En generations framtid offras för euron

Det råder politiskt och ekonomiskt kaos i Grekland. En regering har inte kunnat tillträda efter att det grekiska folket i det ordinarie valet straffat de partier som ansvarat för de drakoniska nedskärningar som genomförts efter dekret från EU och Internationella valutafonden.Dessa nedskärningar i kombination med ett i det närmaste dumdristiskt fasthållande vid att Grekland måste vara kvar i euron, har resulterat i att den grekiska ekonomin nu krymper för femte året i rad, ungdomsarbetslösheten är femtio procent, en fjärdedel av grekerna lever i fattigdom och köerna till soppköken ringlar långa på Atens gator; människor tar livet av sig i desperation för att slippa bli tiggare, och utblottade föräldrar lämnar bort sina barn till barnhem.Ett folks välfärd, en generations framtid offras för euron. Till detta har EU:s attityd hela tiden varit att grekerna har sig själva att skylla. Men det grundar de inte på en objektiv analys, utan istället handlar det om att slippa medge att den gemensamma valutan är en del i förklaringen. Krisen har nämligen två källor. Misskötta offentliga finanser är den ena. Detta är inte en del av förklaringen av krisen i Spanien och Irland, men det är en del av förklaringen av den grekiska krisen. Det är dock inte hela historien. För att förstå eurokrisen som helhet, måste man söka i den andra källan, de mekanismer som valutaunionen skapar. Det man då finner är att det inte fungerar, att ha samma ränta för långsamt som för snabbt växande länder. Effekten blev att inflationen stack i väg i Irland, Spanien, Portugal och Grekland. Deras konkurrenskraft föll och stora underskott i utrikeshandeln uppstod. Samtidigt pressade den gemensamma räntan ner inflationen i Tyskland, som fick stora överskott i utrikeshandeln. Det är denna obalans som är kärnan i eurokrisen. Därför är det moraliskt fel att lägga hela skulden på greker, spanjorer, portugiser och irländare. Skulden finns i den gemensamma valutan. Den måste därför hanteras gemensamt utan att peka finger åt folk i nöd och utan att skjuta över kostnaden för att lösa obalanserna till dem.

Men är det inte just en sådan gemensam lösning som man åstadkommit genom nödlånen? Nej, faktiskt inte. Lån ges, men den stora kostnaden som består i att återställa balanserna inom eurozonen skjuts över på de krisande länderna som genom åtstramningspolitik åläggs att sänka lönerna. Det är så man vill att krisländerna ska få bukt med underskotten i utrikeshandeln. Detta gör man trots att vi har vetat i åtminstone åttio år, ända sedan den stora depressionen, att lönesänkningar i kriser är fel metod. Och som ett brev på posten, har vi fått de självförstärkande, negativa spiraler som vi brukar kalla depressionsekonomi. På detta har vi fått de väntade politiska reaktionerna. Det nazistiska Gyllene gryning fick sju procent av de grekiska rösterna.

På 30-talet kunde man åtminstone säga att man inte begrep bättre. Men vad ska vi skylla på i dag, när vi med berått mod framkallar depressionsekonomi och massarbetslöshet, samtidigt som det finns en annan lösning mitt framför ögonen på oss? Den lösningen skisserade John Maynard Keynes redan 1941-42 i sina utkast till det som skulle bli överenskommelsen i Bretton Woods. Problemet, då som nu, är att när ett land, som har fasta växelkurser, får underskott i utrikeshandeln, tvingas det att dra åt svångremmen, så att lönerna minskar, så att exportpriserna faller. Då ökar exporten och underskottet minskar. Men, påpekade Keynes, sådana åtgärda skapar negativa spiraler och riskerar resultera i depression. Istället bör man erkänna att överskottsländerna är en del av problemet eftersom deras överskott är vad som skapar underskott i andra länder. Därför ska överskottsländerna öka sina löner. Då ökar deras import och krisande länder får draghjälp. Man åstadkommer då samma sak – obalanserna löses – men utan att framkalla depression och massarbetslöshet.

Applicerat på dagens eurokris, så bör de länder som har överskott i utrikeshandeln expandera sina ekonomier, med höjda löner och med finanspolitiska stimulanser. Med sina gigantiska överskott är Tyskland nyckeln (men även Sverige har stora överskott). Om tyskarna ökar sina löner skulle Grekland, Spanien, Portugal och Italien få den draghjälp för exporten som de behöver. Visserligen skulle de fortfarande behöva sanera sina offentliga finanser, men de skulle inte behöva acceptera år av massarbetslöshet syftande till att framkalla lönesänkningar. Kort sagt, Europa skulle kunna undvika depressionsekonomins stålbad.

Hade man gjort så från början, hade euron förmodligen kunnat hållas intakt. Men nu har det gått för långt. Helgens G8-möte, där Barack Obama och nyvalde Francois Hollande drev på för att Europa måste gasa istället för att bromsa, kommer för sent. Det enda sättet för Grekland att snabbt ta sig ur depressionen är nu att lämna euron. Om EU släpper sin prestige och hjälper Grekland med detta, skulle en expansiv väg ur krisen öppnas. Alla skulle tjäna på en sådan lösning.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20120521

http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=6924057

http://www.folkbladet.nu/306119/grekland-maste-lamna-euron

Ve och fasa! Tänk om Sverige råkar satsa lite extra på utbildning och forskning!

När Stefan Löfven för några veckor sedan besökte Helsingborg, gick jag dit för att lyssna på honom, och det jag hörde gjorde mig hoppfull. Framförallt på grund av två förslag som han presenterade. För det första hans konstaterande, att det inte är så att det måste finnas ett visst antal arbetslösa. ”Vi måste bort från sådant tänkande”, sa han och aviserade att han tänkte göra allvar av idén om ett sysselsättningsmål för finanspolitiken. För det andra, och som ett redskap för att nå full sysselsättning, skulle investeringarna lyftas ur det finanspolitiska ramverkets tvångströja. Kortsiktiga kamerala begränsningar skulle lösas upp till förmån för långsiktiga investeringar som gynnar tillväxt, innovationer, sysselsättning och konkurrenskraft. Två utmärkta förslag!

I förra veckan kom så Socialdemokraternas skuggbudget. Men utan dessa båda förslag. Det får mig att fråga om Socialdemokraternas tal om full sysselsättning kan tas på allvar. Om de verkligen har lämnat tänkandet att ett visst antal måste vara arbetslösa. Visst, all vacker retorik är på plats: ”arbete är grunden för vårt välstånd”; ”vi kan aldrig acceptera arbetslösheten”; ”allt annat än full sysselsättning är ett slöseri med resurser”. Men när politiken ska konkretiseras, har den högstämda retoriken ersatts av ekonomiskt fikonspråk som tömmer utfästelsen om full sysselsättning på allt reellt innehåll.

Sysselsättningsmålet lyckas man inte ens specificera. Och syftet, ja det är inte riktigt vad man kan tro. För de flesta torde ett sådant mål handla om att avskaffa arbetslösheten. Före 1990-talet var ju detta det centrala målet för socialdemokratins ekonomiska politik. Men låg arbetslöshet är inte det primära syftet med ett sysselsättningsmål i Socialdemokraternas skuggbudget, utan det är att få oss att jobba mer. Och då är det rimligare att mäta målet i totalt antal arbetade timmar, resonerar man. Förvisso är inte fler arbetade timmar och lägre arbetslöshet i motsättning till varandra. Om full sysselsättning faktiskt råder. Under andra omständigheter kan det finnas en motsättning: om färre arbetar mer istället för att dela på jobben, så kan antalet arbetade timmar öka samtidigt som arbetslösheten stiger. Finansieringen av välfärden förbättras. Gott så. Men arbetslösheten kan förbli oförändrad eller öka.

Det räcker att se på utvecklingen sedan 1990 för att förstå problemet. Arbetslösheten har fyrdubblats, samtidigt som de som har jobb arbetar mer. Om vi delat på jobben i samma utsträckning som 1990, skulle 100 000 människor kunna få jobb.

Men hur svårt kan det egentligen vara för en socialdemokratisk riksdagsgrupp att ställa upp ett mål för arbetslösheten? Om vi skulle ta Stefan Löfven på orden, att vi måste lämna det tänkande som går ut på att det måste finnas ett visst antal arbetslösa, då är målet enkelt att fastställa till en arbetslöshet på två-tre procent. Där ligger nämligen den svenska friktionsarbetslösheten, det vill säga den arbetslöshet som uppstår när folk byter jobb. Resten är en effekt av att den ekonomiska politiken inte prioriterar full sysselsättning. Ett sådant mål skulle kräva att omkring 400 000 nya jobb skapas under en femårsperiod. Därmed skulle även finansieringen av välfärden underlättas.

Det är alltså inte tekniskt svårt att fastställa ett sådant mål. Så varför gör de inte det? Tyvärr är svaret, att de inte alls har lämnat det där tänkandet om att det måste finnas ett visst antal arbetslösa. Tydligast blir detta i att Socialdemokraterna stödjer inflationsmålet för penningpolitiken. Inflationsmål och idéerna om att ett visst antal måste vara arbetslösa är från samma ekonomiska doktrin och säger i korthet följande: då ett visst antal måste vara arbetslösa, kan penningpolitiken inte påverka på sikt. Därför gör den bäst i att inriktas på inflationsbekämpning. Således inflationsmål.

Skälet är detsamma till att Socialdemokraterna i skuggbudgeten också backar i frågan om att lyfta ut investeringarna ur det finanspolitiska ramverket. I dag styrs de offentliga utgifterna av utgiftstak och ett överskottsmål över konjunkturcykeln. Problemet är att man stryper investeringar idag som skulle ha ökat intäkterna imorgon. Effekten har blivit för små investeringar i infrastruktur, forskningsanläggningar och bostäder. Resultatet är högre arbetslöshet.

Men nu har alltså Socialdemokraterna fått kalla fötter. För om man luckrar upp utgiftstaken, så öppnar man Pandoras ask. Vad kommer härnäst? frågar man. Kanske blir det mer än bara fysiska investeringar som läggs utanför regelverket, exempelvis ”offentligt finansierad utbildning och forskning”.

Ve och fasa! Tänk om Sverige råkar satsa lite extra på utbildning och forskning!

Så här kan förstås inte ett parti som säger att full sysselsättning är det ”allt annat överordnade målet” resonera. För vad kan vara viktigare för att skapa jobb än just utbildning, forskning och investeringar? Det tänkande som partiledaren säger sig vilja lämna sitter alltså väldigt djupt. Så djupt att det genomsyrar hans eget partis skuggbudget.

Publicerad i Västerbottens Folkblad och Piteåtidningen 200120507

http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=6896242

http://www.folkbladet.nu/294258/2012/05/07/gammalt-tankande-sitter-djupt