Skattehöjning för välfärd

Publicerad i SKD 20090324
Det går inte så bra för Mona Sahlin. Försprånget till alliansen är nästan utsuddat och förtroendet för henne bottennoterar. Partiledningens otaliga misstag, har naturligtvis spelat roll men har knappast varit avgörande.

Istället finns orsaken i bristen på politiska alternativ. Socialdemokratins vandring mot mitten, dess ”förnyelse” som förespråkarna etiketterar den socialdemokratiska varianten av socialliberalism, möter nu moderaternas variant av socialliberalism, som går under beteckningen ”den nya arbetarpolitiken”. Socialdemokraternas ”förnyelse” och moderaternas ”arbetarpolitik”, står naturligtvis inte för exakt samma saker. Men när det blir trångt i den politiska mitten, skjuts politikens innehåll till bakgrunden, medan sådant som förtroende för partiledarna blir viktigare.

Inom socialdemokratin finns en utbredd kritik mot denna politiska färdriktning. Och i det senaste numret av ungdomsförbundets tidsskrift, Tvärdrag, som kom igår, finner jag några av de mer genomarbetade inläggen i denna debatt. Tesen är att socialdemokratin måste föra en expansiv välfärdspolitik.

En sådan politik kräver ökade resurser och därmed att alliansens samtliga skattesänkningar rivs upp. Men i ett räkneexempel visar Peter Gustavsson, en av artikelförfattarna, att för att skapa ett ansenligt reformutrymme, krävs det totalt sett inte mer än att skattekvoten höjs till vad den var år 2000. Detta skulle exempelvis med råge räcka till att återställa a-kassan och sjukförsäkringen, höja lönerna med 2000 kronor i månaden för de sämst betalda välfärdsarbetarna, införa en omfattande tandvårdsreform och anställa en kvarts miljon i offentlig sektor.

Man kan inte, säger ”förnyarna”, vinna val på att höja skatten. Men välfärdsforskaren, Stefan Svallfors, som är intervjuad i tidningen, påpekar att stödet för högt skatteuttag är mycket stort, under förutsättning att skatterna går till förbättrad välfärd.

Så, tänk om vi finge höra Sahlin säga: vi ska genomföra den största utökningen av välfärden sedan 60-talet. Tandvården ska göras till en del av den allmänna sjukvården, socialförsäkringarna ska återställas, klasserna i skolan ska minskas, lönerna höjas för de sämst betalda i offentlig sektor och en kvarts miljon välfärdsarbetare ska anställas. Välfärdens kvalitet ska höjas och genom att genomföra expansionen nu, motverkar vi den ekonomiska krisen och säkrar jobb och tillväxt. Men detta kräver att skattekvoten höjs till samma nivå som för tio sedan, alltså med omkring 150 miljarder kronor.

Med en politik som är radikalt annorlunda än regeringens, spelar förtroendesiffrorna mindre roll. Då avgörs valet av vilket politiskt alternativ som väljarna önskar. Jag tror att människor är villiga att betala högre skatt, om pengarna går till bättre välfärd, och att de är villiga att rösta på ett parti som står för en sådan politik.

 

Girigbukar

Publicerad i SKD 20090317
SEB:s koncernchef Annika Falkengren är ”ledsen”. Det blev ”väldigt fel”, säger hon och ber om ursäkt. Men det är oklart om hon ber om ursäkt för beslutet att höja hennes lön med två miljoner från den redan perversa nivån på sju miljoner? Eller för att det blivit en sådan uppståndelse kring det hela?

Hon tycks oförstående, men nuddar sedan, vid problemets kärna, när hon urskuldande tillägger, att det faktiskt inte är hon själv som satt lönen.

Om det hade varit det, då hade problemet varit mindre. Då skulle vi ha haft att göra med en enskild girigbuk, istället som det nu är. En grupp av girigbukar, vilka befolkar de svenska storföretagens styrelserum och som berikar sig på arbetande folks bekostnad. I så måtto är Falkengren en god representant, för den privilegierade grupp som utgör den svenska kapitalistklassens toppskikt.

Själva hävdar de att deras löner är marknadsmässiga, men marknaden för toppdirektörer utgörs av just denna privilegierade grupp. De är, högt räknat, ett par hundra personer, som när de sätter lönerna för andra, som har liknande befattningar, därmed också sätter lönerna för sig själva.

Under de två senaste decennierna, har i detta kapitalistiska toppskikt bonus blivit populärt. Förespråkarna hävdar att det leder till att direktörerna jobbar hårdare. Men jag har aldrig förstått, hur det kan komma sig, att vi kräver maximal arbetsinsats, utan bonus, av exempelvis sjuksköterskor, medan toppdirektörer, som tjänar tjugo gånger mer, kan avkrävas hårt arbete först om de också får fet bonus.

Invändningarna är dock inte endast moraliska. Bonus är nämligen i bästa fall verkningslöst. I värsta fall skadligt. Snarare än att spegla direktörernas prestationer, följer bonusnivåerna vanligen den allmänna ekonomiska utvecklingen. Bonus mäter helt enkelt inte prestation och kan därför inte leda till högre prestation. Men om förespråkarna verkligen trodde på bonussystemet, borde de inte sluta vid att det är bra individuella prestationer som ger vinster, utan löpa linan ut och hävda att det är dåliga individuella prestationer som ger förluster. Så om direktörerna vill göra anspråk på vinster i form av bonus, är det inte mer än skäligt att de också får ta ansvar för förluster, med motsvarande avdrag på de fasta lönerna. För direktör Falkengren hade det blivit till att leva på blodkorv och potatis.

Men viktigare är, att vi vet att bonus leder till kortsiktigt risktagande, snarare än till vad som är bra för företagen på sikt. Man kan därför misstänka, att skälet till bonussystemens popularitet inte är en strävan efter att förbättra ledningen av företagen. Ty för detta ändamål är bonus kontraproduktivt. Snarare är dess utbredning en indikation på, att den privilegierade grupp som styr landets storföretag inte först och främst drivs av att bygga företag. Utan av att berika sig själva.

Kompromissa om fildelningen

Publicerad i SKD 200900310
Kriget mot fildelningen pågår på flera fronter. Ingen har väl missat rättegången mot The Pirate Bay eller den nyligen klubbade Ipred-lagen. Men mindre känt är, att det förhandlas om ett nytt internationellt avtal (kallat Acta), vilket är tänkt att ge myndigheterna bättre vapen i kampen mot piratkopiering och fildelning. Förhandlingarna sker bakom lyckta dörrar. Det finns ännu inga avtalstexter, men enligt de uppgifter som läckt ut ska tullen få rätt att söka igenom MP3-spelare och bärbara datorer; internetleverantörer ska kunna tvingas att lämna ut personuppgifter utan föregående domstolsförhandling. EU-kommissionen, som sköter förhandlingarna, dementerar att detta skulle vara innehållet, men vägrar samtidigt att lyfta på sekretessen.

Det finns skäl att oroa sig. Dels över det ständiga hemlighetsmakeriet i EU-sammanhang. Sekretess i lagstiftningsprocesser är inte förenligt med folkvälde.

Dels över avtalets innehåll. Med tanke på att en stor del av befolkningen sysslar med fildelning, är det inte en konstruktiv lösning att försöka lagstifta bort problemet. Rättegången mot The Pirate Bay blev på grund av detta i det närmaste en parodi; den blev till en process som riktades mot en teknisk innovation och som syftade till att markera mot den attityd till upphovsrätt som de åtalade har. En attityd som sannolikt delas av en majoritet av landets ungdomar.

Samtidigt vet alla, att det är lönlöst att processa mot teknologisk utveckling. Redan innan rättegången ens hunnit inledas hade ny teknik utvecklats, på vilken nuvarande lagstiftning inte biter. Det är därför som lagstiftarna försöker finna nya vägar för att stoppa utvecklingen, nu med fokus på att få människor att inte använda den nya tekniken. Genom Ipred som legaliserar utpressning mot privatpersoner och genom Acta, som – även om vi inte tillåts läsa innehållet – tycks möjliggöra ytterligare kontroll av oss som individer.

Hade politikerna visat samma följsamhet gentemot nöjesindustrins tidigare krav, skulle vi inte få lyssna på musik på radio, spela in film på video och dvd eller äga en MP3-spelare.

Om detta har vid olika tillfällen i historien strider utkämpats mellan upphovsrättsintresset och allmänintresset. Men skillnaden jämfört med idag är, att frågorna löstes på ett konstruktivt sätt – genom kassettavgifter, privatkopieringsavgifter och STIM-avgifter.

Det är fullt möjligt, att på liknande sätt lösa den inflammerade frågan om fildelning. Exempelvis borde STIM:s förslag om fildelningsabonnemang tas på allvar. Enligt en opinionsundersökning vill 86 procent av dem som laddar ned musik betala för laglig fildelning. Men för att det ska bli verklighet, krävs en lagstiftare som förmår att söka efter en konstruktiv lösning. Istället för att kriminalisera två miljoner svenskar.

 

Nej till sänkta löner

Publicerad i SKD 20090302
I höstens förhandlingar om krislån till den amerikanska fordonsindustrin, var en av stötestenarna de krav om omedelbara lönesänkningar, som republikanerna ställde på bilarbetarefacket. Bilarbetarna ville inte gå med på lönesänkningar för 2009, men accepterade sådana på tre års sikt. Från svensk horisont sågs detta som ett tecken på svag amerikansk fackföreningsrörelse. Efter gårdagens besked, att IF-metall öppnar för omedelbara lönesänkningar, börjar man undra om vi är i Sverige eller i USA.

Huvuddragen i paketet är att IF-metall går med på att företag, efter lokala avtal, kan sänka arbetstiden och lönen, den senare med ett golv på 80 procent. För den enskilde innebär det inte endast en lönesänkning på 20 procent, utan även eventuell a-kassa påverkas. Om företaget, trots sänkta löner, inte klarar krisen, kommer de som förlorar jobbet således också att få sänkt a-kassa, eftersom denna beräknas på tidigare inkomster.

IF-metall har förstås sina skäl. Krisen är allvarlig och arbetslösheten ökar lavinartat. Samtidigt har regeringen försämrat a-kassan, slösat skattepengar där de gör liten nytta och står nu och ser på när den offentliga sektorn, som än så länge hållit uppe den inhemska ekonomin, börjar skära ned.

För löntagaren blir det ett val mellan att acceptera sänkt lön eller att förlora jobbet. Men det som kan vara ett förståeligt beslut för den enskilde, kan få allvarliga samhällsekonomiska konsekvenser om många gör det samtidigt. Det är vad vi ser nu. Lönesänkningar är en global trend. FN-organet ILO uppskattar att lönerna faller med 0,5 procent nästa år i industriländerna.

Enskilda företag får sänkta produktionskostnader när lönerna faller, men dessa löner utgör samtidigt potentiell efterfrågan på de varor som de producerar. Så, vem ska köpa de bilar som nu står osålda? Knappast metallarbetaren som får sin lön sänkt med 20 procent. Därför bör fackföreningar aldrig gå med på sänkta löner.

Men samtidigt bör vi uppmärksamma, att det kunde ha varit värre. Euro-ivrarna, senast ut Göran Persson och Fredrik Reinfeldt i söndagens Agenda, försöker utnyttja krisen för att sälja in EMU-medlemskap. Men tack och lov för att kronan har fallit som en sten de senaste månaderna. Den svaga kronan håller uppe exporten och turismen i landet. I annat fall, om vi hade varit medlemmar i EMU, hade vi kanske tvingats till generella löne- och pensionssänkningar. Som på Irland, vars EMU-medlemskap gör att landet inte kan återställa sin konkurrenskraft. Ekonomisk kollaps hotar nu. Eller som i Lettland, där valutastabilitet prioriteras för att kvalificera landet till EMU. Där ska lönerna sänkas med 15 procent.

Det kunde alltså ha varit värre. Om Reinfeldt och Persson fått sina viljor igenom. Men det är illa nog att en svensk fackförening går med på åtgärder som riskerar att spä på depressionsspiralen.