Den nya kanslihushögern leder S till valförlust

Publicerad i SKD 20081230
Under det gångna året har i genomsnitt 1000 väljare lämnat socialdemokraterna varje dag. Till stor del är det självförvållat. Ansvaret vilar tungt på Mona Sahlin och kretsen kring henne.

Gapet mellan blocken har minskat väsentligt, men är fortfarande relativt stort, omkring åtta procentenheter. Men vänsterblockets ledning är inte betryggande. Tvärtom. Läget för oppositionen är sämre än vad opinionstrenden ger uttryck för. Oppositionsledaren dras nämligen med besvärande låga förtroendesiffror.

I förra veckans mätning har till och med Maud Olofsson, som leder ett parti som alltmer kommit att likna en dålig kopia av folkpartiet, högre förtroendesiffror än Mona Sahlin, som hamnar på ynka 36 procent. Färre har förtroende för Sahlin än som säger sig vilja rösta på hennes parti. För Reinfeldt är det tvärtom. Med stöd av 54 procent, har dubbelt så många förtroende för honom än som säger sig vilja rösta på moderaterna. Än värre för vänsterblocket är, att medan 14 procent av de borgerliga väljarna har förtroende för Sahlin, har 41 procent av vänsterväljarna förtroende för Reinfeldt. Vänsterblocket får det därför svårare än högerblocket att öka sitt väljarstöd.

Varför har det blivit så? Säkerligen har Sahlins alla självmål haft betydelse. Samtidigt har Reinfeldt vunnit på finanskrisen, inte på egna meriter, men på att människor sluter upp bakom sina ledare i kriser. Men viktigare, menar jag, är den pågående högervridningen av socialdemokraternas politik som Mona Sahlin drivit fram.

Merparten av alliansens skattesänkningar har accepterats. I välfärdspolitiken ser partiet allt färre problem med privatiseringar. Det är vidare symptomatiskt att det pågående jobbrådslaget inleds med entreprenörernas roll, istället för att, som det skånska partidistriktet skriver i sin bredsida till svar, fokusera på det grundläggande problemet – det att fri marknadsekonomi inte förmår skapa full sysselsättning.

Förespråkarna av den nya politiken hävdar att den är nödvändig för att vinna valet. Genom att lägga sig nära motståndarna, tänker man sig vinna mittenväljarna. I PR-kretsar kallas metoden triangulering och praktiseras flitigt av moderaterna.

Men moderaternas framgång beror på, att när de lägger sig nära socialdemokraterna i strategiska frågor, hamnar de närmare den värderingsmässiga jämvikten, d v s närmare de värderingar som marginalväljarna har, som i Sverige ligger till vänster om mitten.

Kretsen kring Mona Sahlin, som internt kallas ”den nya kanslihushögern”, kopierar nu moderaternas strategi i tron att de ska bli lika framgångsrika. Men effekten av att vänsterpartierna rör sig mot en redan överbefolkad politisk mitten, i ett samhälle där den värderingsmässiga jämvikten ligger till vänster, är inte en jämnare kamp om mittenväljarna, utan att alternativen i politiken blir otydligare och att den värderingsmässiga jämvikten kan drivas högerut.

Med mindre skillnader mellan de politiska alternativen, spelar det inte längre så stor roll på vilket block man röstar. Väljarna blir lättflyktiga, och betydelsen av sådant som enskilda politikers popularitet ökar. Det var vad moderaterna ville uppnå, när de påbörjade sin förändring och ställde den unge Reinfeldt mot den trötte Persson. Men vad har socialdemokratin, mot bakgrund av Sahlins låga förtroendesiffror, för intresse av att förstärka detta fokus på person?

Slutsatsen är att den nya kanslihushögern har schabblat bort försprånget och risken är nu uppenbar att den också leder socialdemokratin mot valnederlag.

Alliansens politik kan leda till ekonomisk depression

Publicerad i SKD 20081223
Statsminister Fredrik Reinfeldt pressades hårt om den ekonomiska krisen i ekots lördagsintervju, men han höll fast vid att lägre skatter, sänkta löner och mer piska på de arbetslösas ryggar är rätt medicin.

Kris. Det bestående intrycket av statsministerns framträdande är att han befinner sig i någon form av förnekelse. Det är som om det som sker ute i det verkliga Sverige inte rubbar folket på Rosenbad. Det alla andra ser, ser inte statsministern. Så istället för att erkänna allvaret i sysselsättningskrisen, understryker han gång på gång att det fortfarande finns jobb för den som söker.

Visst, det finns alltid ett antal lediga arbeten. Men problemet idag är att färre jobb blir lediga än antalet personer som får sparken. Antalet hos arbetsförmedlingen nyanmälda jobb föll i november med 53 procent jämfört med samma månad förra året. Samtidigt sjudubblades antalet varsel.

Men regeringen förändrar inget av grunden i sin politik, trots att denna utformades för brinnande högkonjunktur. Den bärande idén är och förblir, att det är de arbetslösas fel att de inte har jobb. Därför sänks deras levnadsstandard, samtidigt som skatterna minskas för dem som har jobb. Denna politik var fel i högkonjunktur. Men nu blir den förödande, eftersom den bidrar till att sänka den privata konsumtionen genom att de arbetslösas levnadsstandard trycks ned ytterligare, och därtill begränsas den offentliga konsumtionen till följd av lägre skatteintäkter.

Läget är allvarligt. Industriproduktionen föll med 7 procent under årets första tio månader jämfört med samma period förra året. Ekonomin som helhet förväntas minska med 1 procent under nästa år. Handelsbanken pekar på att det rentav finns risk för deflation, d v s generellt fallande priser.

Under senare år har vi lärt oss att hata inflation – prisökningar – men nu står vi inför dess motsats som är sju resor värre. När deflation uppstår skjuts investeringar och konsumtion på framtiden eftersom det blir billigare ju längre man väntar. Priserna trycks ned ytterligare. Företagen får allt svårare att sälja sina varor med vinst, varvid de tvingas säga upp personal. Samtidigt blir räntepolitiken verkningslös. För även om den nominella styrräntan sätts till noll, förblir realräntan positiv. Effekten blir fall i konsumtion, investeringar och sysselsättning.

Mot bakgrund av detta, höll jag på att sätta kaffet i halsen när statsministern argumenterade för att det är bra att avgifterna till a-kassan varierar med risken för arbetslöshet inom varje bransch, eftersom det pressar ned löneökningstakten. Idén bakom riskdifferentierad a-kasseavgift är i sig absurd, och den håller inte heller ihop med statsministerns resonemang om att krisen är importerad – om lönenivån inte orsakat krisen, är den knappast heller lösningen. Men värre är, att en politik som pressar ned löneökningstakten spär på risken för deflation.

Det kan vara på sin plats att påminna om, att det var samma tankegods som Reinfeldt nu står för, som bidrog till att fördjupa det sena 1920-talets recession och förvandla den till en depression. Det var mot detta som Keynes riktade en förödande kritik. Löner är inte endast utgifter för företagen, det är också konsumtionsutrymme för löntagarna och potentiell efterfrågan på företagens varor och tjänster. Sänkta löner i en kris leder därför inte till att företagen expanderar, utan till motsatsen. En politik som syftar till att pressa ned lönerna – och som därmed ökar risken för deflation – är det sista Sverige behöver.

EMU-motståndet består

Publicerad i SKD 20081218
Minskat EMU-motstånd, kablade Statistiska centralbyrån ut i tisdags. Men det är inte fallet för nej-sidan som är det intressanta, utan det över tid stabila motståndet.

EMU. På skånskans insändarsidor har en debatt pågått de senaste dagarna, i vilken EMU-förespråkarna hävdat, att eftersom kronan tappat i värde under krisen är den en skvalpvaluta som inte är något att hålla i när det blåser. Det är rentav så att man skäms som svensk över kronfallet, skrev en debattör.

Sådana argument är, som Henrik Nilsson visade i en insändare i tisdagens tidning, intellektuellt svaga.

Dels för att växelkurserna avspeglar verkliga kostnadslägen, även om de svänger över och under dessa värden. Dels för att flexibilitet i växelkurs är en stötdämpare, som i dagsläget gör att den svenska exportindustrin får en välbehövlig stimulans. Kort sagt, även om nästa år, i arbetsmarknadsminister Littorins beskrivning, blir ett ”skitår”, blir det inte så illa som det skulle ha blivit om Sverige hade varit medlem i EMU.

Men att förespråkarnas argument är sakligt svaga, gör inte att vi ska underskatta dem. Många människor tror på skvalpvalutaargumentet. Som en av de ansvariga för den socialdemokratiska nejkampanjen under folkomröstningen 2003, konfronterades jag dagligen med den typen av argument och förstod, att om kunskapsbristen om detta fick bestå skulle ja-sidan kunna vinna. Lägg därtill att förespråkarna under senare tid lyckats koppla samman EU:s krishantering med EMU-klubbens göranden och låtanden. Det egentliga förhållandet är det omvända, men det kommer sällan fram i debatten. Det myckna ståhejet kring EU:s krisplaner beror nämligen bland annat på EMU:s inneboende svaghet: dels i det att länderna förväntas föra aktiv finanspolitik, utan hjälp av nationell penningpolitik, dels i det att centralbanken, i motsats till vanliga centralbanker, saknar reell kapitalbas och därför inte kan förse marknaden med de likvider som skulle behövas. EMU försvårar i själva verket krishanteringen.

Men summa summarum, så hade jag förväntat mig en kraftig ökning av förespråkarna. Undersökningen visar dock att EMU-motståndet är på en hög nivå. Andelen som skulle rösta nej i dagsläget har visserligen fallit till 47,5 procent, men från en tidigare toppnotering. Anhängarna är stabilt under 40 procent. Faktum är att i denna undersökning, har anhängarna endast under en kort period 2001-2002 varit fler än 40 procent. Samtidigt har andelen motståndare sedan omröstningen legat på över 45 procent. Värt att notera är även, att endast bland folkpartiets och moderaternas väljare finns en majoritet för EMU. Särskilt glädjande är att andelen anhängare i mitt eget parti, socialdemokraterna, har stabiliserats på en bottennivå kring 30 procent.

Den stabilt höga andelen EMU-motståndare får mig att tänka på en sak som nejkampanjens huvudstrateg, Stefan Carlén, sa på folkomröstningsnatten. Han sa att vi genomfört den största folkbildningskampanjen i vårt lands historia. Det var för att folk blivit medvetna om exempelvis skvalpvalutaretorikens svaghet som vi hade vunnit. Kanske är det denna effekt som sitter i? Inför folkomröstningen tog sig väljarna tid att sätta sig in i de komplexa frågor som EMU-medlemskap handlar om. Det har gjort folk intellektuellt immuna mot makthavarnas simpla skrämselargument. Därför rör sig opinionsläget endast marginellt, trots krisen. Människor är helt enkelt kloka och pålästa. Därför har de mod att hålla fast vid sina åsikter, alldeles oavsett vad eliten vill att vi ska tycka.

Efter Laval: Lyft frågan om utträde ur EU

Publicerad i SKD 20081213
Igår presenterades Lavalutredningen. Förslagen är fullständigt oacceptabla. Blir de verklighet, inskränks strejkrätten och vi får laglig diskriminering i Sverige.

Strejkrätt. Utredningens föreslag innebär att samma villkor inte ska gälla för svenska företag som har verksamhet i Sverige som för utländska företag (från andra EU-länder) som har tillfällig verksamhet i Sverige. För utländska arbetare gäller endast miniminivåerna i Sverige, och inte exempelvis de faktiska löner som svenska arbetare har. Denna möjlighet till diskriminering skrivs in i lag.

Av detta följer att konflikträtten inskränks. Fackföreningar får endast rätt att kräva att företag från andra EU-länder uppfyller minimivillkoren i de svenska kollektivavtalen, detta kallas den hårda kärnan. Och detta först efter att fackföreningen bevisat att företaget inte har minst lika bra villkor i avtalet från hemlandet som de svenska avtalens minimivillkor, vilket blir svårt eftersom fackföreningarnas kontrollverktyg är tecknandet av svenskt kollektivavtal.

En annan effekt av detta är att förmåner som anses ligga utanför den hårda kärnan inte gäller för dessa utländska arbetare. Ett exempel är svenska olycksfallsförsäkringar och andra förmåner som är standard i svenska avtal, men som alltså inte kommer att kunna krävas av dessa utländska företag. Lägg därtill formuleringarna om, att den utländska arbetsgivaren endast behöver leva upp till miniminivåer i avtal som finns inom branschen, och vi får, med arbetsrättsjuristen Kurt Junesjös ord, ”avtalsshopping”, där de billigare avtalen tränger ut de dyrare. På Byggnads arbetsplatser betyder det, påpekar Junesjö, att den utländska arbetsgivaren kan hänvisa till minimilönen för Teknikavtalet-Metall som är 91,50 kronor i timmen, istället för Byggavtalet som är 124 kronor i timmen.

Förslaget leder till löne- och villkorsdumpning, samtidigt som fackföreningarna bakbinds. Svensk arbetarrörelse kan inte acceptera, att staten i lag förbjuder facklig solidaritet. Att LO-ledningen, även om den uttalar kritik, säger att ”förslaget är ett steg i rätt riktning” är sålunda ofattbart.

Socialdemokraterna är lika flata. Visserligen kan de inte göra särskilt mycket med nuvarande majoritetsförhållande i riksdagen. Men för så sent som för två veckor sedan satt socialdemokraterna med trumf på hand. De hade då möjligheten att skjuta upp ratificeringen av Lissabonfördraget tills efter att Lavalutredningen var klar, såsom LO-kongressen krävt. Med Lissabonfördraget kvar på spelplanen, hade Mona Sahlin kunnat gå till regeringen och förklara, att borgfreden om EU bryts om inskränkningar av strejkrätten genomförs.

Det skulle även ha skickat signaler till Bryssel. Grundproblemet är nämligen inte regeringen, utan EU och det faktum att vi inte längre är herrar i vårt eget hus. Jurister i Bryssel bestämmer över våra huvuden, på ett sätt som avskaffar demokratiskt beslutsfattande inom stora politikområden.

Men samtidigt är Brysselbyråkratin inte okänslig för opinionsläget. När socialdemokraterna tog bort Lissabonfördraget från spelplanen, försvagades visserligen arbetarrörelsens förhandlingsposition. Men det hindrar inte att socialdemokraterna skulle kunna göra klart för EU och för regeringen, att på svensk arbetsmarknad gäller svenska avtal och att vi inte accepterar att EG-domstolen inskränker svensk strejkrätt. Arbetarrörelsen bör rentav öppna för ett svenskt utträde ur Europeiska unionen om inte kraven hörsammas. Strejkrätten och de fackliga rättigheterna är viktigare än EU-medlemskapet.

En vända till med Svenskt Näringslivs statistikdribbel

Publicerad i SKD 20081210 (svar på Eva Östlings Olléns replik)
Jag respekterar Eva Östling Olléns (Svenskt Näringsliv) ideologiska övertygelse, men inte hennes sätt att använda siffror. Den statistik hon hänvisar till stödjer inte hennes slutsatser.

Vårdköer. I min första artikel angrep jag inte avsändaren, d v s Health Consumer Powerhouse, vilket Eva Östling Ollén påstår. Jag informerade bara läsarna om att de inte är några objektiva forskare, utan en tankesmedja på högerkanten.

Vad jag däremot vänder mig emot är det sätt på vilket Östling Ollén använder statistik och gör slutledningar. Hon hade flera slutledningar i sin första artikel, av vilka jag ifrågasatt två.

Den första var Östling Olléns slutledning att region Skånes något högre andel privat vård, förklarar varför ”fler människor får möjlighet att träffa en doktor inom 7 dagar” i Skåne än i övriga landet. Jag ifrågasatte om detta var riktigt, eftersom oktobermätningen (mätning görs två gånger per år) visade att Skåne låg under riksgenomsnittet för andel som får träffa läkare inom sju dagar, inte över som Östling Ollén påstår. Idag medger hon att resultaten ”inte är entydiga”, men menar att skillnaden beror på om vi ser på vår- eller höstmätningen. När jag kontrollerar med ansvarig tjänsteman på region Skåne stämmer inte heller detta. Också i marsmätningen låg Skåne under riksgenomsnittet (se rapporten Vänteläget Region Skåne våren 2008). Det är med andra ord inte fråga om att det ej finns ”entydiga” resultat för Skåne. Det finns helt enkelt inget positivt samband för Skåne mellan väntetid för att träffa läkare och andel privata vårdgivare i en jämförelse med riket. Ett så grovt fel gör att tvivel uppstår även för de andra landstingssiffror som Östling Ollén redovisar.

Den andra slutledningen som jag ifrågasätter gäller Östling Olléns sätt att skruva orsakssambanden till att endast handla om andel privat vård och konkurrenstryck i vårdsektorn. I den rapport från Svenskt Näringsliv som Östling Ollen hänvisar till, dras slutsatsen att det finns ett samband mellan väntetid i vården och andel privata vårdgivare. Men där står också att sambandet är statistiskt svagt och betydelsen av andra faktorer understryks. Dylika reservationer finns självfallet inte med i Östling Olléns alster. Det skulle ju grumla de politiserade slutsatser som hon vill trumma ut.

Om det är svårt att dra slutsatser om orsakssamband inom Sverige, så är det ännu svårare vid internationella jämförelser. Därför ska man inte heller tro på Östling Olléns slutsats att de svenska väntetiderna beror på ”brist på konkurrens”. Vårdköer i internationell jämförelse låter sig inte förklaras med en enda variabel. En aspekt som spelar in är att den höga tillgängligheten och de låga avgifterna i svensk vård skapar köer. Köer i sig är negativt, men de kan vara uttryck för något positivt. Därtill lägger Sverige relativt litet per capita på vården och har i genomsnitt en äldre befolkning. Detta för att nämna några av de variabler som spelar in. För en sak är säker: ingen seriös bedömare reducerar frågan om vårdköer till andelen privat vård.

Om Sverige ökar sin vårdbudget per capita till exempelvis en amerikansk nivå, skulle vårdköerna kunna minskas. Alltså, ökade resurser till den offentliga vården, snarare än privatisering – som leder till att vårdresurser går till vinster – är mitt förslag på åtgärd.

 

Krispaketet är en droppe i havet

Publicerad i SKD 20081206
I onsdags trumpetade den moderata riksdagsledamoten Ann- Charlotte Hammar Johnsson ut på debatten här intill att det inte behövdes några tilläggspengar. Statsbudgeten var expansiv nog.

Krispaket. Det tog två dagar, innan regeringen igår blixtinkallade en presskonferens för att presentera ett krispaket. Det är inte utan att man undrar hur bra grepp regeringen egentligen har om situationen? Hammar Johnsson är ju inte ensam. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har lika styvnackat förnekat att det behövs ytterligare stimulansåtgärder. ”Europas mest expansiva budget”, har de upprepat som ett mantra, och igår slog statsministern till med en retorisk storslägga och benämnde sin gamla budget för ”superbudgeten”. Så har demagogiska finter och ompaketeringar använts för att undvika frågor om att budgeten faktiskt formulerades före finanskrisen och således inte kan vara anpassad för att möta den globala nedgången som kom därefter. Regeringens oförmåga att ställa om politiken har fördröjt stimulansåtgärderna och förvärrat läget för den svenska ekonomin.

Regeringens krispaket då? Det är på 8,3 miljarder för 2009 och innehåller mer pengar till arbetsförmedlingen, ökade satsningar på vuxenutbildning, ökade subventioner vid anställning av långtidsarbetslösa, vissa satsningar på infrastruktur samt införande av s k rot-avdrag.

Flera av åtgärderna är bra, men för snålt tilltagna. Rotavdraget innebär en stimulans, men eftersom det bara riktar sig till hushåll och inte fastighetsägare kommer sysselsättningseffekten att bli låg. Infrastruktursatsningarna är välkomna, men alldeles för små (en futtig miljard) och förmodligen är ökningarna i vuxenutbildningen inte tillräckliga. Sammantaget är stimulansen bara en tredjedel av vad flera namnkunniga ekonomer föreslagit. Därtill görs inget för att hantera de två största stötestenarna: hushållens oro för framtiden och risken för uppsägningar i kommunsektorn.

Hushållens och företagens förväntningar är nu på en mycket låg nivå. Företagen är osäkra på den framtida efterfrågan och varslar personal, och hushållen är rädda för arbetslöshet och därför osäkra på sina framtida inkomster, varvid de drar ned på konsumtionen. Så skapas en ond cirkel, där de negativa förväntningarna mellan företag och hushåll förstärker varandra. Dessa förväntningar måste brytas. Och det kan knappast göras utan att hushållens inkomster är ordentligt försäkrade vid arbetslöshet. Många av dem som nu förlorar arbetet i industrisektorn får ett fall i bruttoinkomst på 10 000 kr. Det är med andra ord inte så konstigt, att hushållen håller hårt i plånböckerna. Vad som skulle krävas är ett höjt tak i a-kassan. Men i detta är regeringen ideologiskt blockerad och för en primitiv moralretorik om att samhället inte ska försäkra inkomster över tjugotusen.

Den andra stora bristen i regeringens krispaket är att inget görs för att förhindra nästa varselvåg – den som vi kommer att få se i kommunsektorn. För att motverka detta borde, som Lars Calmfors föreslagit, statsbidragen ökas. Därtill skulle man temporärt kunna lätta på budgetbalanskraven på kommuner och landsting. Det är inte särskilt klokt att låta den offentliga konsumtionen fungera procykliskt.

Dessutom borde regeringen göra riktade insatser mot bilindustrin och för att höja hushållens konsumtion.

Slutsatsen är att vi inte ska vänta oss att regeringens paket gör någon större skillnad. Krisen kommer att slå till med full kraft. Jag blir inte förvånad om arbetslösheten passerar tio procent inom två år.

Svenskt Näringsliv dribblar med vårdstatistiken

Publicerad i SKD 20081202
I söndagens tidning skriver Eva Östling Ollén på Svenskt Näringsliv på denna sida om att de svenska vårdköerna är långa och att lösningen är ökad konkurrens och privatisering.

Sjukvård. Hon hänvisar till undersökningen Euro Health Consumer Index. Bara Lettland har längre vårdköer, raljerar Ollén. Vad hon dock inte nämner är att detta index produceras av Health Consumer Powerhouse. Det är en privat tankesmedja på högerkanten. Hon refererar alltså till meningsfränder, inte till några objektiva forskare. Det kan vara bra för läsaren att känna till.

Om vi ändå, med detta i bakhuvudet, tittar närmare på undersökningen, blir det uppenbart att Svenskt Näringsliv valt ut det område där Sverige har låga betyg. Sedan kopplar de detta betyg till den högre graden av offentligt driven sjukvård. Men varför inte istället koppla den högre andelen offentligt driven vård till de toppbetyg som Sverige får för andra vårdindikatorer?

Sveriges totala resultat i undersökningen är tämligen bra och ger en femteplacering. Men vad viktigare är, om vi ser till vårdresultaten vinner Sverige över alla andra undersökta länder. Långa väntetider är förstås ett problem, men samtidigt måste vi också beakta vilken kvalité det är på den vård som man väntar på.

Ta en jämförelse med Nederländerna som i undersökningen har högst total ranking. Sverige har toppbetyg på indikatorn ”femårsöverlevnad vid cancerdiagnos”, men bara medelbetyg för väntetid på vård vid upptäckt cancer. Nederländerna har toppbetyg på väntetid för cancerbehandling, men bara medelbetyg på överlevnad. Även om det är centralt att sänka väntetiden för cancerbehandling, är det viktigt att notera att vårdresultatet i Sverige är bättre än i länder som har kortare väntetider.

Det är dessutom så att kvalitén och tillgängligheten i sig påverkar väntetiderna, vilket regeringen understryker i den senaste budgetpropositionen: ”Det är viktigt att komma ihåg att vårdköerna också är kopplade till en positiv aspekt av det svenska hälso- och sjukvårdssystemet, nämligen en låg tröskel till hälso- och sjukvården när det gäller andra tillgänglighetsaspekter än väntetider. Förhållandevis låga egenavgifter bidrar t.ex. till att många kan söka den vård de behöver.”

Ollén gör i sin artikel därefter ett imponerande hopp från Lettlandsjämförelsen till den skånska vården. I Skåne är andelen privata vårdgivare något högre än riksgenomsnittet, skriver hon, och detta kan tänkas vara orsaken till att en högre andel får träffa en läkare inom sju dagar än i riket. Var denna uppgift kommer ifrån vet jag inte, men den stämmer inte med Sveriges kommuner och Landstings statistik (www.vantetider.se). Enligt denna statistik ligger Skåne (86 %) under genomsnittet för landet (90%) för denna variabel.

Påståendet om att privatisering skulle korta vårdköerna återstår att bevisa. Vad som däremot är tydligt är, att ökad grad av privata inslag leder till större totala kostnader (jfr USA), samtidigt som kostnaderna för enskilda enheter kan pressas ner under genomsnittet.
Konkurrens i vården behöver inte alls leda till högre kvalitet, det kan lika väl, och troligare, leda till personalneddragningar i syfte att pressa kostnaderna och höja vinsterna inom varje vårdenhet. Samma process som påstås leda till korta vårdköer, d v s privatiseringar, riskerar därför att leda till sämre vård.
Hög grad av offentlig produktion och finansiering säkerställer hög kvalité bättre, än system med stora inslag av privat konkurrens, och med mer resurser skulle vårdköerna kunna minskas.