2014 har blivit 1984 – fast värre

Publicerad i socialdemokratiska ungdomsförbundets idétidskrift, Tvärdrag, juli 2014.

När man väger massövervakningens plus och minus mot varandra måste man vara klar över vilka systemets största nackdelar är, alltså vad som verkligen finns på minuskontot. Den personliga integriteten handlar inte om vad vi gör i hemmets avskildhet, utan om en av de viktigaste förutsättningarna för demokratin. Det menar Tony Johansson, författare, ledarskribent och doktorand i ekonomisk historia. I höst aktuell med romanen Den tredje passageraren som rör sig kring frågeställningar om riskerna med massövervakningen och det ”krig” mot terrorismen som inleddes efter 11 september. 

Den övervakning som författaren George Orwell förutspådde och varnade för i boken 1984, kommer inte i närheten av den övervakning som vi i dag faktiskt är utsatta för. Barn som föds i dag kommer aldrig att kunna tänka en privat tanke. Så sade Edward Snowden i sitt jultal för brittiska Channel 4.

Stasichefens våta dröm

Eller för den delen Stasi, forna Östtysklands säkerhets- och underrättelsetjänst. Inte ens detta rigorösa bevakningsmaskineri var någonsin i närheten av den övervakningsförmåga som dagens underrättelsetjänster har. En av organisationens gamla chefer sade nyligen att den teknologi som våra underrättelsetjänster idag har tillgång till är som ”en dröm som blivit verklighet”. Stasi, sade han, hade möjlighet att avlyssna fyrtio telefonsamtal åt gången. Jämför det med vad den amerikanska spionorganisationen, NSA, har kapacitet till. Enligt Snowden-dokumenten kan den övervaka 75 procent av all amerikansk internetkommunikation.

Lagliga olagligheter

Sveriges motsvarighet till NSA heter Försvarets Radioanstalt (FRA). En gång i tiden var dess uppdrag att avlyssna andra staters militära kommunikation. Det kallades signalspaning. Radiosignaler fångades upp och avkodades. Sedan den nya FRA-lagen trädde i kraft har FRA också rätt att ”signalspana” i kabelburen trafik. Att det alltjämt kallas signalspaning är ett PR-trick som syftar till att dölja den kvalitativa skillnad som finns mellan att avlyssna radiosignaler och att avlyssna internettrafik. Den förra riktas mot utländska staters kommunikation, den senare mot all kommunikation som sker i kabel, det vill säga kommunikation som huvudsakligen är civil. Begränsningen som innebär att endast trafik som korsar landets gränser får fångas in ger förvisso sken av att det finns en likhet med traditionell signalspaning, men den är förstås irrelevant eftersom internet inte har några geografiska gränser.

Vilken kapacitet som FRA har vet vi inte. Men en sak vet vi, nämligen att vi vet väldigt lite. I höstas avslöjade Uppdrag granskning att FRA samarbetar med de brittiska och amerikanska motsvarigheterna. Det visade sig att Sverige inte är en passiv part i ett större informationsutbyte, utan en aktiv och viktig partner för USA:s globala massövervakningsambitioner. Bland annat har FRA genomfört dataintrång i samarbete med NSA. På FRA:s nyspråk kallas detta ”aktiv signalspaning” – vilket är ytterligare ett steg bort från den ursprungliga betydelsen i begreppet ”signalspaning”.

”Aktiv signalspaning” var, enligt FRA:s förre generaldirektör Ingvar Åkesson, tänkt att vara förbjudet i den så kallade FRA-lagen. Lagens syfte var att möjliggöra avlyssning av kabelburen trafik. Inget sades om att hacka sig in i datorer. Ansvariga riksdagspolitiker, som litat på generaldirektörens utsagor, stod som fågelholkar i TV. Det här visste de inget om. Det måste vara olagligt.

Men icke! Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande Runar Viksten visste nämligen att berätta i en debattartikel i Svenska Dagbladet som publicerades strax före jul, att all signalspaning som FRA genomför kräver tillstånd från domstolen, och här kommer det fina i kråksången: om tillstånd finns så begås inget brott. Ägnar sig FRA åt dataintrång, så har de tillstånd för det och således är det, definitionsmässigt, inte olagligt. Alltså, om FRA gör sig skyldigt till dataintrång är det lagligt. Även om dataintrång är olagligt.

Som att dokumentera vilka som skickar julkort till varandra

EU-domstolen upphävde nyligen det så kallade datalagringsdirektivet. Därmed föll även den svenska lagstiftningen rörande datalagring. Ett ramaskri hördes från såväl den socialdemokratiska oppositionen som från regeringen: detta är ett oerhört bakslag för våra möjligheter att bekämpa terrorism och grov brottslighet.

Men varför kom EU-domstolen fram till detta beslut? I korthet därför att de inskränkningar i den personliga integriteten som följer av direktivet inte vägs upp av de möjligheter att bekämpa brott som datalagringen erbjuder. Då ingen konkret brottsmisstanke krävs, innebär datalagringen att alla individer betraktas som presumtiva brottslingar. Detta innebär ett avsteg från rättsstatens principer, och intrånget i den personliga integriteten är för stort. Så kan domstolens resonemang sammanfattas. Därtill kommer, påpekar domstolen, den problematik som följer av att vissa yrkesgrupper, exempelvis journalister som måste kunna hålla sina källor hemliga, kan få sin kommunikation kartlagd varvid källskydd och meddelarskydd inte kan garanteras.

Den samfällda reaktionen från socialdemokratisk opposition såväl som regeringen är oroväckande, om än inte förvånande. De förenas i att de tar tämligen lätt på intrång i den personliga integriteten – har du inget att dölja, har du inget att frukta. Att de tar så lätt på denna fråga, tror jag, sammanhänger med att folk i allmänhet tar lätt på den. Enligt en nyligen gjord undersökning är visserligen nästan nio av tio emot massövervakning, men endast var åttonde tillfrågad är ”mycket orolig” för att bli övervakad. Så för politiker som vill röstmaximera är valet enkelt: kamp mot brottslighet, ger många röster. Personlig integritet är ingen kioskvältare.

Frågan är emellertid varför det är så. Datalagringen är tekniskt avancerad men i sak är det samma sak som om posten skulle tvingas registrera alla våra brevförsändelser, så att staten i efterhand hade kunnat se vilka personer som varit i kontakt med varandra. Det skulle de flesta förmodligen tycka vara något som hörde hemma i Östtyskland, men knappast i en modern demokrati.

Personlig integritet – ett tvetydigt begrepp

Så varför bryr sig inte folk? En förklaring kan vara att de flesta ser frågan om personlig integritet som en fråga om var privatlivets gränser går, snarare än som en grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati. Delvis beror detta på att övervakningsmotståndarna är dåliga på att förklara vad de menar när de säger att vår personliga integritet är hotad. Uttrycket ”personlig integritet” har nämligen flera olika betydelser. Det kan betyda att individen är ”okränkbar” men det kan också betyda att individen är ”oberoende”. De politiska implikationerna är olika.

Betraktar vi frågan om övervakning som en diskussion om individens okränkbarhet, kommer debatten att glida mot frågeställningar om var gränserna för den personliga sfären går. Hur mycket har staten rätt att veta om vad medborgarna gör när rullgardinerna har dragits ned? Samtidigt befinner sig uppdelningen mellan privat och offentligt liv i snabb förändring. Vi exponerar helt frivilligt allt mer av vårt privata liv på nätet, varför vi också blir mindre benägna att försvara det.

Men om vi med personlig integritet avser individens oberoende blir frågeställningarna annorlunda. Det främsta problemet med Stasis övervakning var ju inte att övervakarna kunde ta reda på vad folk gjorde i sängkammaren, utan att den faktiskt försvårade för opposition och demokratirörelser.

Folkväldets minsta beståndsdel

Sverige är visserligen en fungerande demokrati, men det går i sin tur tillbaka på att medborgarna är oavhängiga. Vi kan upprätthålla åsiktsfriheten och valhemligheten och vi betraktar rätten att meddela sig med journalister som självklara.

Men vad händer när vi inte längre är säkra på att vi kan agera helt oavhängigt? Flera medieföretag har exempelvis på senare tid infört krypterade kanaler för att vi ska kunna läcka information anonymt. Det är bra. Men varför ska jag ens behöva oroa mig när jag mejlar en journalist? Det är ju min grundlagsstadgade rättighet.

Massövervakningen gör att vi börjar ställa oss frågor som: vågar jag säga och skriva vad jag innerst inne önskar om jag vet att andra kan få reda på det? Vågar jag röra mig fritt om jag vet att det är möjligt att följa varje steg jag tar via min mobiltelefon? Finns det några risker med att demokratins beslutsfattare kan vara avlyssnade?

I de flesta människors vardag spelar detta kanske ingen roll. Men hur tänker den som har information om eventuella oegentligheter inom exempelvis svensk vapenindustri, regeringskansli eller FRA och som vill nyttja sin grundlagsstadgade rättighet att meddela sig med journalister?

Trots allvaret i detta tycks det mest vara filmmakare i Hollywood och deckarförfattare som ens diskuterar dessa aspekter av massövervakningsproblematiken. Men när Snowden uppger att han skulle ha kunnat avlyssna självaste president Obama överträffar verkligheten fiktionen. Det bör stämma till eftertanke.

Socialdemokratin bör därför tänka om. Personlig integritet handlar om rätten till privatliv, men i det ligger mycket mer än vad vi gör i hemmets avskildhet. Den privata sfären är den fungerande demokratins förutsättning och det är om detta som diskussionen om massövervakning bör handla.

 

Sveriges Radios partiska opartiskhet

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20140217

Sveriges Radios krav på sina medarbetares opartiskhet har gått så långt att det hamnar i konflikt med det demokratiuppdrag som public service har och faktiskt också med allmänhetens rätt att få en allsidig rapportering.

Det började med att ”Godheten”, en film av Stefan Jarl som skildrar det nya klassamhället, inte kommer att visas före valet, ty den är med kommunikationsdirektören på SVT Sabina Rasiwalas ord för ”systemkritisk”. Därefter sparkades Daniel Nordström från att medverka i P4 Gävleborg, ty han är chefredaktör för Arbetarbladet som har en socialdemokratisk ledarsida. Sedan fick Soran Ismail lämna som programledare för P3:s Morgonpasset, ty han har offentligt kritiserat Sverigedemokraterna.

Bakgrunden är de riktlinjer som Sveriges Radio använder inför valåret:

”Medarbetare som aktivt medverkar i något politiskt parti eller på annat sätt offentligt redovisar sin ståndpunkt får inte framträda i Sveriges Radios program under tre månader före ett val eller en folkomröstning.”

Sveriges Radios VD, Cilla Benkö, har dragit tolkningen längst. ”Opartiskhet” innebär att medarbetare i Sveriges Radio inte får ta aktiv ställning mot partier, ens om det är fråga om nazistiska partier. Anne Sseruwagi, Chefen för SR Malmö, har gjort en nästan lika långtgående tolkning när hon i ett brev uppmanat sina medarbetare att ”tänka två gånger” innan de offentligt tycker något som privatpersoner, även i frågor som rör ”mänskliga rättigheter, stå för människors lika värde och jämställdhet.”

I efterhand har förvisso Benkö hävdat att hon missuppfattats och Sseruwagi har sagt att brevet var internt och en del av en ”pågående diskussion”. Men problemet ligger inte så mycket i eventuella missuppfattningar, utan i att public service i sin strävan efter att uppnå ett av sina mål – opartiskhet – hamnar i konflikt med flera andra av sina målsättningar.

Sveriges Radio ska förvisso vara opartiskt och obundet, men svensk public service har även ett demokratifrämjande uppdrag. I detta inkluderas att aktivt ta ställnings för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde. På sin hemsida skriver Sveriges Radio:

”Sveriges Radio ska ta ställning för det demokratiska statsskickets grundidéer… Medarbetarna bör därför ta avstånd från eller bemöta uttalanden som strider mot dessa idéer. Vi ska också hävda principen om alla människors lika värde, t ex jämställdhet, och ta avstånd från rasism, våld, brutalitet och diskriminering. I de här sammanhangen kan vi alltså vara partiska.”

Kan Sveriges Radios medarbetare ta ställning mot rasism, för jämställdhet, för demokrati, för mänskliga rättigheter och mot nazistiska partier? Ja, det kan de och enligt Sveriges Radios riktlinjer bör eller rentav skall de göra detta. Det är Benkö och Sseruwagi som tänjer på Sveriges Radios riktlinjer, när de låter kravet på opartiskhet väga tyngre än public Service demokratiuppdrag.

Vi ska naturligtvis inte låtsas som att det inte finns gränsdragningsproblem och gråzoner. Sveriges Radio måste sträva efter att vara partipolitiskt opartisk i sin rapportering och verksamhet. Ingen vill ha en public service där programledarna är åsiktsmegafoner för olika partier. Men vi vill inte heller ha en public service där intressanta medarbetare tystas till förmån slätstrukna halvfigurer som inte ens vågar uttala sig mot nazism eller för mänskliga rättigheter.

I diskussionen har dessutom en dimension försvunnit – nämligen den som handlar om vad som är sant och falskt. Sanningen måste ha betydelse. Att säga sanningen kan inte innebära att kravet på opartiskhet bryts, även om en part missgynnas. Ponera att en programledare i public service säger att han anser att Reinfeldt är nazist. Då skulle vi alla reagera över åsikten i sig och över att det inte finns några fakta som stödjer detta påstående. Påståendet har ingen faktagrund. Så kan inte en programledare uttala sig. Men ponera istället att samma programledare säger att Sverigedemokraterna har sina rötter i fascistiska och nazistiska partier. Är det en åsikt? Nej, svarar Aftonbladets krönikör Natalia Kazmierska. Det är ”ren information”. Det är ju sant. Detta är av historieforskningen vedertagna fakta.

Det får mig att fundera på om det inte är så att SVT:s beslut att skjuta på visningen av Stefan Jarls film till efter valet egentligen inte är ännu mer problematiskt än alla dessa tystade medarbetare? Jag har inte sett filmen, men jag skulle gärna vilja. Jarl har naturligtvis ingen ”rättighet” att få sina filmer visade i SVT, men det aktiva ställningstagande som SVT gör att inte visa filmen innebär att jag inte kommer att kunna se den. Att de motiverar detta beslut med att den är för ”systemkritisk” får mig att ställa frågorna: Kan jag som tittare inte själv göra den bedömningen? Är det inte partiskt av SVT att välja bort systemkritiska filmer? Tänk om hans film skildrar en sann bild av Sverige?

Tänk om sanningen är systemkritisk? I så fall får vi inte se den. I vart fall inte före valet.

Vi, folket, måste protestera mot massövervakningen

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140107

Den brittiska TV-kanalen Channel 4 har en tradition av att erbjuda ett alternativt jultal. I år hölls detta av visselblåsaren Edward Snowden. Den övervakning som Orwell förutspådde och varnade för i boken 1984, sade Snowden, kommer inte i närheten av den övervakning som vi i dag faktiskt är utsatta för. Barn som föds i dag kommer aldrig att kunna tänka en privat tanke.

Snowden avslöjade förra året de amerikanska globala massövervakningsprogrammen. De är så omfattande att de för östtyska Stasi skulle ha varit, såsom en av dess gamla chefer nyligen sade, ”en dröm som blivit verklighet”. Stasi, sade han, hade möjlighet att avlyssna fyrtio telefonsamtal åt gången. Den amerikanska spionorganisationen, NSA, har kapacitet att övervaka 75 procent av all amerikansk internetkommunikation.

Vad den svenska spionorganisationen FRA har möjlighet till vet vi inte, men de senaste månadernas avslöjanden om tätt samarbete med de brittiska och amerikanska motsvarigheterna borde göra oss oroliga. Särskilt uppmärksamma borde vi vara därför att det i det närmaste är en naturlag att ju hemligare de statliga organisationerna är, desto mer benägna blir de att bryta eller tänja på lagarna. Ett exempel är avslöjandet om att FRA genomfört dataintrång i samarbete med NSA. På FRA:s nyspråk kallas detta ”aktiv signalspaning”. Det är enligt FRA:s förre generaldirektör Ingvar Åkesson förbjudet i den så kallade FRA-lagen. Lagens syfte var att möjliggöra avlyssning av kabelburen trafik. Inget sades om att hacka sig in i datorer. Men detta gäller helt plötsligt inte längre. Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande Runar Viksten skrev i en debattartikel i Svenska Dagbladet före jul att all signalspaning som FRA genomför kräver tillstånd från domstolen och om tillstånd finns så begås inget brott. Ägnar sig FRA åt dataintrång, så har det tillstånd för det och således är det inte olagligt. Alltså, om FRA gör sig skyldigt till dataintrång är det lagligt. Även om dataintrång är olagligt.

Men folkstormarna uteblir. Enligt en nyligen gjord undersökning är visserligen nästan nio av tio emot massövervakning, men endast var åttonde tillfrågad är ”mycket orolig” för att bli övervakad.

Jag tror att det hänger samman med att de flesta ser frågan om personlig integritet som en fråga om var privatlivets gränser går, snarare än som en grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati. Delvis beror detta på att övervakningsmotståndarna är dåliga på att förklara vad de menar när de säger att vår personliga integritet är hotad. Uttrycket ”personlig integritet” har nämligen flera olika betydelser. Det kan betyda att individen är ”okränkbar” men det kan också betyda att individen är ”oberoende”. De politiska implikationerna är olika. Betraktar vi frågan om övervakning som en diskussion om individens okränkbarhet, kommer debatten att glida mot frågeställningar om var gränserna för den personliga sfären går. Hur mycket har staten rätt att veta om vad medborgarna gör när rullgardinerna har dragits ned? Samtidigt befinner sig uppdelningen mellan privat och offentligt liv i snabb förändring. Vi exponerar helt frivilligt allt mer av vårt privata liv på nätet, varför vi också blir mindre benägna att försvara det.

Men om vi med personlig integritet avser individens oberoende blir frågeställningarna annorlunda. Vi måste då börja fundera på om övervakning har effekter på åsiktsfriheten, valhemligheten, rätten att meddela sig med journalister och faktiskt också om övervakningsmetoderna medför risker för maktbalansen inom staten.

Flera medieföretag har på senare tid infört krypterade kanaler för att vi ska kunna läcka information anonymt. Det är bra. Men varför ska jag ens behöva oroa mig när jag mejlar en journalist? Det är ju min grundlagsstadgade rättighet!

Massövervakningen gör därför att vi måste börja ställa oss frågor som: vågar jag säga och skriva vad jag innerst inne önskar om jag vet att andra kan få reda på det? Vågar jag röra mig fritt om jag vet att det är möjligt att följa varje steg jag tar via min mobiltelefon? Finns det några risker med att demokratins beslutsfattare kan vara avlyssnade?

I min vardag spelar detta kanske ingen roll. Men menar man allvar med att valhemlighet är viktigt är detta centrala frågor, liksom det är för den som har information om eventuella oegentligheter inom exempelvis svensk vapenindustri, regeringskansli eller FRA och som vill nyttja sin grundlagsstadgade rättighet att meddela sig med journalister.

Trots detta tycks det mest vara filmmakare i Hollywood och deckarförfattare som ens diskuterar dessa aspekter av massövervakningsproblematiken. Men när Snowden uppger att han skulle ha kunnat avlyssna självaste president Obama överträffar verkligheten fiktionen. Det bör stämma till eftertanke.

Personlig integritet handlar om rätten till privatliv, men i det ligger mycket mer än vad vi gör i hemmets avskildhet. Den privata sfären är den fungerande demokratins förutsättning och det är om detta som diskussionen om massövervakning bör handla.

”Inte utan ironi, när nu Snowden står åtalad för spioneri”

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130624
För några veckor sedan hoppade Edward Snowden av från sitt arbete vid den amerikanska spionorganisationen National Security Agency (NSA) och började läcka uppgifter om vad han beskriver som ”det största övervakningsprogrammet i mänsklighetens historia”.

Han avslöjade att NSA avlyssnar datatrafik och telefonsamtal i väldig omfattning. Genom samarbete med privata IT-företag som Apple, Microsoft, Google och Facebook, kan de läsa all din e-post i exempelvis Gmail och Hotmail samt i de molnbaserade tjänster som många svenska företag och myndigheter använder sig av. De kan se allt du gör på Facebook och kryptering spelar ingen roll, eftersom de har fått nycklar av IT-företagen och därmed kan avkoda exempelvis krypterad e-post. Tar du foto med din Iphone, blir fotot synligt för NSA när telefonen synkroniseras över nätet. Likaså om du delar fotot till dina vänner på Instagram. Kommunicerar du via Skype, så kan du avlyssnas. I helgen avslöjade Snowden att också Storbritannien ägnar sig åt minst lika omfattande massavlyssning. Det brittiska spionorganet GCHQ avlyssnar, enligt tidningen The Guardian, enorma mängder datatrafik, e-post och telefonsamtal. Historien är inte utan ironi, när nu Snowden står åtalad för spioneri.

Såväl amerikanerna som britterna hävdar att det är utländska förhållanden som de är intresserade av. Samma argument användes när Försvarets Radioanstalt (FRA) för några år sedan fick befogenheter att avlyssna kabelbunden trafik. Detta framställdes som en mindre justering från ”signalspaning i luften” till ”signalspaning i kabel”. I själva verket var det ett paradigmskifte. Signalspaningen utvecklades under andra världskriget och senare under kalla kriget för att avlyssna potentiellt fientliga staters kommunikation. Den ”signalspaning” som numera utförs i kabel, är däremot inte inriktad på andra staters kommunikation utan på privatpersoners. Därför är det ett paradigmskifte. Att avlyssningen inskränks till kommunikation som korsar landets gränser saknar betydelse. Dels därför att mycket av den inhemska kommunikationen, korsar Sveriges gränser eftersom många servrar ligger i utlandet. Dels därför att FRA byter information med bland annat NSA. Underrättelseinformation är en handelsvara för spionorganisationerna och då spelar det inte någon roll om nationella lagstiftningar inskränker spioneriet till utländska förhållanden. Det man inte själv kan få tag på, kan andra få tag på. Detta paradigmskifte innebär oöverskådliga faror, som nästan alla ansvariga politiker ignorerar.

Modern teknologi gör att vi människor kan interagera på ett sätt som saknar motsvarigheter i historien. Men den skapar också möjlighet till kartläggning, kontroll och övervakning av enskilda individer som likaledes saknar motsvarigheter i historien. Östtyska Stasi kunde bara drömma om de verktyg som NSA och FRA har tillgång till, och de var aldrig i närheten av att kunna samla in sådana mängder information som samlas in i dag.

Förvisso ligger det i det moderna samhällets natur att all maktutövning inte kan vara transparent. Vissa typer av övervakning och spioneri kan motiveras, exempelvis mot andra stater eller mot organiserad brottslighet. Men den principiella skiljelinjen i en rättsstat måste gå mellan att övervaka misstänkta brottslingar och att övervaka alla och därmed betrakta alla som potentiella brottslingar. En demokrati kan inte betrakta sina medborgare som potentiella brottslingar, utan att våldföra sig på demokratins mest grundläggande byggstenar.

Massövervakningen motiveras naturligtvis med att hot mot samhället – terrorism, trafficking, organiserad brottslighet – kan avvärjas. Så är det kanske. Men vi vet väldigt lite om priset. Hur mycket säkerhet får vi egentligen i utbyte mot att våra privatliv avskaffas? Har du inget att dölja, har du inget att frukta, brukar förespråkarna säga. Men vill vi leva i ett samhälle där staten kan kartlägga allt vi gör och är det verkligen så att vi som inte har något att dölja, inte heller har något att frukta? Kan rösthemligheten säkras? Vågar vi tycka och tänka fritt, när vi vet att staten kanske snokar på oss? Kan källskyddet garanteras? Kan den som vill lämna uppgifter till media var säker på att kunna vara anonym? Vi vet inte svaren på dessa frågor. Men vi vet att vårt demokratiska system bygger på transparens och förutsätter att det är möjligt att utkräva ansvar från de högre maktnivåerna. För att det ska fungera, krävs att makten strömmar nerifrån och upp, från fria medborgare som utser sina representanter och avkräver dem ansvar. Denna relation – makt som strömmar från folket till våra representanter och inte tvärtom – riskerar att undergrävas när staten börjar övervaka folket. Hemliga, statliga sammanslutningar som samlar in privat och personlig information ger dem möjligheter att utöva makt över enskilda individer så att de inte längre är fria medborgare. Risken är att makten då börjar strömma uppifrån och ner.

Därför är massövervakningen ett hot mot demokratin.

Åtta S-profiler: Morgan Johanssons FRA-utspel strider mot kongressbeslut

I veckan förklarade Morgan Johansson, som är ordförande för justitieutskottet, att Socialdemokraterna nu vill att Säpo ska få signalspana, eller i klartext avlyssna vanliga människors e-post och telefontrafik. Detta är i strid med kongressbeslut och ett brott mot avgivna vallöften.

På 2009 års socialdemokratiska partikongress tog Socialdemokraterna, efter en intensiv debatt, beslut om att riva upp, göra om och göra rätt när det gällde FRA-lagen samt att partiet skulle verka för en ny och bättre beredning i dialog med medborgarna angående FRA. Den ambitionen kommer nu helt på skam. Ingen dialog med partiets medlemmar eller med Sveriges medborgare har föregått utspelet. Och kongressens beslut, som var väl förankrat och förberett, ignoreras. Så kan inte förtroende byggas.

Sverige behöver en underrättelsetjänst och en säkerhetstjänst med möjligheter att bekämpa terrorism, men integritetskränkande massövervakning är inte lösningen. Den tragiska händelsen med självmordsbombaren i Stockholm får inte bli till en intäkt för ytterligare övervakningsiver från staten.

Socialdemokraterna måste värna individens rätt till sin privata sfär. Inte minst har detta blivit aktuellt sedan det i förra veckan framkom att det inte finns någon fungerande kontroll över vilka uppgifter om svenska medborgare som FRA utbyter med utländsk säkerhetstjänst.

Frågan om ett rättssäkert skydd för den personliga integriteten och debatten om massavlyssning har kommit för att stanna. Att vi som enskilda partimedlemmar har olika uppfattning i frågan är en sak, men partikongressens beslut måste accepteras av partiets främsta företrädare i riksdagen.

Kongressen beslutade enligt följande: “Vi vill att en parlamentarisk utredning börjar om från början med frågan – i bättre dialog med medborgarna. Lagen bereddes för dåligt, och har allvarliga brister när det gäller grundläggande krav på rättssäkerhet, integritetsskydd och proportionalitet.” Utan nytt kongressbeslut ger den skrivningen inte utrymme för utökade befogenheter för övervakning av folket. Om Morgan Johansson vill se ett nytt och annorlunda kongressbeslut så får han i sedvanlig ordning skriva en motion till kongressen och sedan argumentera för sin ståndpunkt.

Kongressbeslut och vallöftet om att riva upp FRA-lagen måste respekteras. Väljarna måste kunna lita på de vallöften som partiet ger. Att svika vallöftet om att riva upp FRA-lagen är att svika såväl de partimedlemmar som drivit fram kongressbeslutet som dem som givit sin röst på socialdemokraterna i höstens val.

Frihet är en grundläggande socialdemokratisk värdering, massövervakning av folket är det inte. Därför vill vi att partiets företeträdare respekterar partikongressen och håller sina vallöften. Dra tillbaka förslaget om att ge utökade befogenheter för massövervakning!

Eva-Lena JanssonRiksdagsledamot, Örebro

Tony JohanssonDoktorand i ekonomisk historia, Lund

Alexandra EinerstamBloggare, Stockholm

Erik LaaksoBloggare, Alvesta

Ulrika SandbergPolitisk sekreterare, Örebro

Sören JuvasDebattör, Falun

Anders NilssonRegissör, Tanum

Steffen OxenvadFullmäktigeledamot, Sigtuna

Publicerat på Aftonbladet debatt, 20101214, http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article8279736.ab

Pirater, jäv och en orimlig dom

Två män misshandlar en annan man med slag, sparkar och brännbollsträ. Våldet leder till livshotande skador. De döms bland annat till att betala 30 000 kr vardera i skadestånd. Fyra unga män har byggt en hemsida. På hemsidan kan andra människor träffas och byta information, s k fildelning. De döms, utöver fängelse på ett år vardera, till att betala 30 miljoner kronor i skadestånd till olika multinationella företag.

Denna dom, som avkunnades mot de fyra åtalade i den s k Pirate Bay rättegången, är så orimlig att den egentligen inte behöver kommenteras. Om det inte vore för två omständigheter. För det första, att det i efterhand kommit fram att domaren har kopplingar till målsägarsidan. För det andra, och viktigare, det rör gränserna för hur internet får användas.

Domaren, som lär ha umgåtts med en av målsägarsidans advokater och är med i en förening som verkar för strängare upphovsrätt, anklagas nu för att vara jävig. Men antagligen kommer hovrätten att fria. Det beror dock ej på att han i faktisk mening inte skulle ha varit partisk, utan på att lagstiftningen inte är, och knappast kan vara, glasklar i när en domares privata umgänge och åsikter utgör grund för jäv.

Men i normala fall spelar det mindre roll vilka åsikter en domare har (i vart fall hoppas vi att det är så). Domstolen har att döma efter lag och praxis. Men rättegången mot The Pirate Bay är inget normalt fall. Till skillnad från en rättegång om misshandel, har denna rättegång politiska dimensioner. Såväl de dömda som målsägarsidan företräder legitima politiska ståndpunkter. Fri information och kultur står mot upphovsmännens krav på ersättning. Samtidigt är varken rättsläget eller omständigheterna kring The Pirate Bay helt klara. Då blir domarens åsikter plötsligt viktiga. Rättegången borde således tas om.

Men det grundläggande problemet är mycket större än så. Politikens uppgift måste vara att finna kompromisser som gör att lag och rättsmedvetande överensstämmer. Enda lösningen i denna fråga är därför en skatt eller avgift som säkerställer såväl upphovsrättsinnehavarnas ersättningar som fri tillgång till kultur och information för allmänheten. Men istället har politikerna förklarat krig mot en hel ungdomsgeneration.

Det visar att de folkvalda inte riktigt tycks greppa hur stor betydelse denna fråga har. Internet är den viktigaste uppfinningen inom informationsteknologin på mer än ett halvt millennium, sedan Gutenberg och boktryckarkonsten. Och om vi betänker att boktryckarkonsten var en av förutsättningarna för upplysningen och för det moderna samhällets uppkomst – kort sagt för mänsklighetens möjlighet att bryta sig ur despotismen – blir det tydligt att vi inte har råd att slarva eller gå i särintressenas ledband när beslut ska fattas om hur denna teknik ska regleras. Tyvärr verkar inte de folkvalda förstå detta.

Publicerad i SKD 20090428

Kompromissa om fildelningen

Publicerad i SKD 200900310
Kriget mot fildelningen pågår på flera fronter. Ingen har väl missat rättegången mot The Pirate Bay eller den nyligen klubbade Ipred-lagen. Men mindre känt är, att det förhandlas om ett nytt internationellt avtal (kallat Acta), vilket är tänkt att ge myndigheterna bättre vapen i kampen mot piratkopiering och fildelning. Förhandlingarna sker bakom lyckta dörrar. Det finns ännu inga avtalstexter, men enligt de uppgifter som läckt ut ska tullen få rätt att söka igenom MP3-spelare och bärbara datorer; internetleverantörer ska kunna tvingas att lämna ut personuppgifter utan föregående domstolsförhandling. EU-kommissionen, som sköter förhandlingarna, dementerar att detta skulle vara innehållet, men vägrar samtidigt att lyfta på sekretessen.

Det finns skäl att oroa sig. Dels över det ständiga hemlighetsmakeriet i EU-sammanhang. Sekretess i lagstiftningsprocesser är inte förenligt med folkvälde.

Dels över avtalets innehåll. Med tanke på att en stor del av befolkningen sysslar med fildelning, är det inte en konstruktiv lösning att försöka lagstifta bort problemet. Rättegången mot The Pirate Bay blev på grund av detta i det närmaste en parodi; den blev till en process som riktades mot en teknisk innovation och som syftade till att markera mot den attityd till upphovsrätt som de åtalade har. En attityd som sannolikt delas av en majoritet av landets ungdomar.

Samtidigt vet alla, att det är lönlöst att processa mot teknologisk utveckling. Redan innan rättegången ens hunnit inledas hade ny teknik utvecklats, på vilken nuvarande lagstiftning inte biter. Det är därför som lagstiftarna försöker finna nya vägar för att stoppa utvecklingen, nu med fokus på att få människor att inte använda den nya tekniken. Genom Ipred som legaliserar utpressning mot privatpersoner och genom Acta, som – även om vi inte tillåts läsa innehållet – tycks möjliggöra ytterligare kontroll av oss som individer.

Hade politikerna visat samma följsamhet gentemot nöjesindustrins tidigare krav, skulle vi inte få lyssna på musik på radio, spela in film på video och dvd eller äga en MP3-spelare.

Om detta har vid olika tillfällen i historien strider utkämpats mellan upphovsrättsintresset och allmänintresset. Men skillnaden jämfört med idag är, att frågorna löstes på ett konstruktivt sätt – genom kassettavgifter, privatkopieringsavgifter och STIM-avgifter.

Det är fullt möjligt, att på liknande sätt lösa den inflammerade frågan om fildelning. Exempelvis borde STIM:s förslag om fildelningsabonnemang tas på allvar. Enligt en opinionsundersökning vill 86 procent av dem som laddar ned musik betala för laglig fildelning. Men för att det ska bli verklighet, krävs en lagstiftare som förmår att söka efter en konstruktiv lösning. Istället för att kriminalisera två miljoner svenskar.

 

Ipred legaliserar utpressning

Publicerad i SKD 20090227
På onsdagen drev regeringen, med stöd av Socialdemokraterna, igenom den s k Ipred-lagen. Den möjliggör intrång i människors privatliv och öppnar upp för en legal utpressarverksamhet.

Med lagen får rättighetsinnehavare möjlighet att gå till domstol och kräva ut uppgifter om vem som laddat ned upphovsrättsskyddat material. Därefter kan de ställa krav på betalning. Om den som anklagats för olovlig nedladdning, inte betalar, kan rättighetsinnehavaren driva skadeståndskravet till domstol. Det som tidigare varit polisens uppgift, delegeras till privata företag.

Lagen borde aldrig ha antagits. Den öppnar upp för utpressning. Hur reagerar den genomsnittlige internetanvändaren, när ett betalningskrav på, säg, 10 000 kronor trillar ned i brevlådan, med hot om mångdubbelt högre skadeståndskrav vid domstolsförhandling, om han eller hon inte betalar inom några dagar? Jo, han betalar. För han vill inte ta den ekonomiska risk som en domstolsförhandling innebär.

Precis detta är vad vi sett i andra länder. Där har den ekonomiskt starka musik- och filmbranschens stjärnadvokater satt i system att hota privatpersoner med stämning på stora belopp. Och många väljer då att hellre betala än att dras inför rätta. Att det rör sig om stora pengar när branschen räknar, visar den pågående rättegången mot The Pirate Bay. Skadeståndskravet är på 117 miljoner. Det har nog de flesta noterat. Men vad färre vet är att detta enorma skadeståndskrav, endast baseras på några tiotal verk, som de anklagade misstänks ha tillgängliggjort. (The Pirate Bay är egentligen inget annat än en avancerad anslagstavla där fildelande personer kan hitta varandra, vilket gör att anklagelserna mot anslagstavlans ägare på goda grunder kan ifrågasättas, men det ämnet får sparas till en annan gång).

”Ska det vara”, frågade nyligen Björn Ulvaeus, ” så förbannat svårt att betala för sig?” Även om jag har svårt att ta en miljardärs pengagnäll på allvar, så är frågan förstås relevant för den genomsnittlige kulturarbetaren som har svårt att leva på sitt arbete. Därför är också fildelning av upphovsskyddat material, utan någon form av ersättningssystem, omöjligt i det långa loppet. Men Ipred-lagen löser inte detta problem.

Den definierar inte hur mycket illegal nedladdning som ska ha gjorts, för att domstolen ska kunna tvinga internetleverantören att lämna ut personuppgifter. Den definierar inte vad som är rimliga skadeståndskrav. Den är inte rättssäker, såtillvida att det är den som äger uppkopplingen som ställs till svars, oavsett vem som nyttjat den. Och den legaliserar utpressningsverksamhet. Kort sagt, gör den möjligt att en ”hel ungdomsgeneration jagas”, varvid statsminister Reinfeld såväl som oppositionsledare Sahlin, vars invändningar mest varit kosmetiska, bryter sina vallöften.

Fildelning och behovet av en kompromiss

Publicerad i SKD 20081028
Fildelningsfrågan är ständigt i hetluften. Lagen och människors värderingar går på tvärs. Regeringen har nu föreslagit en ny lag varvid statsministern bryter sitt vallöfte.

Fildelning. I valrörelsen blev såväl Göran Persson som Fredrik Reinfeldt svettiga bara de hörde ordet fildelning. Innerst inne tyckte de nog att saken var enkel. Fildelning är stöld, punkt slut. Men så kunde de inte säga. För då skulle de förlora en massa röster. Istället förkunnade Reinfeldt att ”jag vill inte jaga en hel ungdomsgeneration”.

Men nu kommer lagen, med vars hjälp staten tänker gör precis detta. Visserligen är den redan omodern. Med den senaste tekniken kan man kringgå den. Effekten blir istället att rättssäkerheten inskränks, då mediabolag får tillåtelse att bygga upp dataregister på personer som de tror har begått brott och med lagens stöd lättare kan begära ut IP-adresser från internetleverantörer. Det har varnats för att lagen öppnar upp för utpressningssituationer som vi sett i andra länder, där enskilda har pressats till att betala stora summor för att undgå domstolsprocess.

Men lagstiftarna har insett att de är på kollisionskurs med landets ungdomar. Därför har regeringen skickat ut ett material till skolorna där den hotar med fängelse för den som laddar ner och ger en tveksam historieskrivning. Bland mycket annat påstås, som vore det en sanning, att ”upphovsrätten är grundläggande för det kreativa skapandet”. Jag har svårt att se det riktiga i ett sådant påstående. Människan är till sin natur kreativ, och så vitt jag vet har det funnits en och annan kreativ människa också innan upphovsrätten reglerades.

Nu ska ni inte tro, att jag instämmer i den simpla jag-gör-det-och-därför-ska-det-bli-tilåtet-retorik, som ”piratfilosofin” grundas i. Upphovsrättsinnehavare har rätt att få betalt för sina verk. Men lösningen är inte att jaga fildelande ungdomar. Dels för att det är meningslöst. Tekniken kommer alltid att ligga steget före lagstiftaren. Det är således lika lönlöst att idag försöka stoppa fildelning, som när musik- och filmbranschen på 70-talet ville förbjuda folk att spela in TV-program på video eller när de för ett decennium sedan ville stoppa MP3-spelarna. Dels, och framför allt, för att fildelning möjliggör spridning av kultur på en aldrig tidigare skådad nivå. Fildelning är en mer betydelsefull innovation för den kulturella utvecklingen än till och med de allmänna bibliotekens framväxt.

Därför måste man finna en väg bort från de skyttegravar som fildelningsliberalerna och upphovsrättsinnehavarnas organisationer grävt. En sådan väg finns redan i ett förslag från STIM. Fildelning föddes nämligen inte med internet. Varje bibliotek och varje radiosändning är inget annat än fildelningsarenor, där miljoner människor dagligen får tillgång till upphovsskyddad musik och text.

Detta fungerar därför att ett ersättningssystem har skapats. Författare och musiker får ersättning för utlånade verk och när deras musik spelas i radio. Dessa system har skapats vid konflikter som liknar den nuvarande om fildelningen, och modifierat kan de överföras till internet. Förenklat innebär det att internetanvändare ska kunna välja ett abonnemang som innehåller en licens som ger laglig rätt att ladda ner upphovsskyddat material. Licensavgifterna kan sedan fördelas till upphovsrättsinnehavarna på liknande sätt som vid spelning av musik i radio.

En kompromiss som avkriminaliserar fildelning men som samtidigt garanterar upphovsrättsinnehavarna ersättning är den enda möjliga vägen framåt.

Regeringens FRA-argument är nonsens

Publicerad i SKD 20080806
Alliansledarna kan inte visa sig utan att få frågor, de kan inte öppna tidningen utan att partikamrater angriper dem och i riksdagsgrupperna mullrar det. Regeringens huvudbry förkortas FRA.

Massavlyssning. Och ju mer trängda de blir, desto mer löjeväckande blir argumenten. Som i söndags då folkpartiledaren sade att svenska folket måste massavlyssnas, för tänk om de svenska trupperna i Afghanistan skulle gripa bin Ladin. Då kommer Sverige att bli ett mål för terrorister. Ja, tänk om…

Annars maler regeringen på kring i huvudsak fyra argument, som alla är undermåliga.

1) FRA är inte intresserat av att massavlyssna svenskar, det handlar om avancerad skanning.
Efter avslöjandet att FRA olagligen avlyssnat 103 vanliga svenskar, skulle jag vara försiktig med att uttala mig om vad FRA är intresserat av. Regeringen försöker genom att svänga sig med tekniska termer undvika sakfrågan, vilken är att lagen tillåter FRA att ta en kopia på vår elektroniska trafik. Till sitt innehåll är detta mer långtgående än den telefonavlyssning som östtyska staten utsatte sitt folk för.

2) Lagen reglerar kabeltrafiken så att signalspaningen blir ”teknikneutral”.
Låter bra, men är rent nonsens. En teknikneutral lagstiftning skulle likaväl kunna gå i andra riktningen, och fastslå ett absolut skydd, oavsett kommunikationsform, såvida det inte finns brottsmisstanke och domstolsbeslut om avlyssning. Dessutom är faktiskt inte den nya lagen teknikneutral. Den ger statliga snokare rätt att läsa vad du skriver i ett e-brev, men inte vad du skriver i ett vanligt pappersbrev. Varför denna skillnad?

3) Det är viktigt att Sverige har underrättelseinformation som kan bytas med andra länder.
Det är ett motiv för signalspaning mot yttre militära hot, men inte för massavlyssning av det egna folket. Därtill är det märkligt att ingen tycks ifrågasätta detta utbyte. Försvarsministern skriver ”att olika länder är bra på olika saker”. Så är det. USA, exempelvis, ”är bra på” att få fram information genom att tortera fångar. Men bör Sverige delta i ett sådant informationsutbyte?

4) FRA:s spaning har förhindrat mord.
Utspelet gjordes nyligen av FRA och är ytterligare ett argument för signalspaning, inte för massavlyssning. Vidare, har ingen hävdat att massövervakning inte kan ge resultat. Vad lagens motståndare kräver är endast att det finns gränser för vilka inskränkningar av våra rättigheter som vi i brottsbekämpningens namn kan tillåta. Något som verkligen skulle ge resultat är övervakningskameror i alla sovrum. Förmodligen skulle flera mord om året förhindras, liksom mängder av våldtäkter och incest. Den som är emot sådan övervakning är inte det p g a att det inte kan ge resultat, utan därför att det är en inskränkning av alla laglydiga människors frihet.
Dessutom är det tveksamt om statliga myndigheter med hemlig verksamhet bör delta i debatten om hur den egna verksamheten ska regleras. Vi kan inte kontrollera vad FRA säger, allt är sekretessbelagt. Därför vet vi exempelvis inte om någon råkat illa ut på grund av FRA. Det enda vi med säkerhet kan säga är, att om någon människa till följd av FRA:s signalspaning hamnat i USA:s tortyrkammare, skulle FRA inte häva sekretessen.

Det behövs en ny lag, inte minst för att tygla FRA, som inte tycks bry sig om de regleringar som finns. I en sådan lag bör det slås fast att avlyssning endast ska vara tillåten vid brottsmisstanke. Det är här skiljelinjen går, om avlyssning utan brottsmisstanke ska vara tillåten eller inte. Resten är sidofrågor.

Storebror är här

Publicerad i SKD 20080616
På tisdag kommer riksdagen troligen att klubba en lag som ger Försvarets Radioanstalt (FRA) rätt att avlyssna all e-post, telefon, fax och SMS som korsar Sveriges gränser.

Storebror. Tidigare har FRA:s uppgift varit att spionera på utlandet efter ”yttre militära hot”, men med den nya lagen utvidgas mandatet till att i praktiken gälla alla svenskar i jakt på löst definierade ”yttre hot”. Kabelbunden trafik som korsar Sveriges gränser får avlyssnas. Det innebär faktiskt nästan allt. Om du bor i Hörby och e-postar din kusin i Höör, går det troligtvis via en server i USA. Och således kommer FRA att få ta en kopia på ditt brev och läsa det.

Avlyssningsmetoderna är mer sofistikerade och integritetskränkande än de flesta kanske förstår. Det är inte någon kontorsnisse, likt forna tiders DDR, som slumpmässigt sitter och går igenom dina brev. Istället kopieras all kabelbunden trafik som korsar Sveriges gränser – epost, chattar, sökningar på nätet, banktransaktioner, telefonsamtal, SMS, journalisters kontakter med sina källor, din medlemsansökan i ett politiskt parti över webben och mycket mer – och skickas över till FRA:s hemligstämplade datornätverk. Där avlyssnas allt av datorer på jakt efter vissa ord, exempelvis bin Ladin, befrielserörelse, Bush, Reinfeldt. Sådant som anses ”intressant” sparas och analyseras. Det är som om staten skulle montera en videokamera i ditt sovrum och spela in allt, men lova att bara titta på filmen om datorerna indikerar att det kan vara nåt intressant som är i görningen. Skulle du acceptera det?

Justitiedepartementet skrev i en promemoria för ett par år sedan, att lagen innebär ett ”integritetsintrång som saknar motstycke i ett internationellt perspektiv”. Rikspolisstyrelsen menar att lagförslaget visar ”skrämmande brist” på insikt om vad regeringsformen innebär. Advokatsamfundets ordförande har påpekat att ”det här är mer omfattande än vad man tillåter till och med i Bushs USA”. Journalistförbundet har varnat för att källskyddet blir värdelöst.

Men borde vi inte lita på FRA? Nej, det borde vi sannerligen inte göra. För det första av historisk erfarenhet. Sverige har ännu inte gått till botten med de olagliga åsiktsregistreringarna som drabbade 100 000-tals människor. IB lär oss att när hemliga organisationer tillåts spionera på det egna folket, sitter de mänskliga rättigheterna löst (något som det finns många exempel på i filosofiprofessor Torbjörn Tännsjös nyligen utkomna bok Medan revolutionen dröjde). För det andra visar FRA en sällsynt nonchalans för de lagar som reglerar dess verksamhet. För någon vecka sedan publicerade tidningen Cumputer Sweden utdrag från en bandinspelning som de kommit över, där FRA:s förre chef Anders Wik argumenterar för den nya lagen, eftersom den avlyssning som FRA redan sysslar med då blir laglig! Är det verkligen lämpligt att ge fler befogenheter till en statlig organisation som så flagrant struntar i Sveriges lagar?

Självfallet finns det tillfällen då avlyssning är motiverad. Men sådan måste föregås av oberoende rättslig prövning och efterkontroll och det måste finnas brottsmisstanke. Vad jag skriver till mina vänner, har staten inte med att göra. Jag vägrar att bli behandlad som en brottsling.

Lagen kommer att klubbas på tisdag, såvida inte minst fyra borgerliga riksdagsledamöter röstar med oppositionen. Vi får då se om det är någon ryggrad i det stora antal borgerliga ledamöter som är emot förslaget eller om de viker sig för allianslinjen.

Om den statliga historiekampanjen

I veckan angreps den senaste statliga historiekampanjen av välkända samhällsvetare. Sven-Eric Liedman, Yvonne Hirdman och Sven Lindqvist finns bland undertecknarna.

Publicerad i SKD 20080404

Historia. Den statliga myndigheten Forum för levande historia bildades för att sprida information om nazismen. Redan då kritiserades den, och när nu regeringen beordrat en kampanj mot kommunism, har denna kritik växt sig starkare.

Men, svarar en av de för den statliga historieskrivningen kampanjande professorerna, skeptikerna är bara arga för att de hyser vänstersympatier. Det bevisas med mccarthyiansk logik av att de inte var lika kritiska mot antinazismkampanjen. Skånskans ledarsida trumpetar ut liknande nonsens i gårdagens tidning.

Själv anser jag att staten inte bör syssla med historieskrivning och ideologikritik överhuvudtaget. Men jag inser samtidigt att man kan stödja den första kampanjen och kritisera den andra. Skillnaderna mellan ideologierna nazism och kommunism är fundamentala. Folkmord följer som en logisk konsekvens av det som är nazismens kärna, rasläran, men av kommunismens bärande satser, vilka handlar om ägandeformer och jämlikhet, följer inte folkmord. Därför finns det ingen nazistisk rörelse som gjort något gott för mänskligheten, medan kommunismen uppkom som en frigörande ideologi. Följaktligen finns det mängder av kommunistiska rörelser, som – bokstavligen – stått i första ledet i kampen mot förtryck, fascism, imperialism och kolonialism.

Exemplen på kommunistisk totalitarism är många, men många är också exemplen på kommunister som kämpat för mänsklig frigörelse. Dessa motsatser – hoppet om mänsklig frigörelse och den totalitarism som blev till denna frigörelses dödgrävare – är tillsammans med det förtryck och misär som rörelserna var ett svar på en del av kommunismens historia.

Denna komplexitet är intressant för att förstå de historiska processerna, men ointressant för den som vill att historieskrivning ska vara ett regeringsstyrt ideologiskt verktyg. I den blir kommunismens historia till orgier i ondska, förtryck och massmord, framlagt utan historiska och sociala samband och paketerat av en PR-byrå till en reklamfolder som massdistribueras till landets skolor. Och för säkerhets skull, för dem som inte orkar läsa de längre reportagen, inleds det hela med ett uppslag med illustrationer av ungdomar och deras handväskor, där vissa ägodelar har listats som förbjudna. Bli inte kommunist, säger här staten, för de röda skulle förbjuda dig att ha smink i handväskan och så tar de din mobiltelefon och iPod.

Historieundervisning beroende på politisk konjunktur kan aldrig bli bra. Nu har vi en borgerlig regering. Alltså statlig kampanj så att ungarna inte blir vänstervridna. Nästa regering har kanske en annan politisk färg; ska den då sätta i gång en kampanj om brott som begåtts i antikommunismens och frihetens namn? Ska nästa årskull få glättiga foldrar om den miljon, företrädelsevis kommunister, som mördades i Indonesien på 60-talet, eller om de 200 000 socialister, fackföreningsfolk, bönder och intellektuella som dödades under 80-talets upprorsbekämpning i Latinamerika eller om världssamfundets ”demokratiska” massmord av 1,5 miljoner irakier under de senaste två decennierna?

Till synes utan självinsikt skriver kampanjmakarna i lärarhandledningen att ”i en diktatur står alltid historieskrivningen i statens tjänst”. Det återstår att se om lärarkåren och eleverna kommer att låta detta ske i demokratins Sverige?

Skolkampanjen mot kommunism

Publicerad i SKD 20071121

Reinfeldt meddelade förra året att Forum för levande historia ska driva kampanj mot kommunism. Att regeringen samtidigt kallar sig liberal är ett svek mot liberalismens principer.

Principlöshet. I våras hade kvarnarna malt färdigt. Kulturdepartementet skickade ut ett dekret, i vilket ansvarig minister meddelade medborgarna, att regeringen beslutat att ”kommunismen är en ideologi som skördat och skördar många offer”. Därför hade man kommit fram till att den ”uppväxande generationen” ska ” informeras” om ”kommunismens svarta historia”.

Jag skrev om detta då och noterade det tveksamma i att staten ägnar sig åt denna typ av kampanjer. Redan till Levande historias ursprungliga uppdrag bör man förhålla sig skeptisk.

Men för detta utvidgade uppdrag, saknas därtill den grund som fanns för det ursprungliga uppdraget, något som filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö belyst. De tyska förbrytelserna under andra världskriget var en konsekvens av de bärande teserna i den nazistiska ideologin. Man kan inte vara nazist, utan att önska folkmord. Nazismen är därför till sin natur ond. Motsvarande gäller inte för kommunismen: 1) Det finns ingen enhetlig definition av kommunism. 2) De centrala teser, som är gemensamma mellan de olika riktningarna, handlar om kollektivt ägande och om klassamhällets upplösning – inte om folkmord. Gulag kan alltså inte betraktas som en direkt konsekvens av det icke definierade begreppet ”kommunistisk ideologi”. 3) Om någon invänder mot frågan om Gulag, bör vi åtminstone kunna enas om att den bör vara öppen för debatt och forskning och inte avgöras genom statliga dekret. 4) Medan nazismen endast agerat förtryckande, har kommunism även varit central i flertalet av de antikoloniala befrielserörelserna. Detta kan inte belysas i en kampanjartad historieundervisning med fokus på en ideologis ”svarta historia”.

Bedömningen att detta är en politisk kampanj, och inte en aktion för att öka historiekunskapen, stärktes i förra veckan. Utbildningsminister, Björklund, röt då till och krävde att Forum för levande historia ska samarbeta med organisationen Upplysning om kommunism. Av namnet – upplysning – kanske någon förleds att tro, att detta är en organisation, vars verksamhet grundas på vetenskaplig objektivitet. Så är inte fallet. Detta är en lobbyorganisation, finansierad av näringslivet och kopplad till regeringspartierna. Det är Stiftelsen för ett fritt näringsliv, som också är Timbros huvudman, som betalar för verksamheten.

Om Perssons initiativ till statlig information om nazismen kan man träta, men uppenbart är att en viktig demokratisk spärr lyftes bort. Med en statligt kontrollerad, kampanjinriktad historieundervisning, följer att den styrs av den politiska konjunkturen.

De ansvariga har dessutom mage att kalla sig liberaler. Men två av liberalismens bärande element är individens åsiktsfrihet och att staten inte ska politiseras.

Frågan är om de s k liberalerna i regeringen ens reflekterat över det fundamentala brott mot liberalismens principer som de gör sig skyldiga till? Vidare, har de funderat på hur politiskt schizofrent det är, att i ena stunden hävda att ”myndigheter har i för stor utsträckning tillåtits bedriva opinionsbildning, eller rent av bildats för detta ändamål”, bara för att en kvart senare besluta om en ideologisk kampanj på landets skolor, genomförd av en statlig myndighet? Och, till råga på allt, i samarbete med en till regeringspartierna och näringslivet närstående lobbyorganisation.