Vägval S: Tänk nytt – eller misslyckas

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20141020

Finansminister Magdalena Andersson flaggar för en stram budget. Men om Sverige ska nå åter till full sysselsättning måste staten satsa. Det är tid att lämna 90-talspolitiken och dess förlegade regelverk.

Finansministern väckte stor uppmärksamhet i veckan med ett tal om att ladorna stod tomma. Borg tog över stora offentliga överskott och förvandlade dem till underskott. De offentliga underskotten i år väntas uppgå till 91 miljarder. Sverige når inte tillbaka till överskott de närmaste åren, förklarade hon men lovade att överskott var målet på sikt. Finanspolitiska rådet slog ned som en hök på henne. Detta var ett brott mot regelverket, dundrade det.

Magdalena Andersson gör rätt i att bryta mot överskottsmålet. Hennes dystra budskap är emellertid inte hela sanningen och ambitionen att återgå till överskott hotar målet om full sysselsättning. Samtidigt visar Finanspolitiska rådet återigen att det mer liknar en borgerlig tankesmedja än en statlig myndighet.

Det värsta som kan hända är faktiskt inte, såsom Finanspolitiska rådet tycks mena, att Sverige frångår det finanspolitiska ramverket. Det har för länge sedan spelat ut sin roll. Det bör visserligen avskaffas under ordnade former, inte den smygväg som Anders Borg ledde in landet på. Men det värsta som kan hända är inte att dessa regler bryts – utan att vi om fyra år står med samma massarbetslöshet som i dag. Risken är att just detta kommer att ske om regeringen håller fast vid ambitionen att återgå till överskott.

Finansministern redovisar å sin sida inte hela bilden och retoriken är politiskt tveksam. Sverige har i dag en av Europas lägsta statsskulder. Enligt EU:s sätt att mäta är den på omkring 41 procent av BNP. Eurogruppens motsvarande skuldsättning uppgår till 96 procent. Sverige har dessutom stora finansiella tillgångar och när vi drar de offentliga finansiella tillgångarna ifrån skulderna har Sverige en finansiell nettoförmögenhet på 900 miljarder kronor. Dessa pengar är förstås uppbundna till olika ändamål, men att tala om att landets lador står tomma när tillgångarna vida överstiger skulderna är inte sanningsenligt.

Vad Magdalena Andersson borde skjuta in sig på är inte underskotten i sig. Det är både rimligt och bra med underskott i ett läge av global recession. Men förutsättningen är att pengarna används på rätt sätt. Det är häri bristen finns. Underskotten uppstod för att Borgs skattesänkningar var ofinansierade. Fördelningsprofilen var dessutom sned, och ju ojämlikare inkomstfördelningen blir, desto mindre blir den totala konsumtionen, vilket sänker tillväxten. Skattesänkningarna begränsade även möjligheterna att göra offentliga investeringar. Hög arbetslöshet blev resultatet. Men lösningen på detta är inte stramhet på utgiftssidan, utan en offensiv jobbpolitik och att skatterna och socialförsäkringarna rullas tillbaka så att inkomstfördelningen blir mer jämlik.

Socialdemokraterna har lovat att Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i EU år 2020. Det är ett löfte som förpliktigar och som innebär att full sysselsättning måste bli det överordnade politiska målet. Det kräver i sin tur att också sådant som finanspolitiska ramverk och penningpolitiska prioriteringar måste ses över. Låt mig ta två exempel.

Det finns ett historiskt samband i Sverige som säger att om investeringarnas andel av BNP varaktigt stiger med en procentenhet, faller arbetslösheten med ungefär lika mycket. Det innebär att om den offentliga sektorn varaktigt ökar sina investeringar – exempelvis i infrastruktur och byggande – med 70 miljarder per år, bör arbetslösheten falla med omkring två procentenheter. Men det här låter sig inte göras. Ty det finanspolitiska ramverket är heligt. ”Alla reformer ska finansieras fullt ut”, säger Magdalena Andersson. En lånefinansierad satsning i dag som skulle kunna förbättra tillväxt och sysselsättning i morgon kan alltså inte göras, även om den på sikt är självfinansierad och bidrar till att öka långsiktig konkurrenskraft och sysselsättning.

Mitt andra exempel är penningpolitiken. Sveriges penningpolitik grundas i den omtvistade föreställningen att det finns en naturlig arbetslöshet (ibland kallad jämviktsarbetslöshet). Den uppskattas vara nästan sju procent. Om arbetslösheten blir lägre än så, höjer Riksbanken räntan så att arbetslösheten ökar. Hur tänker sig egentligen Socialdemokraterna få ner arbetslösheten till omkring fyra procent, när vi samtidigt har en riksbank som har i uppgift att höja arbetslösheten om den kommer under sju procent?

Det är inte underskottet som är det primära problemet, utan hur de lånade pengarna används och att finanspolitiken och penningpolitiken omgärdas av regler som ger kortsiktig balans men som på lång sikt hotar tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning.

Socialdemokraterna har ett val att göra under de närmaste åren: de kan stå fast vid gamla regler och gammal politik men då kommer de att misslyckas med sysselsättningsmålet, eller så kan de tänka nytt och ha en chans att hålla vad de lovat.

TONY JOHANSSON

Skördetid för Löfven – i sex månader

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20141007

I mandat räknat är det en historiskt svag regering som tillträdde i förra veckan. Men under de närmaste månaderna är den faktiskt starkare än vad många tror. Alliansen vill inte ha ett nyval – inte nu i vart fall.

I fredags avgav Stefan Löfven sin regeringsförklaring och lämnade besked om den nya regeringens politik: en 90-dagarsgaranti för unga införs – ingen ung ska stå utan sysselsättning mer än maximalt tre månader; 250 000 ny bostäder ska byggas; järnvägarna ska rustas upp; taket i a-kassan höjs; en ny pappamånad i föräldraförsäkringen införs; rutavdrag för läxläsning avskaffas till förmån för gratis läxhjälp till alla; vårdnadsbidraget avskaffas; en målsättning fastslås om att Sverige 2020 ska ha lägst arbetslöshet i EU. Under måndagen kom även ett besked om att man nått en överenskommelse med Vänsterpartiet som gör att möjligheten att ta ut vinster ur välfärden kraftigt regleras.

Ganska mycket var känt sedan valrörelsen, men nu är det regeringens politik. Överlag innehåller regeringsförklaringen många bra besked. Sedan finns ett antal förslag som inte är bra, exempelvis att den sänkta restaurangmomsen behålls och att rut-avdraget finns kvar. Och så naturligtvis den stora haken: den nya regeringens politik ska i stort sett genomföras med alliansens skattepolitik som ram. Några stora återställare av skattenivåerna kommer inte att göras. Också detta visste vi sedan tidigare.

Men överlag är det alltså bra förslag – och det är många förslag. Tidningen Expressen räknade till femtio besked. Att det är så många beror troligen inte bara på att behoven av reformer har ansamlats under alla dessa år av alliansstyre, utan också på att regeringen nu har vad amerikanerna brukar kalla ”a window of opportunity”. En kort period då det är möjligt att agera – ett fönster i tiden som bara är öppet ett litet tag. Detta fönster står öppet fram till våren. Sedan stängs det.

Nu väntar nämligen budgeten. Det är regeringens elddop. Faller budgeten, faller regeringen. Tonläget är högt och SD hotar med att rösta på alliansens förslag. Men paradoxalt nog är det just i budgeten som regeringen har möjlighet att faktiskt få igenom många av sina förslag. Den ska klubbas i november. Om den inte går igenom, blir det sannolikt nyval, eller som det formellt heter: extra val. Då kan det bli ett sådant val redan i januari. Det har inte hänt sedan 1958. Men det är inte troligt att det kommer hända nu heller.

Alliansen vill inte ha ett nytt val – i vart fall inte i januari. Moderaterna vill det inte – de kan inte gå till val utan partiledare. Alliansens småpartier vill det knappast heller – i synnerhet inte Kristdemokraterna som är farligt nära fyraprocentsspärren. Centern gjorde en bra valrörelse och spurtade upp sig från samma spärr. Kan Lööf vara säker på att lyckas med det igen? Om Sverigedemokraterna kan man visserligen inte så noga veta, men de borde vara ganska nöjda. Det är inte alls säkert att de får 13 procent av rösterna i ett nyval, inte efter att ha fällt en nytillträdd regering. Väljarna skulle straffa ett sådant beteende.

Återstår då för alliansen att utnyttja möjligheten att lyfta ut enskilda utgiftsökningar ur budgeten och lägga krokben för regeringen. Men också detta är ett vågspel. Dels måste de ha med sig Sverigedemokraterna – och det har de inte i fråga om exempelvis a-kassan – dels måste de göra det med förslag som de faktiskt vinner opinion på. För även detta kan leda till nyval – och väljarna kommer att straffa partier som fäller regeringsförslag som är populära. 90-dagarsgarantin, ett av Löfvens viktigaste vallöften, torde därför också vara säkrad. Enligt denna logik – och under förutsättning att alliansen är rationell – är det därför troligt att oppositionen försöker ge regeringen nålstick, men den kommer att passa sig noga från att framkalla så allvarliga bakslag att den riskerar nyval.

Under våren kommer vi att få se en massa tillkännagivanden från riksdagen och så kallade utskottsinitiativ, genom vilka alliansen och Sverigedemokraterna kommer att försöka tvinga fram en annan politik än den Löfven vill föra. Ungefär på samma sätt som de rödgröna agerade under den senaste mandatperioden. Sådant kommer regeringen förmodligen att begrava i utredningar. Ungefär på samma sätt som alliansen gjorde.

Till hösten kommer så den stora prövningen, när nästa höstbudget ska igenom. I dagsläget går det inte att sia om huruvida alliansen då kommer att lägga fram ett gemensamt förslag. En del talar naturligtvis för att det blir så, men samtidigt måste de små partierna profilera sig. Annars riskerar de sin egen överlevnad. Ganska mycket talar därför emot ett gemensamt alliansförslag nästa höst. Men ett år är lång tid i politiken. Mycket kan hända fram till dess. Men klart är att när Moderaterna får ny partiledare i mars kommer läget för Löfven att bli ett annat.

Slutsatsen blir således att regeringen nu står inför en skördetid. Den varar i ungefär sex månader. Under denna korta tid måste den hinna få igenom väsentliga delar av sin politik. Därefter väntar bistrare tider.

”Väljarna är mer socialdemokratiska än Socialdemokraterna”

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140428
Väljarna är mer socialdemokratiska än Socialdemokraterna. Stödet för välfärdsstaten är rekordstort. Så kan vi sammanfatta SOM-institutets seminarium i veckan om den svenska opinionen.

Förra årets hetaste politiska fråga var den om vinstuttag i skattefinansierad välfärd. Det mest slående i den statistik som nu redovisas av SOM-institutets experter är hur långt ifrån sina väljare som flera av riksdagspartierna befinner sig i denna fråga. Miljöpartiet och Västerpartiet ligger nära sina väljares uppfattningar, medan Socialdemokraterna och alliansen inte har sina väljare med sig.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet är de enda partier som driver ett förbud mot vinstuttag i vård, skola och omsorg. Det tycker 90 respektive 72 procent av deras väljare är bra.

Socialdemokraterna och allianspartierna vill inte ha några sådana förbud, men här har de inte sina väljare med sig. 78 procent av de socialdemokratiska väljarna vill ha ett förbud. Också inom alliansen är vinstmotståndarna i majoritet.

Av Moderaternas, Centerpartiets och Folkpartiets väljare vill drygt sex av tio ha förbud mot uttag av vinster i skattefinansierad välfärd. Andelen är lägre bland kristdemokrater. Men även av dem är 51 procent emot vinstutdelning i skattefinansierad välfärd.

I fråga om vinster i välfärden är svenskarna vänsterpartister och miljöpartister. Därmed missar Socialdemokraterna en gyllene chans att vinna opinionen. Detta borde nämligen ha varit Socialdemokraternas linje. Fast det är fel att säga att de ”missar” en chans. För det är ju inte så att Socialdemokraterna har siktat på ett vinstförbud, men missat målet. Tvärtom. Den socialdemokratiska partiledningen slog knut på sig själv förra våren för att undvika att LO:s linje, som innebar ett mjukt vinstförbud, gick i genom på kongressen.

När kongressen inleddes var en stor majoritet av ombuden för LO:s linje. I tre dagar ägnade sig partiledningen åt ömsom köpslående, ömsom övertalning och ömsom anklagelser om att vinstmotståndarna undergrävde partiordförande Löfven och äventyrade valet – och till slut hade man pulveriserat den tidigare majoriteten.

Vi som varit med ett tag var förstås inte ett dugg förvånade. Elefanterna dansar, sa vi. Då skakar det i distriktsdelegationerna. Men vad var det för seger som partiledningen vunnit? Man hade avvisat LO. Och sina väljare. Endast åtta procent av de socialdemokratiska väljarna stödjer, enligt SOM-institutets data, sin partiledning i denna fråga.

Nu ska man inte överdriva betydelsen av en enskild fråga, men socialdemokratins ställningstagande i vinstfrågan är ett symptom på den underliggande rädsla som präglar partiet, en rädsla för att driva politik som på något sätt går utanför det som uppfattas som politiskt korrekt av åsiktseliten i Stockholms innerstad.

Vi ser samma sak i skattepolitiken och den ekonomiska politiken i stort: en socialdemokrati som inte vågar sticka ut.

Detta är ett av skälen till att partiets väljarbas reducerats till 30-35 procent, samtidigt som Miljöpartiets och Vänsterpartiets väljarbas summeras till över 15 procent. Men det handlar inte bara om omfördelning av väljare inom det rödgröna blocket.

Sex av tio alliansväljare är ju också emot det slöseri med skattemedel som vinstuttagen ur offentlig verksamhet innebär.

Visserligen ser opinionsläget för de rödgröna tämligen gott ut, men det är självklart att den dåliga samklangen mellan socialdemokratin och väljarna är ett problem.

De misslyckas med att fånga in den opinion som värderingsmässigt nu svänger närmare traditionella socialdemokratiska ståndpunkter. SOM-institutet redovisar även data inom en rad andra näraliggande områden.

Av denna framkommer att stödet för den offentliga sektorn ökar, att svenskarna blir mer skeptiska till skattesänkningar och att få är nöjda med socialförsäkringssystemet. Stödet för välfärdsstaten är rekordstort, konstaterar forskarna.

Detta sker samtidigt som den svenska välfärdsstaten är på väg att monteras ned, samtidigt som skattenivåerna faller och samtidigt som socialdemokratin lägger sig så nära Borg man bara kan, rädd för att stöta sig med de så kallade mittenväljarna.

Utan att förstå att denna mitten stödjer välfärdsstaten, inte vill att skatterna ska sänkas på välfärdens bekostnad – och därmed kan vinnas för de traditionella socialdemokratiska idéerna om en stor offentlig sektor som finansieras med höga skatter.

Det mesta tyder på att vi efter valet kommer att få en rödgrön regering. Hur stark den regeringen blir avgörs av hur väl de rödgröna fångar in opinionen. Med tanke på att opinionen nu är mer socialdemokratisk än Socialdemokraterna, borde det inte vara ett oöverstigligt problem.

Men då måste Socialdemokraterna sluta svansa efter de där knappt tio procenten av sina väljare som gillar vinstuttag i offentlig sektor och det fåtal väljare som anser att skatten är för hög. I stället måste den börja tala till de nästan åttio procenten av de egna väljarna. Därmed skulle man också vända sig till den majoritet av alliansens väljare som intar socialdemokratiska ståndpunkter i välfärdsfrågor.

 

Katalysförslaget håller inte: Ett rättfärdigt skattesystem, kräver rättfärdiga skatter

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20131125

För ett par veckor sedan presenterade det fackliga idéinstitutet Katalys ett förslag till nytt skattesystem. Förslaget har förtjänster, och ett par av idéerna är rentav mycket kloka, men som helhet är det svagt.

Förslaget presenterades på DN-debatt och finns i sin helhet i rapporten ”Hälften kvar och hela framtiden”. Den visar på att de senaste årens fallande skattekvot gått hand i hand med allt större revor i välfärden. Men det finns en annan väg. Länder med höga skattekvoter presterar ofta bättre än länder med låga skattekvoter.  Därför föreslås en rejäl skattehöjning. Det är precis vad Sverige behöver. Men mer än så. Författarna – Dany Kessel, Daniel Johansson och Daniel Suhonen – skisserar på ett helt nytt skattesystem med väsentligt större offentliga åtaganden än idag. Skattekvoten höjs från 44 till 51 procent av BNP. De offentliga utgifterna ökar med 266 miljarder. De ska användas till 110 000 fler anställda i välfärdssektorn, ett nytt socialförsäkrings- och pensionssystem, satsningar på utbildningssektorn och till energiomställning. Det är uppfriskande läsning!

Men här tystnar mina hurrarop, och det som får mig att sluta hurra är hur de tänker sig att det nya skattesystemet ska konstrueras. De återinför fastighetsskatten, inför en ”medborgaravgift” om 1500 kronor i månaden samt en högre men enhetlig, ofta kallad ”platt”, skatt om 35 procent på alla inkomster. Till detta kommer enhetlig moms om 25 procent och ett jättelikt grundavdrag om 144 000 om året som befrias från skatt. Tillsammans med förändringar i kapital-, arvs- och gåvobeskattningen, ska detta, enligt författarna, ge minst samma omfördelning som dagens system, men utan de skadliga effekter som de påstår att progressiva inkomstskatteskalor ger.

Såväl vänster- som högerdebattörer har varit positiva. Högern gillar flera av de enskilda förslagen, som är ren och skär högerpolitik. Medborgaravgiften liknar Thatchers ”poll tax” och platt skatt, utan progressivitet för högre inkomster, är alla nyliberalers våta dröm. Men dessa enskilda förslag sätts in i en helhet, med högre skatter på fastigheter och kapital samt färre möjligheter till avdrag, som genererar omfördelning och en skattekvot som appellerar till vänstern.

Men häri finns även förslagets svaghet. Ponera att Katalys skulle få genom sitt förslag. Då är vi i ett politiskt läge då ”vänstern” bundit sig vid att progressiva inkomstskatter är skadligt. Inkomstskatten är därför platt, fastighetsskatten är återinförd och medborgaravgiften som är en regressiv skatt (alla betalar lika mycket oavsett inkomst) är införd. Då kommer de förnyade nya Moderaterna och säger: medborgaravgiften är ju orättvis. Den som har låga inkomster betalar en större del i skatt än den som har höga inkomster. Vilken vänster ska då inta Thatchers position och försvara avgiften? I nästa vända kommer fastighetsskatten att angripas med samma argument som 2006: utan skyddsmekanismer för dem som har värdefulla fastigheter men låga inkomster, drivs folk från hus och hem. Det är en debatt som inte går att vinna. Kvar står vi med en platt skatt samt med ett jättelikt grundavdrag som gröper ur skattebasen.

För att en skattemodell ska uppfattas som rättfärdig och vara motståndskraftig i politikens hetluft, måste dess beståndsdelar uppfattas som rättfärdiga. Men medborgaravgift är orättfärdigt; platt skatt saknar, enligt statistik redovisad i rapporten, stöd hos befolkningen; fastighetsskatt utan skyddsmekanismer är mycket svårt att försvara.

Rapporten innehåller även andra förslag som är förvånande med tanke på vem avsändaren är. Exempelvis att arbetslösa som inte varit med i en a-kassa ska skuldsätta sig för att nå dräglig levnadsstandard, att föräldrars rätt att ta ut föräldraledighet efter att barnen fyllt två år ska inskränkas och att pensionsrätten för barnår avskaffas. Motiven för de två sistnämnda förslagen är att det sägs öka viljan att arbeta. Menar Katalys att det är ett problem idag att föräldrar arbetar för lite och träffar sina barn för mycket?

Dessa förslag, liksom hela den föreslagna skattemodellens konstruktion, saknar därför politisk realism. Detta gör att jag, när jag lägger ifrån mig rapporten, inte kan låta bli att tänka på en debatt som rasade bland socialister på 1800-talet. Karl Marx och Friedrich Engels gick då till storms mot de ”utopiska socialisterna”. Dessa hade höga ambitioner och goda intentioner och skisserade på fantastiska framtidssamhällen. Men de saknade realism. Det var, skrev Engels, ”framtidsmusik på barntrumpet”.

De utopiska skatteingenjörer som framträder i denna rapport vill väl och har modet att sticka ut hakan. För detta ska de ha en eloge. En del av förslagen bör plockas upp av de politiska partierna. Bland annat idén om statsskuldsmål istället för överskottsmål. Men den som vill öka de offentliga utgifterna med 266 miljarder måste presentera en politiskt realistisk modell. Tonerna som kommer ur rapporten låter, i vart fall i mina öron, misstänkt likt framtidsmusik på barntrumpet.

Länk till Katalys DN-artikel

Länk till Hälften kvar och hela framtiden

Löfven trampar ut i grumligt vatten

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20131111

Stefan Löfven lämnade i en DN-debattartikel i förra veckan besked i regeringsfrågan. I vissa delar är det ett bra och väntat besked, i andra otydligt och hotar Socialdemokraternas möjligheter att vinna valet.

Mona Sahlin gjorde ett misstag när hon gick till val med den uttalade viljan att bilda en rödgrön regering. Misstaget bestod inte i att Vänsterpartiet inkluderades, utan i att hon valde att stadfästa den falska dikotomin högerallians mot vänsterallians. Detta spelade Reinfeldt i händerna på flera sätt.

Det blev ett presidentval. Två kandidater ställdes mot varandra, snarare än två stridande politiska visioner. Sahlin drev samtidigt sitt parti mot mitten och grumlade därmed de politiska skillnaderna. Effekten blev att frågor om personliga egenskaper växte i betydelse. Det förlorade Sahlin på.

Men Reinfeldt vann också på grund av att de enskilda partierna i högeralliansen var beredda att offra mycket mer av sin identitet än partierna i den rödgröna alliansen var. Strävan efter makt har fått Centerpartiet att ge upp sin hjärtefråga – kärnkraften – och partiet kan knappast längre ses som ett grönt landsbyggdsparti. Folkpartiet har blivit ett auktoritärliberalt parti med föga gemensamt med det socialliberala parti som fanns för bara ett par decennium sedan. Kristdemokraterna har hastigt, men inte särskilt lustigt, blivit för Natomedlemskap. Motsvarande vilja att offra ideal och visioner på maktens altare finns inte bland de rödgröna partierna.

Löfven upprepar inte Sahlins misstag. Istället deklarerar han att Socialdemokraterna ämnar gå till val med ett eget manifest och söka mandat för en socialdemokratisk regering som förhandlar förslag i riksdagen. Så också över blockgränserna. Blockpolitik är fördummande, säger Löfven. Gott så, och klargörande.

Men det är också väntat. Det är så här politiken under merparten av efterkrigstiden har vävts: socialdemokratiska minoritetsregeringar som sökt stöd i riksdagen, ibland också över blockgränserna. Med det nya parlamentariska läge som uppstått sedan Sverigedemokraterna marscherade in på den politiska scenen, kan vi i framtiden inte förvänta oss något annat än minoritetsregeringar.

Löfven hade kunnat gör halt vid detta. Då skulle visserligen alliansledarna fortsätta skrika sig hesa om att oppositionen inte utgör ett samlat alternativ. Men deras halstarrighet avspeglar bara hur ihåliga deras argument är. Reinfeldt leder en minoritetsregering som inte klarar av att förankra sina förslag i riksdagen, och Kristdemokraterna och Centern balanserar på riksdagsspärren. Högeralliansen har inget stabilt regeringsunderlag.

Men Löfven trampar vidare ut i grumligt vatten. Han sträcker nämligen ut en hand över blockgränsen till Centern och Folkpartiet. Detta möttes av Centerledare Lööf med uttalanden som var så barnsligt dogmatiska att man storknade i förundran över att de kom från Sveriges näringsminister. Björklund låg inte långt efter. Klart blev det i vart fall att dessa båda partier inte har för avsikt att ta något som helst ansvar om det parlamentariska läget blir besvärligt.

Lika klart är det dock inte i frågan om vad Löfven egentligen menade med sin utsträckta hand. Många tolkade hans uttalanden som att han kunde tänka sig att regera tillsammans med Centern och Folkpartiet. Men i sin DN-artikel skriver han inte att han är beredd att samregera med dem. Han kallar dem ”framtida oppositionspartier”! Samtidigt skriver han inte heller att han inte kan tänka sig detta, och hans uttalanden efter artikeln är allt annat än klargörande.

Vi har att göra med ordvrängeri i de högre dimensionerna. Syftet med krumbuktandet är, såsom statsvetarprofessor Ulf Bjereld understryker, att skaffa sig maximal handlingsfrihet. Men denna handlingsfrihet har ett högt pris.

För det första kan inte Socialdemokraterna med trovärdighet kritisera alliansregeringen och samtidigt öppna för att samregera med delar av denna allians. För det andra är det fullständigt orealistiskt att fackföreningshataren Lööf skulle kunna sitta i en socialdemokratiskt ledd regering. För det tredje, går de socialdemokratiska gräsrötterna till val på politik, inte på taktik. De ser hur klassklyftorna exploderar i vårt land; de upplever den grasserande massarbetslösheten; de är rädda för det kaos som råder i sjukvården på många håll; de oroar sig för en välfärdsstat som drar sig tillbaka och lämnar hundratusentals människor i sticket. De håller, med rätta, högern ansvarig, samma höger som partiledare Löfven nu inte utesluter att regera tillsammans med.

Han borde veta bättre, han borde vårda sitt fotfolk. Utan dem, finns inget socialdemokratiskt parti och ingen valseger.

Vi är många som måste få ett besked. Det beskedet måste bli att borgerliga ministrar är uteslutet i en socialdemokratisk regering, men att man gärna, såsom man alltid har gjort, söker samarbete och stöd i riksdagen, även över blockgränserna. Inget besked vore skadligt, ett annat besked vore förödande.

Skattepengar ska gå till välfärd för alla, inte lyxbilar till de få

Så länge inte själva vinstintresset ifrågasätts, kommer vi även i framtiden att få se vårdchefer som väger kissblöjor, en välfärdssektor som blöder pengar och en fortsatt sammansmältning av politisk och ekonomisk elit.

I förra veckan sände Sveriges Television en dokumentär om den konkursade John Bauer-koncernen. SVT avslöjade att ägarna hade stoppat miljoner i egen ficka och stora belopp hade gått till räntor. Totalt rörde det sig om 200 miljoner kronor. Detta blev uppenbarligen för mycket också för de mest inbitna bland välfärdsprofitörernas försvarare. I helgen retirerade Anders Borg och Jan Björklund. Långsiktigt ägande ska bli ett krav, deklarerade de. De närmar sig därmed Socialdemokraterna som tidigare i höstas föreslog en ”Lex JB”. Detta är ett steg i rätt riktning, men långtifrån tillräckligt.

1990-talets så kallade valfrihetsrevolution hade två källor. Den första bestod i en kritik mot att människor hade små möjligheter att själva välja exempelvis pedagogisk inriktning i skolan. Det var en legitim kritik och den kom från breda delar av det politiska spektret. Den andra bestod i en ideologiskt grundad kampanj från högern som önskade bryta ned den svenska välfärdsmodellen. Privatisering var en av dess murbräckor.

Därmed förde man, fullt medvetet, in intressen som inte är legitima när vi betraktar dem utifrån vad syftet är med att ha offentligt finansierad skola, vård och omsorg. Nämligen att för skattebetalarnas pengar producera och fördela välfärd – alltid med elevernas, patienternas och de gamlas intressen i första rummet. Syftet är inte att ge vinst åt privata aktörer. Det finns en motsättning i detta.

Det är denna motsättning som leder till dessa ständiga skandaler: vanvård, skattefiffel, miljonvinster. Trots detta har det visat sig ohyggligt segdraget att få till en förändring. Det gäller självfallet inom högern som alltid hatat den svenska modellen, men det gäller också inom socialdemokratin.

Förra året lanserade Daniel Suhonen och Felix Antman Debels i den socialdemokratiska idétidsskriften Tiden den kontroversiella tesen att detta hänger samman med att rågången mellan den politiska och ekonomiska eliten har brutits ned. Ekonomiska intressen rör sig i den politiska sfären. Den politiska striden förs därför inte med blanka vapen. De visade att det är svängdörrar mellan den politiska och ekonomiska eliten. Politiker och opinionsbildare sitter på dubbla stolar med egna ekonomiska intressen i välfärdsföretagen, det kryllar av näringslivsfinansierade lobbyister inom partierna. Pengarna kommer från företag som profiterar på offentligt finansierad välfärd. Pengar, inflytande och personer snurrar runt mellan dessa sfärer. På så sätt undermineras den politiska demokratin, samtidigt som detta leder till att välfärdssektorn blöder pengar.

Det är förstås om de riktigt stora skandalerna som vi hör. Men denna blodförlust sker på alla nivåer, och dessa svängdörrar finns på alla nivåer. Jag tänker på detta när jag läser ”Sanningen om framgångssagan”, som är en glättig tidning utskickad till hushåll i Umeå i förra veckan. Det är en tolvsidig krypande hyllning till Umeåföretagen Mattias X Lundberg som hans företag betalat för. Vi får veta att han är rastlös och får människor att växa och inte nog med det: han är även ”intelligent, vetgirig och med en förmåga att se runt hörn”. Fast man undrar hur smart han egentligen är när han låter sig plåtas framför en gul Ferrari? ”Ferrarin är inte bara en ascool bil, den är en accessoar”, säger han.

Men varifrån kommer pengarna? undrar läsarna. Det får vi faktiskt också veta. I vård och omsorg är marginalerna ”snuskigt bra”, skryter han och lutar sig lite avspänt mot Ferrarin.

Den som inte sätter kaffet i vrångstrupen av att läsa de devota hyllningstexterna till den oförblommerade girigheten och de odrägligt skrytsamma utsagorna från herr Lundberg själv, gör det förmodligen när de vänder till nästa uppslag och där finner Lena Sandlin Lundberg, som för bara ett år sedan var politisk redaktör på Folkbladet och på dessa sidor publicerade hårda angrepp mot vinster i välfärden.

Nu sysslar hon i stället med att sälja in företagets hemtjänstverksamhet. Genom att explicit referera till sin historia som vinstkritiker, transformeras den trovärdighet som hon upparbetat som politiker till säljande reklam för vinsten som drivkraft. Det är bedrövligt att läsa.

Denna för demokratin ohälsosamma sammansmältning av politisk och ekonomisk elit och den ständiga blodförlusten från den offentliga sektorn, gör att vi måste backa bandet. Att kräva långsiktighet i ägandet är ett steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt.

Vi måste återvända till det som gott var i valfrihetsrevolutionen – rätten för individen att själv styra sitt liv. Detta måste vi skilja från det som ont var i valfrihetsrevolutionen – vinsten som drivkraft i offentligt finansierad välfärd.

Våra skattepengar ska gå till välfärd för alla, inte till lyxbilar till de få.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20131028

Länk till Sanningen om framgångssagan

Länk till Debels och Suhonens När kapitalet fick partibok

Länk till SVT:s Skolfesten

Länk till Lena Sandlin och Tony Johansson 20121029: ”Miljard efter miljard, ihopknegade av vanligt folk, snurrar runt tills de har omvandlats till privat profit och rinner ned i kassorna på de stora riskkapitalbolagen, vars ägare stoppar kosingen i segelbåten och drar iväg till Caymanöarna”

Reinfeldt är inte ens på plan

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20130819

Var åttonde elev som går ut nian är inte behörig till gymnasiet. På flera håll i landet är sjukvården på gränsen till sammanbrott – cancersjuka får inte behandling i tid, gravida skickas utomlands för att föda, patienter dör på akutmottagningar i väntan på att bli undersökta. Ekonomin går på tomgång, massarbetslöshet råder.

Detta är Sverige 2013, det land som statsminister Fredrik Reinfeldt talade till i sitt sommartal i helgen. Han har det yttersta ansvaret. Han har varit statsminister i sju år nu. Han kan inte skylla på Socialdemokraterna längre.

Visserligen verkade statsministern entusiastisk – det måste man ge honom – men verklighetsanknytningen, de problem som präglar vanliga människors liv lyste med sin frånvaro. Istället använde han nästan hela sitt tal till att argumentera för ett femte jobbskatteavdrag, samtidigt som han vevade med en skylt som han låtit snickra ihop och försökte verka putslustigt folklig. Det gick väl sådär.

Men förmodligen ansåg han att det inte var nödvändigt att prata om något annat än jobbskatteavdraget. Ty i statsministerns föreställningsvärld löser jobbskatteavdraget alla problem. Det skapar inte endast en hejdundrande massa jobb, utan ”utjämnar dessutom klyftor mellan dem som tjänar mycket och dem som tjänar litet”, samtidigt som det stimulerar konjunkturen. Ja, det är rentav en solidaritetsakt gentemot övriga Europa att sänka skatten i Sverige, ångade statsministern på. Om detta inte är skäl nog, så har Moderaterna sedan tidigare utlovat ett femte steg och ”vi gör det vi har lovat”, intygade statsministern.

Den ditresta hejarklacken av sympatisörer jublade, men knappast någon annan. Ty sanningen är den, vilket statsministern självfallet inte nämnde, att när Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering förra året genomförde en studie av effekterna av jobbskatteavdraget kom de fram till att det inte gick att visa att enda jobb hade skapats. Att inkomstklyftorna skulle minska av alliansens skattepolitik är lika löjligt som uppenbart vilseledande. Fakta är att Sverige är det land där de ekonomiska skillnaderna ökar snabbast. Det konstaterade den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD i en rapport i våras. Klyftorna har skenat sedan regeringen Reinfeldt tillträdde. Inte heller utgör jobbskatteavdraget en effektiv konjunkturstimulans. Det vet alla som satt sig in i frågan. Att låtsas om något annat är inte seriöst. ”Vi håller vad vi lovar”-retoriken låter visserligen ädel. Men egentligen handlar det om att Sverigedemokraterna har ändrat sig. Utan Sverigedemokraternas stöd, går inte förslaget i genom i riksdagen. Reinfeldt har, all sin vackra retorik till trots, gjort sig beroende av riksdagens extremistparti som nu stödjer hans skattesänkning.

Reinfeldts argumentation är i sammanfattning sakligt svag och enkel att slå hål på. Målet är öppet för oppositionen, Reinfeldt verkar faktiskt inte ens vara på planen. Så dåliga är hans argument. Men Socialdemokraterna går bort sig i svårbegripligt taktiserande. De har redan i förväg deklarerat att de förvisso kommer att rösta nej till ett femte jobbskatteavdrag, men om de vinner valet så kommer de inte att riva upp det. Skälet, enligt Socialdemokraterna, är att människor måste kunna planera för framtiden och då kan inte skatterna svänga för mycket. Det ligger naturligtvis en del i detta. Men jag tror att de gör en allvarlig felbedömning. Överhuvudtaget har jag svårt att förstå hur Socialdemokraterna ska kunna bedriva en valrörelse, än mindre bedriva politik i regeringsställning, om de på förhand har låst sig vid den skattenivå som regeringen nu har lagt fast. Hur ska en socialdemokratisk välfärdspolitik kunna finansieras med en moderat skattepolitik? Hur ska skillnaderna mellan alternativen kunna tydliggöras för väljarna?

Reinfeldt föreslog i sitt tal sänkta skatter för totalt sexton miljarder per år. Dessa ska läggas till de redan genomförda sänkningarna om 120 miljarder. Så mycket mindre kan vi, varje år, satsa på skolan, vården och omsorgen jämfört med om skatterna hade varit på 2006 års nivå. För de sexton miljarder i skattesänkningar som Reinfeldt aviserade i helgen, hade 40 000 lärare eller sjuksköterskor kunnat anställas.

Socialdemokraterna borde därför istället konstatera att en generös välfärd kräver höga skatter, och därefter ge väljarna ett val: föredrar ni lägre skatter framför fler lärare i skolan? Tycker ni att ytterligare ett jobbskatteavdrag är viktigare än en bättre skola till våra barn? Rösta i så fall på alliansen. Men tycker ni inte det, rösta på oss.

Väljarna förstår att det inte finns några gratis luncher. Generös välfärd kräver höga skatter, och all forskning tyder på en mycket hög skattevilja. Men för att en sådan valstrategi ska fungera, krävs att oppositionen är tydlig med vad den vill. Det är den inte. Därför kan den inte slå bollen i mål ens när motståndarna, som nu, har lämnat planen och maler på i samma gamla hjulspår som 2006.

SSU:arna borde tänka större

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20130610
Folkpartiets och Socialdemokraternas respektive ungdomsförbund har skrivit en artikel där de pläderar för en ny blocköverskridande skatteuppgörelse. Det var för någon vecka sedan.

Jag lägger undan tidningen. Vilken deprimerande text. Vad drömmer dessa unga socialdemokrater om egentligen? tänker jag.

Drömmer de om en rimligare jord?

Är de unga och arga?

Kräver de rättvisa och jämlikhet?

Om de drömmer, så verkar det inte vara mer högtflygande än att få göra upp med folkpartisterna om skatterna och bli någon sorts regeringsmakare. Argare än att det kan lösas med en skatteuppgörelse som ”sätter jobben och tillväxten först” verkar de inte vara.
Rättvisan då?

Tja, det är inte ett topprioriterat ämne. Övergången till ett nytt skattesystem ska nämligen ha ”små fördelningspolitiska effekter”, deklarerar de i gemensam kör med folkpartisterna. Samtidigt som de beskriver vår gemensamma finansiering av skolan, sjukvården och omsorgerna som ”skattetryck”, detta borgerliga språkbruk.

Jag som trodde att det var ungdomen som skulle bära fram de radikala idéerna, leda upproren mot det gamla, tänka nytt, visa mod och vilja. Inte de här ungdomarna i vart fall. De skriver som om de jobbar på reklambyrå, de tänker ungefär lika djuplodat och jag misstänker att det finaste som kan hända dem är en bekräftande nick från partiordföranden.

Men att man är ung, ska inte vara ett hinder för att diskutera sakpolitik, invänder säkert en och annan läsare. Det är sant. Men Sverige brinner i spåren av graverande arbetslöshet, tilltagande segregation och skenande klyftor. Sverige är, enligt en ny rapport från OECD, ett av de länder där inkomstojämlikheten ökar snabbast. En europeisk ungdomsgeneration håller på att gå förlorad med oöverskådliga politiska och sociala konsekvenser.

Vad gör SSU då? Jo, de skissar på en skatteuppgörelse med folkpartisterna med den uttalade förutsättningen att inkomstfördelningen inte ska påverkas! Kan man komma längre från vanliga ungdomar, från deras villkor, situation och drömmar?

Det finns många skäl att önska ett enhetligare skattesystem. Det är inte här det brister i ungdomspartisternas resonemang. Borgs alla avdrag, subventioner och sänkta skatter har lett till ett skattepolitiskt lapptäcke som inte är långsiktigt hållbart. En skatteuppgörelse är förr eller senare nödvändig. Men det största problemet med skattesystemet är inte, som ungdomspartisterna tycks tro, att det är trassligt och svåröverskådligt, utan att det inte dämpar eller rullar tillbaka utvecklingen mot mer ojämlikhet. Vi behöver en skattepolitik som vänder denna utveckling, inte en uppgörelse som cementerar den.

Om arbetarrörelsen efter sju år av borgerligt styre och över hundra miljarder i skattesänkningar går till val på att göra upp med borgerligheten om ett nytt skattesystem på ett sätt som inte påverkar inkomstfördelningen, då accepterar man den omfördelning från de lägre till de högre inkomstskikten som Borgs skattepolitik lett till. Det är att ge sig utan strid. Att acceptera att den mark som borgerligheten erövrat för evigt är förlorad.

Man kan se framför sig ungdomspartisterna, de radikala liberalerna från LUF och de inte fullt lika radikala socialdemokraterna från SSU, när de gör upp. SSU:arna säger: vi vill ha bort jobbskatteavdraget. LUF:arna kontrar: visst, men vår överenskommelse måste vara fördelningsneutral, därför måste i så fall marginalskatten bort. De tar i hand och resultatet blir en artikel där de unga socialdemokraterna går ut och sluter upp bakom Folkpartiets gamla krav på att värnskatten ska sänkas. Effekt: de som har tjänat på de senaste sju åren med borgerlig politik ska inte förlora det som de har vunnit – ens vid ett regeringsskifte.

Sedan 2007 har den tiondel som har lägst inkomster fått se ett absolut fall i disponibel real inkomst från i genomsnitt 82 300 kronor per år till 78 900 kronor 2011. Den tiondel som har de högsta inkomsterna har samtidigt ökat sin reala disponibla inkomst med vad som motsvarar en halv årsinkomst i den fattigaste kategorin – från 456 100 till 497 300 kronor per år. Denna utveckling är nära sammanlänkad med Borgs skattepolitik som framför allt har gynnat den inkomstkategori som han själv ingår i.

De unga socialdemokraterna borde stå i frontlinjen och kritisera denna politik.

De borde också kräva sitt moderparti på svar om varför endast de försvinnande få som tjänar mer än 60 000 kronor i månaden ska få bära en större del av kostnaden för välfärden än idag. De borde kritisera sitt partis stelbenta uppfattning om det finanspolitiska ramverket och inflationsmålet för penningpolitiken – dessa ordningar som dömer hundratusentals människor till arbetslöshet. De borde påminna arbetarrörelsen om att kampen för jämlikhet aldrig blir omodern och att det därför finns ett alternativ till alliansens högerpolitik. Detta borde de göra istället för att söka allianser med ideologiska motståndare, vilka är ansvariga för att ojämlikheten exploderat.

Och så borde de våga drömma mer – om ett samhälle bortom nästa skatteuppgörelse.

Politiken måste hinna i kapp visionen

Publicerad Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130415

Om Socialdemokraterna får väljarnas förtroende i nästa val ska arbetslösheten halveras till 2020. Det lovade Stefan Löfven på den nyligen avslutade socialdemokratiska kongressen. Det är ett löfte som är lika nödvändigt som det är djärvt.

Högeralliansen vann valet 2006 på frågan om jobben. Om man då lyssnade på deras fantasifulla redogörelser, tycktes det inte finnas någon gräns för alla hundratusentals nya jobb som skulle skapas med den borgerliga ekonomiska politiken. Runt hörnet väntade en strålande framtid.

Sänkta skatter skulle göra så att människor jobbar mer och försämrade försäkringar skulle göra arbetslösa fattiga. Ty då vågar de och deras fackföreningar inte kräva så höga löner. Det är kärnan i den så kallade arbetslinjen.

Rent allmänt är den här typen av politik skadlig. Låglönepolitik minskar produktivitetstillväxten och gör att ekonomin omvandlas långsammare. Det finns helt enkelt färre incitament för företagen att söka nya smarta och mer effektiva lösningar när det finns billig arbetskraft till hands, samtidigt som sådan produktion som inte är långsiktigt hållbar kan hållas vid liv. Låglönepolitik leder därför till att konkurrenskraften urholkas. Men om låglöne- och lågskattepolitik är skadlig i normala ekonomiska lägen, så är det inget mot vad denna kan ställa till med när det är kris. Då behövs den starka staten som kan använda skattepengar för att ge stimulanser. Då behövs skyddsnät som fångar upp människor och som gör att även de som blir arbetslösa har råd att konsumera. Så bryter man de negativa krisspiralerna.

Runt hörnet väntade inte en strålande framtid. Där väntade en global finanskris. Och då stod finansminister Anders Borg där utan idéer och med 100 miljarder mindre per år att röra sig med jämfört med om han inte hade sänkt skatterna. A-kassan hade ministerkollega Sven Otto Littorin gjort processen kort med. Detta förvärrade krisen genom att de nedåtgående krisspiralerna tilläts spridas och arbetslösheten ökade.

Regeringen försöker nu komma undan sitt ansvar genom att säga att det är värre bevänt med ett antal euroländer. Men dessa länder är i kris därför att de är fångna i euron. Sverige har den högsta arbetslösheten på 20 år – trots att vi är fria från euron.

Därför är Löfvens löfte nödvändigt. Därför att arbetslösheten är över åtta procent; därför att Fas 3 är Sveriges största arbetsgivare; därför att arbetslöshet nuförtiden innebär att människor kastas ned i fattigdom (endast en av tio som får a-kassa, har ut 80 procent av den tidigare inkomsten); därför att vi har en finansminister som bara kan två ord: sänk skatten. Som en repig gammal skiva, upprepar han samma ord. Sänk skatten. Det är väl ingen högoddsare att vi får höra samma repiga skiva rulla i gång senare i dag när han ska lägga fram vårbudgeten. Sänk skatten.

Men det är också ett djärvt löfte som Löfven ger oss, ty det kommer att krävas att minst en kvarts miljon fler arbeten skapas fram till 2020. Det kommer Löfven inte att lyckas med om han inte gör radikala förändringar i den ekonomiska politiken.

Löfven lägger ofta fokus på att matchningen på arbetsmarknaden måste öka samt bättre konkurrenskraft. Bra så. Men vi har hört det förut. Och sanningen är att detta endast kommer att ge marginella resultat, så länge Löfven inte säger det som uppenbart är: att Sverige inte har haft full sysselsättning sedan det ekonomisk-politiska regimskiftet på 1990-talet och att vi således måste bryta med 1990-­talets ekonomiska tänkande. Att överskotts­målet för statens finanser ska avskaffas så att resurser frigörs för offentliga investeringar och att riksbanken ska få andra direktiv.

Men inte ens en sådan radikal förändring skulle vara tillräcklig för att infria löftet.

Krisen, som vi ännu inte är ute ur, är nämligen inte en vanlig konjunktursvacka. Det är en strukturkris, då gamla produktionsstrukturer håller på att ersättas med nya. Staten har då en alldeles speciell roll att spela. Nämligen att genom aktiv närings- och innovationspolitik, stöd till grundforskning inom högteknologiska forskningsfält samt genom att bygga en infrastruktur i världsklass gynna tillväxten i de branscher som har framtiden för sig.

Allt detta finns redan i den politiska retoriken. Problemet är att det är just retorik och att Socialdemokraterna, liksom de flesta av de andra partierna, är fast i 1990-talets nyliberala ekonomiska tänkande, i vilket staten inte tillåts spela den roll som den gjorde i det traditionella socialdemokratiska tänkandet. Därför saknas förslag på dessa områden som skulle kunna göra annat än marginell skillnad.

Löfvens vision om full sysselsättning är klassisk social­demokrati, förankrad i den idétradition som dominerade socialdemokratin före 1990-­talets kris. Men hans vision är samtidigt före sin tid. Ty politiken som Socialdemokraterna står för är ännu fast i 1990-talets tänkande. Nu måste politiken hinna i kapp partiledarens vision. Först då blir hans vision realistisk.

Läge att lyssna, Löfven

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130402

Lyssna på rörelsen! Det var det enda råd Tage Erlander ska ha gett till Olof Palme när han valdes. Om det är sant eller inte, vet ingen. Men det får vara hur det vill med den saken. För det är ett bra råd till en tillträdande partiordförande. Så också till den partiordförande som nu ska tillträda.

Imorgon inleds Socialdemokraternas kongress i Göteborg. Stefan Löfven kommer formellt att väljas till partiordförande. Men den stora frågan handlar om något annat. Om vinster i offentligt finansierad välfärd.

Sverige har världens mest liberala lagstiftning kring vinstdrivande skolor och såväl skol- som vårdsektorn läcker skattepengar som såll. Samtidigt varvas larmrapporterna om missförhållanden i privat vård med nyheter om allt sämre elevprestationer. De tio största välfärdskoncernerna gjorde en vinst på 2,3 miljarder 2011. För den summan hade landstingen kunnat anställa 5750 sjuksköterskor. Det är våra pengar. Avsedda för våra barn och våra gamla. För vår sjukvård, vår utbildning och vår omsorg. Istället hamnar de i riskkapitalisternas fickor. Så det är inte konstigt att det endast är en minoritet som anser att skattemedel ska få fortsätta att gå till vinster. Två av tre vill att vinster ska vara förbjudna eller att ett mycket lågt vinsttak ska införas. Färre än en av tio vill att företagen själva ska få bestämma.

Frågan om vinster och vinstintressen i offentlig sektor har därför blivit en allt större fråga. För socialdemokratin ställdes den på sin spets i höstas, då partistyrelsen närmade sig beslut. På ena sidan, med krav på någon typ av vinstreglering eller vinstförbud, stod LO, Socialdemokratiska studentförbundet, ungdomsförbundet och S-kvinnor samt flera stora arbetarekommuner. På andra sidan, med krav på att regleringarna ska inskränkas till att handla om kvalitetsindikatorer, stod framförallt ett antal arbetarekommuner i Stockholms län samt stora delar av maktstrukturen kring den socialdemokratiska partiledningen. Och – ej att förglömma – en penningstark och högljudd lobby, betald av näringslivet, med välkända före detta socialdemokratiska makthavare i sin sold.

Till slut, i oktober förra året, tog partistyrelsen ett beslut om att inte förorda vinstförbud eller vinsttak. Istället tänker man sig pressa ned vinsterna med olika typer av krav, exempelvis på bemanning. Kritikerna lät sig dock inte nöjas. Förvisso bra, men det räcker inte, resonerade de. Resurskrävande kapplöpning mellan detaljreglerande kommuner och vinstjagande privata välfärdsföretag som gör vad de kan för att ta sig förbi regleringarna, det kommer att bli resultatet.

Kritikerna har helt rätt. Partistyrelsen förslag är otillräckligt.

Partistyrelsens linje sågs således inte som en kompromiss. Partikongressen skulle få avgöra med en votering. Läget låstes.

Fram tills januari i år, då LO lade sitt förslag. Till skillnad från den socialdemokratiska partistyrelsen visade sig LO ha både kompetens på tjänstemannanivå och nog med förstånd i ledningen för att se värdet av en verklig kompromiss – det vill säga ett beslut där alla parter faktiskt ser det gemensamma beslutet som gemensamt och inte som något framtvingat av en majoritet. LO hade ett beslut från sin kongress om non-profit, men meningsskiljaktigheterna, är minst lika omfattande som i partiet. LO:s ledning och tjänstemän löste emellertid ut denna konflikt på ett snillrikt sätt och skapade en kompromiss bakom vilken alla förbund enades. De föreslog att normen för offentligt finansierad välfärd ska vara non-profit. Detta ska tillgodoses genom tillskapandet av en ny bolagsform: Samhällsbolag. Dessa bolag får inte ha vinst som syfte. Men, och här kommer det snillrika, kommuner som vill gå runt denna lagstiftning, kan göra det, med särskilda driftsavtal. Vinstförbud blir norm, men väljarna i en kommun beslutar genom valhandlingen om vinstförbudsprincip ska åsidosättas. De som betalar skatten, bestämmer således också om skatter ska kunna gå till vinst.

Vi skulle gärna ha sett att LO hade gått längre. Men politik handlar både om vad man själv vill och om vad andra vill. Förslaget enade LO. Det kan ena Socialdemokraterna också. Och mer än så.

För i skarpt läge, utan en kompromiss, finns ingen politisk segrare. Om frågan går till votering, kan partistyrelsen vinna eller förlora. Men vad blir priset? Oavsett om den vinner eller förlorar så gör den det med en oenig kongress. Lägg till detta, att vinner den gör den det med nio av tio väljare emot sig. Förlorar den, blir det med en stor prestigeförlust.

LO:s förslag erbjuder en tredje väg. Non-profit som norm, men med möjlighet till undantag för de kommuner som så önskar. Partistyrelsen borde sluta upp bakom LO:s förslag. En mycket stor majoritet på kongressen skulle, om partistyrelsen gjorde en sådan positionsförflyttning, sluta upp bakom beslutet. Väljarkåren likaså. Därför bör kongressen, där det sannolikt finns en majoritet för en linje som är mer långtgående än partistyrelsens, stå fast och kräva av partiledningen att det lyssnade ledarskap som den så ofta talar om också får faktisk innebörd. Den bör kräva att partiledningen lyssnar på rörelsen.

Bengt-Urban Fransson, politisk chefredaktör Piteå-Tidningen
Fredrik Jansson, politisk chefredaktör Folkbladet
Tony Johansson, Ledarskribent i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen

Länkar
Västerbottens folkblad

Piteåtidningen

S måste flytta den politiska mitten

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130318

I en stort uppslagen artikel i lördagens Sydsvenska Dagbladet deklarerar Socialdemokraternas partiledare, Stefan Löfven, att de flesta av Moderaternas skattesänkningar blir kvar om Socialdemokraterna vinner valet. Detta är känt sedan tidigare, så det är inget nytt. Men hur en socialdemokratisk välfärdspolitik, ska kunna finansieras med Anders Borgs skattepolitik är alltjämt en fråga höjd i dunkel.

Socialdemokraterna vågar inte föreslå höjda skatter. De är nämligen livrädda för att stöta sig med de så kallade ”mittenväljarna” som antas rösta efter plånboken. Går socialdemokratin till val på höjda skatter, så förlorar man dem och då är det kört, för det har vi sett i våra fokusgrupper, säger strategerna på ­Socialdemokraternas partihögkvarter.

Men istället för att ordna fokusgrupper borde de ställa sig frågan: hur gjorde ­socialdemokratin då den var framgångsrik? Ett fenomen de inte lär stöta på är fokusgrupper. I stället kommer de att upptäcka att socialdemokratins framgångskoncept var förmågan att flytta mitten, snarare än att anpassa sig till den.

Det brukar sägas att Per-Albins folkhemsvision gav socialdemokratin dess första dryga två decennier och ATP-­reformen de nästkommande två decennierna i det långa regeringsinnehavet 1932–76.
Arbetarrörelsen, som hade sina rötter i industriarbetarklassen, lyckades under denna tid att utsträcka sina drömmar om ett bättre samhälle till andra samhällsgrupper och få dem att sluta upp kring det socialdemokratiska projektet. Häri ligger förklaringen till socialdemokratins framgångar.

Industriarbetarklassen har aldrig varit stor nog att på egen hand avgöra val. När Per-Albin höll sitt folkhemstal var Sverige fortfarande ett agrart präglat samhälle.
När Tage Erlander, fyra decennier senare, gjorde sitt sista val 1968 och lyckades med bedriften att vinna över 50 procent av rösterna, hade industrisamhället redan passerat sin kulmen – tjänstesektorerna hade flera år tidigare gått om industrisektorn i antal sysselsatta.

Socialdemokratins maktinnehav blev således möjligt därför att man förmådde attrahera andra grupper än industriarbetarna. Det lyckades man inte med genom att anpassa sig till ”mittenväljarnas” åsikter, utan genom att föra en inkluderande politik som påverkade dessa ”mittenväljares” åsikter. Välfärdssystemen konstruerades så att alla involverades – genom inkomstbortfallsprincipen som blev principen för socialförsäkringarna, men också var den grundläggande tanken bakom ATP-reformen, och genom att välfärden blev generell.

Detta förutsatte emellertid höga skatter, men det skulle visa sig att den valda välfärdsmodellen skapade sitt egna politiska stöd. Effekten blev nämligen att människor med högre inkomster som egentligen inte hade någon naturlig koppling till arbetarrörelsen – exempelvis de tjänstemannagrupper som under ATP-striden övergav Folkpartiet, som då var det dominerande borgerliga partiet – med tiden kom att betrakta de höga skatterna som skäliga. Också deras inkomster försäkrades ju och också de hade, utan avgifter, tillgång till bra skola, sjukvård och omsorg.

Borgerliga ideologer begrep aldrig dessa mekanismer. Som Reinfeldt. För honom var, såsom han uttryckte sig i sin famösa bok Det sovande folket från början av 90-talet, svenskarna mentalt handikappade och indoktrinerade att tro på välfärdsstaten.

I själva verket stödde vi den svenska modellen med dess höga skatter, därför att det var rationellt för oss. Systemet fungerade och det skapade ett av världens tryggaste och mest framgångsrika samhällen.
Men det var inte socialdemokratin som gick till mitten, det var mitten som kom till socialdemokratin. Det är skillnad.

En sådan väg – naturligtvis inte med samma politik, för nya tider kräver nya lösningar, men med samma ambition att skapa nya allianser kring vår gemensamma välfärd – är fortfarande öppen. Men den är öppen endast för den som vågar välja en annan skattepolitik än Anders Borgs.

Löfven säger att han inte vill att ”vanliga knegare” ska oroa sig för skattehöjningar. Men han har fel fokus. För det vanliga knegare oroar sig för är inte att förlora ett jobbskatteavdrag – utan för vad som händer med skolan, sjukvården och äldreomsorgen eller för hur det ska gå om de skulle bli arbetslösa. Det är ifrån denna oro för vart den gemensamma välfärden är på väg som socialdemokratin borde utgå, snarare än att anpassa sig till Borgs simpla skattesänkarfilosofi. Hade socialdemokratin gjort så skulle ”mittenväljarna” åter kunna fås att komma till socialdemokratin och sluta upp kring det socialdemokratiska välfärdsprojektet. Det var så man gjorde förr – det var så Socialdemokraterna blev ett fyrtioplusprocentsparti.

Så tänker, som sagt, inte Socialdemokraterna längre. I stället ordnar partistrategerna fokusgrupper och försöker ta reda på vad ”mittenväljarna” tycker och sedan anpassar man politiken därefter. Men då får Socialdemokraterna nog också anpassa sig till att vara ett parti som bra dagar når upp till 35 procent.

Tyvärr.

LO:s lösning ett Alexanderhugg

Publicerad i Västerbottens Folkblad och Piteåtidningen 20130121

I förra veckan kom LO med en utredning om hur vinster i välfärden ska begränsas. Förslagen är väl genomarbetade, förs fram i full enighet av alla förbunden och andas traditionell socialdemokratisk problemlösning.

LO:s process att finna en praktisk lösning för LO-kongressens non-profitbeslut, är därmed själva motsatsen till de interna strider och dåliga utredningsunderlag som präglade den socialdemokratiska beslutsprocessen i höstas och som mynnade ut i ett beslut som ingen var nöjd med.

Jag håller inte med om alla delar i förslaget, men inser att detta är precis det inspel som Socialdemokraterna behöver för att ta sig ur sin interna splittring och handlingsförlamning.

Förslagen liknar på flera punkter Socialdemokraternas beslut från i höstas, med den viktiga skillnaden att en vinstbegränsningsregel införs. Förenklat går LO:s förslag ut på att skattefinansierade företag i välfärdssektorn ska tvingas gå in i en annan bolagsform och bli samhällsbolag som har ett vinsttak som knyts till statslåneräntan plus en procent.

Vinsterna skulle med förslaget pressas ned under tre procent. Detta utgör ingen begränsning för de företag eller organisationer, vars syfte det är att skapa högkvalitativa välfärdstjänster eller erbjuda verksamhet baserad på en specifik idé – exempelvis föräldrakooperativ som startar skola för att de tror på en pedagogisk idé. För dessa, som slipper konkurrens från oseriösa företag som bara jagar vinster på brukarnas bekostnad, är vinsttak positivt. Förslaget är därför inget hot mot mångfalden.

Men sedan kommer det som gör att LO kan få med alla sina förbund på förslaget. Vinstbegränsningsprincipen ska vara dispositiv: de kommuner som vill åsidosätta vinstbegränsningen kan göra det med särskilda driftsavtal.

I den efterföljande debatten har sagts, att detta gör förslaget tandlöst och att vinstkritikerna aldrig kan acceptera att lagen blir förhandlingsbar. Jämfört med ett tydligt förbud mot vinster, är det förstås relativt tandlöst – och jag föredrar att lagstiftningen inte görs förhandlingsbar. Men politik handlar inte bara om vad man själv vill utan också om vad andra vill.

Om detta är vad som krävs för att nå enighet, så är det ett rimligt pris. Och så tycks även många andra vinstkritiker i socialdemokratin resonera. Exempelvis Andreas Schönström, kommunalråd i Malmö och en av de mest framträdande kritikerna av vinster i välfärden.

Han omnämns ofta i spekulationerna som tänkbar efterträdare till Ilmar Reepalu och måste därför betraktas som en tung socialdemokratisk kommunpolitiker. Han reagerade omedelbart och positivt på LO:s förslag. ”Fantastiskt bra och en utmärkt kompromiss för alla olika viljor”, skrev han.

Att vinstbegränsningsprincipen görs förhandlingsbar var en förutsättning för att få med Kommunalarbetareförbundet. Och så tillvida är förslaget en kompromissprodukt, men samtidigt är det en kompromiss med en principiell grund.

I centrum står en tanke om kommunalt självbestämmande. LO föreslår nämligen också att Lagen om Valfrihetssystem ska avskaffas. Denna lag, som syftar till privatiseringar, är i dagsläget en möjlighet för kommunerna, men regeringen överväger att göra den tvingande för alla.

Det skulle innebära att kommunerna förlorar kontrollen över sina skattepengar eftersom företag som lever upp till de uppställda kriterierna får fri etableringsrätt och dragningsrätt på skattepengar efter hur många ”kunder” de kan locka till sig.

Om lagen blir tvingande, kommer det inte att spela någon roll vad väljarna i en kommun röstat för: välfärden privatiseras i vilket fall som helst.

Med LO-förslaget decentraliseras dessa frågor till den kommunala nivån, det vill säga till den nivå där den mesta av välfärden finansieras och beslutas. Det är denna princip som LO låter vara styrande för såväl vinster som driftsform.

Detta kommer att appellera till praktiskt inriktade kommunpolitiker, av vilka många är ombud på Socialdemokraternas kongress i april.

Betraktat så är LO:s förslag ett Alexanderhugg av klassisk socialdemokratisk art. Ett svårt politiskt problem desarmeras genom att tänka nytt och genom att kompromissa.

Vinstbegränsning görs till norm, men genom att använda röstsedeln i kommunvalen får väljarna sista ordet.

Det är en lösning som borde tilltala Socialdemokraterna. Stefan Löfven står sedan i höstas med en dålig kompromiss som inte enat partiet, fångad mellan stridande grupperingar som blockerar rimliga vägar framåt. Men nu har LO genom ett gediget utredningsarbete röjt en väg ut ur striden som kan ena arbetarrörelsen och ge Socialdemokraterna en tydlig profilfråga gentemot regeringen.

Vinstkritikerna ser LO:s förslag som en möjlig kompromiss. Nu återstår att se om de andra grupperingarna i det socialdemokratiska partiet är lika kompromissvilliga och ansvarstagande?

Förlorade Socialdemokraterna valet i fredags?

Tony Johansson och Lena Sandlin

I fredags ställde sig den socialdemokratiska partistyrelsen enigt bakom en ny politik i fråga om vinster i den offentliga sektorn. Det är det första som förbryllar oss när vi tar del av beslutet. Vi läser texten. Många bra förslag. Kvalitetsindikatorer och nya skatteregler ska införas i syfte att stävja de mycket höga vinsterna. Vinster ska redovisas och den fria etableringsrätten inom ramen för Lagen om valfrihetssystem ska avskaffas. Allt detta är bra förslag. Problemet är inte vad som föreslås, utan vad som inte föreslås. Detta är mycket långt ifrån LO:s ställningstagande om en s k ”non-profit”-princip. Så hur i hela världen har de fått LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, och de andra kritikerna, med på vagnen?

Det finns ett underlag också. En drygt tjugo sidor lång utredning. Fem sidor in i läsningen, bokstavligen studsar vi till. Detta är direkt vilseledande. Det stämmer ju inte. Vi fortsätter att läsa och inser att utredningen ändrar karaktär, blir mer vederhäftig och bättre underbyggd. När vi lägger det sista bladet åt sidan, förstår vi vad som måste ha hänt.

Så här ser nämligen utredningen ut:från sida sex till tjugotvå får vi läsa en formidabel sågning av vinstintressen i den offentliga sektorn. Det konstateras att den vinstsyftande verksamheten har vuxit lavinartat, att den koncentreras till några stora koncerner, att riskkapitalbolag är vanligt. Vi blir upplysta om att avkastningen är dubbelt så hög i utbildningssektorn som i övriga näringslivet och att i en del fall uppgår den till nära 30 procent per år. Vi ser framför oss en stor tvättmaskin – där miljard efter miljard, ihopknegade av vanligt folk, snurrar runt tills de har omvandlats till privat profit och rinner ned i kassorna på de stora riskkapitalbolagen, vars ägare stoppar kosingen i segelbåten och drar iväg till Caymanöarna för att slippa betala just de skatter som gör deras utsvävande liv möjliga, långt borta från vanliga skattebetalares livsvillkor.

Det förs resonemang om att själva vinstmotivet inom offentlig sektor är problematiskt. Bygger man system där krämaraktiga chefer kan spara några ören på att inte byta blöjor på de gamla så ofta, ja då kommer de förr eller senare att börja väga kissblöjorna. I rapporten diskuteras att de mjuka delarna av offentlig verksamhet egentligen lämpar sig dåligt för konkurrensutsättning och att det är lätt att kringgå lagstiftning mot vinstuttag. Men samtidigt redogörs för att våra grannländer – Norge, Danmark och Finland – har lagar som stoppar vinstuttag eller förbjuder vinstsyfte eller aktiebolag i offentligt finansierad välfärd.

Utredningen utgör en hård, väl underbyggd kritik mot vinstsyfte i den offentliga sektorn, som i kombination med redogörelsen för våra grannländers erfarenheter visar på möjliga vägar framåt. En sådan hade helt enkelt varit att förbjuda aktiebolag och vinstsyfte i den offentligt finansierade välfärden och i stället uppmuntra alternativ som bärs fram av idéer snarare än av profit.

Detta, tror vi, är precis vad den politiska ledningen, som ville annat, insåg när de läste rapporten. Därför blev det nödvändigt med en motbild. Den motbilden utgörs av stycket ”Mångfaldens betydelse”, som har stoppats in först. Det är den enda del i denna rapport som talar för den mjuka linje som partistyrelsen valde i fredags. I detta stycke slås fast att konkurrens mellan skolor är positivt, det ”höjer den genomsnittliga nivån”. En del andra frågor omnämns, men detta är det tunga argumentet. Där påstås att flera studier har slagit fast att det förhåller sig så. Referensen är den mycket omtalade SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” som kom förra året. Det var detta som fått oss att studsa till. Rapportens slutsats var nämligen inte denna. Där omnämns visserligen att det för ett antal år sedan kom studier som indikerade att skolresultaten hade ökat som en effekt av konkurrensen, men att senare studier inte funnit sådana resultat. Slutsatsen var: ”Det är också svårt att se några stora positiva effekter av konkurrensutsättningen på elevernas skolresultat Det verkar även som om farhågor om att konkurrens och skolval kan leda till betygsinflation och segregation har visst fog för sig.”

Den enda del av denna utredning som talar för partistyrelsens mjuka linje, är alltså direkt vilseledande.

Då återstår frågan om hur partistyrelsens ledamöter kunde enas när de för bara några dagar sedan framstod som så splittrade? Det vi har fått fram är följande:

Partistyrelsen var inte enig. Flera ledamöter var mycket kritiska. LO-ordförande Thorwaldsson verkar dock ha accepterat förslaget. Till oss säger han att han hade velat gå längre, men att han kan ”leva med kompromissen”. Efter beslutet frågade Löfven om det var enhälligt, vilket möttes av, som en ledamot uttrycker sig, ett ”lojt ja från halva församlingen”. Därefter uppges Löfven ha talat om för ledamöterna vilket bra och klokt beslut man fattat och ha understrukit vikten av total lojalitet mot det, varefter det hela avslutades med en gemensam applåd för att, som en säger, ”vi varit så duktiga, kloka och lojala” och tillägger: ”Fy fan!”.

Så mycket för enigheten i frågan alltså.

Frågorna är nu om de LO-medlemmar som drev igenom non-profit-principen på LO-kongressen kan leva med denna kompromiss och om Socialdemokraterna kan överleva med denna kompromiss, vars innehåll, enligt en färsk opinionsundersökning, tycks stödjas av endast två procent av de rödgröna väljarna. Kanske förlorade Socialdemokraterna nästa val i fredags.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20121029

En annan socialdemokrati är möjlig!

I dagarna lägger Socialdemokraterna fram sitt budgetförslag. Att döma av det som hittills har avslöjats finns det en del att vara nöjd med – såsom beskedet att avskaffa Fas 3 och satsningar på innovationspolitiken. Den övergripande inriktningen verkar dock bli fel. Men än är det inte försent. En annan socialdemokrati är möjlig.

Många har den senaste veckan hängt upp sig på utspelet om en ”affärsplan” för Sverige. Och det med rätta. Sverige är inget företag, det sänder fel signaler och det vittnar om obefintlig fingertoppskänsla. Men problemen i den socialdemokratiska ekonomiska politiken är större än ett illa valt ord. Snarare är detta klavertramp ett symptom på de djupare problem som Socialdemokraterna har i nuläget, klämt som det är mellan sin identitet som en rörelse som verkar för ökad jämlikhet och en tämligen skicklig borgerlig regering som på kort tid förändrat det politiska landskapet.

Detta yttrar sig i uppgivenheten ifråga om skattepolitiken och i rädslan för att uppfattas som ekonomiskt oansvarig. Det senare gjorde att man hamnade fel i budgetdebatten. Socialdemokraterna lekte klassens ordningsman i ett principförsvar av det finanspolitiska ramverket och kritiserade Borg för att spendera för mycket pengar, snarare än för det som är det egentliga problemet med Borgs budget – att han spenderar pengarna fel. Ihärdiga rykten gör nu också gällande att Socialdemokraterna tänker lägga en budget med en lägre utgiftsnivå än regeringens. I ett läge av massarbetslöshet, skulle Socialdemokraterna alltså välja att spara mer än högern! Det är inte särskilt begåvat.

Minst lika illa är det med den skattepolitik som Socialdemokraterna kanske kommer att gå till val på. Där är det inte rädsla för att stämplas som oansvarig som är boven, utan ren uppgivenhet, grundat i föreställningen att folk har vant sig vid de lägre skatterna och med RUT-avdraget. Därför går det inte att backa bandet. Så kan Pagrotskys så kallade skatteutredning – några sidor som han verkar ha skarvat ihop på en kafferast – sammanfattas.

Men hur ska en socialdemokratisk välfärdspolitik kunna finansieras med en moderat skattepolitik? Det enkla svaret är att det inte går.

Och då blir naturligtvis följdfrågan: varför ska man i så fall rösta på Socialdemokraterna?

Stefan Löfvens oerhörda karisma är troligen inte svar nog.

Så, om Socialdemokraterna vill vinna valet, måste det göra helt om. Istället för att lägga sig intill högeralliansen, bör det formulera ett från högeralliansen tydligt avskilt alternativ. Här följer fem byggstenar i en sådan omläggning. För en annan socialdemokrati.

1. Självförtroende: Förstå att det inte finns skäl att vara uppgiven i frågor som rör välfärden och dess finansiering . Som Umeåprofessorn, Stefan Svallfors, visade i en studie förra året är över sjuttio procent beredda att betala mer i skatt om pengarna går till skolan, sjukvården och till de äldre.

2. Stå upp för jämlikhetspolitik: Jobbskatteavdraget, den avskaffade förmögenhetsskatten, RUT-avdraget, den regressiva fastighetsskatten, försämringarna i socialförsäkringssystemen – detta är sådant som ökar ojämlikheten. Säg det! Även om det är impopulärt i vissa kretsar.

3. Sök smarta lösningar: Det kan i vissa fall vara politiskt svårt att backa bandet helt, men ofta kan en fråga desarmeras genom att göra smarta förändringar som inte påverkar flertalet väljare negativt. I fråga om RUT-avdraget kan det göras mycket enkelt genom att sänka taket till 5000 kronor. 75 procent av alla som nyttjar RUT gör ju det för en lägre summa än så. I fråga om jobbskatteavdraget kan det göras genom att sätta ett tak som gör att låg- och medelinkomsttagare får behålla sin lägre skatt, medan avdraget trappas av över 30 000 kronor i månaden.

4. Full sysselsättning. Socialdemokraterna måste visa att de menar allvar och lägga skarpa förslag som ökar efterfrågan på arbete. Det räcker inte att öka matchningen på arbetsmarknaden. Efterfrågan är för låg och därför måste investeringstakten öka. Här saknar Socialdemokraterna – liksom högeralliansen – skarpa förslag.

5. Överskottsmålet är oansvarigt. Socialdemokraterna missade ett gyllene läge då den kunde ha gjort Borgs budget, som strider mot det finanspolitiska ramverket, till utgångspunkt för en diskussion om rimligheten i detta ramverk. Socialdemokraterna hade kunnat gå på offensiven och föreslå att ett balanskrav införs istället för överskottsmålet. Det är en rest från skuldsaneringens tid. Nu när statens finanser är goda, är det inte oansvarigt att ha ett balanskrav – statsskulden kommer nämligen ändå att fortsätta minska som andel av BNP. Med balanskrav skulle 35 miljarder frigöras, vilket skulle kunna användas för att sänka arbetslösheten. Det vore att ta riktigt ansvar – ansvar gentemot alla dem som tvingas gå arbetslösa.

Så skulle alternativen bli tydliga i svensk politik. Socialdemokraterna skulle kunna finansiera sin välfärdspolitik, klyftorna minskas och arbetslösheten bekämpas. Så skulle Socialdemokraterna kunna vinna valet 2014.

Länk:

http://www.pitea-tidningen.se/opinion/ledare/en-annan-socialdemokrati-ar-fortfarande-mojlig-7181585-default.aspx

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20121001

Underlag inför Socialdemokraternas förtroenderåd 2011

Underlag framtaget på uppdrag av Socialdemokraterna i Lund inför Socialdemokraternas rådslag, december 2011.

Länk till promemorian

 

Därför är Mikael Damberg olämplig som S-ledare

Mikael Dambergs ordförandetid i SSU kantades av medlemsfusk, fraktionsstrider och ett allt sämre debattklimat. Att göra honom till S-ledare vore ett förödande misstag, skriver Tony Johansson, ekonomhistoriker i Lund och tidigare delegationsledare för Skånes SSU-distrikt.

Under de senaste dagarna har Mikael Damberg seglat upp som en huvudkandidat i den socialdemokratiska partiledardiskussionen. Bakom sig har han bland annat Stockholms län, som han själv är ordförande för, och Aftonbladets ledarsida som har blivit kampanjmakare för diverse kandidater.

Att välja Mikael Damberg till partiledare vore emellertid ett stort misstag. Han har prövats som ledare, det var inte särskilt länge sedan och resultatet förskräcker.

Mikael Damberg var ordförande för SSU åren 1999-2003. Detta är en del av den period som ledande SSUare idag beskriver som ”de mörka åren” – det vill säga det decennium som SSU leddes i ordning av Niklas Nordström, Mikael Damberg och Ardalan Shekarabi.

Perioden karakteriseras av segdragna interna strider, utbrett medlemsfusk, fiffel med interna ekonomiska medel, ignorerande av stadgar, valfusk i ombudsval och trixande med valkretsar för att rigga majoriteter på kongresserna. Till slut exploderade detta i en medieskandal – Ardalan Shekarabi tvingades avgå efter att ekonomiska oegentligheter avslöjats, medlemsregistret rensades (16000 medlemmar försvann) och en kompromiss syddes samman som möjliggjorde en läkningsprocess i förbundet. Men Damberg lyfte under sina år inte ett finger för att läka förbundet. Tvärtom. Han lämnade bakom sig ett förbund i kaos, sönderslitet av konflikter och intriger.

Damberg valdes av en kongress 1999 vars majoritet hade riggats genom ett utbrett valfusk under ombudsvalen. I ett av de mest flagranta exemplen hade 66 valsedlar i ombudsvalen i en valkrets tillförts efter att valet avslutats, samtliga förseglade kuvert från det avgörande röstmötet hade öppnats innan rösträkningen och i en av vallokalerna hade en person i securitasuniform (det visade sig senare att han inte var i tjänst, utan hade i strid med lagen dragit på sig sin uniform på fritiden!) delat ut färdigigenklistrade valkuvert till röstande, som i vissa fall inte ens kunde sitt personnummer – sannolikt röstade de under falskt namn. I just denna valkrets förändrades ombudsfördelningen så att åtta ombud slog om till att stödja Mikael Damberg. Räknas allt fiffel och alla manövrar samman blir nettoeffekten, lågt räknat, omkring 15 mandat till Dambergs fördel. I ordförandeomröstningen vann han med två rösters marginal.

Mikael Damberg var naturligtvis väl införstådd i på vilka premisser han blev vald – utan fusk i ombudsvalet, hade SSU:s ordförande 1999 hetat Luciano Astudillo. Detta vet alla, inte minst de som arbetade nära Damberg. Hans närmaste man – ”Dambergs kampanjgeneral” som han brukade kallas – sammanfattade ett par dagar efter valet resultatet med orden: ”Det är härligt att vinna en kongress på ärligt vis, men ännu härligare är det att vinna en kongress på oärligt vis.”.

Men minst lika allvarligt är hur Mikael Damberg sedan ledde förbundet. Trots fina ord om att han önskade ena förbundet, fortsatte han på den av Nordström inslagna vägen, i syfte att konsolidera sin sköra maktbas, som i realiteten utgjordes av en minoritet av medlemmarna. Det måste undvikas att nästa kongress skulle bli lika jämn. Ett av de första exemplen på denna strategi var när han plötsligt efter kongressen, med den lilla majoritet som han hade i förbundsstyrelsen, drev igenom att förändringarna i stadgarna som genomförts i stor enighet på kongressen och som syftade till att komma till rätta med medlemsfifflet, inte skulle börja gälla förrän ett år senare. Fram till 1999 hade nämligen gällt att en person kunde räknas flera gånger om denna person var medlem i flera klubbar. Genom att dubbel- och trippelansluta medlemmar i olika klubbar kunde man teoretiskt skapa ett oändligt antal ombud till distriktskongresserna och därmed förändra majoritetsförhållandena. Den nya stadgan avskaffade denna möjlighet. Emellertid drev Mikael Damberg igenom att fördröja införandet av denna stadga. Det fick han förvisso inte göra, stadgarna hade justerats omedelbart av kongressen och kongressens beslut gäller över förbundsstyrelsens, men det struntade han i. Orsaken var att han ville använda distriktskongresserna under våren 2000 för att straffa de distrikt som stött hans motkandidat och om möjligt byta ut misshagliga distriktsledningar – och detta kunde han endast göra om han hade möjlighet att trixa med majoritetsförhållandena på distriktskongresserna, och det förutsatte i sin tur att de gamla stadgarna fortsatte att vara i funktion.

Det mest drastiska försöket att straffa distriktsledningar som motsatt sig Damberg som ordförande gjordes mot Skåne.

Där hade den minoritetsgruppering som stött Damberg inför kongressen i samarbete med den nya förbundsledningen planerat en kupp genom att ansluta sina medlemmar ett stort antal gånger. På pappret hade 714 medlemmar tillkommit, men i realiteten var det endast 25 nya medlemmar som tillsammans med gamla medlemmar anslutits i ett stort antal nyskapade papperskubbar. Med den gamla stadgan generades 68 nya ombud till distriktskongressen och ett säkert maktövertagande, med den nya stadgan skulle ett (1) nytt ombud generas och oförändrade majoritetsförhållanden.

Nu skulle man kunna tro att detta uppenbara medlemsfiffel var för mycket att svälja för Mikael Damberg. Men icke. Han skickade rentav sin förbundssekreterare, Lena Hallengren, till Skåne för att tvinga distriktet att följa den gamla stadgan. Jag var en av Skånes representanter vid detta möte. Hon avvisade varje kompromiss och krävde att de 25 nya medlemmarna skulle räknas som om de vore 714. Med stöd av tunga skånska socialdemokrater, framhärdade dock skånedistriktet och förbundsledningen fick till slut vika sig. Men episoden visar på hur Mikael Damberg försökte straffa dem som inte röstat på honom. Det är knappast ett beteende som man förväntar sig av en person som talar i termer av att ena – det talade han om då och det talar han ju om idag.

Ett annat exempel är vad som hände på kongressen 2001. Mikael Damberg och Lena Hallengren är nämligen de enda SSU-ledarna i förbundets historia, som valts inför en halvtom plena. Omkring hundra ombud (av 249) lämnade kongressen när förbundsledningen skulle återväljas. Bakgrunden var att Mikael Damberg inlett kongressen med att bryta den överenskommelse som gjordes före ordförandevalet 1999 och som garanterade att den förlorande sidan skulle få sex mandat i förbundsstyrelsen. Överenskommelsen gjordes på premissen att den skulle gälla så länge den vinnande ordförandekandidaten satt kvar.

Men på kongressen 2001, förklarade Damberg helt sonika att hälften av minoritetsfalangens representanter skulle slängas ut, samtidigt som han försökte spela bort LO:s mandat i förbundsstyrelsen. Minoriteten (som alltså utgjorde omkring 100 ombud av de 125 som krävdes för en majoritet) tvingades successivt att gå på reträtt, men till slut stod man vid sitt sista krav som hängdes upp kring att Lina Afvander skulle sitta i förbundsstyrelsen, detta kunde man inte vika ifrån; i utbyte erbjöd sig minoritetens representanter (jag var en av dessa) att förnedra sig och framföra sitt oförbehållslösa stöd till Damberg och Hallengren från talarstolen. Detta var också innebörden i den kompromiss som dåvarande partisekreterare Lars Stjernkvist utarbetade efter att han anlänt till den krisande kongressen. Kompromissen accepterades av minoriteten.

Damberg hade att möta minoriteten eller att väljas inför halvtom plena – något som vi förklarade för honom. Han avvisade kompromissen. Han föredrog att väljas av en halv kongress och inte ta den utsträckta handen att faktiskt få stöd av minoriteten och därmed från en enig kongress, hellre än att låta en person sitta i förbundsstyrelsen som han visste skulle bli en av kandidaterna när han själv skulle avgå.

Under de år som Mikael Damberg ledde SSU accelererade medlemsfifflet, det var en tickande bomb som han lämnade över till Ardalan Shekarabi, som även han fortsatte att springa med den tickande bomben i ett SSU som nu var helt sönderslaget av konflikter. Men inte bara medlemsfifflet låg på en nivå som hela tiden vara nära att brisera, utan också hanteringen av förbundets ekonomiska resurser var en tickande bomb.

Mikael Damberg använde exempelvis de centrala pengarna i den s k verksamhetsutvecklingsfonden till att betala de klubbar, kretsar och distrikt som röstat på honom. Under de inledande åren gick tre av fyra kronor från denna fond till de som Damberg brukade beskriva som ”mina distrikt”. Men till slut gick man för långt. Det visar historien om de pengar som överfördes, officiellt till ett integrationsprojekt, men i verkligheten till att finansiera Ardalan Shekarabis kampanj för att få efterträda Damberg. Enligt Dagens Nyheter och Uppsala Nya tidning gick pengarna till kontokort, utställda på Shekarabi och ytterligare en person. Det avslöjades också att dessa pengar, som var avsedda för integrationsarbete, istället gått till restaurangnotor, resor och spritinköp. Pengarna överfördes under tiden som Damberg var ordförande för förbundet. Dessa två tickande bomber exploderade efter att Damberg avgått, men det var under hans och Nordströms tid som de började ticka.

Under Dambergs år vid makten sänktes också taket i den interna debatten. På de gemensamma arrangemangen, som vallägret 2002, försökte exempelvis förbundsledningen upprätthålla kontroll över informationsflödet, bland annat genom att motarbeta att distrikten anordnade egna föreläsningar. Man försökte också begränsa hur medlemmar uttryckte sig. Exempelvis ansåg Damberg att en banderoll med texten: ”För en socialistisk världsordning” borde tas ner och när den sedermera blev vandaliserad (!) av personer från Dambergs hemdistrikt, så var det visserligen illa, men den var ju så provocerande, menade Damberg.

Detta var i sanning ”mörka år”, som dagens SSU:are arbetat länge med att städa upp efter och för att läka samman de sår som uppstod i organisationen.

Nu kommer naturligtvis invändningar av typen. Var ni inte lika goda kålsupare? Du själv då? Vad gjorde du? Vad gjorde den s k vänstern?

För det första var den s k vänstern inte lika goda kålsupare. Vi gjorde saker som jag idag ångrar, men vi var inte i närheten av de övergrepp som Mikael Damberg och flera andra gjorde sig skyldiga till. För det andra så spelar det inte lika stor roll idag. Varken jag eller någon annan av de som eventuellt träffas av en sådan invändning, kandiderar till partiledare. Så invändningen är faktiskt irrelevant, i vart fall i detta sammanhang.

En annan invändning som eventuellt kommer är, att det var andra i Dambergs närhet som gjorde detta. Eller att han var tvingad av ”sina distrikt”. Jag tvivlar på att det var så, men även om så var fallet, så uppstår frågan: kan man ha en ledare som är så svag att han inte kan stå emot, när myglare och trixare sätter igång och bryter mot såväl organisationens stadgar som moraliska regler?

En tredje invändning kommer kanske att vara att han kan ha ändrat sig. Det är möjligt, men det är för det första bara åtta år sedan han betedde sig så här. För det andra kan vi ju inte veta om han verkligen har förändrats. Däremot vet vi med säkerhet att om samma metoder som karakteriserade hans ledarskap i SSU får slå rot i partiet, så kommer det att gå illa.

Slutligen, låt säga att han har förändrats. Då har han fortfarande det emot sig, att alla dem som han under sin ordförandeperiod 1999-2003 försökte straffa för att de inte röstat på honom, kommer att fortsätta att misstro honom. Kan man välja en ordförande som misstros av så många? Kan ett parti som är så skadeskjutet som det socialdemokratiska är idag, ta en sådan risk?

Publicerad på Newsmill 2011-02-22

Visst regeringsskifte, men varför står S stilla?

För centern och moderaterna var gårdagens siffror i SCB:s stora partisympatiundersökning en kalldusch. Centern fortsätter att backa och är nu nere på samma nivå kring fem procent som kristdemokraterna, som däremot kan pusta ut efter en period kring 4-procentsspärren.

Maud Olofssons handfallenhet inför krisen i bilindustrin och hennes inkompetenta hantering av Vattenfall förklarar antagligen centerns tillbakagång. Moderaterna får å sin sida ta stryk för en sysselsättningspolitik som inte fungerar och för klappjakten på sjuka och döende. Att socialförsäkringsministern efter massiv kritik nu beviljar amnesti för döende personer som hon egentligen velat tvinga ut på arbetsmarknaden, ändrar inte intrycket av att regeringen saknar empati.

Den rödgröna alliansen kan glädjas åt att miljöpartiets ökning ytterligare vidgar oppositionens försprång. Men socialdemokraterna står och stampar, vilket mot bakgrund av vad som händer i ekonomin kan tyckas märkligt. Den pågående krisen är ju allvarligare än 30-talets. Fallet i industriproduktion är väsentligt större och BNP minskar i år mer än under det värsta krisåret under depressionen. Arbetslösheten är redan på samma nivå som 1932 och ökar.

Trots det står alltså socialdemokraterna stilla. Men det finns, menar jag, en enkel förklaring. Och den ligger i den förödande kombinationen av det svaga förtroendet för Mona Sahlin och den strategi som socialdemokraterna valt.

Liksom moderaterna gjorde om sin politik för att vinna röster i LO-grupperna, har socialdemokraterna gjort om sin politik för att dels vinna tillbaka dessa röster, dels vinna röster i bredare mittengrupper. Men allt har sitt pris. Och priset för denna kamp om mittenväljarna är att de politiska alternativen blir suddiga. Det gör i sin tur att politikens innehåll får mindre betydelse, medan de politiska företrädarnas betydelse ökar.

Ett parti som väljer strategin att politiskt punktmarkera sin motståndare, såsom moderaterna gjorde inför förra valet och socialdemokraterna gör nu, måste därför vara säker på att vinna partiledarnas popularitetstävling. Moderaterna hade inget att förlora när man omformade sin politik och ställde den unge Reinfeldt mot den trötte Persson. Men nu är situationen annorlunda. Reinfeldt har höga förtroendesiffror. Sahlin har låga. Och det är trångt i mitten.

Socialdemokraterna borde föra över fokus från person till politik, genom att distansera sig från alliansens politik i högre grad än vad man gjort och absolut inte lägga sig intill moderaterna i skattepolitiken, eftersom det minskar manöverutrymmet i välfärdspolitiken. Men istället har man valt att spela över bollen på den planhalva, där alliansen har sin enda fördel – Reinfeldts (obegripligt höga) förtroendesiffror.

De rödgröna har dock ett ess i rockärmen även på den planhalvan, nämligen Maria Wetterstrand.

Publicerad i SKD 20091211

Efter Laval: Facket vid ett vägskäl

Arbetsdomstolens (AD) dom i Lavalmålet markerar slutpunkten i en fem år lång tvist. Facket döms att betala skadestånd och Lavals rättegångskostnader. Facket ska ha brutit mot EU:s regler om fri rörlighet. Men brottet är solidaritet, och domen är en klassdom.

Byggnads Hans Tilly har rätt när han säger att domen strider mot sunt förnuft. Domstolen bedömde 2004 att de stridsåtgärder som Byggnads vidtagit var lovliga, men kräver nu att facket ändå ska betala skadestånd, trots att de bara har följt svensk lag och AD:s beslut. AD tycks också mena att facket borde ha förstått vad EG-rätten innebär, men sanningen är ju att AD inte heller förstod detta. Det var därför som EG-domstolen kopplades in.

EG-domstolen, vars besked kom 2007, olagligförklarade centrala delar av den svenska strejkrätten och deklarerade att samma villkor inte ska gälla alla arbetare. Och i linje därmed har regeringen föreslagit att apartheid ska införas på arbetsmarknaden från och med nästa år. Utländska arbetare som är stationerade i Sverige ska inte ha samma rättigheter som svenska arbetare, och facken förbjuds att tvinga fram fullständiga svenska villkor för dessa arbetare.

Huvudfrågan är därför inte skadeståndet och faktiskt inte heller regeringens förslag som anpassar svenska regler till EU-lag. Istället är och förblir grundproblemet EU som fungerar som en kapitalets murbräcka. Brysselbyråkrati, EU-lag och jurister utan demokratiskt mandat maler nu i snabb takt sönder de regleringar som arbetarrörelsen tillkämpat sig i en sekellång kamp.

Arbetsgivarna, som genom sitt ägande av företagen redan har en stark maktställning, stärks ytterligare av en borgerligt dominerad europeisk dimension och av EU-lagar i vilka kapitalets rättigheter har företräde framför arbetarnas rättigheter. EU-medlemskapet har i grunden förändrat maktförhållandet mellan arbete och kapital i Sverige.

Men det var inte detta svenskarna röstade för 1994. Vi lovades av en enig ja-sida att strejkrätten, de fackliga rättigheterna och den svenska arbetsmarknadsmodellen var fullt förenliga med EU-lag. Utan detta löfte skulle arbetarrörelsens ledning aldrig ha tagit ställning för svenskt inträde.

Nu vet vi att EU-medlemskapet är oförenligt med grundläggande fackliga rättigheter. Med Lavalprocessen tvingar EU den svenska arbetarrörelsen att göra ett val mellan att fullfölja sitt historiska uppdrag som är att försvara löntagarnas rättigheter och att stödja fortsatt EU-medlemskap. Arbetarrörelsen står vid ett vägskäl, och det är hög tid att ställa frågan: hur många av våra historiska segrar, våra fackliga och sociala rättigheter, är vi beredda att offra för fortsatt medlemskap?

För mig gick gränsen vid strejkrätten. Jag tycker att Sverige bör lämna den Europeiska unionen

Publicerad i SKD 20091204

%d bloggare gillar detta: