Ett land kan inte spara sig till rikedom – om statens uppgift i en ekonomi utan jämvikt

Publicerad i tidskriften Tiden nr 6 2012 under rubriken ”Vrid om kniven”

I ekonomihistorikern Lennart Schöns En modern svensk ekonomisk historia förs idén fram att det går att finna långa vågor i den svenska ekonomins utveckling. Mycket talar för att det är en riktig bild, att vi idag befinner oss i brytpunkten till en ny lång våg. Konsekvenserna är stora för flera politikområden.

Schöns utgångspunkt är så kallade utvecklingsblock. Ett utvecklingsblock består av konstellationer av industrier, sektorer och ibland innovatörer, vars verksamhet betingar varandra, verksamheter som har komplementära band till varandra, så att den ena kan växa först när den andre växer. Utvecklingsblocken har historiskt uppträtt med intervall på omkring 40 år och är centrerade kring vissa typer av innovationer som har kapacitet att omforma hela produktionsstrukturer – förbränningsmotorn, bilen, mikroprocessorn är exempel på sådana innovationer. Det är dessa komplementära band som gör att ekonomin utvecklas stötvis och inte enligt någon trend kring vilken konjunkturcyklerna rör sig. Trender beräknas efteråt, och är inte något man kan se i förväg. Långsiktig jämvikt finns inte.

Sverige befinner sig sannolikt nu i en ny brytpunkt – en strukturkris – av liknande karaktär som de som uppträdde på 1930-talet och 1970-talet, när ett gammalt utvecklingsblock nått sin teknologiska gräns och ett nytt kommer att vecklas ut. Detta synsätt – och själva krisens omfattning i sig – har vittgående konsekvenser.

För det första betyder det slutet för det nyliberala konsensus som härskar över den ekonomiska politiken. Den har utgått från föreställningen att ekonomin strävar mot jämvikt, att det finns en långsiktig trend – och den ekonomiska politikens uppgift är att stabilisera ekonomin kring denna trend.

Men krisen visar att detta är fel. Utan en långsikt trend faller modellerna samman som korthus. Ta penningpolitiken som exempel. Inflationsmålspolitiken utgår från antagandet att trenden i arbetslösheten (jämviktsarbetslösheten) bestäms av arbetsmarknadsinstitutioner och skatter. Penningpolitiken kan därför inte påverka arbetslösheten på sikt. Men om detta inte stämmer – och sanningen är att det gör det inte – ja, då famlar riksbankens direktörer i mörkret. Fast värre än så: de famlar i mörker, samtidigt som de försöker slå i oss att det är ljust som mitt på dagen. Tro fan att de springer in väggen. Det är ju kolmörkt!

För det andra får staten en roll att spela. Näringspolitik tycks idag utgå ifrån att statens uppgift är att garantera spelets regler, varefter företagen spelar. Men om vi medger att ekonomin är innovationsdriven, att vår välfärd är beroende av nya innovationer samt om vi accepterar att de närmsta årtiondenas tillväxt sannolikt kommer att utgå från utvecklingsblock kring sektorer som biotech, medicin, energi, resursminimering och andra områden inom grön teknologi – då kan inte statens roll vara att se på och hoppas på det bästa. Det är inte givet att Sverige kan behålla sin position i täten av den teknologiska utvecklingen – de oreglerade marknaderna kommer i vart fall inte att garantera detta.

De flesta kan nog ställa upp på det där sista, men färre är förmodligen intresserade av löpa linan ut. För det kräver omställning av stora delar av politiken. Inflationsmålspolitiken ger en svältfödd tillväxt som skapar en dålig miljö för nya utvecklingsblock och måste överges. Innovations- och näringspolitiken måste lämna allt tänkande om konkurrensneutralitet – nu gäller det för staten att satsa brett och stort på bred grundforskning inom de områden som bedöms höra framtiden till och tillhandahålla riskkapital och skapa marknader, exempelvis för miljöteknik. Överskottsmålet i finanspolitiken måste bort. Det begränsar möjligheterna att göra för Sveriges konkurrenskraft nödvändiga investeringar i infrastruktur. Det är dags att inse det som politikerna begrep redan på 1800-talet när de lånefinansierade järnvägsutbyggnaden: Nationens rikedom är att finna i investeringar, nytänkande och innovationer – inte i sparande. Ingen nation någonsin under historien har sparat sig till rikedom.

Intellektuellt betraktat dödade den stora recessionen det nyliberala paradigmet och dess tro på effektiva marknaden, avregleringar, normpolitik och föreställningen att den lilla staten är den bra staten. Socialdemokratins uppgift är nu att vrida om kniven och formulera en politik för en ny svensk modell.

%d bloggare gillar detta: