Krisen och framtiden för nationalekonomin

Bokessä, ursprungligen publicerad i den norska litteraturtidsskriften Prosa nr 1 2013

Vad är det för sorts ekonomisk kris som världen gick in i för fem år sedan – och som många länder ännu inte ser slutet av? Är det en kris orsakad av en bostadsbubbla och för hög privat skuldsättning och i så fall beror detta främst på penningpolitiken eller finns orsaken i avregleringarna i banksektorn? Handlar krisen om oansvarig budgetpolitik i USA, Italien och Grekland – länder som är eller håller på att bli skuldsatta upp över taknocken? Eller kan det vara så att ovanstående frågor egentligen endast berör ytfenomen – havets vågor – i den globala kapitalismens utveckling, att det finns djupare strukturer som är stadda i förändring – kontinentalplattor som rör sig – som gör denna kris till något annat än de kortare rörelser på 7-10 år som vi känner som konjunkturcykler?

Det är frågor som dessa som ställs i Christian Anton Smedshaugs Gjeld – Hvordan Vesten Lurte seg selv, Erik S. Reinerts Spontant Kaos, Ökonomi i en ulvetid samt i Joseph E. Stiglitz, Fritt fall, de fria marknaderna och världsekonomins kris.

Smedsaugs huvudtes är att själva skuldsättningen är boven – privat såväl som offentlig skuldsättning.  Stiglitz utgångspunkt är, liksom Smedsaugs, skuldsättningen, men hans fokus ligger på den privata skuldsättningen och hur denna växte till följd av att den amerikanska bolånemarknaden hade avreglerats. Reinerts bok spänner över långt fler områden – och är teoretiskt mer komplex än de båda andra – men ett av hans bidrag är att han pekar på att det finns underliggande mekanismer i kapitalismen som har gjort denna kris särskilt allvarlig. Det är ingen slump att den nuvarande krisen kan jämföras med 1930-talets kris.

Den amerikanska bolånemarknaden imploderar

”Bolånebranschens mygel”, skriver Stiglitz ”kommer att bli ihågkommen som det tidiga 2000-talets största svindelaffär.” Miljoner människor hade tagit lån som de inte hade råd med. De hade låg kreditvärdighet – därav det numera välkända begreppet subprime. När räntorna började stiga kunde de inte betala sina skulder och fick lämna sina hem efter att de förlorat allt de ägde. Från den imploderande amerikanska bolånemarknaden spred sig krisen genom det intrikata nät av finansiella innovationer, ompackade lån som sålts som olika typer av värdepapper, och snart hade hela världen kastats ner i en kris som initialt var brantare och djupare än trettiotalskrisen.

Men varför hade det blivit så här? Ett par faktorer är Stiglitz och Smedshaug överens om. Räntan hade varit för låg. Federal Reserve hade inte tagit varningssignalerna om en växande bostadsbubbla på allvar. Vidare, skuldsättning kom att substituera för den mycket svaga reallönetillväxten som den amerikansk medel- och underklassen haft under de gångna årtiondena. Skuldsättning blev ett sätt att upprätthålla sin levnadsstandard relativt andra. Men hur ska ansvaret fördelas mellan långivare, låntagare och staten? Det är en fråga som måste besvaras innan vi kan dra politiska slutsatser. Här skiljer sig Stiglitz och Smedshaug åt, även om de också har många beröringspunkter. Smedshaug för fram att ett skäl är den lag som ålade att låg- och medelinkomsttagare skulle få lån från de båda bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae. Stiglitz avfärdar denna förklaring. Lagen hade funnits i två årtioende och kan därför inte förklara varför det smällde just nu. Stiglitz fokus ligger istället på avregleringarna av finansmarknaderna som pågått sedan 1980-talet – något som förvisso också Smedshaug diskuterar. Dessa avregleringar hade givit upphov till vilda västern på bolånemarknaden. Bankerna började på grund av dessa avregleringar allokera allt mer resurser till bolånemarknaden, istället för till produktiva ändamål. Den låga räntan var alltså inte grundproblemet. För om marknaderna fungerat effektivt också ur en samhällelig synvinkel, skulle detta ha lett till ett större uppsving i produktiva investeringar. Men med avregleringarna av finansmarknaderna öppnades möjligheterna till utlåning som under lång tid var lukrativ för bankerna, men som ur samhällets synvinkel var olönsam. Denna utlåning ledde till gigantiska privata vinster, men utan att bidra till produktion och innovationer. Ur finansaktörernas synvinkel är det ekvivalent om 100 miljoner lånas ut till bygget av en jättebordell, eller om samma 100 miljoner lånas ut till utvecklingen av nya effektivare solceller. Det enda som är intressant för dessa aktörer är risken kontra avkastningspotentialen i respektive projekt. Men ur samhällets synvinkel är det förstås inte ekvivalent. Och på samma sätt förhåller det sig med bolånemarknaden. Det är inte ekvivalent för samhället om låga räntor leder till växande privat skuldsättning i spåren av en växande bolånebubbla eller om de låga räntorna leder till större produktiva investeringar. Detta är i sig ett skäl, påpekar Stiglitz, till att reglera finanssektorn.

En liten utvikning, med viss bäring på de resonemang som Reinert för om långa vågor i kapitalismens utveckling (se nedan), kan här vara på sin plats: Den amerikanska bolåneboomen är egentligen endast en del av den större process av ”finansialisering” av den globala kapitalismen som är utmärkande för vår tid, en process som på global nivå har avlett kapital från produktiva ändamål till spekulation. När de produktiva investeringarna minskar skapas en självförstärkande process som låser fast ekonomierna i jämviktslägen med hög arbetslöshet. Detta då hög arbetslöshet minskar konsumtionen och indirekt leder till växande klyftor och med dessa följer att ytterligare spekulationskapital föds samtidigt som efterfrågan på produktmarknaderna faller. Detta är en konsekvens av att människor med höga inkomster sparar en större del av sin inkomst än låginkomsttagare gör. På så sätt hänger hela finansialiseringprocessen också samman med ovan nämnda strävan bland låginkomsttagare att låna till konsumtion och till boende som de egentligen inte har råd med.

Vi kan därför konstatera att markandseffektivitet inte är samma sak som samhällelig effektivitet. Skälet är att marknaden inte ser några kvalitativa skillnader mellan bordellbyggen och för ekonomin avgörande innovationer eller mellan produktiva, sysselsättningsskapande investeringar och spekulation i värdepapper. Därför krävs regleringar som leder till att tillräckligt med kapital avsätts till innovationer och produktiva investeringar. Detta gäller även om de fria marknaderna inte leder till ekonomiska kraschlandningar. Men nu – USA efter millennieskiftet – ledde dessa fria marknader dessutom till en krasch. Detta visar på tre ytterligare, konkreta skäl, till att kreditgivning måste vara underställd hårda regleringar. Det första skälet är att bolånekraschen så tydligt visar vad som händer när man låter bankerna göra som de vill. Stiglitz bok innehåller långa utläggningar om den uppsjö av olika oseriösa metoder som användes för att pracka på människor – som många gånger inte begrep vad de skrev under – lån som bankerna visste aldrig skulle bli återbetalda. Men fram tills att låntagaren gick i konkurs kunde bankerna göra stora vinster på avgifter och konvertering av lån till värdepapper som såldes vidare.

För det andra. Själva ”värdepapperiseringen” som följde av avregleringarna är en del av problemet. Bankerna blev mer oförsiktiga. Lånen såldes ju vidare i form av olika typer av värdepapper – den mest kända typen var s k Collateral Debt Obligations (CDOs)– och banken själv satt inte längre med den direkta kreditrisken. När sedan bubblan sprack blev det svårare att stabilisera bostadsmarknaden. De investerare som satt på CDO:erna hade inte någon direkt relation till låntagarna, de var inte en del i lokalsamhället på det sätt som många lokala banker varit tidigare, varför de saknade intresse att agera flexibelt när en låntagare fick problem att betala. Ibland fanns också juridiska hinder, ibland kunde situationer uppstå då enskilda investerare hade ett direkt intresse av att driva låntagare från hus och hem.

För det tredje: När bolånebubblan sprack visade det sig att de amerikanska bolånen genom värdepapperiseringen var spridda över världen – så när botten gick ur bolånemarknaden, spred sig den amerikanska krisen till hela världen, något som förtjänstfullt skildras av såväl Stiglitz som Smedshaug. Alla finansiella aktörer visste att alla andra på ett eller annat sätt hade tillgångar som plötsligt kunde ha blivit värdelösa, men eftersom ingen visste hur mycket ”giftiga” tillgångar som de andra hade i sina bankvalv, så vågade ingen längre låna ut till någon annan. Det gjorde att den s k interbankmarknaden – när banker lånar ut till varandra – bröt samman, vilket förlamade penningpolitiken – staternas centralbanker sänkte styrräntan, men interbankräntan förblev hög eftersom bankerna inte litade på varandra. Därmed försvann oljan i det finansiella maskineriet och företag, som var beroende av lån för att göra investeringar, upptäckte att de hade problem att få lån. Varslen ökade, arbetslösheten steg och investeringarna föll som en sten. Så förvandlades den amerikanska bolånebubblan till en global ekonomisk kris, av en omfattning som vi inte har sett sedan depressionen på 1930-talet.

Eurokrisen

Krisen spred sig till Europa. I flera av Europas länder hade en liknande bolånebubbla som den amerikanska uppstått och den sprack nu och kastade ner länderna i recessionen. Ett av de bättre kapitlena i Smedshaugs bok handlar om eurokrisen. Men de som har studerat eurokrisen ingående  lär få problem med Smedshaugs framställning. Han har rätt i mycket, men hans ambition att göra alla, eller åtminstone de flesta problem, till en fråga om skuldsättning gör att han trampar fel. Han gör en relativt god beskrivning av vad som skedde – även om hans slarv med faktakontroll är irriterande (Grekland har inte låg faktisk pensionsålder, när ska denna myt om den grekiska påstådda lättjan sluta spridas?). Han lyckas  skilja ut att det är skillnad på kriserna. Grekland, Portugal och Italien präglades inte av en bolåneboom, medan detta är den centrala variabeln i Spanien och Irland. Likaså redogör han på ett korrekt sätt för problemen med att statsskulden automatiskt blir i ”utländsk” valuta, så tillvida att det enskilda landet inte kontrollerar sedelutgivningen. Detta leder till större utsatthet och mindre manöverutrymme för krisdrabbade länder. Smedshaug har även rätt i beskrivningen av hur EUs och IMFs skuldpolitik gentemot grekland skapar en tragedi. Vi har skapat en skuldslav i Europa och ser på när misären, arbetslösheten, desperationen sprider sig

Men Smedshaugs ambition att förvandla alla problem till en fråga om skuldsättning, gör att han inte förmår ställa upp en ordentlig analys av eurokrisens mekanismer. Jag vill rentav påstå att eurokrisen primärt inte är orsakad av skuldsättning. Inslaget av statsskuldskris finns naturligtvis i Portugal och självfallet  i Grekland. Men inte ens i Grekland rör sig krisen enkom om statsfinansiellt lättsinne. Den gemensamma nämnaren för krisen är en annan. Nämligen följande: eurokrisen är effekten av vad många ekonomer varnat för sedan EMU skapades, nämligen att Västeuropa är ett dåligt fungerande valutaområde och att det därför är omöjligt att föra en räntepolitik som passar alla. Smedshaug är naturligtvis medveten om detta. Men han gör det inte till en central del av sin analys.

Man kan göra frågan om huruvida ett valutaområde är bra eller dåligt till en mycket komplicerad historia. Men låt oss göra det enkelt för oss. Jag brukar använda följande liknelse: Ponera att du har sjutton hus utspridda över Europa. Så en dag får du den ljusa idén, att istället för att reglera värmetillförseln efter hur varmt eller kallt det råkar vara utanför respektive hus, så ska den regleras efter hur varmt det i genomsnitt är i Europa. Om temperaturen är ungefär densamma på alla sjutton adresserna, så ställer inte denna, din nya ordning, till några större problem. Du kommer att kunna hålla det behagligt varmt i alla husen. Men om det blir väldigt varmt utanför huset i Aten, samtidigt som det snöar utanför huset i Frankfurt, då blir det värre. Invånarna i Aten kommer att svettas, medan invånarna i Frankfurt kommer att frysa.

I eurosammanhang är värmetillförseln den ränta som Europeiska centralbanken (ECB) sätter och väderförhållandena i de olika länderna mäts med sådant som variationen i tillväxttakt och inflationstakt. Och dessa förhållanden har varit väldigt olika i de olika medlemsländerna. En del har haft låg inflation och låg tillväxt och därför skulle de ha behövt lägre ränta, medan andra har haft hög inflation och hög tillväxt och därför skulle de ha behövt högre ränta. Irländarna skulle under hela perioden fram till krisen ha behövt en högre ränta. När de inte fick det, blev resultatet att inflationen sprang iväg och att kostnaderna ökade. Det skapade å ena sidan, såsom Smedshaug mycket riktigt påpekar en bostadsbubbla, men det gjorde också att Irlands konkurrenskraft gröptes ur. Det samma hände i de andra idag krisande länderna: Grekland, Portugal, Italien och Spanien. I de flesta av dessa länder uppstod som en följd av detta stora underskott i utrikeshandeln. Samtidigt ledde den höga inflationstakten i dessa länder, till att ECB, tvingades höja räntan till långt över den nivå som skulle ha varit lämplig för det långsamt växande Tyskland. Effekten blev att tillväxten trycktes ner, att arbetslösheten ökade till den högsta nivån sedan kriget och att inflationen förblev låg. Tyskland blev därmed till krisländernas motsats, eftersom den lägre inflationstakten ledde till en långsammare kostnadsökning. Alltså stärktes landets konkurrenskraft och man fick stora överskott i utrikeshandeln.

Eurokrisen är alltså primärt en obalanskris, inte en statsskuldkris och den privata skuldsättningen i vissa länder avspeglar problemen med att ha en gemensam nominell styrränta i ett område med länder som är så olikartade. Eurokrisen och den amerikanska krisen är två olika typer av kriser. Smedshaug gör det därför för enkelt när han försöker få in alla möjliga problem i sin skuldproblematik.

Långa vågor och den kris vi genomlever

Den mest tankeväckande av dessa tre böcker är utan tvekan Reinerts. Delvis beror detta på att Reinert befinner sig längre från nationalekonomins mittfåra – även om inte heller vare sig Stiglitz eller Smedshaug kan sägas tillhöra denna mittfåra – och att han betraktar nationalekonomin från de perspektiv som endast den kan göra som är kunnig i de ekonomiska idéernas historia. Det ger andra perspektiv än de som möter läsaren av nationalekonomiska betraktelser i genrens mittfåra. Delvis för att han pekar på att det finns djupare strukturer i förändring, som kan bidra till förståelsen av det som nu händer.  Reinerts ansats hämtar inspiration från Joseph Schumpeter – som efter Keynes måste betraktas som 1900-talets främsta ekonom – och två av efterföljarna i den ”schumpeterianska” traditionen: Christopher Freeman och Carlotta Perez.

Schumpeters centrala tes – utvecklad i hans Magnum Opus, Business Cycles från 1939 – var att det under de våldsamma konjunktursvängningarna, vilka ofta manifesteras i extrem volatilitet – uppgång och krasch – i finanssektorn, alltid finns en annan djupare liggande rörelse. Denna rörelse består, menade Schumpeter, av kluster av innovationer, vars införande gör att ekonomin lämnar ett ”normaltillstånd” av stagnation. När innovationer införs skapas vinster av en speciell typ som endast tillfaller de entreprenörer som är innovativa. Dessa kan ha sitt ursprung i att en ny produkt införs eller i att ett nytt sätt organisera eller rationalisera produktionen börjar användas. Men oavsett om vi talar om nya produkter eller effektiviseringar av befintlig produktion till följd av innovationer, så skapar dessa innovationer förskjutningar i det vi kan benämna ekonomins vinststruktur. Nya sektorer och rationaliserande företag drar åt sig investeringar. På så sätt skapas variationer i investeringstakten över tid och variationer i investeringarnas inriktning till följd av att strömmen av innovationer inte är jämn. Samtidigt leder denna ständiga kamp om vinsterna till att företag uppstår och går under. Detta kallade Schumpeter för kreativ förstörelse.

Men han hade ett centralt budskap till: innovationer har en tendens att uppträda i kluster och detta genererar cykler av olika längd och amplitud, vilka är beroende av hur omvälvande dessa innovationer är. Vissa innovationer är viktigare än andra och omstrukturerar hela ekonomin, påverkar densamma under många år. Schumpeter nämner exempelvis kanalutbyggnaden, järnvägsutbyggnaden och introduktionen av elmotorer som sådana stora omvälvande innovationer.

Reinerts tes är att vi nu befinner oss i slutet eller möjligen början på en sådan lång innovationsdriven cykel. Den globala ekonomin är i fundamental obalans till följd av detta. Det förklarar att krisen blivit djup och långvarig. Reinerts ingång är en modern schumpeterianskt inspirerad teori om tekno-ekonomiska paradigm, signerad ekonomen Carlotta Perez. I Perez periodisering av västerlandets ekonomiska historia från industrialiseringen och framåt följer fem teknoekonomiska paradigm på varandra. Det första paradigmet består i den tidiga industrialisering, som innebar en mekanisering av textilproduktionen och som också sammanhängde med att ett nytt transportsystem – kanalerna – byggdes. På det följde ett paradigm kring järnvägsutbyggnaden och i denna epok spelar järnproduktion och verkstadsindustrin en central roll. I slutet av 1800-talet kom så nästa stora omvälvning genom innovationer i elektricitetsproduktion och kraftöverföring samt elmotorn. Nya vägar byggs och transportkapaciteten ökar över haven. Stål har blivit billigare och något senare kommer nya innovationer som revolutionerar fartygsbyggandet. Ur 1930-talskrisen växer ett nytt paradigm fram kring fordistisk massproduktion, med bilindustri och varvsindustrin i centrum för flera av Västeuropas länder. Detta är ett teknoekonomiskt paradigm som varar fram till omkring 1990, då informations- och tjänstesamhället expanderar, med innovationer inom informationshantering och bioteknik i centrum och genom att en ny digital infrastruktur för kommunikation byggs ut.

I mitt tycke är det två aspekter av denna modell som man ska ta med sig. För det första att det inte är enskilda innovationer i sig som gör ett nytt paradigm, utan det är när flera olika typer av innovationer som har kapaciteten att förändra ekonomins struktur införs som ett paradigmskifte närmar sig. För det andra sker inte dessa paradigmskiften smärtfritt. Det nya kommer i konflikt med det gamla. Konkurrens uppstår mellan gammalt och nytt vad gäller investeringskapital, de nya innovationerna kan ha behov av andra typer av regleringar, det gamla kan hamna i kris och det nya hållas tillbaka till följd av efterfrågefallet som följer av att den kreativa förstörelsen under en viss period förstör mer än vad som skapas. Gamla intressen hamnar i konflikt med nya, gamla politiska och sociala rörelser får konkurrens av nya. Och så vidare. Har man läst Marx berömda förord Till kritiken av den politiska ekonomin där han beskriver hur produktivkrafterna kommer konflikt med de rådande produktionsförhållandena och först när det gamla kastas över ända kan det nya utvecklas i hela sin potential – ja, då inser man att likheterna uppenbara. Paradigmskiften innebär inte endast att ekonomin genomgår djupa kriser, utan också att samhällets institutioner transformeras och människors värderingar och synsätt påverkas – liksom de ekonomiska teorierna, det vill säga det sätt på vilket vi analyserar ekonomin tenderar att påverkas av det sätt som de tekno-ekonomiska paradigmskiftena transformerar hela samhällets organisation.

Jag delar den grunduppfattning som Perez och Reinert har. Samtidigt menar jag att man bör fokusera mer på komplementariteter mellan olika sektorer av en ekonomi för att förstå hur de långa cyklerna genereras. Det var i vart fall den slutsats som jag drog när jag för något år sedan hade förmånen att lyssna till Perez och den mest kände svenske lång-våg-förespråkaren,  Lennart Schön som är professor i ekonomisk historia i Lund och som för några år sedan kom ut med En modern svensk ekonomisk historia, vilket har blivit något av standardverket för svensk ekonomisk historia. I denna presenterar han en modell som har många likheter med Perez, men den har styrkan att den utgår från begreppet utvecklingsblock som jag menar bättre förklarar hur och varför ekonomier rör sig i långa vågor. Själva teorin om utvecklingsblock härstammar från en annan svensk ekonom, Erik Dahmén, som är omnämnd i  Reinerts bok. Detta är en grundmodell, menar jag, som kan generaliseras till alla kapitalistiska ekonomier. Utvecklingsblock består av olika sektorer i ekonomin som har komplementära förhållanden till varandra. Den ena kan endast växa om den andre växer, men den andra kan växa endast om den första växer. Detta brukar beskrivas som flaskhalsar, och förstås vanligen som något negativt. Men det är denna typ av komplementariteter som skapar dynamiken i en ekonomi, som får den att expandera i språng, först på ett omvandlande sätt när innovationer – som kan vara gamla eller nya – kommer in i nya komplementära sammanhang. Efter hand som utvecklingsblocken mognar – flaskhalsarna löses upp – övergår ekonomin till en period av rationalisering – då inriktningen på den innovativa verksamheten går mot arbetsbesparande innovationer. När det inte längre går att rationalisera produktionen och konkurrensen tilltar – utvecklingsblocket har nu spridit sig över världen – då går ekonomin in en strukturkris. Företag och hela branscher flyttar ut till länder med lägre produktionskostnader. Detta var vad som hände i Västeuropa på 1970-talet – då textil-, stål-, varvs- och i många länder också bilindustrin – slogs ut. Arbetslösheten steg hastigt. Den stigande arbetslösheten var en effekt av att det uppstått en obalans – den kreativa förstörelsen hade negativ slagsida. Efter denna kris växte, från mitten av 1980-talet, nya branscher fram kring högteknologiska tjänster i sektorer som finans, forskning och utveckling, biotech, medicin och datorindustri men också andra typer av lågteknologiska tjänster i upplevelseindustri, turism och handel, sådant som följer av stigande inkomster generellt. Det är resterna av traditionell produktionsindustri och denna under 1980-talet framväxande högteknologiska (tjänste)industri som nu ansätts av lågpriskonkurrenter i det som var eller alltjämt är tredje världen. En utveckling som inte är helt olik hur delar av produktionen av TV-apparater och andra produkter inom hemelektronik snabbt kom att försvinna från de mest teknologiskt utvecklade länderna redan i slutet av 1960-talet, något som förstärkte 1970-talets kris: inte endast gick det gamla – varv, bil, stål och textil – in i en kris, utan det som skulle ha kunnat forma basen för en ny industri blev samtidigt utsatt för internationell kostnadskonkurrens.

Det är av dessa skäl  som den nuvarande krisen är mer än en vanlig konjunkturnedgång. Vi befinner oss i ett tekno-ekonomiskt paradigmskifte. Men till detta kan läggas något som vi inte diskuterat. Det kan vara så att vi samtidigt står på randen till ett globalt ekologiskt sammanbrott som kommer att utvecklas under de kommande årtiondena. Betraktat så kan vi stå inför den största omvälvningen under industrialiseringens epok – den har byggt sedan allra första stund på ett överutnyttjande av naturens tillgångar. Vi närmar oss nu den punkt då detta kommer att slå tillbaka mot oss och forma det teknoekonomiska paradigm som nu utvecklas.

Krisen och framtiden för nationalekonomin

Liksom tidigare teknoekonomiska paradigmskiften kommer den innevarande krisen troligen att få långtgående effekter på den nationalekonomiska teoribildningen. Minns att 1930-talet gav upphov till såväl fascism och ödeläggelse som ett nytt sätt att tänka kring ekonomi och samhället: det keynesianska paradigmet,  den demokratiska korporativismen, välfärdsstaten och förstärkt jämlikhetstanke. 1970-talets kris gav upphov till det nyliberala paradigmet, till den från schumpeterianska utgångspunkter absurda föreställningen att det kan finnas en exogent bestämd naturlig arbetslöshetsnivå, till idén att marknader är effektiva och skapar spontan ordning.

Den amerikanska bolånekraschen visar att marknader inte nödvändigtvis är effektiva, att marknader måste regleras, först då kan möjligen individuella vinstintressen sammanfalla med samhälleliga intressen. I detta har Stiglitz helt rätt: Vi kan inte gå tillbaka till det som varit. Men det gäller faktiskt i dubbel bemärkelse – vi kan inte heller gå tillbaka till 1960-talets keynesianism. Det nyliberala paradigmet vilar nämligen på samma vanföreställning som den sorts ”keynesianism” som kom att dominera efterkrigstiden gjorde. Denna vanföreställning består i tron att det är möjligt att finjusterar kapitalismen. Det trodde amerikanska keynesianer, liksom vår tids nyliberaler tror att marknaden finjusterar sig själv. Ekonomgiganten Robert Solow förklarade exempelvis på 1960-talet självsäkert att ”the old notion of a … ´business cycle´ is not very interesting anymore”. Några år senare gick Västeuropa in den värsta krisen sedan 30-talet. En liknande föreställning kom att dominera under början av detta millennium. Federal Reserve och ECB hade lärt sig att finjustera ekonomin.

Däremot tror jag att det kan finnas en framgångsrik väg i att kombinera insikterna från schumpeterianskt influerade teorier, som den som Perez för fram, med Keynes insikter. Med Keynes följer insikten att framtiden är fundamentalt osäker, marknader är inte effektiva och kommer inte per automatik att ge upphov till full sysselsättning varför staten har en roll att så långt det är möjligt stabilisera ekonomin. Med Schumpeter följer insikten att ekonomin utvecklas i vågor, vilket gör att Keynes modeller som är kortsiktiga på något sätt måste placeras in i dessa längre vågrörelser. De mer omfattande kriserna har djupa strukturella orsaker, vilka inte kan hanteras med keynesiansk finanspolitik. Staten kan istället ta på sig en roll, som Reinert mycket riktigt påpekar, genom att föra en forsknings- och näringspolitik som på bredden gynnar de sektorer som kan antas ha framtiden för sig. Därför kan inte näringspolitik vara konkurrensneutral – det är ett av Reinerts viktigaste budskap – utan måste inriktas på sådana sektorer som är långsiktigt hållbara och i enlighet med samhällets intresse. Ett exempel på det senare är att jordens överlevnad inte kan överlämnas till marknaden. Istället bör som Reinert påpekar, näringspolitiken inriktas på att vrida ekonomin bort från olja till förnyelsebara energikällor, eller med hans egna ord: ”mindre oljepengar till aktiemäklarna och mer till ingenjörerna!”. Från Schumpeter och Keynes tillsammans följer att en stat inte kan spara sig till välstånd. För Keynes följde detta av att sparande skapar negativa spiraler och arbetslöshet. Därför måste en ekonomi investera och spendera sig ur en kris. För Schumpeter följde denna slutsats av att utveckling är att i investera och utveckla nya innovationer. Endast så kan ett land behålla och öka sitt välstånd.

De spelar högt med Europas framtid

Publicerad 20130107 i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad

I förra veckan gick Röda Korset ut och varnade för att det kan stunda folkliga uppror i södra Europa. Människor har helt enkelt svårt att finna mat för dagen. 24 miljoner är arbetslösa och extrempartier växer i styrka. Organisationen rustar nu för första gången i modern tid på hemmaplan. Det är en varningsklocka som säger oss, att vi måste släppa den politiska prestigen och tala klarspråk: euron är ett hot mot det enade Europa.

Ekonomiskt betraktat är det som händer inte konstigt. Gemensam valuta innebär samma ränta för alla och att växelkurserna mellan länderna försvinner. Det är som att ha sjutton villor utspridda över Europa och så en termostat i Frankfurt. Värmetillförseln regleras efter den genomsnittliga temperaturen i eurozonen. Det är förstås ofrånkomligt att några fryser samtidigt som andra svettas.

I flera år frös tyskarna, medan irländare, spanjorer, greker och portugiser svettades. Resultatet blev att i de överhettade länderna sjönk konkurrenskraften och i flertalet av dem uppstod stora underskott i utrikeshandeln.
Samtidigt var räntan för hög för Tyskland, vilket pressade ner prisökningstakten och stärkte konkurrenskraften med överskott i utrikeshandeln som resultat.
Det är detta som är kärnan i eurokrisen.

Hade länderna haft kvar sin nationella valuta skulle en del av dessa obalanser ha undanröjts efterhand genom växelkursanpassning, och framför allt skulle det ha funnits en nödutgång genom devalvering.

Men blir man inte fattigare om man devalverar? Så är det, men som de båda ekonomerna Mark Weisbrot och Rebecca Rey nyligen visade i en uppmärksammad studie gör alternativet, som är svältkuren, oss ännu fattigare. Under de senaste två decennierna var, enligt Weisbrot och Rey, det genomsnittliga fallet i BNP 4,5 procent efter en devalvering, vilket kan jämföras med Grekland och Lettland som inte kunnat eller velat devalvera där fallet varit mer än 20 procent. Naturligtvis finns det hemmakokta ingredienser i varje krisland. Men det är euron som förvandlat en förvisso allvarlig recession till en depression.

Men visste man inte att det kunde gå så här? Jo, det visste man! Redan Keynes påpekade att grundreceptet för en depression var kombinationen av svältkur och fasta växelkurser. Euron är ett extremt exempel på fasta växelkurser och krisländerna har av EU och IMF – ivrigt understödda av vår regering – ordinerats just svältkurer. Keynes referenspunkt var förstås 1930-talets depression – och guldmyntfoten som var den tidens europrojekt – som i förlängningen hade lett till andra världskriget. Kunskapen om det här har förstås inte minskat sedan Keynes dagar och varningarna var många. Alla kände till att riskerna var stora.

Så varför valde politikerna att driva fram detta högriskprojekt? Man får en vink genom att studera den svenska ja-sidan. Under folkomröstningskampanjen 2003 var jag kanslichef på den socialdemokratiska nej-organisationen – som leddes av den för ett par år sedan bortgångne Sören Wibe från Umeå – varför jag hade tämligen mycket att göra med ja-sidans företrädare.

Den svenska ja-sidan uppstod – och nu talar jag om den politiska eliten – genom att utopism parade sig med ignorans och födde den vänsterinriktade euroförespråkaren och samtidigt parade sig cynism med politisk uppgivenhet och födde den borgerlige euroförespråkaren. Därefter fick de 500 miljoner från näringslivet.

Den förste – den socialdemokratiska ja-sidan – drömde om ett enat Europa i en framtid med evig fred och lät sig trollbindas av alla de vackra orden som denna utopi kläddes i, något som knappast skulle ha kunnat ske om tillräcklig historisk kunskap hade funnits.

Den andre var borgaren som var politiskt desillusionerad över att den svenska borgerligheten inte förmått bryta arbetarrörelsens maktdominans. Euron skulle få göra jobbet! Fackliga rättigheter och sociala regleringar skulle koka till mos i den tryckkokare som den gemensamma valutan skapade (de uttryckte sig faktiskt så!). Så vad högern inte kunde åstadkomma genom riksdagsvalen, tänkte dessa desillusionerade och cyniska borgare åstadkomma genom euromedlemskapet.

Det europeiska politiska landskapet ser delvis annorlunda ut. Utopism, ignorans, cynism och politisk uppgivenhet korsbefruktar varandra till höger och vänster – exempelvis den europeiska vänster, som förre kommissionsordföranden Romano Prodi utgör ett exempel på, som kombinerar utopism med cynism och ser krisen som en möjlighet att påtvinga motsträviga europeiska folk mer federalism.

Men vad denna politiska elit gör är spela högt med Europas framtid. Vi, vanliga medborgare, kan inte stå tysta inför detta. Det är hög tid – framför allt för den svenska arbetarrörelsen där de flesta vaknat upp från sina eurodrömmar men ännu inte vågar släppa den politiska prestigen och erkänna att de hade fel – att börja tala klarspråk: euron är politiskt farlig för det idag enade Europa och bör överges under så ordnade former som möjligt. Annars kan, som Röda korset varnar för, det enade Europa snart vara blott ett minne.

%d bloggare gillar detta: