Alliansen vill ha otrygga löntagare

De infekterade frågorna om staplade visstidsanställningar och Lex Laval-lagstiftningen avslöjar den nymoderata bluffen. Dagens moderater är precis som gårdagens moderater. De pratar annorlunda men är lika mycket emot trygga anställningar och facket som de alltid varit.

I skrivande stund röstas det för fullt i de svenska vallokalerna. Hur det gick, vet vi först när den här tidningen trycks. Valrörelsen har varit mer konfliktfylld än jag räknade med. Den allmänna vandringen mot mitten i svensk politik till trots har den satt fingret på viktiga politiska skiljelinjer, bland annat den som handlar om synen på fackliga rättigheter och vanliga människors anställningsförhållanden. Kort sagt: om din trygghet på arbetsplatsen och dina möjligheter att kräva din rätt.

Regeringen, med Moderaterna i spetsen, vill ha otrygga anställningsförhållanden, och dess mål är att kuva fackföreningsrörelsen. Det står klart när man studerar hur regeringen agerat i frågorna om Lavaldomens eftermäle, den så kallade Lex Laval, och om möjligheten att stapla visstidsanställningar i all oändlighet.

Lex Laval är den lagstiftning som regeringen tog fram för att hantera EU-domstolens utslag i konflikten mellan Byggnadsarbetareförbundet och det lettiska byggföretaget Laval un Partneri 2004. Företaget hade betalat sina anställda 30-35 kronor i timmen. Den genomsnittliga lönenivån för byggarbetare i Stockholmsområdet var vid denna tid 145 kronor i timmen.

Företaget vägrade teckna kollektivavtal, varvid Byggnads vidtog stridsåtgärder för att tvinga fram avtalsenliga löner. Företaget stämde då Byggnads inför Arbetsdomstolen för brott mot EU:s lagstiftning om fri rörlighet.

Arbetsdomstolen ansåg att EU:s regler var otydliga och bad om ett förtydligande från EU-domstolen. EU-domstolens utslag slog ett par år senare ned som en bomb: svenska fackföreningar har inte rätt att genomdriva hela innehållet i kollektivavtalen. Därmed hade en central del av den svenska grundlagsreglerade strejkrätten avskaffats, och detta av några jurister i Bryssel som saknar demokratisk legitimitet.

Domen var bisarr. Den argumenterade för likabehandling, men drog slutsatsen att arbetare som kommer från andra EU-länder och jobbar i Sverige och är så kallad utstationerad arbetskraft, inte har samma rättigheter som svenska arbetare. Arbetsdomstolen accepterade utslaget och tilldömde Byggnadsarbetareförbundet (och Elektrikerförbundet som vidtagit sympatiåtgärder) böter, trots att de följt den svenska lagstiftningen.

För Reinfeldt var EU-domstolens utslag kanske inte en skänk från ovan, men väl en fin gåva från Bryssel. ”Brist på konkurrens ser ut att ha givit ett något för högt löneläge”, sade Reinfeldt om de svenska byggjobbarna och stiftade så den nya lagen Lex Laval som inskränker strejkrätten och öppnar för lönedumpning.

FN:s arbetsmarknadsorgan, International Labour Organisation (ILO), slog emellertid förra året fast att Lex Laval bryter mot ILO:s konventioner. Lex Laval utgör, enligt ILO, en otillåten inskränkning i konflikträtten och i organisationsfriheten.

Sverige, som gått i bräschen för fackliga rättigheter, kritiseras nuförtiden av FN för brott mot grundläggande fackliga rättigheter!

Det är förstås häpnadsväckande, men så går det till i alliansens Sverige.

Fast regeringen lägger sig inte platt i alla frågor. För en dryg månad sedan kritiserade EU-kommissionen Sverige för att lagstiftningen om olika typer av visstidsanställningar gör det möjligt för arbetsgivare att i det oändliga stapla visstider på varandra. Kommissionen menar att detta strider mot EU:s regelverk. Det var den andra varningen som Sverige fått.

Regeringen fortsätter dock att hävda att den svenska lagstiftningen visst är förenlig med EU:s regler och att det är bra att människor kan gå som visstidsanställda år efter år utan att få fast anställning.

Andelen av anställningarna som är tidsbegränsade har ökat från var tionde i början av 90-talet till var sjätte. Det är en långsiktig trend. Men sedan regeringen Reinfeldt 2007 införde en ny anställningsform kallad ”allmän visstidsanställning” har de allra otryggaste anställningsförhållandena ökat. Mer än 600000 människor befinner sig i visstidsanställning. Enligt en uppskattning som TCO gjort har 65 000 av dem varit visstidsanställda hos samma arbetsgivare i mer än fem år – utan att få fast anställning.

Visserligen borde EU inte ha med svensk arbetsrätt att göra – varken vad gäller konflikträtten eller vad gäller anställningsformerna – men att regeringen i detta fall väljer att ta strid är så talande när man ställer detta agerande mot hur den agerat i Lavalfrågan.

I frågan om Laval lade regeringen sig platt gentemot EU. När det gäller staplade visstider har regeringen tagit strid mot EU.

Skillnaden är förstås att i Lavalfrågan har EU verkat för en uppluckring av fackliga rättigheter, medan EU i fråga om visstidsanställningar har verkat för starkare fackliga rättigheter.

Så agerar en regering som vill att löntagarna ska vara otrygga, som vill pressa ned lönerna och som vill försvaga fackföreningarna. Det är fullt logiskt.

Ledare publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens Folkblad 20140526

”Lavaldomen avskaffade delar av den svenska strejkrätten”

Mattias_Olsson1_highres-150x150

Mattias Olsson, socialdemokratisk EU-kandidat

Intervju med Mattias Olsson.Han röstade ja till EU i folkomröstningen 1994 för att han, som han säger, delar den grundläggande visionen som EU står för. Samtidigt är han orolig över vart EU är på väg. Inte minst vad gäller utvecklingen för fackliga rättigheter efter Lavaldomen.

Svenska avtal ska gälla

— Lavaldomen är en ytterst märklig dom. Den argumenterar för EU:s likabehandlingsprincip men drar slutsatsen att utstationerade arbetare i Sverige inte behöver behandlas på samma sätt som löntagare från Sverige. Men självklart ska svenska löner, svenska avtal och svenska regler gälla för alla som jobbar i Sverige, säger han.

Lavaldomen avskaffade delar av den svenska strejkrätten. Därefter, konstaterar Mattias Olsson, lade den svenska regeringen sig platt.

— Man gick till och med längre än nödvändigt. Här var man inte beredd att ta strid. Till skillnad från i frågan om staplade visstider. Där har regeringen tagit strid för att Sverige ska få behålla de osäkra anställningsformer som utvecklats i Sverige under regeringen Reinfeldts tid. Det säger en hel del om alliansens prioriteringar, säger han och konstaterar att FN-organet ILO nyligen kritiserade den svenska Lex Laval-lagstiftningen för att bryta mot grundläggande fackliga rättigheter.

— FN kritiserar Sverige för att bryta mot fackliga rättigheter. Men regeringen har knappt bemödat sig om att ge ett ordentligt svar. Det är djupt upprörande.

En socialdemokratisk lösning på jobbkrisen

Mattias Olsson var huvudtalare på 1 maj i Lund. Då sade han att EU:s krishantering fördjupat den ekonomiska krisen. Jag ber honom utveckla.

— De flesta är väl överens om att euron inte fungerar särskilt väl. Det är illa i sig, men än värre är hur hur EU har försökt hantera krisen. Istället för att öka efterfrågan har man strypt den. Det är en politik som hämtad från 1930-talet, säger Mattias Olsson och påpekar att i de värst drabbade länderna är arbetslösheten på samma nivåer som under depressionen.

— 26 miljoner européer är arbetslösa. Ungdomsarbetslösheten i länder som Grekland och Spanien är över 50 procent. Vi håller på att förlora en hel generation.

Istället för åtstramningspolitik förordar han en ekonomisk politik som går ut på att öka efterfrågan genom att få folk i arbete.

— Åtstramningspolitik har aldrig fungerat och de krav som man ställer på de krisdrabbade länderna i utbyte mot lån är kontraproduktiva, säger han och beskriver hur de så kallade nödlånen samlades in från länder som Tyskland och skickades till krisländerna där de passerade statskassorna innan de återvände norrut, nu som skuldåterbetalning till tyska och franska banker.

— Grekerna, irländarna, portugiserna såg aldrig röken av några lån. Det enda de såg var resultatet av de krav som nödlånen kom med: avregleringar, lönesänkningar, nedskärningar i sjukvård och skola. Med detta följde högre arbetslöshet, människor blev tvungna att spara och så föll konsumtionen. Lägre konsumtion ledde till minskande investeringar som i sin tur ökade arbetslösheten. Så skapade högerpolitiken negativa krisspiraler.

Så vad ska man göra?

— Det är inte lätt inom ramen för EMU, det måste man medge. Men en expansiv lösning är att föredra: Produktivitetshöjande investeringar i de krisdrabbade länderna i kombination med expansiva åtgärder ibland annat Tyskland. Då ökar man konkurrenskraften i de krisdrabbade länderna och samtidigt ökar man efterfrågan i den internationella ekonomin. Det sänker arbetslösheten och ger människor hopp om framtiden, då vågar de konsumera och då kommer företagen att investera.

— Så bryter man högerpolitikens negativa krisspiraler. Så skulle en socialdemokratisk lösning på eurokrisen se ut.

Massövervakning

Låt oss prata om något annat, säger jag. Du har utmärkt dig inom övervakningsfrågorna, där du väl går längre än ditt parti?

— Jag har en mycket enkel princip, säger han. Samma regler ska gälla för vanlig post som för e-post. Det är inte tillåtet att registrera vilka som skickar vanlig post till varandra. Därför bör det inte vara tillåtet att registrera vilka som skickar e-post till varandra heller. Av den anledningen välkomnade jag EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet. Domstolen konstaterade att direktivet var för långtgående och bröt mot EU:s egna regler om personlig integritet och mot de mänskliga rättigheterna.

— Vi skulle inte heller acceptera att någon avlyssnar vad vi säger på krogen eller i hemmet. Av det skälet var jag emot FRA-lagen. Avlyssning – oberoende av vilken kommunikationstyp vi talar om – ska endast vara tillåtet om det finns grundad brottsmisstanke. Det är en grundläggande princip för alla rättsstater, säger Mattias Olsson som själv är utbildad jurist.

Kryssa mig om du tycker jag har vettiga åsikter

Du står på plats nummer åtta. Det mesta tyder på att Socialdemokraterna får sju platser. Varför bedriver du ingen krysskampanj? undrar jag.

— Självklart vill jag ha personkryss! Men jag ogillar utvecklingen. Partierna sätter listorna och sedan ska man lämna det till väljarna att påverka listorna genom möjligheten att kryssa. Det ska komma underifrån och inte dirigeras från olika resursstarka intressen.

Men är det så illa? frågar jag.

— Inte överallt. Men det finns ju kandidater som har åtskilliga miljoner i kampanjkassan. Det är inte rimligt. Jag har inte sådana resurser till mitt förfogande. Istället säger jag: kryssa det namn vars åsikter du delar, och strunta i de flådiga kampanjerna.

— Tycker du att jag har vettiga åsikter, så kryssa mig.

Publicerad i Skånska Socialdemokratens webbversion

Regeringen vill vanligt folk illa

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens Folkblad 20140512
”De ersättningar man ger räcker inte ens till en grundläggande försörjning”, säger professor Tapio Salonen som är expert på de svenska trygghetssystemen. Det innebär ”över tid ett fattiggörande” av de här unga människorna, säger han. Det är fredagens Eko-nyheter och inslaget handlar om de 260000 (!) unga som inte får någon a-kassa, trots att de är arbetslösa och söker jobb.

Det här är människor som inte kan starta familj och som är ständigt utsatta för ekonomisk stress. Vi håller på att förlora en hel generation, tänker jag, stänger av radion och återgår till boken jag höll på att läsa: ”Reinfeldt-koden: Den ädla konsten att rasera den svenska modellen”, skriven av Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen och utgiven av Föreningen Ordfront. Den utkom i förra veckan och kan vara årets viktigaste politiska bok.

I ”Reinfeldt-koden” sätts enskildheterna in i en helhet. ”Fattiggörandet” av unga arbetslösa är inte olycksfall i regeringens arbete. Det är precis som med fattiggörandet av andra arbetslösa och sjuka, precis som med angreppen på kollektivavtalen och facket. Detta är en del i de Nya Moderaternas strategi.

Den syftar till att rycka undan mattan under den svenska modellens fötter, samtidigt som man låtsas som att man stärker denna modell. Tanken är att om modellen försvagas kommer den inte att kunna leverera trygghet, varvid stödet för modellen kommer att falla. Då minskar skatteviljan, människor kommer att börja leta efter privata lösningar och stödet för traditionell högerpolitik torde öka. På så sätt öppnas vägen för ytterligare skattesänkningar, privatiseringar och borgerligt maktinnehav.

Just detta argumenterade Reinfeldt öppet för som ung riksdagsledamot i boken ”Det sovande folket”, i vilken han påstod att svenskarna var hjärntvättade till att gilla gemensam välfärd. Men sådant vill inte folk höra. För vi svenskar gillar ju faktiskt offentlig välfärd, kollektivavtal och arbetsrätt – och vi är beredda att betala höga skatter för vår trygghet.

Detta förstod Reinfeldt, Littorin och Borg efter Moderaternas katastrofval 2002. Resultatet blev de ”Nya Moderaterna”. Strategin lades om, man ändrade sin framtoning och sade sig gilla sådant som moderater hade brukat ogilla. Plötsligt såg man moderater som intygade att de värnar om den svenska modellen, älskar kollektivavtalen, är för arbetsrätten och allt annat lustigt som de nuförtiden brukar haspla ur sig. Som bilförsäljare som vill sälja skrothögar med annonser för lyxbilar.

För det är bara ord. De måste, argumenterar författarna, dechiffreras för att vi ska förstå vad de menar. Det ser vi i regeringens faktiska politik. Det är en politik som håller på att förändra det svenska samhället i grunden.

För att visa detta isolerar författarna den svenska modellens fyra ben: arbetsmarknadsmodellen som baseras på jämstarka parter som agerar huvudsakligen utan statlig inblandning; socialförsäkringar som omfattar alla och som försäkrar individens inkomster vid sjukdom, arbetslöshet och pension; ett skattesystem som möjliggör ett skatteuttag som kan finansiera de stora välfärdsambitionerna; välfärdstjänster som produceras och finansieras gemensamt och fördelas efter behov.

Dessa ben har regeringen målmedvetet attackerat. Efter regeringsskiftet 2006 angreps facket omedelbart genom en politisk skatt på fackmedlemskap.

Det blev inte längre tillåtet att dra av kostnaden för medlemskap i fackförening. Man behöll dock avdragsrätten för företagarnas avgifter till sina organisationer.

Senare inskränktes strejkrätten så att facket inte längre kan kräva svenska kollektivavtal för alla.

A-kassan försämrades och blev väsentligt dyrare. Av de som tidigare arbetat heltid och blivit arbetslösa får i dag endast omkring var tionde ut 80 procent av tidigare inkomst. A-kassan är således inte längre en inkomstförsäkring.

Sjukförsäkringen inskränktes med nya stupstockar för långtidssjuka. Dödligt sjuka började avkrävas dödsdatum, svårt cancersjuka anmodades att arbeta. Samtidigt började välfärdens kärna ansättas – inte sedan krissaneringens djupaste år, 1997, har välfärden haft så få anställda per invånare som i dag.

Skatterna har sänkts med uppemot 150 miljarder kronor. Det är en större skattesänkning än den som Bo Lundgren utlovade inför valet 2002. Det är pengar som blivit över, nu när arbetslöshet och sjukdom betyder fattigdom och när besparingar i skolan och sjukvården tillhör vardagen.

De utlovade positiva effekterna har uteblivit. Jämfört med 2006 är arbetslösheten högre, sysselsättningsgraden är lägre, skolan är en katastrof och klyftorna skenar.

”Reinfeldt-koden” bör läsas av alla. För när man ser denna politiska helhet, så inser man att:

Vi har en regering som talar falskt när den säger en sak och gör en annan.

Vi har en regering som avskaffat vår trygghet – arbetslöshet och långvarig sjukdom innebär nuförtiden fattigdom.

Vi har en regering som inte bryr sig ett smack om de människor som den dömer till fattigdom.

Vi har en regering som inte bör få förnyat förtroende.

Ty den vill vanligt folk illa.

 

%d bloggare gillar detta: