Alliansen vill ha otrygga löntagare

De infekterade frågorna om staplade visstidsanställningar och Lex Laval-lagstiftningen avslöjar den nymoderata bluffen. Dagens moderater är precis som gårdagens moderater. De pratar annorlunda men är lika mycket emot trygga anställningar och facket som de alltid varit.

I skrivande stund röstas det för fullt i de svenska vallokalerna. Hur det gick, vet vi först när den här tidningen trycks. Valrörelsen har varit mer konfliktfylld än jag räknade med. Den allmänna vandringen mot mitten i svensk politik till trots har den satt fingret på viktiga politiska skiljelinjer, bland annat den som handlar om synen på fackliga rättigheter och vanliga människors anställningsförhållanden. Kort sagt: om din trygghet på arbetsplatsen och dina möjligheter att kräva din rätt.

Regeringen, med Moderaterna i spetsen, vill ha otrygga anställningsförhållanden, och dess mål är att kuva fackföreningsrörelsen. Det står klart när man studerar hur regeringen agerat i frågorna om Lavaldomens eftermäle, den så kallade Lex Laval, och om möjligheten att stapla visstidsanställningar i all oändlighet.

Lex Laval är den lagstiftning som regeringen tog fram för att hantera EU-domstolens utslag i konflikten mellan Byggnadsarbetareförbundet och det lettiska byggföretaget Laval un Partneri 2004. Företaget hade betalat sina anställda 30-35 kronor i timmen. Den genomsnittliga lönenivån för byggarbetare i Stockholmsområdet var vid denna tid 145 kronor i timmen.

Företaget vägrade teckna kollektivavtal, varvid Byggnads vidtog stridsåtgärder för att tvinga fram avtalsenliga löner. Företaget stämde då Byggnads inför Arbetsdomstolen för brott mot EU:s lagstiftning om fri rörlighet.

Arbetsdomstolen ansåg att EU:s regler var otydliga och bad om ett förtydligande från EU-domstolen. EU-domstolens utslag slog ett par år senare ned som en bomb: svenska fackföreningar har inte rätt att genomdriva hela innehållet i kollektivavtalen. Därmed hade en central del av den svenska grundlagsreglerade strejkrätten avskaffats, och detta av några jurister i Bryssel som saknar demokratisk legitimitet.

Domen var bisarr. Den argumenterade för likabehandling, men drog slutsatsen att arbetare som kommer från andra EU-länder och jobbar i Sverige och är så kallad utstationerad arbetskraft, inte har samma rättigheter som svenska arbetare. Arbetsdomstolen accepterade utslaget och tilldömde Byggnadsarbetareförbundet (och Elektrikerförbundet som vidtagit sympatiåtgärder) böter, trots att de följt den svenska lagstiftningen.

För Reinfeldt var EU-domstolens utslag kanske inte en skänk från ovan, men väl en fin gåva från Bryssel. ”Brist på konkurrens ser ut att ha givit ett något för högt löneläge”, sade Reinfeldt om de svenska byggjobbarna och stiftade så den nya lagen Lex Laval som inskränker strejkrätten och öppnar för lönedumpning.

FN:s arbetsmarknadsorgan, International Labour Organisation (ILO), slog emellertid förra året fast att Lex Laval bryter mot ILO:s konventioner. Lex Laval utgör, enligt ILO, en otillåten inskränkning i konflikträtten och i organisationsfriheten.

Sverige, som gått i bräschen för fackliga rättigheter, kritiseras nuförtiden av FN för brott mot grundläggande fackliga rättigheter!

Det är förstås häpnadsväckande, men så går det till i alliansens Sverige.

Fast regeringen lägger sig inte platt i alla frågor. För en dryg månad sedan kritiserade EU-kommissionen Sverige för att lagstiftningen om olika typer av visstidsanställningar gör det möjligt för arbetsgivare att i det oändliga stapla visstider på varandra. Kommissionen menar att detta strider mot EU:s regelverk. Det var den andra varningen som Sverige fått.

Regeringen fortsätter dock att hävda att den svenska lagstiftningen visst är förenlig med EU:s regler och att det är bra att människor kan gå som visstidsanställda år efter år utan att få fast anställning.

Andelen av anställningarna som är tidsbegränsade har ökat från var tionde i början av 90-talet till var sjätte. Det är en långsiktig trend. Men sedan regeringen Reinfeldt 2007 införde en ny anställningsform kallad ”allmän visstidsanställning” har de allra otryggaste anställningsförhållandena ökat. Mer än 600000 människor befinner sig i visstidsanställning. Enligt en uppskattning som TCO gjort har 65 000 av dem varit visstidsanställda hos samma arbetsgivare i mer än fem år – utan att få fast anställning.

Visserligen borde EU inte ha med svensk arbetsrätt att göra – varken vad gäller konflikträtten eller vad gäller anställningsformerna – men att regeringen i detta fall väljer att ta strid är så talande när man ställer detta agerande mot hur den agerat i Lavalfrågan.

I frågan om Laval lade regeringen sig platt gentemot EU. När det gäller staplade visstider har regeringen tagit strid mot EU.

Skillnaden är förstås att i Lavalfrågan har EU verkat för en uppluckring av fackliga rättigheter, medan EU i fråga om visstidsanställningar har verkat för starkare fackliga rättigheter.

Så agerar en regering som vill att löntagarna ska vara otrygga, som vill pressa ned lönerna och som vill försvaga fackföreningarna. Det är fullt logiskt.

Ledare publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens Folkblad 20140526

%d bloggare gillar detta: