Det är en myt att vi har höga sjuktal

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20151005
Nu tas ett samlat grepp om sjukförsäkringen. Det är bra, men regeringen borde sluta bidra till mytbildningen om de ”höga sjuktalen”. De är nämligen historiskt låga.
I statsbudgeten som presenterades för ett par veckor sedan går regeringen fram med förslag som ska förbättra sjukförsäkringen. Tidiga åtgärder, arbetsmiljö, jämställdhet, rehabilitering och primärvård lyfts fram som centrala för att få ner sjukskrivningstalen. Efter åtta år av borgerlig kläm-åt-de-fattiga-och-sjuka-retorik ges nu plats för en mer sansad och saklig diskussion om vad som gör oss sjuka och vad som håller oss friska. Det är befriande. Samtidigt står Moderaterna fast vid den repressiva politiken och föreslår ytterligare en karensdag. De Nya Moderaterna framstår som ungefär lika fräscha som månadsgammal mjölk.
Trots detta bekymrar regeringens linje. Det är bra att regeringen nu signalerar ett brott mot alliansårens politik och socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har visat sig vara en strålande debattör.
Men det sätt som regeringen paketerar sin politik, där den i retorik och val av utgångspunkter lägger sig mycket nära det sätt som högern formulerar problemen, leder fel och är en långsiktigt farlig strategi för Socialdemokraterna. Vi ser denna socialdemokratiska trianguleringsstrategi också i exempelvis regeringsföreträdares allt hårdare ordval om fattiga EU-migranter. Så tyvärr är detta inte ett isolerat exempel.
Annika Strandhäll lanserade sitt reformpaket med ett anslag som i det närmaste är identiskt med hur Moderaterna argumenterade när de kom till makten 2006:
”Sedan år 2010 har sjukfrånvaron ökat med nästan 70 procent”, förklarade hon och utropade att ”utvecklingen måste brytas”, vilket ska göras genom de ”krafttag” och ”samlade grepp” för att minska sjukfrånvaron som regeringen nu tänker gå fram med. Budskapet var glasklart: situationen är allvarlig och kostsam, och den går åt fel håll. Därför ställer regeringen upp ett mål om att antalet sjukskrivningsdagar ska ner med en dag i genomsnitt till år 2020. Var och en inser naturligtvis att om sjukfrånvaron ökar med 70 procent var femte år, blir situationen snart ohållbar. Klart att krafttag krävs!  
Vi vill alla bli friskare och det är naturligtvis bra om regeringen försöker få ner ohälsan. Men hur är det egentligen? Har vi idag exceptionellt höga sjukskrivningstal?  
För att få svar behöver vi inte gå längre än till regeringens budgetproposition. I bilagan för utgiftsområde 10 finns all information vi behöver. Och vad finner vi där? Jo, där radas diagram efter diagram upp som visar en helt annan bild än den som regeringen målar upp i sina pressmeddelanden. Det är korrekt att ökningen i det så kallade ”sjukpenningtalet” är kraftig sedan 2010, men att fokusera på denna ökning ger inte en saklig bild av hur sjuktalen faktiskt utvecklats över tid.
År 2010 var ett historiskt bottenår, då den borgerliga regeringens repressiva politik mot sjuka människor nådde sin kulmen. Vi minns svårt sjuka Annica Holmquist som nekats sjukersättning och hänvisats till socialen, ett fall som efter att hennes dotter skrivit om den skamliga behandling som hennes mamma utsattes för höll på att ändra valutgången 2010. Vi minns de cancersjuka som inte ansågs ha tillräckligt nedsatt arbetsförmåga för att få ersättning. Det var det mörka året 2010.
Sanningen är den att enligt de data som går tillbaka till 1995 som regeringen redovisar i budgetpropositionen har, med ett par år runt 2010 som undantag, sjukfrånvaron aldrig varit så låg som den är idag. Det bredare och bättre måttet ”ohälsotal” som regeringen också redovisar ligger på ungefär samma nivå som 2010 och inte heller i jämförelse med EU sticker Sverige ut. Saken är rentav den att dagens låga sjukfrånvaro är historiskt helt unik. LO:s socialförsäkringsexpert Kjell Rautio har sammanställ data tillbaka till 1955, då den allmänna sjukförsäkringen infördes. Han visar att med undantag av åren runt 2010 har sjuktalen aldrig varit så låga som de är idag!  
Det är helt enkelt en myt att vi idag har höga sjuktal. En myt!  
I detta ljus ter sig regeringens nya mål om att sänka sjuktalen ner mot den nivå som rådde 2010 som ytterst märklig. Dels för att det riskerar att skapa helt fel drivkrafter hos Försäkringskassan. Det är inte bra om Försäkringskassan börjar jaga statistiska mål. Sjukförsäkringen finns där för att fånga upp oss om vi blir sjuka och för att understödja rehabilitering och återgång till arbete. Det måste vara hela utgångspunkten för en socialförsäkring – inte att uppnå politiskt satta mål om antal ersatta dagar. Då kommer människor att hamna i kläm.
Dels för att de låga sjuktalen åren runt 2010 orsakades av att alliansregeringen då hade lyckats driva fram vad som förmodligen var – och ännu är – ett av Västvärldens hårdaste sjukförsäkringssystem. Det mörka året 2010 kan inte få bli en positiv referenspunkt för en socialdemokratisk regering. Det är inte en tid som vi vill komma åter till.

Arvet efter Reinfeldt

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150112
I helgen tog epoken Reinfeldt formellt slut när Anna Kinberg Batra valdes till ny partiordförande för Moderaterna. I modern tid kan ingen annan högerledare mäta sig med Reinfeldt.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg dominerade den svenska politiska scenen under åtta år. Under denna tid omformade de Sverige i grunden. I viss mån beror deras dominans på att socialdemokratin samtidigt hade imploderat i ledarskap, politisk strategi och budskap. Under Juholtperioden, naturligtvis. Men också under Sahlin. I valet 2010 fick Socialdemokraterna det lägsta väljarstödet i demokratisk tid. Trots ekonomisk kräftgång, idélös borgerlighet och massarbetslöshet.

Det vore emellertid fel att förklara framgångarna för Reinfeldt och Borg enkom med avsaknaden av en kompetent opposition. Avgörande var snarare kombinationen av den undermåliga socialdemokratiska oppositionen och en mycket skicklig borgerlighet, med ett nytt, mer attraktivt politiskt program.

Reinfeldts och Borgs nya program vilade på två ben.

För det första sades att politiken var kunskapsbaserad. Reinfeldt och Borg motiverade inte främst sin politik med att det av ideologiska skäl var viktigt att minska den offentliga sektorn och ge folk mer pengar i plånboken, såsom gammelmoderaterna brukat göra. Den retoriken fanns, men viktigare var att dessa åsikter sades ha vetenskapligt stöd. Den nymoderata politiken påstods grundas i de senaste forskningsrönen. Ökad sysselsättning och högre tillväxt utlovades. Sanningen är visserligen att det vetenskapliga stödet för såväl nymoderaternas ekonomiska politik som deras arbetsmarknadspolitik är omtvistat och svagt. Mycket talar rentav för motsatsen. Bland annat ny OECD-forskning, men också, naturligtvis, den svenska utvecklingen under Reinfeldtåren. Arbetslösheten blev högre, inte längre. Tillväxten blev lägre än normalt. Förvärvsfrekvensen ökade inte. Men de flesta betraktar sig som rationella, och det är inte rationellt att gå emot det som sägs vara vetenskapligt sant. Det är detta som gör själva ansatsen så effektiv, att låta göra gällande att politiken grundas i vetenskap snarare än ideologi.

För det andra formades en ny ekonomisk och välfärdspolitisk vision, vars syfte var att bryta ned den samhällssolidaritet som den traditionella välfärdsmodellen gett upphov till och samtidigt ersätta denna med en ny individualistiskt präglad samhällssyn hos medborgarna. Den traditionella, socialdemokratiska välfärdsmodellens styrka hade legat i att den förmått kombinera ekonomisk effektivitet (hög tillväxt och låg arbetslöshet) med en ekonomisk och välfärdspolitisk regim som syftade till att inkludera den stora majoriteten i samhällsprojektet. Generell välfärdspolitik – alla har tillgång till välfärdstjänster – och inkomstrelaterade försäkringar som skapar trygghet också för medelinkomsttagare hade gjort att stödet för den svenska modellen gått långt utanför de grupper som traditionellt tillhört arbetarrörelsen. Väljargrupper som i andra länder gått till liberala eller kristdemokratiska partier, hade i Sverige istället solidariserat sig med arbetarrörelsen. För att vinna majoritet för sin politik, tvingades därför Reinfeldt och Borg att deklarera sitt stöd för den svenska modellen, och först därefter, när de vunnit väljarnas förtroende, kunde de sätta igång att på ”vetenskaplig och kunskapsbaserad” grund, montera ned de mekanismer som genererade stöd för modellen. I korthet gick man tillväga så att man bytte inkomsttrygghet vid sjukdom och arbetslöshet mot lägre skatter. På samma sätt bytte man medelklassens inkomsttrygghet, vars inkomster i praktiken inte längre försäkras vid arbetslöshet, mot lägre skatter. Därmed slog man in en kil mellan dem som har arbete och dem som är arbetslösa eller sjuka. Samtidigt försvagades kopplingen mellan medelklassen och den socialdemokratiska välfärdsmodellen, vilket försvagade socialdemokratins förankring bland medelinkomsttagare. Ambitionen, som man förstås talar tyst om, är att omvandla den generella välfärden, som bygger på solidaritet mellan inkomstgrupper och mellan generationer, till en selektiv välfärdsmodell där de fattiga, på nåder, ges allmosor, och alla andra själva förväntas lösa sina problem via privata försäkringar och privat sparande. Samhälleliga problem individualiseras, vilket i sin tur förändrar värderingarna. Så skulle det välfärdsknarkande folket väckas från decennielång socialdemokratisk slummer. Väljare som ser arbetslöshet, sjukdom och tillgång till välfärd som individuella problem, snarare än samhälleliga är förstås mindre benägna att rösta på partier som vill hantera sådana frågor via omfördelning och samhällelig reglering. Ser man till politiskt resultat gick inte Moderaterna mot mitten. Snarare gick Reinfeldt in för att flytta den politiska mitten högerut.

Detta är Reinfeldts ideologiska arv. Hans politiska arv består i att han lyckades genomföra sin politik och därmed förändra Sverige. Ett borgerligare Sverige växte fram, med större klyftor, individualism och försvagad solidaritet.

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Visionslösa och pinsamma

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140609

Efter den katastrof som EU-valet innebar för i synnerhet Moderaterna, var det många i högern som såg fram emot en nystart. Men förra veckans ”kickoff” var en visionslös och pinsam tillställning som inte kommer att lyfta alliansen.
Att det skulle hållas ett konvent före valet 2014 var det enda konkreta resultatet – det och några uppeldade korvar – som kom ur förra årets alliansmöte, då de träffades hos Annie Lööfs föräldrar i Maramö. Från början var det nog tänkt att vara en viktig tillställning – kanske till och med viktigare än det riksbekanta badtunnemötet.
Nu blev det inget konvent, utan istället en ”kickoff”. Varför man ändrade är oklart, men ”kickoff” fångar onekligen innehållet i denna träff bättre än det mer förpliktigande ”konvent”. Det var en lika politiskt mager som märklig tillställning.
Märklig var ordet.Ty vi kommer att minnas detta spektakel. För alltid. Ungefär som när vi minns Ulf Adelsohn iklädd bastkjol.  Folk i orangea tröjor som skräckslaget försöker dansa (undantaget är väl jordbruksminister Erlandsson som tycks stortrivas) i vad som ser ut som en pimpad lagerlokal, ledda av en lekledare som frustande skriker ”detta är alliansen – klappa händerna så att pressen ser att det är en kickoff” och till slut välkomnar partiledarna till ”kärlekens näste”(!?). Anders Borg som, antar jag, begriper hur fånigt det ser ut, klappar pliktskyldigt händerna men vill nog helst springa därifrån. Journalisterna häpnar. Detta är alltså regeringspartierna! ”Ärligt talat — vad håller de på med?”, twittrar den annars alliansvänlige Expressenjournalisten Niklas Svensson. ”Ovärdigt”, suckar en av mina borgerliga vänner. Sociala medier svämmar över av hånfulla kommentarer.
Bilderna lär vi minnas. För alltid.
Men politiken? Nja, det är värre med den. När väl alliansledarna beträdde scenen – eller ”kärlekens näste” – ägnade de sig som vanligt åt att intyga sin vänskap, att de är kompisar, ”favorites i mobilen”.
Det fanns en tid då detta fungerade, då medielogiken spelade alliansen i händerna. Men det räcker inte längre att de tycker om varandra. Om de nu verkligen tycker om varandra? Alla ser ju att alliansen äter sina minsta. Centern och Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren. Det skapar förstås osämja och samtidigt omintetgörs själva poängen med alliansen – att vara ett tydligt regeringsalternativ. Nu ställer väljarna frågan: stämmer det verkligen att alliansen utgör ett tydligt regeringsalternativ? De två allianspartier som är säkert över spärren – Moderaterna och Folkpartiet – samlar ju inte ens var fjärde väljare i den senaste opinionsundersökningen.
Räknar man hela alliansen så samlar den under 35 procent – mindre än vad Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samlar tillsammans. Inom Moderaterna mullrar det om att partisekreterare Kent Persson måste sparkas.
Väljarna vill se resultat. De är trötta på att samma kärleksförklaringar spelas upp om och om igen. Vid badtunnan, vid korvgrillningen och så nu vi den här tillställningen.
Väljarna vill veta vad alliansen har för visioner och de vill höra förklaringarna till varför det inte blev som de lovade. Varför har vi massarbetslöshet? Ni lovade ju att lösa det med er jobbpolitik, er arbetslinje. Varför faller resultaten i skolan? Ni skulle ju göra upp med sossarnas ”flumskola”. Det har gått åtta år. Ni kan inte fortsätta skylla på sossarna och finanskrisen. Det är tid att förklara er. Så resonerar många väljare.
Men visionerna är skrala och förklaringarna låter mest som bortförklaringar.
Regeringens nya sysselsättningsmål, som trumpetades ut vid kickoffen, kan illustrera denna visionslöshet. Det nya målet är att år 2020 ska fem miljoner vara sysselsatta i Sverige. Det låter mycket. Men det dröjde inte många minuter förrän journalisterna förstod att det inte är mycket till löfte. Det är nämligen endast 30 000 fler än vad Konjunkturinstitutet räknar med ska vara sysselsatta år 2020. Det innebär en arbetslöshet på drygt sex procent. Det var på denna nivå som arbetslösheten var 2006. En förödande massarbetslöshet, sade Reinfeldt då.
Alliansens viktigaste vallöfte, nu åtta år senare, är alltså att arbetslösheten om sex år ska var på samma nivå av förödande massarbetslöshet som den var när Göran Persson lämnade över till Fredrik Reinfeldt. I Reinfeldts drömscenario ska alltså hans politik efter fjorton år ha resultaterat i – ingenting.
Men jobben blir färre om Socialdemokrater får styra, säger Reinfeldt i ett sista lamt försök att ta sig förbi journalisternas frågor. 80 000 färre, säger han självsäkert.
Det vet han förstås inget om. Men framförallt: om jobben blir färre med Socialdemokraternas politik, då får man väl anta att samma sak också gällde när Socialdemokraterna faktiskt styrde. Fast då var ju arbetslösheten lägre och sysselsättningsgraden högre än nu när Moderaterna styr.
Det går inte ihop. Det ser väljarna. Det är därför alliansen håller på att implodera.

Regeringen vill vanligt folk illa

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens Folkblad 20140512
”De ersättningar man ger räcker inte ens till en grundläggande försörjning”, säger professor Tapio Salonen som är expert på de svenska trygghetssystemen. Det innebär ”över tid ett fattiggörande” av de här unga människorna, säger han. Det är fredagens Eko-nyheter och inslaget handlar om de 260000 (!) unga som inte får någon a-kassa, trots att de är arbetslösa och söker jobb.

Det här är människor som inte kan starta familj och som är ständigt utsatta för ekonomisk stress. Vi håller på att förlora en hel generation, tänker jag, stänger av radion och återgår till boken jag höll på att läsa: ”Reinfeldt-koden: Den ädla konsten att rasera den svenska modellen”, skriven av Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen och utgiven av Föreningen Ordfront. Den utkom i förra veckan och kan vara årets viktigaste politiska bok.

I ”Reinfeldt-koden” sätts enskildheterna in i en helhet. ”Fattiggörandet” av unga arbetslösa är inte olycksfall i regeringens arbete. Det är precis som med fattiggörandet av andra arbetslösa och sjuka, precis som med angreppen på kollektivavtalen och facket. Detta är en del i de Nya Moderaternas strategi.

Den syftar till att rycka undan mattan under den svenska modellens fötter, samtidigt som man låtsas som att man stärker denna modell. Tanken är att om modellen försvagas kommer den inte att kunna leverera trygghet, varvid stödet för modellen kommer att falla. Då minskar skatteviljan, människor kommer att börja leta efter privata lösningar och stödet för traditionell högerpolitik torde öka. På så sätt öppnas vägen för ytterligare skattesänkningar, privatiseringar och borgerligt maktinnehav.

Just detta argumenterade Reinfeldt öppet för som ung riksdagsledamot i boken ”Det sovande folket”, i vilken han påstod att svenskarna var hjärntvättade till att gilla gemensam välfärd. Men sådant vill inte folk höra. För vi svenskar gillar ju faktiskt offentlig välfärd, kollektivavtal och arbetsrätt – och vi är beredda att betala höga skatter för vår trygghet.

Detta förstod Reinfeldt, Littorin och Borg efter Moderaternas katastrofval 2002. Resultatet blev de ”Nya Moderaterna”. Strategin lades om, man ändrade sin framtoning och sade sig gilla sådant som moderater hade brukat ogilla. Plötsligt såg man moderater som intygade att de värnar om den svenska modellen, älskar kollektivavtalen, är för arbetsrätten och allt annat lustigt som de nuförtiden brukar haspla ur sig. Som bilförsäljare som vill sälja skrothögar med annonser för lyxbilar.

För det är bara ord. De måste, argumenterar författarna, dechiffreras för att vi ska förstå vad de menar. Det ser vi i regeringens faktiska politik. Det är en politik som håller på att förändra det svenska samhället i grunden.

För att visa detta isolerar författarna den svenska modellens fyra ben: arbetsmarknadsmodellen som baseras på jämstarka parter som agerar huvudsakligen utan statlig inblandning; socialförsäkringar som omfattar alla och som försäkrar individens inkomster vid sjukdom, arbetslöshet och pension; ett skattesystem som möjliggör ett skatteuttag som kan finansiera de stora välfärdsambitionerna; välfärdstjänster som produceras och finansieras gemensamt och fördelas efter behov.

Dessa ben har regeringen målmedvetet attackerat. Efter regeringsskiftet 2006 angreps facket omedelbart genom en politisk skatt på fackmedlemskap.

Det blev inte längre tillåtet att dra av kostnaden för medlemskap i fackförening. Man behöll dock avdragsrätten för företagarnas avgifter till sina organisationer.

Senare inskränktes strejkrätten så att facket inte längre kan kräva svenska kollektivavtal för alla.

A-kassan försämrades och blev väsentligt dyrare. Av de som tidigare arbetat heltid och blivit arbetslösa får i dag endast omkring var tionde ut 80 procent av tidigare inkomst. A-kassan är således inte längre en inkomstförsäkring.

Sjukförsäkringen inskränktes med nya stupstockar för långtidssjuka. Dödligt sjuka började avkrävas dödsdatum, svårt cancersjuka anmodades att arbeta. Samtidigt började välfärdens kärna ansättas – inte sedan krissaneringens djupaste år, 1997, har välfärden haft så få anställda per invånare som i dag.

Skatterna har sänkts med uppemot 150 miljarder kronor. Det är en större skattesänkning än den som Bo Lundgren utlovade inför valet 2002. Det är pengar som blivit över, nu när arbetslöshet och sjukdom betyder fattigdom och när besparingar i skolan och sjukvården tillhör vardagen.

De utlovade positiva effekterna har uteblivit. Jämfört med 2006 är arbetslösheten högre, sysselsättningsgraden är lägre, skolan är en katastrof och klyftorna skenar.

”Reinfeldt-koden” bör läsas av alla. För när man ser denna politiska helhet, så inser man att:

Vi har en regering som talar falskt när den säger en sak och gör en annan.

Vi har en regering som avskaffat vår trygghet – arbetslöshet och långvarig sjukdom innebär nuförtiden fattigdom.

Vi har en regering som inte bryr sig ett smack om de människor som den dömer till fattigdom.

Vi har en regering som inte bör få förnyat förtroende.

Ty den vill vanligt folk illa.

 

”Väljarna är mer socialdemokratiska än Socialdemokraterna”

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140428
Väljarna är mer socialdemokratiska än Socialdemokraterna. Stödet för välfärdsstaten är rekordstort. Så kan vi sammanfatta SOM-institutets seminarium i veckan om den svenska opinionen.

Förra årets hetaste politiska fråga var den om vinstuttag i skattefinansierad välfärd. Det mest slående i den statistik som nu redovisas av SOM-institutets experter är hur långt ifrån sina väljare som flera av riksdagspartierna befinner sig i denna fråga. Miljöpartiet och Västerpartiet ligger nära sina väljares uppfattningar, medan Socialdemokraterna och alliansen inte har sina väljare med sig.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet är de enda partier som driver ett förbud mot vinstuttag i vård, skola och omsorg. Det tycker 90 respektive 72 procent av deras väljare är bra.

Socialdemokraterna och allianspartierna vill inte ha några sådana förbud, men här har de inte sina väljare med sig. 78 procent av de socialdemokratiska väljarna vill ha ett förbud. Också inom alliansen är vinstmotståndarna i majoritet.

Av Moderaternas, Centerpartiets och Folkpartiets väljare vill drygt sex av tio ha förbud mot uttag av vinster i skattefinansierad välfärd. Andelen är lägre bland kristdemokrater. Men även av dem är 51 procent emot vinstutdelning i skattefinansierad välfärd.

I fråga om vinster i välfärden är svenskarna vänsterpartister och miljöpartister. Därmed missar Socialdemokraterna en gyllene chans att vinna opinionen. Detta borde nämligen ha varit Socialdemokraternas linje. Fast det är fel att säga att de ”missar” en chans. För det är ju inte så att Socialdemokraterna har siktat på ett vinstförbud, men missat målet. Tvärtom. Den socialdemokratiska partiledningen slog knut på sig själv förra våren för att undvika att LO:s linje, som innebar ett mjukt vinstförbud, gick i genom på kongressen.

När kongressen inleddes var en stor majoritet av ombuden för LO:s linje. I tre dagar ägnade sig partiledningen åt ömsom köpslående, ömsom övertalning och ömsom anklagelser om att vinstmotståndarna undergrävde partiordförande Löfven och äventyrade valet – och till slut hade man pulveriserat den tidigare majoriteten.

Vi som varit med ett tag var förstås inte ett dugg förvånade. Elefanterna dansar, sa vi. Då skakar det i distriktsdelegationerna. Men vad var det för seger som partiledningen vunnit? Man hade avvisat LO. Och sina väljare. Endast åtta procent av de socialdemokratiska väljarna stödjer, enligt SOM-institutets data, sin partiledning i denna fråga.

Nu ska man inte överdriva betydelsen av en enskild fråga, men socialdemokratins ställningstagande i vinstfrågan är ett symptom på den underliggande rädsla som präglar partiet, en rädsla för att driva politik som på något sätt går utanför det som uppfattas som politiskt korrekt av åsiktseliten i Stockholms innerstad.

Vi ser samma sak i skattepolitiken och den ekonomiska politiken i stort: en socialdemokrati som inte vågar sticka ut.

Detta är ett av skälen till att partiets väljarbas reducerats till 30-35 procent, samtidigt som Miljöpartiets och Vänsterpartiets väljarbas summeras till över 15 procent. Men det handlar inte bara om omfördelning av väljare inom det rödgröna blocket.

Sex av tio alliansväljare är ju också emot det slöseri med skattemedel som vinstuttagen ur offentlig verksamhet innebär.

Visserligen ser opinionsläget för de rödgröna tämligen gott ut, men det är självklart att den dåliga samklangen mellan socialdemokratin och väljarna är ett problem.

De misslyckas med att fånga in den opinion som värderingsmässigt nu svänger närmare traditionella socialdemokratiska ståndpunkter. SOM-institutet redovisar även data inom en rad andra näraliggande områden.

Av denna framkommer att stödet för den offentliga sektorn ökar, att svenskarna blir mer skeptiska till skattesänkningar och att få är nöjda med socialförsäkringssystemet. Stödet för välfärdsstaten är rekordstort, konstaterar forskarna.

Detta sker samtidigt som den svenska välfärdsstaten är på väg att monteras ned, samtidigt som skattenivåerna faller och samtidigt som socialdemokratin lägger sig så nära Borg man bara kan, rädd för att stöta sig med de så kallade mittenväljarna.

Utan att förstå att denna mitten stödjer välfärdsstaten, inte vill att skatterna ska sänkas på välfärdens bekostnad – och därmed kan vinnas för de traditionella socialdemokratiska idéerna om en stor offentlig sektor som finansieras med höga skatter.

Det mesta tyder på att vi efter valet kommer att få en rödgrön regering. Hur stark den regeringen blir avgörs av hur väl de rödgröna fångar in opinionen. Med tanke på att opinionen nu är mer socialdemokratisk än Socialdemokraterna, borde det inte vara ett oöverstigligt problem.

Men då måste Socialdemokraterna sluta svansa efter de där knappt tio procenten av sina väljare som gillar vinstuttag i offentlig sektor och det fåtal väljare som anser att skatten är för hög. I stället måste den börja tala till de nästan åttio procenten av de egna väljarna. Därmed skulle man också vända sig till den majoritet av alliansens väljare som intar socialdemokratiska ståndpunkter i välfärdsfrågor.

 

Obefogad alarmism om framtidens välfärdsstat

Publicerad i Prosa (norsk litteraturtidskrift) nr 5-6 2013

Den översatta texten finns här: Ubegrunnet frykt for velferdsstatens undergang

Bokanmälan: Jon Hustad. Farvel Norge, velferdsstatens fremtidige kollaps

När Jon Hustads bok kom ut väckte den en våldsam debatt i Norge, och jag minns att på mina sociala nätverk flimrade debatten i grannlandet förbi mer än en gång. När jag blev tillfrågad om att skriva en bokanmälan, och gärna från mitt svenska perspektiv, var jag först skeptisk. Jag kan inte på så kort tid sätta mig in i de specifika norska förhållandena och den norska debatten, tänkte jag. Men jag bestämde mig ändå för att ge det hela en chans.

Samma visa där som här
Det visade sig inte vara några problem alls. Debatten i Norge tycks vara rätt lik den som vi har i Sverige. Men om Hustads sätt att argumentera är representativt, då är den norska debatten väsentligt mer vulgär än den svenska. Fast det säger nog mer om den norska än om den svenska situationen.

Att som svensk läsa boken ger en märklig känsla av deja vu. På drygt 200 sidor lyckas Hustad samla de flesta av de välfärdspolitiska debatter som vi haft i Sverige de senaste 20 åren – och han lyckas även inta ganska många av de mest vulgära eller extrema positionerna i dessa debatter. Här finns samma diskussion om att folk har blivit ”välfärdsnarkomaner” som man kan läsa i den (ö-)kända Det sovande folket, författad av en då blott 28 år gammal riksdagsledamot vid namn Fredrik Reinfeldt. I denna utropade han att välfärdsstaten hade gjort ”svenskarna mentalt handikappade och indoktrinerade”. Här finns samma typ av förvirrade resonemang om invandringens kostnader som torgförts av Sverigedemokraternas favorit-räknenisse Lars Jansson (se Jansson 2002 och Johansson 2008 för kritik av den). Här återfinns också samma överdrivna retorik kring problemen att finansiera framtidens välfärdssystem som man finner i ett stor antal svenska publikationer, såsom i den av Sveriges Kommuner och Landssting utgivna Framtidens utmaningar, i vilken det påstods att den svenska skatten skulle behöva höjas med 13 procentenheter för att klara att finansiera välfärden när befolkningen åldras.

Huvudtesen i boken är att välfärdsstaten kommer att bli omöjlig att finansiera om utvecklingen fortsätter enligt de nuvarande trenderna. Det är flera olika faktorer som leder till detta: ökningen i utgifterna för socialförsäkringar (i synnerhet sjukförsäkringen), invandringen, åldrande befolkning och det som brukar kallas Baumols sjukdom, det vill säga den relativa fördyrningen av tjänster.

Välfärdsnarkomani och rationella individer
Ökningen i välfärdsutgifter beror på att ni norrmän är narkomaner, ni är närmare bestämt välfärdsnarkomaner som lever i ”oljesmurte velferdsdekadense”, skriver Hustad och fortsätter: ”Velferd er som herorin. Det kreves stadig storre doser for å oppretholde rusnivået”.

De generösa norska välfärdssystemen har gjort att människor väljer att inte jobba. Istället låter de sig finansieras av det gemensamma. Detta är alls inget att moralisera över, enligt Hustad. Det ligger i människans natur, vi är helt enkelt rationella. Rationella människor, åtminstone sådana som har tråkiga jobb, väljer att stanna hemma om ersättningen är god nog. I dessa delar argumenterar Hustad skickligt. Ty om människans natur är såsom den han beskriver, då leder generösa välfärdsstater till att systemen överutnyttjas. Visst kan man instämma i Hustads oro. För å ena sidan måste välfärdssystemen ha en fungerande kontrollapparat för att förhindra överutnyttjande och fusk. ”Varje felanvänd skattekrona”, sade den legendariske svenske socialministern Gustav Möller, ”är en stöld från folket”. Å andra sidan bör man ha proportioner. Debatten om överutnyttjande av sjukförsäkringen i Sverige har gått het i många år. Men det har visat sig att andelen fusk i socialförsäkringssystemen är litet. Denna andel i de totala svenska socialförsäkringsutgifterna bedömdes uppgå till 1,2 procent 2009, men de faktiskt återkrävda beloppen, där fusk kunnat påvisas, är betydligt mindre. I belopp räknat rör det senare sig om ett par hundra miljoner kronor. Det kan tyckas mycket, men är i sammanhanget väldigt lite (Tiberg 2009). Ökningen i sjukförsäkringsutgifter hänger troligen samman med utvecklingen i det moderna samhället, de krav som ställs och den ökande stressen. Det är möjligt att läget i Norge skiljer sig på ett diametralt sätt från Sverige – Norge har väsentligt mer generösa socialförsäkringar – men det verkar helt orimligt att Hustad skulle ha rätt när han skriver att ”kanske de fleste som mottar trygd i arbeidsfor alder, er både sykmedliding og utföretrygd et valg, et alternativ til det å arbeide”.

Det blir bara värre…
Men inte nog med att norrmännen är ett folk av simulanter och fuskare, utan därtill finns två objektiva förhållanden som vi inte kan göra något åt. Det första är den åldrande befolkningen, det andra är det som brukar benämnas ”Baumols sjuka”.

Åldrande befolkning
Diskussionen om kostnaderna för den åldrande befolkningen är en följetong också i Sverige. Hustad har långa utläggningar om de kostnader som väntar. Jag har dock alltid varit skeptisk till de skräckscenarier som brukar målas upp, och Hustads sluggerargumentation får mig inte att ändra uppfattning. För det första därför att åldrande befolkning, definitionsmässigt, är ett övergående problem. Detta är viktigt. Det öppnar dörren för underskottsfinansiering av åldringsboomens kostnader. Jag förordar inte detta som en lösning, men jag noterar att så länge vi har att göra med en kostnad som är tidsbegränsad, går den att lösa genom att fördela över en längre period. För det andra överdriver de mer extrema scenarierna sjukvårds- och hälsokostnaderna för åldringsboomen. I en nyligen publicerad forskningsrapport visar Flötten m fl (2013) att de norska utgifterna för hälsa och långtidsvård förväntas öka med under 2 procentenheter av BNP till år 2030. Kostnaderna för välfärdstjänster kommer således inte att vara någon stor utmaning för de norska statsfinanserna. Däremot noterar jag i nämnda forskningsrapport att Norge kommer att få en väldigt mycket större ökning i pensionsutgifter än Sverige, vilket pressar upp ökningstakten i sociala utgifter. Trots detta, konstaterar rapportförfattarna att ”Norge som er forventet å ha den nest höyeste ökningen i proscent av BNP, vil selv etter denne utgiftsökningen ha den laveste BNP-andelen till offentlige utgifter.” För det fjärde, kan befolkningens ålderssammansättning alltid påverkas genom arbetskraftsinvandring.

En åldrande befolkning är därför en utmaning, men inte ett oöverstigligt problem.

Baumols sjuka
Baumols sjuka består i den iakttagelse som den amerikanske ekonomen William Baumol gjorde för snart femtio år sedan, nämligen att då produktivitetstillväxten i tjänstesektorn är lägre än produktivitetstillväxten i industrisektorn, kommer relativpriserna på de förra att öka, det vill säga de blir relativt dyrare. Hustad skriver: ”Hva er så problemet? I en norsk kontekst at det blir stadige dyrere å levere produkter og tjenester i offentlig sektor.” Detta leder, enligt Hustad, till att kostnaderna för offentliga tjänster bara kommer att öka och enda sättet att minska detta problem är att öka avgiftsfinansiering och sluta efterfråga ständigt mer välfärd.
Hustad har rätt såtillvida att relativpriset på tjänster i välfärdssektorn ökar om produktivitetstillväxten är lägre i denna än i varuproduktionen, såvida inte lönerna i välfärdssektorn sänks. Detta gäller dock oberoende av finansieringsform och ägandeförhållande. Privatisering botar inte sjukan och ej heller avgiftsfinansiering. Givet att produktivitetstillväxten är lägre inom välfärdstjänster, finns det således ingen bot, annat än att minska efterfrågan, vilket, enligt Hustad, kan göras genom avgifter.

Men Baumols sjukdom kan betraktas från olika perspektiv. Det är inget nytt tillstånd, utan snarare en del av bakgrunden till att den offentliga sektorn expanderat. Människor har efterfrågat mer sjukvård, mer skola, bättre omsorg – och de har varit beredda att betala en större del av sin inkomst i skatt för att finansiera dessa tjänster. Men människor har inte bara velat göra detta, utan också kunnat göra detta, eftersom Baumols sjuka inte endast speglar vad som händer i välfärdsproduktionen, utan också vad som händer i varuproduktionen. Man kan vända på Baumols sjuka och säga att den handlar om att produktivitetstillväxten i varuproduktionen är relativt högre än i tjänsteproduktionen. Vi blir med andra ord materiellt rikare eftersom allt mindre tid går åt till att producera samma mängd materiella ting. Därför kan vi avsätta mer resurser till sådant som vi anser är viktigare än att köpa ytterligare en platt-tv, exempelvis till bättre sjukvård och skola. Detta är inget sjukdomstillstånd. Det är välståndstillstånd som har sin grund i en allt mer produktiv materiell produktion. När man läser utläggningar om Baumols sjuka av den typ man finner i Hustads bok, får man emellertid intrycket av att vi i framtiden, när vi är rikare än idag, kommer att få det svårare att finansiera sådant som vi har råd med idag, när vi är fattigare. Men det måste innebära att vi idag, när vi är rikare, har större problem att finansiera en specifik välfärdstjänst än vi hade för femtio år sedan, då vi var fattigare. Det stämmer inte. Vissa välfärdstjänster har blivit relativt dyrare, men vår förmåga att finansiera dessa tjänster har ökat många gånger om. På detta sätt kommer det att vara också i framtiden. Vår förmåga att finansiera välfärden ökar för varje år som går. Om vi sedan vill lägga dessa ökade resurser på välfärd eller materiell konsumtion är ett politiskt val, men välfärdsstaten är inte dömd till undergång till följd av Baumols sjuka (rekommenderad läsning är Ankarloo 2005).

Invandringens ekonomi
Det som verkligen får igång Hustad är invandringen. Han viker ett helt kapitel till detta och presenterar den ena räkneövningen mer originell än den andra. Hans tes kan sammanfattas i följande: Invandringen reducerar den norska nationalförmögenheten (större befolkning ska dela på oljefonden), invandrare har lägre sysselsättningsgrad, betalar mindre skatt och är mindre produktiva än norrmän. Detta leder till stora kostnader för det norska samhället, och inte nog med det: när vi ”importere lavproduktive menenesker” då sänker vi den norska produktivitetstillväxten och därmed välståndsökningen på sikt. ”Dette er ressurser som kunne gått till våre barns og de kommende eldre och sykes velferd”, skriver Hustad.

Hustad har rätt på en punkt, resten bygger på ett tankefel. Hög tillväxt i arbetskraften, kan pressa ner lönetillväxten och sänka relativpriset på arbetskraft jämfört med kapital. Sker detta kommer företagarna att substituera kapital med arbete och produktiviteten faller. Detta talar för att låta arbetskraftsinvandringen regleras utifrån efterfrågan på arbetskraft. Det talar vidare för starka fackföreningar. Det sistnämnda tycks dock inte vara ett av Hustads favoritämnen.

I övrigt bygger resonemangen på att invandrare har lägre produktivitet än norrmännen, snarare än att de utför arbetsuppgifter som har lägre produktivitet. Men om de svenska ungdomar som flyttat till Norge för att jobba på restauranger och krogar inte skulle utföra dessa lågproduktiva jobb, skulle norrmän utföra dessa jobb. ”Norrmännens” produktivitet skulle då ha blivit lägre. Förutsättningen för att ”norrmännens” produktivitet är hög i Hustads uträkning är således att arbetskraftsinvandrare besätter de lågproduktiva arbetena. Dessa arbeten är sämre betalda och har vanligen sämre arbetsmiljö. Således fortplantar sig denna segregation till sådant som kostnader för sjukförsäkringar och till skatteintäkterna. Det går därför inte att göra den typ av beräkningar som Hustad gör eller dra de slutsatser som han drar.

Avslutningsvis
Hustads bok är en text med få ljusglimtar. Han varnar med rätta för byråkratiseringens kostnader och för risken att arbetskraftsinvandring pressar ner lönerna och därmed produktivitetstillväxten. I hans varningar för skenande sociala utgifter finns det förmodligen också en del som kan var värt att ta på allvar. Men i övrigt är det en alarmistisk bok som är svår att ta på allvar.

Tony Johansson

Nämnd litteratur
Ankarloo, Daniel (2005) Kris i välfärdsfrågan, Nixon förlag, Linköping.
Flötte, Tone, Åsmund Hermansen, Anne Hege Strand, Kristian Rose Tronstad (2012) Befolkningsendringer og de nordiske velferdsstatene, Nordmod 2030, Fafo.
Jansson, Lars (2002), Mångkultur eller välfärd, Vitsippan, Göteborg
Johansson, Tony (2008) Invandringsmotståndarnas räknebluff [Skånska dagbladet 20080811], Inte en siffra rätt, Lars Jansson! [Skånska dagbladet 20080906], Ett felslut blir inte rätt för att det upprepas [Skånska dagbladet 20080930].
Reinfeldt, Fredrik (1993) Det sovande folket, utgiven av Moderata ungdomsförbundet.
Sveriges kommuner och landsting (2010) Framtidens utmaning: välfärdens långsiktiga finansiering, SKL.
Tiberg, Anna (2009) Helt sjukt om fusk och fel, Dagens Arbete, november, s 6-12.

Katalysförslaget håller inte: Ett rättfärdigt skattesystem, kräver rättfärdiga skatter

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20131125

För ett par veckor sedan presenterade det fackliga idéinstitutet Katalys ett förslag till nytt skattesystem. Förslaget har förtjänster, och ett par av idéerna är rentav mycket kloka, men som helhet är det svagt.

Förslaget presenterades på DN-debatt och finns i sin helhet i rapporten ”Hälften kvar och hela framtiden”. Den visar på att de senaste årens fallande skattekvot gått hand i hand med allt större revor i välfärden. Men det finns en annan väg. Länder med höga skattekvoter presterar ofta bättre än länder med låga skattekvoter.  Därför föreslås en rejäl skattehöjning. Det är precis vad Sverige behöver. Men mer än så. Författarna – Dany Kessel, Daniel Johansson och Daniel Suhonen – skisserar på ett helt nytt skattesystem med väsentligt större offentliga åtaganden än idag. Skattekvoten höjs från 44 till 51 procent av BNP. De offentliga utgifterna ökar med 266 miljarder. De ska användas till 110 000 fler anställda i välfärdssektorn, ett nytt socialförsäkrings- och pensionssystem, satsningar på utbildningssektorn och till energiomställning. Det är uppfriskande läsning!

Men här tystnar mina hurrarop, och det som får mig att sluta hurra är hur de tänker sig att det nya skattesystemet ska konstrueras. De återinför fastighetsskatten, inför en ”medborgaravgift” om 1500 kronor i månaden samt en högre men enhetlig, ofta kallad ”platt”, skatt om 35 procent på alla inkomster. Till detta kommer enhetlig moms om 25 procent och ett jättelikt grundavdrag om 144 000 om året som befrias från skatt. Tillsammans med förändringar i kapital-, arvs- och gåvobeskattningen, ska detta, enligt författarna, ge minst samma omfördelning som dagens system, men utan de skadliga effekter som de påstår att progressiva inkomstskatteskalor ger.

Såväl vänster- som högerdebattörer har varit positiva. Högern gillar flera av de enskilda förslagen, som är ren och skär högerpolitik. Medborgaravgiften liknar Thatchers ”poll tax” och platt skatt, utan progressivitet för högre inkomster, är alla nyliberalers våta dröm. Men dessa enskilda förslag sätts in i en helhet, med högre skatter på fastigheter och kapital samt färre möjligheter till avdrag, som genererar omfördelning och en skattekvot som appellerar till vänstern.

Men häri finns även förslagets svaghet. Ponera att Katalys skulle få genom sitt förslag. Då är vi i ett politiskt läge då ”vänstern” bundit sig vid att progressiva inkomstskatter är skadligt. Inkomstskatten är därför platt, fastighetsskatten är återinförd och medborgaravgiften som är en regressiv skatt (alla betalar lika mycket oavsett inkomst) är införd. Då kommer de förnyade nya Moderaterna och säger: medborgaravgiften är ju orättvis. Den som har låga inkomster betalar en större del i skatt än den som har höga inkomster. Vilken vänster ska då inta Thatchers position och försvara avgiften? I nästa vända kommer fastighetsskatten att angripas med samma argument som 2006: utan skyddsmekanismer för dem som har värdefulla fastigheter men låga inkomster, drivs folk från hus och hem. Det är en debatt som inte går att vinna. Kvar står vi med en platt skatt samt med ett jättelikt grundavdrag som gröper ur skattebasen.

För att en skattemodell ska uppfattas som rättfärdig och vara motståndskraftig i politikens hetluft, måste dess beståndsdelar uppfattas som rättfärdiga. Men medborgaravgift är orättfärdigt; platt skatt saknar, enligt statistik redovisad i rapporten, stöd hos befolkningen; fastighetsskatt utan skyddsmekanismer är mycket svårt att försvara.

Rapporten innehåller även andra förslag som är förvånande med tanke på vem avsändaren är. Exempelvis att arbetslösa som inte varit med i en a-kassa ska skuldsätta sig för att nå dräglig levnadsstandard, att föräldrars rätt att ta ut föräldraledighet efter att barnen fyllt två år ska inskränkas och att pensionsrätten för barnår avskaffas. Motiven för de två sistnämnda förslagen är att det sägs öka viljan att arbeta. Menar Katalys att det är ett problem idag att föräldrar arbetar för lite och träffar sina barn för mycket?

Dessa förslag, liksom hela den föreslagna skattemodellens konstruktion, saknar därför politisk realism. Detta gör att jag, när jag lägger ifrån mig rapporten, inte kan låta bli att tänka på en debatt som rasade bland socialister på 1800-talet. Karl Marx och Friedrich Engels gick då till storms mot de ”utopiska socialisterna”. Dessa hade höga ambitioner och goda intentioner och skisserade på fantastiska framtidssamhällen. Men de saknade realism. Det var, skrev Engels, ”framtidsmusik på barntrumpet”.

De utopiska skatteingenjörer som framträder i denna rapport vill väl och har modet att sticka ut hakan. För detta ska de ha en eloge. En del av förslagen bör plockas upp av de politiska partierna. Bland annat idén om statsskuldsmål istället för överskottsmål. Men den som vill öka de offentliga utgifterna med 266 miljarder måste presentera en politiskt realistisk modell. Tonerna som kommer ur rapporten låter, i vart fall i mina öron, misstänkt likt framtidsmusik på barntrumpet.

Länk till Katalys DN-artikel

Länk till Hälften kvar och hela framtiden

Skattepengar ska gå till välfärd för alla, inte lyxbilar till de få

Så länge inte själva vinstintresset ifrågasätts, kommer vi även i framtiden att få se vårdchefer som väger kissblöjor, en välfärdssektor som blöder pengar och en fortsatt sammansmältning av politisk och ekonomisk elit.

I förra veckan sände Sveriges Television en dokumentär om den konkursade John Bauer-koncernen. SVT avslöjade att ägarna hade stoppat miljoner i egen ficka och stora belopp hade gått till räntor. Totalt rörde det sig om 200 miljoner kronor. Detta blev uppenbarligen för mycket också för de mest inbitna bland välfärdsprofitörernas försvarare. I helgen retirerade Anders Borg och Jan Björklund. Långsiktigt ägande ska bli ett krav, deklarerade de. De närmar sig därmed Socialdemokraterna som tidigare i höstas föreslog en ”Lex JB”. Detta är ett steg i rätt riktning, men långtifrån tillräckligt.

1990-talets så kallade valfrihetsrevolution hade två källor. Den första bestod i en kritik mot att människor hade små möjligheter att själva välja exempelvis pedagogisk inriktning i skolan. Det var en legitim kritik och den kom från breda delar av det politiska spektret. Den andra bestod i en ideologiskt grundad kampanj från högern som önskade bryta ned den svenska välfärdsmodellen. Privatisering var en av dess murbräckor.

Därmed förde man, fullt medvetet, in intressen som inte är legitima när vi betraktar dem utifrån vad syftet är med att ha offentligt finansierad skola, vård och omsorg. Nämligen att för skattebetalarnas pengar producera och fördela välfärd – alltid med elevernas, patienternas och de gamlas intressen i första rummet. Syftet är inte att ge vinst åt privata aktörer. Det finns en motsättning i detta.

Det är denna motsättning som leder till dessa ständiga skandaler: vanvård, skattefiffel, miljonvinster. Trots detta har det visat sig ohyggligt segdraget att få till en förändring. Det gäller självfallet inom högern som alltid hatat den svenska modellen, men det gäller också inom socialdemokratin.

Förra året lanserade Daniel Suhonen och Felix Antman Debels i den socialdemokratiska idétidsskriften Tiden den kontroversiella tesen att detta hänger samman med att rågången mellan den politiska och ekonomiska eliten har brutits ned. Ekonomiska intressen rör sig i den politiska sfären. Den politiska striden förs därför inte med blanka vapen. De visade att det är svängdörrar mellan den politiska och ekonomiska eliten. Politiker och opinionsbildare sitter på dubbla stolar med egna ekonomiska intressen i välfärdsföretagen, det kryllar av näringslivsfinansierade lobbyister inom partierna. Pengarna kommer från företag som profiterar på offentligt finansierad välfärd. Pengar, inflytande och personer snurrar runt mellan dessa sfärer. På så sätt undermineras den politiska demokratin, samtidigt som detta leder till att välfärdssektorn blöder pengar.

Det är förstås om de riktigt stora skandalerna som vi hör. Men denna blodförlust sker på alla nivåer, och dessa svängdörrar finns på alla nivåer. Jag tänker på detta när jag läser ”Sanningen om framgångssagan”, som är en glättig tidning utskickad till hushåll i Umeå i förra veckan. Det är en tolvsidig krypande hyllning till Umeåföretagen Mattias X Lundberg som hans företag betalat för. Vi får veta att han är rastlös och får människor att växa och inte nog med det: han är även ”intelligent, vetgirig och med en förmåga att se runt hörn”. Fast man undrar hur smart han egentligen är när han låter sig plåtas framför en gul Ferrari? ”Ferrarin är inte bara en ascool bil, den är en accessoar”, säger han.

Men varifrån kommer pengarna? undrar läsarna. Det får vi faktiskt också veta. I vård och omsorg är marginalerna ”snuskigt bra”, skryter han och lutar sig lite avspänt mot Ferrarin.

Den som inte sätter kaffet i vrångstrupen av att läsa de devota hyllningstexterna till den oförblommerade girigheten och de odrägligt skrytsamma utsagorna från herr Lundberg själv, gör det förmodligen när de vänder till nästa uppslag och där finner Lena Sandlin Lundberg, som för bara ett år sedan var politisk redaktör på Folkbladet och på dessa sidor publicerade hårda angrepp mot vinster i välfärden.

Nu sysslar hon i stället med att sälja in företagets hemtjänstverksamhet. Genom att explicit referera till sin historia som vinstkritiker, transformeras den trovärdighet som hon upparbetat som politiker till säljande reklam för vinsten som drivkraft. Det är bedrövligt att läsa.

Denna för demokratin ohälsosamma sammansmältning av politisk och ekonomisk elit och den ständiga blodförlusten från den offentliga sektorn, gör att vi måste backa bandet. Att kräva långsiktighet i ägandet är ett steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt.

Vi måste återvända till det som gott var i valfrihetsrevolutionen – rätten för individen att själv styra sitt liv. Detta måste vi skilja från det som ont var i valfrihetsrevolutionen – vinsten som drivkraft i offentligt finansierad välfärd.

Våra skattepengar ska gå till välfärd för alla, inte till lyxbilar till de få.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20131028

Länk till Sanningen om framgångssagan

Länk till Debels och Suhonens När kapitalet fick partibok

Länk till SVT:s Skolfesten

Länk till Lena Sandlin och Tony Johansson 20121029: ”Miljard efter miljard, ihopknegade av vanligt folk, snurrar runt tills de har omvandlats till privat profit och rinner ned i kassorna på de stora riskkapitalbolagen, vars ägare stoppar kosingen i segelbåten och drar iväg till Caymanöarna”

Åldrande befolkning: larmen om finansieringen av välfärden är överdrivna

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130805

Befolkningen åldras och med det följer att mer välfärd kommer att efterfrågas, samtidigt som en mindre andel av befolkningen kommer att vara i arbetsför ålder. Den svenska välfärdsmodellen sägs stå inför oöverstigliga problem. Men larmen är överdrivna.

Mellan 2010 och 2035 beräknas antalet personer över 65 år öka med drygt 700 000, medan antalet personer som är i arbetsför ålder (20-64 år) väntas öka med drygt 100 000. Som andel av befolkningen ska alltså allt färre finansiera vård och omsorg till allt fler.

Debatten om detta har en ofta alarmistisk och ibland vulgär ton. Vem minns inte Pär Nuders famösa uttalande om ”köttberget” av 40-talister som vi, enligt honom, har att baxa framför oss? Eller Fredrik Reinfeldts verklighetsfrämmande filosoferande om att vi måste arbeta tills vi är sjuttiofem?

Så hur stort är egentligen detta problem? Sveriges Kommuner och Landsting hävdade i rapporten ”Framtidens utmaning: välfärdens långsiktiga finansiering” från 2010 att problemet i det närmaste är oöverstigligt. De presenterade beräkningar som visade att de ökande kostnaderna för välfärden motsvarar en höjning av kommunal- och landstingsskatten om tretton kronor till år 2035. Skatterna skulle bli så höga att folk inte skulle acceptera att betala dem.

Detta passade borgerliga debattörer som hand i handske. Om vi inte i grunden ändrar välfärdsmodell och tillåter ökad grad av privat finansiering – genom avgifter och privata försäkringar – väntar runt hörnet en skattechock för vanligt folk. Den åldrande befolkningen har på så sätt blivit en naturlag som tvingar fram liberalism på ett liknande sätt som ”globaliseringen” påstås göra. Att argumentera emot är som att argumentera emot naturlagarna. Globalisering och åldrande befolkning kommer, sägs det, att omöjliggöra generösa, skattefinansierade välfärdsmodeller, där vi tar gemensamt ansvar för våra medmänniskor. Utvecklingens logik tvingar oss att avreglera alltifrån arbetsrätt till hur den offentliga sektorn producerar och finansierar tjänster; vi måste acceptera ökade inkomstskillnader och större skillnader i tillgång till välfärd; vi måste sänka skatterna och tillåta ökad grad av avgiftsfinansiering. Den politiska vänstern kan välja mellan att ge upp och av ”fri vilja” redan idag göra vad högern föreslår eller att om några år bli överkörd av historiens obönhörliga rörelse mot sin liberala slutdestination.

Förvisso har borgerliga debattörer argumenterat så här i decennier, men det hindrar dem inte från att fortsätta och likt domedagsprofeter proklamera om inte världens, så åtminstone den gemensamma välfärdens snara undergång.

Emellertid kom det där med tretton kronor i skattechock från rapportens spekulativa extremscenario, i vilket påförts en årlig uppräkning av kostnaderna som inte beror på åldersförändringen, utan på ökade ambitioner i välfärden. Invändas kan naturligtvis, att även om vi i framtiden kommer att kräva mer av välfärden, finns det inget som säger att dessa ökande krav inte, åtminstone delvis, kan mötas med den ökande produktivitet som vi observerar i exempelvis sjukvården. Isolerar vi de kostnader som den förändrande demografin medför, kommer kommun- och landstingssektorn, enligt rapporten, att behöva höja skatten med endast 1,40 kronor, och inte – som kablades ut på löpsedlarna – tretton kronor. Det gömmer sig alltså ingen skattechock runt hörnet. Detta är även den finstilta slutsatsen i rapporten som konstaterar att ”kostnadsökningarna som följer av enbart de demografiska förändringarna är hanterbara och ställer inte krav på nämnvärt ändrad finansiering de närmaste 25 åren.”

En liknande slutsats dras i den nyligen publicerade forskningsrapporten ”Befolkningsendringer og de nordiske velferdsstatene” av Tone Flötten m fl i vilken de nordiska länderna diskuteras. I denna beräknas de totala kostnaderna för sjukvård, omsorg och pensioner att öka till följd av demografiska förändringarna till 2030, men endast motsvarande 1,8 procentenheter av BNP. Det är förvisso en ansenlig summa – i nuläget motsvarar det 64 miljarder kronor – men det rör sig faktiskt inte om mer än drygt hälften av regeringen Reinfeldts skattesänkningar.

Även ”Framtidens välfärd och den åldrande befolkningen” från den statliga Framtidskommissionen från i våras, ger anledning att tona ner alarmismen. Rapporten drar prognosen fram till 2050 och konstaterar att ”de flesta analyser indikerar att vi klarar finansieringen av den befintliga nivån på välfärden utifrån de kostnadsökningar som den åldrande befolkningen medför.”

Den åldrande befolkningen leder till ökande kostnaderna för den gemensamma välfärden. Men hela den offentliga sektorns så kallade finansieringsproblem som följer av den åldrande befolkningen kan lösas genom att rulla tillbaka ungefär hälften av regeringen Reinfeldts skattesänkningar. Det finns därför inget fog för alarmism, inga skäl att tala om stundande skattechocker eller anledningar att göra drastiska förändringar av hur välfärden organiseras och finansieras.

Har vi råd att avstå sex timmars arbetsdag?

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130527

På Miljöpartiets kongress i helgen debatterades arbetstidsförkortning. Kongressen körde över partiledningen, som inte ville ha något tydligt ställningstagande. Det var klokt av kongressen. Sänkt arbetstid är den stora framtidsfrågan. Det är inte bara ekonomiskt smart att sänka arbetstiden, utan det är också en fråga om hur vi vill leva våra liv – och om vilka förutsättning att leva sina liv som vi ger våra barn och barnbarn.

Det har gått fyra decennier sedan normalarbetsveckan förkortades till 40 timmar. Men varför ska vi just ha åtta timmars arbetsdagar? Varför inte tio eller sex eller fyra timmar? Det finns faktiskt inget bra svar på detta. Annat än att vi tycker att det är normalt.

Trenden de senaste två decennier är att de som har jobb, arbetar allt mer samtidigt som antalet arbetslösa ökar. Om vi idag hade delat på jobben i samma utsträckning som i början av 1990-talet, skulle omkring 200 000 arbeten skapas. Nästan hälften av arbetslösheten skulle utraderas. Med det skulle följa jämlikare inkomstfördelning och då låginkomsttagare konsumerar en större del av sin inkomst än människor med högre inkomster, skulle effekten bli en ekonomisk stimulans med åtföljande högre kapacitetsutnyttjande och därmed ytterligare ökning av sysselsättningen. Att dela på jobben är ekonomiskt klokt och moraliskt rätt.

I ett längre perspektiv öppnas dörren till djupare frågeställningar. Vi blir allt mer produktiva. Så produktiva har vi blivit att vi idag endast skulle behöva arbeta drygt halva veckan för att producera den levnadsstandard som vi hade i början 1970-talet, vid tiden för den senaste arbetstidsreformen. Idag skulle vi inte nöja oss med den levnadsstandarden, men förr eller senare måste vi ställa oss frågorna: när har vi fått tillräckligt? Är det en naturlag att vår stund på jorden ska bestå av arbete?

Detta var frågor som John Maynard Keynes – 1900-talets största ekonom – ställde redan 1930 i en liten essä med titeln The Economic Possibilities of our Grandchildren (Våra barnbarns ekonomiska möjligheter).

Frågor om livets mening ställer inte ekonomer nu för tiden, men det borde vi göra. Politiker också för den delen.

”Jag ser fram emot”, skrev Keynes ”den största omvälvningen någonsin för mänsklighetens materiella villkor inom en inte alls avlägsen framtid”. Det som gjorde honom så exalterad var insikten om att mänskligheten för första gången var på väg att lösa ”det ekonomiska problemet”. Med detta avsåg han avlägsnandet av det hot som människan alltid stått inför – svältdöden.

Men mer än så. Inom ett sekel skulle inte bara människors grundläggande behov kunna tillfredsställas, utan hon skulle ha tillräckligt med materiella ting. Människan skulle successivt kunna frigöra sig från arbetet. Keynes såg framför sig samhällen där invånarna arbetar tre timmar om dagen, och istället ägnar sig åt livets goda – konst och vänner, studier och vetenskap, snarare än ständig jakt på ökad materiell konsumtion.

Att Keynes tänkte sig att detta skulle ta ett sekel, berodde enligt hans levnadstecknare, Robert Skidelsky, på att han utgick från den engelska borgarklassens levnadsstandard. Med en rimlig produktivitetstillväxt skulle, räknade han fram, den genomsnittliga standarden för befolkningen, kunna höjas till denna nivå inom ett sekel. Då skulle vi ha tillräckligt.

Men Keynes underskattade en faktor: människans hunger efter nya prylar och nya upplevelser. Den engelska borgarklassen konsumerade inga platt-tv-apparater eller flygresor till Thailand. Därför tycker vi inte att vi har tillräckligt – trots att vår genomsnittliga levnadsstandard i Sverige är mer än sex gånger så hög som när Keynes skrev sin essä.

Frågorna om arbetstid och konsumtion har emellertid för länge sedan upphört att röra sig om privat-existentiella grubblerier, och övergått till att bli en existentiell fråga långt bortom våra egna uppfattningar om vad som är det goda livet och om när vi har tillräckligt med materiella ting.

Om vi fortsätter så här – och mycket tyder på att vi kommer att fortsätta så här – kan eftervärldens dom komma att bli, att under några decennier lyckades mänskligheten lösa ”det ekonomiska problemet”, men vår hunger efter fler prylar gjorde att vi inte förmådde bromsa och omsätta vårt teknologiska framåtskridande i mindre arbete. Resultatet blev att vi återskapade det urgamla ekonomiska problemet så att det åter blev en realitet för våra barnbarn, som vi dömde att leva i misär i ett ödelagt ekosystem.

Därför är arbetstidsfrågan en för viktig fråga för att leva främst i Miljöpartiet. Arbetstidsförkortning borde vara Socialdemokraternas främsta fråga.

Som nutida betraktare avundas jag Keynes. Den tillförsikt som han kände inför mänsklighetens framåtskridande, kan inte jag känna. Den moderna tillväxten, vår konsumtion som är direkt sammanlänkad med att vi väljer att ta ut produktivitetstillväxt i ökad inkomst snarare än i mer fritid, håller på att förtära jordklotet och ödelägga livsbetingelserna för våra barnbarn.

Vi vet att det är så här. Det är dags att vi tar vårt ansvar.

Låt barnens behov stå i centrum

Publicerad 20130429 i Västerbottens Folkblad och Piteåtidningen

Socialdemokraternas förslag i veckan om obligatorisk sommarskola för de niondeklassare som inte klarar att kvalificera sig till gymnasiet är lika fantasilöst som det är talande för dagens skoldebatt. Och Björklund? Tja, förslaget innebär ju ökat tvång, så att han skulle välkomna det, kunde man förstås ha räknat ut med en krokig träpinne.
Den svenska skoldebatten är sedan länge ett politiskt slagfält. Även om många politikområden mår bra av politiska konflikter, är frågan om det är bra när dessa handlar om just skolan? När stridslarmet är högt, hörs den som skriker högst; till slagfältet går man inte och ber om att få resonera istället för att slåss; och till hemmapubliken gäller det att kunna rapportera om framgångar.

Därför reduceras skoldebatten till plakatpolitik, det vill säga förslag ska kunna formuleras enkelt och slagkraftigt. Längre resonemang, tvivel, eftertänksamhet – för sådant finns inget utrymme. Så plakat får det bli och gärna med något som handlar om tvång och disciplin: mer katederundervisning, betyg för tioåringar eller, som nu, sommarskola.

Många tror nog att det finns en klangbotten i opinionen för sådana förslag. Men jag tror att det är fel. Jag tror att människor är förnuftiga och känsliga och jag tror att många föräldrar är väldigt oroliga för vad skolan gör med deras barn.

För barnen mår inte bra. Enligt Rädda Barnens stora enkätundersökning i vilken 24 000 barn och unga svarat, tänker var nionde på självmord, var åttonde oroar sig för att skada sig själv och var femte oroar sig för att bli deprimerad. Varannan oroar sig för att misslyckas i skolan och tre av fem upplever skolan som stressande. Vill någon förälder se sitt barn växa upp i en miljö där sådana tankar frodas?

Samtidigt faller skolresultaten. Att detta kanske beror på hur den psykosociala arbetsmiljön ser ut i skolan, den tilltagande betygshetsen, minskande likvärdighet mellan skolorna, de ökande kraven, tycks inte föresväva någon.

Istället brandkårsutryckningar. Som sommarskola. Men löser det något? Jag har mycket svårt att tro det.

För det första satsar man i fel ände. Ett barn går i grundskola ungefär 1650 dagar. Inget löses på att förlänga skolplikten till 1670 dagar. Istället borde man satsa tidigare med individuellt utformade insatser och självfallet erbjuda sommarskola till dem som önskar. För det andra. Förslaget om obligatorisk sommarskola innebär att man utökar skolplikten för de barn som har misslyckats. Förmodligen rör det sig om de mest skoltrötta och minst motiverade barnen. Att tvinga dem att gå i skolan på sommaren är stigmatiserande och kontraproduktivt.

Sannolikt finns ingen enkel lösning på de fallande skolresultaten eller på att många inte kvalificerar sig till gymnasiet. Det kan rentav vara så att de effektiva lösningarna inte är särskilt publikfriande. Mycket tyder nämligen på att de fallande skolresultaten hänger samman med den ökade möjligheten att välja skola. Den har lett till att många väljer bort skolor med låga snittbetyg. När högstanivån i en klass faller, då faller också lägstanivån. Detta är förmodligen den viktigaste mekanismen bakom de fallande resultaten. Men det går inte att göra politik på, för inget parti kan gå till val på att minska föräldrarnas valfrihet. Det skulle nämligen ta lång tid att vända denna utveckling, så även om många föräldrar skulle vilja se en mer jämlik skola och förstår logiken i hur lägstanivån höjs när högstanivåerna höjs, så kommer de inte att riskera sina barns möjligheter nu för att alla barn om några år ska få bättre möjligheter. Det är knappast något man kan skuldbelägga dem för.

Då återstår att mer resurser satsas på den ordinarie skolan. Kanske löser det inte alla problem. Men det torde stå tämligen klart att hellre än att lägga på tjugo dagar efter ordinarie skolplikt, borde man öka resurserna så att lärartätheten blir högre och grupperna mindre, så att det finns läxhjälp att tillgå och att det finns fortlöpande stödundervisning för dem som har behov av sådan. Fast det kommer att kosta väsentligt mer än de 90 miljoner som den obligatoriska sommarskolan beräknas kosta. Kanske kostar det ett par jobbskatteavdrag. Men skulle det inte vara värt det?

Men måste skoldebatten se ut som den gör? Nej. Människor är förnuftiga och ser igenom stridslarmet. Jag tror att det finns en klangbotten för en mer humanistiskt präglad och resonerande skoldebatt. Bortom major Björklunds simpla retorik. Med resonemang som vänder sig mot ökad betygshets och stress, som tar den psykiska ohälsan hos barnen på allvar, som vågar ifrågasätta om det verkligen är sådan kunskap som kan mätas som är viktigast. Som inriktas på lösningar som gör att barnen kan utvecklas och lära under former som inte leder till stress och dålig psykisk hälsa, i en skola där kritiskt tänkande, kreativitet och initiativförmåga står i centrum. En skola där barnets behov står i centrum.

När hörde vi, förresten, det senast i skoldebatten? Att låta barnets behov stå i centrum. Men borde inte allt handla om det?

Läge att lyssna, Löfven

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130402

Lyssna på rörelsen! Det var det enda råd Tage Erlander ska ha gett till Olof Palme när han valdes. Om det är sant eller inte, vet ingen. Men det får vara hur det vill med den saken. För det är ett bra råd till en tillträdande partiordförande. Så också till den partiordförande som nu ska tillträda.

Imorgon inleds Socialdemokraternas kongress i Göteborg. Stefan Löfven kommer formellt att väljas till partiordförande. Men den stora frågan handlar om något annat. Om vinster i offentligt finansierad välfärd.

Sverige har världens mest liberala lagstiftning kring vinstdrivande skolor och såväl skol- som vårdsektorn läcker skattepengar som såll. Samtidigt varvas larmrapporterna om missförhållanden i privat vård med nyheter om allt sämre elevprestationer. De tio största välfärdskoncernerna gjorde en vinst på 2,3 miljarder 2011. För den summan hade landstingen kunnat anställa 5750 sjuksköterskor. Det är våra pengar. Avsedda för våra barn och våra gamla. För vår sjukvård, vår utbildning och vår omsorg. Istället hamnar de i riskkapitalisternas fickor. Så det är inte konstigt att det endast är en minoritet som anser att skattemedel ska få fortsätta att gå till vinster. Två av tre vill att vinster ska vara förbjudna eller att ett mycket lågt vinsttak ska införas. Färre än en av tio vill att företagen själva ska få bestämma.

Frågan om vinster och vinstintressen i offentlig sektor har därför blivit en allt större fråga. För socialdemokratin ställdes den på sin spets i höstas, då partistyrelsen närmade sig beslut. På ena sidan, med krav på någon typ av vinstreglering eller vinstförbud, stod LO, Socialdemokratiska studentförbundet, ungdomsförbundet och S-kvinnor samt flera stora arbetarekommuner. På andra sidan, med krav på att regleringarna ska inskränkas till att handla om kvalitetsindikatorer, stod framförallt ett antal arbetarekommuner i Stockholms län samt stora delar av maktstrukturen kring den socialdemokratiska partiledningen. Och – ej att förglömma – en penningstark och högljudd lobby, betald av näringslivet, med välkända före detta socialdemokratiska makthavare i sin sold.

Till slut, i oktober förra året, tog partistyrelsen ett beslut om att inte förorda vinstförbud eller vinsttak. Istället tänker man sig pressa ned vinsterna med olika typer av krav, exempelvis på bemanning. Kritikerna lät sig dock inte nöjas. Förvisso bra, men det räcker inte, resonerade de. Resurskrävande kapplöpning mellan detaljreglerande kommuner och vinstjagande privata välfärdsföretag som gör vad de kan för att ta sig förbi regleringarna, det kommer att bli resultatet.

Kritikerna har helt rätt. Partistyrelsen förslag är otillräckligt.

Partistyrelsens linje sågs således inte som en kompromiss. Partikongressen skulle få avgöra med en votering. Läget låstes.

Fram tills januari i år, då LO lade sitt förslag. Till skillnad från den socialdemokratiska partistyrelsen visade sig LO ha både kompetens på tjänstemannanivå och nog med förstånd i ledningen för att se värdet av en verklig kompromiss – det vill säga ett beslut där alla parter faktiskt ser det gemensamma beslutet som gemensamt och inte som något framtvingat av en majoritet. LO hade ett beslut från sin kongress om non-profit, men meningsskiljaktigheterna, är minst lika omfattande som i partiet. LO:s ledning och tjänstemän löste emellertid ut denna konflikt på ett snillrikt sätt och skapade en kompromiss bakom vilken alla förbund enades. De föreslog att normen för offentligt finansierad välfärd ska vara non-profit. Detta ska tillgodoses genom tillskapandet av en ny bolagsform: Samhällsbolag. Dessa bolag får inte ha vinst som syfte. Men, och här kommer det snillrika, kommuner som vill gå runt denna lagstiftning, kan göra det, med särskilda driftsavtal. Vinstförbud blir norm, men väljarna i en kommun beslutar genom valhandlingen om vinstförbudsprincip ska åsidosättas. De som betalar skatten, bestämmer således också om skatter ska kunna gå till vinst.

Vi skulle gärna ha sett att LO hade gått längre. Men politik handlar både om vad man själv vill och om vad andra vill. Förslaget enade LO. Det kan ena Socialdemokraterna också. Och mer än så.

För i skarpt läge, utan en kompromiss, finns ingen politisk segrare. Om frågan går till votering, kan partistyrelsen vinna eller förlora. Men vad blir priset? Oavsett om den vinner eller förlorar så gör den det med en oenig kongress. Lägg till detta, att vinner den gör den det med nio av tio väljare emot sig. Förlorar den, blir det med en stor prestigeförlust.

LO:s förslag erbjuder en tredje väg. Non-profit som norm, men med möjlighet till undantag för de kommuner som så önskar. Partistyrelsen borde sluta upp bakom LO:s förslag. En mycket stor majoritet på kongressen skulle, om partistyrelsen gjorde en sådan positionsförflyttning, sluta upp bakom beslutet. Väljarkåren likaså. Därför bör kongressen, där det sannolikt finns en majoritet för en linje som är mer långtgående än partistyrelsens, stå fast och kräva av partiledningen att det lyssnade ledarskap som den så ofta talar om också får faktisk innebörd. Den bör kräva att partiledningen lyssnar på rörelsen.

Bengt-Urban Fransson, politisk chefredaktör Piteå-Tidningen
Fredrik Jansson, politisk chefredaktör Folkbladet
Tony Johansson, Ledarskribent i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen

Länkar
Västerbottens folkblad

Piteåtidningen

LO:s lösning ett Alexanderhugg

Publicerad i Västerbottens Folkblad och Piteåtidningen 20130121

I förra veckan kom LO med en utredning om hur vinster i välfärden ska begränsas. Förslagen är väl genomarbetade, förs fram i full enighet av alla förbunden och andas traditionell socialdemokratisk problemlösning.

LO:s process att finna en praktisk lösning för LO-kongressens non-profitbeslut, är därmed själva motsatsen till de interna strider och dåliga utredningsunderlag som präglade den socialdemokratiska beslutsprocessen i höstas och som mynnade ut i ett beslut som ingen var nöjd med.

Jag håller inte med om alla delar i förslaget, men inser att detta är precis det inspel som Socialdemokraterna behöver för att ta sig ur sin interna splittring och handlingsförlamning.

Förslagen liknar på flera punkter Socialdemokraternas beslut från i höstas, med den viktiga skillnaden att en vinstbegränsningsregel införs. Förenklat går LO:s förslag ut på att skattefinansierade företag i välfärdssektorn ska tvingas gå in i en annan bolagsform och bli samhällsbolag som har ett vinsttak som knyts till statslåneräntan plus en procent.

Vinsterna skulle med förslaget pressas ned under tre procent. Detta utgör ingen begränsning för de företag eller organisationer, vars syfte det är att skapa högkvalitativa välfärdstjänster eller erbjuda verksamhet baserad på en specifik idé – exempelvis föräldrakooperativ som startar skola för att de tror på en pedagogisk idé. För dessa, som slipper konkurrens från oseriösa företag som bara jagar vinster på brukarnas bekostnad, är vinsttak positivt. Förslaget är därför inget hot mot mångfalden.

Men sedan kommer det som gör att LO kan få med alla sina förbund på förslaget. Vinstbegränsningsprincipen ska vara dispositiv: de kommuner som vill åsidosätta vinstbegränsningen kan göra det med särskilda driftsavtal.

I den efterföljande debatten har sagts, att detta gör förslaget tandlöst och att vinstkritikerna aldrig kan acceptera att lagen blir förhandlingsbar. Jämfört med ett tydligt förbud mot vinster, är det förstås relativt tandlöst – och jag föredrar att lagstiftningen inte görs förhandlingsbar. Men politik handlar inte bara om vad man själv vill utan också om vad andra vill.

Om detta är vad som krävs för att nå enighet, så är det ett rimligt pris. Och så tycks även många andra vinstkritiker i socialdemokratin resonera. Exempelvis Andreas Schönström, kommunalråd i Malmö och en av de mest framträdande kritikerna av vinster i välfärden.

Han omnämns ofta i spekulationerna som tänkbar efterträdare till Ilmar Reepalu och måste därför betraktas som en tung socialdemokratisk kommunpolitiker. Han reagerade omedelbart och positivt på LO:s förslag. ”Fantastiskt bra och en utmärkt kompromiss för alla olika viljor”, skrev han.

Att vinstbegränsningsprincipen görs förhandlingsbar var en förutsättning för att få med Kommunalarbetareförbundet. Och så tillvida är förslaget en kompromissprodukt, men samtidigt är det en kompromiss med en principiell grund.

I centrum står en tanke om kommunalt självbestämmande. LO föreslår nämligen också att Lagen om Valfrihetssystem ska avskaffas. Denna lag, som syftar till privatiseringar, är i dagsläget en möjlighet för kommunerna, men regeringen överväger att göra den tvingande för alla.

Det skulle innebära att kommunerna förlorar kontrollen över sina skattepengar eftersom företag som lever upp till de uppställda kriterierna får fri etableringsrätt och dragningsrätt på skattepengar efter hur många ”kunder” de kan locka till sig.

Om lagen blir tvingande, kommer det inte att spela någon roll vad väljarna i en kommun röstat för: välfärden privatiseras i vilket fall som helst.

Med LO-förslaget decentraliseras dessa frågor till den kommunala nivån, det vill säga till den nivå där den mesta av välfärden finansieras och beslutas. Det är denna princip som LO låter vara styrande för såväl vinster som driftsform.

Detta kommer att appellera till praktiskt inriktade kommunpolitiker, av vilka många är ombud på Socialdemokraternas kongress i april.

Betraktat så är LO:s förslag ett Alexanderhugg av klassisk socialdemokratisk art. Ett svårt politiskt problem desarmeras genom att tänka nytt och genom att kompromissa.

Vinstbegränsning görs till norm, men genom att använda röstsedeln i kommunvalen får väljarna sista ordet.

Det är en lösning som borde tilltala Socialdemokraterna. Stefan Löfven står sedan i höstas med en dålig kompromiss som inte enat partiet, fångad mellan stridande grupperingar som blockerar rimliga vägar framåt. Men nu har LO genom ett gediget utredningsarbete röjt en väg ut ur striden som kan ena arbetarrörelsen och ge Socialdemokraterna en tydlig profilfråga gentemot regeringen.

Vinstkritikerna ser LO:s förslag som en möjlig kompromiss. Nu återstår att se om de andra grupperingarna i det socialdemokratiska partiet är lika kompromissvilliga och ansvarstagande?

Dags för skatterevolt – från vänster

Publicerad i Piteåtidningen 22 december och i Västerbottens folkblad 24 december

På julaftonskvällen kommer Karl-Bertil Jonsson för 37:e gången i Sveriges Television att gå ut på sin humanitära julvandring. Han tar från de rika och ger åt de fattiga. Tage Danielsson kommer att förklara i början av filmen att sagan utspelar sig på den tiden då man ännu kunde se fattiga människor på gatorna. Jag tänker på det när jag skyndar förbi mannen ute på gatan, på väg för att köpa en julskinka. Han har sandaler på fötterna. Det snöar.

Sedan tänker jag på inredningsreportaget som jag ögnat igenom på tåget. Amerikanska julgranar, dämpad belysning, kakelugn och skrattande, glöggdrickande människor i ylletröja. Ett lyckligt, välmående Sverige fångat på några glansiga sidor.
Men de ofrivilligt ensamma har förstås ingen plats i inredningsmagasinen. Inga fattiga får plats i matlagningsprogrammen. Inga barn utan julklappar, inga bråkande föräldrar, inga misshandlade kvinnor, inga hemlösa, inga tiggare, inga fulla pappor.

Vi vill inte se det där. Trots att det också är Sverige. Så vi vänder bort blicken, bort från den skakande handen som håller fram en tom kaffemugg. Låtsas som om han inte finns.

Trots att han är en människa. Liksom jag är. Han som sitter där i snön. Med sandaler. Han hade lika gärna kunnat vara jag. För livet är ett lotteri. Var och en av oss har fötts in i en värld, där slumpen har avgjort vilka förutsättningar vi skulle få. Framgång är sällan resultatet enkom av eget slit; misslyckanden sällan resultatet enkom av egna val.

Accepterar man att det förhåller sig så – att livet är ett lotteri – måste man också medge vilken sprängkraft som finns i denna enkla tanke. Ty i ett lotteri finns ingen rättvisa och därför är det oanständigt att låta människor leva i elände och fattigdom. Men sprängkraften ligger i att detta inte endast är en värdering, utan i att det också är rationellt att sträva efter utjämnade livsvillkor.
För vi skulle välja att skapa samhällen med hög grad av jämlikhet, om vi inte själva visste vilken lott som skulle bli vår.
Det var detta som den kände rättvisefilosofen John Rawls kom fram till i sin banbrytande bok En teori om rättvisa. Vi skulle, om vi träffades innan lotteriet drog igång, menade Rawls, resonera oss fram till ett samhälle som för det första garanterar samhälleliga fri- och rättigheter till alla och för det andra har en inkomstfördelning som maximerar de fattigas inkomster.

Det behöver inte innebära totalt jämlika inkomster. Däremot kan vi vara säkra på att rationella individer inte kommer att välja en inkomstfördelning, där nitlotterna innebär liv i elände och vinstlotterna liv i ofantlig rikedom.

Men sedan tre decennier lever vi i ett samhälle som utvecklas i motsatt riktning. Bort från ett sådant samhälle som John Rawls menade att vi skulle välja. Bort från det samhälle som Tage Danielsson ville skapa. Inkomstskillnaderna har inte varit så här stora sedan 1950-talet. Sedan 1990-talet har klyftorna ökat trendmässigt, och sedan 2006 har de med lägst inkomster fått se en absolut minskning i sin levnadsstandard.

Två decennier av massarbetslöshet och en välfärdsstat som drar sig tillbaka är bakgrunden och sex år med medveten politik för att öka skillnaderna.

Bara jobbskatteavdraget har gett mig och andra med relativt höga inkomster nästan 23 000 kronor mer om året. Jag har inte förtjänat dessa pengar. Jag behöver dem egentligen inte. Men framförallt: varje krona som jag har fått har betalats av sjuka, arbetslösa, socialt utsatta och genom sämre skolor och genom en sjukvård som lider av ständig resursbrist.

Det är pengar som andra skulle ha behövt bättre än jag. Och kanske hade några färre ramlat igenom, ner i rännstenen om skyddsnäten fungerat.

Så jag stannar, går tillbaka och sticker till mannen med sandalerna i snön en hundring. Han ser förvånad ut. Säger tack. Själv mår jag bara dåligt. För vad vi egentligen skulle behöva är inte mer musikhjälpen, fler Karl-Bertil Jonsson eller fler förbipasserande som skänker en slant till en annan människa. Allt detta är lovvärt. Men otillräckligt.

Vad vi behöver är ett skattesystem och ett välfärdssystem som inte låter människor leva i rännstenen, ett samhälle som gör allt för att lyfta barn bort från fattigdom och som ger sjuka, gamla och arbetslösa möjlighet att leva anständiga liv.

Det behövs fler som tänker som Karl-Bertil Jonsson, men som samtidigt förstår att även om enskilda allmosor kan förändra i det lilla, vilar ansvaret för att bygga ett anständigt samhälle på politiken. Efter 20 år av växande klyftor och sex år med medveten omfördelning från fattiga till rika, är det tid för en folklig skatterevolt. Från vänster.

Jag är övertygad om att många känner som jag: beskatta mig så att vi kan skapa ett anständigt samhälle för alla. Där ingen måste spendera julen i snön, med sandaler på fötterna, framför stationen för att be om allmosor från människor som tittar bort.

Förlorade Socialdemokraterna valet i fredags?

Tony Johansson och Lena Sandlin

I fredags ställde sig den socialdemokratiska partistyrelsen enigt bakom en ny politik i fråga om vinster i den offentliga sektorn. Det är det första som förbryllar oss när vi tar del av beslutet. Vi läser texten. Många bra förslag. Kvalitetsindikatorer och nya skatteregler ska införas i syfte att stävja de mycket höga vinsterna. Vinster ska redovisas och den fria etableringsrätten inom ramen för Lagen om valfrihetssystem ska avskaffas. Allt detta är bra förslag. Problemet är inte vad som föreslås, utan vad som inte föreslås. Detta är mycket långt ifrån LO:s ställningstagande om en s k ”non-profit”-princip. Så hur i hela världen har de fått LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, och de andra kritikerna, med på vagnen?

Det finns ett underlag också. En drygt tjugo sidor lång utredning. Fem sidor in i läsningen, bokstavligen studsar vi till. Detta är direkt vilseledande. Det stämmer ju inte. Vi fortsätter att läsa och inser att utredningen ändrar karaktär, blir mer vederhäftig och bättre underbyggd. När vi lägger det sista bladet åt sidan, förstår vi vad som måste ha hänt.

Så här ser nämligen utredningen ut:från sida sex till tjugotvå får vi läsa en formidabel sågning av vinstintressen i den offentliga sektorn. Det konstateras att den vinstsyftande verksamheten har vuxit lavinartat, att den koncentreras till några stora koncerner, att riskkapitalbolag är vanligt. Vi blir upplysta om att avkastningen är dubbelt så hög i utbildningssektorn som i övriga näringslivet och att i en del fall uppgår den till nära 30 procent per år. Vi ser framför oss en stor tvättmaskin – där miljard efter miljard, ihopknegade av vanligt folk, snurrar runt tills de har omvandlats till privat profit och rinner ned i kassorna på de stora riskkapitalbolagen, vars ägare stoppar kosingen i segelbåten och drar iväg till Caymanöarna för att slippa betala just de skatter som gör deras utsvävande liv möjliga, långt borta från vanliga skattebetalares livsvillkor.

Det förs resonemang om att själva vinstmotivet inom offentlig sektor är problematiskt. Bygger man system där krämaraktiga chefer kan spara några ören på att inte byta blöjor på de gamla så ofta, ja då kommer de förr eller senare att börja väga kissblöjorna. I rapporten diskuteras att de mjuka delarna av offentlig verksamhet egentligen lämpar sig dåligt för konkurrensutsättning och att det är lätt att kringgå lagstiftning mot vinstuttag. Men samtidigt redogörs för att våra grannländer – Norge, Danmark och Finland – har lagar som stoppar vinstuttag eller förbjuder vinstsyfte eller aktiebolag i offentligt finansierad välfärd.

Utredningen utgör en hård, väl underbyggd kritik mot vinstsyfte i den offentliga sektorn, som i kombination med redogörelsen för våra grannländers erfarenheter visar på möjliga vägar framåt. En sådan hade helt enkelt varit att förbjuda aktiebolag och vinstsyfte i den offentligt finansierade välfärden och i stället uppmuntra alternativ som bärs fram av idéer snarare än av profit.

Detta, tror vi, är precis vad den politiska ledningen, som ville annat, insåg när de läste rapporten. Därför blev det nödvändigt med en motbild. Den motbilden utgörs av stycket ”Mångfaldens betydelse”, som har stoppats in först. Det är den enda del i denna rapport som talar för den mjuka linje som partistyrelsen valde i fredags. I detta stycke slås fast att konkurrens mellan skolor är positivt, det ”höjer den genomsnittliga nivån”. En del andra frågor omnämns, men detta är det tunga argumentet. Där påstås att flera studier har slagit fast att det förhåller sig så. Referensen är den mycket omtalade SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” som kom förra året. Det var detta som fått oss att studsa till. Rapportens slutsats var nämligen inte denna. Där omnämns visserligen att det för ett antal år sedan kom studier som indikerade att skolresultaten hade ökat som en effekt av konkurrensen, men att senare studier inte funnit sådana resultat. Slutsatsen var: ”Det är också svårt att se några stora positiva effekter av konkurrensutsättningen på elevernas skolresultat Det verkar även som om farhågor om att konkurrens och skolval kan leda till betygsinflation och segregation har visst fog för sig.”

Den enda del av denna utredning som talar för partistyrelsens mjuka linje, är alltså direkt vilseledande.

Då återstår frågan om hur partistyrelsens ledamöter kunde enas när de för bara några dagar sedan framstod som så splittrade? Det vi har fått fram är följande:

Partistyrelsen var inte enig. Flera ledamöter var mycket kritiska. LO-ordförande Thorwaldsson verkar dock ha accepterat förslaget. Till oss säger han att han hade velat gå längre, men att han kan ”leva med kompromissen”. Efter beslutet frågade Löfven om det var enhälligt, vilket möttes av, som en ledamot uttrycker sig, ett ”lojt ja från halva församlingen”. Därefter uppges Löfven ha talat om för ledamöterna vilket bra och klokt beslut man fattat och ha understrukit vikten av total lojalitet mot det, varefter det hela avslutades med en gemensam applåd för att, som en säger, ”vi varit så duktiga, kloka och lojala” och tillägger: ”Fy fan!”.

Så mycket för enigheten i frågan alltså.

Frågorna är nu om de LO-medlemmar som drev igenom non-profit-principen på LO-kongressen kan leva med denna kompromiss och om Socialdemokraterna kan överleva med denna kompromiss, vars innehåll, enligt en färsk opinionsundersökning, tycks stödjas av endast två procent av de rödgröna väljarna. Kanske förlorade Socialdemokraterna nästa val i fredags.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20121029

Timbro och spriten

Att Timbro, högerns tankesmedja nummer ett, kan skapa pressklipp på sina utspel, det har vi vetat sedan länge och det bekräftas återigen efter publiceringen av deras senaste pamflett – ”Alkoholen, en lyckad svensk liberalisering”, där ett slag slås för att Systembolagets monopol bör avskaffas. Huvudargumentet som ganska bra avspeglar det oerhörda djupet i den nyliberala livsåskådningen är att det blir ”roligare och trevligare” utan en massa gamla mossiga regleringar.Rapporten innehåller inte en enda nyhet, men Timbro lyckades ändå placera den som en nyhet i DN, redan tre veckor innan den hade publicerats. När den sedan väl var tryckt rann pressklippen bara vidare. Fortfarande utan att något nytt framkommit, kan tilläggas. De lyckades till och med skapa någon sorts skimmer av saklighet kring rapporten. Som när rapportförfattaren, Mattias Svensson, chefredaktör på det nyliberala flaggskeppet Neo, uppträdde i radio och fick frågan om hans pamflett egentligen inte bara var en lång debattartikel. Inte då, svarade han, för han jobbar som redaktör och ”är van att undersöka saker och ting och se hur det ligger till” och så intygade han oss med myndig stämma, att han minsann gav en ”allsidig bild, definitivt”.

Men vad innehåller då rapporten? Ger den en allsidig bild av vad som hänt med den svenska alkoholpolitiken och är de slutsatser som dras rimliga? Som sagt, rapporten innehåller inget nytt. Istället är det en sammanställning av den statistik som vi känt till sedan tidigare, åtföljd av slutsatser som dock skiljer sig från de som de flesta forskare drar. Argumentationen ser ut ungefär så här: Jovisst, alkoholintaget per person har visserligen ökat med 16 procent sedan mitten av 1990-talet. Men det har minskat sedan toppnoteringen 2004. Och dessutom har det inte blivit så jävligt som många förväntat sig – rännstensfylleriet har inte ökat på det sätt som befarats och det alkoholrelaterade våldet har inte ökat.

Detta är alltså inget nytt – det är kända siffror från Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen och från alkoholforskningen. Så det är knappast i de siffror som tas upp som rapporten ska kritiseras. Däremot kan man notera att en del siffror som talar emot den slutsats som den ideologiskt övertygade författaren önskar dra inte tas upp eller behandlas i förbigående. Som kostnaderna för alkoholmissbruk som uppskattas till 66 miljarder. Eller att dödsfallen i leverskador följer samma trend som ökningen i alkoholkonsumtionen och har ökat kraftigt, eller att nytillkomna patienter som vårdas för alkoholskador och alkoholförgiftning har ökat sedan avregleringen. Eller att det möjligen inte är så ”roligt och trevligt” för de barn som växer upp med föräldrar som dricker för mycket.Men den främsta svagheten i rapporten ligger inte i detta, utan i övergången från statistikrabbel till politiska slutsatser.

Det är två sådana slutsatser som står i centrum. För det första att det skulle vara liberaliseringen i sig och den frihet som det ökade utbudet gett som lett till att svensken nu dricker mer vin och mindre starksprit. Det är möjligt att Svensson har en poäng, men det ska understrykas att ledande alkoholforskare avfärdar att liberaliseringen skulle vara den huvudsakliga förklaringen till övergången till mindre starkspritdrickande och mera vindrickande och att denna trend i själva verket går flera årtionden tillbaka. Dessutom har denna utveckling en baksida i form av ökat vardagsdrickande. Ett lågintensivt bag-in-boxsupande har brett ut sig i vårt land och vi har idag ingen aning om vilka de långsiktiga effekterna kommer att bli.

För det andra, argumenterar Svensson, att då det inte blev så illa som en del befarade, så har liberaliseringen varit lyckad och därför ska Systembolagets detaljhandelsmonopol avskaffas. Så att han kan köpa sin sprit på ICA – för det är frihet det, och så får vi inte glömma att det blir så mycket ”roligare och trevligare”.

Men det finns förstås en helt annan slutsats som man kan dra av den statistik som presenteras i rapporten, nämligen följande: Drickandet per person har ökat med 16 procent sedan liberaliseringen. Det är mycket, men det hade kunnat bli ännu värre om inte Systemet hade haft kvar monopolet och om inte staten pumpat in miljoner i kampanjer mot drickandet. Samtidigt vet vi inte vilka de långsiktiga följderna blir av det ökade vardagsdrickandet, men man kan befara ökningar i alkoholrelaterade sjukdomarna.De relativt lindriga effekter som liberalisering hittills har fått, kan vidare bero på att den skett inom det hägn som alkoholmonopolet alltjämt utgör. Eller mer polemiskt: Alkoholliberaliseringen har inte fått så negativa effekter som befarats, eftersom högerideologerna på Timbro inte har fått tillräckligt genomslag för sina idéer. Jag tvivlar dock på att en skrift med sådana slutsatser skulle ha getts ut på någon av högerns tankesmedjor.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20120604

Höjd pensionsålder: snacka om dubbelmoral

Sällan har svenska folket så unisont gjort tummen ned åt ett politiskt förslag, som när Fredrik Reinfeldt ventilerade sin senaste idé – den om att vi ska jobba tills vi blir 75. Att ett sånt här förslag skulle vara impopulärt, kunde man naturligtvis ha räknat ut med en krokig träpinne. Så varför detta politiska kamikazebeteende?Svaret är att det här är en del i hans imagebygge. Han vårdar sitt nymoderata varumärke, som PR-konsulterna skulle ha uttryckt det. Ni vet den där idén han har om att han är en ansvarstagande statsman; en man som står över det dagliga politiska käbblet, och därför inte behöver debattera mot oppositionen, men däremot ibland måste ta sitt folk i upptuktelse, titta oss i ögonen och säga några sanningens ord. Nåväl, de där orden behöver inte nödvändigtvis vara sanna, men de måste låta ansvarstagande. För i grund och botten vill vi ha en ansvarstagande man vid rodret, även om han ibland säger till oss på skarpen. Så i veckan var det alltså dags för några typiska Reinfeldtska ansvarstagande sanningar.Men någonting hände, någonting utöver det vanliga. Tonfallet och vinklarna i kritiken var annorlunda, inte alls som de brukar vara. Jag kommer strax till detta, men först en kommentar till själva idén.Jag kan sympatisera med tanken på mer flexibilitet vad gäller pensionsålder. Är du frisk och vill arbeta vidare, så har jag föga att invända mot det – på individnivå. Men på samhällelig nivå är det annorlunda. För så länge ekonomin drivs under fullt resursutnyttjande, så länge vi har massarbetslöshet i det här landet, har jag svårt att se skälen till att öka förvärvsarbetet just hos äldre.Det finns mängder av outnyttjad arbetskraft – över 350 000 människor är arbetslösa. Många av dem – 125 000 – är unga som aldrig får någon chans. Se till att få dem i arbete först. Sedan kan vi diskutera pensionsåldern.

Med dagens arbetslöshetssiffror och låga sysselsättningskvot, är det rentav tveksamt om vi överhuvudtaget kan tala om ett demografiskt problem. Arbetskraften finns ju! Men den utnyttjas inte.Det är alltså fråga om ett samhällsekonomiskt problem, som vi kan styra över. Det är inte ett utanför vår kontroll stående demografiskt problem, som bara kan åtgärdas genom att människor måste arbeta längre.Dessutom är en ”demografisk puckel” definitionsmässigt ett temporärt problem. Därför måste man kunna diskutera att öka den offentliga skuldsättningen under den tid som det tar för puckeln att plana ut.

Ett av de angivna skälen till överskottsmålet för statens finanser har varit just demografin – och då är det väl inte mer än rimligt att snart börja lösa in de tillgodohavanden som överskottsmålet har gett?Däremot är ökande livslängd naturligtvis ett argument för höjd pensionsålder, men det är meningslöst att tala om höjd pensionsålder om man inte först förändrar arbetslivet så att människor verkligen klarar att arbeta längre.Det är också viktigt att vi aktar oss för att göra pensionen än mer avhängig att man klarar att arbete längre. Ett av problemen med dagens pensionssystem är den stora negativa utväxlingen, i form kraftigt sänkt pension, om man inte klarar att arbeta till 65 år. Det är en orättvisa som slår mot dem som har slitsamma arbeten, inte minst mot kvinnor.

Emellertid är det inte dessa invändningar som har skadskjutit Reinfeldt. Dessa, liksom att förslaget skulle vara impopulärt, hade han med stor sannolikhet förutsett. Men, som sagt, något annat hände, något som han säkerligen inte tänkt sig.För det som har skymtat fram i kritiken är att människor tycker att det är orättfärdigt, att det är dubbelmoral. Eller som någon av alla mannen-på-gatan som blev förhörda i tv om vad de tyckte, uttryckte sig: visst han kunde tänka sig att jobba tills han blir 75. Om han får Reinfeldts lön och förmåner!Och så tänkte nog många framför tv:n Här står han, som aldrig har arbetat på riktigt, som tjänar mer på ett par månader än vanligt folk gör på ett år, med guldkantade pensionsvillkor som gör att han kan gå i pension vid 50 års ålder – här står han och säger att vi andra ska arbeta längre.Till och med de politiska kommentatorerna, som annars brukar stryka statsministern medhårs, skruvade på sig.

Men där fanns en annan underton också, kanske ännu skadligare för vår nye arbetarledare, en underton av folklig förundran över vilken verklighetsförankring som statsministern egentligen har.Har han någon som helst förståelse för hur det verkliga arbetslivet är? frågade folk.

Kan han förstå hur det är att arbeta som vårdbiträde, som servitris, som plåtslagare? Hur monotont det kan vara, hur trött man är när dagen är slut, hur slitsamt det är?Känner han till att det endast är knappt var femte som orkar jobba efter att man fyllt 65 år? Har han någon aning om att den faktiska pensionsåldern är 63 år, för industriarbetare 62 år?Tror han att de kvinnor i vården som slutar jobba när de är 58 eller 60 år gör så för att de vill det? Förstår han inte att för väldigt många handlar det om att det helt enkelt inte går längre?

Reinfeldt hade lika gärna kunnat fråga varför de som svälter i världen inte äter mer tårta. Det hade varit lika verklighetsfrånvänt. Och lika ­avslöjade.

Länk: http://www.folkbladet.nu/284596/2012/02/11/snacka-om-dubbelmoral#comments

Publicerad i Västerbottens folkblad 20120211

Inga skattepengar till privat vinst

Carin Jämtin, socialdemokratiskt oppositionsborgarråd i Stockholm, krävde för en tid sedan i en debattartikel i Dagens Nyheter att företag som är verksamma inom välfärdssektorn och som finansieras med skattemedel, inte ska få ta ut vinst ur verksamheten. Detta har vållat debatt de senaste veckorna, i synnerhet i frågan om friskolor.

Splittringen är stor, såväl inom socialdemokratin som mellan oppositionspartierna. Miljöpartiet är exempelvis för att aktiebolag ska få driva skolor, medan vänsterpartiet, vars partiledare i söndags klargjorde sin ståndpunkt, anser att alla överskott inom skattefinansierad välfärdssektor ska tillbaka till verksamheten.

Jämtin och Ohly har helt rätt. Varje vinstkrona som tas ut från välfärdssektorn skulle ha kunnat användas till bättre välfärd, vilket man kan tycka att de flesta till vänster i svensk politik borde ställa upp på. Men Jämtins inlägg fick omedelbart mothugg från den tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt, som i sin roll som ordförande för Friskolornas riksförbund är entusiastisk lobbyist för de privatiserade skolornas sak. Vinstmotiv är nödvändigt, skrev han, annars kommer inte de privata företagen att vilja driva skolor. Helt sant, men är inte det ett gott skäl till att vara emot att aktiebolag får driva skolor? Hur vi utbildar våra barn är den absolut viktigaste frågan för vårt lands framtid. Är det då verkligen klokt att överlåta detta, som är så viktigt, till folk som inte har som huvudsyfte och drivkraft att utbilda våra barn och ungdomar?

Jämtin möttes även, som väntat, av unison kritik på landet borgerliga ledarsidor. Högerns värnande av vinstdrivande företag inom välfärdssektorn har dock ett drag av reflexmässighet över sig. För i alla andra upptänkliga sammanhang vill de spara för att kunna sänka skatterna, men just när det kommer till att låta skattebetalarna bekosta skolkapitalisternas gåslever, ja, då rusar varenda borgare ut till slöseriets försvar.

Vinsten i friskolorna uppstår genom att de inte spenderar hela det belopp som de får av skattebetalarna på eleverna. Istället läggs en slant undan av de pengar som skulle ha gått till elevernas undervisning. Det är ingen slump att lärartätheten är lägre i de privata grundskolorna.

2007 omsatte de bolag som driver skolor över tio miljarder och gjorde en vinst på en halv miljard. Visserligen valde långtifrån alla att dela ut pengar till aktieägarna, men siffrorna talar ändå sitt tydliga språk: fem av sex aktiebolag som driver skolor gick med vinst och vart fjärde bolag hade en mycket hög vinst på mellan 8 och 50 procent av omsättningen.

Att skattepengar går till privat vinst är oacceptabelt. Det är slöseri med skattebetalarnas pengar och gör att de behov som finns inte kan tillfredsställas i samma utsträckning som om pengarna i stället hade använts i verksamheterna.

Publicerad i SKD 20090811

%d bloggare gillar detta: