Björklund bidrar till att normalisera SD

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20140120

Jan Björklund jämställer Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna och klasskamp med rasism. Det är inte bara oanständigt utan också politiskt farligt, då det riskerar leda till en normalisering av Sverigedemokraterna.

Folkpartiledare Jan Björklund talade i onsdagens partiledardebatt om EU. Han konstaterade att två partier vill lämna EU, nämligen Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det vill de göra, visste minister Björklund att berätta, för att EU bygger på ”friheten, demokratin, öppenheten” och utgör ett liberalt samhällssystem.
”Liberalismen är det som extremvänstern och extremhögern avskyr allra mest. Där är de helt överens, för extremvänsterns och extremhögerns grogrund är kamp och konflikt mellan klasser eller raser. Samarbete är de emot.”
Med några få meningar satte Jan Björklund likhetstecken mellan Vänsterpartiet och ”extremvänstern”, jämförde Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna och likställde klasskamp med rasism.
Samtidigt gav han en vrångbild av Vänsterpartiets syn på EU. Vänsterpartiet vill inte lämna EU för att det skulle vara motståndare till ”friheten, demokratin och öppenheten”, utan för att EU har blivit ett hinder för just dessa ideal.
Dagens EU framtvingar liberal politik i medlemsländerna oavsett vad medlemsländernas folk tycker, begränsar öppenheten i de politiska processerna och kringskär folkens självbestämmanderätt på allt fler områden. Man kan göra olika värderingar och bedömningar av de argument som framförs från Vänsterpartiet i EU-frågan, men att hävda att dessa argument skulle vara uttryck för extremism och besläktade med Sverigedemokraternas inskränkta nationalism är ohederligt.
Att skapa karikatyrer av sina motståndare och argumentera mot dem i stället för de verkliga och svårare motståndarna tillhör ju politikens vardag, men Björklunds slaskiga argumentation bryter mot all anständighet.
Som när han sätter likhetstecken mellan en ideologi som utgår från klasskonflikter och en ideologi som utgår från påstådd kamp mellan raser. Det är fel på så många sätt. Till att börja med slår det förstås lika mycket mot hans eget parti som mot Vänsterpartiet.
Liberalismen är, historiskt betraktad, den första moderna klasskampsideologin. Den uppstod under 1700-talet som ett svar på de inskränkningar som de feodala ordningarna innebar för de klasser som handel och sedermera industriell kapitalism gav upphov till. Liberalismen blev ideologin för den nya borgarklassen.
Först riktades den mot feodala inskränkningar som hindrade borgarklassens fria marknadsutbyte och tillgång till offentliga ämbeten. Senare riktades den mot arbetarnas krav som hotade borgarklassens vinster.
Liberaler har från tid till annan också allierat sig med radikala politiska rörelser, men liberalismen är lika mycket som socialismen en ideologi grundad i ”kamp och konflikt mellan klasser” – liberalismen är rentav förlagan.
Men värre är vad Björklund säger om alla miljoner människor som kämpar för drägligare levnadsförhållanden.
I Kambodja slåss textilarbetare för högre löner, i Sydafrika kämpar gruvarbetare för bättre bostäder, i Grekland demonstrerar fackförbunden mot de drakoniska neddragningarna i välfärden, i Sverige kräver byggjobbarna bättre säkerhet på arbetsplatserna och de handelsanställda högre löner.
Allt detta är uttryck för klasskonflikter och klasskamp. Det har i sig inget med extremism att göra och framför allt har det inget gemensamt med de rörelser som tror att världens folk är uppdelade i konkurrerande raser. Det är Björklunds argumentation om detta som är extrem.
Björklunds syfte är att få människor att associera Vänsterpartiet med extremvänstern på samma sätt som man associerar Sverigedemokraterna med extremhögern. På så sätt tänker han sig skadeskjuta Löfven. Men priset är högt. Det är inte Vänsterpartiet som skadas av att placeras i samma rum som rasisterna – det där ser människor igenom – utan Sverigedemokraterna som gynnas av att ställas bredvid ett vanligt, etablerat och demokratiskt parti.
De allra flesta ser Vänsterpartiet som ett parti som alla andra. Det har gjort upp med sin historia – vilket är mer än man kan säga om Moderaterna – och är i dag, om vi betraktar det historiskt eller internationellt, ett i det närmaste socialdemokratiskt vänsterparti. Dess partiledare, Jonas Sjöstedt, är ingen extremist. Det vet alla som lyssnat på honom.
Sverigedemokraterna däremot har sina rötter i 1980-talets fascistiska rörelser, det är ett bakåtsträvande och främlingsfientligt parti som inte liknar de andra partierna. Men dess högsta önskan är att bli betraktat som vilket parti som helst.
Det hjälper Björklund till att förverkliga när han ställer järnrörsgängets Sverigedemokrater bredvid Jonas Sjöstedts Vänsterparti och säger att de är av samma skrot och korn.
Det är så man normaliserar ett extremistparti som Sverigedemokraterna.

Vi, folket, måste protestera mot massövervakningen

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140107

Den brittiska TV-kanalen Channel 4 har en tradition av att erbjuda ett alternativt jultal. I år hölls detta av visselblåsaren Edward Snowden. Den övervakning som Orwell förutspådde och varnade för i boken 1984, sade Snowden, kommer inte i närheten av den övervakning som vi i dag faktiskt är utsatta för. Barn som föds i dag kommer aldrig att kunna tänka en privat tanke.

Snowden avslöjade förra året de amerikanska globala massövervakningsprogrammen. De är så omfattande att de för östtyska Stasi skulle ha varit, såsom en av dess gamla chefer nyligen sade, ”en dröm som blivit verklighet”. Stasi, sade han, hade möjlighet att avlyssna fyrtio telefonsamtal åt gången. Den amerikanska spionorganisationen, NSA, har kapacitet att övervaka 75 procent av all amerikansk internetkommunikation.

Vad den svenska spionorganisationen FRA har möjlighet till vet vi inte, men de senaste månadernas avslöjanden om tätt samarbete med de brittiska och amerikanska motsvarigheterna borde göra oss oroliga. Särskilt uppmärksamma borde vi vara därför att det i det närmaste är en naturlag att ju hemligare de statliga organisationerna är, desto mer benägna blir de att bryta eller tänja på lagarna. Ett exempel är avslöjandet om att FRA genomfört dataintrång i samarbete med NSA. På FRA:s nyspråk kallas detta ”aktiv signalspaning”. Det är enligt FRA:s förre generaldirektör Ingvar Åkesson förbjudet i den så kallade FRA-lagen. Lagens syfte var att möjliggöra avlyssning av kabelburen trafik. Inget sades om att hacka sig in i datorer. Men detta gäller helt plötsligt inte längre. Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande Runar Viksten skrev i en debattartikel i Svenska Dagbladet före jul att all signalspaning som FRA genomför kräver tillstånd från domstolen och om tillstånd finns så begås inget brott. Ägnar sig FRA åt dataintrång, så har det tillstånd för det och således är det inte olagligt. Alltså, om FRA gör sig skyldigt till dataintrång är det lagligt. Även om dataintrång är olagligt.

Men folkstormarna uteblir. Enligt en nyligen gjord undersökning är visserligen nästan nio av tio emot massövervakning, men endast var åttonde tillfrågad är ”mycket orolig” för att bli övervakad.

Jag tror att det hänger samman med att de flesta ser frågan om personlig integritet som en fråga om var privatlivets gränser går, snarare än som en grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati. Delvis beror detta på att övervakningsmotståndarna är dåliga på att förklara vad de menar när de säger att vår personliga integritet är hotad. Uttrycket ”personlig integritet” har nämligen flera olika betydelser. Det kan betyda att individen är ”okränkbar” men det kan också betyda att individen är ”oberoende”. De politiska implikationerna är olika. Betraktar vi frågan om övervakning som en diskussion om individens okränkbarhet, kommer debatten att glida mot frågeställningar om var gränserna för den personliga sfären går. Hur mycket har staten rätt att veta om vad medborgarna gör när rullgardinerna har dragits ned? Samtidigt befinner sig uppdelningen mellan privat och offentligt liv i snabb förändring. Vi exponerar helt frivilligt allt mer av vårt privata liv på nätet, varför vi också blir mindre benägna att försvara det.

Men om vi med personlig integritet avser individens oberoende blir frågeställningarna annorlunda. Vi måste då börja fundera på om övervakning har effekter på åsiktsfriheten, valhemligheten, rätten att meddela sig med journalister och faktiskt också om övervakningsmetoderna medför risker för maktbalansen inom staten.

Flera medieföretag har på senare tid infört krypterade kanaler för att vi ska kunna läcka information anonymt. Det är bra. Men varför ska jag ens behöva oroa mig när jag mejlar en journalist? Det är ju min grundlagsstadgade rättighet!

Massövervakningen gör därför att vi måste börja ställa oss frågor som: vågar jag säga och skriva vad jag innerst inne önskar om jag vet att andra kan få reda på det? Vågar jag röra mig fritt om jag vet att det är möjligt att följa varje steg jag tar via min mobiltelefon? Finns det några risker med att demokratins beslutsfattare kan vara avlyssnade?

I min vardag spelar detta kanske ingen roll. Men menar man allvar med att valhemlighet är viktigt är detta centrala frågor, liksom det är för den som har information om eventuella oegentligheter inom exempelvis svensk vapenindustri, regeringskansli eller FRA och som vill nyttja sin grundlagsstadgade rättighet att meddela sig med journalister.

Trots detta tycks det mest vara filmmakare i Hollywood och deckarförfattare som ens diskuterar dessa aspekter av massövervakningsproblematiken. Men när Snowden uppger att han skulle ha kunnat avlyssna självaste president Obama överträffar verkligheten fiktionen. Det bör stämma till eftertanke.

Personlig integritet handlar om rätten till privatliv, men i det ligger mycket mer än vad vi gör i hemmets avskildhet. Den privata sfären är den fungerande demokratins förutsättning och det är om detta som diskussionen om massövervakning bör handla.

%d bloggare gillar detta: