Fästning Europa – öppet för de lönsamma

Publicerad i SKD 20080430
Igår beslutade regeringen att föreslå avreglering av arbetskraftsinvandringen. Inriktningen är tydlig: öppna gränser för de lönsamma, stängda för de nödställda.

Migration. Idag prövar arbetsförmedlingen om det finns lämplig arbetskraft i landet. Med regeringens förslag är det istället arbetsgivarens bedömning som avgör. I praktiken avskaffas regleringen av arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU/EES. Motivet sägs vara att arbetsgivarna har bättre kunskap om vilka kompetenser som behövs.

Men en enskild arbetsgivare, som kanske har kunskaper om hur det ser ut i det absoluta närområdet, kan knappast, likt arbetsförmedlingen, skaffa sig tillräcklig information om hela Sverige eller EU/EES-området. Snäva arbetsgivarintressen får därmed företräde framföra en kvalificerad och opartisk bedömning.

Det är i dessa arbetsgivarintressen som den verkliga bevekelsegrunden för förslaget står att finna. Med ett större arbetskraftsutbud ökar nedåtpressen på löner och villkor, och så är fallet även om facken lyckas upprätthålla kollektivavtalen. Det är därför som lönerna ökar långsammare under perioder av högre arbetslöshet. Utbudet på arbetskraft överstiger efterfrågan och skiftar styrkeförhållandet på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. Med hela världens potentiella arbetskraftsutbud, kommer utbudet alltid att överstiga efterfrågan. Det är elementär ekonomisk teori, något som den borgerliga regeringen är väl förtrogen med.

Men så säger inte migrationsminister Billström. Han har lärt sig av sin chefs misstag. Innan PR-konsulterna hunnit tvätta klart Reinfeldts mun från ordinär moderat retorik, slapp det ju, som bekant, ur honom att utsugningen av lettiska arbetare i Vaxholm var förståelig, eftersom svenska byggjobbare har för bra betalt, lite utländsk låglönekonkurrens skulle göra dem susen. Den välkände strategen, som då var presschef hos moderaterna, var nog allt annat än glad – ens i hatten – efter det uttalandet.

Nu är allt som sägs tvättat av PR-konsulter. Och därför genomdrivs inte arbetskraftsinvandringen för att sänka lönerna, utan för att rädda oss ur den demografiska kris som påstås stå för dörren.

Avregleringen av arbetskraftsinvandringen sker samtidigt som tumskruvarna dras åt på flyktingarna. Tendensen är mycket tydlig: å ena sidan undergrävandet av asylrätten (och inskränkandet av flyktingars möjlighet att träffa sin familj), å den andra, den allt friare rörligheten av arbetskraft.

För flertalet av världens flyktingar finns asylrätten endast på pappret. Här har socialdemokratiska och borgerliga regeringar varit överens om de stora dragen. Bedömningarna har blivit mer restriktiva, och i många fall i direkt strid med internationella överenskommelser. Men allvarligast är att viseringspolitiken inom EU medvetet lagts om i syfte att stänga alla legala vägar till Europa, något som i sin tur gett upphov till den omfattande flyktingsmugglingen.

Lägg till detta den bisarra Dublinförordningen, som bryter mot Genèvekonventionernas intentioner, och skapar buffertzoner i vissa medlemsstater, som inte är så nogräknade med de mänskliga rättigheterna. Med hänvisning till denna förordning fortsätter Sverige att skicka flyktingar till Grekland, där de riskerar att utsättas för tortyr.

Ur detta växer bilden fram av en djupt omoralisk politik. Samtidigt som världens behövande stängs ute, öppnar EU och Sverige upp för arbetskraftsinvandring. Fattiga länder skummas på kompetent arbetskraft, men människor på flykt möts av Fästning Europa.

Vårdstrejken

Publicerad i SKD 20080428
Vårdstrejken går nu in på sin andra vecka. Allmänhetens stöd är väsentligt och därför blir det lika mycket ett slag i media som en konflikt på arbetsmarknaden.

Löner. Landets sjuksköterskor utför ett fantastiskt arbete och är värda ett ordentligt lönelyft. Men den bild som Vårdförbundet trummar ut av sjuksköterskor med månadslöner under 20 000 kronor, ibland lägre än undersköterskornas, är inte rättvisande. Visst, det finns en överlappning mellan nyutexaminerade sjuksköterskor och undersköterskor med många år i yrket.

Men faktum är att färre än var tionde av de landstingsanställda sjuksköterskorna har så låga löner. Medellönerna ligger mellan 23 000 (biomedicinsk analytiker) och 26000 (barnmorska). De bäst betalda specialutbildade sjuksköterskorna har lönerna på över 30 000 kronor i månaden. Detta enligt Vårdförbundets egen lönestatistik.

Historiskt sett, är sjuksköterskorna vinnare jämfört med vårdbiträdena, som har en genomsnittslön på 17 700 kronor. Sjuksköterskornas löner har ökat med 146 procent sedan 1987, medan vårdbiträdenas ökat med 119. Procentuellt knappar sjuksköterskorna in på läkarna, medan avståndet mellan vårdbiträdena och läkarna ökar.

I andra skyttegraven står Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Det är kommunsektorns motsvarighet till Svenskt Näringsliv, och dess representanter uppträder därefter. Ordförande för SKL:s förhandlingsstyrelse är moderaten Ingela Gardner Sundström, som är en riktig skojare. ”Man måste använda statistiken på rätt sätt”, säger hon och kastar ur sig låtsassiffror, som visar sig vara löner i de bäst betalda regionerna, inklusive ersättning för obekväm arbetstid. Ersättningen som sjuksköterskorna får för att de arbetar natt – och därmed förkortar sina liv (!) – blir i händerna på SKL till ett argument för att de inte ska få den begärda höjningen av den fasta lönen.

Vårdförbundets krav är att lägstalönen ska höjas till 22 000 kronor i månaden och 1700 kronor i påslag. Det senare är, räknat i absoluta tal, i nivå med den ökning som läkarna fått. SKL:s representanter svarar att de vill se procentuell ökning för sjuksköterskorna i paritet med läkarnas, men därmed säger de också att löneskillnaderna ska bestå i relativa termer och öka i kronor och ören. 3 procent löneökning på en lön på 24500 är 735 kr, men på en läkarlön på 49 000 är det 1470 kr. Om båda grupperna får samma procentsats, innebär det att sjuksköterskan fortfarande har hälften så mycket som läkaren, men det absoluta lönegapet ökar med samma procentsats och läkaren får dubbelt så mycket i tillökning räknat i kronor.

Vårdförbundets taktik är alltså helt riktig och leder till minskade löneskillnader. Men här skymtar vi också något falskt i Vårdförbundets argumentation. De är nämligen för minskade skillnader uppåt, men vill öka skillnaderna nedåt.

Men om det är rimligt att sjuksköterskornas löner ökar lika mycket som läkarnas, då är det väl lika naturligt att vårdbiträdena också får ett påslag som motsvarar läkarnas? Vårdförbundet kräver dock inte endast att de själva ska fortsätta att närma sig läkarnas löner, utan också att skillnaderna gentemot vårdbiträdena ska bli större. Alltså, kan inte vårdbiträdena kräva ett påslag på 1 700 kronor, trots att de med sina löner rimligen är i större behov av en sådan ökning.

Även om jag stödjer sjuksköterskornas strejk, så är det inte denna grupp som är i störst behov av kraftiga lönelyft. Det är vårdbiträdena och undersköterskorna som sackat efter, inte sjuksköterskorna.

Wibe, EU-motståndet och partiet

Publicerad i SKD 20080419

I veckan meddelade Sören Wibe i en debattartikel att han lämnar Socialdemokraterna. Det är en förlust för partiet. Men värre för socialdemokratin är att Wibe har rätt i sin kritik.

Beklagligt. Som en av partiets främsta intellektuella har Sören Wibe under lång tid, frispråkig och slagkraftig, varit den enskilt viktigaste interna kritikern av partiets EU-politik. Han var en av nyckelpersonerna bakom organiseringen av nej-sidan och den framgångsrika strategin vid folkomröstningen om EMU och skulle sannerligen ha behövts i partiet i många år till.

Mona Sahlin beklagade artigt hans utträde, men jublade förstås inombords. Hon har inte glömt EMU-omröstningen och den snöpliga förlusten. Då, under kampanjen vägrade de socialdemokratiska topparna att ens debattera med honom. Det socialdemokratiska EMU-motståndet skulle marginaliseras.

Samma härskarteknik genom marginalisering använder Sahlin nu. Förvisso beklagligt att han lämnar, men han står för en gammalmodig syn på EU, förklarar hon.

Det är förstås bara tom retorik. Vad det handlar om är att Wibe trampar på en öm tå när han påminner oss om ja-sidans löften från 1994. Då lovade Sahlin och de andra på ja-sidan, att arbetsrätt, kollektivavtal och strejkrätt inte skulle beröras av medlemskapet, ett löfte som avgjorde omröstningen.

Men ja-sidan skrev ut en check utan täckning. Det visar Lavaldomen. Fackliga rättigheter, som har varit självklara i Sverige i 70 år, avskaffas genom ett klubbslag i ett avlägset land. Vad svarar då de gamla EU-entusiasterna? Står de upp för sina löften? Erkänner de att de hade fel? Försöker de minimera skadorna genom att försvara arbetarnas intressen? Nej, de ställer ut en ny check med lika lite täckning som den förra. Skriver vi bara på Lissabonfördraget, som ger EU ännu mera makt, så ordnar sig allt, lovar de oss.

Wibe är dessutom så fräck att han stjäl ett av ja-sidans argument, nämligen att vi ska använda medlemskapet. Det var ju därför som vi skulle gå med, för att påverka. Ingen ratificering av Lissabonfördraget förrän strejkrätt och kollektivavtal överordnas företagens fria rörlighet, är hans budskap. Det vore verkligen att påverka, att förändra kursen i det EU som i huvudsak gynnar kapitalintressen.

Det är alltså inte Wibes sorti som är det stora problemet, utan problemet ligger i de orsaker han pekar ut: arbetarrörelsens flathet som nu tar sig uttryck i att dess ledning hellre spelar med den svenska modellen och i slutändan med väljarbasen, som insats, än utmanar EU-maskineriet. Den blundar för faror, vågar inte sätta hårt mot hårt gentemot Bryssel och marginaliserar de skeptiker som kanaliserar gräsrötternas berättigade missnöje.

En sådan gräsrot, en socialdemokratisk facklig trotjänare sedan decennier, träffade jag på Linero centrum igår. Han slog huvudet på spiken när han påpekade, att en seger i EU-sammanhang är när vi lyckas stoppa nåt nyliberalt elände som de vill tvinga på oss. Vad har hänt med Sverige och partiet när oförändrade villkor är en seger, frågade han? Vi lovades ett folkens Europa, ett socialt EU i värn mot kapitalet där Sverige skulle vara med och påverka. Vi fick ett tyst Sverige i ett EU, som utvecklas till en stat, med en byråkrati som styr och ställer över våra huvuden.

Han är nog inte ensam om att ångra att han valde ja-sedeln 1994. Frågan är nu var han och alla andra som känner som honom, kommer att ta vägen? I den nya, moderna socialdemokratin är han ju, enligt partiledaren, hopplöst gammalmodig.

Mandela skulle ha hamnat i Kumlabunkern

Kritikerna hade rätt om den nya svenska antiterrorlagen. Inte endast terror kriminaliseras. Förmodligen skulle inte ens Nelson Mandela ha gått fri med dagens lagstiftning.

Publicerad i SKD 20080408

Terror. I slutet av februari grep polisen tre personer som misstänks för att ha finansierat terrorism i Somalia genom sin ”hawala”, som är informella betalningssystem av stor betydelse för det sönderslagna landet.

Med stöd av USA ockuperar Etiopien sedan mer än ett år Somalia. Männen stödjer alliansen för Somalias befrielse, en av dem har en ledande roll i organisationen. Det kan inte nog understrykas att somalierna har rätt till motstånd, även väpnat, mot den utländska närvaron i landet. Men nu hävdar svensk säkerhetspolis, som samarbetar med amerikansk säkerhetstjänst, att organisationen använder ”terror som metod”.

Bakgrunden är den nya svenska antiterrorlagen, som bland annat definierar terrorism som handlingar riktade mot en stat i syfte att destabilisera eller tvinga den att vidta eller avstå från handlingar. Är detta syftet är alltifrån mord till sabotage detsamma som terrorism, och den som bidrar med pengar kan ha gjort sig skyldig till finansiering av terrorism.

Men därmed kan alla motståndsrörelser hävdas använda ”terror som metod”. Varje motståndsrörelses syfte är ju att destabilisera staten eller tvinga fram en annan politik. Det må vara i skepnad av den norska motståndsrörelsen, tibetaner som motsätter sig den kinesiska centralmakten eller somaliska organisationer som bekämpar den utländska närvaron.

Alla organisationer som hävdar sig vara motståndsrörelser är inte legitima, men av det följer ej att alla motståndsrörelser är illegitima och terroristiska.

Att sabotera och döda kan under vissa omständigheter vara nödvändiga och folkrättsligt tillåtna metoder. Ockupation är en sådan omständighet, diktatur kan vara en annan. En historisk utvikning kan belysa frågan. Nelson Mandela skickades i fängelse på livstid för att han hade varit en av grundarna av ANC:s väpnade gren, Nationens spjut, som, enligt hans egen utsago vid rättegången, skulle ”attackera för landets ekonomi viktiga förbindelselänkar och utföra sabotage mot regeringsbyggnader” i syfte att destabilisera den sydafrikanska staten.

Låt oss leka med tanken att Sveriges nuvarande antiterrorlag varit i funktion på 1960-talet och att Mandela istället lyckats fly till Sverige. Lagen förbjuder uttryckligen sabotage i syfte att destabilisera en stat. Mandela erkände sig skyldig till just detta. Alltså, om svensk lag varit i kraft, skulle Nelson Mandela ha hamnat i Kumlabunkern.

Men där skulle han ha fått sällskap av några av dem som finansierat ”terrorismen”, mest prominenta bland dessa skulle väl den socialdemokratiska partistyrelsen ha varit med Palme i spetsen. En hel rad befrielseorganisationer i södra Afrika fick direkt stöd från den socialdemokratiska partikassan (om denna socialdemokratiska hawala kan man läsa i Pierre Schoris bok Dokument inifrån). Samtliga använde metoder och hade syften som med dagens lagstiftning utgör terrorism.

Men det är politiskt ofarligt för Säpo och åklagarväsendet att driva sin process. Det är inga kändisar som utreds, deras kamp är okänd och riktad mot den sida som svensk säkerhetstjänst allierat sig med. Lägg till detta att vi nu har en lag som skulle ha fällt självaste Mandela och vi står snart med vad Svenska somaliska riksförbundet redan beskriver som ”politiska fångar” i Sverige.

Om den statliga historiekampanjen

I veckan angreps den senaste statliga historiekampanjen av välkända samhällsvetare. Sven-Eric Liedman, Yvonne Hirdman och Sven Lindqvist finns bland undertecknarna.

Publicerad i SKD 20080404

Historia. Den statliga myndigheten Forum för levande historia bildades för att sprida information om nazismen. Redan då kritiserades den, och när nu regeringen beordrat en kampanj mot kommunism, har denna kritik växt sig starkare.

Men, svarar en av de för den statliga historieskrivningen kampanjande professorerna, skeptikerna är bara arga för att de hyser vänstersympatier. Det bevisas med mccarthyiansk logik av att de inte var lika kritiska mot antinazismkampanjen. Skånskans ledarsida trumpetar ut liknande nonsens i gårdagens tidning.

Själv anser jag att staten inte bör syssla med historieskrivning och ideologikritik överhuvudtaget. Men jag inser samtidigt att man kan stödja den första kampanjen och kritisera den andra. Skillnaderna mellan ideologierna nazism och kommunism är fundamentala. Folkmord följer som en logisk konsekvens av det som är nazismens kärna, rasläran, men av kommunismens bärande satser, vilka handlar om ägandeformer och jämlikhet, följer inte folkmord. Därför finns det ingen nazistisk rörelse som gjort något gott för mänskligheten, medan kommunismen uppkom som en frigörande ideologi. Följaktligen finns det mängder av kommunistiska rörelser, som – bokstavligen – stått i första ledet i kampen mot förtryck, fascism, imperialism och kolonialism.

Exemplen på kommunistisk totalitarism är många, men många är också exemplen på kommunister som kämpat för mänsklig frigörelse. Dessa motsatser – hoppet om mänsklig frigörelse och den totalitarism som blev till denna frigörelses dödgrävare – är tillsammans med det förtryck och misär som rörelserna var ett svar på en del av kommunismens historia.

Denna komplexitet är intressant för att förstå de historiska processerna, men ointressant för den som vill att historieskrivning ska vara ett regeringsstyrt ideologiskt verktyg. I den blir kommunismens historia till orgier i ondska, förtryck och massmord, framlagt utan historiska och sociala samband och paketerat av en PR-byrå till en reklamfolder som massdistribueras till landets skolor. Och för säkerhets skull, för dem som inte orkar läsa de längre reportagen, inleds det hela med ett uppslag med illustrationer av ungdomar och deras handväskor, där vissa ägodelar har listats som förbjudna. Bli inte kommunist, säger här staten, för de röda skulle förbjuda dig att ha smink i handväskan och så tar de din mobiltelefon och iPod.

Historieundervisning beroende på politisk konjunktur kan aldrig bli bra. Nu har vi en borgerlig regering. Alltså statlig kampanj så att ungarna inte blir vänstervridna. Nästa regering har kanske en annan politisk färg; ska den då sätta i gång en kampanj om brott som begåtts i antikommunismens och frihetens namn? Ska nästa årskull få glättiga foldrar om den miljon, företrädelsevis kommunister, som mördades i Indonesien på 60-talet, eller om de 200 000 socialister, fackföreningsfolk, bönder och intellektuella som dödades under 80-talets upprorsbekämpning i Latinamerika eller om världssamfundets ”demokratiska” massmord av 1,5 miljoner irakier under de senaste två decennierna?

Till synes utan självinsikt skriver kampanjmakarna i lärarhandledningen att ”i en diktatur står alltid historieskrivningen i statens tjänst”. Det återstår att se om lärarkåren och eleverna kommer att låta detta ske i demokratins Sverige?

%d bloggare gillar detta: