Mot bättre vetande med Alliansen

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150126
Det är plakatpolitik att driva på för betyg för tioåringar. Sådant kan ungdomsklubbister syssla med, inte vuxna människor med makt. Men Alliansen framhärdar, trots att alla tunga remissinstanser gör tummen ner.

I augusti lade den dåvarande borgerliga regeringens utredare Martin Ingvar fram en promemoria med förslaget att införa betyg från fjärde klass. Därmed skulle betygsåldern sänkas igen för andra gången på kort tid. Förra gången, då den sänktes till sjätte klass, sades att reformen skulle utvärderas. Det har inte skett. Trots det argumenterar Martin Ingvar för sänkt betygsålder, bland annat med motiveringen att det skulle ”stärka motivationen hos fler elever”. Samtidigt konstaterar han efter en genomgång av forskningsläget, att ”det [inte] tycks finnas några övertygande studier som visar vilken betydelse tidig insocialisering med betyg har”. Det finns, enligt regeringens utredare, med andra ord inte forskningsstöd för det förslag han lägger fram.

Samma sak konstaterar de flesta remissinstanser. Skolinspektionen är, liksom Skolverket, tveksam och påpekar att någon utvärdering av sänkningen av betygsåldern som gjordes 2012 inte har genomförts. Myndigheten anser därför att frågan är för tidigt väckt. Barnombudsmannen och Lärarnas Riksförbund, har samma invändning. En ny reform bör inte införas innan den förra har utvärderats. Vilket ju kan tyckas rimligt. Låt oss först ta reda på vad som hände förra gången, innan vi göra samma sak en gång till.

Enligt Lärarförbundet ”finns det inget vetenskapligt stöd för att tidigare betyg ger bättre studieresultat”, och de noterar att endast en av hundra lärare anser att tidigare betyg är en viktig prioritering. Sedan påpekar de det självklara, det som gör att förslaget gör ont i hjärtat: ett barn kan inte skilja sin prestation från sig själv. Ett betyg på en tioårings prestation blir för barnet ett betyg på honom eller henne själv, som person. Barn, vars prestationer erhåller låga betyg, trycks ner, får sämre självförtroende, mindre motivation – och presterar sämre. Detta gagnar ingen. Möjligen undantagna de politiker som får synas i TV och verka handlingskraftiga.

Uppsala universitet är på liknande grunder mycket kritiska och menar till och med att också betygen i sjätte och sjunde klass borde avskaffas. Utredningens förslag ”vilar på synnerligen svag grund” och att tidiga betyg skulle öka motivationen menar lärosätet ”måste ses som en hypotes, snarare än en slutsats som vilar på empiriska belägg”. Föreställningen att frånvaron av betyg i årskurs 1-7 efter 1982 skulle sammanfalla med sjunkande resultat, vilket anförs som bärande argument i promemorian, saknar enligt Uppsala universitet grund. Snarare gäller det omvända. De sjunkande resultaten sammanfaller med ökad centralstyrning och målstyrning, med ökad formalisering som ”stjäl av lärarnas tid som annars kunde användas till att utveckla undervisningen.”

Än hårdare i sitt ordval är Kungliga Vetenskapsakademiens arbetsgrupp om framtidens skola som sågar Martin Ingvars utredning längsmed fotknölarna. Den är bristfällig, utropar den expert- och professorstunga arbetsgruppen på DN-debatt och skriver: ”Sammanfattningsvis drar vi slutsatsen att det inte finns stöd i vare sig svensk eller internationell forskning för att tidiga betyg skulle ha positiv effekt på elevernas lärande. Att då ändå föreslå att tidiga betyg skall införas framstår som obefogat.”

Några remissinstanser är positiva, men 34 av 44 avråder från att införa tidigare betyg. De tyngsta instanserna är genomgående kritiska. Men Alliansen har för avsikt att ändå driva igenom sitt förslag. Då de har stöd av Sverigedemokraterna kan de lyckas. I så fall sker det mot bättre vetande.

Det finns många politiska frågor där ideologi och värderingar måste få avgöra, helt enkelt för att kunskapsläget är sådant att det inte går att säga att ”det mesta tyder på att gör vi si, då händer så”. Baserat på vad vi vet, kan vi inte förorda ett alternativ före ett annat.

Men så finns det frågor där stor vetenskaplig samstämmighet råder om att ett politiskt förslag faktiskt är dåligt (eller bra), men trots det fortsätter politiker på rent ideologiska grunder att framhärda med den motsatta uppfattningen. Alliansens och Sverigedemokraternas hållning i betygsfrågan är ett exempel på en sådan fråga.

Om detta hade rört en liten fråga, hade man kanske kunnat ignorera om politiker framhärdat mot bättre vetande. Men nu gäller det våra barn och deras framtid – och Sveriges långsiktiga utveckling.

Skolan har blivit ett ideologiskt slagfält, där framförallt Folkpartiet och Moderaterna jagar utrymme i media, med argument som är intet annat än tyckande, och där tillfälliga, små majoriteter till slut kommer att avgöra. Skolan utformas utifrån ideologiska föreställningar och enskilda politikers åsikter, snarare än det faktiska kunskapsläget. Det säger mycket om Sverige som kunskapsnation.

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Arvet efter Reinfeldt

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150112
I helgen tog epoken Reinfeldt formellt slut när Anna Kinberg Batra valdes till ny partiordförande för Moderaterna. I modern tid kan ingen annan högerledare mäta sig med Reinfeldt.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg dominerade den svenska politiska scenen under åtta år. Under denna tid omformade de Sverige i grunden. I viss mån beror deras dominans på att socialdemokratin samtidigt hade imploderat i ledarskap, politisk strategi och budskap. Under Juholtperioden, naturligtvis. Men också under Sahlin. I valet 2010 fick Socialdemokraterna det lägsta väljarstödet i demokratisk tid. Trots ekonomisk kräftgång, idélös borgerlighet och massarbetslöshet.

Det vore emellertid fel att förklara framgångarna för Reinfeldt och Borg enkom med avsaknaden av en kompetent opposition. Avgörande var snarare kombinationen av den undermåliga socialdemokratiska oppositionen och en mycket skicklig borgerlighet, med ett nytt, mer attraktivt politiskt program.

Reinfeldts och Borgs nya program vilade på två ben.

För det första sades att politiken var kunskapsbaserad. Reinfeldt och Borg motiverade inte främst sin politik med att det av ideologiska skäl var viktigt att minska den offentliga sektorn och ge folk mer pengar i plånboken, såsom gammelmoderaterna brukat göra. Den retoriken fanns, men viktigare var att dessa åsikter sades ha vetenskapligt stöd. Den nymoderata politiken påstods grundas i de senaste forskningsrönen. Ökad sysselsättning och högre tillväxt utlovades. Sanningen är visserligen att det vetenskapliga stödet för såväl nymoderaternas ekonomiska politik som deras arbetsmarknadspolitik är omtvistat och svagt. Mycket talar rentav för motsatsen. Bland annat ny OECD-forskning, men också, naturligtvis, den svenska utvecklingen under Reinfeldtåren. Arbetslösheten blev högre, inte längre. Tillväxten blev lägre än normalt. Förvärvsfrekvensen ökade inte. Men de flesta betraktar sig som rationella, och det är inte rationellt att gå emot det som sägs vara vetenskapligt sant. Det är detta som gör själva ansatsen så effektiv, att låta göra gällande att politiken grundas i vetenskap snarare än ideologi.

För det andra formades en ny ekonomisk och välfärdspolitisk vision, vars syfte var att bryta ned den samhällssolidaritet som den traditionella välfärdsmodellen gett upphov till och samtidigt ersätta denna med en ny individualistiskt präglad samhällssyn hos medborgarna. Den traditionella, socialdemokratiska välfärdsmodellens styrka hade legat i att den förmått kombinera ekonomisk effektivitet (hög tillväxt och låg arbetslöshet) med en ekonomisk och välfärdspolitisk regim som syftade till att inkludera den stora majoriteten i samhällsprojektet. Generell välfärdspolitik – alla har tillgång till välfärdstjänster – och inkomstrelaterade försäkringar som skapar trygghet också för medelinkomsttagare hade gjort att stödet för den svenska modellen gått långt utanför de grupper som traditionellt tillhört arbetarrörelsen. Väljargrupper som i andra länder gått till liberala eller kristdemokratiska partier, hade i Sverige istället solidariserat sig med arbetarrörelsen. För att vinna majoritet för sin politik, tvingades därför Reinfeldt och Borg att deklarera sitt stöd för den svenska modellen, och först därefter, när de vunnit väljarnas förtroende, kunde de sätta igång att på ”vetenskaplig och kunskapsbaserad” grund, montera ned de mekanismer som genererade stöd för modellen. I korthet gick man tillväga så att man bytte inkomsttrygghet vid sjukdom och arbetslöshet mot lägre skatter. På samma sätt bytte man medelklassens inkomsttrygghet, vars inkomster i praktiken inte längre försäkras vid arbetslöshet, mot lägre skatter. Därmed slog man in en kil mellan dem som har arbete och dem som är arbetslösa eller sjuka. Samtidigt försvagades kopplingen mellan medelklassen och den socialdemokratiska välfärdsmodellen, vilket försvagade socialdemokratins förankring bland medelinkomsttagare. Ambitionen, som man förstås talar tyst om, är att omvandla den generella välfärden, som bygger på solidaritet mellan inkomstgrupper och mellan generationer, till en selektiv välfärdsmodell där de fattiga, på nåder, ges allmosor, och alla andra själva förväntas lösa sina problem via privata försäkringar och privat sparande. Samhälleliga problem individualiseras, vilket i sin tur förändrar värderingarna. Så skulle det välfärdsknarkande folket väckas från decennielång socialdemokratisk slummer. Väljare som ser arbetslöshet, sjukdom och tillgång till välfärd som individuella problem, snarare än samhälleliga är förstås mindre benägna att rösta på partier som vill hantera sådana frågor via omfördelning och samhällelig reglering. Ser man till politiskt resultat gick inte Moderaterna mot mitten. Snarare gick Reinfeldt in för att flytta den politiska mitten högerut.

Detta är Reinfeldts ideologiska arv. Hans politiska arv består i att han lyckades genomföra sin politik och därmed förändra Sverige. Ett borgerligare Sverige växte fram, med större klyftor, individualism och försvagad solidaritet.

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-