Den kristna indoktrineringen av skolbarn måste få ett slut

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20131223

Är det verkligen okej att skolan förmår sexåringar att gå till kyrkan på avslutningen, där de sjunger att ”född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Gud” och lyssnar på prästens predikan? Detta bevittnade jag i fredags. Och jag tycker inte att det är okej. Lika stolt som jag var när jag såg min dotter uppträda med en helt sekulär visa (Mössens julafton), lika mycket bet jag ihop käkarna när jag hörde barnen förkunna att deras ”Frälsare och gud” var född.

Frågan om avslutningar i kyrkan är politisk dynamit, inte minst därför att många läser in att kritiken skulle vara en konsekvens av invandring och andra religioners tillväxt i Sverige. Men många muslimer har mindre emot avslutningar i kyrkan än jag har. I förra veckan förklarade exempelvis en imam i Göteborg att avslutningar i kyrkan inte utgör något problem för muslimer. Andra uppfattar kritiken som en attack på en självklar svensk tradition. Men under efterkrigstiden har det inte funnits någon enhetlig tradition i vårt land att ha avslutningar i kyrkan. På en del håll har man haft det, men inte på andra. Fredagens avslutning var exempelvis min första i en kyrka. När jag gick i skolan hölls avslutningarna i aulan. Inga präster, ingen predikan, alla kände sig välkomna, ingen behövde känna sig obekväm. Jag anser förvisso att avslutningar kan hållas i kyrkan, men de ska inte hållas under ledning av en präst. Religion är en privatsak. Prästen har inget med skolan att göra.

Avslutningar i kyrkan tycks ha ökat från 90-talet och framåt. Jag tror att det är denna anakronistiska utveckling med ökad religiös närvaro på skolavslutningarna i ett samhälle som strävar efter att ge barn och unga större valmöjligheter i existentiella frågor, som ger upphov till denna årligen återkommande debatt. Frågan om avslutning i kyrkan handlar inte om traditioner, religionsundervisning eller om mångkultur. Den handlar om kampen mellan gamla och moderna synsätt.

Utbildningsminister Björklund sade nyligen – i ännu ett försök att prata om allt annat än kunskapskrisen i den skola han har ansvar för – att han ville ha mer av religiösa inslag på avslutningarna. Ingen tar skada av att sjunga en psalm, sade han. Det tror inte jag heller, men det är inte vad detta handlar om. Det är nämligen skillnad mellan att sjunga en psalm i en kyrka tillsammans med en präst och att göra det i ett sekulärt sammanhang som en del av den vanliga undervisningen. Läroplanen specificerar att barnen ska lära sig några av de vanligaste psalmerna. Men att i en kyrka sjunga religiösa sånger tillsammans med en präst är något annat. Det blir en del av en religiös rit. För den troende människan är ”Nu tändas tusen juleljus” och ”O Helga natt” en del av relationen med gud. Orden i psalmerna har för den troende människan en vidare innebörd i det att de sammankopplar, liksom bönen gör, den enskilda människan med församlingen och med gudomen. Det är dess syfte i den religiösa riten. När barnen, tillsammans med prästen, sjunger en psalm i en kyrka blir de en del av en religiös rit.

Det är därför som jag biter ihop käkarna. Jag tycker visserligen om att vistas i kyrkolokaler. Jag kan uppskatta det högtidliga och allvarliga i kyrkliga ritualer. Men jag är vuxen och förstår innebörden. Jag är också ateist, och därför känner jag mig obekväm med vad jag ser och hör. Jag anser att varje människa själv ska göra sina livsfilosofiska val. Barnen framför mig är för små för att förstå vad det är de bekänner sig till när de i sången förkunnar att deras ”Frälsare” är född.

Skolan ska vila på sekulär grund, det finns krav på objektivitet och på att barnen ska lära sig tänka kritiskt. Hur rimmar kravet på objektivitet med religiös förkunnelse i en kyrka? Hur går kritiskt tänkande ihop med det spektakulära påståendet om att det finns en gud som fötts till människa? Är en sekulärt grundad skola förenligt med gemensamma aktiviteter i vilka barnen förmås delta i religiösa riter? Även om det inte är som förr i världen, är detta, tänker jag, när jag hör prästen predika, en form av religiös indoktrinering.

Skolans val är svårt att förstå. Men jag funderar också på hur Svenska kyrkan tänker. Den vill vara modern. Men hur modernt är det att till barn predika sina åsikter och berättelser, som om de vore de självklaraste sanningar? Det kanske fungerade på den tiden då barnen var de vuxnas egendom, men i en modern värld låter vi barnen göra sin egna livsfilosofiska val när de blir stora nog. De politiska ungdomsförbunden får inte propagera på lågstadiet. Det bör inte trossamfunden få göra heller. Så till Svenska kyrkan säger jag: missionera för dem som är gamla nog att själva ta ställning, men ge tusan i de försvarslösa barnen!

Nåväl, i morgon ska jag fira jul. Men jag firar inte av de skäl som prästen förkunnade i kyrkan i fredags. Det är jag nog inte ensam om. Jag firar jul för att jag gillar sillen, snapsen – Skåneakvavit, förstås – och gemenskapen. Och för att få tända ett ljus i denna mörka tid.

God jul och Gott nytt år.

Frågan kring omskärelse av små pojkar är komplex

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20120806

Det rasar en debatt i Tyskland om omskärelse av små pojkar. Detta efter att en domstol i Köln tidigare i somras uttalat att ingreppet måste betraktas som olagligt. Domstolen fastslog att omskärelse saknar medicinsk grund, är irreversibelt och kan orsaka fysiskt såväl som psykiskt lidande.

Föräldrarnas vilja att genom omskärelse inkludera barnet i sin religiösa och kulturella gemenskap – i huvudsak är det judar och muslimer som berörs – måste därför ses som underordnad barnets intresse. Kritiken lät inte vänta på sig. Det värsta angreppet mot judendomen sedan förintelsen, dundrade judiska företrädare som därmed tryckte på en mycket känslig punkt i det tyska politiska livet. Angela Merkel deklarerade omedelbart att planerna på att legalisera omskärelse ligger fast.

Den tyska debatten liknar den svenska. Här är omskärelse av småpojkar tillåtet i lag sedan ett drygt decennium. Men diskussionen blossar upp med jämna mellanrum. Som nu. Eller som i vintras då Bengt Westerberg, flankerad av P C Jersild, Christer Sturmark och Torbjörn Tännsjö, uppmanade regeringen att föreslå förbud mot omskärelse av barn. Deras argument var i stort sett desamma som den tyska domstolens: barnets rättigheter och kroppsliga integritet måste komma i första rummet. Lars Dencik, professor i socialpsykologi, svarade med att kalla Westerbergs argumentation för ”kolonialistisk” och ”föraktfull”, medan Göran Rosenberg tog i med att det hela var ”ett frontalangrepp mot judendomen”.

Uppskruvat tonläge är bara förnamnet. Och förbudsivrarna bidrar knappast till att sänka det. De jämför omskärelse med barnmisshandel, beskriver det som ett solklart brott mot de mänskliga rättigheterna och använder sig av sluggerretorik som ”religiös stympning”. Det vore mer konstruktivt om kombattanterna började med att medge att frågan är känslig därför att den handlar om i vilken utsträckning och på vilka grunder som majoritetssamhället kan inskränka praktiker som minoriteter utövar. Därefter borde båda sidor erkänna att de andra också har rätten på sin sida. För så är det. Två rättighetsprinciper står mot varandra.

Å ena sidan religionsfriheten, vars praktiska konsekvens är att föräldrarna har rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sina religiösa övertygelser. Å andra sidan barnets rätt till kroppslig integritet, rätt att skyddas mot övergrepp och rätt till en egen identitet. Var gränsen mellan dessa principer går är inte självklar. Minimitolkning av barnets rättigheter går vid kroppslig skada. Exempelvis är kvinnlig könsstympning förbjuden – och den skulle ha varit förbjuden även om den sanktionerats av någon religiös trosinriktning. Likaså ges blodtransfusioner till barn till föräldrar som tillhör Jehovas Vittnen. Här väger barnets rättigheter tyngre än föräldrarnas vilja. Majoritetssamhället kör över minoriteterna.

Omskärelse av små pojkar blir ur detta perspektiv till en fråga om hur stor skadan är. Man kan hävda att den fysiska skadan är liten, och därför väger religionsfriheten tyngre än barnets kroppsliga integritet. Men mot det kan invändas att det handlar om ett oåterkalleligt ingrepp som följer barnet livet ut, något som han inte kan göra ogjort, oavsett vilka religiösa val som han vill göra som vuxen. De som åberopar religionsfriheten och pläderar för att omskärelse ska vara fortsatt tillåtet, borde därför medge att de i själva verket befinner sig i en gråzon, att det inte alls är självklart att föräldrarnas religionsfrihet väger tyngre än barnets rätt till skydd mot medicinskt sett omotiverade ingrepp.

Samtidigt finns det ett problem när förbudsivrarna inriktar sig just på frågan om omskärelser. Varför ska gränsen mellan religionsfrihetens räckvidd och barnens rättigheter gå vid fysiska ingrepp? Det finns andra praktiker som föräldrar sysslar med som kan ifrågasättas. Att exempelvis växa upp med föräldrar som är religiösa fanatiker och som låser in dig i Plymouthbrödernas skola har med stor sannolikhet långt mer omfattande konsekvenser än om du i späd ålder blir omskuren. Flera av de talföra kritikerna av omskärelse av pojkar träffas inte av denna invändning, eftersom de konsekvent – och med rätta – även kritiserar religiösa skolar. Men exemplet illustrerar att frågan om gränsdragningen mellan föräldrars rätt att försöka föra vidare sin religion till sina barn och barnens rätt till kroppslig och själslig integritet är mer komplex än vad de båda sidorna i omskärelsedebatten vill medge.

Min egen uppfattning är att principiellt väger barnets rätt till kroppslig integritet tyngre än religionsfriheten. Men de faktiska fysiska skadorna av omskärelse tycks vara små, samtidigt som ett förbud uppfattas av de grupper som berörs som en mycket stor inskränkning av religionsfriheten. Därför bör inte majoritetssamhället idag och utan dialog med dem det berör förbjuda omskärelse av små pojkar. Men det väger jämt, enligt min uppfattning, och slutsatsen hade mycket väl kunnat bli den omvända. Så svår är frågan. Det medger jag gärna och i motsats till många av de tvärsäkra deltagarna i denna debatt.

Gud är en rosa elefant

Sedan Humanisterna för en tid sedan lanserade sin kampanj ”Gud finns nog inte” och publicerade ett sekulärt manifest, som krävde att lagar och normer som ska omfatta alla ska bygga på allmänmänsklig grund, inte religiös, har debattens vågor gått höga.

Ett av de mer seriösa och kritiska inläggen levererades nyligen av Stefan Einhorn, som med sitt agnostiska manifest slår ett slag för en tredje väg mellan vad han uppfattar som extrempositioner – övertygad gudstro och ateism – i syfte att underlätta dialog.

Visserligen finns det en del resonemang i hans manifest som är värda att diskutera. Men det finns också skäl att vara på sin vakt gentemot hans utgångspunkt, vilken är att ”det vare sig är bevisat eller motbevisat att det finns en Gud”. Därför agnosticism. Det är ett förhållningssätt som antagligen respekteras av många. Men något argument för att gud kanske existerar är det inte.

För saken är den, att det inte går att bevisa att något inte existerar. Men det är inte ett skäl att påstå att detta något faktiskt existerar. Varken ifråga om gud eller ifråga om, låt säga, rosa, självlysande elefanter. Det är inte bevisat att sådana djur inte existerar. Men innebär det att vi tillmäter påståendet ”rosa självlysande elefanter finns” samma sanningsvärde som påståendet att ”sådana djur nog inte finns”?

Rationell vetenskaplig metod kräver att ett påstående ska kunna beläggas och kontrolleras av andra. Lyckas man belägga sitt påstående med empiriska observationer eller logiska resonemang, antar vi att påståendet är riktigt, åtminstone intill dess att någon visar att det är felaktigt. All kunskap är i denna mening provisoriska sanningar om vår värld.

Ett rationellt förhållningssätt gentemot religioner kräver att vi behandlar gud som en rosa, självlysande elefant och ställer frågan till de religiösa: vilka observationer och vilka logiska resonemang stödjer ert synnerligen kontroversiella påstående om en varelse som skapat allt och som har makt att styra över allt?

Hittills har inga fakta presenterats som gör att vi bör acceptera påståendet om att gud finns. Ett rationellt förhållningssätt leder till att vi antar att en sådan varelse antagligen inte existerar. Bevisbördan ligger helt på de religiösa.

Men är detta verkligen en strid att ta i det sekulära Sverige? Ja, faktiskt. För marken sluttar brant. Ett hypotetiskt exempel på detta: det är inte bevisat att gud inte skapade världen på sex dagar och samtidigt finns det förmodligen luckor i evolutionsteorin, så en god mittenväg mellan dessa extrempositioner bör väl vara att skolundervisningen förhåller sig neutral till och undervisar i såväl kreationism som evolution?

Den första försvarslinjen för det rationella tänkandet gentemot den religiösa mystiken går sålunda vid Einhorns påstående. Därefter avgrunden.

Publicerad i SKD 20090731

Gud i skolan

Publicerad i SKD 20080719
SSU har lämnat in en ansökan om att få starta en socialistisk friskola. Med upptåget vill ungsossarna sätta fingret på problemen med de religiösa friskolorna.

Skolan. Med största sannolikhet kommer ansökan att avslås. Rimligt, tycker nog de flesta av oss. Men i sak skiljer sig inte en politisk friskola från en religiös. Det handlar i båda fallen om att inordna skolan efter vissa etiska och filosofiska grundsatser, i syfte att få barnen att dela sina föräldrars tro eller åsikter.

Den ena formen är tillåten, den andra antagligen förbjuden. Men varför är det okej om en förening som vill starta friskola har utgångspunkten att gud skapat världen, men inte om den anser att, som Marx uttryckte det, all hittillsvarande historia är historien om klasskamp? Är det inte rentav allvarligare om ungarna får för sig att gud skapat världen, än att de tror att klasskamp är en betydande faktor? Klasskampens existens i historien kan ju åtminstone beläggas, till skillnad från guds (den som hänvisar till bibeln eller koranen för belägg, bör notera att samtliga stöd för guds existens i dessa böcker är cirkelresonemang, som bygger på att guds existens bevisas av texten och textens tillförlitlighet bevisas av guds existens).

Det finns ingen anledning att särbehandla en filosofisk inriktning, bara för att den heligförklarat sig själv. Därför är det hyckleri att tillåta religiösa skolor, men inte politiska.

Trots ständiga rapporter om missförhållanden vid landets religiösa skolor, tillåts indoktrineringen av barnen fortgå. Två skolor får tjäna som exempel. Skolverket rapporterade i våras att Solängsskolan i Örkelljunga ”lär ut att de kristna ståndpunkterna är fakta” och att skolan med objektivitet i undervisningen avser att de inte tar ställning i frågor där olika kristna kyrkor har olika uppfattning! Ett annat exempel är Borås Kristna Skola, som i sin plan för geografiundervisningen skrivit in att ”i botten på denna undervisning finns tanken på Gud som skaparen. Han har skapat stjärnor och planeter samt vår egen jord. Hans vishet är synlig i skapelsen, när vi tittar på den så ser vi hur stor Gud är. Och vi kan också i skapelsen se spår av den förgängelse som pågår sedan syndafallet.” Det är tveksamt om dessa stollar ens borde få leda sagostunderna, att de tillåts leda skolor och undervisning är inget annat än en skandal.

I grunden handlar frågan om religiösa skolor om vems valfrihet som ska säkras – barnens eller föräldrarnas. Att förbjuda religiösa friskolor, är en inskränkning av föräldrars rättigheter, hävdar förespråkarna. Men när det handlar om skolgång är det barnens religionsfrihet som samhället måste slå vakt om. Vilken religionsfrihet är möjlig för ett barn som placeras på en muslimsk friskola eller en friskola driven av Livets ord?

Filosofen Richard Dawkins, vars bok Illusionen om gud nyligen utkom på svenska, påpekar att i förhållande till just din trosinriktning, oavsett vilken den är, har uppskattningsvis 99 procent av alla människor som levat under historien varit icke-troende, ateister i någon mening. Sannolikheten att just du och dina trosfränder har rätt och att alla andra har fel, är alltså försvinnande liten. Men ändå strävar många föräldrar efter att göra sina barn till avbilder av sig själva. En metod är att isolera sina barn från andra intryck och uppfattningar, och snedvrida undervisningen. Dessa är syftena med religiösa skolor. Just därför borde de förbjudas, så att alla barn kan ges ett andrum från föräldrarnas tro, att själva fritt söka mening och insikt.

Försvara barnens religionsfrihet

Publicerad SKD 20080626
Min artikel förra lördagen om religiösa skolor, fick kristdemokraten Margareta Johansson att reagera med en insändare. Det är en debatt som jag välkomnar.

Friskolor. Bakgrunden till min artikel var att det socialdemokratiska ungdomsförbundet lämnat in en ansökan om att starta en socialistisk friskola. På så sätt ville de kritisera att religiösa skolor är tillåtna, och jag instämde i deras argument.

Margareta Johansson (MJ) menar inledningsvis att problemet med SSU:arna är att de inte är tillräckligt seriösa. Men om de hade varit det, ”så är det helt ok” om de ”vill driva en socialistisk friskola”, skriver MJ. Att detta kommer ur en kristdemokrats penna, visar på hur långt valfrihetsretoriken gått. Jag anser dock, att lika lite som det ska få förekomma lärarledd morgonbön, ska skoldagen få inledas med högläsning ur Kommunistiska manifestet, vilket jag föreställer mig är adekvat läsning i de socialistiska friskolor som MJ vill tillåta.

Jag gav i min artikel två exempel på skolor, där det är uppenbart att barnen indoktrineras. Detta byggde inte, som MJ påstår, på förutfattade meningar, utan på Skolverkets inspektörsrapporter. I kursplanen för geografiundervisningen på en av dessa skolor, hade det skrivits in att gud skapat världen, ett påstående för vilket det saknas vetenskapligt stöd. Istället för att diskutera dessa skolor, frågor MJ om jag tror att alla kommunala skolor är fria från indoktrinering? Det är möjligt att alla inte är det, men det beror i så fall inte på att de är i kommunal regi. Det är viktigt att se skillnaden mellan att enskilda lärares inkompetens kan leda till partisk undervisning, och den snedvridning och partiskhet som är resultatet av att de religiösa huvudmännen har syften som de inte talar högt om, men som blir synliga i skolverkets rapporter. Det ena är ett misslyckande, det andra ett dolt syfte.

Men föräldrarna vill bara sina barns bästa, argumenterar MJ och dessutom blir barnen ändå så påverkade av föräldrarna. Saken är snarare den att föräldrarna anser sig vilja sina barns bästa. Det är inte detsamma som att föräldrarnas val faktiskt är det bästa för barnen.

Jag tror exempelvis inte att det bästa för barnen i Plymouthbröderna är att gå i sektens nystartade skola. Där är, enligt en avhoppad lärare, Strindbergs och Mobergs böcker otillåten läsning och sex- och samlevnadsfrågor bannlysta. Barnen föds in i ett åsiktsslaveri, säger läraren. Vilka möjligheter har dessa barn att vara fria i tanke och tro?

Att föräldrarna har ett stort inflytande över sina barn, talar således för att barnen ska få gå i en skola där det inte resoneras och tycks precis på samma sätt som hemma. Men detta gäller inte endast religion, påpekar MJ. Precis min mening, och därför ska det inte heller få finnas några ideologiska skolor.

Det handlar inte bara om att undervisningen ska vara opartisk, vilket en del tror kan uppnås genom kontroll, utan också om att barn måste få träffas och umgås över de gränser som tron ibland skapar, en möjlighet som inskränks av de religiösa skolornas själva existens.

Om skolan är en plats där lutheranens, muslimens, katolikens och ateistens barn träffas, är jag övertygad, inte endast om att dessa barn blir mer toleranta och fria, utan också om att samhället blir mer tolerant och fritt.

Därför måste barnens tankefrihet värnas. Men i kristdemokraternas Sverige är det viktigare att föräldrarna i Plymouthsekten har valfrihet, än att deras barn har religionsfrihet. För mig är det tvärtom.

Fria ungar tänker större

Publicerad i SKD 20071214
Så närmar sig terminsslut och debatten om kyrkans roll anländer som ett brev från posten. Men varför kan vi inte acceptera att religion är en privatsak och släppa ungarna fria?

Det började med att Katharina Lindhé, som är rektor på Flygelskolan i Lund, förklarade att det inte skulle bli någon avslutning i kyrkan. Det fick biskopen att reagera. Avslutning i kyrkan handlar om att förmedla en ”kulturell och religiös tradition”, förkunnade hon.

Biskopens uttalande är inget att förundras över. Det är hennes uppgift att sprida kristendom. Kyrkan är ett särintresse och agerar därefter. Den räknar med att få ut sitt budskap, även om skolavslutningen ska vara en profan högtid.

I debattens utkant vegeterar dessutom Sverigedemokraterna, som trots sin antikristliga politik, använder denna diskussion i sin propaganda. Men detta handlar inte om invandring. Istället är det en fråga om rätten till religionsfrihet. I den ingår också rätten att inte vara religiös.

Biskopen blandar ihop korten. Det är nämligen en väldig skillnad på att utöva religiösa traditioner och att studera religiösa traditioner. Det ligger på skolans ansvar att eleverna diskuterar och studerar de religiösa traditionerna, vilket självfallet bör göras också med studiebesök i bland annat kyrkor och moskéer. Men detta ska ske utifrån ett religionsneutralt perspektiv. De elever som önskar utöva religion, kan göra det efter eget huvud, men det är inget som ska påbjudas från skolan.

Dessa åsikter har jag framfört i spalten tidigare, och jag blev då beskylld för att lida av religionsfobi. Inget kan vara mer fel. Jag är inte rädd för religion, inte heller ser jag ner på religiösa människor. Jag har läst såväl Koranen som Bibeln pärm till pärm och funnit mycket nöje i det. Men barn har sällan möjlighet att värja sig och därför måste de skyddas från religiös indoktrinering.
Och även om jag är ung, talar jag av erfarenhet. När jag gick i den offentliga grundskolan i slutet av 80-talet, förekom såväl påbjuden psalmsång som obligatoriska kyrkobesök med predikan. Alla var tvungna att gå, utom den klasskamrat som tillhörde Jehovas vittnen, och som därmed pekades ut som annorlunda, och sattes i ett rum för sig när vi andra tvangs utföra de religiösa ritualerna.
Det var först på gymnasiet som jag förmådde att värja mig gentemot den religiösa indoktrineringen i skolan. Att jag ens lyckades då berodde på det eldunderstöd jag fick genom att läsa Bertrand Russels fantastiska föredrag Varför jag inte är kristen. Och hans avslutande ord etsade sig fast i mitt minne: ”En bra värld behöver kunskap, vänlighet och mod. Den är inte i behov av ångerfull längtan efter gångna tider, ej heller av att den fria intelligensen hämmas av ord som yttrats för länge sedan av okunniga män.”
Så ett budskap i juletid: Släpp ungarna fria! Låt dem tänka själva!

Slutligen till ett annat ämne. Jag noterar nämligen att en dansk domstol på torsdagen underkände åtalet mot sju anställda vid ett klädföretag som planerat att sända vinsterna till colombianska Farc och palestinska PFLP. Bra. Men det är lagen som är problemet, och den finns kvar. Att ekonomiskt stödja organisationer som EU stämplat som terroristiska är olagligt i Danmark, såväl som i Sverige. Men däremot är det lagligt att skänka pengar till terroristiska organisationer, som EU inte benämner som terroristiska –exempelvis den israeliska militären.