Femte frihet behövs i EU

Publicerad i SKD 20080627
Samtidigt som EU-topparna funderar på varför irländarna röstade nej, avlossar EG-domstolen ännu en salva mot löntagarna. Men att frågorna kan hänga samman, föresvävar inte makthavarna.

Ställ krav! I ett nytt beslut underkänner EG-domstolen Luxemburgs arbetsrättsliga lagar. Domstolen slår fast att Luxemburg inte har rätt att hävda sitt löntagarskydd till att gälla även s k utstationerade arbetare i landet. Argumenten i domen känns igen från utslaget i Lavalfallet från i höstas. I det fastslogs att fackföreningar inte kan tvinga utländska företag, att leva upp till annat än miniminivåerna i kollektivavtalen, och strejkrätten underordnas den fria rörligheten av tjänster. I den nya domen underkänns, enligt LO:s jurister, i princip varje åtgärd och villkor mot ett utländskt företag som syftar till att säkra ens miniminivåer. På kort tid har nu fyra domar avkunnats som alla pekar i samma riktning: inskränkta fackliga rättigheter, minskat skydd för löntagare och större svängrum för företag som exploaterar arbetare.

Många har överraskats. Men det finns fog, i såväl det gällande som det omdiskuterade nya fördraget, för domstolens tolkning. Man ska komma ihåg att de fyra friheterna – fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och människor – är den grund på vilken EU vilar. Det är därför inte att förvånas, att nationella regleringar och fackföreningar, som värnar löntagarnas rättigheter, av många i EU-institutionerna ses som ogiltiga hinder för dessa fyra friheter.

Även om det inte kommit fram i rapporteringen, spelade dessa frågor en viktig roll i den irländska omröstningen. En av de största fackföreningarna, TEEU, rekommenderade sina medlemmar att rösta nej med hänvisning till Lavaldomen. I ett uttalande som välkomnar röstresultatet, konstateras att genom domstolens utslag har ”pendeln nu svängt så att arbetares rättigheter underordnas storfinansens” och att det ”under sådana omständigheter vore dåraktigt att förse dessa EU-institutioner med mer makt”.

De konsekvenser som kan följa av den mäktiga domstolen och den ställning som EG-rätten ger den fria rörligheten, har svenska EU-kritikerna varnat för i snart två decennier. EU-entusiasterna har avfärdat det som skrämselargument. Det finns inga skäl att idag träta om vem som hade rätt. Viktigare är att dra lärdom och se att fördragets utformning, ner till minsta kommatecken, kan vara avgörande, för i slutändan bestämmer jurister hur allt ska tolkas. Därför borde den svenska arbetarrörelsen blockera ratificeringen och den vägen tvinga fram förändringar i fördraget. Det kan nämligen ett enskilt land göra.

Sådana krav kan se ut på olika sätt. Men förslagsvis bör de syfta till att 1) inskränka EG-domstolens befogenheter; 2) slå fast att nationella regleringar, som syftar till att skydda löntagare, får en särställning; 3) erkänna medlemsländernas skilda traditioner för reglering av arbetsmarknaden, i klartext, att EU inte har med att göra hur vi Sverige ordnar vår arbetsmarknad; 4) tillskapa en femte frihet, friheten att strejka, som överordnas de gamla fyra friheterna.

Ett sådant reviderat fördrag, skulle fortfarande, från mitt perspektiv, innebära försämringar på de flesta områden, men det skulle åtminstone stoppa de pågående attackerna på Europas löntagare.

Dessutom har socialdemokratin en ny utmanare som inte ska underskattas: junilistans Sören Wibe. Han begriper att spela detta kort, och utan radikala krav, riskerar socialdemokratin en kalldusch i nästa års EU-parlamentsval.

Försvara barnens religionsfrihet

Publicerad SKD 20080626
Min artikel förra lördagen om religiösa skolor, fick kristdemokraten Margareta Johansson att reagera med en insändare. Det är en debatt som jag välkomnar.

Friskolor. Bakgrunden till min artikel var att det socialdemokratiska ungdomsförbundet lämnat in en ansökan om att starta en socialistisk friskola. På så sätt ville de kritisera att religiösa skolor är tillåtna, och jag instämde i deras argument.

Margareta Johansson (MJ) menar inledningsvis att problemet med SSU:arna är att de inte är tillräckligt seriösa. Men om de hade varit det, ”så är det helt ok” om de ”vill driva en socialistisk friskola”, skriver MJ. Att detta kommer ur en kristdemokrats penna, visar på hur långt valfrihetsretoriken gått. Jag anser dock, att lika lite som det ska få förekomma lärarledd morgonbön, ska skoldagen få inledas med högläsning ur Kommunistiska manifestet, vilket jag föreställer mig är adekvat läsning i de socialistiska friskolor som MJ vill tillåta.

Jag gav i min artikel två exempel på skolor, där det är uppenbart att barnen indoktrineras. Detta byggde inte, som MJ påstår, på förutfattade meningar, utan på Skolverkets inspektörsrapporter. I kursplanen för geografiundervisningen på en av dessa skolor, hade det skrivits in att gud skapat världen, ett påstående för vilket det saknas vetenskapligt stöd. Istället för att diskutera dessa skolor, frågor MJ om jag tror att alla kommunala skolor är fria från indoktrinering? Det är möjligt att alla inte är det, men det beror i så fall inte på att de är i kommunal regi. Det är viktigt att se skillnaden mellan att enskilda lärares inkompetens kan leda till partisk undervisning, och den snedvridning och partiskhet som är resultatet av att de religiösa huvudmännen har syften som de inte talar högt om, men som blir synliga i skolverkets rapporter. Det ena är ett misslyckande, det andra ett dolt syfte.

Men föräldrarna vill bara sina barns bästa, argumenterar MJ och dessutom blir barnen ändå så påverkade av föräldrarna. Saken är snarare den att föräldrarna anser sig vilja sina barns bästa. Det är inte detsamma som att föräldrarnas val faktiskt är det bästa för barnen.

Jag tror exempelvis inte att det bästa för barnen i Plymouthbröderna är att gå i sektens nystartade skola. Där är, enligt en avhoppad lärare, Strindbergs och Mobergs böcker otillåten läsning och sex- och samlevnadsfrågor bannlysta. Barnen föds in i ett åsiktsslaveri, säger läraren. Vilka möjligheter har dessa barn att vara fria i tanke och tro?

Att föräldrarna har ett stort inflytande över sina barn, talar således för att barnen ska få gå i en skola där det inte resoneras och tycks precis på samma sätt som hemma. Men detta gäller inte endast religion, påpekar MJ. Precis min mening, och därför ska det inte heller få finnas några ideologiska skolor.

Det handlar inte bara om att undervisningen ska vara opartisk, vilket en del tror kan uppnås genom kontroll, utan också om att barn måste få träffas och umgås över de gränser som tron ibland skapar, en möjlighet som inskränks av de religiösa skolornas själva existens.

Om skolan är en plats där lutheranens, muslimens, katolikens och ateistens barn träffas, är jag övertygad, inte endast om att dessa barn blir mer toleranta och fria, utan också om att samhället blir mer tolerant och fritt.

Därför måste barnens tankefrihet värnas. Men i kristdemokraternas Sverige är det viktigare att föräldrarna i Plymouthsekten har valfrihet, än att deras barn har religionsfrihet. För mig är det tvärtom.

Storebror är här

Publicerad i SKD 20080616
På tisdag kommer riksdagen troligen att klubba en lag som ger Försvarets Radioanstalt (FRA) rätt att avlyssna all e-post, telefon, fax och SMS som korsar Sveriges gränser.

Storebror. Tidigare har FRA:s uppgift varit att spionera på utlandet efter ”yttre militära hot”, men med den nya lagen utvidgas mandatet till att i praktiken gälla alla svenskar i jakt på löst definierade ”yttre hot”. Kabelbunden trafik som korsar Sveriges gränser får avlyssnas. Det innebär faktiskt nästan allt. Om du bor i Hörby och e-postar din kusin i Höör, går det troligtvis via en server i USA. Och således kommer FRA att få ta en kopia på ditt brev och läsa det.

Avlyssningsmetoderna är mer sofistikerade och integritetskränkande än de flesta kanske förstår. Det är inte någon kontorsnisse, likt forna tiders DDR, som slumpmässigt sitter och går igenom dina brev. Istället kopieras all kabelbunden trafik som korsar Sveriges gränser – epost, chattar, sökningar på nätet, banktransaktioner, telefonsamtal, SMS, journalisters kontakter med sina källor, din medlemsansökan i ett politiskt parti över webben och mycket mer – och skickas över till FRA:s hemligstämplade datornätverk. Där avlyssnas allt av datorer på jakt efter vissa ord, exempelvis bin Ladin, befrielserörelse, Bush, Reinfeldt. Sådant som anses ”intressant” sparas och analyseras. Det är som om staten skulle montera en videokamera i ditt sovrum och spela in allt, men lova att bara titta på filmen om datorerna indikerar att det kan vara nåt intressant som är i görningen. Skulle du acceptera det?

Justitiedepartementet skrev i en promemoria för ett par år sedan, att lagen innebär ett ”integritetsintrång som saknar motstycke i ett internationellt perspektiv”. Rikspolisstyrelsen menar att lagförslaget visar ”skrämmande brist” på insikt om vad regeringsformen innebär. Advokatsamfundets ordförande har påpekat att ”det här är mer omfattande än vad man tillåter till och med i Bushs USA”. Journalistförbundet har varnat för att källskyddet blir värdelöst.

Men borde vi inte lita på FRA? Nej, det borde vi sannerligen inte göra. För det första av historisk erfarenhet. Sverige har ännu inte gått till botten med de olagliga åsiktsregistreringarna som drabbade 100 000-tals människor. IB lär oss att när hemliga organisationer tillåts spionera på det egna folket, sitter de mänskliga rättigheterna löst (något som det finns många exempel på i filosofiprofessor Torbjörn Tännsjös nyligen utkomna bok Medan revolutionen dröjde). För det andra visar FRA en sällsynt nonchalans för de lagar som reglerar dess verksamhet. För någon vecka sedan publicerade tidningen Cumputer Sweden utdrag från en bandinspelning som de kommit över, där FRA:s förre chef Anders Wik argumenterar för den nya lagen, eftersom den avlyssning som FRA redan sysslar med då blir laglig! Är det verkligen lämpligt att ge fler befogenheter till en statlig organisation som så flagrant struntar i Sveriges lagar?

Självfallet finns det tillfällen då avlyssning är motiverad. Men sådan måste föregås av oberoende rättslig prövning och efterkontroll och det måste finnas brottsmisstanke. Vad jag skriver till mina vänner, har staten inte med att göra. Jag vägrar att bli behandlad som en brottsling.

Lagen kommer att klubbas på tisdag, såvida inte minst fyra borgerliga riksdagsledamöter röstar med oppositionen. Vi får då se om det är någon ryggrad i det stora antal borgerliga ledamöter som är emot förslaget eller om de viker sig för allianslinjen.

Svensk sjukvård står sig internationellt

Publicerad i SKD 20080611
Sverige har världens bästa sjukvård. Det slås fast i en ny undersökning som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) presenterade på onsdagen. Detta till trots fortgår systemskiftet.

Sjukvård. Rapporten är intressant läsning, även om den kommer från en organisation som är part i målet. Kanske är det därför som det inte riktigt framgår att alla de indikatorer som analyseras inte endast styrs av hur hälso- och sjukvården är organiserad. Exempelvis är den extremt låga barnadödlighet som Sverige uppvisar inte bara en effekt av fungerande vård, utan också av socialpolitik och de, internationellt sett, små ekonomiska skillnaderna.

Men rapportens slutsats är ändå viktig. Sverige ligger i den absoluta toppen för de flesta av indikatorerna och de framräknade indexen. Sverige har förhållandevis låg resursförbrukning och samtidigt det bästa resultatet bland de jämförda länderna. Som skattebetalare kan vi alltså känna oss ganska nöjda.

Ännu intressantare blir det när vi jämför med det land från vilket den svenska borgerligheten hämtar så mycket inspiration, USA. Där läggs mer än dubbelt så mycket per person på sjukvården jämfört med Sverige. Omräknat till andel av BNP går i USA nästan 16 procent till hälso- och sjukvård, medan motsvarande siffra för Sverige är omkring 9 procent. Samtidigt har USA de sämsta resultaten och den mest ineffektiva vården av alla jämförda länder.

Att göra jämförelsen med USA är lärorikt, eftersom våra båda länder representerar de två motsatta ytterligheterna på skalan privat kontra offentligt. I Sverige är sjukvården skattefinansierad, i huvudsak offentligt producerad och tillgänglig för alla. I USA är en stor del finansierad av privata försäkringar och endast delar av den är allmänt tillgänglig. Faktum är att USA är det enda västerländska, industrialiserade land som inte har en allmän sjukförsäkring. En sjättedel av befolkningen, omkring 40 miljoner människor, saknar sådan.

Det amerikanska systemet är inte endast barbari, utan därtill samhällsekonomiskt ineffektivt. Det visar att privatisering och konkurrens inom vården inte, som borgerliga debattörer ofta påstår, leder till ökad effektivitet. När vården i huvudsak organiseras utanför offentlig sektor genom privat finansiering, privata sjukhus och privata försäkringar blir det dyrt, dåligt, ojämlikt och ineffektivt. Gigantiska summor äts upp av vinster i den privata vården och av försäkringsbolagen, i rättstvister och av den omfattande byråkrati som ett exkluderande system kräver. Små samhällsskikt får visserligen tillgång till världens bästa sjukvård, men andra får en vård jämförbar med i tredje världen.

Vi bör alltså inte se västerut när vi utvärderar den svenska sjukvården. Den må ha brister, men allt pekar på att inget blir bättre med mer privata inslag. Men ändå är det i den riktning vi går. Borgaralliansen eftersträvar ökat inslag av privata försäkringar, gräddfiler, vinstintressen, privata entreprenörer och ”vårdgallerier” som moderaterna talar om i det landsting där fru Reinfeldt är verksam. Här i Skåne genomförs flera privatiseringar och i nuläget övervägs införandet av en kundvalsmodell, vars syfte det är att lyfta in marknadsmekanismer i finansieringen av primärvården.

Rapporten desarmerar de borgerliga sakargumenten. Men vi kommer ändå att få se fortsatt nyliberalt systemskifte i vården de närmsta två åren. Våra borgerliga politiker visar nämligen dagligen att de inte behöver några sakargument. De går på ren ideologisk övertygelse och på sådant biter inte fakta.

Skandalerna i MKB

Publicerad i SKD 20080607
Malmös kommunala bostadsbolag (MKB) är ständigt skandalomsusat: svartlistning av hyresgäster, gräddfiler för anställda, politiker som inte agerar och nu senast miljondränage.

Skandalbolaget. Läser man de senaste årens tidningsklipp om MKB, slås man först av mängden av ”avslöjanden” och sedan av att Malmös politiker inte tycks vara uppgiften mogen att styra upp Malmöbornas bostadsbolag. Knappt har den ena skandalen avslöjats förrän nästa flyter upp till ytan.

För tre år sedan visade Sydsvenskan i en serie artiklar att MKB under minst ett decennium ägnat sig åt omfattande personregistrering med syftet att hindra oönskade individer från att få lägenhet. Inte endast bråkmakare registrerades, utan också barn kontrollerades, liksom personer som haft synpunkter på bolaget och kvinnor som varit besvärliga så till vida att de misshandlats av sina män.

Avslöjandet ledde till att bolaget införde en formell kö. I en kö är väl alla jämlika? Men icke. Vissa är mer jämlika än andra. MKB-anställda och deras släktingar (!), avslöjades det nyligen, kan få förtur till visningarna. Bolagets VD, Sonny Modig, tycker att systemet är ”alldeles utmärkt”. Men så har han också fått en lägenhet genom förtur, kan ju tilläggas. Ett annat exempel är att maken till en MKB-chef fick en exklusiv bostad. Efter en minut i bostadskö.

Knappt hade denna mediastorm ridits ut, förrän det avslöjades att bolagets anställda inte endast har förtur, utan också får bonus som baseras på bolagets vinst, vilken förra året slutade på 124 miljoner. Det uppdagades även att systemet
funnits i sju år. Bonusen uppgick för 2007 till 8,1 miljoner. Det är hyresgästernas pengar som istället hade kunnat gå till lägre hyror och underhåll.

Enligt kommunallagen får kommunala bolag inte drivas i vinstsyfte, men länsrätten har nyligen slagit fast i en dom som rör MKB, att om det huvudsakliga syftet är ett annat, så kan ett kommunalt bolag göra vinst under förutsättning att den används i verksamheten. Det är bra, eftersom allmännyttan på så sätt kan expandera. Men genom vinstdelningssystemet har ett motsatsförhållande byggts in. Bolaget får inte drivas i vinstsyfte, men de anställda som ansvarar för den dagliga verksamheten, får bonus efter hur stor vinsten blir. Därmed skapas incitament för att på kort sikt minimera kostnaderna; risken är uppenbar att vinstsyftet blir styrande. Det dåliga underhållet, om vilket det rapporterats i Skånska dagbladet, hänger självklart samman med MKB:s försök att pressa ned kostnaderna i syfte att höja vinsten.

Hur kan skandal läggas till skandal? Hur kan ett uppenbart korrupt system, som ger släktingar till chefer förtur, få existera? Hur kan ett bonussystem som underminerar bolagets syfte vara i funktion i sju år, utan diskussion och ingripanden från kommunledningen? Svaret är enkelt: de folkvalda gör inte sitt jobb. Och ytterst vilar ansvaret för de kommunala bolagen på Ilmar Reepalu.

Genom bolagsordningen, ägardirektiven och den politiskt tillsatta ledningen i MKB styr de folkvalda över bolaget. Men på bolagsnivån verkar inte politikerna ha förmågan eller viljan att stå emot tjänstemännen. På kommunledningsnivå tar man inte sitt ansvar. Antingen har de inte känt till bonussystemet eller så har de underlåtit att agera. Frågan är vad som är värst? Miljonrullningen skulle kunna stoppas genom att ändra ägardirektiven. Men när frågan var uppe på kommunstyrelsen i förra veckan lämnades bonussystemet utan åtgärd. Vi får hoppas att de folkvalda använder sommaren till att tänka om.