Moderaternas svenskkontrakt är oförenligt med demokrati

Publicerad i SKD 20081128
Idag startar moderaternas konvent. En av frågorna som ska upp till diskussion är det s k svenskkontraktet, om vilket partisekreteraren redan skickat iväg en testballong.

Responsen har varit splittrad. Folkpartiet, som annars brukar hålla sig framme vid brunt fiskafänge, har genom integrationsministern förkastat förslaget. Socialdemokraternas ledning sågar reflexmässigt utspelet, medan Malmösocialdemokraten Luciano Astudillo ger ett visst stöd och jämför med socialdemokraternas gamla idé om etableringskontrakt.

Etableringskontraktet handlade emellertid om att kräva vissa motprestationer – som deltagande i svenskundervisning – för att få ut full ersättning som nyanländ. Om detta kan man diskutera, men vad som däremot inte på några villkor borde få stå oemotsagt är, att moderaterna föreslår att åsiktsfriheten ska avskaffas för invandrare. Rätten att uppbära ekonomiskt stöd som nyanländ ska nämligen kopplas till krav i kontraktet om att man som invandrare ska dela vissa ”demokratiska värden som är basen för vårt samhälle”.

Visst är det bra om människor, såväl infödda som invandrare, är demokrater. Självfallet ska nyanlända få information om svensk lagstiftning och rättigheter och skyldigheter. Men ”kontrakt” i en demokrati kan aldrig gå längre än krav på att lagarna ska följas. Rättigheter i ett demokratiskt samhälle följer av medlemskapet i samhället, men är oberoende av vilka åsikter som en individ har. Sociala rättigheter, exempelvis försörjningsstöd, får därför inte kopplas till att individen ansluter sig till vissa värderingar.

Den underliggande tanken i förslaget är att det finns ”svenska” och ”osvenska” värderingar. Men flera av de värderingar som är i diskussionens blickfång är ju samma värderingar som moderater och kristdemokrater under lång tid bekämpat under förevändning av att de försvarat just ”svenska värderingar”. Det finns inget ”svenskt” med exempelvis jämställdhet eller homosexuellas rättigheter – det finns bara liberalernas och kvinno-, homo- och arbetarrörelsens strid och seger för dessa värderingar.

Att peka på att just invandrare ska skriva under kontrakt skapar illusionen av att vissa värderingar delas av alla ”svenskar” och att invandrare har ”osvenska” värderingar. I själva verket finns det såväl invandrare som infödda som hyser en massa obehagliga åsikter. Men varför ska endast nyanländas sociala rättigheter kopplas till vad de tycker om exempelvis kvinnors ställning? Varför inte utsträcka den nya moderata principen till alla och ställa frågan: ska verkligen pingstpastor Åke Green kunna tycka som han gör om homosexuella, utan att hans rätt till bostadsbidrag avskaffas eller åtminstone reduceras?

Det är helt enkelt inte sant att det finns ”svenska” värderingar som delas av alla. Det finns bara majoritetsuppfattningar. Vi som har dessa uppfattningar kan försöka sprida dem till andra, till dem som invandrar hit såväl som till Åke Greens anhängare, men en demokratisk stat kan inte tvinga andra att hålla med majoriteten. Detta är grunden i den politiska liberalismen, något man kan tycka att det påstått liberala partiet borde vara medvetet om. Men liksom folkpartiet före dem, offrar nu också moderaterna liberalismens grundsatser, i ett försök att vinna marginalröster. Frågan är därmed om inte den etablerade högerns ovilja och oförmåga att försvara de liberala värderingarna, har blivit ett större hot mot det öppna samhället än sverigedemokraterna?

Tobias Billström är en hycklare

Publicerad i SKD 20081125
I marockanska fängelser torteras och förnedras politiska fångar. Med full vetskap om detta, skickar den svenska regeringen asylsökande rakt i armarna på torterarna.

Hycklaren. ”Det är helvetet på jorden”, säger Abderazzak Jabri inne från tortyrfängelset i Marocko, på en insmugglad mobiltelefon. Det har gått tre månader sedan den svenska polisen överlämnade honom till marockansk säkerhetspolis som är ökänd för sina grymma metoder.

Avslöjandet om Jabri, som hållits inspärrad i Sverige i två år utan att ha fått veta vad han anklagats för och därefter skickats tillbaka till Marocko, levererades hem till oss av fyrans Kalla fakta i söndags. Därmed fick vi svenskar ytterligare ett skäl – de börjar bli många nu – att skämmas.

De flesta av oss håller förmodligen Sverige för en rättsstat. För svenska medborgare är det kanske riktigt, men för människor på flykt finns i praktiken inga rättigheter. Myndigheterna följer inte ens svensk lag. Som exempelvis förbudet mot att skicka människor till länder där de riskerar tortyr. Förbudet är absolut, inga undantag får göras. Ändå finns det många exempel på hur svenska myndigheter, fullt medvetna om vilka riskerna är, avvisar människor direkt till tortyrkamrarna. De mest kända är förstås de båda egyptierna som av säkerhetspolisen, på beslut av den förra regeringen, överlämnades på svensk mark till amerikansk underrättelsetjänst, som förde dem till Egypten där de torterades. En av dem dömdes i en farsartad militärdomstol för åsiktsbrott till ett långt fängelsestraff. Sverige kritiserades av en rad tunga internationella instanser och människorättsorganisationer. Men det krävdes ett regeringsskifte för att någon form av upprättelse skulle bli av.

För en tid sedan tilldömdes männen rekordstora skadestånd, och dessförinnan hade migrationsminister Tobias Billström upphävt avvisningen av en av dem. Han passade då också på att kritisera den tidigare socialdemokratiska regeringen för dess agerande. Sverige får inte utvisa till tortyr, förklarade han. Jag skrev här i tidningen om detta. Bra, tyckte jag då, men tillade att Billström förmodligen inte var att lita på. Exemplet med Jabri, visar att jag hade rätt. Billström är en hycklare.

TV4 kunde nämligen i söndags avslöja inte endast att Jabri blivit torterad, att han överlämnats till torterarna av svensk polis, att han aldrig varit misstänkt för brott och att han i Sverige aldrig fått anklagelserna preciserade för sig, utan också att migrationsverket inför avvisningen bedömt att risken fanns att han skulle bli torterad.

Billström försvarar utvisningen. I klartext säger han till oss, att han litar mer på bödlarnas version, förmedlad till honom, via den svenska ambassaden på plats, än på Jabris berättelse. Vidare hävdar han, att Jabri inte hade några skyddsskäl. Så kanske det var när han kom till Sverige, men efter att den svenska säkerhetspolisen, på vad som tycks vara lösa grunder, stämplat honom som en säkerhetsrisk, förvandlades han till högintressant för den marockanska regimen. Det är just därför som migrationsverket varnade för att han riskerade tortyr.

Men, lugnar Billström oss, situationen har förbättrats i Marocko. Torterare kan numera ställas inför rätta. Att Jabri uppger att han torterats genom att glasflaskor förts upp i hans anus, avfärdar migrationsministern med orden ”läget är inte perfekt”.

Sahlins valstrategiska härdsmälta

Publicerad i SKD 20081121
Socialdemokratin kan antingen gå till val på en helt egen valplattform eller på att leda ett enat regeringsalternativ. Ett samarbete endast med miljöpartiet är en farlig strategi.

Valstrategi. Det finns för- och nackdelar med alla strategier. Samarbete innebär att man måste kompromissa med andra partier, man kan inte vara lika tydlig i den egna politiken och man tvingas till ståndpunkter som man inte gillar. Men samtidigt signaleras enighet och väljarna ges möjlighet att på förhand ta ställning till ett tydligt regeringsalternativ.

Att Mona Sahlin tillmäter fördelarna med samarbete en stor tyngd, visar att hon har förmågan att förhålla sig till förändringar i det politiska landskapet.

För med den borgerliga alliansen förändrades förutsättningarna. Det är oomtvistat att alliansens strategi, som gick ut på att kommunicera enighet och i retoriken röra sig mot mitten, var mycket framgångsrik. Det är denna enade borgerlighet som Sahlin har att hantera, och hon har valt att göra det genom att inom flera områden kopiera alliansens strategi. Det gäller såväl samarbetet med miljöpartiet som högersvängen i bland annat skol- och välfärdspolitiken. Men samtidigt har hon ignorerat den viktigaste byggstenen i alliansens framgång – enigheten.

Ett skäl är förstås att en vandring mot mitten är omöjlig om vänstern släpps in i samarbetet. Men jag vill hävda, att medan det är möjligt (kanske till och med lättare) att vinna valet utan att gå mot mitten, är risken stor att valet förloras om den öppna splittringen fortsätter.

Läget just nu är inget annat än en strategisk härdsmälta. Samtidigt som alla nackdelarna med samarbetet finns kvar, förvandlas den enda fördelen, d v s möjligheten att manifestera enighet, till en nackdel genom excesser i uppvisad splittring. Varje utspel, varje kampanjresa, varje pressträff som miljöpartiet och socialdemokraterna anordnar, åtföljs av journalisternas frågor om vänsterpartiet och blir till pr-mässiga katastrofer.

Valmanskårens betyg är, som väntat, inte gott. Andelen av väljarna som har förtroende för Sahlin har fallit med 8 procentenheter på ett halvår. Mellan en tredjedel och hälften av försprånget till alliansen har utraderats på några veckor.

Men det värsta av allt, det som gör att man tar sig för pannan, är att detta inte är ett misstag, utan en genomtänkt (!) strategi. Hade den socialdemokratiska partitoppen velat komma överens med vänsterpartiet, skulle det säkert ha varit möjligt. Att vänsterpartiet inte skulle vara tillräckligt budgetdisciplinerat är ett svepskäl. Inte minst mot bakgrund av att i de innersta kretsarna i socialdemokratin just nu förs diskussioner om att budgetlagen måste revideras.

Saldomål och budgettak kanske var nödvändiga under budgetsaneringen. Men i den nuvarande lågkonjunkturen, krävs en finanspolitisk expansion som inte kan begränsas av beslut tagna för två år sedan. Till och med den förre finansministern Erik Åsbrink, som inte kan anklagas för att vara vänsterpartiskt slapp i budgetramarna, argumenterade i veckan för att budgettaken måste frångås för att krisen ska kunna hanteras.

Inte heller saknas plattformar för kompromisser. En sådan är LO:s förslag om sysselsättningsmarginal i budgeten. Det skulle kunna desarmera hela den infekterade frågan. Budgettaken behålls, samtidigt som nödutgångar skapas. Men en sådan kompromiss kräver politisk vilja. Hittills har det saknats. Men om Mona Sahlin inte ska bli den första socialdemokratiska partiledaren som inte har blivit statsminister, så bör hon tänka om.

Ta hem de svenska soldaterna

Publicerad i SKD 20081115
På torsdagen beslutade regeringen att den svenska militära styrkan i Afghanistan ska utökas från 390 till drygt 500 personer. Det är helt fel väg. Sverige trasslas in än mer i USA:s krig.

Afghanistan. Jag har visserligen förståelse för de Afghanistanvänner som argumenterar för att den svenska militära insatsen i Afghanistan är beklaglig, men under rådande omständigheter nödvändig. Så länge säkerheten inte kan garanteras, säger de, kan inte bistånd distribueras eller landet återuppbyggas. De vill gott, men jag anser att de gör en felbedömning.

Vi som är emot den svenska militära närvaron i Afghanistan vill inte lämna Afghanistan åt sitt öde. Det är en nidbild som exempelvis biståndsminister Gunilla Carlsson målar upp, nu senast i en debatt på torsdagen mot Pierre Schori, som är kritisk till den svenska militärinsatsen i Afghanistan.

Vi tror istället, att medan det svenska militära bidraget i Afghanistan som mest kan stå i proportion till vårt lands militära styrka (vår insats motsvarar sju promille av ISAF-styrkorna), skulle vi i förhandlings- och biståndsarbetet kunna spela en roll som vida överstiger vår fysiska styrka. Men Sveriges militära engagemang har gjort oss till en part i ett orättfärdigt krig, vilket har undergrävt vår trovärdighet.

De som hävdar att svensk militär närvaro är nödvändig för biståndsverksamheten, bör fundera på hur det kan komma sig att Svenska Afghanistankommittén under tjugo års tid kunde verka i landet utan militärt beskydd?

Afghanistankommittén var inte och sågs inte av vanligt folk som en del av en ockupationsmakt. Den svenska insatsen idag, däremot, består dels av svenska soldater som deltar i rena straffexpeditioner mot byar och som är inbegripna i strid mot motståndsrörelsen. Vissa av dessa ”fredssoldater” är till och med förlagda på den amerikanska ockupationsarméns baser. Dels består den svenska insatsen av civilt bistånd. Man kan inte å ena sidan understödja en ockupationsmakt och å andra sidan vara trovärdig biståndsgivare.

En del vill säkert invända mot beskrivningen att Sverige understödjer en ockupationsmakt. Men som biståndsminister Gunilla Carlsson även förklarade i torsdags ”jobbar vi tillsammans på marken” med amerikanerna. Det finns ingen tydlig uppdelning mellan ISAF, i vilken Sverige ingår, och de amerikanska trupperna som ägnar sig åt traditionell upprorsbekämpning à la Vietnam 1968. Befälsstrukturen är sammanflätad och svenska trupper står ytterst under befäl av amerikanska generaler som gjort sig skyldiga till krigsbrott. I sina bombräder dödar amerikanerna urskillningslöst civila – inte endast i Afghanistan utan också i grannländer som Pakistan. En sådan räd genomfördes så sent som igår.

Det finns ingen militär seger i Afghanistan. För varje amerikansk bombräd, kan talibanerna rekrytera nya soldater. Det finns endast en förhandlingslösning och en sådan måste inbegripa talibanerna. Det vet alla.

Således måste vi ställa oss frågorna: skulle inte Sverige med sin historia av neutralitet och alliansfrihet kunna spela en roll för att driva fram en förhandlingslösning? Skulle inte ett sådant bidrag vara mera värt för Afghanistans plågade folk än några hundra soldater som försvinner i mängden? Istället är Sverige för första gången på tvåhundra år i krig och därmed äventyras den alliansfria tradition som gav oss vår styrka under Palmeeran.

Sverige borde göra det som Sverige är bra på: mäkla fred. Det är den största gåva Sverige kan ge Afghanistans folk.

Obama måste inte bara bryta med Bush

Publicerad i SKD 20081111
Valet av Barack Obama är en milstolpe i den amerikanska historien. De första valanalyserna visar på vissa förändringar i amerikanskt väljarbeteende. Samtidigt förväntar vi oss nog för mycket.

USA. Inför primärvalen argumenterade Hillary Clintons förespråkare för att det nu var tid för en kvinnlig president. Många fick rentav bilden att Obama stal presidentkandidaturen från henne. Det låg förstås mycket i det som Clintons anhängare sade. Men Obamas seger i presidentvalet är, med tanke på det USA där rasismen historiskt spelat en så avgörande roll, en ännu större seger för jämlikheten. Det har, trots allt, bara gått drygt fyrtio år sedan många svarta förhindrades från att rösta.

I de valanalyser som har börjat publiceras i USA, blir Obamas framgångar tydliga. Att han tog hem 95 procent av de svartas röster förvånar inte. Kanske ska vi inte heller förvånas över att Obama fick en majoritet av kvinnorna. Men vad som borde oroa republikanerna är att endast i kategorin personer över 60 år hade McCain en majoritet. Dessutom lyckades Obama göra inbrytningar i traditionella republikanska väljargrupper, på landsbygden och i gruppen människor som går i kyrkan minst en gång i veckan.

Valet av Obama är emellertid inte bara en viktig symbol, utan innebär förhoppningsvis slutet på Bushs utrikespolitik. Därmed går vi mot en säkrare värld. Det är dock viktigt att komma ihåg att det unika med de senaste sju åren inte är användandet av tortyr, eller att krigsfångar förnekats sina rättigheter eller att FN-stadgan nonchalerats. Detta är inget nytt. Se bara på USA:s stöd till otaliga diktaturer under efterkrigstiden. Tortyr är lika amerikanskt som äppelpaj, har en amerikansk historiker sagt.

Istället är det speciella med Bushadministrationen att den öppet argumenterar för att medeltida uppfattningar har en plats i den moderna demokratin. Tortyr och koncentrationsläger är nödvändigt och därför rätt, är vad demokratin USA sagt sedan 2001. På så sätt har maktutövningens verkliga praxis kommit fram i ljuset så att människor kunnat se stormaktspolitiken utan den skyddande retorik som normalt omger den. Och de gillar inte vad de ser. Här finns ett av skälen till varför Obamas fokus på ”förändring” vann gehör.

Om världens befolkning fått rösta, skulle Obamas seger ha varit självskriven. Obama är en skicklig talare och står till vänster om mitten. Och framför allt är han inte Bush. Men den som tror att Obama är en duva misstar sig. Han vill öka antalet soldater i den amerikanska armén och flottan. Hans vice president, Joe Biden, var drivande för Irakkriget, även om han ändrat sig senare, och själv vill Obama trappa upp kriget i Afghanistan.

Visst, det blir bättre än med Bush. Om det råder inget tvivel. Valet signalerar en vänstervridning av ett slag som världen är i stort behov av. Men förväntningarna är samtidigt högt ställda och frågan är om Obama kommer att leva upp till dem. De första testen kommer med Irakkriget, Guantanamo och naturligtvis tortyrfrågan. Här får vi se hur mycket substans det är i retoriken.

Obama måste inte bara bryta med Bushs politik, utan med hela den tradition i vilken krig och tortyr är lika amerikanskt som äppelpaj. Det är en tradition som utövats av såväl demokrater som republikaner. En sådan brytning är osannolik. Men därför bör omvärlden, samtidigt som den välkomnar den nya administrationen, understryka att USA nu har möjlighet att slå in på en annan väg och bli ett laglydigt land i vår gemensamma värld.

Därför borde också liberaler vara för höjd a-kassa

Publicerad i SKD 20081107
För en tid sedan såg jag en i raden av alla TV-inslag som handlade om hur den ekonomiska krisen ska motverkas. Denna gång hade en journalist åkt till Handelshögskolan för att söka svar.

Stabiliseringspolitik. Den förutfattade meningen om Handels är att det är där alla högerekonomer får sin skolning. De som röjt vägen för systemskiftet. Den meningen är kanske inte helt och hållet förutfattad, men reportaget bidrog ändå till en nyansering av bilden av Handels. Det som den intervjuade professorn först tog upp bland sådant som är viktigt för att dämpa krisen var nämligen inte skattesänkningar, lägre löner och sämre försäkringar eller något i den stilen, utan begreppet ”automatiska stabilisatorer”.

De flesta av oss TV-tittare reflekterade säkert inte mer över det; många har förmodligen ingen aning om vad en automatisk stabilisator är, än mindre att en av dessa stabilisatorer är svagare än på mycket länge.

Så vad är då automatiska stabilisatorer? Enklast kan dessa beskrivas som inbyggda automatiska stötdämpare i ekonomin. Växelkursmekanismen, som jag skrev om i förra veckan, kan fungera som en sådan stabilisator, men vanligen avser man socialförsäkringssystemet och skattesystemet.

När ekonomin går sämre, människors inkomster faller och arbetslösheten ökar, då minskar skatteinbetalningarna, samtidigt som utbetalningarna från socialförsäkringarna ökar, framför allt i form av a-kassa. Det gör att länder som har höga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna och relativt sett höga skatter bör få en mer balanserad tillväxt och mindre variationer i konsumtion, sparande och sysselsättning.

Den som blir arbetslös kan kanske bo kvar i sitt hus och har råd att köpa mat och kläder. Den onda cirkel där ökande arbetslöshet leder till stora fall i konsumtionen, vilket i sin tur leder till minskad efterfrågan på arbetskraft och därmed till ännu högre arbetslöshet kan brytas eller åtminstone dämpas.

A-kassan är dock inte längre vad den har varit. Borgaralliansens politik har drivit ut en halv miljon från försäkringen. Men dessutom är ersättningsnivån endast 80 procent – inte som tidigare 90 procent. Denna nivå har vi haft i mer än ett decennium, därför att de som bestämmer menar att statsfinanserna inte klarar större utgifter, men vad dessa inte verkar ha förstått är att statsfinanserna är beroende av hur väl de automatiska stabilisatorerna fungerar.

Många människor kommer att drabbas när arbetslösheten ökar, men dessutom kan Sverige som land få problem. En ökande arbetslöshet idag innebär till följd av en sämre fungerande a-kassa att effekterna på samhällsekonomin blir större än i tidigare kriser.

Alliansen politik har försämrat Sveriges möjligheter att hantera krisen. De höjde avgifterna till a-kassan för att finansiera skattesänkningar. De senare eldade på konjunkturen, vilket har bidragit till det djupa fallet neråt i konjunkturen. Och när nu arbetslösheten ökar, har inte a-kassan samma kraft längre att dämpa detta fall, vilket ytterligare kan komma att driva ner konjunkturen. Men nu verkar det som om alliansen fått kalla fötter. Därav veckans alliansutspel om sänkta avgifter till a-kassan.

Men sänkningen är en mindredel av den höjning som de genomdrivit och framför allt är skadan redan gjord. Färre har sina inkomster försäkrade, och följaktligen förmår inte arbetslöshetsförsäkringen att dämpa konjunktursvängningarna lika bra som tidigare. Alliansens politik är oanständig gentemot de individer som drabbas, men också samhällsekonomiskt olönsam.

%d bloggare gillar detta: