Decemberöverenskommelsen: alternativen hade varit värre

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20141229

Rykten surrade om att det pågick förhandlingar men överenskommelsen kom likväl som en överraskning. En till övervägande delen positiv sådan.
Decemberöverenskommelsen presenterades av regeringen och Allianspartierna på en gemensam presskonferens på lördagen. Den innebär i korthet att sex partier kommit överens om att släppa fram den statsministerkandidat som samlar det största stödet. Oppositionen lovar att, om nödvändigt, lägga ner sina röster i budgetomröstningarna. Man är även överens om att budgeten ska tas i sin helhet, att det inte är tillåtet att bryta ut vissa delar. Vidare har man kommit överens om att samtala över blockgränserna inom tre områden – pensionerna, försvaret och energipolitiken – men att inte kompromissa bort skillnaderna i sakpolitiken inom övriga områden. Överenskommelsen är långsiktig och ska gälla till 2022.
Detta måste ses som en seger för Stefan Löfven som spelade högt, förhandlade väl och vann. Han hade dock vissa förutsättningar på sin sida. Opinionsundersökningarna tydde på att majoritetsförhållandena inte skulle ha förändrats av ett extraval och samtidigt var riskerna för Allianspartierna uppenbara: Moderaterna står utan partiledare, Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren, Folkpartiet har historiskt låga siffror och Annie Lööf behöver tid för att utmana Anna Kinberg Batra om ledarplatsen inom Alliansen.
Viktigast med överenskommelsen är att den stora majoriteten nu slagit tillbaka Sverigedemokraternas utpressningstaktik. Detta var nödvändigt. Det är orimligt att partier som samlar 87 procent av väljarna ska ta diktat från ett parti som samlar 13 procent. Sverigedemokraterna, som nu förlorat sin vågmästarroll, är överenskommelsens förlorare.
Sakpolitiskt är detta bra, men det är även positivt ur ett långsiktigt maktpolitiskt perspektiv. I kommunerna har Allianspartierna visat sig ha en låg anständighetströskel. På flera håll regerar de med stöd från Sverigedemokraterna. Under hösten har jag, och många med mig, befarat att en liknande konstellation var på väg att uppstå i riksdagen. Av allt att döma var det just en sådan lösning som Alliansen planerade för när de på kvällen före budgetomröstningen anlände till Rosenbad och deklarerade, innan de ens träffat Löfven, att de inte tänkte förhandla. Nu försöker de göra gällande att de redan då ville få till en lösning som den vi nu fått, men det är en efterhandskonstruktion. I så fall hade de kunnat lägga ner sina röster och kräva en långsiktig överenskommelse i utbyte. Alliansledarna var inte intresserade av något sådant. Istället ville de låta Sverigedemokraterna framkalla regeringskris, för att sedan se på när regeringen föll och lugnt invänta en talmansrunda under vilken Anna Kinberg Batra skulle träda fram och ”ta ansvar”. I en sådan maktkonstellation skulle alliansen ha regerat med stöd av Sverigedemokraterna, men med en ”utsträckt hand” till Socialdemokraterna som därmed skulle ha pressats till eftergifter eller ha stämplats som ansvariga för att Alliansen ”tvingades” regera med stöd av Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna skulle samtidigt ha normaliserats, vilket skulle ha skapat förutsättningarna för ett permanent blåbrunt maktinnehav för överskådlig tid. Alliansledarna togs emellertid på sängen av Löfvens motdrag. Han meddelade att han skulle utlysa extraval. Om han inte gjort så och om han inte skruvat upp volymen i kritiken av Sverigedemokraterna genom att kalla dem nyfascister, skulle vi i detta nu ha haft en alliansregering. Igen. Som om valet i september aldrig ägt rum.
Överenskommelsen är även positiv i det att man kommit överens om att inte bryta ut delar av budgeten – det är ingen bra ordning att göra så – och att man valt att inte kompromissa om sakpolitiken. Minskade skillnader mellan blocken göder missnöjespartier som Sverigedemokraterna.
Klokt är också att man valt att inte driva igenom några snabba förändringar i lagstiftningen. Det är aldrig bra att hastigt ändra lagar för att hantera tillfälliga politiska kriser. Istället har man skakat hand med varandra. Handslag är i grund och botten vad fungerande parlamentarism handlar om. Men här finns även det grundläggande problemet med överenskommelsen. Visserligen är det riktigt, såsom partiledarna framhöll på presskonferensen, att minoritetsregeringar är normen i svensk politik. Men vad som inte sades är att minoritetsregerande inte är detsamma som minoritetsstyre. Normen i svensk politik är minoritetsregeringar som sökt majoriteter i riksdagen. Nu får vi minoritetsregeringar som inte behöver skapa majoriteter. Överenskommelsen är således ett avsteg från de parlamentariska principerna och den gör blocköverskridande överenskommelser onödiga. Det riskerar i sin tur befästa, snarare än upplösa blockpolitik. På gott: tydligare politiska skillnader. Och på ont: fler låsta lägen svensk politik.
Det handlar således om svåra avvägningar. Några självklara svar finns inte. Men alternativen hade förmodligen varit värre.

Ojämlikhet ger sämre ekonomi

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20141215

Ökande ojämlikhet sänker tillväxttakten. Det konstaterar OECD i en ny forskningsrapport som presenterades i förra veckan. Stödet för nyliberalismen ruttnar nu bort inifrån.

OECD gick på 1980- och 90-talen i bräschen för den nyliberala revolutionen. Dess inflytande över exempelvis avregleringarna av Europas arbetsmarknader kan knappast överskattas. I den frågan gjorde OECD redan för flera år sedan en sväng när den fann att länder med höga skatter, utbyggt anställningsskydd, generösa socialförsäkringar och starka fackföreningar generellt sett inte hade högre arbetslöshet än länder med de liberala marknadsmodeller som organisationen propagerat för.

Nu kommer nästa smäll mot den nyliberala världsbilden. Den här gången har OECD:s ekonomer gett sig i kast med frågan om ojämlikhetens effekter på tillväxten.

I studien ”Trends in Income Inequality and its Impact on Economic Growth” gör OECD-ekonomen Federico Cingano en empirisk studie på effekterna av den sedan 1980-talet generellt sett ökande ojämlikheten.

Ojämlikhet mäts vanligen med den så kallade Gini-koefficienten. För Sveriges del har denna ökat från 0,20 i mitten av 1980-talet, då Sverige var ett av världens mest jämlika länder, till 0,27 i början av 2010-talet, då Sverige jämfört med OECD-länderna alltjämt var ett jämlikt land, men ett land som snabbt närmar sig genomsnittet. Ur studien framgår att Sverige är det land i Västeuropa där ojämlikheten ökat fortast.

Enligt de dominerande ekonomiska teorierna bör större ojämlikhet vara gynnsamt för tillväxten, dels för att det kan antas avspegla större s k utbildningspremier. Man får mer betalt om man utbildar sig och därmed kommer fler att välja att utbilda sig, vilket bör gynna produktivitetstillväxten. Därtill torde ojämlikheten också avspegla högre vinster och med högre vinster borde högre investeringar och större satsningar på forskning och utveckling följa.

Men när nu OECD stoppar in Gini-koefficienten som en variabel i en tillväxtmodell, visar det sig att effekten är den motsatta. Stigande Gini-koefficient – dvs. ökande ojämlikhet – leder till fallande tillväxttakt. Och effekten är stor. Ökar Gini-koefficienten med en enhet, faller tillväxttakten på sikt med i genomsnitt drygt 0,1 procentenheter. Det låter lite men små skillnader i årlig tillväxttakt ger stora skillnader i utfall på ett par decenniers sikt. Effekten för Sverige är särskilt stor eftersom ojämlikheten ökat så drastiskt: ”I USA, Storbritannien, Finland, Sverige och Norge, skulle tillväxten ha varit mer än en femtedel högre, om det inte vore för att inkomstskillnaderna hade ökat”, skriver OECD. För Sveriges del uppskattar OECD att tillväxten under perioden fram till 2010 sammanlagt var omkring 7 procentenheter lägre än den skulle ha varit om ojämlikheten inte ökat.

Generellt sett ska man vara försiktig med den här typen av studier. I dag visar OECD resultat som faller i god jord på en socialdemokratisk ledarsida som denna. För några år sedan visade de med liknande metoder att generös a-kassa ger högre arbetslöshet (vilket är fel). Det finns mängder av potentiella felkällor, orsakssambanden kan vara omvända eller skiftande (alltså att fallande tillväxttakt leder till ökande ojämlikhet och inte tvärtom) och viktiga variabler som kanske skulle ha ändrat slutsatserna kan ha utelämnats. Sådant är nämligen mycket vanligt, och ett visst mått av skepticism är nyttigt. Det är en del av det intellektuella självförsvar som man måste hålla sig med.

Men med det sagt så finns det goda teoretiska skäl till att ökande ojämlikhet faktiskt är negativt för tillväxten. I OECD-rapporten är fokus på att ojämlikhet leder till ”underutbildning” i de fattiga delarna av befolkningen. Delar av resonemangen är vad gäller detta knappast tillämpbar på Sverige eftersom de rör sådant som avgifter till högre utbildning. Men det är naturligtvis fullt möjligt att tänka sig att motsvarande effekter uppstår av hög grad av segregation, där föräldrarnas utbildningsnivå slår igenom på barnens utbildning. Tänk alla snillen i fattiga bostadsområden som aldrig får någon chans i vår segregerade skola som reproducerar i stället för att utjämnar de sociala skillnaderna.

Men ökande ojämlikhet kan även ha andra negativa tillväxteffekter. En sådan är att det kan minska företagens innovationsbenägenhet. En del innovationsforskare har länge pekat på att om lönetrycket i ekonomin faller – vilket skett sedan mitten av 1970-talet och avspeglas i stigande vinster – då minskar incitamenten för företagen att införa kostnadsbesparande innovationer. Det leder till lägre grad av omvandling och rationalisering i ekonomin. Låg lönetillväxt och stora skillnader sänker därmed den långsiktiga tillväxttakten i BNP och minskar konkurrenskraften. Det kan vara så att OECD-studien fångar båda dessa effekter.

Vi kan i vilket fall konstatera att de som förespråkar ökad ojämlikhet inte längre har ett självklart argument att ta till. Ekonomin går faktiskt sämre, inte bättre om man följer deras råd.

TONY JOHANSSON

Allt har ett pris – även Aftonbladets ädla principer

 

I dagens Aftonbladet går Anders Lindberg till hårt angrepp mot Socialdemokraterna i Region Skåne som på tisdagen lurade SD så att de inte kunde använda sin vågmästarroll till att framkalla skånsk regeringskris. Detta inbegrep en taktikröst på SD i kontrapropositionsvoteringen då motförslaget till S-MP:s budget skulle utses. S-MP taktikröstade så att SD:s förslag besegrade alliansens och sedan så att Vänsterns förslag besegrade SD:s. På så sätt såg S-MP till att få fram de två bästa budgetalternativen – S-MP:s och V:s – till slutvoteringen, där S-MP:s budget vann. Om man inte gjort så skulle S-MP:s budget ha ställts mot alliansens i slutvoteringen, och då skulle SD ha kunnat göra som i riksdagen, nämligen lägga sina röster på alliansens budget i syfte att framkalla en regeringskris och nyval.

Men genom att ingripa på ett oortodoxt sätt i voteringsprocessen, undveks skånsk regeringskris och en budget som innehåller stora satsningar på sjukvården kan snart börja gälla.

Lindberg är djupt moraliskt upprörd över detta agerande. Det är alltid fel att på något sätt stödja SD:s förslag, argumenterar Lindberg. Också när syftet är att förhindra SD från att utöva makt. Också när resultatet blir att SD inte kan agera vågmästare.

Det är en absolut moralisk princip för Lindberg – oavsett syfte, mål eller konsekvenser.

Jag förstår hans argument, men jag anser att det inte är så enkelt. Låt mig utveckla.

Först bör man känna till att läget i Region Skåne skiljer sig på en avgörande punkt från situationen i riksdagen. De skånska allianspartierna och S-MP har ett gott samarbetsklimat. Det finns en gemensam insikt över blockgränsen om det problem som SD:s taktik skapar. Det var således först efter att ha informerat allianspartierna och funnit att de inte hade några invändningar mot detta förfarande som S-MP valde att göra som man gjorde.

I tisdags kväll fanns två möjliga vägar för det rödgröna styret i Region Skåne.

  1. Invänta att SD skulle göra på samma sätt som i riksdagen och framkalla regeringskris.
  2. Lura SD så att de inte kunde göra som i riksdagen.

Lindberg menar att S-MP skulle ha valt den första vägen. Det rödgröna styret skulle modigt och med till synes rent samvete ha stått kvar i SD:s fälla och låtit den slå igen. Allt annat är ” fullständig idioti”, utropar han.

Jag har respekt för att det finns olika uppfattningar i denna fråga. Det har inte Lindberg, vilket väl beror på att han tycks utgå ifrån att det inte finns några negativa implikationer av moralisk art av att inte göra något för att stoppa SD:s utpressartaktik.

Men att inte göra något är också en handling.

I själva verket finns det vikter i båda vågskålarna: det är moraliskt dyrt att taktikrösta på detta sätt, men det är likaledes moraliskt dyrt att inte göra det. Olika personer värderar vikterna i de båda vågskålarna olika, men att, som Lindberg gör, låtsas som att det inte finns några vågskålar är inte seriöst.

Ingen anser att den rödgröna taktiken i Skåne är okontroversiell. Men problemet med Lindbergs brösttoner är att han argumenterar som om att det inte finns några konsekvenser av hans egen linje. Men att följa Lindbergs linje – att ingenting göra för att underminera SD:s vågmästarroll – har också konsekvenser.

Den mest sannolika konsekvensen skulle ha varit ett skånskt nyval i juni och sex månader utan effektiv politisk ledning av den skånska vården. Det skulle ha gått ut över anställda i vården och över alla dem som är beroende av en fungerande sjukvård. De stora satsningarna som S-MP vill göra skulle brinna inne. Men inte nog med det. I ett sådant nyval hade vi kunnat förvänta oss ett mycket lågt valdeltagande och effekten av lågt valdeltagande är normalt sett att SD:s röstandel ökar.

En alternativ möjlig konsekvens är Landskronalösningen, där alliansen regerar med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Landskrona är litet. Skåne är stort. Det är landets tredje största landsting. Det skulle ha blivit ett väldigt starkt prejudikat för riksdagen inför extravalet.

Konsekvensen av Lindbergs linje, som må verka ädel, är således att den sannolikt leder till att SD långsiktigt stärker sin position. I ett nyval med lågt valdeltagande eller i en Landskronamodell för Skåne.

Att inte göra något är också en handling och konsekvenserna av icke-handlingen måste naturligtvis bedömas med samma moraliska måttstock utifrån vilken Lindberg nu slungar sina invektiv mot sina skånska partivänner.

Det vill inte Lindberg göra.

Inte heller vill han resonera om de faktiska positiva konsekvenserna av det som skett: skånsk regeringskris har undvikits, de skånska väljarna behöver inte gå till vallokalerna i juni, ett gott samarbetsklimat med alliansen har skapats, en rödgrön budget gäller nu i landets tredje största landsting – och inte minst: de rödgröna lurade SD så till den grad att de inte kunde fortsätta med samma fula metoder som i riksdagen.

 

Uppdatering 20141212: Anders Lindberg har nu svarat på min kritik. Jag kan konstatera att den mycket enkla argumentationslinje som han ställde upp i gårdagens artikel nu är borta. Argumenten i gårdagens artikel grundades i ett enkelt postulat som i klartext var ”så här gör man inte”. Punkt. Nu väljer Lindberg att resonera och kommer fram till att nackdelarna är större. Jag är av en annan uppfattning. Det fanns tre dåliga alternativ att välja mellan: 1) Skånskt nyval mitt i sommaren som sannolikt skulle ha lett till ett större SD; 2) Landskronamodellen som innebär att SD legitimeras eller 3) att lura SD.

Min bedömning är att det val som S-MP gjorde innebar det minst dåliga alternativet. De andra alternativen skulle ha försatt den skånska sjukvården i ett svårt läge och samtidigt skulle SD ha gynnats.

Det vore oansvarigt att dra väljarna till valurnorna igen, tre månader efter det nationella extravalet – och utfallet av ett sådant val vore troligen till SD:s fördel (lågt valdeltagande). Väljarna har vidare rätt att förvänta sig att politikerna löser även komplicerade parlamentariska lägen. I Region Skåne fanns förutsättningar för en sådan lösning, eftersom alliansen och S-MP samarbetar väl och alliansen inte hade några invändningar mot detta sätt att förfara.

Nu finns tid att skapa nya politiska lösningar som håller över mandatperioden, samtidigt kan det nationella extravalet hållas fritt från ett stundande regionalt extraval, väljarna får se att det är möjligt att faktiskt bjuda SD motstånd – och slutligen får den skånska vården det resurstillskott som den så väl behöver.

Jag har respekt för att man kan komma till andra slutsatser och till skillnad från Lindberg anser jag inte att de som gör det ägnar sig åt ”fullständig idioti”. Frågan är svår – långt svårare än Lindberg försöker göra gällande. På svåra frågor finns inga enkla svar. 

 

Detta var min personliga reflektion över när Socialdemokraterna i Region Skåne lurade SD. Men läsaren bör känna till att jag arbetar för Socialdemokraterna.

Destruktiv allians

Publicerad i PT och VF 20141201 (denna artikel publicerades alltså på måndagen, två dagar innan budgetomröstningen på onsdagen)

Det som är dåligt för Löfven är bra för Alliansen. Så ser deras analys ut. Destruktivt och hämndlystet, med Republikanernas taktik som förebild struntar alliansledarna i om Sverige går att regera.

På onsdag är det tänkt att riksdagen ska rösta om statsbudgeten. Praxis i riksdagen är att partierna röstar på sina egna förslag eller lägger ner sina röster. Sverigedemokraterna hotar nu att rösta på alliansens budgetförslag, men hur de slutligen ska göra avslöjar de först i morgon, dagen före omröstningen.

Simpelt maktspel ligger bakom. De vill visa att de är vågmästare.

Men de är vågmästare av ett enkelt skäl: alliansen vill göra Sverige svårt att regera och vad kan då vara bättre än oberäkneliga Sverigedemokraterna som sätter egna maktintressen före vad som är bra för Sverige? Fast, kontrar Anna Kinberg Batra, Moderaternas gruppledare i riksdagen, det är Löfvens sak att finna stöd i riksdagen. Det är ungefär samma argument som Socialdemokraterna använde mot regeringen Reinfeldt. Men skillnaden är att regeringen Reinfeldt hade en rödgrön opposition att tala med. I dag finns ingen alliansopposition att tala med. De vägrar till och med sitta vid samma bord som regeringspartier, såsom skedde vid pensionsgruppens möte i förra veckan.

Det är naturligtvis korrekt, ur en formell synvinkel, att regeringen är underställd riksdagen, att den alltid måste få riksdagens stöd, men detta bygger på att det finns politiska förutsättningar. En sådan förutsättning är en opposition som faktiskt är intresserad av att samtala och ta ansvar. Nu har vi en opposition som avvisat alla inviter inför regeringsbildningen, som beter sig som ungdomsklubbister när de vägrar att ens diskutera med Miljöpartiet och som mest framstår som en destruktiv kraft. De har inget regeringsalternativ och ingen statsministerkandidat – ändå verkar de vara beredda att driva fram regeringskris.

Trots att det parlamentariska läget kan tyckas snårigt är det i grunden enkelt: I en situation där Sverigedemokraterna har över tio procent, kommer det parlamentariska läget alltid att vara sådant att de traditionella blocken samlar mindre än femtio procent vardera. Allt annat är osannolikt. Det innebär i sin tur att det finns fem huvudsakliga alternativ: Rödgröna som söker stöd från eller bildar regering med allianspartier; allianspartier som söker stöd från eller bildar regering med rödgröna partier; rödgrön regering som söker stöd från Sverigedemokraterna; alliansregering som söker stöd från Sverigedemokraterna; mittenregering som regerar med hoppande majoriteter.

Så här ser det ut i dag och givet att Sverigedemokraterna inte imploderar av någon nu okänd anledning, så kommer det att se ut så här under en överskådlig framtid, även om det skulle gå så långt som till extraval.

Så vilka konstellationer är politiskt möjliga? Vi kan på förhand räkna bort alternativet med en rödgrön regering som söker stöd hos Sverigedemokraterna. Alliansregering som söker stöd hos de rödgröna är en teoretisk möjlighet, men så länge de rödgröna är större än alliansen är det just endast en teoretisk möjlighet. Mittenpartier finns inte längre, så en sådan regeringslösning är osannolik. Således återstår två alternativ: rödgröna partier som söker stöd från eller regerar tillsammans med allianspartier eller en alliansregering som söker stöd från Sverigedemokraterna.

Varje gång som alliansen stoppar blocköverskridande lösningar och varje gång som den hotar med att driva situationen mot en regeringskris, utan att redovisa ett eget alternativ, är det mot den sistnämnda lösningen som den drar Sverige.

När jag efter valet började skriva om de här frågorna, lutade jag mot att borgerligheten hade så mycket anständighet, att de inte skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Men på senare tid har jag blivit allt mer övertygad om att makten är viktigare. Än anständigheten, ska understrykas. Inte viktigare än politiken. För saken är ju den – och det är detta som talar för att alliansen är beredd att göra sig beroende av Sverigedemokraterna – att det inte kostar särskilt mycket för dem. Under förra mandatperioden fick regeringen Reinfeldt stöd av Sverigedemokraterna i åtta av tio blockskiljande omröstningar i riksdagen. Utan att det kostade något. Motsvarande stöd från de rödgröna hade kostat, man hade blivit tvungen att kompromissa om sin politik.

Orsaken är att Sverigedemokraterna är ett djupt borgerligt parti, och detta till skillnad från partiets väljare, av vilka fler, enligt vallokalsundersökningen, ansåg sig stå i mitten eller till vänster än till höger. Under hösten har detta sjunkit in hos alliansens strateger. Mot små eftergifter till Sverigedemokraterna skulle ett parlamentariskt läge skapas som kan garantera borgerligt regeringsinnehav för mycket lång tid.

Alliansledarna avvisar blocköverskridande lösningar, för att det på sikt finns en bättre lösning för dem. Första steget är att göra Sverige omöjligt att regera. Men Sverige blir lidande av en sådan taktik, så låt oss hoppas att väljarna ser var skulden ligger.

 

TONY JOHANSSON

Investeringar och arbetslöshet

Jag fick en läsarfråga rörande en artikel som jag publicerade för någon månad sedan, i vilken jag noterade att det finns ett historiskt samband mellan investeringar och arbetslöshet. Mer investeringar sänker arbetslösheten, var mitt enkla budskap. Läsaren bad mig utveckla detta. Jag gör det med hjälp av ett par grafer (klicka på dem så blir bilden större):

investeringar och arbetslöshet

Jag har även skrivit om detta här och här och här.

Vart ska världens flyktingar ta vägen?

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20141117

De senaste månaderna har borgerliga debattörer och ledarskribenter drivit, som Aftonbladets politiske redaktör Karin Petterssons uttrycker sig, en ”kampanj” om volymer och kostnader i flyktingmottagandet, vars syfte inte kan tolkas på annat sätt än ”att människor som i dag får stanna i Sverige inte borde få göra det”. Lägg till detta att borgerliga politiker börjat göra upp med Sverigedemokraterna och att borgerliga debattörer vill ”bjuda in” Sverigedemokraterna i olika sammanhang, så blir motivet tydligt. Borgerligheten har, såsom jag påpekade i min förra ledare, insett att med Sverigedemokraternas nya maktställning följer ett nytt politiskt läge. Sverige har historiskt haft en progressiv majoritet, men med en brun kil inslagen mellan blått och rött följer att det nu finns en liberalkonservativ majoritet i riksdagen och i många kommuner. Denna nya politiska axel kan göra det möjligt för den samlade högern, inklusive Sverigedemokraterna, att bryta ned vad som finns kvar av den svenska modellen. Därav det plötsliga borgerliga intresset för flyktingfrågan. Den är nyckeln till borgerlig dominans.

Men hela diskussionen om ”volymer” måste synas i sömmarna och den måste tas ned på jorden. Vad är en ”volym”? Svaret är att det är en massa enskilda människor som är på flykt för att rädda sina liv. Ur ett moraliskt perspektiv är saken mycket enkel: den som har turen att födas i ett land i fred, har ingen som helst moralisk rätt att neka fristad till dem som råkar födas i ett land i krig. Tvärtom är det en moralisk skyldighet att ge fristad åt dem som flyr. Alla världsreligioner lär ut detta, liksom alla moralfilosofiska skolor som är något att ha.

Vi bor alla på samma jord. Ett liv där är lika mycket värt som ett liv här. Det handlar om människor som känner precis som du och jag. De har rätt till liv och värdighet, precis som du och jag. Deras barn har samma drömmar om livet som våra barn. Skillnaden är att de råkade födas i ett land i krig medan jag, liksom mina barn, råkade födas i ett land i fred.

De som talar om ”volymer” gör det i syftet att distansera sig själv och läsaren från människor av kött och blod; i syftet att avhumaniserar de enskilda människorna.

Det är ett debattknep. Moraliska förpliktelser har vi nämligen gentemot andra människor, inte gentemot någon oidentifierad ”volym”.

Men Sverige tar redan så stort ansvar, utropar upprörd tidningsläsare. Det är både sant och falskt.

Jämfört med många andra länder i Europa tar Sverige ett stort ansvar, men jämför vi med fattiga länder i Afrika, Mellanöstern och Asien tar vi ett mycket ringa ansvar. Libanon är det land i världen som tar det största ansvaret för den syriska flyktingkatastrofen. Mer än en miljon har flytt dit. Nu försöker landet stänga gränsen. FN vädjar om att låta den förbli öppen. Men vad som inte sägs är att den svenska gränsen till Syrien har varit stängd under hela kriget. Det är så EU och Sverige agerar. Visumplikt införs alltid mot länder varifrån människor flyr. Den som försöker fly kommer inte ens på planet. Syftet är uttryckligen att stoppa flyktingar och tvinga dem att antingen stanna kvar eller fly till länder som Libanon. Därmed stängs de legala vägarna – och de flyktingar som ändå vill och har möjlighet att ta sig till Europa blir hänvisade till flyktingsmugglarna. Endast två procent av de som flytt Syrien har, enligt en rapport från Norges flyktingråd från förra veckan, fått flyktingstatus i länder utanför närregionen.

Enligt den liberala tankesmedjan Fores platsade av Europas länder endast Tyskland på tio-topp-listan 2012 över länder där flest flyktingar uppehöll sig. Övriga på listan var länder som Tchad, Pakistan, Etiopien och Kenya, utfattiga länder utan resurser att ta emot flyktingar. När man justerar flyktingmottagandet per land efter inkomstnivå, platsade inget europeiskt land på tio-i-topplistan. Faktum är att inget rikt land överhuvudtaget fanns med bland de tjugofem länder som, justerat för inkomstnivå, tog mest ansvar för flyktingar. Det är alltså inte så att Sverige och Europa tar sin del av ansvaret för världens flyktingar. Det är fattiga länder som tar den största delen av ansvaret. Åtta av tio flyktingar uppehåller sig i fattiga länder.

Detta ger perspektiv på diskussionen om hur övriga EU-länder ska förmås ta större ansvar. Premissen är att vi i Sverige ska förmå EU att ta en del av Sveriges ansvar. Men diskussionen borde inte handla om hur flyktingar som lyckas ta sig förbi EU:s gränser ska omfördelas inom EU, utan om hur EU kan ta en del av det ansvar som vi i dag överlämpar på länder som Libanon, Tchad och Kenya.

En del läsare har säkert en annan uppfattning. Men de måste, liksom jag, svara på frågan: vart ska världens flyktingar ta vägen?

 

Svensk liberalism är ett skämt

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20141103
Liberalernas svek. Sverigedemokraterna föddes ur de fascistiska rörelserna i slutet av 1980-talet. De demokratiska partierna har ett ansvar att hålla detta parti stången. Men när de behövs som mest, sviker de svenska liberalerna.

”Olof Palme gick på bio, han kom ut strax efter tio. Lisbet såg pistolen blänka. Strax därefter blev hon änka. Skottet brann, blodet rann. Olof Palme han försvann.” Det här är texten till en sång. Det är inte vem som helst som sjunger den. Det är Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna. Inte heller är det fråga om en ungdomssynd i ett avlägset 1990-tal. Året är 2009 och Jimmie Åkesson har varit partiledare för Sverigedemokraterna i fyra år.

Sverigedemokraternas partitopp är på intern konferens. Vad de inte känner till är att en av de närvarande är en wallraffande reporter från Sveriges Radio som spelar in alltihop. Senare på kvällen övergår allsången i blandade godingar i genren vitmaktmusik med band som skrivit texter som manar till att döda judar. Kvällen avslutas med ”Friheten Leve”, en nazistisk kampsång av Sven Olov Lindholm, svensk nazistledare under 1930-talet. ”Väldigt pompig”, säger en av de närvarande som också är ordförande för sverigedemokraternas ungdomsförbund.

Efter avslöjandet handlade mycket av diskussionen om det etiskt försvarbara i att på det här sättet infiltrera ett parti. Men den större frågan är naturligtvis hur Jimmie Åkesson fem år senare fortfarande kan vara partiledare.

Det var Jimmie Åkesson som skrålande sjöng om mordet på Olof Palme, det var inte reportern som fick honom att göra det.

Sanningen är den att ingen annan partiledare skulle ha kunnat sitta kvar om något som ens varit i närheten av detta hade avslöjats. En partiledare som hyllar mordet på en svensk statsminister och en partiledning som gillar ”pompig” nazistmusik – sådant kan bara ske i Sverigedemokraterna utan att det blir några efterverkningar. Men egentligen bör vi inte förvånas. Partiet har sitt ursprung i en fascistisk idétradition, bildat ur skinheadorganisationen Bevara Sverige Svenskt, och länge rådde svängdörrar mellan öppet nazistiska och fascistiska organisationer och Sverigedemokraterna.

Uniformsförbudet infördes så sent som 1996, fast snarare av propagandaskäl än av ideologiska skäl. ”Hollywoodnazisterna”, förklarade dåvarande partiordförande Mikael Jansson (i dag riksdagsledamot), måste bort – ty de skrämmer med sitt andravärldskriget-tingeltangel bort vanligt folk. Problemet var inte nazismen utan att medlemmar med dåligt omdöme skyltade med den.

Trots att denna bakgrund alls inte är avlägsen, är det nu allt fler som inget annat vill än att få oss att glömma. PM Nilsson skriver i Dagens Industri att Sverigedemokraterna bör bjudas in av näringslivet för att det ”är ett makt-ägande parti”. Sverigedemokraternas position på höger-vänsterskalan är dock osäker, varför näringslivet måste arbeta för att partiet får ”förståelse för grundläggande marknadsekonomiska mekanismer”. Bjud in Sverigedemokraterna för att säkra stödet för en borgerlig samhällsmodell, det är i klartext vad PM Nilsson manar till. Samma tongångar hörs även inom Moderaterna och i Folkpartiet. Lars-Ingvar Ljungman, ordförande för Moderaterna i Skåne, vill öppna för diskussion om hur samarbete med Sverigedemokraterna kan se ut. I många kommuner är blåbruna lösningar redan ett faktum eller på gång. Sverigedemokraterna har blivit en maktfaktor och nyckeln till borgerlig dominans.

Tydligast av alla är Torkild Strandberg, Folkpartiets starke man i Landskrona, ledamot av Folkpartiets partistyrelse och föregångsman vad gäller samarbete med Sverigedemokraterna. Han gör sig nu redo för sin tredje period som kommunstyrelsens ordförande. I senaste numret av tidskriften Liberal Debatt jämför Csaba Bene Perlenberg, tidigare ledarskribent i Sydsvenskan, Strandberg med Batman. Landskrona som ett Gotham City och med en superhjälte i stadshuset. Landskrona har inte förtjänat den store Strandberg, men ”han är precis vad Landskrona behöver”. Det man slås av när man läser den devota hyllningstexten är att förutsättningen för Strandbergs maktinnehav knappt diskuteras, trots att partiet i praktiken styr med stöd av Sverigedemokraterna. Att det är så är inget som Torkild Strandberg själv sticker under stol med: ”Utan det stödet hade vi inte kunnat genomföra vår politik”, erkände han i en intervju i förra veckan.

Att Strandberg kan styra är uppenbarligen viktigare än hur han styr.

Den svenska borgerligheten tillhör en liberal idétradition som borde stå i rak motsatsställning till Sverigedemokraternas idétradition som hämtar sitt tankegods från socialkonservatism och fascism.

En principfast liberal röst är vad vi verkligen skulle behöva. I stället hoppar nu den ena liberalen efter den andra i säng med dem som borde vara deras ideologiska motståndare. Makten har blivit viktigare än idealen och svensk liberalism har blivit till ett skämt.

TONY JOHANSSON
Den som vill läsa mer om Sverigedemokraterna, Folkpartiet och Landskrona, bör ta sig en titt på Tony Johanssons nyss utkomna roman, Den tredje passageraren, som utspelar sig i Landskrona och i vilken dessa frågor diskuteras. Läs mer här (klicka).

Vägval S: Tänk nytt – eller misslyckas

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20141020

Finansminister Magdalena Andersson flaggar för en stram budget. Men om Sverige ska nå åter till full sysselsättning måste staten satsa. Det är tid att lämna 90-talspolitiken och dess förlegade regelverk.

Finansministern väckte stor uppmärksamhet i veckan med ett tal om att ladorna stod tomma. Borg tog över stora offentliga överskott och förvandlade dem till underskott. De offentliga underskotten i år väntas uppgå till 91 miljarder. Sverige når inte tillbaka till överskott de närmaste åren, förklarade hon men lovade att överskott var målet på sikt. Finanspolitiska rådet slog ned som en hök på henne. Detta var ett brott mot regelverket, dundrade det.

Magdalena Andersson gör rätt i att bryta mot överskottsmålet. Hennes dystra budskap är emellertid inte hela sanningen och ambitionen att återgå till överskott hotar målet om full sysselsättning. Samtidigt visar Finanspolitiska rådet återigen att det mer liknar en borgerlig tankesmedja än en statlig myndighet.

Det värsta som kan hända är faktiskt inte, såsom Finanspolitiska rådet tycks mena, att Sverige frångår det finanspolitiska ramverket. Det har för länge sedan spelat ut sin roll. Det bör visserligen avskaffas under ordnade former, inte den smygväg som Anders Borg ledde in landet på. Men det värsta som kan hända är inte att dessa regler bryts – utan att vi om fyra år står med samma massarbetslöshet som i dag. Risken är att just detta kommer att ske om regeringen håller fast vid ambitionen att återgå till överskott.

Finansministern redovisar å sin sida inte hela bilden och retoriken är politiskt tveksam. Sverige har i dag en av Europas lägsta statsskulder. Enligt EU:s sätt att mäta är den på omkring 41 procent av BNP. Eurogruppens motsvarande skuldsättning uppgår till 96 procent. Sverige har dessutom stora finansiella tillgångar och när vi drar de offentliga finansiella tillgångarna ifrån skulderna har Sverige en finansiell nettoförmögenhet på 900 miljarder kronor. Dessa pengar är förstås uppbundna till olika ändamål, men att tala om att landets lador står tomma när tillgångarna vida överstiger skulderna är inte sanningsenligt.

Vad Magdalena Andersson borde skjuta in sig på är inte underskotten i sig. Det är både rimligt och bra med underskott i ett läge av global recession. Men förutsättningen är att pengarna används på rätt sätt. Det är häri bristen finns. Underskotten uppstod för att Borgs skattesänkningar var ofinansierade. Fördelningsprofilen var dessutom sned, och ju ojämlikare inkomstfördelningen blir, desto mindre blir den totala konsumtionen, vilket sänker tillväxten. Skattesänkningarna begränsade även möjligheterna att göra offentliga investeringar. Hög arbetslöshet blev resultatet. Men lösningen på detta är inte stramhet på utgiftssidan, utan en offensiv jobbpolitik och att skatterna och socialförsäkringarna rullas tillbaka så att inkomstfördelningen blir mer jämlik.

Socialdemokraterna har lovat att Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i EU år 2020. Det är ett löfte som förpliktigar och som innebär att full sysselsättning måste bli det överordnade politiska målet. Det kräver i sin tur att också sådant som finanspolitiska ramverk och penningpolitiska prioriteringar måste ses över. Låt mig ta två exempel.

Det finns ett historiskt samband i Sverige som säger att om investeringarnas andel av BNP varaktigt stiger med en procentenhet, faller arbetslösheten med ungefär lika mycket. Det innebär att om den offentliga sektorn varaktigt ökar sina investeringar – exempelvis i infrastruktur och byggande – med 70 miljarder per år, bör arbetslösheten falla med omkring två procentenheter. Men det här låter sig inte göras. Ty det finanspolitiska ramverket är heligt. ”Alla reformer ska finansieras fullt ut”, säger Magdalena Andersson. En lånefinansierad satsning i dag som skulle kunna förbättra tillväxt och sysselsättning i morgon kan alltså inte göras, även om den på sikt är självfinansierad och bidrar till att öka långsiktig konkurrenskraft och sysselsättning.

Mitt andra exempel är penningpolitiken. Sveriges penningpolitik grundas i den omtvistade föreställningen att det finns en naturlig arbetslöshet (ibland kallad jämviktsarbetslöshet). Den uppskattas vara nästan sju procent. Om arbetslösheten blir lägre än så, höjer Riksbanken räntan så att arbetslösheten ökar. Hur tänker sig egentligen Socialdemokraterna få ner arbetslösheten till omkring fyra procent, när vi samtidigt har en riksbank som har i uppgift att höja arbetslösheten om den kommer under sju procent?

Det är inte underskottet som är det primära problemet, utan hur de lånade pengarna används och att finanspolitiken och penningpolitiken omgärdas av regler som ger kortsiktig balans men som på lång sikt hotar tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning.

Socialdemokraterna har ett val att göra under de närmaste åren: de kan stå fast vid gamla regler och gammal politik men då kommer de att misslyckas med sysselsättningsmålet, eller så kan de tänka nytt och ha en chans att hålla vad de lovat.

TONY JOHANSSON

Skördetid för Löfven – i sex månader

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20141007

I mandat räknat är det en historiskt svag regering som tillträdde i förra veckan. Men under de närmaste månaderna är den faktiskt starkare än vad många tror. Alliansen vill inte ha ett nyval – inte nu i vart fall.

I fredags avgav Stefan Löfven sin regeringsförklaring och lämnade besked om den nya regeringens politik: en 90-dagarsgaranti för unga införs – ingen ung ska stå utan sysselsättning mer än maximalt tre månader; 250 000 ny bostäder ska byggas; järnvägarna ska rustas upp; taket i a-kassan höjs; en ny pappamånad i föräldraförsäkringen införs; rutavdrag för läxläsning avskaffas till förmån för gratis läxhjälp till alla; vårdnadsbidraget avskaffas; en målsättning fastslås om att Sverige 2020 ska ha lägst arbetslöshet i EU. Under måndagen kom även ett besked om att man nått en överenskommelse med Vänsterpartiet som gör att möjligheten att ta ut vinster ur välfärden kraftigt regleras.

Ganska mycket var känt sedan valrörelsen, men nu är det regeringens politik. Överlag innehåller regeringsförklaringen många bra besked. Sedan finns ett antal förslag som inte är bra, exempelvis att den sänkta restaurangmomsen behålls och att rut-avdraget finns kvar. Och så naturligtvis den stora haken: den nya regeringens politik ska i stort sett genomföras med alliansens skattepolitik som ram. Några stora återställare av skattenivåerna kommer inte att göras. Också detta visste vi sedan tidigare.

Men överlag är det alltså bra förslag – och det är många förslag. Tidningen Expressen räknade till femtio besked. Att det är så många beror troligen inte bara på att behoven av reformer har ansamlats under alla dessa år av alliansstyre, utan också på att regeringen nu har vad amerikanerna brukar kalla ”a window of opportunity”. En kort period då det är möjligt att agera – ett fönster i tiden som bara är öppet ett litet tag. Detta fönster står öppet fram till våren. Sedan stängs det.

Nu väntar nämligen budgeten. Det är regeringens elddop. Faller budgeten, faller regeringen. Tonläget är högt och SD hotar med att rösta på alliansens förslag. Men paradoxalt nog är det just i budgeten som regeringen har möjlighet att faktiskt få igenom många av sina förslag. Den ska klubbas i november. Om den inte går igenom, blir det sannolikt nyval, eller som det formellt heter: extra val. Då kan det bli ett sådant val redan i januari. Det har inte hänt sedan 1958. Men det är inte troligt att det kommer hända nu heller.

Alliansen vill inte ha ett nytt val – i vart fall inte i januari. Moderaterna vill det inte – de kan inte gå till val utan partiledare. Alliansens småpartier vill det knappast heller – i synnerhet inte Kristdemokraterna som är farligt nära fyraprocentsspärren. Centern gjorde en bra valrörelse och spurtade upp sig från samma spärr. Kan Lööf vara säker på att lyckas med det igen? Om Sverigedemokraterna kan man visserligen inte så noga veta, men de borde vara ganska nöjda. Det är inte alls säkert att de får 13 procent av rösterna i ett nyval, inte efter att ha fällt en nytillträdd regering. Väljarna skulle straffa ett sådant beteende.

Återstår då för alliansen att utnyttja möjligheten att lyfta ut enskilda utgiftsökningar ur budgeten och lägga krokben för regeringen. Men också detta är ett vågspel. Dels måste de ha med sig Sverigedemokraterna – och det har de inte i fråga om exempelvis a-kassan – dels måste de göra det med förslag som de faktiskt vinner opinion på. För även detta kan leda till nyval – och väljarna kommer att straffa partier som fäller regeringsförslag som är populära. 90-dagarsgarantin, ett av Löfvens viktigaste vallöften, torde därför också vara säkrad. Enligt denna logik – och under förutsättning att alliansen är rationell – är det därför troligt att oppositionen försöker ge regeringen nålstick, men den kommer att passa sig noga från att framkalla så allvarliga bakslag att den riskerar nyval.

Under våren kommer vi att få se en massa tillkännagivanden från riksdagen och så kallade utskottsinitiativ, genom vilka alliansen och Sverigedemokraterna kommer att försöka tvinga fram en annan politik än den Löfven vill föra. Ungefär på samma sätt som de rödgröna agerade under den senaste mandatperioden. Sådant kommer regeringen förmodligen att begrava i utredningar. Ungefär på samma sätt som alliansen gjorde.

Till hösten kommer så den stora prövningen, när nästa höstbudget ska igenom. I dagsläget går det inte att sia om huruvida alliansen då kommer att lägga fram ett gemensamt förslag. En del talar naturligtvis för att det blir så, men samtidigt måste de små partierna profilera sig. Annars riskerar de sin egen överlevnad. Ganska mycket talar därför emot ett gemensamt alliansförslag nästa höst. Men ett år är lång tid i politiken. Mycket kan hända fram till dess. Men klart är att när Moderaterna får ny partiledare i mars kommer läget för Löfven att bli ett annat.

Slutsatsen blir således att regeringen nu står inför en skördetid. Den varar i ungefär sex månader. Under denna korta tid måste den hinna få igenom väsentliga delar av sin politik. Därefter väntar bistrare tider.

Därför växer SD. Och större kan de bli.

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20140922

Valvaka. Alliansnederlag. Reinfeldt säger att han ska avgå. Vi jublar. Några kramar om varandra. Äntligen är vi av med honom. Löfven utropas till segrare. Vi jublar igen. Ytterligare kramar utväxlas.

Därefter insikten. Detta är inte mycket till rödgrön valseger. Alliansen gör ett katastrofval. Sant. Men Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör mediokra resultat. Socialdemokraterna gör sitt näst sämsta val i demokratisk tid. Den borgerliga dominansen i riksdagen är nu faktiskt större än efter alliansens seger över Göran Persson 2006.

Skälet är att Sverigedemokraterna mer än fördubblas. Det är ett borgerligt parti – röstar med alliansen i åtta av tio blockskiljande omröstningar – men det har tagit röster både från höger och vänster. Resultatet blir en rödgrön regeringsminoritet i en blåbrun riksdagsmajoritet.

Från min skånska horisont – jag bor i Lund – har jag i femton år följt Sverigedemokraterna. Det som hänt i Skåne, är det som nu händer i riket. I kommunvalet i Landskrona tog de redan 2002 nästan nio procent av rösterna. Nu har de 19 procent.

Sverigedemokraterna har rötterna i fascism. Men dagens framgångar orsakas inte av att folk plötsligt blivit fascister. Jag tror inte heller att det handlar om okunskap eller ens flyktingfrågan. Vi är inte okunnigare i dag än för tjugo år sedan, och flyktingar har kommit till Sverige i snart femtio år.

Vad vi måste förstå är snarare varför Sverigedemokraternas simpla problemformulering finner en folklig klangbotten, där ingen sådan funnits förut. Det var just detta som fick mig att för några år sedan börja skriva på romanen Den tredje passageraren som utspelar sig i Landskrona. Den kom ut i förra veckan och jag tänker återge en sekvens, som jag menar ganska väl fångar vad som skett. Historiens huvudkaraktär, Erik Larsson, funderar på Sverigedemokraternas framgångar. Det handlar inte bara om fördomar och en dåligt upplyst allmänhet, konstaterar han:

”Han insåg det när han träffade gamla pensionerade varvsarbetare som gav uttryck för samma åsikter som besuttna Venbor och bittra och marginaliserade människor som tvingats till förtidspension. Sverigedemokraterna sög stöd från alla väljargrupper. Det fanns inget enkelt svar på varför, men troligen fanns svaret någonstans i skärningspunkten mellan en välfärdsstat som drog sig tillbaka, skenande ekonomiska klyftor, en arbetarrörelse som inte längre bar en vision om att det var möjligt att bygga ett mer jämlikt samhälle och ett klassamhälle som i allt högre grad skiktades etniskt. Människor hade lämnats i sticket, utan det stöd och den trygghet som de trott att de betalat skatt för. Samtidigt såg medelklassen hur det gamla förändrades och hur det nya klassamhället gjorde livet osäkert på så många sätt, de kände oro för allt, från att gå ut på stan till att också deras jobb, liksom en gång varvsarbetarnas, skulle hotas av globalisering och invandring. Det var när Sverigedemokraterna kunde addera dessa nya röster till sin traditionella kärna av rasister som de började växa. Mot en sådan utveckling fungerade inte upplysningsfraser om allas lika värde.”

Klicka här så kan du läsa mer om Den tredje passageraren 

Sverigedemokraterna är de växande klyftornas och massarbetslöshetens draksådd. Det är arvet efter alliansens ojämlikhetsskapande politik, men också efter en socialdemokrati som inte förmådde återskapa full sysselsättning. Detta är vad som ger folklig klangbotten åt Sverigedemokraternas simpla budskap.

Men vi har inte sett slutet. Ty nu finns tre alternativ: En rödgrön minoritetsregering med stöd från mittenpartierna, fortsatt alliansregering med stöd från Sverigedemokraterna eller nyval. Vad som än händer, vinner Sverigedemokraterna. Ett nyval är oförutsägbart. Klart är att Sverigedemokraterna inte räds ett sådant. Med det andra alternativet – en blocköverskridande lösning – kan Sverigedemokraterna framställa sig som den enda oppositionen. Detta har vi sett i exempelvis Svalöv (där SD går fram från 14 till 23,5 procent av rösterna) och egentligen också i riket. När alla andra går mot mitten, skapas utrymme för missnöjespartier. Med det tredje alternativet – en blåbrun parlamentarisk lösning – blir Sverigedemokraterna ett parti bland andra. Det är vad som i praktiken hände i Landskrona redan 2006. Då ligger vägen öppen för en dansk eller norsk utveckling, där extremhögern har normaliserats.

Den långsiktiga lösningen måste därför bli en annan. Socialdemokraterna måste återigen axla rollen som det samlande partiet, som vågar gå fram med egna visioner som bryter arvet efter Borg och Reinfeldt. Det kräver att det rör sig tillbaka mot mer traditionella marker, bort från den politiska mitten men samtidigt förmår att driva en inkluderande politik, med satsningar på skola och sjukvård och utbyggda socialförsäkringar som även försäkrar medelklassens inkomster, och därigenom flyttar den politiska mitten vänsterut. Men i dagens parlamentariskt läge, där den enda realistiska majoriteten är en mitten-vänsterkoalition, är detta knappast möjligt.

De långsiktiga effekterna av Sverigedemokraternas tillväxt kan inte överskattas. Bruten är den progressiva majoritet som varit normen i svensk politisk historia och som var förutsättningen för den svenska modellens framväxt. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen riskerar således få historiska dimensioner. Inte i den fråga som driver partiet – invandringen – utan i fråga om välfärdens och den svenska samhällsmodellens framtid.

Alliansens politik är oanständig och omoralisk

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140908

Låt mig börja med att redovisa några fakta om alliansens åtta år vid makten: Arbetslösheten är i dag drygt 1,5 procentenheter högre än 2006. Reinfeldt vill därför inte tala om arbetslösheten. I stället talar han om jobben. Men faktum är att jobben har vuxit långsammare än arbetskraften. Tillväxten under Reinfeldts åtta år är väsentligt lägre än normalt. På lång sikt växer den svenska ekonomin drygt 2 procent per år. Under Reinfeldtåren har ekonomin vuxit med 1,4 procent per år. Skatterna har sänkts med 150 miljarder. 91 av dessa 150 miljarder finansieras i år med lån. Så stort är underskottet i de offentliga finanserna. Klyftorna ökar brant. Sverige är det land i Västvärlden där inkomstklyftorna ökar snabbast. Skolresultaten har fallit för varje mätning sedan Björklund blev skolminister. Sverige backar i läsförståelse, matematik och naturvetenskap.

Detta är facit efter en regering som är uppfylld av en ideologisk vision att omstöpa Sverige i nyliberal riktning – snarare än av omsorg om landet. Därför försöker den ändra i samhällsstrukturen för att åstadkomma förskjutningar i folks värderingar. Det är så man göra revolution nuförtiden. Skruva på samhällssystemen och värderingarna kommer att förskjutas. I ett samhälle där välfärden fungerar dåligt, där socialförsäkringarna inte försäkrar de faktiska inkomsterna och där skolan alltmer segregeras och försämras – i ett sådant samhälle kommer människor att försöka finna privata lösningar på det som vi i ett fungerande välfärdssamhälle skulle ha försökt finna gemensamma lösningar för.

Alliansens politik har haft detta som mål. De har medvetet sänkt kvaliteten i den svenska välfärden och därigenom sänkt människors förväntningar på densamma – hur annars kan man förstå en sådan sak som att regeringen gång efter gång prioriterat sänkta skatter före fler lärare i skolan?

Som målsökande missiler har proposition efter proposition riktats mot de bärande pelarna i den svenska modellen: trygghetssystemen, fackliga rättigheter och det som tidigare var en någorlunda enhetlig beskattning av inkomster.

Alliansen har delat upp folket i de som arbetar och alla andra. De arbetslösa och sjuka har pekats ut som ansvariga för sin egen situation. Det har tjänat som motiv för att göra dem fattiga. Sam- tidigt har vi som arbetar belönats med de pengar som blivit över när de sjuka och arbetslösa gjorts fattiga.

Samhället vinner inget på den här politiken. Som vi sett har inte tillväxten blivit högre, arbetslösheten har inte fallit, skolresultaten har inte blivit bättre. Men en del av oss tjänar rent ekonomiskt på det här. Eller som Reinfeldt brukar upprepa som en trasig grammofonskiva: rösta på mig så får du ”mer i plånboken”.

Men vad är det för moral?

Jag är nog inte ensam om att känna skavet av att sjuka och arbetslösa gjorts fattiga för att jag själv ska få lite ”mer i plånboken”. De redan utsatta måste bli fattiga för att jag ska få det bättre?!

Och nog finner många av oss det groteskt att regeringens skattesänkningar finansieras genom att välfärdens resurser minskats i förhållande till behoven. Inte sedan 90-talskrisen har vi sett ett sådant fall i antal sysselsatta i välfärden per tusen invånare som vi sett under alliansregeringen. Men då, på 1990-talet, framtvingade den ekonomiska krisen nedskärningarna. Nu är det ett aktivt val att ge ”mer i plånboken” till folk som jag i stället för att ge mer resurser till cancervården, till fler specialpedagoger i skolan och till fler vårdbiträden i äldreomsorgen.

Och nog lämnar det en dålig eftersmak att den som arbetat hårt i hela sitt liv, helt plötsligt, ska få sin inkomst beskattad hårdare än den som arbetar här och nu. Hur kan det anses rimligt att en pensionär med 12 000 kronor i månaden ska betala 3 400 kronor mer i skatt per år jämfört med en löntagare?

Och nog är det dags att utropa, att något är ruttet i staten Sverige när fattiga barn, som själva inte har råd att bekosta privat läxläsning, via sina föräldrars skatter tvingas betala subventionerna för sina rikare klasskamraters RUT-betalda läxstödjare.

Det finns förstås strikt rationella skäl att motsätta sig den här politiken. Även jag kan bli sjuk, mina barn ska gå i skolan och mina föräldrar måste förr eller senare få äldrevård. Då kommer jag att önska att det finns en ordentlig sjukförsäkring, att det finns nog med lärare i skolan och att personalen i äldreomsorgen kan ta hand om mina föräldrar på ett värdigt sätt.

Men bortom alla dessa personliga och individuella önskemål finns frågeställningarna om vad som gör ett samhälle anständigt. Svaren måste i slutändan bottna i vår moral, i synen på våra medmänniskor.

Visst, vi kan fortsätta med alliansen och dess politik för sociopater: strunta i alla andra, bara jag får mer. Men vi kan också välja de rödgröna – därför att det är det moraliska alternativet, för att anständigheten kräver att vi tar hand om varandra.

 

Alliansens jobbpolitik är ett misslyckande

Publicerad i Dagens Industri 20140908
För att få ned arbetslösheten och uppnå full sysselsättning krävs ett ändrat synsätt. Politiken bör därför inriktas på att öka investeringstakten snarare än att skruva i socialförsäkrings- och skattesystemen, skriver Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys, nationalekonomen Erik Hegelund samt ekonomhistorikerna Tony Johansson och Josef Taalbi.

Snart sagt varje reform som alliansregeringen genomfört sedan 2006 har motiverats med att denna ska skapa jobb. Framför allt en rad sänkningar av ersättningar till arbetslösa och sjuka samt flera skattesänkningar. Trots detta har arbetslösheten ökat sedan alliansregeringen tillträdde.

Regeringens uttalade ambition har varit att kombinera piskor, främst åtstramningen av arbetslöshetsförsäkringen, med morötter, främst jobbskatteavdraget, i syfte att öka inkomstskillnaderna mellan att arbeta och att vara sjuk, arbetslös, föräldraledig eller pensionär.

Utbudet av arbetskraft ska då öka och enligt den teoretiska modellen följer efterfrågan efter. Arbetslösheten väntas då falla, dels som en effekt av att löntagarna blir försvagade, dels som en effekt av att skillnaden mellan bruttoinkomst och disponibel inkomst faller. Det ska göra det lättare att åstadkomma jämvikt i fördelningen av produktionsvärdet, varvid löne-pris-spiraler blir mindre sannolika. Således faller då det som brukar benämnas jämviktsarbetslösheten, det vill säga den nivå av arbetslöshet som krävs för att upprätthålla stabil prisökningstakt.

Regeringen menar att deras politik har varit strikt vetenskapligt förankrad. Exempelvis motiverades sänkningen av ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen (prop. 2006/07:15) med OECD-forskning som indikerade att en sänkning av ersättningsgraden i arbetslöshetsförsäkringen med 10 procentenheter skulle leda till 1,2 procentenheter lägre jämviktsarbetslöshet.

Sedan dess har ersättningsgraden i arbetslöshetsförsäkringen fallit för en medianinkomsttagare med 17 procentenheter från 2006 till 2011. Det finns ett antal mått på förändringarna i arbetslöshetsförsäkringens generositet som ger lite olika resultat, men det är knappast en orimlig uppskattning att jämviktsarbetslösheten borde ha fallit med omkring 2 procentenheter om de effekter som OECD uppskattade vore riktiga. Regeringen har dessutom vidtagit flera andra åtgärder utifrån samma typ av resonemang, som borde verka i samma riktning.

Men i själva verket har jämviktsarbetslösheten sannolikt ökat. Att estimera jämviktsarbetslösheten är vanskligt, men konjunkturinstitutet uppskattade den till 6,1 procent 2006 medan de i dag uppskattar den till 6,5–7 procent. Invändas kan att under denna period drabbades Sverige av den globala finanskrisen. Men jämviktsarbetslösheten ska vara oberoende av sådana faktorer – den styrs av institutionella faktorer såsom arbetslöshetsförsäkringen, fackföreningarnas styrka och löneförhandlingsmodellers konstruktion.

Att resultat uteblivit måste naturligtvis få konsekvenser för politiken. Utvecklingen i Sverige visar nämligen på vad ett antal avancerade studier som inkluderar flera länder och långa tidsperioder visat: Det finns inget tydligt och enkelt samband mellan arbetslöshet och a-kassa. Tvärtom tyder mycket på att generös a-kassa har flera positiva effekter för ekonomins effektivitet och utvecklingspotential. En välfungerande a-kassa torde öka effektiviteten i allokeringen på arbetsmarknaden. A-kassan utgör även en viktig automatisk stabilisator. Därtill håller den uppe reservationslönerna, vilket ökar omvandlingstrycket, något som på sikt bör vara gynnsamt för konkurrenskraften.

Vi menar att en politik för full sysselsättning måste ha ett helt annat fokus än det som alliansregeringen har valt. Utgångspunkten för denna politik måste vara den aggregerade efterfrågans påverkan på sysselsättning och arbetslöshet. Ett exempel som tydligt illustrerar vikten av detta är att Sverige aldrig i modern tid uppnått en arbetslöshetsnivå som kan betraktas som full sysselsättning med mindre än att 20 procent eller mer av BNP varaktigt har avsatts till investeringar. Politiken bör därför inriktas på att öka investeringstakten snarare än att skruva i socialförsäkrings- och skattesystemen.

För att få upp investeringarna krävs en efterfrågeinriktad politik som också syftar till att stimulera innovationer och öka produktiviteten.

En socialdemokratiskt ledd regering måste skyndsamt påbörja det arbete som denna regering bevisligen varit oförmögen till att fullfölja: Att utforma en ekonomisk politik som på allvar kan bidra till full sysselsättning.

Erik Hegelund, nationalekonom
Tony Johansson, ekonomi-historiker
Josef Taalbi, ekonomi-historiker
Daniel Suhonen, chef Katalys institut för facklig idéutveckling

 

Det finns inget historiskt samband mellan ersättning i a-kassan och arbetslöshet

Det finns inget historiskt samband mellan ersättning i a-kassan och arbetslöshet

Bild4

OECD:s estimat för a-kassan är inte robusta. En viktigare variabel är investeringstakten.

Bild3

Arbetslösheten och jämviktsarbetslösheten(Amecos serie) har ökat sedan alliansen tillträdde.

Bild2

Arbetslöshetens nivå tycks i hög utsträckning bestämmas av variationer i investeringarna, här mätt som investeringarnas andel av BNP

Reinfeldt vill ha starkt SD i riksdagen

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140825

Valrörelsen handlar plötsligt om flyktingpolitik. Inte om arbetslösheten, välfärden, skatterna. Ökande flyktingströmmar begränsar reformutrymmet är statsministerns budskap.

Handlar detta plötsliga intresse för flyktingpolitik verkligen om humanism, om att öppna hjärtat, om solidaritet, om ett öppet samhälle? Det är vad Reinfeldts försvarare försöker göra gällande. Hans kritiker menar däremot att det är taktik. Att han försöker flytta fokus bort från fallande skolresultat, massarbetslöshet, eftersatta infrastrukturinvesteringar och långa väntetider i sjukvården. Allt sådant som visar på ett alliansprojekt som gått bankrutt.

Men varför valde han just flyktingpolitiken för att flytta fokus? För att förstå det måste vi gå ett steg längre, eller snarare: vi måste tänka tanken att statsministern är beredd att sjunka djupt för att behålla makten.

Vi ska nämligen vara medvetna om att ett starkt sverigedemokratiskt parti sannolikt är den enda faktor som kan rädda kvar alliansregeringen. Att statsministern i ett sådant läge helt plötsligt gör en oväntad sväng i valrörelsen som troligen kommer att leda till ökat väljarstöd för Sverigedemokraterna är knappast en slump.

Låt mig utveckla.

Om vi skalar bort all vacker retorik, så ber statsministern oss att välja mellan välfärd och invandring. Han deklarerar sedan att vi ska välja invandring och framstår därmed som sympatisk och human. Men fundera ett slag. Vilket parti brukar ställa upp välfärden och invandringen som motsatspar?

Vi vet svaret.

Kärnan i Reinfeldts resonemang är att han ber oss att acceptera en sverigedemokratisk tankefigur. Rentav den tankefigur som definierar Sverigedemokraterna som parti: välfärd eller invandring.

Att en svensk statsminister använder denna tankefigur är helt unikt i vår nutidshistoria. Reinfeldt håller sig med en armé av PR-konsulter. Erkänt skickliga sådana. De har vunnit två val åt honom. Såväl PR-konsulterna som Reinfeldt förstår naturligtvis att i den stund som statsministern väljer att ställa invandring mot välfärd uppstår en ny spelplan för valrörelsen, där sverigedemokraternas världsbild accepteras som spelets premiss. Att detta troligen gynnar Sverigedemokraterna som i det närmaste är ett enfrågeparti på området är uppenbart.

Men finns det ingen sanning i Reinfeldts motsatspar mellan invandring och välfärd? Det cirkulerar många siffror i denna debatt. Men finansdepartementets bedömning, som Anders Borg presenterade i förra veckan, är att de ökande flyktingströmmarna kommer att belasta de offentliga finanserna med 1,7 miljarder nästa år.

Det är förstås mycket pengar. Men samtidigt inte. Om vi jämför med de senaste årens skattesänkningar får vi lite proportioner. Om skattekvoten i dag hade varit på samma nivå som 2006, skulle intäkterna ha varit 150 miljarder högre. Detta vill visserligen inte alliansen och dess megafoner på landets alla borgerliga ledarsidor höra talas om. Tillväxten har blivit högre till följd av regeringens smarta skattepolitik, utropar megafonerna. Men i själva verket är tillväxten varken anmärkningsvärt hög eller anmärkningsvärt låg. Den svenska tillväxttakten betraktad på lång sikt är drygt två procent per år. Tillväxttakten under regeringen Reinfeldts period är 1,4 procent, fast då inkluderas den globala ekonomiska krisen. Men inte heller efter den globala finanskrisen har tillväxttakten imponerat. Med 2010 som startår och prognosen för 2014 som slutår, så hamnar vi på en tillväxttakt strax under två procent. Det är varken dåligt eller bra. Så något fog för påståendet att tillväxttakten skulle ha blivit lägre med en annan skattepolitik finns inte. Således kan vi lugnt stanna kvar vid slutsatsen att regeringens skattepolitik har sänkt utrymmet för välfärd med 150 miljarder per år.

Dessa 150 miljarder i skattesänkningar kan jämföras med de 1,7 miljarder i begränsat reformutrymme nästa år som ökande flyktingströmmar förväntas resultera i.

I detta större sammanhang är det uppenbart att det är Reinfeldts skattepolitik som begränsar reformutrymmet – inte flyktingarna. Ekonomiska överväganden kan helt enkelt inte förklara det plötsliga intresset för flyktingpolitiken. Det kan däremot maktpolitik göra.

Reinfeldts manöver riskerar att leda till att Sverigedemokraterna tar röster från alliansen. Men troligen tar Sverigedemokraterna röster även från de rödgröna. Det kan vara tillräckligt för att förhindra en rödgrön majoritet. Alliansen kan inte få egen majoritet, så det enda som kan förhindra en rödgrön regering är ett starkt SD. Utan rödgrön majoritet, räcker det att Sverigedemokraterna lägger ner sina röster för att alliansregeringen ska kunna sitta kvar. Det är i det ljuset statsministerns oväntade sväng i valrörelsen ska förstås. Reinfeldt vill ha ett starkt SD i riksdagen.

Om något år är hans flyktingutspel i valrörelsen glömt och Sverigedemokraterna kommer att fortsätta att i nio fall av tio rösta med alliansen, precis som under den gångna mandatperioden. Denna blåbruna sörja är vad som väntar om de rödgröna inte får egen majoritet.

 

Verklighetens Skåne – det vill Moderaterna inte prata om

Moderaterna i Skåne har vaknat. En knapp månad före valet. Under reklamsloganen Möjligheternas Skåne, utlovar de en ”cancermiljard”. Bussarna är tapetserade med detta budskap. Och på deras kampanjsida får vi se en reklamfilm med ett barn vars mamma är sjuk i cancer men som under filmens gång tillfrisknar, räddad av den skånska vården.

Vad de inte säger är att Moderaterna styr den skånska vården, har styrt den i åtta år – och att cancervården präglas av långa väntetider.

Inga cancermiljarder har annonserats ut under dessa åtta år då de haft makten. Men nu strax innan valet – då ska det satsas.

I framtiden, bör tilläggas.

Och egentligen inte en miljard, bör påpekas.

”Cancermiljarden” är nämligen i realiteten ”cancer-250miljonerna”. För det är vad Moderaterna vill lägga per år. Men det är svårare att få in i en reklamslogan. Alltså har de slagit ihop fyra år – och försöker få väljarna att tro att de storsatsar.

Hur de ska finansiera det hela är oklart. Regionstyrelseordförande Pia Kinhult svarar svävande att pengarna nog ska räcka.

Men det har de inte gjort hittills. För i Verklighetens Skåne, under Moderaternas styre, är väntetiderna för behandling för njurcancer 80 dagar och ändtarmscancer 60 dagar.
Fast det är förstås inget som Moderaterna vill höra talas om så här nära valet.
Men folk får cancer, även när det inte är val. Barn mister sina föräldrar och föräldrar mister sina barn, även när det inte är val.
Men det barn som mister sin mamma eller pappa på grund av de långa väntetiderna i den skånska cancervården – det barnet är inte med i några påkostade reklamfilmer.
Moderaterna talar hellre om Möjligheternas Skåne i någon oklar och förmodligen avlägsen framtid för vilken de ställer ut ofinansierade löften än det betydligt solkigare Verklighetens Skåne som vi har att leva i här och nu. Det Skåne som Moderaterna styrt i åtta år. Det Skåne vars sjukvård de drivit ut i djup kris.

Vill Reinfeldt ha ett starkt SD?

Reinfeldt säger nu sig inte vara beredd att släppa fram en rödgrön regering som är i minoritet, även om de rödgröna blir större än alliansen. Därmed förlitar han sig på passivt stöd från Sverigedemokraterna.
 
Frågan vi måste ställa är om detta har ett samband med Reinfeldts uttalande i förra veckan om att den ökande flyktinginvandringen omöjliggör nya reformer. Jag tror det.
 
Reinfeldt håller sig med en armé av PR-proffs. De begriper att när statsministern helt plötsligt börjar använda en sverigedemokratisk tankefigur – reformer vs. invandring – så flyttar debattens fokus. Och den flyttas till de frågor som Sverigedemokraterna vill tala om.
 
Då kan vi inte ignorera att ju större SD blir, desto mer sannolikt blir ett parlamentariskt läge då Reinfeldt kan sitta kvar även om alliansen i det närmaste kollapsat.
 
Vi är alltså i en situation då statsministern har intresse av att Sverigedemokraterna blir ett stort parti.

Sanktioner mot apartheidstaten Israel är nödvändigt

Tips: Min roman ”Den tredje passageraren”, som kommer ut 15 september, är en roman om terroristjakten och världen efter 11 september. Klicka här och läs mer.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140811

Ledare. Allt för länge har omvärlden fördömt och sedan fortsatt med handel och vapensamarbete. Men detta urskillningslösa dödande av barn, kvinnor och åldringar måste få ett slut. Sanktioner mot Israel är nödvändigt.

Göran Rosenberg skrev i en uppmärksammad krönika tidigare i somras att han gett upp hoppet om en någorlunda rättvis fred mellan israeler och palestinier. ”Israel är på väg att förvandlas till en apartheidstat”, konstaterade han och refererade en nyligen inträffad händelse då tre judiska pojkar mördats av vad som förmodades vara palestinier. Israel ingrep militärt. Fem dödades, ett hundratal greps och när de förmodade gärningsmännen identifierades arresterades de för att underställas rättsskipning enligt militära ockupationslagar. Deras föräldrahem sprängdes. Kort därefter brändes en palestinsk pojke till döds. De misstänkta judiska gärningsmännen greps för att underställas rättsskipning i en civil domstol. Inga hus sprängdes, inga oskyldiga dödades. Skilda rättssystem för olika befolkningsgrupper är ”definitionen på apartheid”, skrev Rosenberg.

Rosenberg har naturligtvis rätt. Och han är inte den förste som påpekar det uppenbara. FN-sändebudet Richard Falk uppmanade tidigare i år Internationella domstolen i Haag att ta ställning till frågan om ockupationen innebär, ur juridisk bemärkelse, oacceptabel ”kolonialism, apartheid och etnisk rensning”. Falks företrädare John Dugard gjorde en liknande bedömning redan 2007: ”Israelisk lag och praktik i de ockuperade palestinska områdena har tydliga likheter med apartheid”, skrev han och gick vidare med att beskriva hur ockupationen av Västbanken upprätthålls, varefter han ställde frågan: ”Är det möjligt att på allvar förneka att syftet med detta agerande är att skapa och upprätthålla herraväldet för en befolkningsgrupp (judarna) över en annan befolkningsgrupp (palestinierna) och systematiskt förtrycka dem?”. Det kan tilläggas att John Dugard är sydafrikan, professor i internationell rätt och expert på apartheidsystemet i Sydafrika.

Den formella definitionen av apartheid måste naturligtvis grunda sig i juridik, men lagar och rättslig praktik speglas och återspeglas i hur tankar och idéer formeras. För att soldaten ska förmås att inte endast döda motståndarnas soldater, utan också deras barn och föräldrar och bomba skolor, sjukhus och ambulanser måste soldaten tänka och tycka att det hen gör är rätt eller åtminstone acceptabelt. Och majoriteten av allmänheten måste instämma. Annars kan inte systemet upprätthållas.

Under den senaste månaden har, enligt FN, Israels bomber och artilleri dödat över 300 barn. Barn är definitionsmässigt oskyldiga. Alla barn borde ha samma rätt att leva. Så hur rationaliserar man dödandet av barn? Svaret är mycket enkelt. De palestinska barnen kan dödas därför att de är palestinier. Svårare är det inte. Det är apartheid som tankesystem, snarare än som juridisk praktik, som gör detta möjligt. Palestinska barn har ingen självklar rätt till liv i den idémässiga kontext som det israeliska apartheidsystemet skapar. Därför kan de dödas. Därför kan den gravida mamman skjutas, därför kan spädbarnet brännas ihjäl av fosforbomberna. Därför att de är palestinier.

Fascism är ett annat ord för detta, och regeringspartiet, Likud, visar allt tydligare fascistiska tendenser. Knessets vice talman Moshe Feiglin, medlem i det styrande Likudpartiet, gav nyligen uttryck för sådant tankegods, när han i ett brev till premiärminister Netanyahu argumenterade för fullständig annektion av Gaza, utrotning av alla stridande och deras anhängare samt att den civila befolkningen skulle flyttas till tältläger i Sinaiöknen. Det israeliska parlamentets vice talman förespråkar alltså att Gazas palestinier ska flyttas till koncentrationsläger i öknen …

Det kan inte finnas något utrymme för omvärlden att kompromissa med denna extremism, och Sverige kan och bör spela en roll. Vi bör gå i bräschen för en internationell handels- och investeringsblockad av samma typ som den som riktades mot Sydafrika samt för införandet av riktade sanktioner mot israeliska politiker och militärer, liknande dem som används mot Ryssland. Vi bör verka för att Israels regering och militära ledning ställs inför en internationell krigsförbrytartribunal.

Förvisso är det lätt att resignera. Det kommer aldrig att bli så, säger många av mina palestinska vänner. Det är möjligt, men det är vår moraliska plikt att agera och stå upp för det som är rätt. Det har våra ledare gjort förr.

”Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk.” Så fördömde Olof Palme USA:s bombningar av Hanoi julen 1972. Illdåd är illdåd. I Hanoi 1972. I Gaza 2014.

Tony Johansson

2014 har blivit 1984 – fast värre

Publicerad i socialdemokratiska ungdomsförbundets idétidskrift, Tvärdrag, juli 2014.

När man väger massövervakningens plus och minus mot varandra måste man vara klar över vilka systemets största nackdelar är, alltså vad som verkligen finns på minuskontot. Den personliga integriteten handlar inte om vad vi gör i hemmets avskildhet, utan om en av de viktigaste förutsättningarna för demokratin. Det menar Tony Johansson, författare, ledarskribent och doktorand i ekonomisk historia. I höst aktuell med romanen Den tredje passageraren som rör sig kring frågeställningar om riskerna med massövervakningen och det ”krig” mot terrorismen som inleddes efter 11 september. 

Den övervakning som författaren George Orwell förutspådde och varnade för i boken 1984, kommer inte i närheten av den övervakning som vi i dag faktiskt är utsatta för. Barn som föds i dag kommer aldrig att kunna tänka en privat tanke. Så sade Edward Snowden i sitt jultal för brittiska Channel 4.

Stasichefens våta dröm

Eller för den delen Stasi, forna Östtysklands säkerhets- och underrättelsetjänst. Inte ens detta rigorösa bevakningsmaskineri var någonsin i närheten av den övervakningsförmåga som dagens underrättelsetjänster har. En av organisationens gamla chefer sade nyligen att den teknologi som våra underrättelsetjänster idag har tillgång till är som ”en dröm som blivit verklighet”. Stasi, sade han, hade möjlighet att avlyssna fyrtio telefonsamtal åt gången. Jämför det med vad den amerikanska spionorganisationen, NSA, har kapacitet till. Enligt Snowden-dokumenten kan den övervaka 75 procent av all amerikansk internetkommunikation.

Lagliga olagligheter

Sveriges motsvarighet till NSA heter Försvarets Radioanstalt (FRA). En gång i tiden var dess uppdrag att avlyssna andra staters militära kommunikation. Det kallades signalspaning. Radiosignaler fångades upp och avkodades. Sedan den nya FRA-lagen trädde i kraft har FRA också rätt att ”signalspana” i kabelburen trafik. Att det alltjämt kallas signalspaning är ett PR-trick som syftar till att dölja den kvalitativa skillnad som finns mellan att avlyssna radiosignaler och att avlyssna internettrafik. Den förra riktas mot utländska staters kommunikation, den senare mot all kommunikation som sker i kabel, det vill säga kommunikation som huvudsakligen är civil. Begränsningen som innebär att endast trafik som korsar landets gränser får fångas in ger förvisso sken av att det finns en likhet med traditionell signalspaning, men den är förstås irrelevant eftersom internet inte har några geografiska gränser.

Vilken kapacitet som FRA har vet vi inte. Men en sak vet vi, nämligen att vi vet väldigt lite. I höstas avslöjade Uppdrag granskning att FRA samarbetar med de brittiska och amerikanska motsvarigheterna. Det visade sig att Sverige inte är en passiv part i ett större informationsutbyte, utan en aktiv och viktig partner för USA:s globala massövervakningsambitioner. Bland annat har FRA genomfört dataintrång i samarbete med NSA. På FRA:s nyspråk kallas detta ”aktiv signalspaning” – vilket är ytterligare ett steg bort från den ursprungliga betydelsen i begreppet ”signalspaning”.

”Aktiv signalspaning” var, enligt FRA:s förre generaldirektör Ingvar Åkesson, tänkt att vara förbjudet i den så kallade FRA-lagen. Lagens syfte var att möjliggöra avlyssning av kabelburen trafik. Inget sades om att hacka sig in i datorer. Ansvariga riksdagspolitiker, som litat på generaldirektörens utsagor, stod som fågelholkar i TV. Det här visste de inget om. Det måste vara olagligt.

Men icke! Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande Runar Viksten visste nämligen att berätta i en debattartikel i Svenska Dagbladet som publicerades strax före jul, att all signalspaning som FRA genomför kräver tillstånd från domstolen, och här kommer det fina i kråksången: om tillstånd finns så begås inget brott. Ägnar sig FRA åt dataintrång, så har de tillstånd för det och således är det, definitionsmässigt, inte olagligt. Alltså, om FRA gör sig skyldigt till dataintrång är det lagligt. Även om dataintrång är olagligt.

Som att dokumentera vilka som skickar julkort till varandra

EU-domstolen upphävde nyligen det så kallade datalagringsdirektivet. Därmed föll även den svenska lagstiftningen rörande datalagring. Ett ramaskri hördes från såväl den socialdemokratiska oppositionen som från regeringen: detta är ett oerhört bakslag för våra möjligheter att bekämpa terrorism och grov brottslighet.

Men varför kom EU-domstolen fram till detta beslut? I korthet därför att de inskränkningar i den personliga integriteten som följer av direktivet inte vägs upp av de möjligheter att bekämpa brott som datalagringen erbjuder. Då ingen konkret brottsmisstanke krävs, innebär datalagringen att alla individer betraktas som presumtiva brottslingar. Detta innebär ett avsteg från rättsstatens principer, och intrånget i den personliga integriteten är för stort. Så kan domstolens resonemang sammanfattas. Därtill kommer, påpekar domstolen, den problematik som följer av att vissa yrkesgrupper, exempelvis journalister som måste kunna hålla sina källor hemliga, kan få sin kommunikation kartlagd varvid källskydd och meddelarskydd inte kan garanteras.

Den samfällda reaktionen från socialdemokratisk opposition såväl som regeringen är oroväckande, om än inte förvånande. De förenas i att de tar tämligen lätt på intrång i den personliga integriteten – har du inget att dölja, har du inget att frukta. Att de tar så lätt på denna fråga, tror jag, sammanhänger med att folk i allmänhet tar lätt på den. Enligt en nyligen gjord undersökning är visserligen nästan nio av tio emot massövervakning, men endast var åttonde tillfrågad är ”mycket orolig” för att bli övervakad. Så för politiker som vill röstmaximera är valet enkelt: kamp mot brottslighet, ger många röster. Personlig integritet är ingen kioskvältare.

Frågan är emellertid varför det är så. Datalagringen är tekniskt avancerad men i sak är det samma sak som om posten skulle tvingas registrera alla våra brevförsändelser, så att staten i efterhand hade kunnat se vilka personer som varit i kontakt med varandra. Det skulle de flesta förmodligen tycka vara något som hörde hemma i Östtyskland, men knappast i en modern demokrati.

Personlig integritet – ett tvetydigt begrepp

Så varför bryr sig inte folk? En förklaring kan vara att de flesta ser frågan om personlig integritet som en fråga om var privatlivets gränser går, snarare än som en grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati. Delvis beror detta på att övervakningsmotståndarna är dåliga på att förklara vad de menar när de säger att vår personliga integritet är hotad. Uttrycket ”personlig integritet” har nämligen flera olika betydelser. Det kan betyda att individen är ”okränkbar” men det kan också betyda att individen är ”oberoende”. De politiska implikationerna är olika.

Betraktar vi frågan om övervakning som en diskussion om individens okränkbarhet, kommer debatten att glida mot frågeställningar om var gränserna för den personliga sfären går. Hur mycket har staten rätt att veta om vad medborgarna gör när rullgardinerna har dragits ned? Samtidigt befinner sig uppdelningen mellan privat och offentligt liv i snabb förändring. Vi exponerar helt frivilligt allt mer av vårt privata liv på nätet, varför vi också blir mindre benägna att försvara det.

Men om vi med personlig integritet avser individens oberoende blir frågeställningarna annorlunda. Det främsta problemet med Stasis övervakning var ju inte att övervakarna kunde ta reda på vad folk gjorde i sängkammaren, utan att den faktiskt försvårade för opposition och demokratirörelser.

Folkväldets minsta beståndsdel

Sverige är visserligen en fungerande demokrati, men det går i sin tur tillbaka på att medborgarna är oavhängiga. Vi kan upprätthålla åsiktsfriheten och valhemligheten och vi betraktar rätten att meddela sig med journalister som självklara.

Men vad händer när vi inte längre är säkra på att vi kan agera helt oavhängigt? Flera medieföretag har exempelvis på senare tid infört krypterade kanaler för att vi ska kunna läcka information anonymt. Det är bra. Men varför ska jag ens behöva oroa mig när jag mejlar en journalist? Det är ju min grundlagsstadgade rättighet.

Massövervakningen gör att vi börjar ställa oss frågor som: vågar jag säga och skriva vad jag innerst inne önskar om jag vet att andra kan få reda på det? Vågar jag röra mig fritt om jag vet att det är möjligt att följa varje steg jag tar via min mobiltelefon? Finns det några risker med att demokratins beslutsfattare kan vara avlyssnade?

I de flesta människors vardag spelar detta kanske ingen roll. Men hur tänker den som har information om eventuella oegentligheter inom exempelvis svensk vapenindustri, regeringskansli eller FRA och som vill nyttja sin grundlagsstadgade rättighet att meddela sig med journalister?

Trots allvaret i detta tycks det mest vara filmmakare i Hollywood och deckarförfattare som ens diskuterar dessa aspekter av massövervakningsproblematiken. Men när Snowden uppger att han skulle ha kunnat avlyssna självaste president Obama överträffar verkligheten fiktionen. Det bör stämma till eftertanke.

Socialdemokratin bör därför tänka om. Personlig integritet handlar om rätten till privatliv, men i det ligger mycket mer än vad vi gör i hemmets avskildhet. Den privata sfären är den fungerande demokratins förutsättning och det är om detta som diskussionen om massövervakning bör handla.

 

Fritidslinjen är vägen ur en ekologisk kollaps

 Publicerad i tidningen Libertas antologi # 2 ”Fritidslinjen”, juli 2014

Om mänskligheten inte sänker sin materiella konsumtion står en global ekologisk kollaps för dörren. Det kräver att produktivitetstillväxten i framtiden tas ut i form av sänkt arbetstid istället för ökad inkomst. Omständigheterna tvingar oss till slut, att inse att poängen med teknologisk utveckling är att arbeta mindre – inte att arbeta mer.

Det har gått fyra decennier sedan normalarbetsveckan förkortades till 40 timmar. Fem dagar i veckan, åtta timmar om dagen – det är vad som gäller i många yrken. I verkligheten är det förstås inte så enkelt. I många tjänstemannayrken är det snarare regel än undantag, att man tar med sig arbetet hem och arbetar kvällar och helger utan ersättning. I andra yrken, exempelvis i vården, är problemen ofta ofrivillig deltid, delade turer och timanställningar. Men vår uppfattning om dessa arbetsförhållanden utgår från 40-timmarsveckan; det är vad vi betraktar som normal arbetstid. Fast det gör vi utan att ställa frågor som: Varför ska vi just ha åtta timmars arbetsdagar? Varför inte tio eller sex eller fyra timmar? Det finns faktiskt inget bra svar.

 

Från minskning till ökning

Tiden efter andra världskriget fram till våra dagar kan delas in i två tydliga trendperioder. Mellan 1950 och tidigt 1980-tal föll årsarbetstiden per sysselsatt med ungefär 25 procent. Därefter har den åter krupit upp, sammanlagt med omkring 7 procent. Lägg därtill att det sedan två decennier råder massarbetslöshet i Sverige, varvid vi kan konstatera att utvecklingen även speglar en koncentration av arbetstid. Om vi idag hade delat på jobben i samma utsträckning som i början av 1990-talet, skulle nästan 200 000 arbeten skapas, vilket motsvarar nära hälften av dagens arbetslöshet.

Men i detta trendbrott, som alltså ägde rum på i början av 1980-talet, finns även något som vittnar om en förändrad attityd till avvägningen mellan arbete och fritid. En annan livsfilosofi, skulle man kunna säga. En stor del av fallet i årsarbetstid inföll under 1950- och 60-talens mycket höga tillväxt och snabbt stigande reallöner. Reallönetillväxten skulle ha kunnat vara ännu högre om det inte hade varit för den fallande årsarbetstiden. En del av den potentiella framtida inkomsten togs således ut i sänkt arbetstid. Efter 1980 har vi istället valt att öka vår inkomst genom att arbeta mer.

Detta kan tolkas som att man idag värderar ökad inkomst relativt sett högre än ökad fritid, jämfört med hur man såg på dessa frågor för femtio år sedan. En uppenbar invändning är att detta inte rör sig om ett värderingsskifte. När produktivitetstillväxten föll efter 1960-talets rekordår pressades den reala inkomsttillväxten ned och människor svarade med att arbeta mer för att kompensera. Man kan också invända att i dessa skiften fanns såväl hemmafruvågen under tidig efterkrigstid och kvinnors ökade förvärvsfrekvens i samband med den offentliga sektorns expansion från slutet av 1960-talet. Denna senare invändning är viktig för att förstå rörelserna i årsarbetstiden per individ, men faller dock bort om vi betraktar frågan från hushållsnivå.

Den första invändningen är relevant, men det är knappast hela historien. Man skulle förvänta sig att en person med låg inkomst värderar ökad inkomst högre än en person med hög inkomst. Men betraktat ur detta historiska perspektiv verkar så inte vara fallet. 2013 var den genomsnittliga levnadsstandarden (mätt som köpkraftsjusterad BNP/capita) i Sverige nästan fyra gånger högre än den var 1950. Ändå valde man då, på 1950-talet, att successivt sänka den faktiska årliga arbetstiden, medan vi idag, en bit in på 2000-talet, väljer att successivt öka den.

Nu väljer vi alltså att öka den faktiska årliga arbetstiden, samtidigt som vi, historiskt betraktat, har en hög levnadsstandard som stiger i en takt som innebär att den fördubblas ungefär vart 35-40:e år. När mina barn är i den ålder som jag är i nu kommer de förmodligen att ha dubbelt så hög levnadsstandard. Man kan även vända på detta: grovt räknat skulle jag endast behöva arbeta halva den tid som mina föräldrar behövde arbeta för att producera samma levnadsstandard som de försåg mig med när jag var liten. Mina barn kommer bara att behöva arbeta halva min arbetstid för att producera den levnadsstandard som jag förser dem med idag. Men om vi inte ändrar vårt sett att se på arbete och fritid kommer de att arbeta lika mycket som vi gör och istället ta ut denna väldiga produktivitetsökning i ökad inkomst. Precis på samma sätt som jag valt att göra. Men vad ska de köpa för alla dessa pengar? Finns det ingen djupare mening med den teknologiska utvecklingen?

Keynes barnbarn

En som funderade på dessa frågor var John Maynard Keynes. Han är förstås mest känd för General Theory, verket i vilket han lägger fram sin teori om att marknaderna inte är självreglerande. Arbetslöshet är ett normaltillstånd i en marknadsekonomi. Keynes analysperiod i General Theory är mindre än ett år. Ty ”in the long run we are all dead”. Hans levnadsskildrare, Robert Skidelsky, hävdar i essän The Revolt against the Victorians att detta korta perspektiv inte endast grundas i teoretiska och metodologiska överväganden, utan att detta har en moralfilosofisk klangbotten. Keynes var influerad av den brittiske filosofen G E Moore. ”Det som är gott i sig självt”, skrev Moore, ”är specifika medvetandetillstånd, vilka grovt kan beskrivas som tillfredsställelsen som finns i mänsklig samvaro och i åtnjutandet av vackra föremål”. Man kan visserligen anmärka att Keynes gjorde en selektiv läsning av Moore, men oavsett vilket blev slutsatsen att livet lever vi nu, inte igår, inte imorgon. Keynes ekonomiska teori innehåller i detta ett uppror mot det victorianska England, mot den puritana återhållsamheten som präglade moral och ekonomiskt tänkande. Mot detta ställde Keynes, med Skidelskys ord, föreställningen att vi ”behöver ett ekonomiskt system som gör det möjligt för oss att njuta av livet, inte i framtiden då vi kommer att vara döda, utan nu.”.

Den ekonomiska vetenskapen måste därför förhålla sig till existentiella och moraliska spörsmål – till frågor som rör meningen med livet. Detta är något som Keynes berör i essän The Economic Possibilities of our Grandchildren, publicerad 1930. Det är en appell för att sänka arbetstiden när det blir möjligt – när ”vi har tillräckligt”. ”Jag ser fram emot”, skrev Keynes ”den största omvälvningen någonsin för mänsklighetens materiella villkor inom en inte alls avlägsen framtid”. Mänskligheten var för första gången på väg att lösa ”det ekonomiska problemet”. Med detta avsåg han avlägsnandet av det hot som människan alltid stått inför – svältdöden.

Men mer än så. Inom ett sekel skulle inte bara människans grundläggande behov kunna tillfredsställas, utan hon skulle ha tillräckligt med materiella ting. Människan skulle successivt kunna frigöra sig från arbetet. Keynes såg framför sig samhällen där invånarna arbetade tre timmar om dagen och ägnade sig åt livets goda. Människor som kan leva i nuet och inte tvingas av ekonomiska omständigheter att skjuta livet på framtiden. Den puritana människan skulle till följd av teknikutvecklingen försvinna och ge plats åt människor som kan ägna sig åt konst och vänner, studier och vetenskap, istället för ständigt arbete.

Att Keynes tänkte sig att detta skulle ta ett sekel berodde på att han utgick från den engelska borgarklassens levnadsstandard. Med en rimlig produktivitetstillväxt skulle den genomsnittliga standarden för befolkningen kunna höjas till denna nivå inom ett sekel, räknade han ut. Då skulle vi kunna lämna ”gamle Adam” bakom oss och istället leva livet bortom arbetets tvång.

Men Keynes underskattade en faktor: människans hunger efter nya prylar och nya upplevelser. Den engelska borgarklassen konsumerade inga platt-TV-apparater eller flygresor till Thailand. Därför tycker vi inte att vi har tillräckligt – trots att vår genomsnittliga levnadsstandard i Sverige är mer än sex gånger så hög som när Keynes skrev sin essä.

On the way to destruction

Det är mer än tid, som ligger mellan oss och Keynes. Hans utgångspunkt var en fråga om livets mening och hans frågeställning – när har vi fått tillräckligt? – grundades ien optimistisk framtidsvision. Mot bakgrund av vad vi idag vet om produktionens och konsumtionens destruktiva inverkan på världens ekologiska system, måste vår ingång i diskussionen bli en annan. Vi som lever idag måste ta vår utgångspunkt i vad som är livets förutsättningar och hur dessa förutsättningar undergrävs av vårt sätt att leva.

Märkbar och ständig ökning i levnadsstandarden är en relativt ny företeelse i mänsklighetens historia. Så nytt att ett begrepp för denna tillväxt först introducerades efter Keynes. Den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren Simon Kuznets sammanfattade denna nya form av tillväxt som ”modern ekonomisk tillväxt”. Den uppstod med industrialiseringen och ledde till att mänskligheten bröt sig ur vad som ibland kallas ”Malthus fälla” efter den brittiske 1800-talsekonomen och prästen Thomas Malthus. Malthus hade noterat att befolkningen hade en tendens att öka snabbare än produktionen av livsmedel. Mänskligheten slog därför med jämna mellanrum i produktionstaket, eller enklare uttryckt: Vi blev för många. En del svalt ihjäl och färre föddes. Då blev det bättre eftersom färre skulle dela på maten, varför vi återigen födde fler barn, och så beträdde vi åter vår färd mot nya svältkatastrofer. Människan satt fast i Malthus fälla och hade så gjort sedan urminnes tider.

Vad han beskrev var vad vi idag skulle betrakta som ekologiska sammanbrott; den jord människan brukade, med den teknik som fanns, var inte tillräcklig för att skapa livsbetingelserna för en växande befolkning.

Just när Malthus var verksam förändrade emellertid industrialiseringen allt. Under den förindustriella tiden hade ekonomierna vuxit med på sin höjd en halv procent per år och levnadsstandarden hade ökat någon tiondels procent per år. Med industrialismen följde helt nya tillväxtnivåer; den moderna ekonomiska tillväxten hade fötts. Under 1900-talet växte den genomsnittliga levnadsstandarden i Västeuropas med i medeltal 2,1 procent per år. Det kanske inte låter så mycket, men det innebär att levnadsstandarden fördubblas vart 35:e år.

Många ekonomer och ekonomhistoriker betraktar Malthus som en parentes. Han fick ju fel. Mänskligheten bröt sig ur den malthusianska fällan! Men detta är illusoriskt. Tillväxttakten som gjorde det möjligt att bryta sig ur denna fälla har aldrig varit långsiktigt hållbar. Vi dras mot fällan, men undslipper den genom att inteckna framtida produktionsutrymme. Men riskerna ökar hela tiden.

Medan människorna på Malthus tid levde med risken att pressas in i lokala och regionala ekologiska sammanbrott, lever vi nu med risken att pressas in i globala ekologiska sammanbrott.

FN:s klimatpanel presenterade i höstas sina senaste resultat om den globala uppvärmningen. Den globala medeltemperaturen har stigit med 0,9 grader jämfört med förindustriell tid. Omedelbara åtgärder måste sättas in om temperaturökningen ska hejdas vid det politiskt uppsatta målet om två grader. Men i rapporten diskuteras även ett ”extremscenario” med fyra grader ökning av den globala medeltemperaturen till slutet av seklet. Det är en ökning som Världsbanken i en rapport från 2012, betitlad Turn down the heat, why a 4° C warmer world must be avoided, beskrev som ”förödande” för världen. Det mest alarmerande är att detta ”extremscenario” inte alls är extremt. Världen är på väg mot en ännu större temperaturhöjning.

Det är inte endast klimatutsläppen som vi har att oroa oss för. Även om denna utveckling begränsas har svenskar idag en konsumtionsvolym som kräver drygt tre jordklot. Globalt sett tog 2013 års resurser slut den 20 augusti – det var då världens folk hade konsumerat vad världen kunde förnya 2013. Resten av året levde vi på lån från våra barn. Det säger sig självt att detta inte är långsiktigt hållbart.

Realisten tvingas därför välja Malthus dystra framtidsvision snarare än Keynes optimism. Men även den som är pessimist måste ställa sig frågan: kan vi göra något?

 

Sänkt konsumtion och låg tillväxt

Den brittiska Sternrapporten uppskattade att det årligen skulle kosta en procent av världens BNP att hålla nere den globala uppvärmningen. Det motsvarar inte mer än hälften av världens årliga militära utgifter. För att ta en svensk jämförelse: det motsvarar hälften av jobbskatteavdragen. Senare har dock kostnaderna reviderats uppåt, men klart är att de är små jämfört med kostnaderna för den globala uppvärmningen.

Problemet är att detta inte är tillräckligt. Vi vill gärna att det ska finnas en enkel väg, att vi med relativt små förändringar i vår livsstil kan köpa oss fria. Men det finns ett tydligt samband mellan inkomstnivå och det antal jordklot som skulle krävas för att upprätthålla den livsstil som är förknippad med respektive inkomstnivå. Sveriges konsumtionsnivå skulle kräva mer än tre jordklot för att vara långsiktigt hållbar, USA:s 4,5 jordklot, världens konsumtionsnivå skulle kräva 1,5 jordklot. Detta är å ena sidan en självklarhet, men å andra sidan är de flesta förmodligen inte klara över implikationerna. När vi studerar inkomstnivåer och det som kallas ”ekologiskt fotavtryck”, det vill säga ett mått på hur mycket av jordens resurser som tas i anspråk årligen för respektive land, framkommer att gränsen för vilka inkomstnivåer som är förenliga med långsiktigt hållbart resursförbrukning idag tycks gå någonstans kring hälften av dagens normala inkomstnivå i Västeuropa. Ju högre inkomst, desto större ekologiskt fotavtryck.

Inkomstnivå är vidare nära korrelerad med hur långt tertialiseringsprocessen gått, det vill säga i vilken utsträckning som tjänster kommit att dominera över industri. Tjänstesamhällets framväxt verkar således inte minska påfrestningarna på de ekologiska systemen. Detta beror på att tertialiseringsprocessen är en effekt av den relativt tjänstesektorn högre produktivitetstillväxten i industrisektor. När vi relativt sett (som andel av inkomsten) ökar konsumtionen av tjänster, kan volymen av konsumerade varor samtidigt öka. Så även om vi skulle lägga en mindre del av vår inkomst på materiell konsumtion kan denna mindre andel innebära en lika stor eller större miljöpåverkan. Det är därför troligen inte tillräckligt att skifta om vår konsumtion så att vi köper mer tjänster. Såvida innehållet i konsumtionen inte drastiskt förändras så att volymen av varor minskar i absoluta termer eller den teknologiska utvecklingen möjliggör kraftig reduktion av resursförbrukningen, måste vi sikta på inte endast sänkt inkomsttillväxt utan faktiskt sänkta inkomster. Det förutsätter i sin tur en väldig omfördelning av världens resurser.

Konsumtion, arbete, fritid

Inkomst-konsumtion-ekologiskt-fotavtryck är en kausalkedja. På kort sikt måste en omställning minska ökningstakten i ekologiskt fotavtryck genom minskad konsumtionsökning. Detta är nära sammanlänkat med frågan om arbetstider. Produktivitetstillväxten kan i längden inte fortsätta att tas ut i form av ökade inkomster och ökad konsumtion. Istället måste den tas ut i form av minskad arbetstid. På längre sikt måste den materiella konsumtionen minska även i absoluta termer. Detta sista har jag svårt att se med mindre än att vi medvetet sänker tillväxttakten.

Det finns naturligtvis en rad invändningar mot detta resonemang. Teknikutvecklingen kan rädda oss, såsom den en gång räddade oss ur den malthusianska fällan. Vi kan ställa om vår konsumtion bort från varor till tjänster; det är orealistiskt att eftersträva något annat än hög tillväxt av BNP; och så vidare och så vidare.

Det finns poänger i dessa invändningar. Men innan den diskussionen tar vid är det bra om vi först kan enas om att vårt levnadssätt är djupt omoraliskt. Den moderna ekonomiska tillväxten som upprätthållits i blott två sekel har möjliggjorts genom att människan borrat, smält, skövlat och grävt sig igenom jordklotet. Vi förstör ekosystemen, förgiftar vatten och luft, spyr ut växthusgaser och förbrukar resurser i en rasande takt. Kort sagt: Vi konsumerar våra barns och barnbarns resurser. Det finns bara en väg bort från detta och den är att vi skiftar fokus från ständig jakt på materiella ting. På så sätt kan vi både förbättra det samhälle vi lever i idag och det samhälle som våra barn och barnbarn kommer att leva i.

 

 

%d bloggare gillar detta: