Allt har ett pris – även Aftonbladets ädla principer

 

I dagens Aftonbladet går Anders Lindberg till hårt angrepp mot Socialdemokraterna i Region Skåne som på tisdagen lurade SD så att de inte kunde använda sin vågmästarroll till att framkalla skånsk regeringskris. Detta inbegrep en taktikröst på SD i kontrapropositionsvoteringen då motförslaget till S-MP:s budget skulle utses. S-MP taktikröstade så att SD:s förslag besegrade alliansens och sedan så att Vänsterns förslag besegrade SD:s. På så sätt såg S-MP till att få fram de två bästa budgetalternativen – S-MP:s och V:s – till slutvoteringen, där S-MP:s budget vann. Om man inte gjort så skulle S-MP:s budget ha ställts mot alliansens i slutvoteringen, och då skulle SD ha kunnat göra som i riksdagen, nämligen lägga sina röster på alliansens budget i syfte att framkalla en regeringskris och nyval.

Men genom att ingripa på ett oortodoxt sätt i voteringsprocessen, undveks skånsk regeringskris och en budget som innehåller stora satsningar på sjukvården kan snart börja gälla.

Lindberg är djupt moraliskt upprörd över detta agerande. Det är alltid fel att på något sätt stödja SD:s förslag, argumenterar Lindberg. Också när syftet är att förhindra SD från att utöva makt. Också när resultatet blir att SD inte kan agera vågmästare.

Det är en absolut moralisk princip för Lindberg – oavsett syfte, mål eller konsekvenser.

Jag förstår hans argument, men jag anser att det inte är så enkelt. Låt mig utveckla.

Först bör man känna till att läget i Region Skåne skiljer sig på en avgörande punkt från situationen i riksdagen. De skånska allianspartierna och S-MP har ett gott samarbetsklimat. Det finns en gemensam insikt över blockgränsen om det problem som SD:s taktik skapar. Det var således först efter att ha informerat allianspartierna och funnit att de inte hade några invändningar mot detta förfarande som S-MP valde att göra som man gjorde.

I tisdags kväll fanns två möjliga vägar för det rödgröna styret i Region Skåne.

  1. Invänta att SD skulle göra på samma sätt som i riksdagen och framkalla regeringskris.
  2. Lura SD så att de inte kunde göra som i riksdagen.

Lindberg menar att S-MP skulle ha valt den första vägen. Det rödgröna styret skulle modigt och med till synes rent samvete ha stått kvar i SD:s fälla och låtit den slå igen. Allt annat är ” fullständig idioti”, utropar han.

Jag har respekt för att det finns olika uppfattningar i denna fråga. Det har inte Lindberg, vilket väl beror på att han tycks utgå ifrån att det inte finns några negativa implikationer av moralisk art av att inte göra något för att stoppa SD:s utpressartaktik.

Men att inte göra något är också en handling.

I själva verket finns det vikter i båda vågskålarna: det är moraliskt dyrt att taktikrösta på detta sätt, men det är likaledes moraliskt dyrt att inte göra det. Olika personer värderar vikterna i de båda vågskålarna olika, men att, som Lindberg gör, låtsas som att det inte finns några vågskålar är inte seriöst.

Ingen anser att den rödgröna taktiken i Skåne är okontroversiell. Men problemet med Lindbergs brösttoner är att han argumenterar som om att det inte finns några konsekvenser av hans egen linje. Men att följa Lindbergs linje – att ingenting göra för att underminera SD:s vågmästarroll – har också konsekvenser.

Den mest sannolika konsekvensen skulle ha varit ett skånskt nyval i juni och sex månader utan effektiv politisk ledning av den skånska vården. Det skulle ha gått ut över anställda i vården och över alla dem som är beroende av en fungerande sjukvård. De stora satsningarna som S-MP vill göra skulle brinna inne. Men inte nog med det. I ett sådant nyval hade vi kunnat förvänta oss ett mycket lågt valdeltagande och effekten av lågt valdeltagande är normalt sett att SD:s röstandel ökar.

En alternativ möjlig konsekvens är Landskronalösningen, där alliansen regerar med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Landskrona är litet. Skåne är stort. Det är landets tredje största landsting. Det skulle ha blivit ett väldigt starkt prejudikat för riksdagen inför extravalet.

Konsekvensen av Lindbergs linje, som må verka ädel, är således att den sannolikt leder till att SD långsiktigt stärker sin position. I ett nyval med lågt valdeltagande eller i en Landskronamodell för Skåne.

Att inte göra något är också en handling och konsekvenserna av icke-handlingen måste naturligtvis bedömas med samma moraliska måttstock utifrån vilken Lindberg nu slungar sina invektiv mot sina skånska partivänner.

Det vill inte Lindberg göra.

Inte heller vill han resonera om de faktiska positiva konsekvenserna av det som skett: skånsk regeringskris har undvikits, de skånska väljarna behöver inte gå till vallokalerna i juni, ett gott samarbetsklimat med alliansen har skapats, en rödgrön budget gäller nu i landets tredje största landsting – och inte minst: de rödgröna lurade SD så till den grad att de inte kunde fortsätta med samma fula metoder som i riksdagen.

 

Uppdatering 20141212: Anders Lindberg har nu svarat på min kritik. Jag kan konstatera att den mycket enkla argumentationslinje som han ställde upp i gårdagens artikel nu är borta. Argumenten i gårdagens artikel grundades i ett enkelt postulat som i klartext var ”så här gör man inte”. Punkt. Nu väljer Lindberg att resonera och kommer fram till att nackdelarna är större. Jag är av en annan uppfattning. Det fanns tre dåliga alternativ att välja mellan: 1) Skånskt nyval mitt i sommaren som sannolikt skulle ha lett till ett större SD; 2) Landskronamodellen som innebär att SD legitimeras eller 3) att lura SD.

Min bedömning är att det val som S-MP gjorde innebar det minst dåliga alternativet. De andra alternativen skulle ha försatt den skånska sjukvården i ett svårt läge och samtidigt skulle SD ha gynnats.

Det vore oansvarigt att dra väljarna till valurnorna igen, tre månader efter det nationella extravalet – och utfallet av ett sådant val vore troligen till SD:s fördel (lågt valdeltagande). Väljarna har vidare rätt att förvänta sig att politikerna löser även komplicerade parlamentariska lägen. I Region Skåne fanns förutsättningar för en sådan lösning, eftersom alliansen och S-MP samarbetar väl och alliansen inte hade några invändningar mot detta sätt att förfara.

Nu finns tid att skapa nya politiska lösningar som håller över mandatperioden, samtidigt kan det nationella extravalet hållas fritt från ett stundande regionalt extraval, väljarna får se att det är möjligt att faktiskt bjuda SD motstånd – och slutligen får den skånska vården det resurstillskott som den så väl behöver.

Jag har respekt för att man kan komma till andra slutsatser och till skillnad från Lindberg anser jag inte att de som gör det ägnar sig åt ”fullständig idioti”. Frågan är svår – långt svårare än Lindberg försöker göra gällande. På svåra frågor finns inga enkla svar. 

 

Detta var min personliga reflektion över när Socialdemokraterna i Region Skåne lurade SD. Men läsaren bör känna till att jag arbetar för Socialdemokraterna.

Alliansens politik är oanständig och omoralisk

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140908

Låt mig börja med att redovisa några fakta om alliansens åtta år vid makten: Arbetslösheten är i dag drygt 1,5 procentenheter högre än 2006. Reinfeldt vill därför inte tala om arbetslösheten. I stället talar han om jobben. Men faktum är att jobben har vuxit långsammare än arbetskraften. Tillväxten under Reinfeldts åtta år är väsentligt lägre än normalt. På lång sikt växer den svenska ekonomin drygt 2 procent per år. Under Reinfeldtåren har ekonomin vuxit med 1,4 procent per år. Skatterna har sänkts med 150 miljarder. 91 av dessa 150 miljarder finansieras i år med lån. Så stort är underskottet i de offentliga finanserna. Klyftorna ökar brant. Sverige är det land i Västvärlden där inkomstklyftorna ökar snabbast. Skolresultaten har fallit för varje mätning sedan Björklund blev skolminister. Sverige backar i läsförståelse, matematik och naturvetenskap.

Detta är facit efter en regering som är uppfylld av en ideologisk vision att omstöpa Sverige i nyliberal riktning – snarare än av omsorg om landet. Därför försöker den ändra i samhällsstrukturen för att åstadkomma förskjutningar i folks värderingar. Det är så man göra revolution nuförtiden. Skruva på samhällssystemen och värderingarna kommer att förskjutas. I ett samhälle där välfärden fungerar dåligt, där socialförsäkringarna inte försäkrar de faktiska inkomsterna och där skolan alltmer segregeras och försämras – i ett sådant samhälle kommer människor att försöka finna privata lösningar på det som vi i ett fungerande välfärdssamhälle skulle ha försökt finna gemensamma lösningar för.

Alliansens politik har haft detta som mål. De har medvetet sänkt kvaliteten i den svenska välfärden och därigenom sänkt människors förväntningar på densamma – hur annars kan man förstå en sådan sak som att regeringen gång efter gång prioriterat sänkta skatter före fler lärare i skolan?

Som målsökande missiler har proposition efter proposition riktats mot de bärande pelarna i den svenska modellen: trygghetssystemen, fackliga rättigheter och det som tidigare var en någorlunda enhetlig beskattning av inkomster.

Alliansen har delat upp folket i de som arbetar och alla andra. De arbetslösa och sjuka har pekats ut som ansvariga för sin egen situation. Det har tjänat som motiv för att göra dem fattiga. Sam- tidigt har vi som arbetar belönats med de pengar som blivit över när de sjuka och arbetslösa gjorts fattiga.

Samhället vinner inget på den här politiken. Som vi sett har inte tillväxten blivit högre, arbetslösheten har inte fallit, skolresultaten har inte blivit bättre. Men en del av oss tjänar rent ekonomiskt på det här. Eller som Reinfeldt brukar upprepa som en trasig grammofonskiva: rösta på mig så får du ”mer i plånboken”.

Men vad är det för moral?

Jag är nog inte ensam om att känna skavet av att sjuka och arbetslösa gjorts fattiga för att jag själv ska få lite ”mer i plånboken”. De redan utsatta måste bli fattiga för att jag ska få det bättre?!

Och nog finner många av oss det groteskt att regeringens skattesänkningar finansieras genom att välfärdens resurser minskats i förhållande till behoven. Inte sedan 90-talskrisen har vi sett ett sådant fall i antal sysselsatta i välfärden per tusen invånare som vi sett under alliansregeringen. Men då, på 1990-talet, framtvingade den ekonomiska krisen nedskärningarna. Nu är det ett aktivt val att ge ”mer i plånboken” till folk som jag i stället för att ge mer resurser till cancervården, till fler specialpedagoger i skolan och till fler vårdbiträden i äldreomsorgen.

Och nog lämnar det en dålig eftersmak att den som arbetat hårt i hela sitt liv, helt plötsligt, ska få sin inkomst beskattad hårdare än den som arbetar här och nu. Hur kan det anses rimligt att en pensionär med 12 000 kronor i månaden ska betala 3 400 kronor mer i skatt per år jämfört med en löntagare?

Och nog är det dags att utropa, att något är ruttet i staten Sverige när fattiga barn, som själva inte har råd att bekosta privat läxläsning, via sina föräldrars skatter tvingas betala subventionerna för sina rikare klasskamraters RUT-betalda läxstödjare.

Det finns förstås strikt rationella skäl att motsätta sig den här politiken. Även jag kan bli sjuk, mina barn ska gå i skolan och mina föräldrar måste förr eller senare få äldrevård. Då kommer jag att önska att det finns en ordentlig sjukförsäkring, att det finns nog med lärare i skolan och att personalen i äldreomsorgen kan ta hand om mina föräldrar på ett värdigt sätt.

Men bortom alla dessa personliga och individuella önskemål finns frågeställningarna om vad som gör ett samhälle anständigt. Svaren måste i slutändan bottna i vår moral, i synen på våra medmänniskor.

Visst, vi kan fortsätta med alliansen och dess politik för sociopater: strunta i alla andra, bara jag får mer. Men vi kan också välja de rödgröna – därför att det är det moraliska alternativet, för att anständigheten kräver att vi tar hand om varandra.

 

Reinfeldt vill ha starkt SD i riksdagen

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140825

Valrörelsen handlar plötsligt om flyktingpolitik. Inte om arbetslösheten, välfärden, skatterna. Ökande flyktingströmmar begränsar reformutrymmet är statsministerns budskap.

Handlar detta plötsliga intresse för flyktingpolitik verkligen om humanism, om att öppna hjärtat, om solidaritet, om ett öppet samhälle? Det är vad Reinfeldts försvarare försöker göra gällande. Hans kritiker menar däremot att det är taktik. Att han försöker flytta fokus bort från fallande skolresultat, massarbetslöshet, eftersatta infrastrukturinvesteringar och långa väntetider i sjukvården. Allt sådant som visar på ett alliansprojekt som gått bankrutt.

Men varför valde han just flyktingpolitiken för att flytta fokus? För att förstå det måste vi gå ett steg längre, eller snarare: vi måste tänka tanken att statsministern är beredd att sjunka djupt för att behålla makten.

Vi ska nämligen vara medvetna om att ett starkt sverigedemokratiskt parti sannolikt är den enda faktor som kan rädda kvar alliansregeringen. Att statsministern i ett sådant läge helt plötsligt gör en oväntad sväng i valrörelsen som troligen kommer att leda till ökat väljarstöd för Sverigedemokraterna är knappast en slump.

Låt mig utveckla.

Om vi skalar bort all vacker retorik, så ber statsministern oss att välja mellan välfärd och invandring. Han deklarerar sedan att vi ska välja invandring och framstår därmed som sympatisk och human. Men fundera ett slag. Vilket parti brukar ställa upp välfärden och invandringen som motsatspar?

Vi vet svaret.

Kärnan i Reinfeldts resonemang är att han ber oss att acceptera en sverigedemokratisk tankefigur. Rentav den tankefigur som definierar Sverigedemokraterna som parti: välfärd eller invandring.

Att en svensk statsminister använder denna tankefigur är helt unikt i vår nutidshistoria. Reinfeldt håller sig med en armé av PR-konsulter. Erkänt skickliga sådana. De har vunnit två val åt honom. Såväl PR-konsulterna som Reinfeldt förstår naturligtvis att i den stund som statsministern väljer att ställa invandring mot välfärd uppstår en ny spelplan för valrörelsen, där sverigedemokraternas världsbild accepteras som spelets premiss. Att detta troligen gynnar Sverigedemokraterna som i det närmaste är ett enfrågeparti på området är uppenbart.

Men finns det ingen sanning i Reinfeldts motsatspar mellan invandring och välfärd? Det cirkulerar många siffror i denna debatt. Men finansdepartementets bedömning, som Anders Borg presenterade i förra veckan, är att de ökande flyktingströmmarna kommer att belasta de offentliga finanserna med 1,7 miljarder nästa år.

Det är förstås mycket pengar. Men samtidigt inte. Om vi jämför med de senaste årens skattesänkningar får vi lite proportioner. Om skattekvoten i dag hade varit på samma nivå som 2006, skulle intäkterna ha varit 150 miljarder högre. Detta vill visserligen inte alliansen och dess megafoner på landets alla borgerliga ledarsidor höra talas om. Tillväxten har blivit högre till följd av regeringens smarta skattepolitik, utropar megafonerna. Men i själva verket är tillväxten varken anmärkningsvärt hög eller anmärkningsvärt låg. Den svenska tillväxttakten betraktad på lång sikt är drygt två procent per år. Tillväxttakten under regeringen Reinfeldts period är 1,4 procent, fast då inkluderas den globala ekonomiska krisen. Men inte heller efter den globala finanskrisen har tillväxttakten imponerat. Med 2010 som startår och prognosen för 2014 som slutår, så hamnar vi på en tillväxttakt strax under två procent. Det är varken dåligt eller bra. Så något fog för påståendet att tillväxttakten skulle ha blivit lägre med en annan skattepolitik finns inte. Således kan vi lugnt stanna kvar vid slutsatsen att regeringens skattepolitik har sänkt utrymmet för välfärd med 150 miljarder per år.

Dessa 150 miljarder i skattesänkningar kan jämföras med de 1,7 miljarder i begränsat reformutrymme nästa år som ökande flyktingströmmar förväntas resultera i.

I detta större sammanhang är det uppenbart att det är Reinfeldts skattepolitik som begränsar reformutrymmet – inte flyktingarna. Ekonomiska överväganden kan helt enkelt inte förklara det plötsliga intresset för flyktingpolitiken. Det kan däremot maktpolitik göra.

Reinfeldts manöver riskerar att leda till att Sverigedemokraterna tar röster från alliansen. Men troligen tar Sverigedemokraterna röster även från de rödgröna. Det kan vara tillräckligt för att förhindra en rödgrön majoritet. Alliansen kan inte få egen majoritet, så det enda som kan förhindra en rödgrön regering är ett starkt SD. Utan rödgrön majoritet, räcker det att Sverigedemokraterna lägger ner sina röster för att alliansregeringen ska kunna sitta kvar. Det är i det ljuset statsministerns oväntade sväng i valrörelsen ska förstås. Reinfeldt vill ha ett starkt SD i riksdagen.

Om något år är hans flyktingutspel i valrörelsen glömt och Sverigedemokraterna kommer att fortsätta att i nio fall av tio rösta med alliansen, precis som under den gångna mandatperioden. Denna blåbruna sörja är vad som väntar om de rödgröna inte får egen majoritet.

 

Verklighetens Skåne – det vill Moderaterna inte prata om

Moderaterna i Skåne har vaknat. En knapp månad före valet. Under reklamsloganen Möjligheternas Skåne, utlovar de en ”cancermiljard”. Bussarna är tapetserade med detta budskap. Och på deras kampanjsida får vi se en reklamfilm med ett barn vars mamma är sjuk i cancer men som under filmens gång tillfrisknar, räddad av den skånska vården.

Vad de inte säger är att Moderaterna styr den skånska vården, har styrt den i åtta år – och att cancervården präglas av långa väntetider.

Inga cancermiljarder har annonserats ut under dessa åtta år då de haft makten. Men nu strax innan valet – då ska det satsas.

I framtiden, bör tilläggas.

Och egentligen inte en miljard, bör påpekas.

”Cancermiljarden” är nämligen i realiteten ”cancer-250miljonerna”. För det är vad Moderaterna vill lägga per år. Men det är svårare att få in i en reklamslogan. Alltså har de slagit ihop fyra år – och försöker få väljarna att tro att de storsatsar.

Hur de ska finansiera det hela är oklart. Regionstyrelseordförande Pia Kinhult svarar svävande att pengarna nog ska räcka.

Men det har de inte gjort hittills. För i Verklighetens Skåne, under Moderaternas styre, är väntetiderna för behandling för njurcancer 80 dagar och ändtarmscancer 60 dagar.
Fast det är förstås inget som Moderaterna vill höra talas om så här nära valet.
Men folk får cancer, även när det inte är val. Barn mister sina föräldrar och föräldrar mister sina barn, även när det inte är val.
Men det barn som mister sin mamma eller pappa på grund av de långa väntetiderna i den skånska cancervården – det barnet är inte med i några påkostade reklamfilmer.
Moderaterna talar hellre om Möjligheternas Skåne i någon oklar och förmodligen avlägsen framtid för vilken de ställer ut ofinansierade löften än det betydligt solkigare Verklighetens Skåne som vi har att leva i här och nu. Det Skåne som Moderaterna styrt i åtta år. Det Skåne vars sjukvård de drivit ut i djup kris.

Vill Reinfeldt ha ett starkt SD?

Reinfeldt säger nu sig inte vara beredd att släppa fram en rödgrön regering som är i minoritet, även om de rödgröna blir större än alliansen. Därmed förlitar han sig på passivt stöd från Sverigedemokraterna.
 
Frågan vi måste ställa är om detta har ett samband med Reinfeldts uttalande i förra veckan om att den ökande flyktinginvandringen omöjliggör nya reformer. Jag tror det.
 
Reinfeldt håller sig med en armé av PR-proffs. De begriper att när statsministern helt plötsligt börjar använda en sverigedemokratisk tankefigur – reformer vs. invandring – så flyttar debattens fokus. Och den flyttas till de frågor som Sverigedemokraterna vill tala om.
 
Då kan vi inte ignorera att ju större SD blir, desto mer sannolikt blir ett parlamentariskt läge då Reinfeldt kan sitta kvar även om alliansen i det närmaste kollapsat.
 
Vi är alltså i en situation då statsministern har intresse av att Sverigedemokraterna blir ett stort parti.
%d bloggare gillar detta: