga ”tillväxtpolitiken”. Då kan man inte, såsom Stefan Löfven gjorde, mesigt vika ner sig för dem som såg vapenavtalet som en ”principfråga om mänskliga rättigheter”. Och om inte dessa argument biter, så vet Dagens Industris ledarsida att berätta att inte endast grundas Wallströms uttalanden på ett kolonialt tankesätt, utan därtill går vi Irans ärenden. Så, se upp! ”Bli inte Irans agent”, utropar ledarsidan och lägger fram ett besynnerligt argument för fortsatt vapensamarbete, som går ut på att den huvudsakliga konflikten går mellan Saudiarabien och Iran. Det är därför som Saudiarabien rustar, och av något skäl – oklart vilket – är det viktigt att Sverige (hellre än Kina) bidrar till Saudiarabiens upprustning.

Men det är varken så att hela den muslimska världen sluter upp i den kritik som Saudiarabien nu orkestrerar mot Sverige eller så att de ekonomiska argumenten entydigt talar för en annan linje än den som regeringen valt. Per Gahrton noterade i en artikel i Aftonbladet, att det finns en utbredd kritik i arabvärlden mot hur Sverige behandlats. Han skriver också att ”Sveriges stöd till Palestina och kritik mot bristen på mänskliga rättigheter i Saudiarabien” inom en snar framtid kan ”visa sig vara inte bara moralisk utan också exportekonomisk hårdvaluta”.

Se på hur Palmes agerande i fråga om exempelvis Vietnam, Chile och Sydafrika ledde till betydligt allvarligare diplomatiska konflikter. Den bild som omvärlden har i dag av Sverige påverkas fortfarande. Eller för att tala ett språk som Dagens Industris ledarsida förstår: Palmes agerande skadade på kort sikt relationerna med en supermakt och fick direktörerna att skrika sig hesa, men på lång sikt stärkte Palme Sveriges varumärke.

Gahrton påpekar att ”den arabiska våren må ha övergått i höst, men människorna som stod bakom finns kvar”. Det bör vi hålla i minnet när vi nu diskuterar Wallströms agerande.

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Saudibråket – ett eko från 80-talets Sydafrikadebatt

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150309
Förra gången agerade näringslivet i det fördolda. Nu sker det öppet genom den debattartikel som kända näringslivsföreträdare lät publicera på DN Debatt i fredags. Ämnet är Saudiarabien och det svenska militära samarbetsavtalet.

Avtalet med Saudiarabien kan sägas upp i vår, och av allt döma har regeringen ännu inte bestämt sig. Det är inte första gången som den här affären vållar huvudbry för regeringar. Ekot avslöjade i somras att redan 2008 stoppade regeringen samarbetet. Det skedde efter att tjänstemän på Exportkontrollmyndigheten kommit fram till att vapenfabriksbygget stred mot den svenska vapenexportlagstiftningen. Strax därefter hade, rapporterade Ekot, ett brev kommit till Försvarsdepartementet.

Det inleds med ”Bäste Sten” och därefter följer en argumentation om att svenska affärsintressen är hotade, såvida inte Sverige återupptar samarbetet om vapenfabriken. Bland annat uppges exporten av SAAB:s militära radarsystem Erieye vara i farozonen.

Brevets avsändare var Marcus Wallenberg och dess mottagare var försvarsminister Sten Tolgfors. Brevet hemligstämplades och kort därefter gjorde regeringen helt om och återupptog samarbetet.

Allt som krävdes för att en svensk regering skulle återuppta ett samarbete, som tjänstemännen på dess egen myndighet bedömde som olagligt, var alltså ett brev från en Wallenberg. ”Bäste Sten”, skrev Wallenberg och regeringen svängde 180 grader.

I fredags var det så dags för en annan i den mäktiga familjen Wallenberg, nämligen Jacob Wallenberg som anför näringslivstopparna i DN-artikeln. Gott är att det nu sker öppet. Då kan vi alla se hur svaga argument de har.

Artikeln nämner vare sig vapen eller militär. Istället talas det om frihandel och om att respektera ”handelsavtalet”. Det närmaste de kommer vad det verkligen handlar om är en formulering om att avtalet inte endast har effekter för försvarsområdet.

Men i sak är det för det första så att en uppsägning av avtalet inte är ett avtalsbrott, vilket näringslivsföreträdarna försöker påskina. För det andra är krigsmaterielexport inte en del av den fria handeln. Tvärtom. Grundregeln i svensk lagstiftning är att det är förbjudet att exportera krigsmateriel. Från denna regel kan undantag göras. Visst kan man få orwellianska vibbar av det här, inte minst mot bakgrund av att Sverige är ett av de länder i världen som exporterar mest vapen per capita. Men så här ser faktiskt den svenska lagstiftningen ut. Vapensamarbetet med Saudiarabien har inget med svensk tradition av frihandel att göra. Därmed faller den förment teoretiska underbyggnaden av artikeln. Och med den faller också påståendena om att det är bättre att handla med länder som Saudiarabien än att isolera dem. Öppenhet mot omvärlden, heter det, ger reformistiska krafter vind i seglen. Det argumentet är möjligen tillämpligt på handel i allmänhet. Men jag känner inte till ett enda exempel då detta också kan visas ha gällt för vapenhandel.

Det här sagda innebär inte att det inte kan finnas delar av direktörernas resonemang som kan vara riktiga. Det kan bli så att svensk civil exportindustri förlorar intäkter, även om det torde röra sig om tämligen lite.

Den svenska regeringen har dock att väga in mer i bedömningen än endast detta snäva kommersiella perspektiv.

Vi bör hålla i minnet att endast trettio år har förflutit sedan dessa näringslivstoppars föregångare använde liknande argument mot blockaden av apartheidens Sydafrika. Då anfördes näringslivet av Peter Wallenberg. Han hade inte mycket förståelse för, som han uttryckte sig, ”svartingar”, ty ”den vite mannen var den som höll ordning”. Naturligtvis hade han inte heller någon förståelse för den svenska arbetarrörelse som valde solidaritet med de förtryckta i Sydafrika istället för solidaritet med honom och hans affärsintressen.

Debatten om Saudiarabien får här karaktären av ett eko från 1980-talet. Aftonbladets ledarsida påpekade nyligen att saudiska kvinnor har färre rättigheter än de svarta hade i Sydafrika – och frågan blir därmed densamma som vi ställde för trettio år sedan: Ska vi välja de förtryckta – eller pengarna?

Det har alltid funnits en spänning mellan de ideal som Sverige sagt sig stå för och den ekonomiska verklighet som vi har att förhålla oss till.

Men ställ dig några frågor:

Hur skulle vi idag ha känt om Sverige på 1980-talet lyssnat på näringslivet och låtit kommersiella intressen bestämma Sveriges relationer till Sydafrika?

Skulle Sveriges anseende och vår roll i världen nu ha varit större eller mindre om vi då följt Peter Wallenberg?

Och till sist och viktigast: Hur kommer våra barn och världen som kommer efter oss att se på oss om vi nu lyssnar på Jacob Wallenberg och därmed å ena sidan talar om feministisk utrikespolitik och mänskliga rättigheter, och å den andra sidan har ett militärt samarbete med de män som står för det hårdaste och mest systematiska kvinnoförtrycket i världen?

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Alliansens politik – en säkerhetspolitisk risk

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150223
Moderaterna gick i veckan ut och krävde ökade försvarsanslag. Sakligt sett är kravet inte utan fog. Men det politiska minnet är löjligt kort. Så låt mig påminna om att Alliansregeringen kallade försvaret ett särintresse, skar ner anslagen och avskaffade värnplikten.

I de flesta fall är det bättre att lägga pengar på skolor och sjukvård än på vapen. Det har jag alltid tyckt. Samtidigt måste landet försvaras, men idag står större delen av Sverige helt utan militärt skydd. Enligt överbefälhavaren klarar man att försvara Stockholm, inget annat, och högst en vecka. Det är självfallet inte acceptabelt, inte minst mot bakgrund av att Sverige under de senaste två decennierna alltmer närmat sig Nato. Numera betraktas Sverige som en del av ett västligt försvarssamarbete. Det ökar riskerna och gör Sverige till ett mål. Närmandet till Nato är ett strategiskt feltänk av historiska dimensioner. Orientering mot Nato och ett obefintligt försvar utgör sämsta möjliga kombination (den som vill läsa kloka analyser om varför Sverige ska stanna utanför Nato bör förövrigt genast beställa den på Celanders förlag nyligen utgivna ”Bevara Alliansfriheten – nej till Nato” av Anders Björnsson och Sven Hirdman, med bidrag från bland andra Thage G. Pettersson och Maj-Britt Theorin).

Ansvaret för dagens situation delas av Alliansen och Socialdemokraterna. Försvarsanslagen minskade kraftigt efter murens fall. Det med rätta. I det nya Europa som växte fram fanns inte längre behov av ett invasionsförsvar. Den ryska militärmakten hade brutit samman. Som andel av BNP fortsatte försvarsanslagen att minska även efter millennieskiftet. Man kan förvisso diskutera, mot bakgrund av vad vi nu vet, om det var en rimlig nedtrappning, men i någon mån avspeglade detta den nya säkerhetspolitiska verkligheten. Terroristhotet hade klivit in i vår vardag, men sannolikheten för storskaligt krig i närområdet hade fallit till historiskt låga nivåer. Självfallet fanns även rent fiskala överväganden. Först under krissaneringen; senare när valet stod mellan nya välfärdsreformer och försvarsanslag prioriterade Perssonministärerna ner det senare.

Det säkerhetspolitiska läget kom dock successivt att försämras. Med regimskiftet 2006 trodde många, att försvaret skulle få högre prioritet. Moderaterna hade, som gamle försvarsministern Anders Björck påtalat, brukat stå för vissa principer gällande försvaret, även om de inte var populära, vilket ju är en underdrift av rang. Men till mångas förvåning kom de fiskala övervägandena att väga ännu tyngre. Mest förvånad var nog alliansregeringens förste försvarsminister, Mikael Odenberg, som inte överlevde sin första dust med finansdepartementet och avgick efter mindre än ett år.

Anders Borgs stora projekt hade då precis rullat igång: att krama ur det offentliga så mycket pengar som möjligt för att finansiera skattesänkningarna för honom och hans rika polare. Inget var heligt. Inte ens försvaret. Fem miljarder skulle sparas. Odenberg vägrade: ”Jag kan omöjligen acceptera den här inriktningen. Det finns enligt min mening ingen grund som stödjer påståendet att försvaret kan effektiviseras med fem miljarder kronor”.

Sten Tolgfors kom i hans ställe. ”Tomhylsan” Tolgfors, som Odenberg med referens till Tolgfors bakgrund som vapenvägrare finkänsligt kallade sin efterträdare. Med Tomhylsan var det förstås lättare för finansminister Borg att resonera.

Enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI:s data över försvarsutgifter 2006-2013 föll andelen av BNP som gick till försvarsanslag. När man tar hänsyn till pris- och löneökningar, rör det sig om en real minskning av anslagen. De har, med andra ord, varit för små för att ens bibehålla försvarskapaciteten vi hade 2006. Detta skedde under samma tid som det säkerhetspolitiska läget försämrades. Samtidigt avskaffades även värnplikten, trots parlamentarisk oenighet. När så överbefälhavaren tog bladet från munnen och talade klarspråk om att endast Stockholm kunde försvaras och i högst en vecka, svarade en irriterad statsminister att Försvarsmakten var ett ”särintresse”.

Det säger egentligen allt som behöver sägas. Försvaret av Sverige betraktades som ett av många särintressen, vars tilldelning fick stå tillbaka när dess anspråk ställdes mot de jättelika skattesänkningar som alliansregeringen skulle genomföra.

Ansvaret för läget i idag i det svenska försvaret är naturligtvis delat. Social- demokraterna har en del, Alliansen en del. När Kinberg Batra kräver ökade anslag har hon rätt, men hon borde skämmas när hon försöker ta politiska poänger på det. I slutändan måste den här typen av utgifter finansieras av skatter. Med den nya lågskatteregim som blivit resultatet av Alliansens åtta år vid makten följer inte endast att välfärden måste gå på svältkost, utan även försvaret.

Vi kan konstatera att Alliansens skattepolitik, som Socialdemokraterna inte klarat att bryta sig loss ifrån, nu även har blivit en säkerhetspolitisk risk.
—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Internationella framgångar för DEN TREDJE PASSAGERAREN – pressmeddelande från Celanders förlag

Den tredje passageraren_internationellt genombrott_pressmeddelande
Klicka här så kan du läsa mer och även beställa boken

Stoppa vapenhandeln med Saudiarabien!

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150209
Stefan Löfvens slirande om vapenaffärerna med Saudiarabien måste upphöra. Det finns endast en hedervärd väg ut. Den är att säga upp vapensamarbetet.
För två år sedan avslöjade Dagens Eko-journalisterna Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman att Sverige hjälpte Saudiarabien att bygga en robotfabrik. Avslöjandet, som skildras av de båda journalisterna i boken Saudivapen, ledde så småningom till försvarsminister Tolgfors avgång. Försvaret och den svenska underrättelsetjänsten hade aktivt kringgått lagstiftningen om krigsmaterielexport.

Att Sverige har ett så utvecklat samarbete med en hårdför diktatur är i strid med reglerna. På regeringens hemsida kan vi läsa att vid krigsmaterielexport ska ”särskild vikt fästas vid respekten för mänskliga rättigheter i mottagarlandet” och att den inte får stå ”i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik”.

Saudiarabien är en av världens mest hårdföra diktaturer. Alla kvinnor måste stå under manligt förmyndarskap, vilket i sig borde vara tillräckligt för att omöjliggöra vapenexport från ett land som säger sig föra ”feministisk utrikespolitik”. Yttrandefrihet finns inte. Journalister fängslas, torteras och pryglas; senast i raden den liberale bloggaren Raif Badawi som dömts till tusen piskrapp. De som protesterar kan åtalas för brott som ”bristande lojalitet och olydnad mot landets härskare” och ”anstiftan att vända folkopinionen mot myndigheterna”. Flera av landets ledande människorättsaktivister sitter fängslade för sådana brott. Däribland Raif Badawis advokat, som dömts till 15 års fängelse för brott mot landets antiterrorlag, som stadgar att användandet av vissa ord som anses störa ordningen eller ”skada statens rykte” utgör terroristbrott. I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex hamnar landet på plats 163 av 179. I Amnestys rapport Death Sentences and Executions 2013 rapporteras att Saudiarabien är ett av de länder där flest människor avrättas. Bland handlingar som kan leda till dödsstraff finns äktenskapsbrott. I det svenska utrikesdepartements rapport Mänskliga rättigheter i Saudiarabien 2011 skrivs att ”Saudiarabien är en absolut monarki där monarken har enväldig makt … politiska partier och fackföreningar är inte tillåtna och det finns inte någon strejkrätt”.

Saker och ting ska kallas vid sina rätta namn, förkunnade Olof Palme i sitt berömda jultal för drygt fyrtio år sedan. Det borde inte vara särskilt svårt. Att kalla Saudiarabien vid sitt rätta namn. Diktatur. Åtminstone är det vad man skulle kunna tro.

Men Socialdemokraterna vill inte säga upp vapenavtalet, som löper ut i år. I stället vill man omförhandla det. Orden måste därför väljas med omsorg. Så när Stefan Löfven fick frågan i riksdagens kammare för ett par veckor sedan om han anser att Saudiarabien är en diktatur, blev det en uppvisning i ordvrängeri av ett slag man bara får se när de stora och ädla idealen kommer i konflikt med de stora och smutsiga pengarna. Statsministern vägrade att ta ordet diktatur i sin mun. I stället hette det att Saudiarabien ”inte har det styrelseskick som vi tycker är demokratiskt”.

Så svår är frågan att den måste utredas. ”Vilka som ska betraktas som diktaturer och icke-diktaturer är en fråga som den utredningen får ta vidare”, sade statsministern om det land som utrikesdepartementet alltså beskriver som en ”absolut monarki där monarken har enväldig makt”.

Löfven fick omedelbart kritik. Inte minst mot bakgrund av Socialdemokraternas höga svansföring under sin tid i opposition. Den fick många att tro att Socialdemokraterna hade för avsikt att avsluta vapenaffärerna med Saudiarabien. Så är det alltså inte.

Löfven kände sig tvungen att förklara och lät sin pressekreterare skicka ett SMS: ”Om man ska ge en kort beskrivning och bara kan välja mellan demokrati och diktatur, då är Saudiarabien en diktatur.”
Många lät sig nöjas, men den uppmärksamme ser förstås att också denna formulering ger utrymme för fortsatt glidande mellan definitionerna. I det första uttalandet relativiserades frågan om diktatur till kulturella skillnader. Saudiarabien har ”inte det styrelseskick som vi tycker är demokratiskt”. Underförstått att det kan finnas människor som har en annan uppfattning. I det andra uttalandet, det som ska vara en förklaring, är förvisso relativismen borta. Men i stället villkoras påståendet att Saudiarabien är en diktatur med att det gäller endast om vi bara kan välja mellan begreppen demokrati och diktatur. Underförstått att det finns en gråzon, vilket öppnar för att Saudiarabien, när frågan har utretts tillräckligt länge och väl, kan hamna där.

Jag tror att den rödgröna regeringen hoppas finna en tredje väg som leder till en sådan gråzon. Den bör i så fall tänka om och i stället forma en utrikespolitik, som inte bara i ord utan också i handling, präglas av demokratins ideal. Det utesluter naturligtvis militärt samarbete med länder som Saudiarabien.
—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Destruktiv allians

Publicerad i PT och VF 20141201 (denna artikel publicerades alltså på måndagen, två dagar innan budgetomröstningen på onsdagen)

Det som är dåligt för Löfven är bra för Alliansen. Så ser deras analys ut. Destruktivt och hämndlystet, med Republikanernas taktik som förebild struntar alliansledarna i om Sverige går att regera.

På onsdag är det tänkt att riksdagen ska rösta om statsbudgeten. Praxis i riksdagen är att partierna röstar på sina egna förslag eller lägger ner sina röster. Sverigedemokraterna hotar nu att rösta på alliansens budgetförslag, men hur de slutligen ska göra avslöjar de först i morgon, dagen före omröstningen.

Simpelt maktspel ligger bakom. De vill visa att de är vågmästare.

Men de är vågmästare av ett enkelt skäl: alliansen vill göra Sverige svårt att regera och vad kan då vara bättre än oberäkneliga Sverigedemokraterna som sätter egna maktintressen före vad som är bra för Sverige? Fast, kontrar Anna Kinberg Batra, Moderaternas gruppledare i riksdagen, det är Löfvens sak att finna stöd i riksdagen. Det är ungefär samma argument som Socialdemokraterna använde mot regeringen Reinfeldt. Men skillnaden är att regeringen Reinfeldt hade en rödgrön opposition att tala med. I dag finns ingen alliansopposition att tala med. De vägrar till och med sitta vid samma bord som regeringspartier, såsom skedde vid pensionsgruppens möte i förra veckan.

Det är naturligtvis korrekt, ur en formell synvinkel, att regeringen är underställd riksdagen, att den alltid måste få riksdagens stöd, men detta bygger på att det finns politiska förutsättningar. En sådan förutsättning är en opposition som faktiskt är intresserad av att samtala och ta ansvar. Nu har vi en opposition som avvisat alla inviter inför regeringsbildningen, som beter sig som ungdomsklubbister när de vägrar att ens diskutera med Miljöpartiet och som mest framstår som en destruktiv kraft. De har inget regeringsalternativ och ingen statsministerkandidat – ändå verkar de vara beredda att driva fram regeringskris.

Trots att det parlamentariska läget kan tyckas snårigt är det i grunden enkelt: I en situation där Sverigedemokraterna har över tio procent, kommer det parlamentariska läget alltid att vara sådant att de traditionella blocken samlar mindre än femtio procent vardera. Allt annat är osannolikt. Det innebär i sin tur att det finns fem huvudsakliga alternativ: Rödgröna som söker stöd från eller bildar regering med allianspartier; allianspartier som söker stöd från eller bildar regering med rödgröna partier; rödgrön regering som söker stöd från Sverigedemokraterna; alliansregering som söker stöd från Sverigedemokraterna; mittenregering som regerar med hoppande majoriteter.

Så här ser det ut i dag och givet att Sverigedemokraterna inte imploderar av någon nu okänd anledning, så kommer det att se ut så här under en överskådlig framtid, även om det skulle gå så långt som till extraval.

Så vilka konstellationer är politiskt möjliga? Vi kan på förhand räkna bort alternativet med en rödgrön regering som söker stöd hos Sverigedemokraterna. Alliansregering som söker stöd hos de rödgröna är en teoretisk möjlighet, men så länge de rödgröna är större än alliansen är det just endast en teoretisk möjlighet. Mittenpartier finns inte längre, så en sådan regeringslösning är osannolik. Således återstår två alternativ: rödgröna partier som söker stöd från eller regerar tillsammans med allianspartier eller en alliansregering som söker stöd från Sverigedemokraterna.

Varje gång som alliansen stoppar blocköverskridande lösningar och varje gång som den hotar med att driva situationen mot en regeringskris, utan att redovisa ett eget alternativ, är det mot den sistnämnda lösningen som den drar Sverige.

När jag efter valet började skriva om de här frågorna, lutade jag mot att borgerligheten hade så mycket anständighet, att de inte skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Men på senare tid har jag blivit allt mer övertygad om att makten är viktigare. Än anständigheten, ska understrykas. Inte viktigare än politiken. För saken är ju den – och det är detta som talar för att alliansen är beredd att göra sig beroende av Sverigedemokraterna – att det inte kostar särskilt mycket för dem. Under förra mandatperioden fick regeringen Reinfeldt stöd av Sverigedemokraterna i åtta av tio blockskiljande omröstningar i riksdagen. Utan att det kostade något. Motsvarande stöd från de rödgröna hade kostat, man hade blivit tvungen att kompromissa om sin politik.

Orsaken är att Sverigedemokraterna är ett djupt borgerligt parti, och detta till skillnad från partiets väljare, av vilka fler, enligt vallokalsundersökningen, ansåg sig stå i mitten eller till vänster än till höger. Under hösten har detta sjunkit in hos alliansens strateger. Mot små eftergifter till Sverigedemokraterna skulle ett parlamentariskt läge skapas som kan garantera borgerligt regeringsinnehav för mycket lång tid.

Alliansledarna avvisar blocköverskridande lösningar, för att det på sikt finns en bättre lösning för dem. Första steget är att göra Sverige omöjligt att regera. Men Sverige blir lidande av en sådan taktik, så låt oss hoppas att väljarna ser var skulden ligger.

 

TONY JOHANSSON

Investeringar och arbetslöshet

Jag fick en läsarfråga rörande en artikel som jag publicerade för någon månad sedan, i vilken jag noterade att det finns ett historiskt samband mellan investeringar och arbetslöshet. Mer investeringar sänker arbetslösheten, var mitt enkla budskap. Läsaren bad mig utveckla detta. Jag gör det med hjälp av ett par grafer (klicka på dem så blir bilden större):

investeringar och arbetslöshet

Jag har även skrivit om detta här och här och här.

Alliansens jobbpolitik är ett misslyckande

Publicerad i Dagens Industri 20140908
För att få ned arbetslösheten och uppnå full sysselsättning krävs ett ändrat synsätt. Politiken bör därför inriktas på att öka investeringstakten snarare än att skruva i socialförsäkrings- och skattesystemen, skriver Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys, nationalekonomen Erik Hegelund samt ekonomhistorikerna Tony Johansson och Josef Taalbi.

Snart sagt varje reform som alliansregeringen genomfört sedan 2006 har motiverats med att denna ska skapa jobb. Framför allt en rad sänkningar av ersättningar till arbetslösa och sjuka samt flera skattesänkningar. Trots detta har arbetslösheten ökat sedan alliansregeringen tillträdde.

Regeringens uttalade ambition har varit att kombinera piskor, främst åtstramningen av arbetslöshetsförsäkringen, med morötter, främst jobbskatteavdraget, i syfte att öka inkomstskillnaderna mellan att arbeta och att vara sjuk, arbetslös, föräldraledig eller pensionär.

Utbudet av arbetskraft ska då öka och enligt den teoretiska modellen följer efterfrågan efter. Arbetslösheten väntas då falla, dels som en effekt av att löntagarna blir försvagade, dels som en effekt av att skillnaden mellan bruttoinkomst och disponibel inkomst faller. Det ska göra det lättare att åstadkomma jämvikt i fördelningen av produktionsvärdet, varvid löne-pris-spiraler blir mindre sannolika. Således faller då det som brukar benämnas jämviktsarbetslösheten, det vill säga den nivå av arbetslöshet som krävs för att upprätthålla stabil prisökningstakt.

Regeringen menar att deras politik har varit strikt vetenskapligt förankrad. Exempelvis motiverades sänkningen av ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen (prop. 2006/07:15) med OECD-forskning som indikerade att en sänkning av ersättningsgraden i arbetslöshetsförsäkringen med 10 procentenheter skulle leda till 1,2 procentenheter lägre jämviktsarbetslöshet.

Sedan dess har ersättningsgraden i arbetslöshetsförsäkringen fallit för en medianinkomsttagare med 17 procentenheter från 2006 till 2011. Det finns ett antal mått på förändringarna i arbetslöshetsförsäkringens generositet som ger lite olika resultat, men det är knappast en orimlig uppskattning att jämviktsarbetslösheten borde ha fallit med omkring 2 procentenheter om de effekter som OECD uppskattade vore riktiga. Regeringen har dessutom vidtagit flera andra åtgärder utifrån samma typ av resonemang, som borde verka i samma riktning.

Men i själva verket har jämviktsarbetslösheten sannolikt ökat. Att estimera jämviktsarbetslösheten är vanskligt, men konjunkturinstitutet uppskattade den till 6,1 procent 2006 medan de i dag uppskattar den till 6,5–7 procent. Invändas kan att under denna period drabbades Sverige av den globala finanskrisen. Men jämviktsarbetslösheten ska vara oberoende av sådana faktorer – den styrs av institutionella faktorer såsom arbetslöshetsförsäkringen, fackföreningarnas styrka och löneförhandlingsmodellers konstruktion.

Att resultat uteblivit måste naturligtvis få konsekvenser för politiken. Utvecklingen i Sverige visar nämligen på vad ett antal avancerade studier som inkluderar flera länder och långa tidsperioder visat: Det finns inget tydligt och enkelt samband mellan arbetslöshet och a-kassa. Tvärtom tyder mycket på att generös a-kassa har flera positiva effekter för ekonomins effektivitet och utvecklingspotential. En välfungerande a-kassa torde öka effektiviteten i allokeringen på arbetsmarknaden. A-kassan utgör även en viktig automatisk stabilisator. Därtill håller den uppe reservationslönerna, vilket ökar omvandlingstrycket, något som på sikt bör vara gynnsamt för konkurrenskraften.

Vi menar att en politik för full sysselsättning måste ha ett helt annat fokus än det som alliansregeringen har valt. Utgångspunkten för denna politik måste vara den aggregerade efterfrågans påverkan på sysselsättning och arbetslöshet. Ett exempel som tydligt illustrerar vikten av detta är att Sverige aldrig i modern tid uppnått en arbetslöshetsnivå som kan betraktas som full sysselsättning med mindre än att 20 procent eller mer av BNP varaktigt har avsatts till investeringar. Politiken bör därför inriktas på att öka investeringstakten snarare än att skruva i socialförsäkrings- och skattesystemen.

För att få upp investeringarna krävs en efterfrågeinriktad politik som också syftar till att stimulera innovationer och öka produktiviteten.

En socialdemokratiskt ledd regering måste skyndsamt påbörja det arbete som denna regering bevisligen varit oförmögen till att fullfölja: Att utforma en ekonomisk politik som på allvar kan bidra till full sysselsättning.

Erik Hegelund, nationalekonom
Tony Johansson, ekonomi-historiker
Josef Taalbi, ekonomi-historiker
Daniel Suhonen, chef Katalys institut för facklig idéutveckling

 

Det finns inget historiskt samband mellan ersättning i a-kassan och arbetslöshet

Det finns inget historiskt samband mellan ersättning i a-kassan och arbetslöshet

Bild4

OECD:s estimat för a-kassan är inte robusta. En viktigare variabel är investeringstakten.

Bild3

Arbetslösheten och jämviktsarbetslösheten(Amecos serie) har ökat sedan alliansen tillträdde.

Bild2

Arbetslöshetens nivå tycks i hög utsträckning bestämmas av variationer i investeringarna, här mätt som investeringarnas andel av BNP

Fritidslinjen är vägen ur en ekologisk kollaps

 Publicerad i tidningen Libertas antologi # 2 ”Fritidslinjen”, juli 2014

Om mänskligheten inte sänker sin materiella konsumtion står en global ekologisk kollaps för dörren. Det kräver att produktivitetstillväxten i framtiden tas ut i form av sänkt arbetstid istället för ökad inkomst. Omständigheterna tvingar oss till slut, att inse att poängen med teknologisk utveckling är att arbeta mindre – inte att arbeta mer.

Det har gått fyra decennier sedan normalarbetsveckan förkortades till 40 timmar. Fem dagar i veckan, åtta timmar om dagen – det är vad som gäller i många yrken. I verkligheten är det förstås inte så enkelt. I många tjänstemannayrken är det snarare regel än undantag, att man tar med sig arbetet hem och arbetar kvällar och helger utan ersättning. I andra yrken, exempelvis i vården, är problemen ofta ofrivillig deltid, delade turer och timanställningar. Men vår uppfattning om dessa arbetsförhållanden utgår från 40-timmarsveckan; det är vad vi betraktar som normal arbetstid. Fast det gör vi utan att ställa frågor som: Varför ska vi just ha åtta timmars arbetsdagar? Varför inte tio eller sex eller fyra timmar? Det finns faktiskt inget bra svar.

 

Från minskning till ökning

Tiden efter andra världskriget fram till våra dagar kan delas in i två tydliga trendperioder. Mellan 1950 och tidigt 1980-tal föll årsarbetstiden per sysselsatt med ungefär 25 procent. Därefter har den åter krupit upp, sammanlagt med omkring 7 procent. Lägg därtill att det sedan två decennier råder massarbetslöshet i Sverige, varvid vi kan konstatera att utvecklingen även speglar en koncentration av arbetstid. Om vi idag hade delat på jobben i samma utsträckning som i början av 1990-talet, skulle nästan 200 000 arbeten skapas, vilket motsvarar nära hälften av dagens arbetslöshet.

Men i detta trendbrott, som alltså ägde rum på i början av 1980-talet, finns även något som vittnar om en förändrad attityd till avvägningen mellan arbete och fritid. En annan livsfilosofi, skulle man kunna säga. En stor del av fallet i årsarbetstid inföll under 1950- och 60-talens mycket höga tillväxt och snabbt stigande reallöner. Reallönetillväxten skulle ha kunnat vara ännu högre om det inte hade varit för den fallande årsarbetstiden. En del av den potentiella framtida inkomsten togs således ut i sänkt arbetstid. Efter 1980 har vi istället valt att öka vår inkomst genom att arbeta mer.

Detta kan tolkas som att man idag värderar ökad inkomst relativt sett högre än ökad fritid, jämfört med hur man såg på dessa frågor för femtio år sedan. En uppenbar invändning är att detta inte rör sig om ett värderingsskifte. När produktivitetstillväxten föll efter 1960-talets rekordår pressades den reala inkomsttillväxten ned och människor svarade med att arbeta mer för att kompensera. Man kan också invända att i dessa skiften fanns såväl hemmafruvågen under tidig efterkrigstid och kvinnors ökade förvärvsfrekvens i samband med den offentliga sektorns expansion från slutet av 1960-talet. Denna senare invändning är viktig för att förstå rörelserna i årsarbetstiden per individ, men faller dock bort om vi betraktar frågan från hushållsnivå.

Den första invändningen är relevant, men det är knappast hela historien. Man skulle förvänta sig att en person med låg inkomst värderar ökad inkomst högre än en person med hög inkomst. Men betraktat ur detta historiska perspektiv verkar så inte vara fallet. 2013 var den genomsnittliga levnadsstandarden (mätt som köpkraftsjusterad BNP/capita) i Sverige nästan fyra gånger högre än den var 1950. Ändå valde man då, på 1950-talet, att successivt sänka den faktiska årliga arbetstiden, medan vi idag, en bit in på 2000-talet, väljer att successivt öka den.

Nu väljer vi alltså att öka den faktiska årliga arbetstiden, samtidigt som vi, historiskt betraktat, har en hög levnadsstandard som stiger i en takt som innebär att den fördubblas ungefär vart 35-40:e år. När mina barn är i den ålder som jag är i nu kommer de förmodligen att ha dubbelt så hög levnadsstandard. Man kan även vända på detta: grovt räknat skulle jag endast behöva arbeta halva den tid som mina föräldrar behövde arbeta för att producera samma levnadsstandard som de försåg mig med när jag var liten. Mina barn kommer bara att behöva arbeta halva min arbetstid för att producera den levnadsstandard som jag förser dem med idag. Men om vi inte ändrar vårt sett att se på arbete och fritid kommer de att arbeta lika mycket som vi gör och istället ta ut denna väldiga produktivitetsökning i ökad inkomst. Precis på samma sätt som jag valt att göra. Men vad ska de köpa för alla dessa pengar? Finns det ingen djupare mening med den teknologiska utvecklingen?

Keynes barnbarn

En som funderade på dessa frågor var John Maynard Keynes. Han är förstås mest känd för General Theory, verket i vilket han lägger fram sin teori om att marknaderna inte är självreglerande. Arbetslöshet är ett normaltillstånd i en marknadsekonomi. Keynes analysperiod i General Theory är mindre än ett år. Ty ”in the long run we are all dead”. Hans levnadsskildrare, Robert Skidelsky, hävdar i essän The Revolt against the Victorians att detta korta perspektiv inte endast grundas i teoretiska och metodologiska överväganden, utan att detta har en moralfilosofisk klangbotten. Keynes var influerad av den brittiske filosofen G E Moore. ”Det som är gott i sig självt”, skrev Moore, ”är specifika medvetandetillstånd, vilka grovt kan beskrivas som tillfredsställelsen som finns i mänsklig samvaro och i åtnjutandet av vackra föremål”. Man kan visserligen anmärka att Keynes gjorde en selektiv läsning av Moore, men oavsett vilket blev slutsatsen att livet lever vi nu, inte igår, inte imorgon. Keynes ekonomiska teori innehåller i detta ett uppror mot det victorianska England, mot den puritana återhållsamheten som präglade moral och ekonomiskt tänkande. Mot detta ställde Keynes, med Skidelskys ord, föreställningen att vi ”behöver ett ekonomiskt system som gör det möjligt för oss att njuta av livet, inte i framtiden då vi kommer att vara döda, utan nu.”.

Den ekonomiska vetenskapen måste därför förhålla sig till existentiella och moraliska spörsmål – till frågor som rör meningen med livet. Detta är något som Keynes berör i essän The Economic Possibilities of our Grandchildren, publicerad 1930. Det är en appell för att sänka arbetstiden när det blir möjligt – när ”vi har tillräckligt”. ”Jag ser fram emot”, skrev Keynes ”den största omvälvningen någonsin för mänsklighetens materiella villkor inom en inte alls avlägsen framtid”. Mänskligheten var för första gången på väg att lösa ”det ekonomiska problemet”. Med detta avsåg han avlägsnandet av det hot som människan alltid stått inför – svältdöden.

Men mer än så. Inom ett sekel skulle inte bara människans grundläggande behov kunna tillfredsställas, utan hon skulle ha tillräckligt med materiella ting. Människan skulle successivt kunna frigöra sig från arbetet. Keynes såg framför sig samhällen där invånarna arbetade tre timmar om dagen och ägnade sig åt livets goda. Människor som kan leva i nuet och inte tvingas av ekonomiska omständigheter att skjuta livet på framtiden. Den puritana människan skulle till följd av teknikutvecklingen försvinna och ge plats åt människor som kan ägna sig åt konst och vänner, studier och vetenskap, istället för ständigt arbete.

Att Keynes tänkte sig att detta skulle ta ett sekel berodde på att han utgick från den engelska borgarklassens levnadsstandard. Med en rimlig produktivitetstillväxt skulle den genomsnittliga standarden för befolkningen kunna höjas till denna nivå inom ett sekel, räknade han ut. Då skulle vi kunna lämna ”gamle Adam” bakom oss och istället leva livet bortom arbetets tvång.

Men Keynes underskattade en faktor: människans hunger efter nya prylar och nya upplevelser. Den engelska borgarklassen konsumerade inga platt-TV-apparater eller flygresor till Thailand. Därför tycker vi inte att vi har tillräckligt – trots att vår genomsnittliga levnadsstandard i Sverige är mer än sex gånger så hög som när Keynes skrev sin essä.

On the way to destruction

Det är mer än tid, som ligger mellan oss och Keynes. Hans utgångspunkt var en fråga om livets mening och hans frågeställning – när har vi fått tillräckligt? – grundades ien optimistisk framtidsvision. Mot bakgrund av vad vi idag vet om produktionens och konsumtionens destruktiva inverkan på världens ekologiska system, måste vår ingång i diskussionen bli en annan. Vi som lever idag måste ta vår utgångspunkt i vad som är livets förutsättningar och hur dessa förutsättningar undergrävs av vårt sätt att leva.

Märkbar och ständig ökning i levnadsstandarden är en relativt ny företeelse i mänsklighetens historia. Så nytt att ett begrepp för denna tillväxt först introducerades efter Keynes. Den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren Simon Kuznets sammanfattade denna nya form av tillväxt som ”modern ekonomisk tillväxt”. Den uppstod med industrialiseringen och ledde till att mänskligheten bröt sig ur vad som ibland kallas ”Malthus fälla” efter den brittiske 1800-talsekonomen och prästen Thomas Malthus. Malthus hade noterat att befolkningen hade en tendens att öka snabbare än produktionen av livsmedel. Mänskligheten slog därför med jämna mellanrum i produktionstaket, eller enklare uttryckt: Vi blev för många. En del svalt ihjäl och färre föddes. Då blev det bättre eftersom färre skulle dela på maten, varför vi återigen födde fler barn, och så beträdde vi åter vår färd mot nya svältkatastrofer. Människan satt fast i Malthus fälla och hade så gjort sedan urminnes tider.

Vad han beskrev var vad vi idag skulle betrakta som ekologiska sammanbrott; den jord människan brukade, med den teknik som fanns, var inte tillräcklig för att skapa livsbetingelserna för en växande befolkning.

Just när Malthus var verksam förändrade emellertid industrialiseringen allt. Under den förindustriella tiden hade ekonomierna vuxit med på sin höjd en halv procent per år och levnadsstandarden hade ökat någon tiondels procent per år. Med industrialismen följde helt nya tillväxtnivåer; den moderna ekonomiska tillväxten hade fötts. Under 1900-talet växte den genomsnittliga levnadsstandarden i Västeuropas med i medeltal 2,1 procent per år. Det kanske inte låter så mycket, men det innebär att levnadsstandarden fördubblas vart 35:e år.

Många ekonomer och ekonomhistoriker betraktar Malthus som en parentes. Han fick ju fel. Mänskligheten bröt sig ur den malthusianska fällan! Men detta är illusoriskt. Tillväxttakten som gjorde det möjligt att bryta sig ur denna fälla har aldrig varit långsiktigt hållbar. Vi dras mot fällan, men undslipper den genom att inteckna framtida produktionsutrymme. Men riskerna ökar hela tiden.

Medan människorna på Malthus tid levde med risken att pressas in i lokala och regionala ekologiska sammanbrott, lever vi nu med risken att pressas in i globala ekologiska sammanbrott.

FN:s klimatpanel presenterade i höstas sina senaste resultat om den globala uppvärmningen. Den globala medeltemperaturen har stigit med 0,9 grader jämfört med förindustriell tid. Omedelbara åtgärder måste sättas in om temperaturökningen ska hejdas vid det politiskt uppsatta målet om två grader. Men i rapporten diskuteras även ett ”extremscenario” med fyra grader ökning av den globala medeltemperaturen till slutet av seklet. Det är en ökning som Världsbanken i en rapport från 2012, betitlad Turn down the heat, why a 4° C warmer world must be avoided, beskrev som ”förödande” för världen. Det mest alarmerande är att detta ”extremscenario” inte alls är extremt. Världen är på väg mot en ännu större temperaturhöjning.

Det är inte endast klimatutsläppen som vi har att oroa oss för. Även om denna utveckling begränsas har svenskar idag en konsumtionsvolym som kräver drygt tre jordklot. Globalt sett tog 2013 års resurser slut den 20 augusti – det var då världens folk hade konsumerat vad världen kunde förnya 2013. Resten av året levde vi på lån från våra barn. Det säger sig självt att detta inte är långsiktigt hållbart.

Realisten tvingas därför välja Malthus dystra framtidsvision snarare än Keynes optimism. Men även den som är pessimist måste ställa sig frågan: kan vi göra något?

 

Sänkt konsumtion och låg tillväxt

Den brittiska Sternrapporten uppskattade att det årligen skulle kosta en procent av världens BNP att hålla nere den globala uppvärmningen. Det motsvarar inte mer än hälften av världens årliga militära utgifter. För att ta en svensk jämförelse: det motsvarar hälften av jobbskatteavdragen. Senare har dock kostnaderna reviderats uppåt, men klart är att de är små jämfört med kostnaderna för den globala uppvärmningen.

Problemet är att detta inte är tillräckligt. Vi vill gärna att det ska finnas en enkel väg, att vi med relativt små förändringar i vår livsstil kan köpa oss fria. Men det finns ett tydligt samband mellan inkomstnivå och det antal jordklot som skulle krävas för att upprätthålla den livsstil som är förknippad med respektive inkomstnivå. Sveriges konsumtionsnivå skulle kräva mer än tre jordklot för att vara långsiktigt hållbar, USA:s 4,5 jordklot, världens konsumtionsnivå skulle kräva 1,5 jordklot. Detta är å ena sidan en självklarhet, men å andra sidan är de flesta förmodligen inte klara över implikationerna. När vi studerar inkomstnivåer och det som kallas ”ekologiskt fotavtryck”, det vill säga ett mått på hur mycket av jordens resurser som tas i anspråk årligen för respektive land, framkommer att gränsen för vilka inkomstnivåer som är förenliga med långsiktigt hållbart resursförbrukning idag tycks gå någonstans kring hälften av dagens normala inkomstnivå i Västeuropa. Ju högre inkomst, desto större ekologiskt fotavtryck.

Inkomstnivå är vidare nära korrelerad med hur långt tertialiseringsprocessen gått, det vill säga i vilken utsträckning som tjänster kommit att dominera över industri. Tjänstesamhällets framväxt verkar således inte minska påfrestningarna på de ekologiska systemen. Detta beror på att tertialiseringsprocessen är en effekt av den relativt tjänstesektorn högre produktivitetstillväxten i industrisektor. När vi relativt sett (som andel av inkomsten) ökar konsumtionen av tjänster, kan volymen av konsumerade varor samtidigt öka. Så även om vi skulle lägga en mindre del av vår inkomst på materiell konsumtion kan denna mindre andel innebära en lika stor eller större miljöpåverkan. Det är därför troligen inte tillräckligt att skifta om vår konsumtion så att vi köper mer tjänster. Såvida innehållet i konsumtionen inte drastiskt förändras så att volymen av varor minskar i absoluta termer eller den teknologiska utvecklingen möjliggör kraftig reduktion av resursförbrukningen, måste vi sikta på inte endast sänkt inkomsttillväxt utan faktiskt sänkta inkomster. Det förutsätter i sin tur en väldig omfördelning av världens resurser.

Konsumtion, arbete, fritid

Inkomst-konsumtion-ekologiskt-fotavtryck är en kausalkedja. På kort sikt måste en omställning minska ökningstakten i ekologiskt fotavtryck genom minskad konsumtionsökning. Detta är nära sammanlänkat med frågan om arbetstider. Produktivitetstillväxten kan i längden inte fortsätta att tas ut i form av ökade inkomster och ökad konsumtion. Istället måste den tas ut i form av minskad arbetstid. På längre sikt måste den materiella konsumtionen minska även i absoluta termer. Detta sista har jag svårt att se med mindre än att vi medvetet sänker tillväxttakten.

Det finns naturligtvis en rad invändningar mot detta resonemang. Teknikutvecklingen kan rädda oss, såsom den en gång räddade oss ur den malthusianska fällan. Vi kan ställa om vår konsumtion bort från varor till tjänster; det är orealistiskt att eftersträva något annat än hög tillväxt av BNP; och så vidare och så vidare.

Det finns poänger i dessa invändningar. Men innan den diskussionen tar vid är det bra om vi först kan enas om att vårt levnadssätt är djupt omoraliskt. Den moderna ekonomiska tillväxten som upprätthållits i blott två sekel har möjliggjorts genom att människan borrat, smält, skövlat och grävt sig igenom jordklotet. Vi förstör ekosystemen, förgiftar vatten och luft, spyr ut växthusgaser och förbrukar resurser i en rasande takt. Kort sagt: Vi konsumerar våra barns och barnbarns resurser. Det finns bara en väg bort från detta och den är att vi skiftar fokus från ständig jakt på materiella ting. På så sätt kan vi både förbättra det samhälle vi lever i idag och det samhälle som våra barn och barnbarn kommer att leva i.

 

 

”Väljarna är mer socialdemokratiska än Socialdemokraterna”

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140428
Väljarna är mer socialdemokratiska än Socialdemokraterna. Stödet för välfärdsstaten är rekordstort. Så kan vi sammanfatta SOM-institutets seminarium i veckan om den svenska opinionen.

Förra årets hetaste politiska fråga var den om vinstuttag i skattefinansierad välfärd. Det mest slående i den statistik som nu redovisas av SOM-institutets experter är hur långt ifrån sina väljare som flera av riksdagspartierna befinner sig i denna fråga. Miljöpartiet och Västerpartiet ligger nära sina väljares uppfattningar, medan Socialdemokraterna och alliansen inte har sina väljare med sig.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet är de enda partier som driver ett förbud mot vinstuttag i vård, skola och omsorg. Det tycker 90 respektive 72 procent av deras väljare är bra.

Socialdemokraterna och allianspartierna vill inte ha några sådana förbud, men här har de inte sina väljare med sig. 78 procent av de socialdemokratiska väljarna vill ha ett förbud. Också inom alliansen är vinstmotståndarna i majoritet.

Av Moderaternas, Centerpartiets och Folkpartiets väljare vill drygt sex av tio ha förbud mot uttag av vinster i skattefinansierad välfärd. Andelen är lägre bland kristdemokrater. Men även av dem är 51 procent emot vinstutdelning i skattefinansierad välfärd.

I fråga om vinster i välfärden är svenskarna vänsterpartister och miljöpartister. Därmed missar Socialdemokraterna en gyllene chans att vinna opinionen. Detta borde nämligen ha varit Socialdemokraternas linje. Fast det är fel att säga att de ”missar” en chans. För det är ju inte så att Socialdemokraterna har siktat på ett vinstförbud, men missat målet. Tvärtom. Den socialdemokratiska partiledningen slog knut på sig själv förra våren för att undvika att LO:s linje, som innebar ett mjukt vinstförbud, gick i genom på kongressen.

När kongressen inleddes var en stor majoritet av ombuden för LO:s linje. I tre dagar ägnade sig partiledningen åt ömsom köpslående, ömsom övertalning och ömsom anklagelser om att vinstmotståndarna undergrävde partiordförande Löfven och äventyrade valet – och till slut hade man pulveriserat den tidigare majoriteten.

Vi som varit med ett tag var förstås inte ett dugg förvånade. Elefanterna dansar, sa vi. Då skakar det i distriktsdelegationerna. Men vad var det för seger som partiledningen vunnit? Man hade avvisat LO. Och sina väljare. Endast åtta procent av de socialdemokratiska väljarna stödjer, enligt SOM-institutets data, sin partiledning i denna fråga.

Nu ska man inte överdriva betydelsen av en enskild fråga, men socialdemokratins ställningstagande i vinstfrågan är ett symptom på den underliggande rädsla som präglar partiet, en rädsla för att driva politik som på något sätt går utanför det som uppfattas som politiskt korrekt av åsiktseliten i Stockholms innerstad.

Vi ser samma sak i skattepolitiken och den ekonomiska politiken i stort: en socialdemokrati som inte vågar sticka ut.

Detta är ett av skälen till att partiets väljarbas reducerats till 30-35 procent, samtidigt som Miljöpartiets och Vänsterpartiets väljarbas summeras till över 15 procent. Men det handlar inte bara om omfördelning av väljare inom det rödgröna blocket.

Sex av tio alliansväljare är ju också emot det slöseri med skattemedel som vinstuttagen ur offentlig verksamhet innebär.

Visserligen ser opinionsläget för de rödgröna tämligen gott ut, men det är självklart att den dåliga samklangen mellan socialdemokratin och väljarna är ett problem.

De misslyckas med att fånga in den opinion som värderingsmässigt nu svänger närmare traditionella socialdemokratiska ståndpunkter. SOM-institutet redovisar även data inom en rad andra näraliggande områden.

Av denna framkommer att stödet för den offentliga sektorn ökar, att svenskarna blir mer skeptiska till skattesänkningar och att få är nöjda med socialförsäkringssystemet. Stödet för välfärdsstaten är rekordstort, konstaterar forskarna.

Detta sker samtidigt som den svenska välfärdsstaten är på väg att monteras ned, samtidigt som skattenivåerna faller och samtidigt som socialdemokratin lägger sig så nära Borg man bara kan, rädd för att stöta sig med de så kallade mittenväljarna.

Utan att förstå att denna mitten stödjer välfärdsstaten, inte vill att skatterna ska sänkas på välfärdens bekostnad – och därmed kan vinnas för de traditionella socialdemokratiska idéerna om en stor offentlig sektor som finansieras med höga skatter.

Det mesta tyder på att vi efter valet kommer att få en rödgrön regering. Hur stark den regeringen blir avgörs av hur väl de rödgröna fångar in opinionen. Med tanke på att opinionen nu är mer socialdemokratisk än Socialdemokraterna, borde det inte vara ett oöverstigligt problem.

Men då måste Socialdemokraterna sluta svansa efter de där knappt tio procenten av sina väljare som gillar vinstuttag i offentlig sektor och det fåtal väljare som anser att skatten är för hög. I stället måste den börja tala till de nästan åttio procenten av de egna väljarna. Därmed skulle man också vända sig till den majoritet av alliansens väljare som intar socialdemokratiska ståndpunkter i välfärdsfrågor.

 

Utbudspolitik leder på sikt till högre jämviktsarbetslöshet

Vi får inte låta arbetslösheten falla för fort. Då blir det inflation. Så sade finansminister Anders Borg i förra veckan. Ett slag i ansiktet på Sveriges alla arbetslösa, svarade LO-basen Thorvaldsson.

Göran Perssons stora misstag under valrörelsen 2006 var att tona ner sysselsättningsfrågan. Det gav alliansen utrymme att argumentera för ”arbetslinjen”. Då, tidig vår 2006, var drygt 340 000 människor arbetslösa. När Anders Borg nu efter åtta år som finansminister säger att arbetslösheten inte får falla för fort är drygt 430 000 människor arbetslösa.

Borgs uttalande är ett klavertramp av stora mått som kan komma att få långtgående konsekvenser för regeringen, vars arbetslinjeretorik faller platt till marken.

Arbetslinjen centreras kring budskap om att alla ska arbeta och att alla ska arbeta så mycket som möjligt. Med arbetslinjen har följt en ny sorts politik, byggd kring en ekonomisk logik som vi inte sett tidigare i Sverige.

Alliansens uttalade målsättning har från dag ett i regeringsställning varit att sänka levnadsstandarden för dem som inte har arbete och öka levnadsstandarden för dem som har arbete.

Alla förändringar i socialförsäkringssystemen, arbetslöshetsförsäkringen och i skattesystemet har syftat till detta. Morötter åt de lyckligt lottade, piskor på de olyckligt lottades ryggar.

På fikonspråk har det hetat att man önskar öka arbetsutbudet, och det hela har paketerats som en mirakelkur mot arbetslöshet. Det har det inte varit. I stället har arbetslösheten stigit och stabiliserats på hög nivå.
Men regeringen har lovat, att även om vi inte ser några effekter i dagsläget, så kommer arbetslösheten att falla på några års sikt. Så har de sagt i åtta år nu. Finansministern har säkert inte ändrat uppfattning, men hans uttalande i förra veckan gör tydligt att sysselsättningen inte är prioriterad. Därmed bryter regeringen det underförstådda avtal som den gjort med svenska folket: accepterar ni vår politik för ökade klyftor, så lovar vi låg arbetslöshet.

Nu kommer väljarna att ställa frågor: Om det är så att finansministern anser att en viss mängd människor måste vara arbetslösa för att hålla inflationen i schack, vad menas då med arbetslinjen? Ska inte alla arbeta? Har en del till uppgift att vara inflationsdämpare?

Och om det är så att finansministern önskar att arbetslösheten förblir på en hög nivå, hur rimligt är det då att pressa ned de arbetslösas levnadsstandard?

De över 400 000 människor som är ­arbetslösa kan ju ändå inte förvänta sig arbete inom en snar framtid.
Men varför oroar sig Borg för inflationen? Finansdepartementet räknar med att inflationen förblir långt under inflationsmålet de närmsta åren. Ett möjligt svar är att den politik som han för gör ekonomin mer inflationsbenägen på sikt.

Utbudsstimulerande politik har nämligen olika effekter beroende på tids­horisont. På kort sikt dämpar den inflationen genom att pressa ned kostnaderna för att anställa och på något längre sikt genom att pressa ned lönetillväxten.

Jobbskatteavdraget syftar till att sänka löneanspråken, den sänkta a-kassan syftar till att sänka lägstalönerna och riktade åtgärder, såsom sänkta arbetsgivaravgifter för unga, syftar till att minska de omedelbara kostnaderna för företagen.

Det finns emellertid två problem med detta. För det första har Sverige inte ett utbudsproblem. Utbudet av arbetskraft är stort. Det grundläggande problemet är bristen på efterfrågan. Detta är skälet till att arbetslösheten förblir hög, trots alla utbudsstimulerande åtgärder.

Troligen spär utbudsstimulerande politik rentav på arbets­lösheten, eftersom arbetskrafts­utbudet ökar i ett läge då efterfrågan på arbetskraft är förhållandevis lågt.

För det andra har ­utbudsstimulerande politik negativa effekter på den långsiktiga produktivitetstillväxten. Låg lönetillväxt minskar företagens incitament att rationalisera produktionen. Så om man för en politik som håller nere lönekostnaderna och stimulerar vissa låglönebranscher – såsom rut-avdraget gör för städbranschen och den sänkta krogmomsen gör för restaurangbranschen – då minskar omvandlingstrycket i ekonomin.

Effekten blir att rationaliserings­takten minskar och därmed faller produktivitetstillväxten, vilket är det samma som att vår gemensamma kaka växer långsammare. Alla vet att det är svårare att dela på en liten kaka än på en stor. Det blir helt enkelt svårare att jämka samman löntagarnas och kapitalägarnas inkomstanspråk. Därmed blir ekonomin mer inflationskänslig.

Den typ av utbudsstimuler­ande politik som regeringen för har således diametralt ­motsatta ­effekter på kort och lång sikt. På kort sikt dämpas inflationen, på lång sikt höjs den ­arbetslöshetsnivå som krävs för att stabilisera inflationen. Därför är Borg så orolig för ­inflationen och därför sätts de arbets­lösa inte i ­arbete. De arbetslösa har redan en uppgift i Borgs Sverige. De ska dämpa inflationen.

%d bloggare gillar detta: