Wibe, EU-motståndet och partiet

Publicerad i SKD 20080419

I veckan meddelade Sören Wibe i en debattartikel att han lämnar Socialdemokraterna. Det är en förlust för partiet. Men värre för socialdemokratin är att Wibe har rätt i sin kritik.

Beklagligt. Som en av partiets främsta intellektuella har Sören Wibe under lång tid, frispråkig och slagkraftig, varit den enskilt viktigaste interna kritikern av partiets EU-politik. Han var en av nyckelpersonerna bakom organiseringen av nej-sidan och den framgångsrika strategin vid folkomröstningen om EMU och skulle sannerligen ha behövts i partiet i många år till.

Mona Sahlin beklagade artigt hans utträde, men jublade förstås inombords. Hon har inte glömt EMU-omröstningen och den snöpliga förlusten. Då, under kampanjen vägrade de socialdemokratiska topparna att ens debattera med honom. Det socialdemokratiska EMU-motståndet skulle marginaliseras.

Samma härskarteknik genom marginalisering använder Sahlin nu. Förvisso beklagligt att han lämnar, men han står för en gammalmodig syn på EU, förklarar hon.

Det är förstås bara tom retorik. Vad det handlar om är att Wibe trampar på en öm tå när han påminner oss om ja-sidans löften från 1994. Då lovade Sahlin och de andra på ja-sidan, att arbetsrätt, kollektivavtal och strejkrätt inte skulle beröras av medlemskapet, ett löfte som avgjorde omröstningen.

Men ja-sidan skrev ut en check utan täckning. Det visar Lavaldomen. Fackliga rättigheter, som har varit självklara i Sverige i 70 år, avskaffas genom ett klubbslag i ett avlägset land. Vad svarar då de gamla EU-entusiasterna? Står de upp för sina löften? Erkänner de att de hade fel? Försöker de minimera skadorna genom att försvara arbetarnas intressen? Nej, de ställer ut en ny check med lika lite täckning som den förra. Skriver vi bara på Lissabonfördraget, som ger EU ännu mera makt, så ordnar sig allt, lovar de oss.

Wibe är dessutom så fräck att han stjäl ett av ja-sidans argument, nämligen att vi ska använda medlemskapet. Det var ju därför som vi skulle gå med, för att påverka. Ingen ratificering av Lissabonfördraget förrän strejkrätt och kollektivavtal överordnas företagens fria rörlighet, är hans budskap. Det vore verkligen att påverka, att förändra kursen i det EU som i huvudsak gynnar kapitalintressen.

Det är alltså inte Wibes sorti som är det stora problemet, utan problemet ligger i de orsaker han pekar ut: arbetarrörelsens flathet som nu tar sig uttryck i att dess ledning hellre spelar med den svenska modellen och i slutändan med väljarbasen, som insats, än utmanar EU-maskineriet. Den blundar för faror, vågar inte sätta hårt mot hårt gentemot Bryssel och marginaliserar de skeptiker som kanaliserar gräsrötternas berättigade missnöje.

En sådan gräsrot, en socialdemokratisk facklig trotjänare sedan decennier, träffade jag på Linero centrum igår. Han slog huvudet på spiken när han påpekade, att en seger i EU-sammanhang är när vi lyckas stoppa nåt nyliberalt elände som de vill tvinga på oss. Vad har hänt med Sverige och partiet när oförändrade villkor är en seger, frågade han? Vi lovades ett folkens Europa, ett socialt EU i värn mot kapitalet där Sverige skulle vara med och påverka. Vi fick ett tyst Sverige i ett EU, som utvecklas till en stat, med en byråkrati som styr och ställer över våra huvuden.

Han är nog inte ensam om att ångra att han valde ja-sedeln 1994. Frågan är nu var han och alla andra som känner som honom, kommer att ta vägen? I den nya, moderna socialdemokratin är han ju, enligt partiledaren, hopplöst gammalmodig.