Låt barnens behov stå i centrum

Publicerad 20130429 i Västerbottens Folkblad och Piteåtidningen

Socialdemokraternas förslag i veckan om obligatorisk sommarskola för de niondeklassare som inte klarar att kvalificera sig till gymnasiet är lika fantasilöst som det är talande för dagens skoldebatt. Och Björklund? Tja, förslaget innebär ju ökat tvång, så att han skulle välkomna det, kunde man förstås ha räknat ut med en krokig träpinne.
Den svenska skoldebatten är sedan länge ett politiskt slagfält. Även om många politikområden mår bra av politiska konflikter, är frågan om det är bra när dessa handlar om just skolan? När stridslarmet är högt, hörs den som skriker högst; till slagfältet går man inte och ber om att få resonera istället för att slåss; och till hemmapubliken gäller det att kunna rapportera om framgångar.

Därför reduceras skoldebatten till plakatpolitik, det vill säga förslag ska kunna formuleras enkelt och slagkraftigt. Längre resonemang, tvivel, eftertänksamhet – för sådant finns inget utrymme. Så plakat får det bli och gärna med något som handlar om tvång och disciplin: mer katederundervisning, betyg för tioåringar eller, som nu, sommarskola.

Många tror nog att det finns en klangbotten i opinionen för sådana förslag. Men jag tror att det är fel. Jag tror att människor är förnuftiga och känsliga och jag tror att många föräldrar är väldigt oroliga för vad skolan gör med deras barn.

För barnen mår inte bra. Enligt Rädda Barnens stora enkätundersökning i vilken 24 000 barn och unga svarat, tänker var nionde på självmord, var åttonde oroar sig för att skada sig själv och var femte oroar sig för att bli deprimerad. Varannan oroar sig för att misslyckas i skolan och tre av fem upplever skolan som stressande. Vill någon förälder se sitt barn växa upp i en miljö där sådana tankar frodas?

Samtidigt faller skolresultaten. Att detta kanske beror på hur den psykosociala arbetsmiljön ser ut i skolan, den tilltagande betygshetsen, minskande likvärdighet mellan skolorna, de ökande kraven, tycks inte föresväva någon.

Istället brandkårsutryckningar. Som sommarskola. Men löser det något? Jag har mycket svårt att tro det.

För det första satsar man i fel ände. Ett barn går i grundskola ungefär 1650 dagar. Inget löses på att förlänga skolplikten till 1670 dagar. Istället borde man satsa tidigare med individuellt utformade insatser och självfallet erbjuda sommarskola till dem som önskar. För det andra. Förslaget om obligatorisk sommarskola innebär att man utökar skolplikten för de barn som har misslyckats. Förmodligen rör det sig om de mest skoltrötta och minst motiverade barnen. Att tvinga dem att gå i skolan på sommaren är stigmatiserande och kontraproduktivt.

Sannolikt finns ingen enkel lösning på de fallande skolresultaten eller på att många inte kvalificerar sig till gymnasiet. Det kan rentav vara så att de effektiva lösningarna inte är särskilt publikfriande. Mycket tyder nämligen på att de fallande skolresultaten hänger samman med den ökade möjligheten att välja skola. Den har lett till att många väljer bort skolor med låga snittbetyg. När högstanivån i en klass faller, då faller också lägstanivån. Detta är förmodligen den viktigaste mekanismen bakom de fallande resultaten. Men det går inte att göra politik på, för inget parti kan gå till val på att minska föräldrarnas valfrihet. Det skulle nämligen ta lång tid att vända denna utveckling, så även om många föräldrar skulle vilja se en mer jämlik skola och förstår logiken i hur lägstanivån höjs när högstanivåerna höjs, så kommer de inte att riskera sina barns möjligheter nu för att alla barn om några år ska få bättre möjligheter. Det är knappast något man kan skuldbelägga dem för.

Då återstår att mer resurser satsas på den ordinarie skolan. Kanske löser det inte alla problem. Men det torde stå tämligen klart att hellre än att lägga på tjugo dagar efter ordinarie skolplikt, borde man öka resurserna så att lärartätheten blir högre och grupperna mindre, så att det finns läxhjälp att tillgå och att det finns fortlöpande stödundervisning för dem som har behov av sådan. Fast det kommer att kosta väsentligt mer än de 90 miljoner som den obligatoriska sommarskolan beräknas kosta. Kanske kostar det ett par jobbskatteavdrag. Men skulle det inte vara värt det?

Men måste skoldebatten se ut som den gör? Nej. Människor är förnuftiga och ser igenom stridslarmet. Jag tror att det finns en klangbotten för en mer humanistiskt präglad och resonerande skoldebatt. Bortom major Björklunds simpla retorik. Med resonemang som vänder sig mot ökad betygshets och stress, som tar den psykiska ohälsan hos barnen på allvar, som vågar ifrågasätta om det verkligen är sådan kunskap som kan mätas som är viktigast. Som inriktas på lösningar som gör att barnen kan utvecklas och lära under former som inte leder till stress och dålig psykisk hälsa, i en skola där kritiskt tänkande, kreativitet och initiativförmåga står i centrum. En skola där barnets behov står i centrum.

När hörde vi, förresten, det senast i skoldebatten? Att låta barnets behov stå i centrum. Men borde inte allt handla om det?

Därför skapar låg löneandel hög arbetslöshet

Detta är en del av en ny föreläsning som jag satt samman under titeln: Så skapar vi full sysselsättning. Jag är tillgänglig i mån av tid.

 

Politiken måste hinna i kapp visionen

Publicerad Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130415

Om Socialdemokraterna får väljarnas förtroende i nästa val ska arbetslösheten halveras till 2020. Det lovade Stefan Löfven på den nyligen avslutade socialdemokratiska kongressen. Det är ett löfte som är lika nödvändigt som det är djärvt.

Högeralliansen vann valet 2006 på frågan om jobben. Om man då lyssnade på deras fantasifulla redogörelser, tycktes det inte finnas någon gräns för alla hundratusentals nya jobb som skulle skapas med den borgerliga ekonomiska politiken. Runt hörnet väntade en strålande framtid.

Sänkta skatter skulle göra så att människor jobbar mer och försämrade försäkringar skulle göra arbetslösa fattiga. Ty då vågar de och deras fackföreningar inte kräva så höga löner. Det är kärnan i den så kallade arbetslinjen.

Rent allmänt är den här typen av politik skadlig. Låglönepolitik minskar produktivitetstillväxten och gör att ekonomin omvandlas långsammare. Det finns helt enkelt färre incitament för företagen att söka nya smarta och mer effektiva lösningar när det finns billig arbetskraft till hands, samtidigt som sådan produktion som inte är långsiktigt hållbar kan hållas vid liv. Låglönepolitik leder därför till att konkurrenskraften urholkas. Men om låglöne- och lågskattepolitik är skadlig i normala ekonomiska lägen, så är det inget mot vad denna kan ställa till med när det är kris. Då behövs den starka staten som kan använda skattepengar för att ge stimulanser. Då behövs skyddsnät som fångar upp människor och som gör att även de som blir arbetslösa har råd att konsumera. Så bryter man de negativa krisspiralerna.

Runt hörnet väntade inte en strålande framtid. Där väntade en global finanskris. Och då stod finansminister Anders Borg där utan idéer och med 100 miljarder mindre per år att röra sig med jämfört med om han inte hade sänkt skatterna. A-kassan hade ministerkollega Sven Otto Littorin gjort processen kort med. Detta förvärrade krisen genom att de nedåtgående krisspiralerna tilläts spridas och arbetslösheten ökade.

Regeringen försöker nu komma undan sitt ansvar genom att säga att det är värre bevänt med ett antal euroländer. Men dessa länder är i kris därför att de är fångna i euron. Sverige har den högsta arbetslösheten på 20 år – trots att vi är fria från euron.

Därför är Löfvens löfte nödvändigt. Därför att arbetslösheten är över åtta procent; därför att Fas 3 är Sveriges största arbetsgivare; därför att arbetslöshet nuförtiden innebär att människor kastas ned i fattigdom (endast en av tio som får a-kassa, har ut 80 procent av den tidigare inkomsten); därför att vi har en finansminister som bara kan två ord: sänk skatten. Som en repig gammal skiva, upprepar han samma ord. Sänk skatten. Det är väl ingen högoddsare att vi får höra samma repiga skiva rulla i gång senare i dag när han ska lägga fram vårbudgeten. Sänk skatten.

Men det är också ett djärvt löfte som Löfven ger oss, ty det kommer att krävas att minst en kvarts miljon fler arbeten skapas fram till 2020. Det kommer Löfven inte att lyckas med om han inte gör radikala förändringar i den ekonomiska politiken.

Löfven lägger ofta fokus på att matchningen på arbetsmarknaden måste öka samt bättre konkurrenskraft. Bra så. Men vi har hört det förut. Och sanningen är att detta endast kommer att ge marginella resultat, så länge Löfven inte säger det som uppenbart är: att Sverige inte har haft full sysselsättning sedan det ekonomisk-politiska regimskiftet på 1990-talet och att vi således måste bryta med 1990-­talets ekonomiska tänkande. Att överskotts­målet för statens finanser ska avskaffas så att resurser frigörs för offentliga investeringar och att riksbanken ska få andra direktiv.

Men inte ens en sådan radikal förändring skulle vara tillräcklig för att infria löftet.

Krisen, som vi ännu inte är ute ur, är nämligen inte en vanlig konjunktursvacka. Det är en strukturkris, då gamla produktionsstrukturer håller på att ersättas med nya. Staten har då en alldeles speciell roll att spela. Nämligen att genom aktiv närings- och innovationspolitik, stöd till grundforskning inom högteknologiska forskningsfält samt genom att bygga en infrastruktur i världsklass gynna tillväxten i de branscher som har framtiden för sig.

Allt detta finns redan i den politiska retoriken. Problemet är att det är just retorik och att Socialdemokraterna, liksom de flesta av de andra partierna, är fast i 1990-talets nyliberala ekonomiska tänkande, i vilket staten inte tillåts spela den roll som den gjorde i det traditionella socialdemokratiska tänkandet. Därför saknas förslag på dessa områden som skulle kunna göra annat än marginell skillnad.

Löfvens vision om full sysselsättning är klassisk social­demokrati, förankrad i den idétradition som dominerade socialdemokratin före 1990-­talets kris. Men hans vision är samtidigt före sin tid. Ty politiken som Socialdemokraterna står för är ännu fast i 1990-talets tänkande. Nu måste politiken hinna i kapp partiledarens vision. Först då blir hans vision realistisk.

Nationalekonomer: En ny penningpolitik kan sänka arbetslösheten

Publicerad i Dagens Arena 20130405

De senaste två decennierna har Sverige, oavsett regering, haft högre arbetslöshet än vad som var fallet under de tre decennierna dessförinnan. Detta sammanfaller i tid med när penningpolitiken lades om till ensidig inflationsbekämpning. Det är dags att förutsättningslöst pröva denna politik.

Situationen på 1990-talet var till stor del ett resultat av den finanskris och ekonomiska turbulens som inledde decenniet. Men det får betraktas som anmärkningsvärt att arbetslösheten därefter enligt de vanliga definitionerna och mätmetoderna aldrig sjunkit under fyra procent, möjligen med undantag för enstaka mycket korta tidsperioder.
I dag har Riksbanken som huvudsakligt mål att stabilisera inflationstakten kring två procent. Denna politik bygger i grund och botten på föreställningen att expansiv finans-¬ och penningpolitik inte kan påverka arbetslösheten på lång sikt, och att valet av inflationstakt därför inte har någon stor betydelse för arbetslösheten. Denna politik växte fram i en speciell tidsperiod, präglad av kraftig inflation och i kölvattnet av tidigare misslyckade försök att stävja denna. En växande mängd forskning utifrån olika perspektiv tyder dock på att denna politik måste förändras om Sverige ska lyckas pressa ned arbetslösheten.
Vi vill särskilt uppmärksamma fyra sådana forskningsperspektiv. Det första är kritiken mot att riksbanken under långa perioder skjuter under sitt eget inflationsmål, vilket indikerar att räntan varit för hög. Vice riksbankschef Lars E. O. Svensson menade i en studie från förra året att detta kan ha medfört att arbetslösheten blivit onödigt hög.

Svenssons studie ligger teoretiskt nära det andra perspektiv som vi vill lyfta upp och som bland annat utgår från den forskning som den amerikanske ekonomen George A. Akerlof, som 2001 mottog Riksbankens pris till Nobels minne, bedrivit kring sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Akerlofs resonemang går förenklat ut på att vid låg inflationstakt tar inte samhällsekonomins aktörer fullständig hänsyn till denna. Detta medför att om inflationsmålet sätts för lågt riskerar arbetslösheten bli onödigt hög på lång sikt. Svenssons studie tyder på att Riksbanken måste bli bättre på att nå sitt inflationsmål medan Akerlofs forskning tyder på att för låga inflationsmål i sig är skadliga.

Ett tredje kritiskt perspektiv kan hämtas från den amerikanske ekonomen Laurence Ball. Han har i flera studier visat att för stram penningpolitik i tider av ekonomisk kris kan ha väsentligt högre långsiktiga kostnader i termer av arbetslöshet än vad den samhällsekonomiska kostnaden blir av något högre inflationstakt. Detta är en konsekvens av så kallad persistens eller hysteresis i arbetslösheten. Det medför att arbetslösheten är lätt att höja men svår att sänka. En penningpolitik som kan bidra till att arbetslösheten inte blir onödigt hög i tider av kris, även om inflationsmålet tillfälligtvis åsidosätts, är enligt detta resonemang samhällsekonomiskt effektiv på längre sikt.

Det fjärde perspektivet är en mer övergripande kritik av de standardmodeller som nuvarande penningpolitik bygger på. Enligt standardmodellerna kan penningpolitiken inte sänka arbetslösheten på lång sikt. Förutsättningen för denna slutsats är ett antagande om att investeringstakten inte påverkar arbetslösheten annat än tillfälligt.

Samtidigt finns det empirisk forskning som tyder på motsatsen – att investeringstakten har stor betydelse för arbetslösheten på såväl kort som lång sikt. Flera studier har bland annat presenterats av ekonomerna Robert Rowthorn och Engelbert Stockhammer, båda verksamma i Storbritannien. Ökad investeringstakt tenderar enligt dessa studier att öka efterfrågan på arbetskraft samtidigt som inflationstakten påverkas av fler faktorer än endast arbetslösheten. Investeringstakten kan i sin tur påverkas av riksbankens räntesättning. Resultaten tyder därför på att både investeringstakten och penningpolitiken kan påverka den långsiktiga jämviktsarbetslösheten.

Det finns ingen anledning för oss att ta ställning mellan de olika perspektiv som presenteras ovan. Vi som skrivit denna artikel har också olika uppfattning om detta. Men det är viktigt att förstå att det inte finns en konsensus inom nationalekonomin rörande hur penningpolitiken bör utformas. Det finns i dag en växande medvetenhet om att de teorier som nuvarande penningpolitik bygger på har brister. Samtidigt har penningpolitikens betydelse för arbetslösheten till stor del lyst med sin frånvaro i Sverige de senaste decennierna.
Det är därför hög tid att föra upp dessa frågor på den politiska dagordningen. Regeringen bör snarast tillsätta en utredning som förutsättningslöst prövar frågan utifrån forskningsläget och de senaste decenniernas erfarenheter.

Ursula Berge, samhällspolitisk chef Akademikerförbundet SSR
Stefan Carlén, förbundsekonom, Handels
Erik Hegelund, nationalekonom
Tony Johansson, doktorand i ekonomisk historia
Boa Ruthström, chef Arena Idé
Roland Spånt, f d chefsekonom på TCO, ek dr
Lars Pålsson Syll, ek dr, professor Malmö högskola

Läge att lyssna, Löfven

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130402

Lyssna på rörelsen! Det var det enda råd Tage Erlander ska ha gett till Olof Palme när han valdes. Om det är sant eller inte, vet ingen. Men det får vara hur det vill med den saken. För det är ett bra råd till en tillträdande partiordförande. Så också till den partiordförande som nu ska tillträda.

Imorgon inleds Socialdemokraternas kongress i Göteborg. Stefan Löfven kommer formellt att väljas till partiordförande. Men den stora frågan handlar om något annat. Om vinster i offentligt finansierad välfärd.

Sverige har världens mest liberala lagstiftning kring vinstdrivande skolor och såväl skol- som vårdsektorn läcker skattepengar som såll. Samtidigt varvas larmrapporterna om missförhållanden i privat vård med nyheter om allt sämre elevprestationer. De tio största välfärdskoncernerna gjorde en vinst på 2,3 miljarder 2011. För den summan hade landstingen kunnat anställa 5750 sjuksköterskor. Det är våra pengar. Avsedda för våra barn och våra gamla. För vår sjukvård, vår utbildning och vår omsorg. Istället hamnar de i riskkapitalisternas fickor. Så det är inte konstigt att det endast är en minoritet som anser att skattemedel ska få fortsätta att gå till vinster. Två av tre vill att vinster ska vara förbjudna eller att ett mycket lågt vinsttak ska införas. Färre än en av tio vill att företagen själva ska få bestämma.

Frågan om vinster och vinstintressen i offentlig sektor har därför blivit en allt större fråga. För socialdemokratin ställdes den på sin spets i höstas, då partistyrelsen närmade sig beslut. På ena sidan, med krav på någon typ av vinstreglering eller vinstförbud, stod LO, Socialdemokratiska studentförbundet, ungdomsförbundet och S-kvinnor samt flera stora arbetarekommuner. På andra sidan, med krav på att regleringarna ska inskränkas till att handla om kvalitetsindikatorer, stod framförallt ett antal arbetarekommuner i Stockholms län samt stora delar av maktstrukturen kring den socialdemokratiska partiledningen. Och – ej att förglömma – en penningstark och högljudd lobby, betald av näringslivet, med välkända före detta socialdemokratiska makthavare i sin sold.

Till slut, i oktober förra året, tog partistyrelsen ett beslut om att inte förorda vinstförbud eller vinsttak. Istället tänker man sig pressa ned vinsterna med olika typer av krav, exempelvis på bemanning. Kritikerna lät sig dock inte nöjas. Förvisso bra, men det räcker inte, resonerade de. Resurskrävande kapplöpning mellan detaljreglerande kommuner och vinstjagande privata välfärdsföretag som gör vad de kan för att ta sig förbi regleringarna, det kommer att bli resultatet.

Kritikerna har helt rätt. Partistyrelsen förslag är otillräckligt.

Partistyrelsens linje sågs således inte som en kompromiss. Partikongressen skulle få avgöra med en votering. Läget låstes.

Fram tills januari i år, då LO lade sitt förslag. Till skillnad från den socialdemokratiska partistyrelsen visade sig LO ha både kompetens på tjänstemannanivå och nog med förstånd i ledningen för att se värdet av en verklig kompromiss – det vill säga ett beslut där alla parter faktiskt ser det gemensamma beslutet som gemensamt och inte som något framtvingat av en majoritet. LO hade ett beslut från sin kongress om non-profit, men meningsskiljaktigheterna, är minst lika omfattande som i partiet. LO:s ledning och tjänstemän löste emellertid ut denna konflikt på ett snillrikt sätt och skapade en kompromiss bakom vilken alla förbund enades. De föreslog att normen för offentligt finansierad välfärd ska vara non-profit. Detta ska tillgodoses genom tillskapandet av en ny bolagsform: Samhällsbolag. Dessa bolag får inte ha vinst som syfte. Men, och här kommer det snillrika, kommuner som vill gå runt denna lagstiftning, kan göra det, med särskilda driftsavtal. Vinstförbud blir norm, men väljarna i en kommun beslutar genom valhandlingen om vinstförbudsprincip ska åsidosättas. De som betalar skatten, bestämmer således också om skatter ska kunna gå till vinst.

Vi skulle gärna ha sett att LO hade gått längre. Men politik handlar både om vad man själv vill och om vad andra vill. Förslaget enade LO. Det kan ena Socialdemokraterna också. Och mer än så.

För i skarpt läge, utan en kompromiss, finns ingen politisk segrare. Om frågan går till votering, kan partistyrelsen vinna eller förlora. Men vad blir priset? Oavsett om den vinner eller förlorar så gör den det med en oenig kongress. Lägg till detta, att vinner den gör den det med nio av tio väljare emot sig. Förlorar den, blir det med en stor prestigeförlust.

LO:s förslag erbjuder en tredje väg. Non-profit som norm, men med möjlighet till undantag för de kommuner som så önskar. Partistyrelsen borde sluta upp bakom LO:s förslag. En mycket stor majoritet på kongressen skulle, om partistyrelsen gjorde en sådan positionsförflyttning, sluta upp bakom beslutet. Väljarkåren likaså. Därför bör kongressen, där det sannolikt finns en majoritet för en linje som är mer långtgående än partistyrelsens, stå fast och kräva av partiledningen att det lyssnade ledarskap som den så ofta talar om också får faktisk innebörd. Den bör kräva att partiledningen lyssnar på rörelsen.

Bengt-Urban Fransson, politisk chefredaktör Piteå-Tidningen
Fredrik Jansson, politisk chefredaktör Folkbladet
Tony Johansson, Ledarskribent i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen

Länkar
Västerbottens folkblad

Piteåtidningen