Vårdstrejken

Publicerad i SKD 20080428
Vårdstrejken går nu in på sin andra vecka. Allmänhetens stöd är väsentligt och därför blir det lika mycket ett slag i media som en konflikt på arbetsmarknaden.

Löner. Landets sjuksköterskor utför ett fantastiskt arbete och är värda ett ordentligt lönelyft. Men den bild som Vårdförbundet trummar ut av sjuksköterskor med månadslöner under 20 000 kronor, ibland lägre än undersköterskornas, är inte rättvisande. Visst, det finns en överlappning mellan nyutexaminerade sjuksköterskor och undersköterskor med många år i yrket.

Men faktum är att färre än var tionde av de landstingsanställda sjuksköterskorna har så låga löner. Medellönerna ligger mellan 23 000 (biomedicinsk analytiker) och 26000 (barnmorska). De bäst betalda specialutbildade sjuksköterskorna har lönerna på över 30 000 kronor i månaden. Detta enligt Vårdförbundets egen lönestatistik.

Historiskt sett, är sjuksköterskorna vinnare jämfört med vårdbiträdena, som har en genomsnittslön på 17 700 kronor. Sjuksköterskornas löner har ökat med 146 procent sedan 1987, medan vårdbiträdenas ökat med 119. Procentuellt knappar sjuksköterskorna in på läkarna, medan avståndet mellan vårdbiträdena och läkarna ökar.

I andra skyttegraven står Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Det är kommunsektorns motsvarighet till Svenskt Näringsliv, och dess representanter uppträder därefter. Ordförande för SKL:s förhandlingsstyrelse är moderaten Ingela Gardner Sundström, som är en riktig skojare. ”Man måste använda statistiken på rätt sätt”, säger hon och kastar ur sig låtsassiffror, som visar sig vara löner i de bäst betalda regionerna, inklusive ersättning för obekväm arbetstid. Ersättningen som sjuksköterskorna får för att de arbetar natt – och därmed förkortar sina liv (!) – blir i händerna på SKL till ett argument för att de inte ska få den begärda höjningen av den fasta lönen.

Vårdförbundets krav är att lägstalönen ska höjas till 22 000 kronor i månaden och 1700 kronor i påslag. Det senare är, räknat i absoluta tal, i nivå med den ökning som läkarna fått. SKL:s representanter svarar att de vill se procentuell ökning för sjuksköterskorna i paritet med läkarnas, men därmed säger de också att löneskillnaderna ska bestå i relativa termer och öka i kronor och ören. 3 procent löneökning på en lön på 24500 är 735 kr, men på en läkarlön på 49 000 är det 1470 kr. Om båda grupperna får samma procentsats, innebär det att sjuksköterskan fortfarande har hälften så mycket som läkaren, men det absoluta lönegapet ökar med samma procentsats och läkaren får dubbelt så mycket i tillökning räknat i kronor.

Vårdförbundets taktik är alltså helt riktig och leder till minskade löneskillnader. Men här skymtar vi också något falskt i Vårdförbundets argumentation. De är nämligen för minskade skillnader uppåt, men vill öka skillnaderna nedåt.

Men om det är rimligt att sjuksköterskornas löner ökar lika mycket som läkarnas, då är det väl lika naturligt att vårdbiträdena också får ett påslag som motsvarar läkarnas? Vårdförbundet kräver dock inte endast att de själva ska fortsätta att närma sig läkarnas löner, utan också att skillnaderna gentemot vårdbiträdena ska bli större. Alltså, kan inte vårdbiträdena kräva ett påslag på 1 700 kronor, trots att de med sina löner rimligen är i större behov av en sådan ökning.

Även om jag stödjer sjuksköterskornas strejk, så är det inte denna grupp som är i störst behov av kraftiga lönelyft. Det är vårdbiträdena och undersköterskorna som sackat efter, inte sjuksköterskorna.