Alliansens politik är oanständig och omoralisk

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140908

Låt mig börja med att redovisa några fakta om alliansens åtta år vid makten: Arbetslösheten är i dag drygt 1,5 procentenheter högre än 2006. Reinfeldt vill därför inte tala om arbetslösheten. I stället talar han om jobben. Men faktum är att jobben har vuxit långsammare än arbetskraften. Tillväxten under Reinfeldts åtta år är väsentligt lägre än normalt. På lång sikt växer den svenska ekonomin drygt 2 procent per år. Under Reinfeldtåren har ekonomin vuxit med 1,4 procent per år. Skatterna har sänkts med 150 miljarder. 91 av dessa 150 miljarder finansieras i år med lån. Så stort är underskottet i de offentliga finanserna. Klyftorna ökar brant. Sverige är det land i Västvärlden där inkomstklyftorna ökar snabbast. Skolresultaten har fallit för varje mätning sedan Björklund blev skolminister. Sverige backar i läsförståelse, matematik och naturvetenskap.

Detta är facit efter en regering som är uppfylld av en ideologisk vision att omstöpa Sverige i nyliberal riktning – snarare än av omsorg om landet. Därför försöker den ändra i samhällsstrukturen för att åstadkomma förskjutningar i folks värderingar. Det är så man göra revolution nuförtiden. Skruva på samhällssystemen och värderingarna kommer att förskjutas. I ett samhälle där välfärden fungerar dåligt, där socialförsäkringarna inte försäkrar de faktiska inkomsterna och där skolan alltmer segregeras och försämras – i ett sådant samhälle kommer människor att försöka finna privata lösningar på det som vi i ett fungerande välfärdssamhälle skulle ha försökt finna gemensamma lösningar för.

Alliansens politik har haft detta som mål. De har medvetet sänkt kvaliteten i den svenska välfärden och därigenom sänkt människors förväntningar på densamma – hur annars kan man förstå en sådan sak som att regeringen gång efter gång prioriterat sänkta skatter före fler lärare i skolan?

Som målsökande missiler har proposition efter proposition riktats mot de bärande pelarna i den svenska modellen: trygghetssystemen, fackliga rättigheter och det som tidigare var en någorlunda enhetlig beskattning av inkomster.

Alliansen har delat upp folket i de som arbetar och alla andra. De arbetslösa och sjuka har pekats ut som ansvariga för sin egen situation. Det har tjänat som motiv för att göra dem fattiga. Sam- tidigt har vi som arbetar belönats med de pengar som blivit över när de sjuka och arbetslösa gjorts fattiga.

Samhället vinner inget på den här politiken. Som vi sett har inte tillväxten blivit högre, arbetslösheten har inte fallit, skolresultaten har inte blivit bättre. Men en del av oss tjänar rent ekonomiskt på det här. Eller som Reinfeldt brukar upprepa som en trasig grammofonskiva: rösta på mig så får du ”mer i plånboken”.

Men vad är det för moral?

Jag är nog inte ensam om att känna skavet av att sjuka och arbetslösa gjorts fattiga för att jag själv ska få lite ”mer i plånboken”. De redan utsatta måste bli fattiga för att jag ska få det bättre?!

Och nog finner många av oss det groteskt att regeringens skattesänkningar finansieras genom att välfärdens resurser minskats i förhållande till behoven. Inte sedan 90-talskrisen har vi sett ett sådant fall i antal sysselsatta i välfärden per tusen invånare som vi sett under alliansregeringen. Men då, på 1990-talet, framtvingade den ekonomiska krisen nedskärningarna. Nu är det ett aktivt val att ge ”mer i plånboken” till folk som jag i stället för att ge mer resurser till cancervården, till fler specialpedagoger i skolan och till fler vårdbiträden i äldreomsorgen.

Och nog lämnar det en dålig eftersmak att den som arbetat hårt i hela sitt liv, helt plötsligt, ska få sin inkomst beskattad hårdare än den som arbetar här och nu. Hur kan det anses rimligt att en pensionär med 12 000 kronor i månaden ska betala 3 400 kronor mer i skatt per år jämfört med en löntagare?

Och nog är det dags att utropa, att något är ruttet i staten Sverige när fattiga barn, som själva inte har råd att bekosta privat läxläsning, via sina föräldrars skatter tvingas betala subventionerna för sina rikare klasskamraters RUT-betalda läxstödjare.

Det finns förstås strikt rationella skäl att motsätta sig den här politiken. Även jag kan bli sjuk, mina barn ska gå i skolan och mina föräldrar måste förr eller senare få äldrevård. Då kommer jag att önska att det finns en ordentlig sjukförsäkring, att det finns nog med lärare i skolan och att personalen i äldreomsorgen kan ta hand om mina föräldrar på ett värdigt sätt.

Men bortom alla dessa personliga och individuella önskemål finns frågeställningarna om vad som gör ett samhälle anständigt. Svaren måste i slutändan bottna i vår moral, i synen på våra medmänniskor.

Visst, vi kan fortsätta med alliansen och dess politik för sociopater: strunta i alla andra, bara jag får mer. Men vi kan också välja de rödgröna – därför att det är det moraliska alternativet, för att anständigheten kräver att vi tar hand om varandra.

 

Reinfeldt vill ha starkt SD i riksdagen

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140825

Valrörelsen handlar plötsligt om flyktingpolitik. Inte om arbetslösheten, välfärden, skatterna. Ökande flyktingströmmar begränsar reformutrymmet är statsministerns budskap.

Handlar detta plötsliga intresse för flyktingpolitik verkligen om humanism, om att öppna hjärtat, om solidaritet, om ett öppet samhälle? Det är vad Reinfeldts försvarare försöker göra gällande. Hans kritiker menar däremot att det är taktik. Att han försöker flytta fokus bort från fallande skolresultat, massarbetslöshet, eftersatta infrastrukturinvesteringar och långa väntetider i sjukvården. Allt sådant som visar på ett alliansprojekt som gått bankrutt.

Men varför valde han just flyktingpolitiken för att flytta fokus? För att förstå det måste vi gå ett steg längre, eller snarare: vi måste tänka tanken att statsministern är beredd att sjunka djupt för att behålla makten.

Vi ska nämligen vara medvetna om att ett starkt sverigedemokratiskt parti sannolikt är den enda faktor som kan rädda kvar alliansregeringen. Att statsministern i ett sådant läge helt plötsligt gör en oväntad sväng i valrörelsen som troligen kommer att leda till ökat väljarstöd för Sverigedemokraterna är knappast en slump.

Låt mig utveckla.

Om vi skalar bort all vacker retorik, så ber statsministern oss att välja mellan välfärd och invandring. Han deklarerar sedan att vi ska välja invandring och framstår därmed som sympatisk och human. Men fundera ett slag. Vilket parti brukar ställa upp välfärden och invandringen som motsatspar?

Vi vet svaret.

Kärnan i Reinfeldts resonemang är att han ber oss att acceptera en sverigedemokratisk tankefigur. Rentav den tankefigur som definierar Sverigedemokraterna som parti: välfärd eller invandring.

Att en svensk statsminister använder denna tankefigur är helt unikt i vår nutidshistoria. Reinfeldt håller sig med en armé av PR-konsulter. Erkänt skickliga sådana. De har vunnit två val åt honom. Såväl PR-konsulterna som Reinfeldt förstår naturligtvis att i den stund som statsministern väljer att ställa invandring mot välfärd uppstår en ny spelplan för valrörelsen, där sverigedemokraternas världsbild accepteras som spelets premiss. Att detta troligen gynnar Sverigedemokraterna som i det närmaste är ett enfrågeparti på området är uppenbart.

Men finns det ingen sanning i Reinfeldts motsatspar mellan invandring och välfärd? Det cirkulerar många siffror i denna debatt. Men finansdepartementets bedömning, som Anders Borg presenterade i förra veckan, är att de ökande flyktingströmmarna kommer att belasta de offentliga finanserna med 1,7 miljarder nästa år.

Det är förstås mycket pengar. Men samtidigt inte. Om vi jämför med de senaste årens skattesänkningar får vi lite proportioner. Om skattekvoten i dag hade varit på samma nivå som 2006, skulle intäkterna ha varit 150 miljarder högre. Detta vill visserligen inte alliansen och dess megafoner på landets alla borgerliga ledarsidor höra talas om. Tillväxten har blivit högre till följd av regeringens smarta skattepolitik, utropar megafonerna. Men i själva verket är tillväxten varken anmärkningsvärt hög eller anmärkningsvärt låg. Den svenska tillväxttakten betraktad på lång sikt är drygt två procent per år. Tillväxttakten under regeringen Reinfeldts period är 1,4 procent, fast då inkluderas den globala ekonomiska krisen. Men inte heller efter den globala finanskrisen har tillväxttakten imponerat. Med 2010 som startår och prognosen för 2014 som slutår, så hamnar vi på en tillväxttakt strax under två procent. Det är varken dåligt eller bra. Så något fog för påståendet att tillväxttakten skulle ha blivit lägre med en annan skattepolitik finns inte. Således kan vi lugnt stanna kvar vid slutsatsen att regeringens skattepolitik har sänkt utrymmet för välfärd med 150 miljarder per år.

Dessa 150 miljarder i skattesänkningar kan jämföras med de 1,7 miljarder i begränsat reformutrymme nästa år som ökande flyktingströmmar förväntas resultera i.

I detta större sammanhang är det uppenbart att det är Reinfeldts skattepolitik som begränsar reformutrymmet – inte flyktingarna. Ekonomiska överväganden kan helt enkelt inte förklara det plötsliga intresset för flyktingpolitiken. Det kan däremot maktpolitik göra.

Reinfeldts manöver riskerar att leda till att Sverigedemokraterna tar röster från alliansen. Men troligen tar Sverigedemokraterna röster även från de rödgröna. Det kan vara tillräckligt för att förhindra en rödgrön majoritet. Alliansen kan inte få egen majoritet, så det enda som kan förhindra en rödgrön regering är ett starkt SD. Utan rödgrön majoritet, räcker det att Sverigedemokraterna lägger ner sina röster för att alliansregeringen ska kunna sitta kvar. Det är i det ljuset statsministerns oväntade sväng i valrörelsen ska förstås. Reinfeldt vill ha ett starkt SD i riksdagen.

Om något år är hans flyktingutspel i valrörelsen glömt och Sverigedemokraterna kommer att fortsätta att i nio fall av tio rösta med alliansen, precis som under den gångna mandatperioden. Denna blåbruna sörja är vad som väntar om de rödgröna inte får egen majoritet.

 

Vill Reinfeldt ha ett starkt SD?

Reinfeldt säger nu sig inte vara beredd att släppa fram en rödgrön regering som är i minoritet, även om de rödgröna blir större än alliansen. Därmed förlitar han sig på passivt stöd från Sverigedemokraterna.
 
Frågan vi måste ställa är om detta har ett samband med Reinfeldts uttalande i förra veckan om att den ökande flyktinginvandringen omöjliggör nya reformer. Jag tror det.
 
Reinfeldt håller sig med en armé av PR-proffs. De begriper att när statsministern helt plötsligt börjar använda en sverigedemokratisk tankefigur – reformer vs. invandring – så flyttar debattens fokus. Och den flyttas till de frågor som Sverigedemokraterna vill tala om.
 
Då kan vi inte ignorera att ju större SD blir, desto mer sannolikt blir ett parlamentariskt läge då Reinfeldt kan sitta kvar även om alliansen i det närmaste kollapsat.
 
Vi är alltså i en situation då statsministern har intresse av att Sverigedemokraterna blir ett stort parti.

Bermudez-Svankvists misslyckande, är regeringens misslyckande

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20130902

Jag blir inte förvånad om vi om några år ser tillbaka på Angeles Bermudez-Svankvists fall och tänker: detta var vändpunkten. Det var då det vände i det sällsamt sorgliga mellanspelet i svensk historia då en statsminister, utan att darra på manschetten, kunde hävda att det rådde ”arbetslinje” och att hans politik var framgångsrik, samtidigt som arbetslöshetstalen var bland de högsta som uppmätts i modern tid.

Regeringens politik är uppbyggd kring ”arbetslinjen”. Som mycket annat i Nymoderaternas retorik handlar det om stöldgods som fyllts med nytt ideologiskt innehåll. Den traditionella svenska modellen byggde nämligen just på en ”arbetslinje”. Det var inte Reinfeldt, Littorin och Borg som hittade på denna. Det var Erlander, Rehn och Meidner.

Den svenska modellen utgick från att full sysselsättning var möjligt. Det var en politik som vävdes kring föreställningar om arbetets värde och personliga plikter – att den som kan arbeta, har en skyldighet att arbeta. Under fyra decennier, fram till början av 1990-talet, var den fulla sysselsättningens arbetslinje den svenska modellens signum.

Är det till detta som vår högerregering vill åter? Det låter så när dess företrädare angriper Socialdemokraterna för att ha svikit dessa gamla ideal och påstår att den politik som högern nu står för, är den som Socialdemokraterna stod för förr.

Men vad de inte säger är att den fulla sysselsättningens arbetslinje och den moderata arbetslinjen bygger på olika politiska filosofier. Medan den förra betraktade arbetet både som en rättighet och en plikt, betraktar den senare arbetet enkom som en plikt. Medan den fulla sysselsättningens arbetslinje mobiliserade alla samhällets resurser för att skapa arbete till alla, lägger den moderata arbetslinjen hela ansvaret på individen. Medan den fulla sysselsättningens arbetslinje såg ett samhälleligt misslyckande i en arbetslös människa och därför tillsåg att det fanns tillräckliga skyddsnät, ser den moderata arbetslinjen en lat människa som ska drivas ner i fattigdom och förnedras i meningslösa åtgärder.

Det var denna politik som Angeles Bermudez-Svankvist blev högste administratör för när regeringen utsåg henne till generaldirektör för Arbetsförmedlingen.

Under hennes ledning störtdök allmänhetens förtroende för Arbetsförmedlingen. Den är nu, enligt Sifo, den myndighet som allmänheten har lägst förtroende för. Kritiken är massiv. Som när Riksrevisionen i våras levererade en bredsida och konstaterade att 40 procent av de unga som varit inskrivna vid arbetsförmedlingen aldrig fått några tips på jobb eller praktik att söka.

Istället har Fas 3 blivit Sveriges största arbetsgivare och miljard efter miljard har runnit ut från Arbetsförmedlingen till privata jobbcoacher, där inslagen av skojeri är markant. Som att behandla arbetslösa med healing, terapi, ”neurolingvistisk programmering” och hypnos.

Angeles Bermudez-Svankvist kan bara ses som en katastrof. Men tills nyligen var hon en av regeringen högt uppskattad katastrof. Hon genomförde regeringens politik. Med ideologisk övertygelse gick hon in för sin uppgift. ”Jag har med stolthet burit mitt uppdrag och fullföljt uppdragsgivarens utbudsstimulerande reformpolitik”, deklarerade hon trotsigt i sitt avskedsbrev.

Utbudsstimulerande politik är ekonomjargong. Det betyder att om man gör arbetslösa fattiga, så kommer de att skaffa sig ett jobb, ty arbetslöshet är egentligen frivillig. Detta är kärnan i den moderata arbetslinjen. Hypnos och terapi av arbetslösa framstår som logiskt. Det är de arbetslösa som det är fel på, inte på samhället. Alltså kan det individuellt störda beteendet som ligger i diagnosen arbetslöshet behandlas bort. Möjligen kan man vara kritisk mot att behandlingsmetoderna ibland är rent hokuspokus, men inte mot själva utgångspunkten att behandla arbetslösa och inte arbetslösheten. Det var denna ”reformpolitik” för en ny arbetslinje, som Angeles Bermudez-Svankvist anmälde sig som frivillig att genomdriva för regeringens räkning. ”Hon är störtskön”, sade dåvarande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och befordrade henne långt över hennes kompetens.

Hennes misslyckande är därför också ett misslyckande för regeringen.

Regeringen har nu förlorat sin viktigaste och mest ideologiskt övertygade myndighetschef. Detta sker i ett läge då det framstår som allt tydligare att regeringens hela jobbpolitik – inte endast hur den styrt arbetsförmedlingen utan allt det som den gått till val på två gånger – är ett kapitalt misslyckande. Trots alla miljarder som gått till skattesänkningar, trots att arbetslöshet idag betyder fattigdom, trots alla hypnotisörer, healare och neurolingvistiska programmerare som Arbetsförmedlingen anlitat, trots all denna ”reformpolitik”, så biter sig massarbetslösheten fast.

Men när jag tänker på det, måste man väl sitta i regeringen eller vara generaldirektör för Arbetsförmedlingen för att bli överraskad av att denna ”reformpolitik” inte ger resultat.

Reinfeldt är inte ens på plan

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20130819

Var åttonde elev som går ut nian är inte behörig till gymnasiet. På flera håll i landet är sjukvården på gränsen till sammanbrott – cancersjuka får inte behandling i tid, gravida skickas utomlands för att föda, patienter dör på akutmottagningar i väntan på att bli undersökta. Ekonomin går på tomgång, massarbetslöshet råder.

Detta är Sverige 2013, det land som statsminister Fredrik Reinfeldt talade till i sitt sommartal i helgen. Han har det yttersta ansvaret. Han har varit statsminister i sju år nu. Han kan inte skylla på Socialdemokraterna längre.

Visserligen verkade statsministern entusiastisk – det måste man ge honom – men verklighetsanknytningen, de problem som präglar vanliga människors liv lyste med sin frånvaro. Istället använde han nästan hela sitt tal till att argumentera för ett femte jobbskatteavdrag, samtidigt som han vevade med en skylt som han låtit snickra ihop och försökte verka putslustigt folklig. Det gick väl sådär.

Men förmodligen ansåg han att det inte var nödvändigt att prata om något annat än jobbskatteavdraget. Ty i statsministerns föreställningsvärld löser jobbskatteavdraget alla problem. Det skapar inte endast en hejdundrande massa jobb, utan ”utjämnar dessutom klyftor mellan dem som tjänar mycket och dem som tjänar litet”, samtidigt som det stimulerar konjunkturen. Ja, det är rentav en solidaritetsakt gentemot övriga Europa att sänka skatten i Sverige, ångade statsministern på. Om detta inte är skäl nog, så har Moderaterna sedan tidigare utlovat ett femte steg och ”vi gör det vi har lovat”, intygade statsministern.

Den ditresta hejarklacken av sympatisörer jublade, men knappast någon annan. Ty sanningen är den, vilket statsministern självfallet inte nämnde, att när Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering förra året genomförde en studie av effekterna av jobbskatteavdraget kom de fram till att det inte gick att visa att enda jobb hade skapats. Att inkomstklyftorna skulle minska av alliansens skattepolitik är lika löjligt som uppenbart vilseledande. Fakta är att Sverige är det land där de ekonomiska skillnaderna ökar snabbast. Det konstaterade den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD i en rapport i våras. Klyftorna har skenat sedan regeringen Reinfeldt tillträdde. Inte heller utgör jobbskatteavdraget en effektiv konjunkturstimulans. Det vet alla som satt sig in i frågan. Att låtsas om något annat är inte seriöst. ”Vi håller vad vi lovar”-retoriken låter visserligen ädel. Men egentligen handlar det om att Sverigedemokraterna har ändrat sig. Utan Sverigedemokraternas stöd, går inte förslaget i genom i riksdagen. Reinfeldt har, all sin vackra retorik till trots, gjort sig beroende av riksdagens extremistparti som nu stödjer hans skattesänkning.

Reinfeldts argumentation är i sammanfattning sakligt svag och enkel att slå hål på. Målet är öppet för oppositionen, Reinfeldt verkar faktiskt inte ens vara på planen. Så dåliga är hans argument. Men Socialdemokraterna går bort sig i svårbegripligt taktiserande. De har redan i förväg deklarerat att de förvisso kommer att rösta nej till ett femte jobbskatteavdrag, men om de vinner valet så kommer de inte att riva upp det. Skälet, enligt Socialdemokraterna, är att människor måste kunna planera för framtiden och då kan inte skatterna svänga för mycket. Det ligger naturligtvis en del i detta. Men jag tror att de gör en allvarlig felbedömning. Överhuvudtaget har jag svårt att förstå hur Socialdemokraterna ska kunna bedriva en valrörelse, än mindre bedriva politik i regeringsställning, om de på förhand har låst sig vid den skattenivå som regeringen nu har lagt fast. Hur ska en socialdemokratisk välfärdspolitik kunna finansieras med en moderat skattepolitik? Hur ska skillnaderna mellan alternativen kunna tydliggöras för väljarna?

Reinfeldt föreslog i sitt tal sänkta skatter för totalt sexton miljarder per år. Dessa ska läggas till de redan genomförda sänkningarna om 120 miljarder. Så mycket mindre kan vi, varje år, satsa på skolan, vården och omsorgen jämfört med om skatterna hade varit på 2006 års nivå. För de sexton miljarder i skattesänkningar som Reinfeldt aviserade i helgen, hade 40 000 lärare eller sjuksköterskor kunnat anställas.

Socialdemokraterna borde därför istället konstatera att en generös välfärd kräver höga skatter, och därefter ge väljarna ett val: föredrar ni lägre skatter framför fler lärare i skolan? Tycker ni att ytterligare ett jobbskatteavdrag är viktigare än en bättre skola till våra barn? Rösta i så fall på alliansen. Men tycker ni inte det, rösta på oss.

Väljarna förstår att det inte finns några gratis luncher. Generös välfärd kräver höga skatter, och all forskning tyder på en mycket hög skattevilja. Men för att en sådan valstrategi ska fungera, krävs att oppositionen är tydlig med vad den vill. Det är den inte. Därför kan den inte slå bollen i mål ens när motståndarna, som nu, har lämnat planen och maler på i samma gamla hjulspår som 2006.

”We used to have people in the industry”

reinfeldt och industrin6

%d bloggare gillar detta: