Obefogad alarmism om framtidens välfärdsstat

Publicerad i Prosa (norsk litteraturtidskrift) nr 5-6 2013

Den översatta texten finns här: Ubegrunnet frykt for velferdsstatens undergang

Bokanmälan: Jon Hustad. Farvel Norge, velferdsstatens fremtidige kollaps

När Jon Hustads bok kom ut väckte den en våldsam debatt i Norge, och jag minns att på mina sociala nätverk flimrade debatten i grannlandet förbi mer än en gång. När jag blev tillfrågad om att skriva en bokanmälan, och gärna från mitt svenska perspektiv, var jag först skeptisk. Jag kan inte på så kort tid sätta mig in i de specifika norska förhållandena och den norska debatten, tänkte jag. Men jag bestämde mig ändå för att ge det hela en chans.

Samma visa där som här
Det visade sig inte vara några problem alls. Debatten i Norge tycks vara rätt lik den som vi har i Sverige. Men om Hustads sätt att argumentera är representativt, då är den norska debatten väsentligt mer vulgär än den svenska. Fast det säger nog mer om den norska än om den svenska situationen.

Att som svensk läsa boken ger en märklig känsla av deja vu. På drygt 200 sidor lyckas Hustad samla de flesta av de välfärdspolitiska debatter som vi haft i Sverige de senaste 20 åren – och han lyckas även inta ganska många av de mest vulgära eller extrema positionerna i dessa debatter. Här finns samma diskussion om att folk har blivit ”välfärdsnarkomaner” som man kan läsa i den (ö-)kända Det sovande folket, författad av en då blott 28 år gammal riksdagsledamot vid namn Fredrik Reinfeldt. I denna utropade han att välfärdsstaten hade gjort ”svenskarna mentalt handikappade och indoktrinerade”. Här finns samma typ av förvirrade resonemang om invandringens kostnader som torgförts av Sverigedemokraternas favorit-räknenisse Lars Jansson (se Jansson 2002 och Johansson 2008 för kritik av den). Här återfinns också samma överdrivna retorik kring problemen att finansiera framtidens välfärdssystem som man finner i ett stor antal svenska publikationer, såsom i den av Sveriges Kommuner och Landssting utgivna Framtidens utmaningar, i vilken det påstods att den svenska skatten skulle behöva höjas med 13 procentenheter för att klara att finansiera välfärden när befolkningen åldras.

Huvudtesen i boken är att välfärdsstaten kommer att bli omöjlig att finansiera om utvecklingen fortsätter enligt de nuvarande trenderna. Det är flera olika faktorer som leder till detta: ökningen i utgifterna för socialförsäkringar (i synnerhet sjukförsäkringen), invandringen, åldrande befolkning och det som brukar kallas Baumols sjukdom, det vill säga den relativa fördyrningen av tjänster.

Välfärdsnarkomani och rationella individer
Ökningen i välfärdsutgifter beror på att ni norrmän är narkomaner, ni är närmare bestämt välfärdsnarkomaner som lever i ”oljesmurte velferdsdekadense”, skriver Hustad och fortsätter: ”Velferd er som herorin. Det kreves stadig storre doser for å oppretholde rusnivået”.

De generösa norska välfärdssystemen har gjort att människor väljer att inte jobba. Istället låter de sig finansieras av det gemensamma. Detta är alls inget att moralisera över, enligt Hustad. Det ligger i människans natur, vi är helt enkelt rationella. Rationella människor, åtminstone sådana som har tråkiga jobb, väljer att stanna hemma om ersättningen är god nog. I dessa delar argumenterar Hustad skickligt. Ty om människans natur är såsom den han beskriver, då leder generösa välfärdsstater till att systemen överutnyttjas. Visst kan man instämma i Hustads oro. För å ena sidan måste välfärdssystemen ha en fungerande kontrollapparat för att förhindra överutnyttjande och fusk. ”Varje felanvänd skattekrona”, sade den legendariske svenske socialministern Gustav Möller, ”är en stöld från folket”. Å andra sidan bör man ha proportioner. Debatten om överutnyttjande av sjukförsäkringen i Sverige har gått het i många år. Men det har visat sig att andelen fusk i socialförsäkringssystemen är litet. Denna andel i de totala svenska socialförsäkringsutgifterna bedömdes uppgå till 1,2 procent 2009, men de faktiskt återkrävda beloppen, där fusk kunnat påvisas, är betydligt mindre. I belopp räknat rör det senare sig om ett par hundra miljoner kronor. Det kan tyckas mycket, men är i sammanhanget väldigt lite (Tiberg 2009). Ökningen i sjukförsäkringsutgifter hänger troligen samman med utvecklingen i det moderna samhället, de krav som ställs och den ökande stressen. Det är möjligt att läget i Norge skiljer sig på ett diametralt sätt från Sverige – Norge har väsentligt mer generösa socialförsäkringar – men det verkar helt orimligt att Hustad skulle ha rätt när han skriver att ”kanske de fleste som mottar trygd i arbeidsfor alder, er både sykmedliding og utföretrygd et valg, et alternativ til det å arbeide”.

Det blir bara värre…
Men inte nog med att norrmännen är ett folk av simulanter och fuskare, utan därtill finns två objektiva förhållanden som vi inte kan göra något åt. Det första är den åldrande befolkningen, det andra är det som brukar benämnas ”Baumols sjuka”.

Åldrande befolkning
Diskussionen om kostnaderna för den åldrande befolkningen är en följetong också i Sverige. Hustad har långa utläggningar om de kostnader som väntar. Jag har dock alltid varit skeptisk till de skräckscenarier som brukar målas upp, och Hustads sluggerargumentation får mig inte att ändra uppfattning. För det första därför att åldrande befolkning, definitionsmässigt, är ett övergående problem. Detta är viktigt. Det öppnar dörren för underskottsfinansiering av åldringsboomens kostnader. Jag förordar inte detta som en lösning, men jag noterar att så länge vi har att göra med en kostnad som är tidsbegränsad, går den att lösa genom att fördela över en längre period. För det andra överdriver de mer extrema scenarierna sjukvårds- och hälsokostnaderna för åldringsboomen. I en nyligen publicerad forskningsrapport visar Flötten m fl (2013) att de norska utgifterna för hälsa och långtidsvård förväntas öka med under 2 procentenheter av BNP till år 2030. Kostnaderna för välfärdstjänster kommer således inte att vara någon stor utmaning för de norska statsfinanserna. Däremot noterar jag i nämnda forskningsrapport att Norge kommer att få en väldigt mycket större ökning i pensionsutgifter än Sverige, vilket pressar upp ökningstakten i sociala utgifter. Trots detta, konstaterar rapportförfattarna att ”Norge som er forventet å ha den nest höyeste ökningen i proscent av BNP, vil selv etter denne utgiftsökningen ha den laveste BNP-andelen till offentlige utgifter.” För det fjärde, kan befolkningens ålderssammansättning alltid påverkas genom arbetskraftsinvandring.

En åldrande befolkning är därför en utmaning, men inte ett oöverstigligt problem.

Baumols sjuka
Baumols sjuka består i den iakttagelse som den amerikanske ekonomen William Baumol gjorde för snart femtio år sedan, nämligen att då produktivitetstillväxten i tjänstesektorn är lägre än produktivitetstillväxten i industrisektorn, kommer relativpriserna på de förra att öka, det vill säga de blir relativt dyrare. Hustad skriver: ”Hva er så problemet? I en norsk kontekst at det blir stadige dyrere å levere produkter og tjenester i offentlig sektor.” Detta leder, enligt Hustad, till att kostnaderna för offentliga tjänster bara kommer att öka och enda sättet att minska detta problem är att öka avgiftsfinansiering och sluta efterfråga ständigt mer välfärd.
Hustad har rätt såtillvida att relativpriset på tjänster i välfärdssektorn ökar om produktivitetstillväxten är lägre i denna än i varuproduktionen, såvida inte lönerna i välfärdssektorn sänks. Detta gäller dock oberoende av finansieringsform och ägandeförhållande. Privatisering botar inte sjukan och ej heller avgiftsfinansiering. Givet att produktivitetstillväxten är lägre inom välfärdstjänster, finns det således ingen bot, annat än att minska efterfrågan, vilket, enligt Hustad, kan göras genom avgifter.

Men Baumols sjukdom kan betraktas från olika perspektiv. Det är inget nytt tillstånd, utan snarare en del av bakgrunden till att den offentliga sektorn expanderat. Människor har efterfrågat mer sjukvård, mer skola, bättre omsorg – och de har varit beredda att betala en större del av sin inkomst i skatt för att finansiera dessa tjänster. Men människor har inte bara velat göra detta, utan också kunnat göra detta, eftersom Baumols sjuka inte endast speglar vad som händer i välfärdsproduktionen, utan också vad som händer i varuproduktionen. Man kan vända på Baumols sjuka och säga att den handlar om att produktivitetstillväxten i varuproduktionen är relativt högre än i tjänsteproduktionen. Vi blir med andra ord materiellt rikare eftersom allt mindre tid går åt till att producera samma mängd materiella ting. Därför kan vi avsätta mer resurser till sådant som vi anser är viktigare än att köpa ytterligare en platt-tv, exempelvis till bättre sjukvård och skola. Detta är inget sjukdomstillstånd. Det är välståndstillstånd som har sin grund i en allt mer produktiv materiell produktion. När man läser utläggningar om Baumols sjuka av den typ man finner i Hustads bok, får man emellertid intrycket av att vi i framtiden, när vi är rikare än idag, kommer att få det svårare att finansiera sådant som vi har råd med idag, när vi är fattigare. Men det måste innebära att vi idag, när vi är rikare, har större problem att finansiera en specifik välfärdstjänst än vi hade för femtio år sedan, då vi var fattigare. Det stämmer inte. Vissa välfärdstjänster har blivit relativt dyrare, men vår förmåga att finansiera dessa tjänster har ökat många gånger om. På detta sätt kommer det att vara också i framtiden. Vår förmåga att finansiera välfärden ökar för varje år som går. Om vi sedan vill lägga dessa ökade resurser på välfärd eller materiell konsumtion är ett politiskt val, men välfärdsstaten är inte dömd till undergång till följd av Baumols sjuka (rekommenderad läsning är Ankarloo 2005).

Invandringens ekonomi
Det som verkligen får igång Hustad är invandringen. Han viker ett helt kapitel till detta och presenterar den ena räkneövningen mer originell än den andra. Hans tes kan sammanfattas i följande: Invandringen reducerar den norska nationalförmögenheten (större befolkning ska dela på oljefonden), invandrare har lägre sysselsättningsgrad, betalar mindre skatt och är mindre produktiva än norrmän. Detta leder till stora kostnader för det norska samhället, och inte nog med det: när vi ”importere lavproduktive menenesker” då sänker vi den norska produktivitetstillväxten och därmed välståndsökningen på sikt. ”Dette er ressurser som kunne gått till våre barns og de kommende eldre och sykes velferd”, skriver Hustad.

Hustad har rätt på en punkt, resten bygger på ett tankefel. Hög tillväxt i arbetskraften, kan pressa ner lönetillväxten och sänka relativpriset på arbetskraft jämfört med kapital. Sker detta kommer företagarna att substituera kapital med arbete och produktiviteten faller. Detta talar för att låta arbetskraftsinvandringen regleras utifrån efterfrågan på arbetskraft. Det talar vidare för starka fackföreningar. Det sistnämnda tycks dock inte vara ett av Hustads favoritämnen.

I övrigt bygger resonemangen på att invandrare har lägre produktivitet än norrmännen, snarare än att de utför arbetsuppgifter som har lägre produktivitet. Men om de svenska ungdomar som flyttat till Norge för att jobba på restauranger och krogar inte skulle utföra dessa lågproduktiva jobb, skulle norrmän utföra dessa jobb. ”Norrmännens” produktivitet skulle då ha blivit lägre. Förutsättningen för att ”norrmännens” produktivitet är hög i Hustads uträkning är således att arbetskraftsinvandrare besätter de lågproduktiva arbetena. Dessa arbeten är sämre betalda och har vanligen sämre arbetsmiljö. Således fortplantar sig denna segregation till sådant som kostnader för sjukförsäkringar och till skatteintäkterna. Det går därför inte att göra den typ av beräkningar som Hustad gör eller dra de slutsatser som han drar.

Avslutningsvis
Hustads bok är en text med få ljusglimtar. Han varnar med rätta för byråkratiseringens kostnader och för risken att arbetskraftsinvandring pressar ner lönerna och därmed produktivitetstillväxten. I hans varningar för skenande sociala utgifter finns det förmodligen också en del som kan var värt att ta på allvar. Men i övrigt är det en alarmistisk bok som är svår att ta på allvar.

Tony Johansson

Nämnd litteratur
Ankarloo, Daniel (2005) Kris i välfärdsfrågan, Nixon förlag, Linköping.
Flötte, Tone, Åsmund Hermansen, Anne Hege Strand, Kristian Rose Tronstad (2012) Befolkningsendringer og de nordiske velferdsstatene, Nordmod 2030, Fafo.
Jansson, Lars (2002), Mångkultur eller välfärd, Vitsippan, Göteborg
Johansson, Tony (2008) Invandringsmotståndarnas räknebluff [Skånska dagbladet 20080811], Inte en siffra rätt, Lars Jansson! [Skånska dagbladet 20080906], Ett felslut blir inte rätt för att det upprepas [Skånska dagbladet 20080930].
Reinfeldt, Fredrik (1993) Det sovande folket, utgiven av Moderata ungdomsförbundet.
Sveriges kommuner och landsting (2010) Framtidens utmaning: välfärdens långsiktiga finansiering, SKL.
Tiberg, Anna (2009) Helt sjukt om fusk och fel, Dagens Arbete, november, s 6-12.

Sören Wibe och Tony Johansson: ”Så vanns rosornas krig om euron”

Imorgon är det tio år sedan en överväldigande majoritet av svenska folket sade nej till svenskt inträde i det tredje steget av den Ekonomiska och monetära unionen.

Folkomröstningen hade föregåtts av en hård kampanj med en ja-sida, som med pengakran från Svenskt Näringsliv och smutsiga metoder, skrämseltaktik och gangsterkalkyler gjort allt för att vinna.

Men i slutändan sade folket nej. Ja-sidans 500 miljoner kronor (!) hade blivit fiskmat.

Det är förmodligen de allra flesta nöjda med idag, även många av dem som då röstade ja.

Själv engagerades jag av den Socialdemokratiska nej-kampanjen, Socialdemokrater mot EMU. Efter folkomröstningen skrev jag tillsammans med Sören Wibe, som var ordförande för Socialdemokrater mot EMU, en kommentar till hur vi egentligen bar oss åt för att vinna de socialdemokratiska väljarna – och därmed folkomröstningen. Den publicerades 2004 i Folket nej – elitens ja, redigerad av Henrik Dahlsson och Jan Å Johansson.

Jag publicerar nu denna text här, samtidigt som jag tänker på hur synd det är att Sören inte längre är med oss och kan fira tioårsdagen av denna politiska milstolpe som han själv spelade en så avgörande roll för.

Länk till Så vanns rosornas krig om euron

Är den som är satt i skuld verkligen så ofri? Om Reinhart-Rogoffskandalen och implikationerna för den ekonomiska politiken

Texten är skriven i maj 2013

Den som är satt i skuld…
Vi kan inte låna för att stimulera ekonomin så att den växer snabbare och så att arbetslösheten minskar, eftersom skulderna kväver tillväxten. Därför måste vi spara, även om effekten blir massarbetslöshet. Det är kontentan av hur de resonerar i Bryssel. Men de tänker likadant i Stockholm – Reinfeldt och Löfven är i stort sett överens.

Så säkra är de, att de har gjort sina åsikter till gemensam lag. Den nyligen instiftade Finanspakten binder medlemsländerna att inte ha större strukturella underskott än 0,5 procent av BNP. I realiteten har, med stöd från Sverige, euroländerna förbjudit sig själva från att föra keynesiansk politik.

Många ekonomer är kritiska. Medeltida åderlåtningsmetoder, dundrade nobelpristagaren i ekonomi, Joseph Stiglitz: att bekämpa lågkonjunktur och massarbetslöshet är lönsamt inte endast idag – mindre lidande och högre tillväxt – utan också effektivt på sikt – större ekonomi minskar skuldbördan imorgon, även om vi måste låna mer idag.

Samtidigt har åtstramningsivrarna kunnat luta sig på den så kallade 90- procentsregeln som lanserades av Harvardekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff för några år sedan. Det kan de inte längre. Reinharts och Rogoffs slutsatser har nämligen visat sig bero på felräkningar. Detta måste få konsekvenser för diskussionerna om den ekonomiska politiken i Sverige och Europa.

90-procentsregeln
För en tid sedan började en ung amerikansk ekonomstudent, Thomas Herndon, misstänka att allt inte stod rätt till i tillväxtberäkningar som gjorts av två av världens mest välrenommerade ekonomer – Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff. Det var inte vilka beräkningar som helst som han funderade på, utan de som gett upphov till vad som ibland kallas ”90-procentsregeln”. Denna regel har tjänat som ett av de främsta argumenten för åtstramningspolitiken i EU och som slagträ i den amerikanska statsskuldsdebatten. I ett par uppmärksammade artiklar för tre år sedan hade de båda Harvardprofessorerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff visat att när ett lands statsskuld passerar 90 procent av BNP faller den genomsnittliga reala tillväxttakten drastiskt och blir negativ.

Resultaten var förvånande. Ingen ekonomisk teori kunde förklara varför en magisk gräns skulle finnas vid just 90 procent i statsskuld. Men de kom i en tid då makthavare som trodde på åtstramningspolitik som en besk, men nödvändig medicin, sökte vetenskapligt stöd för sina åsikter. Således blev Reinharts och Rogoffs resultat politiskt sprängstoff. Resultaten indikerade, enligt författarna att “traditionella skuldhanteringsfrågor” borde vara prioriterade av politikerna. De citerades i mängder av artiklar och fick snart politiskt genomslag också utanför USA. I Europa blev detta vad LO-ekonomen Torbjörn Hållö beskriver som en ”etablerad sanning”, som användes av kommissionen för att motivera den åtstramningspolitik som nu har drivit delar av eurozonen ner i massarbetslöshet och depression.

Ekonomikommissionär Olli Rehn deklarerade att sänkning av statsskuldskvoterna var en ”brådskande prioritet” och att det var ”självklart” att finanspolitisk stramhet är bra på sikt. Detta har visats i vetenskapliga studier, förklarade han:  “Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff har myntat ´90-procentsregeln´. Den innebär att länder med offentlig skuldsättning som överstiger 90 procent av BNP, växer långsammare… Denna slutsats är särskilt relevant i en tid då skuldnivåerna i Europa närmar sig den brytpunkt som 90-procent innebär”.

Slutsatsen är klar som korvspad: om medlemsländerna inte sänker sin skuldsättning, kommer tillväxttakten att falla och då ökar skuldproblemen. Länderna måste således strama åt, även om det råder recession, eftersom finanspolitisk försiktighet, för att tala med Olli Rehn ”är positivt för tillväxt och sysselsättning på medellång och lång sikt”. Vi måste acceptera massarbetslösheten för om vi försöker göra något åt den idag blir det värre imorgon. ”Åtstramningsentusiasterna”, skriver Paul Krugman, trumpetade ut denna påstådda brytpunkt vid 90 procent som om den vore bevisad och var ett skäl att drastiskt skära ner i offentliga utgifter, även i ett läge med massarbetslöshet.”

Det finns emellertid tre problem med Reinharts och Rogoffs beräkningar och resonemang. För det första kan det föreligga omvänd kausalitet. För det andra kan faktorer,  som skulle kunna förklara skillnader i tillväxttakt i olika skuldkategorier, ha utelämnats. Dessa båda invändningar har vi känt till sedan tidigare. Reinhart och Rogoff är självfallet inte ovetande därom och i slutet av denna artikel ska jag återkomma till detta. Men så finns det alltså ett tredje problem. Thomas Herndon, ekonomstudenten som fattade misstankar om att något var fel i beräkningarna, visade sig ha rätt i sina misstankar. När han, tillsammans med ett par kända ekonomer, publicerade sin granskning av Reinharts och Rogoffs beräkningar var skandalen ett faktum.

Felräkningar, utelämnad data och udda metoder
Reinhart och Rogoff har ett omfattande material som sträcker sig ett par sekel tillbaka. Det för moderna ekonomier relevanta materialet består av tjugo avancerade länder under perioden 1946-2009. Men för flera länder finns inte data ända tillbaka till 1946 och för en del länder finns luckor.

När Herndon försökte replikera Reinharts och Rogoffs beräkningar baserat på de data som de båda ekonomerna redovisat på sin hemsida, misslyckades han. Han kontaktade då dem och bad om att få den fil som de använt för sina beräkningar. De skickade över sin Excelfil.  “Jag kunde knappt tro mina ögon när jag såg de grundläggande felen i kalkylbladet”, säger den nu världskände Herndon i en intervju för Reuters.

Det visade sig nämligen finnas såväl felräkningar, felkodningar som utelämnad data och det hela förstärktes av den udda viktningsmetod som Reinhart och Rogoff använt sig av.

För det första hade de endast använt 96 av de totalt 110 observationer (”landår”) som de hade tillgång till för tillfällen då ett land haft en skuldkvot över 90 procent.

För det andra hade de gjort en felkodning i sitt kalkylblad. Effekten för skuldkategorin över 90 procent av BNP, blev att beräkningen av genomsnittlig tillväxt gjordes på endast 71 landår istället för de 110 som de hade data för.

För det tredje visade det sig att Reinhart och Rogoff använt en märklig viktningsmetod. Deras tillvägagångssätt hade varit att föra de olika ”landåren” till respektive skuldkategori. Därefter beräknade de den genomsnittliga tillväxten för de år då landet befunnit sig respektive kategori, varefter de beräknade ett genomsnitt för alla länderna.

Effekten av ett sådant viktningsförfarande är att ett land som befinner sig i en specifik skuldkategori länge och därmed har många ”landår” i den kategorin kommer att viktas lika med ett land som befinner sig i samma skuldkategori endast ett fåtal år. Det kan finnas skäl att göra så, resonerar Herndon et al: ett land som befinner sig nitton år i en skuldkategori ska kanske inte viktas nitton gånger tyngre än ett land som befinner sig i en skuldkategori ett år. Men, som de också påpekar, är det problematiskt att låta Nya Zeelands enda år i den högsta skuldkategorin med en negativ tillväxt om -7,6 procent, väga lika tungt som Storbritanniens nitton år i denna skuldkategori med en genomsnittlig tillväxt om +2,4 procent per år. Åtminstone krävs ett resonemang om valet av viktning och tydlighet ifråga om effekterna på resultatet av olika viktningsförfarande.

När Herndon et al rättar alla fel som Reinhart och Rogoff gjort, kommer de fram till att den genomsnittliga tillväxten i kategorin med skuldkvot över 90 procent av BNP är 2,1procent, inte –0,1 procent som Reinhart och Rogoff påstått. De konstaterar att Reinhart och Rogoff har gett ”en falsk bild av att höga skuldkvoter ofrånkomligen leder till kraftiga nedgångar i BNP-tillväxt”.

Omvänd kausalitet och det där med historien
Redan några månader efter att Reinhart och Rogoff publicerade sina artiklar, ifrågasattes resultaten av andra ekonomer. Bivens och Irons menade exempelvis att tesen att det inte skulle finnas några samband mellan skuldkvot och tillväxt i kategorierna under 90 procent skuldkvot, men att tillväxten därefter kraftigt skulle påverkas var ”märklig” och att det inte fanns någon teori som kunde förklara en sådan brytpunkt.

Bivens och Irons viktigaste invändning var dock att det Reinhart och Rogoff trodde sig ha funnit – det vi nu alltså vet berodde på felräkningar – var en korrelation, det vill säga att det fanns en viss samvariation mellan två variabler. Korrelation innebär dock inte kausalitet.

För det första kan kausaliteten vara omvänd, det vill säga att det inte är tillväxten som faller när skuldkvoten gått över en viss brytpunkt, utan att det är skuldkvoten som ökar när tillväxten faller. Det kan bli konsekvensen av lägre offentliga intäkter och av att skuldkvoten beräknas i förhållande till nominell BNP. De finner också genom statistiska test att kausaliteten troligen är omvänd och således går från låg tillväxt till skuldsättning och inte tvärtom:

”Sammanfattningsvis indikerar starkt de statistiska bevisen att kausaliteten löper från tillväxt till skuld och inte tvärtom. Mot bakgrund av att teori och den preliminära studien i detta fall ger samstämmiga svar, torde det vara klart att analysen i GITD [Reinharts och Rogoffs analys m. a.] — som endast studerar skuldnivåer och tillväxt vid samma punkter i tiden – troligtvis  fångar kausala relationer som går från låg tillväxt till hög skuldsättning. Detta betyder att det finns få skäl för politiska beslutsfattare att tro att det finns en brytpunkt för hög skuldsättning som dämpar tillväxten.”

För det andra, och inte minst mot bakgrund av avsaknaden av teoretisk grund för Reinharts och Rogoffs tes, måste man förhålla sig till andra faktorer som kan tänkas driva skuldsättningen eller samtidigt påverka såväl skuldsättning som tillväxt. Bivens och Irons framhåller USA tiden efter andra världskriget som exempel. USA:s skuldsättning översteg 90 procent och det var en tid av negativ tillväxt. Alltså bidrar denna period till att sänka tillväxten i den högsta skuldkategorin. Men den negativa tillväxten i den amerikanska ekonomin under åren efter kriget orsakades inte av den höga offentliga skuldsättningen, utan av demobiliseringen efter kriget och reduktionen av offentliga militära utgifter.

Att en förändring i en variabel föregår förändring i en annan variabel, innebär inte nödvändigtvis att det föreligger en kausal relation. Att hävda något sådant är att begå ett logiskt felslut. Men i det här fallet vet vi inte ens vilken förändring som kommer först – lägre tillväxt eller högre skuld, även om mycket, såsom Bivens och Irons påpekar, talar för att lägre tillväxt föregår hög skuld och inte tvärtom.

Detta visar hur viktigt det är att ha historiska perspektiv, utifrån vilka andra möjliga orsaksförklaringar än de som forskaren själv råkar tro på prövas. Men det visar också på vikten av att våga se helheten i den historiska utvecklingen – även om det försvårar eller i vissa fall omöjliggör de enkla statistiska metoder med vilka forskaren tycks kunna ge tvärsäkra svar, gärna med ett antal decimaler efter kommat. Men i den verkliga historisk utveckling finns inte några ”oberoende variabler” – exempelvis att kausaliteten alltid skulle löpa från skuldsättning till tillväxt. Snarare är alla variabler, såsom Keynes påpekade för länge sedan, ”semidependenta”. Orsakssambanden kan slå om och ibland löpa i båda riktningar. Insikterna om detta är ofta erbarmligt dåliga i den nationalekonomiska diskursen av idag.

Avslutningsvis
Bivens och Irons slutsats från 2010 var att Reinharts och Rogoffs resultat ”vilar på extremt instabil grund”. Nu vet vi att deras resultat inte har någon grund över huvudtaget.

Även om man kan diskutera vilka statistiska metoder som ska användas – och åtstramningspolitikens försvarare, exempelvis Anders Åslund, som kallar Herndons återhållsamma kritik för ”illvillig ”, försöker naturligtvis nu rädda vad som räddas kan från den kapsejsade skutan – står det klart, såsom Wolfgang Münchau, inflytelserik krönikör i Financial Times, påpekar att det inte existerar något strukturellt brott vid 90 procent skuldkvot eller någon annanstans i de data som vi här diskuterar.

Münchau menar att detta inte främst är en historia om hur Excel används fel, utan om hur Powerpoint används fel. Han skriver: “Politiska beslutsfattare… letar alltid efter ekonomiska teorier som verkar rimliga och som stämmer överens med deras egna övertygelser”.  Detta fann de i Reinharts och Rogoffs resultat. De gjorde politik av det och tryckte ner Europa i depression och massarbetslöshet.

De ansvariga politikerna har hittills kunnat hänvisa till nationalekonomisk forskning. Det kan de inte längre.

Detta måste få återverkningar även i den svenska skulddebatten. Med en offentlig sektor som har en finansiell nettoförmögenhet (finansiella tillgångar minus skulder) på 20 procent av BNP, har vi inga skäl att oroa oss för vår skuldsättning. Och det verkar faktiskt som att en förändring är på gång. Nyligen föreslog LO ett 70-miljarderspaket, som är tänkt att sänka arbetslösheten med två procentenheter, och öppnade för att frångå överskottsmålet för statens budget. Göran Persson, som skapade dagens finanspolitiska ramverk, sade nyligen att överskottsmålet åtminstone i nuläget borde skrotas. En liknande linje intog ekonomiprofessor Lars Calmfors i en krönika i Dagens Nyheter för ett par veckor sedan. Snart är det bara Reinfeldt och Löfven som står kvar bakom det finanspolitiska ramverkets överskottsmål som för länge sedan tjänat ut sin roll och blivit en hämsko på den ekonomiska utvecklingen.

Istället för att samla i ladorna borde vi investera i bostadsbyggande, infrastruktur och forskning. Sådana satsningar bör göras nu när räntorna är låga och för att vi då samtidigt kan stimulera ekonomin ut ur lågkonjunkturen. Ekonomisk utveckling skapas genom investeringar och forskning, inte genom att spara. Inget land någonsin i historien har sparat sig till rikedom.

Ytterligare läsning

Bivens, J., J. Irons (2010) Government Debt and Economic Growth, Economic Policy Institute,Briefing paper 271, http://www.epi.org/publication/bp271/

Herndon, T., M. Asch, R. Pollin (2013) Does High Public Debt Consistently Stifle Economic Growth? A Critique of Reinhart and Rogoff, Political Economy Research Institute, WP 322, http://www.peri.umass.edu/fileadmin/pdf/working_papers/working_papers_301-350/WP322.pdf

Hållö, T. (2013) EU:s krispolitik är baserad på forskares räknefel, SVD Brännpunkt 15 april, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/eus-krispolitik-ar-baserad-pa-forskares-raknefel_8100204.svd

Krugman, P. (2013) The Excel Depression, New York Times, 18 april 2013, http://www.nytimes.com/2013/04/19/opinion/krugman-the-excel-depression.html?partner=rssnyt&emc=rss&_r=1&

Reinhart, C. M. , Rogoff, K.S. (2010) Growth in a Time of Debt, NBER Working Paper 15639, http://www.nber.org/papers/w15639.pdf

Konczal, M. (2012) Researchers Finally Replicated Reinhart-Rogoff, and There Are Serious Problems, http://www.nextnewdeal.net/rortybomb/researchers-finally-replicated-reinhart-rogoff-and-there-are-serious-problems

Krudy, E. (2013) How a student took on eminent economists on debt issue – and won,  Reuters, Apr 18, 2013, http://news.yahoo.com/student-took-eminent-economists-debt-issue-won-095347790–business.html

Münchau, W. (2013) Perils of placing faith in a thin theory, Financial Times 20130421, http://www.ft.com/intl/cms/s/0/1c5d3284-a77b-11e2-9fbe-00144feabdc0.html#axzz2RDV1T2jL

European Commission (2011) Olli Rehn European Commissioner for Economic and Monetary Affairs ”Debt, Governance and Growth: A Euro Area Perspective” Council on Foreign Relations Brussels, 1 June 2011, http://europa.eu/rapid/press-release_SPEECH-11-407_en.htm

Åslund, A. (2013) Reinhart-Rogoff austerity case still stands, Finacial Times 20130419

http://www.ft.com/intl/cms/s/0/2df58ce0-a8ba-11e2-bcfb-00144feabdc0.html#axzz2RByv7cge

Asymmetric Trends and European Monetary Policy in the post-Bretton Woods Era

Tony Johansson och Jonas Ljungberg, publicerad i Lund Papers in Economic History, No 128 2013

This paper argues that the depth and longevity of the crisis in the eurozone is due to structural and institutional differences between its members and that these are difficult to handle in a
monetary union. We show this, first, by a test of the ‘one-size-fits-all’ ECB monetary policy. The results provide an estimate of how ECB at the same time fuelled some ‘bubble
economies’ and put on a deflationary pressure in other economies. Second, we measure how the higher inflation rate in the periphery eroded its international competitiveness under the
restriction of the ‘irrevocably fixed exchange rates’. This is compared with the development during preceding decades with more flexible exchange rates. The catch-up and convergence
of incomes within Western Europe, up to the mid-1990s, was significantly enhanced by exchange rate adjustments. Without this adjustment mechanism catch-up has got a headwind
which is contributing to the recent widening of the income gap in the eurozone. Thus, as a historical irony, the Maastricht aim of further integration has actually been counteracted by
the economic mechanisms of the monetary unification.

Länk till pappret

Eurokrisen, Keynes och den merkantilistiska faran

I somras höll jag en föreläsning på filosofiseminariet på Melbukonferensen under temat om det finns en ”Keyneslösning” på eurokrisen. Jag blev erbjuden att skriva en artikel i frågan i den norska tidskriften Vardagar. Den publicerades i senaste numret av tidsskriften som kom i förra veckan. I länken återfinns artikeln. Dock är det den icke-språkkorrade versionen, så det finns några språkfel kvar. Men det får man helt enkelt ha överseende med.

Länk till Vardagar-artikeln

Krisen och framtiden för nationalekonomin

Bokessä, ursprungligen publicerad i den norska litteraturtidsskriften Prosa nr 1 2013

Vad är det för sorts ekonomisk kris som världen gick in i för fem år sedan – och som många länder ännu inte ser slutet av? Är det en kris orsakad av en bostadsbubbla och för hög privat skuldsättning och i så fall beror detta främst på penningpolitiken eller finns orsaken i avregleringarna i banksektorn? Handlar krisen om oansvarig budgetpolitik i USA, Italien och Grekland – länder som är eller håller på att bli skuldsatta upp över taknocken? Eller kan det vara så att ovanstående frågor egentligen endast berör ytfenomen – havets vågor – i den globala kapitalismens utveckling, att det finns djupare strukturer som är stadda i förändring – kontinentalplattor som rör sig – som gör denna kris till något annat än de kortare rörelser på 7-10 år som vi känner som konjunkturcykler?

Det är frågor som dessa som ställs i Christian Anton Smedshaugs Gjeld – Hvordan Vesten Lurte seg selv, Erik S. Reinerts Spontant Kaos, Ökonomi i en ulvetid samt i Joseph E. Stiglitz, Fritt fall, de fria marknaderna och världsekonomins kris.

Smedsaugs huvudtes är att själva skuldsättningen är boven – privat såväl som offentlig skuldsättning.  Stiglitz utgångspunkt är, liksom Smedsaugs, skuldsättningen, men hans fokus ligger på den privata skuldsättningen och hur denna växte till följd av att den amerikanska bolånemarknaden hade avreglerats. Reinerts bok spänner över långt fler områden – och är teoretiskt mer komplex än de båda andra – men ett av hans bidrag är att han pekar på att det finns underliggande mekanismer i kapitalismen som har gjort denna kris särskilt allvarlig. Det är ingen slump att den nuvarande krisen kan jämföras med 1930-talets kris.

Den amerikanska bolånemarknaden imploderar

”Bolånebranschens mygel”, skriver Stiglitz ”kommer att bli ihågkommen som det tidiga 2000-talets största svindelaffär.” Miljoner människor hade tagit lån som de inte hade råd med. De hade låg kreditvärdighet – därav det numera välkända begreppet subprime. När räntorna började stiga kunde de inte betala sina skulder och fick lämna sina hem efter att de förlorat allt de ägde. Från den imploderande amerikanska bolånemarknaden spred sig krisen genom det intrikata nät av finansiella innovationer, ompackade lån som sålts som olika typer av värdepapper, och snart hade hela världen kastats ner i en kris som initialt var brantare och djupare än trettiotalskrisen.

Men varför hade det blivit så här? Ett par faktorer är Stiglitz och Smedshaug överens om. Räntan hade varit för låg. Federal Reserve hade inte tagit varningssignalerna om en växande bostadsbubbla på allvar. Vidare, skuldsättning kom att substituera för den mycket svaga reallönetillväxten som den amerikansk medel- och underklassen haft under de gångna årtiondena. Skuldsättning blev ett sätt att upprätthålla sin levnadsstandard relativt andra. Men hur ska ansvaret fördelas mellan långivare, låntagare och staten? Det är en fråga som måste besvaras innan vi kan dra politiska slutsatser. Här skiljer sig Stiglitz och Smedshaug åt, även om de också har många beröringspunkter. Smedshaug för fram att ett skäl är den lag som ålade att låg- och medelinkomsttagare skulle få lån från de båda bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae. Stiglitz avfärdar denna förklaring. Lagen hade funnits i två årtioende och kan därför inte förklara varför det smällde just nu. Stiglitz fokus ligger istället på avregleringarna av finansmarknaderna som pågått sedan 1980-talet – något som förvisso också Smedshaug diskuterar. Dessa avregleringar hade givit upphov till vilda västern på bolånemarknaden. Bankerna började på grund av dessa avregleringar allokera allt mer resurser till bolånemarknaden, istället för till produktiva ändamål. Den låga räntan var alltså inte grundproblemet. För om marknaderna fungerat effektivt också ur en samhällelig synvinkel, skulle detta ha lett till ett större uppsving i produktiva investeringar. Men med avregleringarna av finansmarknaderna öppnades möjligheterna till utlåning som under lång tid var lukrativ för bankerna, men som ur samhällets synvinkel var olönsam. Denna utlåning ledde till gigantiska privata vinster, men utan att bidra till produktion och innovationer. Ur finansaktörernas synvinkel är det ekvivalent om 100 miljoner lånas ut till bygget av en jättebordell, eller om samma 100 miljoner lånas ut till utvecklingen av nya effektivare solceller. Det enda som är intressant för dessa aktörer är risken kontra avkastningspotentialen i respektive projekt. Men ur samhällets synvinkel är det förstås inte ekvivalent. Och på samma sätt förhåller det sig med bolånemarknaden. Det är inte ekvivalent för samhället om låga räntor leder till växande privat skuldsättning i spåren av en växande bolånebubbla eller om de låga räntorna leder till större produktiva investeringar. Detta är i sig ett skäl, påpekar Stiglitz, till att reglera finanssektorn.

En liten utvikning, med viss bäring på de resonemang som Reinert för om långa vågor i kapitalismens utveckling (se nedan), kan här vara på sin plats: Den amerikanska bolåneboomen är egentligen endast en del av den större process av ”finansialisering” av den globala kapitalismen som är utmärkande för vår tid, en process som på global nivå har avlett kapital från produktiva ändamål till spekulation. När de produktiva investeringarna minskar skapas en självförstärkande process som låser fast ekonomierna i jämviktslägen med hög arbetslöshet. Detta då hög arbetslöshet minskar konsumtionen och indirekt leder till växande klyftor och med dessa följer att ytterligare spekulationskapital föds samtidigt som efterfrågan på produktmarknaderna faller. Detta är en konsekvens av att människor med höga inkomster sparar en större del av sin inkomst än låginkomsttagare gör. På så sätt hänger hela finansialiseringprocessen också samman med ovan nämnda strävan bland låginkomsttagare att låna till konsumtion och till boende som de egentligen inte har råd med.

Vi kan därför konstatera att markandseffektivitet inte är samma sak som samhällelig effektivitet. Skälet är att marknaden inte ser några kvalitativa skillnader mellan bordellbyggen och för ekonomin avgörande innovationer eller mellan produktiva, sysselsättningsskapande investeringar och spekulation i värdepapper. Därför krävs regleringar som leder till att tillräckligt med kapital avsätts till innovationer och produktiva investeringar. Detta gäller även om de fria marknaderna inte leder till ekonomiska kraschlandningar. Men nu – USA efter millennieskiftet – ledde dessa fria marknader dessutom till en krasch. Detta visar på tre ytterligare, konkreta skäl, till att kreditgivning måste vara underställd hårda regleringar. Det första skälet är att bolånekraschen så tydligt visar vad som händer när man låter bankerna göra som de vill. Stiglitz bok innehåller långa utläggningar om den uppsjö av olika oseriösa metoder som användes för att pracka på människor – som många gånger inte begrep vad de skrev under – lån som bankerna visste aldrig skulle bli återbetalda. Men fram tills att låntagaren gick i konkurs kunde bankerna göra stora vinster på avgifter och konvertering av lån till värdepapper som såldes vidare.

För det andra. Själva ”värdepapperiseringen” som följde av avregleringarna är en del av problemet. Bankerna blev mer oförsiktiga. Lånen såldes ju vidare i form av olika typer av värdepapper – den mest kända typen var s k Collateral Debt Obligations (CDOs)– och banken själv satt inte längre med den direkta kreditrisken. När sedan bubblan sprack blev det svårare att stabilisera bostadsmarknaden. De investerare som satt på CDO:erna hade inte någon direkt relation till låntagarna, de var inte en del i lokalsamhället på det sätt som många lokala banker varit tidigare, varför de saknade intresse att agera flexibelt när en låntagare fick problem att betala. Ibland fanns också juridiska hinder, ibland kunde situationer uppstå då enskilda investerare hade ett direkt intresse av att driva låntagare från hus och hem.

För det tredje: När bolånebubblan sprack visade det sig att de amerikanska bolånen genom värdepapperiseringen var spridda över världen – så när botten gick ur bolånemarknaden, spred sig den amerikanska krisen till hela världen, något som förtjänstfullt skildras av såväl Stiglitz som Smedshaug. Alla finansiella aktörer visste att alla andra på ett eller annat sätt hade tillgångar som plötsligt kunde ha blivit värdelösa, men eftersom ingen visste hur mycket ”giftiga” tillgångar som de andra hade i sina bankvalv, så vågade ingen längre låna ut till någon annan. Det gjorde att den s k interbankmarknaden – när banker lånar ut till varandra – bröt samman, vilket förlamade penningpolitiken – staternas centralbanker sänkte styrräntan, men interbankräntan förblev hög eftersom bankerna inte litade på varandra. Därmed försvann oljan i det finansiella maskineriet och företag, som var beroende av lån för att göra investeringar, upptäckte att de hade problem att få lån. Varslen ökade, arbetslösheten steg och investeringarna föll som en sten. Så förvandlades den amerikanska bolånebubblan till en global ekonomisk kris, av en omfattning som vi inte har sett sedan depressionen på 1930-talet.

Eurokrisen

Krisen spred sig till Europa. I flera av Europas länder hade en liknande bolånebubbla som den amerikanska uppstått och den sprack nu och kastade ner länderna i recessionen. Ett av de bättre kapitlena i Smedshaugs bok handlar om eurokrisen. Men de som har studerat eurokrisen ingående  lär få problem med Smedshaugs framställning. Han har rätt i mycket, men hans ambition att göra alla, eller åtminstone de flesta problem, till en fråga om skuldsättning gör att han trampar fel. Han gör en relativt god beskrivning av vad som skedde – även om hans slarv med faktakontroll är irriterande (Grekland har inte låg faktisk pensionsålder, när ska denna myt om den grekiska påstådda lättjan sluta spridas?). Han lyckas  skilja ut att det är skillnad på kriserna. Grekland, Portugal och Italien präglades inte av en bolåneboom, medan detta är den centrala variabeln i Spanien och Irland. Likaså redogör han på ett korrekt sätt för problemen med att statsskulden automatiskt blir i ”utländsk” valuta, så tillvida att det enskilda landet inte kontrollerar sedelutgivningen. Detta leder till större utsatthet och mindre manöverutrymme för krisdrabbade länder. Smedshaug har även rätt i beskrivningen av hur EUs och IMFs skuldpolitik gentemot grekland skapar en tragedi. Vi har skapat en skuldslav i Europa och ser på när misären, arbetslösheten, desperationen sprider sig

Men Smedshaugs ambition att förvandla alla problem till en fråga om skuldsättning, gör att han inte förmår ställa upp en ordentlig analys av eurokrisens mekanismer. Jag vill rentav påstå att eurokrisen primärt inte är orsakad av skuldsättning. Inslaget av statsskuldskris finns naturligtvis i Portugal och självfallet  i Grekland. Men inte ens i Grekland rör sig krisen enkom om statsfinansiellt lättsinne. Den gemensamma nämnaren för krisen är en annan. Nämligen följande: eurokrisen är effekten av vad många ekonomer varnat för sedan EMU skapades, nämligen att Västeuropa är ett dåligt fungerande valutaområde och att det därför är omöjligt att föra en räntepolitik som passar alla. Smedshaug är naturligtvis medveten om detta. Men han gör det inte till en central del av sin analys.

Man kan göra frågan om huruvida ett valutaområde är bra eller dåligt till en mycket komplicerad historia. Men låt oss göra det enkelt för oss. Jag brukar använda följande liknelse: Ponera att du har sjutton hus utspridda över Europa. Så en dag får du den ljusa idén, att istället för att reglera värmetillförseln efter hur varmt eller kallt det råkar vara utanför respektive hus, så ska den regleras efter hur varmt det i genomsnitt är i Europa. Om temperaturen är ungefär densamma på alla sjutton adresserna, så ställer inte denna, din nya ordning, till några större problem. Du kommer att kunna hålla det behagligt varmt i alla husen. Men om det blir väldigt varmt utanför huset i Aten, samtidigt som det snöar utanför huset i Frankfurt, då blir det värre. Invånarna i Aten kommer att svettas, medan invånarna i Frankfurt kommer att frysa.

I eurosammanhang är värmetillförseln den ränta som Europeiska centralbanken (ECB) sätter och väderförhållandena i de olika länderna mäts med sådant som variationen i tillväxttakt och inflationstakt. Och dessa förhållanden har varit väldigt olika i de olika medlemsländerna. En del har haft låg inflation och låg tillväxt och därför skulle de ha behövt lägre ränta, medan andra har haft hög inflation och hög tillväxt och därför skulle de ha behövt högre ränta. Irländarna skulle under hela perioden fram till krisen ha behövt en högre ränta. När de inte fick det, blev resultatet att inflationen sprang iväg och att kostnaderna ökade. Det skapade å ena sidan, såsom Smedshaug mycket riktigt påpekar en bostadsbubbla, men det gjorde också att Irlands konkurrenskraft gröptes ur. Det samma hände i de andra idag krisande länderna: Grekland, Portugal, Italien och Spanien. I de flesta av dessa länder uppstod som en följd av detta stora underskott i utrikeshandeln. Samtidigt ledde den höga inflationstakten i dessa länder, till att ECB, tvingades höja räntan till långt över den nivå som skulle ha varit lämplig för det långsamt växande Tyskland. Effekten blev att tillväxten trycktes ner, att arbetslösheten ökade till den högsta nivån sedan kriget och att inflationen förblev låg. Tyskland blev därmed till krisländernas motsats, eftersom den lägre inflationstakten ledde till en långsammare kostnadsökning. Alltså stärktes landets konkurrenskraft och man fick stora överskott i utrikeshandeln.

Eurokrisen är alltså primärt en obalanskris, inte en statsskuldkris och den privata skuldsättningen i vissa länder avspeglar problemen med att ha en gemensam nominell styrränta i ett område med länder som är så olikartade. Eurokrisen och den amerikanska krisen är två olika typer av kriser. Smedshaug gör det därför för enkelt när han försöker få in alla möjliga problem i sin skuldproblematik.

Långa vågor och den kris vi genomlever

Den mest tankeväckande av dessa tre böcker är utan tvekan Reinerts. Delvis beror detta på att Reinert befinner sig längre från nationalekonomins mittfåra – även om inte heller vare sig Stiglitz eller Smedshaug kan sägas tillhöra denna mittfåra – och att han betraktar nationalekonomin från de perspektiv som endast den kan göra som är kunnig i de ekonomiska idéernas historia. Det ger andra perspektiv än de som möter läsaren av nationalekonomiska betraktelser i genrens mittfåra. Delvis för att han pekar på att det finns djupare strukturer i förändring, som kan bidra till förståelsen av det som nu händer.  Reinerts ansats hämtar inspiration från Joseph Schumpeter – som efter Keynes måste betraktas som 1900-talets främsta ekonom – och två av efterföljarna i den ”schumpeterianska” traditionen: Christopher Freeman och Carlotta Perez.

Schumpeters centrala tes – utvecklad i hans Magnum Opus, Business Cycles från 1939 – var att det under de våldsamma konjunktursvängningarna, vilka ofta manifesteras i extrem volatilitet – uppgång och krasch – i finanssektorn, alltid finns en annan djupare liggande rörelse. Denna rörelse består, menade Schumpeter, av kluster av innovationer, vars införande gör att ekonomin lämnar ett ”normaltillstånd” av stagnation. När innovationer införs skapas vinster av en speciell typ som endast tillfaller de entreprenörer som är innovativa. Dessa kan ha sitt ursprung i att en ny produkt införs eller i att ett nytt sätt organisera eller rationalisera produktionen börjar användas. Men oavsett om vi talar om nya produkter eller effektiviseringar av befintlig produktion till följd av innovationer, så skapar dessa innovationer förskjutningar i det vi kan benämna ekonomins vinststruktur. Nya sektorer och rationaliserande företag drar åt sig investeringar. På så sätt skapas variationer i investeringstakten över tid och variationer i investeringarnas inriktning till följd av att strömmen av innovationer inte är jämn. Samtidigt leder denna ständiga kamp om vinsterna till att företag uppstår och går under. Detta kallade Schumpeter för kreativ förstörelse.

Men han hade ett centralt budskap till: innovationer har en tendens att uppträda i kluster och detta genererar cykler av olika längd och amplitud, vilka är beroende av hur omvälvande dessa innovationer är. Vissa innovationer är viktigare än andra och omstrukturerar hela ekonomin, påverkar densamma under många år. Schumpeter nämner exempelvis kanalutbyggnaden, järnvägsutbyggnaden och introduktionen av elmotorer som sådana stora omvälvande innovationer.

Reinerts tes är att vi nu befinner oss i slutet eller möjligen början på en sådan lång innovationsdriven cykel. Den globala ekonomin är i fundamental obalans till följd av detta. Det förklarar att krisen blivit djup och långvarig. Reinerts ingång är en modern schumpeterianskt inspirerad teori om tekno-ekonomiska paradigm, signerad ekonomen Carlotta Perez. I Perez periodisering av västerlandets ekonomiska historia från industrialiseringen och framåt följer fem teknoekonomiska paradigm på varandra. Det första paradigmet består i den tidiga industrialisering, som innebar en mekanisering av textilproduktionen och som också sammanhängde med att ett nytt transportsystem – kanalerna – byggdes. På det följde ett paradigm kring järnvägsutbyggnaden och i denna epok spelar järnproduktion och verkstadsindustrin en central roll. I slutet av 1800-talet kom så nästa stora omvälvning genom innovationer i elektricitetsproduktion och kraftöverföring samt elmotorn. Nya vägar byggs och transportkapaciteten ökar över haven. Stål har blivit billigare och något senare kommer nya innovationer som revolutionerar fartygsbyggandet. Ur 1930-talskrisen växer ett nytt paradigm fram kring fordistisk massproduktion, med bilindustri och varvsindustrin i centrum för flera av Västeuropas länder. Detta är ett teknoekonomiskt paradigm som varar fram till omkring 1990, då informations- och tjänstesamhället expanderar, med innovationer inom informationshantering och bioteknik i centrum och genom att en ny digital infrastruktur för kommunikation byggs ut.

I mitt tycke är det två aspekter av denna modell som man ska ta med sig. För det första att det inte är enskilda innovationer i sig som gör ett nytt paradigm, utan det är när flera olika typer av innovationer som har kapaciteten att förändra ekonomins struktur införs som ett paradigmskifte närmar sig. För det andra sker inte dessa paradigmskiften smärtfritt. Det nya kommer i konflikt med det gamla. Konkurrens uppstår mellan gammalt och nytt vad gäller investeringskapital, de nya innovationerna kan ha behov av andra typer av regleringar, det gamla kan hamna i kris och det nya hållas tillbaka till följd av efterfrågefallet som följer av att den kreativa förstörelsen under en viss period förstör mer än vad som skapas. Gamla intressen hamnar i konflikt med nya, gamla politiska och sociala rörelser får konkurrens av nya. Och så vidare. Har man läst Marx berömda förord Till kritiken av den politiska ekonomin där han beskriver hur produktivkrafterna kommer konflikt med de rådande produktionsförhållandena och först när det gamla kastas över ända kan det nya utvecklas i hela sin potential – ja, då inser man att likheterna uppenbara. Paradigmskiften innebär inte endast att ekonomin genomgår djupa kriser, utan också att samhällets institutioner transformeras och människors värderingar och synsätt påverkas – liksom de ekonomiska teorierna, det vill säga det sätt på vilket vi analyserar ekonomin tenderar att påverkas av det sätt som de tekno-ekonomiska paradigmskiftena transformerar hela samhällets organisation.

Jag delar den grunduppfattning som Perez och Reinert har. Samtidigt menar jag att man bör fokusera mer på komplementariteter mellan olika sektorer av en ekonomi för att förstå hur de långa cyklerna genereras. Det var i vart fall den slutsats som jag drog när jag för något år sedan hade förmånen att lyssna till Perez och den mest kände svenske lång-våg-förespråkaren,  Lennart Schön som är professor i ekonomisk historia i Lund och som för några år sedan kom ut med En modern svensk ekonomisk historia, vilket har blivit något av standardverket för svensk ekonomisk historia. I denna presenterar han en modell som har många likheter med Perez, men den har styrkan att den utgår från begreppet utvecklingsblock som jag menar bättre förklarar hur och varför ekonomier rör sig i långa vågor. Själva teorin om utvecklingsblock härstammar från en annan svensk ekonom, Erik Dahmén, som är omnämnd i  Reinerts bok. Detta är en grundmodell, menar jag, som kan generaliseras till alla kapitalistiska ekonomier. Utvecklingsblock består av olika sektorer i ekonomin som har komplementära förhållanden till varandra. Den ena kan endast växa om den andre växer, men den andra kan växa endast om den första växer. Detta brukar beskrivas som flaskhalsar, och förstås vanligen som något negativt. Men det är denna typ av komplementariteter som skapar dynamiken i en ekonomi, som får den att expandera i språng, först på ett omvandlande sätt när innovationer – som kan vara gamla eller nya – kommer in i nya komplementära sammanhang. Efter hand som utvecklingsblocken mognar – flaskhalsarna löses upp – övergår ekonomin till en period av rationalisering – då inriktningen på den innovativa verksamheten går mot arbetsbesparande innovationer. När det inte längre går att rationalisera produktionen och konkurrensen tilltar – utvecklingsblocket har nu spridit sig över världen – då går ekonomin in en strukturkris. Företag och hela branscher flyttar ut till länder med lägre produktionskostnader. Detta var vad som hände i Västeuropa på 1970-talet – då textil-, stål-, varvs- och i många länder också bilindustrin – slogs ut. Arbetslösheten steg hastigt. Den stigande arbetslösheten var en effekt av att det uppstått en obalans – den kreativa förstörelsen hade negativ slagsida. Efter denna kris växte, från mitten av 1980-talet, nya branscher fram kring högteknologiska tjänster i sektorer som finans, forskning och utveckling, biotech, medicin och datorindustri men också andra typer av lågteknologiska tjänster i upplevelseindustri, turism och handel, sådant som följer av stigande inkomster generellt. Det är resterna av traditionell produktionsindustri och denna under 1980-talet framväxande högteknologiska (tjänste)industri som nu ansätts av lågpriskonkurrenter i det som var eller alltjämt är tredje världen. En utveckling som inte är helt olik hur delar av produktionen av TV-apparater och andra produkter inom hemelektronik snabbt kom att försvinna från de mest teknologiskt utvecklade länderna redan i slutet av 1960-talet, något som förstärkte 1970-talets kris: inte endast gick det gamla – varv, bil, stål och textil – in i en kris, utan det som skulle ha kunnat forma basen för en ny industri blev samtidigt utsatt för internationell kostnadskonkurrens.

Det är av dessa skäl  som den nuvarande krisen är mer än en vanlig konjunkturnedgång. Vi befinner oss i ett tekno-ekonomiskt paradigmskifte. Men till detta kan läggas något som vi inte diskuterat. Det kan vara så att vi samtidigt står på randen till ett globalt ekologiskt sammanbrott som kommer att utvecklas under de kommande årtiondena. Betraktat så kan vi stå inför den största omvälvningen under industrialiseringens epok – den har byggt sedan allra första stund på ett överutnyttjande av naturens tillgångar. Vi närmar oss nu den punkt då detta kommer att slå tillbaka mot oss och forma det teknoekonomiska paradigm som nu utvecklas.

Krisen och framtiden för nationalekonomin

Liksom tidigare teknoekonomiska paradigmskiften kommer den innevarande krisen troligen att få långtgående effekter på den nationalekonomiska teoribildningen. Minns att 1930-talet gav upphov till såväl fascism och ödeläggelse som ett nytt sätt att tänka kring ekonomi och samhället: det keynesianska paradigmet,  den demokratiska korporativismen, välfärdsstaten och förstärkt jämlikhetstanke. 1970-talets kris gav upphov till det nyliberala paradigmet, till den från schumpeterianska utgångspunkter absurda föreställningen att det kan finnas en exogent bestämd naturlig arbetslöshetsnivå, till idén att marknader är effektiva och skapar spontan ordning.

Den amerikanska bolånekraschen visar att marknader inte nödvändigtvis är effektiva, att marknader måste regleras, först då kan möjligen individuella vinstintressen sammanfalla med samhälleliga intressen. I detta har Stiglitz helt rätt: Vi kan inte gå tillbaka till det som varit. Men det gäller faktiskt i dubbel bemärkelse – vi kan inte heller gå tillbaka till 1960-talets keynesianism. Det nyliberala paradigmet vilar nämligen på samma vanföreställning som den sorts ”keynesianism” som kom att dominera efterkrigstiden gjorde. Denna vanföreställning består i tron att det är möjligt att finjusterar kapitalismen. Det trodde amerikanska keynesianer, liksom vår tids nyliberaler tror att marknaden finjusterar sig själv. Ekonomgiganten Robert Solow förklarade exempelvis på 1960-talet självsäkert att ”the old notion of a … ´business cycle´ is not very interesting anymore”. Några år senare gick Västeuropa in den värsta krisen sedan 30-talet. En liknande föreställning kom att dominera under början av detta millennium. Federal Reserve och ECB hade lärt sig att finjustera ekonomin.

Däremot tror jag att det kan finnas en framgångsrik väg i att kombinera insikterna från schumpeterianskt influerade teorier, som den som Perez för fram, med Keynes insikter. Med Keynes följer insikten att framtiden är fundamentalt osäker, marknader är inte effektiva och kommer inte per automatik att ge upphov till full sysselsättning varför staten har en roll att så långt det är möjligt stabilisera ekonomin. Med Schumpeter följer insikten att ekonomin utvecklas i vågor, vilket gör att Keynes modeller som är kortsiktiga på något sätt måste placeras in i dessa längre vågrörelser. De mer omfattande kriserna har djupa strukturella orsaker, vilka inte kan hanteras med keynesiansk finanspolitik. Staten kan istället ta på sig en roll, som Reinert mycket riktigt påpekar, genom att föra en forsknings- och näringspolitik som på bredden gynnar de sektorer som kan antas ha framtiden för sig. Därför kan inte näringspolitik vara konkurrensneutral – det är ett av Reinerts viktigaste budskap – utan måste inriktas på sådana sektorer som är långsiktigt hållbara och i enlighet med samhällets intresse. Ett exempel på det senare är att jordens överlevnad inte kan överlämnas till marknaden. Istället bör som Reinert påpekar, näringspolitiken inriktas på att vrida ekonomin bort från olja till förnyelsebara energikällor, eller med hans egna ord: ”mindre oljepengar till aktiemäklarna och mer till ingenjörerna!”. Från Schumpeter och Keynes tillsammans följer att en stat inte kan spara sig till välstånd. För Keynes följde detta av att sparande skapar negativa spiraler och arbetslöshet. Därför måste en ekonomi investera och spendera sig ur en kris. För Schumpeter följde denna slutsats av att utveckling är att i investera och utveckla nya innovationer. Endast så kan ett land behålla och öka sitt välstånd.

Är euron värd att rädda?

Rapport skriven på uppdrag av tankesmedjan Idéfabriken,presenterad 20121006

Länk till rapporten

Underlag inför Socialdemokraternas förtroenderåd 2011

Underlag framtaget på uppdrag av Socialdemokraterna i Lund inför Socialdemokraternas rådslag, december 2011.

Länk till promemorian

 

Full Sysselsättning och ekonomisk politik

Vi visar att OECD:s paneldatamodell för jämviktsarbetslöshetens bestämning genererar resultat som är icke robusta samt att om en variabel för investeringar inkluderas i dess modell blir generositeten i arbetslöshetsförsäkringen icke signifikant, det vill säga när hänsyn tas till variationerna i investeringstakt har a-kassan inget förklaringsvärde för jämviktsarbetslösheten. Variationer i NAIRU och faktisk arbetslöshet över tid orsakas inte av institutionella förhållanden utan av variationer i investeringstakten. Författad tillsammans med Josef Taalbi. Vårt bidrag börjar på s 53.

Länk till pappret

Långa vågor av tillväxt

Min magisteruppsats från 2004. Det är en doktrinhistorisk studie av långa-vågteorier, med fokus på Schumpeter, Mandel och Schön.
Utgiven i Lund Papers in Economic History , nummer 97, 2005
Länk till uppsatsen

Introduktion till Karl Marx distinktion mellan produktivt och improduktivt arbete

Texten introducerar en text av Harry Braverman (ur Arbete och Monopolkapital) som handlar om det improduktiva arbetets tillväxt under kapitalismens historia. Publicerad i Fronesis nr 9-10, 2002

Länk till texten

Bortom hyperglobalism och globaliseringsskeptism

En kommentar till globaliseringsdebatten och den tredje position mellan hyperglobalisterna och globaliseringsskeptikerna som bland annat Robert Went argumenterar för i den artikel som denna text introducerar.
Publicerad i Fronesis 6-7 2001
Länk till texten