Bermudez-Svankvists misslyckande, är regeringens misslyckande

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20130902

Jag blir inte förvånad om vi om några år ser tillbaka på Angeles Bermudez-Svankvists fall och tänker: detta var vändpunkten. Det var då det vände i det sällsamt sorgliga mellanspelet i svensk historia då en statsminister, utan att darra på manschetten, kunde hävda att det rådde ”arbetslinje” och att hans politik var framgångsrik, samtidigt som arbetslöshetstalen var bland de högsta som uppmätts i modern tid.

Regeringens politik är uppbyggd kring ”arbetslinjen”. Som mycket annat i Nymoderaternas retorik handlar det om stöldgods som fyllts med nytt ideologiskt innehåll. Den traditionella svenska modellen byggde nämligen just på en ”arbetslinje”. Det var inte Reinfeldt, Littorin och Borg som hittade på denna. Det var Erlander, Rehn och Meidner.

Den svenska modellen utgick från att full sysselsättning var möjligt. Det var en politik som vävdes kring föreställningar om arbetets värde och personliga plikter – att den som kan arbeta, har en skyldighet att arbeta. Under fyra decennier, fram till början av 1990-talet, var den fulla sysselsättningens arbetslinje den svenska modellens signum.

Är det till detta som vår högerregering vill åter? Det låter så när dess företrädare angriper Socialdemokraterna för att ha svikit dessa gamla ideal och påstår att den politik som högern nu står för, är den som Socialdemokraterna stod för förr.

Men vad de inte säger är att den fulla sysselsättningens arbetslinje och den moderata arbetslinjen bygger på olika politiska filosofier. Medan den förra betraktade arbetet både som en rättighet och en plikt, betraktar den senare arbetet enkom som en plikt. Medan den fulla sysselsättningens arbetslinje mobiliserade alla samhällets resurser för att skapa arbete till alla, lägger den moderata arbetslinjen hela ansvaret på individen. Medan den fulla sysselsättningens arbetslinje såg ett samhälleligt misslyckande i en arbetslös människa och därför tillsåg att det fanns tillräckliga skyddsnät, ser den moderata arbetslinjen en lat människa som ska drivas ner i fattigdom och förnedras i meningslösa åtgärder.

Det var denna politik som Angeles Bermudez-Svankvist blev högste administratör för när regeringen utsåg henne till generaldirektör för Arbetsförmedlingen.

Under hennes ledning störtdök allmänhetens förtroende för Arbetsförmedlingen. Den är nu, enligt Sifo, den myndighet som allmänheten har lägst förtroende för. Kritiken är massiv. Som när Riksrevisionen i våras levererade en bredsida och konstaterade att 40 procent av de unga som varit inskrivna vid arbetsförmedlingen aldrig fått några tips på jobb eller praktik att söka.

Istället har Fas 3 blivit Sveriges största arbetsgivare och miljard efter miljard har runnit ut från Arbetsförmedlingen till privata jobbcoacher, där inslagen av skojeri är markant. Som att behandla arbetslösa med healing, terapi, ”neurolingvistisk programmering” och hypnos.

Angeles Bermudez-Svankvist kan bara ses som en katastrof. Men tills nyligen var hon en av regeringen högt uppskattad katastrof. Hon genomförde regeringens politik. Med ideologisk övertygelse gick hon in för sin uppgift. ”Jag har med stolthet burit mitt uppdrag och fullföljt uppdragsgivarens utbudsstimulerande reformpolitik”, deklarerade hon trotsigt i sitt avskedsbrev.

Utbudsstimulerande politik är ekonomjargong. Det betyder att om man gör arbetslösa fattiga, så kommer de att skaffa sig ett jobb, ty arbetslöshet är egentligen frivillig. Detta är kärnan i den moderata arbetslinjen. Hypnos och terapi av arbetslösa framstår som logiskt. Det är de arbetslösa som det är fel på, inte på samhället. Alltså kan det individuellt störda beteendet som ligger i diagnosen arbetslöshet behandlas bort. Möjligen kan man vara kritisk mot att behandlingsmetoderna ibland är rent hokuspokus, men inte mot själva utgångspunkten att behandla arbetslösa och inte arbetslösheten. Det var denna ”reformpolitik” för en ny arbetslinje, som Angeles Bermudez-Svankvist anmälde sig som frivillig att genomdriva för regeringens räkning. ”Hon är störtskön”, sade dåvarande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och befordrade henne långt över hennes kompetens.

Hennes misslyckande är därför också ett misslyckande för regeringen.

Regeringen har nu förlorat sin viktigaste och mest ideologiskt övertygade myndighetschef. Detta sker i ett läge då det framstår som allt tydligare att regeringens hela jobbpolitik – inte endast hur den styrt arbetsförmedlingen utan allt det som den gått till val på två gånger – är ett kapitalt misslyckande. Trots alla miljarder som gått till skattesänkningar, trots att arbetslöshet idag betyder fattigdom, trots alla hypnotisörer, healare och neurolingvistiska programmerare som Arbetsförmedlingen anlitat, trots all denna ”reformpolitik”, så biter sig massarbetslösheten fast.

Men när jag tänker på det, måste man väl sitta i regeringen eller vara generaldirektör för Arbetsförmedlingen för att bli överraskad av att denna ”reformpolitik” inte ger resultat.