Österberg och Astudillo – ni är fel ute!

Publicerad i SKD 20080723
Det är sällan som jag håller med om vad de skriver på sidan här intill. Men söndagens artikel måste jag tillstå att jag delvis instämde i. Även om jag drar andra slutsatser.

A-kassan. Artikeln hade rubriken ”De nya moderaterna” och visade en bild på de två ordförandena i socialdemokraternas rådslag om jobbpolitiken, Sven Erik Österberg och min gode vän Luciano Astudillo, riksdagsledamot från Malmö. Ämnet var den artikel som de båda hade införd på DN-debatt i helgen om vad de tänker sig ska hända med arbetsmarknadspolitiken vid ett eventuellt regeringsskifte.

Några av förslagen är bra socialdemokratisk politik. Det gäller sänkning av avgifterna i a-kassan och att dessa inte ska variera med arbetslöshetens nivå inom kassornas område samt höjt tak i försäkringen, förmodligen till omkring 30 000 kronor i månaden. Skälen är enkla att se. Regeringens chockhöjning av avgifterna har drivit ut en halv miljon från a-kassan. De står nu utan försäkring. Det höjda taket ska ses mot bakgrund av att med växande genomsnittslöner, kommer alltfler att hamna över taket och därmed ha en allt mindre del av sin inkomst försäkrad. För att modellen ska fortsätta att vara generell, måste taket höjas. Dessutom föreslås att a-kassan ska vara 80 procent upp till det högre taket, alltså ett nej till den nedtrappning av a-kassan som den borgerliga regeringen genomfört.

Men där är det stopp. Först döms LO-kongressens krav om bland annat 90 procent i ersättning ut som orealistiskt. Varför det är orealistiskt får vi inte veta. Men jag är nog inte den ende som undrar varför det som var realistiskt 1990, då Sverige faktiskt hade just 90 procent i ersättning, i dag är så omöjligt, att de ansvariga för socialdemokraternas jobbpolitik inte ens anser sig nödgade att argumentera en enda rad?

Därefter väljer de att, istället för att gå LO-kongressen och med stor säkerhet en överväldigande majoritet av de socialdemokratiska gräsrötterna till mötes, föreslå en bortre tidsgräns för försäkring av ”högre inkomster”. Vad detta egentligen innebär framgår inte. Men av tidigare uttalanden från såväl Österberg som Sahlin att döma, ska denna s k bortre parentes infalla efter ett år för alla som uppbär ersättning från a-kassan, då ett lägre bidrag ska ersätta försäkringen. Därmed vältras utgifterna över på kommunerna och människor tvingas till att ta emot allmosor istället för att nyttja den försäkring de själva betalat.

Skälet är att de nya socialdemokraterna vill ha en lågskatteprofil, och då finns inte tillräckligt med pengar. Kanske ställer de också upp på moderaternas människosyn, att det är de arbetslösas fel om de varit utan jobb länge. Därför ska de straffas genom att kastas ut i bidragsberoende. Men att arbetslöshet i huvudsak skulle ha personliga orsaker, har aldrig varit socialdemokraternas linje. Socialdemokratin har alltid framhävt att det är faktorer utanför individernas kontroll som gör att arbetslösheten varierar, och därför är det också samhällets ansvar att se till att det finns bra försäkringar.

Inte endast andas förslaget snålhet och en tvivelaktig människosyn, utan är därtill fördelningspolitiskt oförsvarligt. Det är ju den lågbetalda undersköterskan som får betala med kortare försäkringsperiod, för att Astudillo och Österberg ska kunna finansiera den välbetalda civilingenjörens höjda tak. Dessutom vet vi att åtgärden pressar ner lönerna för alla.

Förslaget ökar klyftorna, pressar lönerna och försämrar vår gemensamma försäkring. Sådant väntar vi oss från högeralliansen, inte från socialdemokraterna.

Gud i skolan

Publicerad i SKD 20080719
SSU har lämnat in en ansökan om att få starta en socialistisk friskola. Med upptåget vill ungsossarna sätta fingret på problemen med de religiösa friskolorna.

Skolan. Med största sannolikhet kommer ansökan att avslås. Rimligt, tycker nog de flesta av oss. Men i sak skiljer sig inte en politisk friskola från en religiös. Det handlar i båda fallen om att inordna skolan efter vissa etiska och filosofiska grundsatser, i syfte att få barnen att dela sina föräldrars tro eller åsikter.

Den ena formen är tillåten, den andra antagligen förbjuden. Men varför är det okej om en förening som vill starta friskola har utgångspunkten att gud skapat världen, men inte om den anser att, som Marx uttryckte det, all hittillsvarande historia är historien om klasskamp? Är det inte rentav allvarligare om ungarna får för sig att gud skapat världen, än att de tror att klasskamp är en betydande faktor? Klasskampens existens i historien kan ju åtminstone beläggas, till skillnad från guds (den som hänvisar till bibeln eller koranen för belägg, bör notera att samtliga stöd för guds existens i dessa böcker är cirkelresonemang, som bygger på att guds existens bevisas av texten och textens tillförlitlighet bevisas av guds existens).

Det finns ingen anledning att särbehandla en filosofisk inriktning, bara för att den heligförklarat sig själv. Därför är det hyckleri att tillåta religiösa skolor, men inte politiska.

Trots ständiga rapporter om missförhållanden vid landets religiösa skolor, tillåts indoktrineringen av barnen fortgå. Två skolor får tjäna som exempel. Skolverket rapporterade i våras att Solängsskolan i Örkelljunga ”lär ut att de kristna ståndpunkterna är fakta” och att skolan med objektivitet i undervisningen avser att de inte tar ställning i frågor där olika kristna kyrkor har olika uppfattning! Ett annat exempel är Borås Kristna Skola, som i sin plan för geografiundervisningen skrivit in att ”i botten på denna undervisning finns tanken på Gud som skaparen. Han har skapat stjärnor och planeter samt vår egen jord. Hans vishet är synlig i skapelsen, när vi tittar på den så ser vi hur stor Gud är. Och vi kan också i skapelsen se spår av den förgängelse som pågår sedan syndafallet.” Det är tveksamt om dessa stollar ens borde få leda sagostunderna, att de tillåts leda skolor och undervisning är inget annat än en skandal.

I grunden handlar frågan om religiösa skolor om vems valfrihet som ska säkras – barnens eller föräldrarnas. Att förbjuda religiösa friskolor, är en inskränkning av föräldrars rättigheter, hävdar förespråkarna. Men när det handlar om skolgång är det barnens religionsfrihet som samhället måste slå vakt om. Vilken religionsfrihet är möjlig för ett barn som placeras på en muslimsk friskola eller en friskola driven av Livets ord?

Filosofen Richard Dawkins, vars bok Illusionen om gud nyligen utkom på svenska, påpekar att i förhållande till just din trosinriktning, oavsett vilken den är, har uppskattningsvis 99 procent av alla människor som levat under historien varit icke-troende, ateister i någon mening. Sannolikheten att just du och dina trosfränder har rätt och att alla andra har fel, är alltså försvinnande liten. Men ändå strävar många föräldrar efter att göra sina barn till avbilder av sig själva. En metod är att isolera sina barn från andra intryck och uppfattningar, och snedvrida undervisningen. Dessa är syftena med religiösa skolor. Just därför borde de förbjudas, så att alla barn kan ges ett andrum från föräldrarnas tro, att själva fritt söka mening och insikt.

Högern och brunhögern

Publicerad i SKD 20080715
De etablerade partierna bör vara försiktiga med att tillmäta Sverigedemokraterna en tyngd som de inte har, men samtidigt måste alliansledarna ge besked om var de står.

Utspel. Nyligen gjorde miljöpartiet och socialdemokraterna ett gemensamt utspel riktat till alliansledarna. De avkrävde ett löfte om att de, vid en eventuell sverigedemokratisk valframgång 2010, inte ska regera med hjälp av Sverigedemokraterna. Bakgrunden är att såväl Reinfeldt som Hägglund varit otydliga.

Jag delar de rödgröna partiledarnas oro över var borgerligheten är på väg. Inte minst mot bakgrund av hur den agerar i de skånska kommunerna. Ta exemplet Landskrona, Sverigedemokraternas starkaste fäste. Kommunen regeras i praktiken av Folkpartiet och Sverigedemokraterna. Utan att ens bli röd om öronen sitter kommunalråd Torkild Strandberg och gör upp med brunskjortorna. För detta blir han dessutom belönad med en plats i folkpartiets partistyrelse.

Vidare kan jag förstå s-ledningens strategi. Utspelet är en del av en större plan som syftar till att knyta till sig miljöpartisterna, som visat sig lättflyktiga högerut. Smart spelat, även om det bör noteras att vad de säger inte är helt sant. En mer realistisk lösning, än att alliansen skulle sätta sig med aktivt stöd från sd, är att den försöker utnyttja möjligheten att sitta kvar i minoritetsställning och regera på skiftande konstellationer i riksdagen. Problemet är att de som sista utväg då kommer att förlita sig på Sverigedemokraterna. Alternativet för oppositionen i ett sådant läge är att försöka tvinga fram nyval.

Det finns alltså skäl att känna oro över vad alliansledarnas makthunger kan leda till och det är lätt att se att utspelet är del av en socialdemokratisk plan för att säkra regeringsmakten. Så långt, allt väl. Vad jag däremot ogillar är att de rödgröna strategerna inte riktigt verkar ha analyserat eller förstått alla effekterna av utspelet.

Alliansledarna kan ju endast svara på tre sätt: 1) nej, vi samarbetar inte med sd; 2) vi tänker inte svara; 3) vi är beredda att samarbeta med sd.

Om de svarar enligt det första alternativet och skapar en pakt mellan de etablerade partierna, bekräftas Sverigedemokraternas absurda självbild av ett missförstått parti, i kamp mot ett etablissemang som konspirerar mot folket. Om de vägrar svara, har sd upphöjts till en potentiell vågmästare, väl värd att rösta på för den som delar partiets åsikter. Om de svarar att de är beredda till samarbete, har sd gjorts rumsrena. Vad svaret än blivit, skulle det alltså funnits endast en segrare. Lars Ohly begrep detta och deltog inte.

För att vinna kampen mot brunhögern måste man förstå de mekanismer som leder till att den sociala chauvinism som Sverigedemokraterna torgför vinner gehör. Dessa hänger nära samman med att välfärden under lång tid dragit sig tillbaka, och nu raseras i hög takt, att människor lämnas i sticket och att klassamhället breder ut sig. I en sådan miljö är människor beredda att lyssna på brunhögern. Det visar ett otal europeiska exempel, främst av dem Frankrike, där Front National under en tid kunde stoltsera med att vara det största arbetarpartiet. Det bästa sättet för de rödgröna att bekämpa brunhögern är därför att de tre partierna agerar samfällt, med en tydlig oppositionspolitik, som ger röst åt vanliga människors oro, till försvar av välfärden. Och framför allt ska Sverigedemokraterna inte ges gratis media och få sin roll förstorad.

%d bloggare gillar detta: